500

23 december, 2011 at 00:02 (Manga) (, )

Det är nu nästan på dagen 3 år sedan jag började skriva här; 28 december 2008 för att vara exakt, och det här är alltså mitt 500:e inlägg. Får jag vara så egocentrerad att jag släpper ur mig ett litet Yay?

Därför tycker jag att det är dags att skriva om en serie som jag hittills bara nämnt i förbifarten, men som nog är den serie som påverkat mig mest, känslomässigt, genom alla år: Maison Ikkoku av Rumiko Takahashi. Det blir nog inte så mycket en recension utan mer en reflektion av min relation till serien, m a o hur jag läste och upplevde den, men det tycker jag att jag kan tillåta mig i dagens jubileumsinlägg. Och SPOILERS galore, så de som inte vill veta mer om vad som händer i MI borde nog inte läsa mer nu.

Maison Ikkoku började komma ut på engelska 1992 och på den tiden var det vanligt serietidningsformat som gällde för manga i USA, med en månatlig utgivning där varje nummer vanligen innehöll två episoder av serien. Det kom inte ut så mycket manga på engelska då, och jag gillade Takahashis Lum som redan tidigare getts ut, så att jag åtminstone skulle prova på att läsa den var självklart.

Men vad jag inte räknat med var hur bra serien var. Det tar ett tag innan den helt hittar rätt, precis som ofta är fallet med långkörare vare sig det gäller serier, tv-serier eller någonting annat; Takahashis teckningar ser radikalt annorlunda ut i början mot vad de gör efter ett litet tag, och hennes manus blir också mer genuint intressant och gripande.

Yusaku & Kyoko från den första episoden

För från att vara en visserligen väldigt rolig men ändå trivial romantisk komedi med samma typ av humor som i Lum och teckningar som också är medvetet komiska utvecklar sig MI efterhand till att bli en serie för vuxna istället för för tonåringar. Personerna växer upp tillsammans med serien själv, om man kan säga så. Och det som gör att serien fungerade så fantastiskt bra för mig hänger ihop med den här utvecklingen.

Yusaku & Kyoko från den sista episoden

Från början publicerades MI i en japansk tidning med målgruppen män i 20-25-årsåldern (så det passade också in på mig), med en varannan-veckas utgivningstakt. Takahashis genidrag var att låta personerna åldras i samma takt som serien kom ut. Yusaku Godai, den manliga huvudrollsinnehavaren, är i början en omogen yngling runt 20 år gammal som kämpar med inträdesprovet till universitet. Han flyttar in i pensionatet Maison Ikkoku som drivs av Kyoko Otonashi, en några år äldre kvinna men redan änka. Yusaku faller som en fura för Kyoko, men hon är mer tveksam: Hennes tidigare man Soichiro var äldre än henne och uppenbarligen en mycket stabil person, medan Yusaku som sagt inte bara är yngre utan också mycket fladdrig.

Men allteftersom åren går mognar Yusaku, medan Kyoko själv blir mindre sträng och mjukare i sin framtoning. Det är en långsam process men mycket tydlig, och att som jag få läsa den i samma takt som den ursprungligen publicerades (dvs 2 episoder / månad) gjorde definitivt sitt till. Dessutom var utgivning tajmad med de riktiga årstiderna: Varje nyår i verkligheten motsvarades av ett nyårsfirande i serien, och både jag som läsare och seriens människor var ett år äldre än sist.

Även om serien blev allvarligare så innebar det inte att humorn försvann; tvärtom blev den bara roligare med tiden. Vad Takahashi gjorde var att hon tydligt visade att det var allvar för Yusaku och Kyoko, oavsett det som pågick runtom dem. Men den grundläggande komedin övergavs aldrig, och de seriösa delarna avslutade aldrig en episod. Istället avslutades sådana episoder alltid med en liten komisk knorr.

Utom i en enda sekvens, i det serieögonblick som nog är min allra starkaste läsupplevelse, alla kategorier. Efter sju år, efter att ha genomlevt betydligt fler än åtta bedrövelser, när alla yttre och inre komplikationer slutligen är avfärdade (andra potentiella flick/pojkvänner är säkert undanstuvade, både Yusaku och Kyoko har sagt att de älskar varandra), när Kyoko slutligen vill ta steget till ett förhållande med Yusaku, när de tar in på ett kärlekshotell, så gör de det mest för att Kyoko inte längre orkar med ovissheten och osäkerheten. Hon älskar Yusaku, inte tu tal om det, men alla missförstånd som uppstått under åren gör att hon egentligen bara vill slippa tänka på dem.

Och därför, när de ska älska med varandra, fungerar det inte.

Glädjen saknas hos Kyoko vilket Yusaku förstås märker, och själv ser han Soichiro framfrö sig som ett spöke, någon som han tvivlar på att han egentligen kan konkurrera med. Istället känner han sig som ett dåligt substitut för den som Kyoko egentligen älskar. Och episoden slutar här, utan knorr, bara med en mycket sorglig stämning efter ett misslyckat försök till sex. Att vänta en månad på nästa nummer var inte roligt, det kan jag lova. Det var som om en gammal vän plötsligt sparkat mig i magen. Var var den godmodiga tonen som skulle avsluta alla episoder, egentligen? Och hur skulle det gå nu?

I nästföljande episoder visar sen Takahashi hur mogen hon själv blivit som serieskapare. Hennes persongalleri är nu oåterkalleligen vuxna, även Yusaku, och de agerar också vuxet. Istället för en långdragen process där de hittar tillbaka till varandra tar de händelsen för vad den var: Ett oundvikligt misslyckande efter ett i princip sjuårigt förspel. De talar ut om det hela, och Kyoko förklarar utan att missförstånd uppstår precis hur hon känner för Yusaku (dvs att hon älskar honom själv, inte för att han liknar Soichiro vilket han verkligen inte gör), och nästa försök går mycket bättre.

Förutom att ha hanterat den här vändpunkten oerhört skickligt avslutar Takahashi serien med samma höga kvalité. När de nu äntligen har hittat varandra blir det inga fler missförstånd som hotar att bryta upp idyllen; giftermålet nalkas utan vare sig stress eller långdragenhet, och serien avrundas sedan i exakt rätt ögonblick. Det är en hundraprocentig avslutning och det är inte precis varje dag någon åstadkommer någonting sådant.

Jag läser om MI kanske en gång per år, och varje gång jag gjort det går jag runt i en liten mini-dvala några dagar efteråt. Förutom huvudhistorien med Yusaku och Kyoko finns det andra personer vars öden engagerar, och Takahashi är en mästare på att skildra den lite lätt melankoliska men inte olyckliga känslan när någon man en gång älskat gått vidare och blivit lycklig med någon annan. Efter att ha läst den så många gånger påverkar Maison Ikkoku mig fortfarande nästan lika mycket som den första gången, och det är en mycket lycklig liten dvala jag befinner mig i.

Jag tvivlar på att någon som läser serien nu, då man kan läsa alla böckerna i ett svep istället för utdragen över sju år, kommer att bli påverkad riktigt lika starkt (jag menar, jag får små tårar i ögonen bara av att skriva om Maison Ikkoku just nu…), men även om den av olika anledningar passade mig perfekt så skulle jag ändå säga att den även mer objektivt sett är en av de allra bästa serierna som har gjorts. Visst, man kan beskriva den som en romantisk såpakomedi om man vill, men det är ju inget fel på sådana om de är bra.

Härnäst: Inlägg 501, om den svenska serien som serie-Sverige ignorerat.

PS. Egentligen skulle jag nog haft med någon sida mer åt det komiska hållet eftersom det är det som är det vanligaste i MI, men eftersom så mycket av humorn bygger på personligheterna så går det inte riktigt att visa upp den med enstaka sidor. Läs serien istället! ;-) DS.

About these ads

5 kommentarer

  1. Lång natts färd mot halvdager: InuYasha « Simon säger said,

    [...] Takahashi kommer alltid vara en av mina favoritserieskapare tack vare Maison Ikkoku, den serie som gjort mest intryck på mig alla kategorier. Sen har hon också gjort en hel del [...]

  2. Långs natts färd mot halvdager: InuYasha | Serienytt.se said,

    [...] Takahashi kommer alltid vara en av mina favoritserieskapare tack vare Maison Ikkoku, den serie som gjort mest intryck på mig alla kategorier. Sen har hon också gjort en hel del [...]

  3. Serieskapare, bliv vid din läst: Jeff Lemires Animal Man | Simon säger said,

    […] gjorda för varandra och resultatet är underbart att läsa. Som exempelvis Rumiko Takahashi med Maison Ikkoku, Vernor Vinge med A Fire Upon the Deep, eller George Herriman med Krazy Kat; alla tre bra […]

  4. Serieskapare, bliv vid din läst: Jeff Lemires Animal Man | Serienytt.se said,

    […] gjorda för varandra och resultatet är underbart att läsa. Som exempelvis Rumiko Takahashi med Maison Ikkoku, Vernor Vinge med A Fire Upon the Deep, eller George Herriman med Krazy Kat; alla tre bra […]

  5. En liten paus… | Simon säger said,

    […] inte för att jag tröttnat på att skriva, utan helt enkelt för att jag råkade börja läsa om Maison Ikkoku igen. Och när jag gör det går jag alltid så totalt upp i serien att jag inte kan läsa något […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare