Mellandagsklappar
Av någon anledning lyckades två olika handlare skicka mig dubletter av några beställningar jag gjort på sista tiden, så nu tänkte jag helt enkelt ge bort dem om någon är intresserad. Som en försenad juklapp alltså, även om det inte är några jättefynd 
Eftersom post är så himla dyrt så är jag rädd att det bara funkar om man plockar upp dem här i Stockholm; sorry om någon annan är intresserad!
Så:
- 20th Century Boys 17 & 18: De senaste delarna av Urasawas utmärkta sf-thriller. Tyvärr antagligen rätt obegriplig om man inte läst de tidigare delarna för Urasawa gillar komplicerade intriger. Läs mer om vad jag tycker om honom här.
Cross Games 5: Mitsuru Adachis sedvanliga blandning av sport och romantik fortsätter. Jag har skrivit om honom flera gånger tidigare och han är värd att läsa, även om hans serier inte ser speciellt flashiga ut vid första anblicken.Heavy Metal Jan 2012: Tja, det är den moderna HM som jag inte är så förtjust i normalt, men som jag fortfarande prenumererar på eftersom det är såpass billigt. Och just det här numret är inte alltför pjåkigt, med första delen av en ny serie, Wisher, som huvudnummer, som faktiskt går att både läsa och titta på utan att bli deprimerad. Inget storverk, men trots allt
Tillsammans med första delen av en ny Bilal-serie och en serie av Mark Wheatley är det här så bra som HM kan bli nuförtiden.The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists: Seths senaste, recenserad här.
Och vad tusan, jag listar några gamla böcker som jag inte heller behöver längre; förhoppningsvis finns det någon som vill prova på någon av de här titlarna:
- Starman – Sins of the Father: Första TP:n med James Robinsons av en del hyllade nostalgiska superhjälteserie. Jag tyckte den var helt OK men inte fantastisk när jag läste den i den nya Omnibus-utgåvan; det här är alltså första boken i den vanliga ursprungliga TP-utgåvan som passar bra om man vill se vad det är för en serie.
- Heavy Metal May 2007: Låt mig säga så här: Det här är inte så bra som HM kan vara nuförtiden…
Epileptic 1: David Bs mest hyllade verk. Skälet till att jag ger bort den här boken är för att det är den första, icke-kompletta amerikanska utgåvan, inte den som kom senare och som också innehåller den sista delen. Det är inte min favorit av David Bs serier men den är ändå riktigt bra, och för den som inte läst någonting av honom är det här ett utmärkt ställe att se vad man tycker.- Mixxzine 2-2,2-3,2-4: Amerikansk manga-antologi som jag uppriktigt sagt varken vet varför jag har eller hur den är. Ser ärligt talat inte så rolig ut men vad tusan, jag kan ha fel!
- Castle Waiting – The Lucky Road & The Curse of Brambley Bridge: Två album som samlar starten av Linda Medleys utmärkta fantasy-serie. Jag tyckte så bra om serien att jag köpte de nyare inbundna Fantagraphics-böckerna istället, men på samma sätt som med Epileptic- och Starman-böckerna ovan så är det här ett bra sätt att se vad man tycker om serien själv.
Så, först till kvarn, antingen genom inlägg här eller mail till swigzell (at) gmail.com; jag stryker titlar här allteftersom.
Och om ingen vill ha något så får jag väl knata till Myrorna med dem
Varför räknas inte vissa serier som serier?
Ok, om ni inte redan kikat på bilderna här nedanför, gissa serien:
- Svensk dramadokumentär
- Ursprungligen publicerad 1996-2008
- Tidningen med serien ifråga har en upplaga ungefär lika stor som Fantomen
- Samlad utgåva i 10 volymer i färg, totalt ungefär 1,000 sidor, mellan åren 2006-2010
Jag skulle inte ha vetat vilken serie det handlar om för några månader sedan, men tack vare min kompis Sandra som talat sig varm för den skaffade jag böckerna och läste dem, med nöje. Samtidigt som det är lite pinsamt att jag inte visste att serien fanns verkar jag befinna mig i gott sällskap, för när jag försökte få tag på böckerna visade det sig att volym 2, 7 och 8 är slut på förlaget, varpå jag gav mig ut att leta efter dem i seriebutikerna här i Stockholm.
Ingen av de fem seriebutiker jag besökte visste ens om att serien existerade.
Så givetvis hade ingen av dem hade en enda volym inne, vare sig av de som är slut eller de som fortfarande finns att beställa. En av dem sade sig eventuellt känna igen namnet på serien, men sa också att serien inte hade funnits på många år och att några album hade de aldrig hört talas om.
Kanske beror seriebutikernas okunskap på att även Grand Ocean, den svenska seriedistributören, inte heller för böckerna. Eller så kan felet ligga ännu längre tillbaka, nämligen att förlaget bakom böckerna, Egmont, inte marknadsför dem tillsammans med de andra serierna de ger ut. Men oavsett vilket känns det ärligt talat ganska oprofessionellt av framförallt seriebutikerna och Grand Ocean: De har som yrke att sälja serier, men har uppenbarligen helt missat den här, trots att den uppenbarligen säljer bra (med tanke på de 10 böckerna som kom ut i ganska rask takt, och där dessutom några sålt slut). Lite mer intresse för serier och nyfikenhet på vad som finns skulle jag vilja se; om inte så är det kanske inte helt konstigt att internetförsäljningen riskerar att slå ut butikerna. För om inte jag, som verkligen gillar serier och läser en hel del, kan få hjälp av specialistbutikerna med att hitta nya och för mig okända serier, varför ska jag då besöka dem?
Alltnog, dags att tala om vad det är för serie: Stallgänget på Tuva, skriven och tecknad av Lena Furberg, ursprungligen publicerad i Min Häst.
Precis som namnet säger handlar det om stallet Tuva, hästarna där, och deras ägarinnor/ägare. Stallet finns på riktigt, utanför Skellefteå, och de som är med i serien finns också på riktigt. Det är historier om nya hästar, knepiga hästar, sjuka hästar, och underbara hästar. Eftersom serien utspelar sig under så många år dyker nya föl upp, växer till sig, medan andra dör. Det är helt enkelt en skildring av det dagliga livet i ett stall, med alla dess glädjeämnen och sorger, kamratskapen i stallet, men framförallt kärleken till hästar.
Det är egentligen en rätt udda serie för dramadokumentärer är inte det vanligaste i serievärlden. Humor, allvar och mindre äventyr finns det, men bara i samma mån som i livet i allmänhet. Så det är inte alls överraskande att det fungerar mycket bra som serie enligt mig; jag har sedan länge insett att det finns genrer som jag har föga överseende med i textformat (som (själv)biografier, faktaböcker, mm) men som jag uppskattar i serieversion. Det beror för min del på att utförandet i sig introducerar variation i det som annars riskerar att bli alltför tradigt. Som med Stallgänget på Tuva: Som exempelvis noveller tror jag att jag hade tröttnat ganska fort på berättelserna, men som serier plöjde jag glatt alla volymerna jag fick tag på (2:an lånade jag av Sandra, men nummer 7 & 8 saknar jag fortfarande, så om någon råkar ha extra examplar av 2,7,8 får ni gärna höra av er ).
En tidig sida, från första boken
Det krävs förstås att serieskaparen är duktig och det är Furberg definitivt. Teckningarna ändrar sig ganska rejält över tiden, med en lite striktare och mer realistisk stil i början till en mjukare och ledigare stil mot slutet, men den är alltigenom underhållande. Och jag gillar definitivt att Furberg håller på realismen i manuset och undviker det melodramatiska: Även med gulliga hästar kan man ha otur och bli tvungen att avliva dem (kom ihåg att det är en dokumentärserie). Precis som de hästintresserade jag känt är det givetvis mycket känslor med i bilden när en häst blir sjuk och kanske måste avlivas, men i grunden har det varit personer som undvikit alltför mycket pjåsk eftersom det helt enkelt inte fungerar. När man är ansvarig helt själv för ett stort djur med allt vad det innebär av mockande, geggiga sjukdomar, betäckning och annat mycket handgripligt fysiskt så kan man helt enkelt inte vara alltför romantiserande.
Så en klart trevlig serie som är alldeles utmärkt för framförallt hästintresserade (men även andra!) barn och ungdomar.
En sen sida, från sista boken
Men för att avsluta med att anknyta till det jag började med: Varför är Stallgänget på Tuva så ignorerad av seriebutikerna? Svaret kan förstås vara att det beror på flera olika saker men själv misstänker jag att det handlar om att läsarna är ”fel” sorts läsare. Att de antagligen huvudsakligen är barn/ungdomar är inget problem, men de är dels flickor, dels hästintresserade.
Problemet med hästintresset är inte unikt för serier; se bara på hur många kommuner som glatt spenderar miljoner på att understödja den lokala ishockeyföreningen med nya arenor, men så fort som det nämns att man kanske skulle satsa på exempelvis ridstall också så sparkas det bakut. Ridintresse är inte normalt, så varför skulle kommunen sponsra sådant? Typ.
Problemet att de serier som huvudsakligen läses av flickor ignoreras är tyvärr inte någon nyhet. Om vi går tillbaka i tiden så kan man ju nämna Starlet i Sverige som i princip aldrig omnämns när man diskuterar serier (och som om man kollar på seriekatalogen.se och bortser från det allra första numret, så har alla nummer av tidningen från starten 1966 fram till nedläggningen 1994 exakt samma pris). I USA kan man se samma fenomen, där romantik-tidningarna från 60- och 70-talet ses som avvikelser och inte en del av seriernas huvudfåra, trots bitvis utmärkta försäljningssiffror. Eller om man ser på mer nutida fenomen finns ju manga som i mångt och mycket ignoreras av den ”vanliga” serievärlden och som i väst numera läses av huvudsakligen flickor.
Det är sorgligt att se hur det ibland klagas i seriebranschen på att flickor inte läser serier, medan det samtidigt finns en hel del serier som faktiskt både säljs och läses. Men det är ju gubevars inte trikåklädda hjältar som pucklar på andra trikåer, så då räknas det ju inte
Tillägg 2012-10-04: Fick precis reda på att Egmont har tryckt om de slutsålda Stallgänget-böckerna (hände i början av sommaren tydligen). Bravo!
500
Det är nu nästan på dagen 3 år sedan jag började skriva här; 28 december 2008 för att vara exakt, och det här är alltså mitt 500:e inlägg. Får jag vara så egocentrerad att jag släpper ur mig ett litet Yay?
Därför tycker jag att det är dags att skriva om en serie som jag hittills bara nämnt i förbifarten, men som nog är den serie som påverkat mig mest, känslomässigt, genom alla år: Maison Ikkoku av Rumiko Takahashi. Det blir nog inte så mycket en recension utan mer en reflektion av min relation till serien, m a o hur jag läste och upplevde den, men det tycker jag att jag kan tillåta mig i dagens jubileumsinlägg. Och SPOILERS galore, så de som inte vill veta mer om vad som händer i MI borde nog inte läsa mer nu.
Maison Ikkoku började komma ut på engelska 1992 och på den tiden var det vanligt serietidningsformat som gällde för manga i USA, med en månatlig utgivning där varje nummer vanligen innehöll två episoder av serien. Det kom inte ut så mycket manga på engelska då, och jag gillade Takahashis Lum som redan tidigare getts ut, så att jag åtminstone skulle prova på att läsa den var självklart.
Men vad jag inte räknat med var hur bra serien var. Det tar ett tag innan den helt hittar rätt, precis som ofta är fallet med långkörare vare sig det gäller serier, tv-serier eller någonting annat; Takahashis teckningar ser radikalt annorlunda ut i början mot vad de gör efter ett litet tag, och hennes manus blir också mer genuint intressant och gripande.
Yusaku & Kyoko från den första episoden
För från att vara en visserligen väldigt rolig men ändå trivial romantisk komedi med samma typ av humor som i Lum och teckningar som också är medvetet komiska utvecklar sig MI efterhand till att bli en serie för vuxna istället för för tonåringar. Personerna växer upp tillsammans med serien själv, om man kan säga så. Och det som gör att serien fungerade så fantastiskt bra för mig hänger ihop med den här utvecklingen.
Yusaku & Kyoko från den sista episoden
Från början publicerades MI i en japansk tidning med målgruppen män i 20-25-årsåldern (så det passade också in på mig), med en varannan-veckas utgivningstakt. Takahashis genidrag var att låta personerna åldras i samma takt som serien kom ut. Yusaku Godai, den manliga huvudrollsinnehavaren, är i början en omogen yngling runt 20 år gammal som kämpar med inträdesprovet till universitet. Han flyttar in i pensionatet Maison Ikkoku som drivs av Kyoko Otonashi, en några år äldre kvinna men redan änka. Yusaku faller som en fura för Kyoko, men hon är mer tveksam: Hennes tidigare man Soichiro var äldre än henne och uppenbarligen en mycket stabil person, medan Yusaku som sagt inte bara är yngre utan också mycket fladdrig.
Men allteftersom åren går mognar Yusaku, medan Kyoko själv blir mindre sträng och mjukare i sin framtoning. Det är en långsam process men mycket tydlig, och att som jag få läsa den i samma takt som den ursprungligen publicerades (dvs 2 episoder / månad) gjorde definitivt sitt till. Dessutom var utgivning tajmad med de riktiga årstiderna: Varje nyår i verkligheten motsvarades av ett nyårsfirande i serien, och både jag som läsare och seriens människor var ett år äldre än sist.
Även om serien blev allvarligare så innebar det inte att humorn försvann; tvärtom blev den bara roligare med tiden. Vad Takahashi gjorde var att hon tydligt visade att det var allvar för Yusaku och Kyoko, oavsett det som pågick runtom dem. Men den grundläggande komedin övergavs aldrig, och de seriösa delarna avslutade aldrig en episod. Istället avslutades sådana episoder alltid med en liten komisk knorr.
Utom i en enda sekvens, i det serieögonblick som nog är min allra starkaste läsupplevelse, alla kategorier. Efter sju år, efter att ha genomlevt betydligt fler än åtta bedrövelser, när alla yttre och inre komplikationer slutligen är avfärdade (andra potentiella flick/pojkvänner är säkert undanstuvade, både Yusaku och Kyoko har sagt att de älskar varandra), när Kyoko slutligen vill ta steget till ett förhållande med Yusaku, när de tar in på ett kärlekshotell, så gör de det mest för att Kyoko inte längre orkar med ovissheten och osäkerheten. Hon älskar Yusaku, inte tu tal om det, men alla missförstånd som uppstått under åren gör att hon egentligen bara vill slippa tänka på dem.
Och därför, när de ska älska med varandra, fungerar det inte.
Glädjen saknas hos Kyoko vilket Yusaku förstås märker, och själv ser han Soichiro framfrö sig som ett spöke, någon som han tvivlar på att han egentligen kan konkurrera med. Istället känner han sig som ett dåligt substitut för den som Kyoko egentligen älskar. Och episoden slutar här, utan knorr, bara med en mycket sorglig stämning efter ett misslyckat försök till sex. Att vänta en månad på nästa nummer var inte roligt, det kan jag lova. Det var som om en gammal vän plötsligt sparkat mig i magen. Var var den godmodiga tonen som skulle avsluta alla episoder, egentligen? Och hur skulle det gå nu?
I nästföljande episoder visar sen Takahashi hur mogen hon själv blivit som serieskapare. Hennes persongalleri är nu oåterkalleligen vuxna, även Yusaku, och de agerar också vuxet. Istället för en långdragen process där de hittar tillbaka till varandra tar de händelsen för vad den var: Ett oundvikligt misslyckande efter ett i princip sjuårigt förspel. De talar ut om det hela, och Kyoko förklarar utan att missförstånd uppstår precis hur hon känner för Yusaku (dvs att hon älskar honom själv, inte för att han liknar Soichiro vilket han verkligen inte gör), och nästa försök går mycket bättre.
Förutom att ha hanterat den här vändpunkten oerhört skickligt avslutar Takahashi serien med samma höga kvalité. När de nu äntligen har hittat varandra blir det inga fler missförstånd som hotar att bryta upp idyllen; giftermålet nalkas utan vare sig stress eller långdragenhet, och serien avrundas sedan i exakt rätt ögonblick. Det är en hundraprocentig avslutning och det är inte precis varje dag någon åstadkommer någonting sådant.
Jag läser om MI kanske en gång per år, och varje gång jag gjort det går jag runt i en liten mini-dvala några dagar efteråt. Förutom huvudhistorien med Yusaku och Kyoko finns det andra personer vars öden engagerar, och Takahashi är en mästare på att skildra den lite lätt melankoliska men inte olyckliga känslan när någon man en gång älskat gått vidare och blivit lycklig med någon annan. Efter att ha läst den så många gånger påverkar Maison Ikkoku mig fortfarande nästan lika mycket som den första gången, och det är en mycket lycklig liten dvala jag befinner mig i.
Jag tvivlar på att någon som läser serien nu, då man kan läsa alla böckerna i ett svep istället för utdragen över sju år, kommer att bli påverkad riktigt lika starkt (jag menar, jag får små tårar i ögonen bara av att skriva om Maison Ikkoku just nu…), men även om den av olika anledningar passade mig perfekt så skulle jag ändå säga att den även mer objektivt sett är en av de allra bästa serierna som har gjorts. Visst, man kan beskriva den som en romantisk såpakomedi om man vill, men det är ju inget fel på sådana om de är bra.
Härnäst: Inlägg 501, om den svenska serien som serie-Sverige ignorerat.
PS. Egentligen skulle jag nog haft med någon sida mer åt det komiska hållet eftersom det är det som är det vanligaste i MI, men eftersom så mycket av humorn bygger på personligheterna så går det inte riktigt att visa upp den med enstaka sidor. Läs serien istället! DS.
OK, en video till…
En av mina favoritjullåtar + amerikanska serieåret 2011 =
Men härnäst blir det nog en vanlig serierecension igen
En julhyllning till Bill Watterson
För charmig, kan inte låta bli att länka:
Filosofi och hundar: Socrates the Demidog
Så det kan gå. För ganska länge sedan utannonserade NBM att de skulle ge ut Joann Sfar & Christophe Blains serie Socrates the Demidog, där Sfar står för manuset och Blaine för teckningarna (det är lite hugget som stucket med vem som gör vad i det här franska gänget där alla skriver och tecknar alldeles utmärkt). Jag visste visserligen ingenting om serien men hur skulle den kunna bli dålig med två så suveräna serieskapare i samarbete? Sfar med serier som Rabbinens katt och Klezmer, och Blain med Isaac the Pirate och Gus and His Gang.
Och sen gick tiden. Och gick. Och inget album kom ut. Fortfarande står det listat på en del internetbokhandlar men jag har nog gett upp hoppet.
Och sen så råkar jag ramla över de två första delarna av serien i en scanlation-utgåva. Mycket överraskande för det är inte precis den sorts serie som brukar föräras med sånt, men hey, inte mig emot!
Och sen visar det sig vara en serie som nästan överträffar mina förväntningar. Det beror nog lite på att jag automatiskt får lägre förväntningar när det är en scanlation, men det är en fruktansvärt bra serier, det här. Huvudpersonen är hunden Sokrates; en hund som kan tala, filosofera, men som är en smula misslyckad som hund tycker han själv eftersom han är så mesig. Han är alltid en åskådare, utan att själv ge sig in i handlingen. Utom vid ett enstaka tillfälle, men då straffar hans husse Herakles honom grymt.
För lika viktig som Sokrates är Herakles, den grekiske hjälten som här framställs som en machoman med svårtyglade drifter. Framförallt i den första boken kretsar mycket av handlingen kring Herakles känslor, eller kanske snarare icke-känslor, och människans sökande efter kärlek. Sokrates pratar med de kvinnor som Herakles har, och försöker också få Herakles själv att förstå vad kärlek är.
Men när paret i den andra boken ger sig ut för att besöka Odysseus, som ett exempel på den allt övervinnande kärleken med hans tjugoåriga resa för att komma hem till Penelope, så går det illa. Där den första boken är lugn och meditativ är den här våldsam och grym. Förutom Odysseus och hans familj dyker Homeros, Poseidon, och en del andra klassiska figurer upp, och det mesta är eländigt. Sfar följer inte några vanliga historier här utan väljer istället att koncentrera sig på personerna i dramat, och framförallt Odysseus har en viktig roll. Men det är ändå Sokrates och Herakles relation som känns som den viktigaste, med tanke på hur den utvecklas.
Sfars manus påminner i början rätt mycket om Rabbinens katt, med ett talande djur återigen i huvudrollen, men i den andra delen går mina tankar snarare åt de mer mörka delarna av Dungeon-serien. Blain, som också har tecknat några av Dungeon-böckerna, är precis lika bra både när han tecknar de mer glättiga och klara scenerna, och när det blir mer emotionellt. Frågan är om han kanske är den bästa tecknaren av alla dem som rört sig i Dungeon-kretsarna, åtminstone när det gäller sidor med svärta.
Som många scanlations slarvas det ganska grovt här och där i översättningen, men den lyckas fånga Sfars speciella språkkänsla riktigt bra, så det är ändå med beröm godkänt. Det här är den klart intressantaste scanlationen av en europeisk serie jag läst, och jag kan bara hoppas att den tredje boken också en dag översätts; jag vill så gärna läsa Sfar & Blains skildring av Oedipus också!
PS. Det här var en svår serie att välja bilder till. Inte för att det inte fanns några bra utan för att jag egentligen skulle vilja ha med allihopa, för att visa på variationen i serien. Men jag nöjde mig med lite mer bilder än vanligt istället DS.
Smått och (inte alltid så) gott
Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!
The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…
Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.
Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.
Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.
I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.
The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.
Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!
The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!
Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit Slutsats: Charmerande.
Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!
Wells -> Wyndham -> Ellis: Freakangels
Hör superhjälteserierna till science fiction-genren eller är det en helt egen genre? Frågan har inget tydligt svar; till en början gjorde de nog det, men allteftersom har de två genrerna gått olika vägar och numera skiljer de sig åt ganska kraftigt, även om de ibland tangerar varandra. Serier som Morrison/Quitelys All-Star Superman drar definitivt åt sf-hållet, medan till exempel The Punisher är någonting helt annat. Men ibland blir likheten mycket tydlig, som i Warren Ellis (manus) och Paul Duffields (teckningar) Freakangels, en webserie som nyligen avslutades i och med att det sjätte albumet kom ut. Och det är inte vilken slags sf som helst utan en typ som är otvetydigt brittisk.
Går man lite bakåt i sf-historien så kan man inte undvika H G Wells, engelsmannen som på många sätt grundade den moderna sortens sf. Invasion från rymden (Världarnas krig), tidsresor (Tidmaskinen), kloning/mutationer (Dr Moreaus ö), rymdfärder (Den första färden till månen) är bara några exempel; han skrev också mängder av noveller som täcker upp andra delar av sf-genren. Han var inte nödvändigtvis först med de här temana, men det var hans skildringar som alla efterkommande läste och använde sig av. I hans böcker är det inte det fantastiska som är huvudsaken utan hur det påverkar mänskligheten, och dess följder.
En av hans mindre kända romaner heter Gudarnas föda som tar upp frågan om vad som ska komma efter Homo Sapiens. De nya människorna, större, intelligentare, och mer humana, misstros av de vanliga och krig utbryter; hur det slutligen går lämnar Wells öppet.
Framåt, till 1957, och en annan engelsk sf-författare: John Wyndham, mest känd för boken Triffidernas uppror. Liksom Wells fokuserar Wyndham på hur människorna reagerar när vardagen förändras, men han är lite mer pessimistisk än Wells (som sannerligen inte var någon muntergök): Det är inte triffiderna + meteorerna som gör att världen går under, det är hur människorna reagerar på katastrofen som är värst. Hans skildringar av efter katastrofen går igen i många senare berättelser, som i tv-serien De överlevande eller för den delen i zombie-serien The Walking Dead som känns som en klockren nutida version av Wyndhams undergångsromaner.
Men sen skrev han också romanen The Midwich Cuckoos, om hur de nyfödda barnen i en liten engelsk by visar sig vara Annorlunda. Telepati och förmågan att ändra andras tankar är bara något av det de kan göra, och givetvis leder det till katastrofala resultat när människan ser sig hotad av en ny, uppgraderad version av sig själv. Det är en kuslig bok; liksom Wyndhams övriga romaner har vissa delar åldrats ganska mycket, men han är trots det alltid läsvärd. Han var också delvis inne på samma tema i den tidigare romanen Den stora hemsökelsen men det är The Midwich Cuckoos som filmatiserats ett flertal gånger och ofta refereras till.
Och nu, till slut, är vi framme vid serien Freakangels, Ellis version av samma grundhistoria. Här är det 12 barn som alla fötts på samma sekund som fått psi-krafter; exakt vad de kan göra vet de egentligen inte själva, men när de alla tillsammans slog tillbaka mot militären som jagade dem gick Jorden mer eller mindre under. Nu lever de i Whitechapel, tillsammans med några hundra vanliga människor som de hjälper att överleva.
Med bakgrundshistorien jag berättat så är Freakangels kortfattat berättelsen om hur det kunde ha gått om The Midwich Cuckoos-barnen växt upp till tonåringar. Tonåringar med enorma krafter, som inte riktigt vet vad de vill göra förutom att hänga / ha sex / hänge sig åt andra specialintressen. Men också historien om hur tonåringar blir vuxna, när de inser att man faktiskt måste ta ansvar för sina handlingar.
Den som läst andra serier av Ellis vet att han kan pendla mellan olika ytterligheter. Här är han nedtonad; potentialen till trots väljer han att undvika både extrema våldsscener och dito sexskildringar. Och jag är glad för det; om han gjort det hade serien känts betydligt mer som en kliché, men nu var den stillsamma tonen uppfriskande. Det kanske är inflytandet från Wyndham som åstadkom det (Wyndham undvek alltid alltför stora gester), men eventuellt har också Duffields teckningar spelat in. De är också harmoniska och bekväma att titta på, och extremt enkla att läsa av. Han är inte den bästa på att skildra olika utseenden (människorna ser ibland mycket lika ut, till och med de av olika kön), men när det gäller miljöer och maskiner är han desto mer exakt. Det är helt klart en serie ritad och färglagd på dator, vilket passar bra eftersom den också är avsedd att läsas på nätet.
För albumen till trots gör den här serien sig nog bäst i digitalt format. Teckningarna passar bäst där, men också den rätt sävliga handlingen. Om man som jag läser hela serien i ett svep känns den precis lagom lång, med en handling som utspelas under bara några dagar. Om man istället skulle köpa den album för album misstänker jag att det skulle vara frustrerande att handlingen kryper framåt i alltför sakta mak; $20 för en samling som utan tvekan bara är ett kapitel i en roman är alltför magstarkt.
Så läs Freakangels på nätet, det är den värd. Och när man gjort det och tyckt om det så kan man ju passa på att läsa lite Wyndham och Wells också, när man känner för en bok istället för en serie
Englands serieelit samarbetar: Nelson
Igår var det den knepiga pseudo-manga-genren jag tog upp; idag är det den väl så svåra stafettserien, dvs en serie som skapas av en radda personer där de tecknar några sidor var. Det finns inte så många exempel på den men de jag läst har alla känts antingen som ett oengagerat hafsverk där deltagarna bara är med för att de mer eller mindre känner sig tvingade, eller så blir det alltför mycket av klubben för inbördes beundran, med bidrag som mest försöker överträffa de andra snarare än att försöka vara en bra serie.
Nelson, en serie där mängder av artister ur den engelska serievärlden bidragit, är berättelsen om Nel, en flicka som föds 1968 och vars liv vi sedan får följa med ungefär ett års mellanrum. Varje år skildras genom en enstaka scen, och de är de olika scenerna som de olika serieskaparna står för.
Med andra ord, upplagt för en dålig serie.
Men till skillnad från gårdagens Laddertop undviker Nelson faktiskt fallgroparna, och resultatet blir precis det man skulle önska av ett sånt här projekt: En skildring av en människas liv, där de olika stilarna lyfter fram Nels olika sidor.
Det är en rätt deprimerande historia egentligen, och jag är kanske inte helt förtjust i den. Mina känslor påminner om dem jag fick när jag läste slutet av For Better or For Worse; det är inte det konstnärliga jag har invändningar mot utan mer att jag inte tycker om att en person med energi och upptäckarlusta förändras till någon som inte längre strävar mot nya horisonter. Men fungerar gör det, och Nel blir en minnesvärd person.
Diverse tecknare bakom Nelson
Teckningsmässigt går det såklart inte att recensera Nelson på ett vettigt sätt. Somligt är bra, somligt mycket bra, och en del mindre bra, precis som väntat. Välkända namn som dyker upp är Posy Simmonds, Paul Grist, Philip Bond, Carol Swain, för att nämna några.
Efter Laddertop var det skönt att läsa en serie med dåliga förutsättningar som trots det var läsvärd. Jag misstänker att en stor del av förtjänsten ligger hos redaktörerna Rob Davis och Woodrow Phoenix; de har uppenbarligen ansträngt sig för att inte bara lämna fältet fritt för artisterna utan istället sett till att det blev ett äkta samarbete mellan dem, en bok där de alla hjälpt till för att göra en bra serie. Och förutom att det är en bra serie i en rätt tjock lunta om 256 sidor med utmärkta produktionsvärden så bidrar man också med en slant till de hemlösa i England; bokens intäkter går till organisationen Shelter som har som uppgift att hjälp dem
Pseudo-manga: Laddertop
De som läst den här bloggen ett tag vet att jag gillar manga. Eller får att vara mer korrekt: Det finns en hel del serier från Japan som jag gillar För det blir lite fånigt att säga ”Jag gillar/gillar inte manga” när det inte handlar om serier av en viss snävt definierad typ, à la mainstream-superhjälteserier från de två stora / gnälliga självbiografiska serier / franska överestetiska serier (och t o m i de här små grupperna av serier kan det finnas godbitar även för dem som ogillar det mesta inom den). När det gäller manga så handlar det ju om alla serier från det land i världen som kanske producerar mest serier av alla, så det vore en synnerligen liberal/konservativ som skulle kunna ha en åsikt som gäller allt inom manga
Hur som, det finns ändå en manga-relaterad genre som jag hittills haft mycket svårt för: Serier gjorda i västvärlden som anammar samma konventioner som den breda manga-mängden gör (och den breda manga-mängden är den jag i fortsättningen avser när jag nämner ordet manga). Svartvitt, pocketboksformat, relativt tjocka album, men framförallt teckningsmässigt följer dessa serier slaviskt i originalens fotspår, men tyvärr då med mestadels riktigt dåligt resultat.
Skälet till att de ofta blir rätt bedrövlig läsning är förstås inte att de försöker använda en manga-stil; det finns inget skäl till att det inte skulle gå att producera sådana serier även i väst. Det som jag istället retar mig på är att de på samma gång är alltför nära förlagorna men också för långt ifrån.
I sin förtjusning till stilen blir det alldeles för uppenbart att det inte handlar om en naturlig användning av troperna utan istället känns de specifika manga-inslagen påklistrade, som de stora ögonen, de plötsliga energiutbrotten, den snabba handlingen. Kort sagt, de har samma problem som den mesta fan-fiction har, dvs en alldeles för närsynt läsning och icke ifrågasättande dyrkan av ytan.
Men vad de mestadels saknar är en förståelse av vad det är som gör att riktig manga fungerar bättre, nämligen det som ligger under ytan. Huvudpersonernas personlighet är en ack så viktig del inom manga, och det finns mängder av exempel där handlingen definitivt spelar andra-fiol. Det här är dock något som den västerländska mangan ofta slarvar med; man är mycket noga med att teckna så att det ser ”rätt” ut, men man lägger inte ner samma omsorg på att mejsla fram intressanta karaktärer…
Ok, nog med allmän-tjafs om manga (och jag misstänker att det finns många som inte håller med om det jag skrivit hittills, med åtminstone viss rätt ), och istället mer om dagens serie: Laddertop, skriven av Orson Scott Card tillsammans med hans dotter Emily Janice Card, och tecknad av Honoela Ibardolaza.
Laddertop handlar om en grupp barn som blir utvalda att utbildas på en Laddertop-station; en rymdstation som de mystiska utomjordingarna som kallas Givers gett till mänskligheten några år tidigare, tillsammans med diverse annan oförklarlig teknologi. I den första volymen som kom ut för några veckor sedan får vi följa urvalsprocessen för barnen, tillsammans med ett antal antydningar om att allting inte är vad det verkar vara när de gäller de på ytan generösa Givers, som aldrig visat sig för människorna eller talat om vad de egentligen vill.
Det förvånar förstås inte att Laddertop är en OEL-manga (Original English Language), så varför har jag med mitt missnöje med dylika serier ändå köpt den?
Svaret är författaren, Orson Scott Card, som är mest känd som science fiction-författare, med boken Enders spel / Ender’s Game som sin mest kända bok. En bok som jag tycker är fruktansvärt bra, utan tvekan en av de senaste decenniernas bästa sf-romaner. Han har också skrivit en del annat bra, som Pastwatch: The Redemption of Christofer Columbus, men han är också skyldig till att ha skrivit alldeles för många uppföljare till Ender-boken. Men trots det senare var jag nyfiken på att se vad han kunde åstadkomma i serieväg.
Svaret är att jag fortfarande inte läst någon bra västerländsk manga. Laddertop lider av exakt samma åkommor som andra, tidigare försök. Personerna känns som om de skurits ut från någon slags generisk manga-kakform, och Ibardolazas teckningar är deprimerande livlösa; det ser mer ut som teckningar av plastdockor än teckningar av barn.
Att försöka särskilja personer när de har rymddräkt på sig? Kört!
Och tyvärr är det inte bara manga-klichéer som återanvänds på löpande band. Flera inslag påminner alldeles för mycket om Ender’s Game, som att huvudrollerna innehavs av barn som ska tränas upp för rymdarbete, bland annat m h a träning i nollgravitation. Jag hade inte blivit det minsta förvånad om Dink Meeker plötsligt hade glidit förbi i träningsrummet, filosoferande på rygg. Men skärpan, allvaret och djupet i boken saknas här helt, och istället är det den allra plattaste handling man kan tänka sig. Onda personer avslöjas omedelbart bara med hjälp av utseendet, och de både-goda-och-onda-personerna som är så vanligt förekommande i manga saknas också förstås.
Sorgligt nog en till pseudo-manga som jag lägger till högen med misslyckade diton alltså; inte ens en såpass skicklig författare som Card klarade av det. Men vem vet, nästa bok kanske?
