Varför räknas inte vissa serier som serier?

28 december, 2011 at 02:30 (Svenska serier) (, )

Ok, om ni inte redan kikat på bilderna här nedanför, gissa serien:

  • Svensk dramadokumentär
  • Ursprungligen publicerad 1996-2008
  • Tidningen med serien ifråga har en upplaga ungefär lika stor som Fantomen
  • Samlad utgåva i 10 volymer i färg, totalt ungefär 1,000 sidor, mellan åren 2006-2010

Jag skulle inte ha vetat vilken serie det handlar om för några månader sedan, men tack vare min kompis Sandra som talat sig varm för den skaffade jag böckerna och läste dem, med nöje. Samtidigt som det är lite pinsamt att jag inte visste att serien fanns verkar jag befinna mig i gott sällskap, för när jag försökte få tag på böckerna visade det sig att volym 2, 7 och 8 är slut på förlaget, varpå jag gav mig ut att leta efter dem i seriebutikerna här i Stockholm.

Ingen av de fem seriebutiker jag besökte visste ens om att serien existerade.

Så givetvis hade ingen av dem hade en enda volym inne, vare sig av de som är slut eller de som fortfarande finns att beställa. En av dem sade sig eventuellt känna igen namnet på serien, men sa också att serien inte hade funnits på många år och att några album hade de aldrig hört talas om.

Kanske beror seriebutikernas okunskap på att även Grand Ocean, den svenska seriedistributören, inte heller för böckerna. Eller så kan felet ligga ännu längre tillbaka, nämligen att förlaget bakom böckerna, Egmont, inte marknadsför dem tillsammans med de andra serierna de ger ut. Men oavsett vilket känns det ärligt talat ganska oprofessionellt av framförallt seriebutikerna och Grand Ocean: De har som yrke att sälja serier, men har uppenbarligen helt missat den här, trots att den uppenbarligen säljer bra (med tanke på de 10 böckerna som kom ut i ganska rask takt, och där dessutom några sålt slut). Lite mer intresse för serier och nyfikenhet på vad som finns skulle jag vilja se; om inte så är det kanske inte helt konstigt att internetförsäljningen riskerar att slå ut butikerna. För om inte jag, som verkligen gillar serier och läser en hel del, kan få hjälp av specialistbutikerna med att hitta nya och för mig okända serier, varför ska jag då besöka dem?

Alltnog, dags att tala om vad det är för serie: Stallgänget på Tuva, skriven och tecknad av Lena Furberg, ursprungligen publicerad i Min Häst.

Precis som namnet säger handlar det om stallet Tuva, hästarna där, och deras ägarinnor/ägare. Stallet finns på riktigt, utanför Skellefteå, och de som är med i serien finns också på riktigt. Det är historier om nya hästar, knepiga hästar, sjuka hästar, och underbara hästar. Eftersom serien utspelar sig under så många år dyker nya föl upp, växer till sig, medan andra dör. Det är helt enkelt en skildring av det dagliga livet i ett stall, med alla dess glädjeämnen och sorger, kamratskapen i stallet, men framförallt kärleken till hästar.

Det är egentligen en rätt udda serie för dramadokumentärer är inte det vanligaste i serievärlden. Humor, allvar och mindre äventyr finns det, men bara i samma mån som i livet i allmänhet. Så det är inte alls överraskande att det fungerar mycket bra som serie enligt mig; jag har sedan länge insett att det finns genrer som jag har föga överseende med i textformat (som (själv)biografier, faktaböcker, mm) men som jag uppskattar i serieversion. Det beror för min del på att utförandet i sig introducerar variation i det som annars riskerar att bli alltför tradigt. Som med Stallgänget på Tuva: Som exempelvis noveller tror jag att jag hade tröttnat ganska fort på berättelserna, men som serier plöjde jag glatt alla volymerna jag fick tag på (2:an lånade jag av Sandra, men nummer 7 & 8 saknar jag fortfarande, så om någon råkar ha extra examplar av 2,7,8 får ni gärna höra av er :-) ).

En tidig sida, från första boken

Det krävs förstås att serieskaparen är duktig och det är Furberg definitivt. Teckningarna ändrar sig ganska rejält över tiden, med en lite striktare och mer realistisk stil i början till en mjukare och ledigare stil mot slutet, men den är alltigenom underhållande. Och jag gillar definitivt att Furberg håller på realismen i manuset och undviker det melodramatiska: Även med gulliga hästar kan man ha otur och bli tvungen att avliva dem (kom ihåg att det är en dokumentärserie). Precis som de hästintresserade jag känt är det givetvis mycket känslor med i bilden när en häst blir sjuk och kanske måste avlivas, men i grunden har det varit personer som undvikit alltför mycket pjåsk eftersom det helt enkelt inte fungerar. När man är ansvarig helt själv för ett stort djur med allt vad det innebär av mockande, geggiga sjukdomar, betäckning och annat mycket handgripligt fysiskt så kan man helt enkelt inte vara alltför romantiserande.

Så en klart trevlig serie som är alldeles utmärkt för framförallt hästintresserade (men även andra!) barn och ungdomar.

En sen sida, från sista boken

Men för att avsluta med att anknyta till det jag började med: Varför är Stallgänget på Tuva så ignorerad av seriebutikerna? Svaret kan förstås vara att det beror på flera olika saker men själv misstänker jag att det handlar om att läsarna är ”fel” sorts läsare. Att de antagligen huvudsakligen är barn/ungdomar är inget problem, men de är dels flickor, dels hästintresserade.

Problemet med hästintresset är inte unikt för serier; se bara på hur många kommuner som glatt spenderar miljoner på att understödja den lokala ishockeyföreningen med nya arenor, men så fort som det nämns att man kanske skulle satsa på exempelvis ridstall också så sparkas det bakut. Ridintresse är inte normalt, så varför skulle kommunen sponsra sådant? Typ.

Problemet att de serier som huvudsakligen läses av flickor ignoreras är tyvärr inte någon nyhet. Om vi går tillbaka i tiden så kan man ju nämna Starlet i Sverige som i princip aldrig omnämns när man diskuterar serier (och som om man kollar på seriekatalogen.se och bortser från det allra första numret, så har alla nummer av tidningen från starten 1966 fram till nedläggningen 1994 exakt samma pris). I USA kan man se samma fenomen, där romantik-tidningarna från 60- och 70-talet ses som avvikelser och inte en del av seriernas huvudfåra, trots bitvis utmärkta försäljningssiffror. Eller om man ser på mer nutida fenomen finns ju manga som i mångt och mycket ignoreras av den ”vanliga” serievärlden och som i väst numera läses av huvudsakligen flickor.

Det är sorgligt att se hur det ibland klagas i seriebranschen på att flickor inte läser serier, medan det samtidigt finns en hel del serier som faktiskt både säljs och läses. Men det är ju gubevars inte trikåklädda hjältar som pucklar på andra trikåer, så då räknas det ju inte ;-)

Tillägg 2012-10-04: Fick precis reda på att Egmont har tryckt om de slutsålda Stallgänget-böckerna (hände i början av sommaren tydligen). Bravo!

About these ads

19 kommentarer

  1. boktradition said,

    För att vi skäms och inte vill kännas vid dem… :) För att vara rättvis så har jag förträngt Pyton i lika hög grad

  2. Alexandra Alexandersson said,

    Bra inlägg! Jag har självt tänkt över detta innan och såg ett forum en gång för länge sedan om kvinnliga svenska serieskapare, och där tog det lång tid innan Lena Furbergs namn dök upp sent ungefär som ”oj, henne hade vi glömt av, men hon ritar ju hästserier”. Men sedan insåg de flesta som inte kände till henne att hon delvis är en riktigt bra serietecknare och delvis att hon i hästvärlden (alltså bland mestadels tjejer) är en stor idol, för att inte säga stjärna. På hästmässorna på Globen Horseshow och Gothenburg Horseshow har tidningen Min Häst alltid en egen monter där fans flockas för att möta sin serietecknaridol. Pratar man med någon som gillar hästar så vet de alltid vem Lena Furberg är. Och hon har också inspirerat många att börja teckna serier, däribland mig själv.

    Men det är ju som vanligt, att när det är tjejer, unga tjejer framförallt, som är målgruppen; då förbises dessa serier.

  3. Simon said,

    Haha, Pyton ja… Men den går å andra sidan att hitta i de flesta seriebutiker, prydligt insorterad ;-)

    Jag googlade runt lite på Furberg innan jag skrev inlägget och såg att hon omnämns på en hel del ställen där man skriver om hästar så jupp, hon verkar verkligen populär. Jag hoppas tillräckligt populär för att Egmont ska trycka en ny upplaga av de där numren jag saknar för det ser mörkt ut att hitta dem begagnade i seriebutikerna…

  4. Sandra said,

    Varför skäms ni för dom här serierna!! Det är patriarkatet som är skamligt om något!!!!!
    ps jag vill också gärna låna sjuan och åttan

  5. Sandra said,

    pps trapalanda 4-ever

    det är ju en furberg classic även pre-tuva
    konsekvent mytopologi alltså! (och där hittade jag på ett nytt ord mytologisk topologi)

  6. Sandra said,

    ppps
    no-one can groove like the girls with the hooves

  7. Simon said,

    Jo, jag kunde förstås inte låta bli att ta med åtminstone en sida där Trapalanda omnämndes :-)

  8. boktradition said,

    Sandra: Det är nog specifikt hästinriktningen, jag har aldrig ridit själv eller ens satt min fot i ett stall (men ville..genant då många andra i klassen hade egna hästar). Läste dem under mellanstadiet mest för att de fanns i butiken, det var få serier av de jag läste som jag läste av omedelbart intresse

    Kommer inte åt mina album, men tror inte jag hade mer än något enstaka av just Stallgänget

  9. Therese said,

    Jag trodde att det bara var jag som var ”omogen” som gillar serietidningar *rodnar* står alltid och suckar över alla ”Min häst” tidningar i affären, men köper inte ingen längre eftersom man ändå börjar komma upp i åren..skulle inget annat än att vilja köpa böckerna med Stallgänget på Tuva, men hur skulle min man reagera då ?? Läser idag knasen eftersom det känns lite mer tillåtet för vuxna människor att köpa hahaha lite knäppt resonerat men men

  10. Sandra said,

    Det känns som att såna dagsstripssamlar–serietidningar som t.ex. Knasen och Larson är mer mainstream? Ja kanske. Vet många som bara läser såna.

  11. Simon said,

    Mm, det är nog så; kanske för att det är någonting som man ser i vanliga dagstidningar istället för någonting som bara finns i serietidningar som Min Häst?

    Men varför inte inte börja med någon seriebok som garanterat ses som OK att läsa, som Bechdels ”Husfrid”? Den har ändå prisats som en av årets bästa böcker, alla kategorier, av exempelvis The New York Times Book Review. En utmärkt självbiografi som finns på svenska. Och sen när man vant sin sambo vid att man läser serier så är det bara att köpa ”Stallgänget på Tuva” också :-)

  12. Sandra said,

    Kritikerrosad ≠ accepterat i mainstream-samhället

  13. Simon said,

    Absolut, men jag tror det är lättare att argumentera för en kritikerrosad bok. Fånigt nog.

  14. Sofie Nilsson said,

    Hej,
    Vad kul att du uppmärksammar Lenas fina böcker!

    Jag är produktchef på tidningen Min häst och kan gärna skicka de exemplar du saknar. Skicka över din adress så hörs vi!

    Hälsningar
    Sofie

    minhast@egmont.se

  15. Anna said,

    Hejhej :)
    Är på jakt efter nummer 5 och 10 av denna serie, du råkar inte ha dom och skulle vilja sälja dom? Dom finns inte någonstans att köpa verkar det som, har kollat runt överallt på internet men dom är slut i lager.
    Maila gärna om du har dom och skulle kunna tänka dig att sälja dom :)
    Mvh Anna

  16. Simon said,

    Hejsan!

    Trist att höra att 5 & 10 också är slut på förlaget nu. Jag vill ha kvar mina, men eftersom jag tittar in hos en del seriebutiker då och då och håller ögonen öppna efter 7 & 8 för min kompis Sandras räkning så kan jag se om några av dina nummer dyker upp; jag hör av mig här i så fall :-)

  17. Anna said,

    Ja det skulle vara jättesnällt :)

  18. Simon said,

    @Anna: Egmont har tryckt upp de slutsålda Stallgänget-blckerna igen, så skynda dig att beställa hos till exempel Adlibris eller Bokus!

  19. Nita said,

    Ett mycket intressant och viktigt inlägg (även 3 år senare)!

    Själv bor jag inte särskilt långt ifrån Tuvastallet och har under min uppväxt följt livet där genom Lenas serie. Det är mycket tack vare henne som jag fortsatt både att teckna och att läsa serier.

    Idag räknas jag nog som vuxen men dessa samlingsvolymer har fått hedersplatsen i min bokhylla. Faktiskt så uppskattar jag dem mer nu än när jag var barn, så där ska de fortsätta stå om jag så blir hundra år!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare