Tillbaka i tiden: Blondie & Pogo

22 januari, 2012 at 18:58 (Dagspresserier) (, , , )

Jag tänkte ta två-för-en idag, med några ord om två riktigt klassiska tidningsserier: Chic Youngs Blondie & Walt Kellys Pogo. Skälet är förstås det gamla vanliga, dvs att jag just läst några böcker med dem; närmare bestämt den andra IDW-volymen av Blondies vardagsstrippar, och den första Fantagraphics-volymen med både vardags- och söndagsstripparna med Pogo.

Med ålderns rätt börjar jag med Blondie. Och låt mig genast säga en sak: När den var som bäst var Blondie en av de absolut roligaste dagspresserierna någonsin. Variationerna på ytterst få enkla teman var geniala, med Dagoberts holmgångar med grannen Herbert och de ofta lika absurt fysiska ditona med sin chef Ditling som några av de allra bästa. För att inte tala om den ibland Beckettskt absurda stilla humorn.

1935

Tyvärr är det här inte fråga om de bästa åren, för IDW har föga förvånande valt att starta från början, dvs 1930. Det är intressant och ibland ganska roligt att läsa de här tidigare episoderna, där Blondie är en tanklös blondin och Dagobert en bortskämd goddagspilt med miljardärer till föräldrar, och hur de blir kära, gifter sig (efter något års komplikationer), och sedan får sitt första barn. Men serien har ännu inte hittat sin slutgiltiga form, och det blir lite väl många korkad blondin-skämt i början, som sen ersätts med alldeles för klyschiga skämt om hur hemmafruar är visavi sina män. Det känns lite nattståndet, och som sagt inte ens så roligt.

Samma idé som ovan i förädlad form från tidigt 70-tal

Men det glimtar till av den kommande genialiteten här och där, så det är inte alls några tråkiga böcker, och det är roligt att se hur extremt babyfixerad Dagobert är, som släpar runt på Alexander så ofta han kan, matar, badar, byter blöjor, tar hand om nattvaket, så i den frågan är han mycket modern. Det är bara det att jag så innerligt gärna skulle se samlingar med söndagssidorna från 50- och 60-talet istället för dagsstripparna från 30-talet som det handlar om här. Fast jag har redan skrivit det här förut, i samband med att jag skrev om den första volymen, och innan dess om hur jag längtar efter samlingar med söndagssidorna, så jag ska nog inte upprepa mig mer. Dessutom har IDW meddelat att det bara ska bli två volymer i den här återutgivningen så nu kanske någon annan kan ta upp facklan och starta med de bästa åren istället ;-)

Så istället för att härma en grammofon som hakat upp sig övergår jag till Pogo, en serie jag inte skrivit om förut, trots dess klassiker -status. Det finns två orsaker att jag inte nämnt den förut: Först och främst att det trots alla återutgivningar så har Pogo fram tills nu ignorerats, men kanske ännu mer för att det är en serie som jag aldrig fängslats av. Jag har läst några strippar än här, än där, men jag har inte riktigt förstått varför den av många ses som så stor. Därför tänkte jag ge den chansen nu när Fantagraphics extremt försenat till slut lyckats komma ut med första delen i vad som är tänkt att bli en komplett utgåva.

Men sorgligt nog lyckades Pogo inte övertyga mid den här gången heller. Visst är det mycket snitsigt tecknat, ovanligt underfundigt formulerat (Kelly är känd för sina förvrängningar av ord och sentenser), och allmänt knepigt uttänkt, men jag tycker inte att det är roligt. Någon enstaka gång i den här nästan 300-sidiga volymen drar jag lite på smilbanden, men det är alldeles för sällan. Det kan såklart vara så enkelt som att jag inte förstår mig på den här humorn, men jag ska ändå försöka förklara vad som enligt mig fallerar.

Eller kanske inte. För att förklara varför någonting *inte* är roligt känns extremt svårt; det är mycket enklare att förklara varför någonting är roligt. Här är det saker som att knorren i skämten känns för omständligt och långsamt levererade med det smått arkaiska språket; de rikliga anspelningarna på amerikansk 40- och 50-talspolitik och samhälle fungerar inte för en som varken levde på den tiden eller i det landet (förutom när det någon gång dyker upp en så pass känd person/företeelse att jag inte kan missa det); ordlekarna är mer underfundiga än roliga (och jag är hädisk nog att påstå att när Alan Moore skrev sin Pogo-hyllning i The Swamp Thing så gjorde han det bättre; hans ordlekar har en poäng i sin dubbeltydlighet, medan Kellys oftast enbart är ordlekar i sig). Alla de här sakerna kan för en annan läsare vara helt irrelevanta, och att man då kan anse att det här är en de stora serierna kan jag förstå, för hantverket som Kelly presterar är klanderfritt.

Men inte är det en slump att det var Blondie som blev den internationella och mer livskrafitga serien. Pogo är betydligt mer rotad i sin tid och miljö, så att den egentligen aldrig blev stor utanför USA är inte så konstigt, och inte heller att det dröjt så länge innan den började återutges. Det är en intressant serie och nog så viktig historiskt, men den är inte tillräckligt underhållande att läsa för min del så det här blir både den första och sista delen som jag kommer köpa.

About these ads

2 kommentarer

  1. Sandra said,

    Men måste det vara så himla roligt jämt. Kan inte Pogo vara som en sorts proto-Bone.

  2. Simon said,

    Sant, det behöver inte vara superroligt hela tiden. Men Pogo är gjord för att vara rolig, och de längre sammanhängande historierna är inte tillräckligt intressanta  för att räcka som undehållning. Tycker alltså jag :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare