En barbarisk nytolkning: Wood & Cloonans Conan

29 februari, 2012 at 00:28 (Serier) (, , )

Alltså, tolkningen är inte barbarisk, men ämnet ;-)

För jag vet inte vilken gång i ordningen har Conan nystartats som serie; det känns som om han funnits med i serievärlden betydligt längre än vad han faktiskt gjort (han dök först upp hos Marvel i början på 70-talet). Inte för att jag var med då, men redan första gången jag läste en serie med honom passade han så självklart som seriefigur att jag var övertygad om att han varit med hur länge som helst. Han brukar också locka fram det bästa hos de som gör serier om honom: Utan att någonsin ha tillhört det riktiga toppskiktet bland mainstream-serier har så gott som alla Conan-serier åtminstone varit läsvärda. Till och med under de allra mörkaste erorna på Marvel gick Conan att läsa!

Nuförtiden är det Dark Horse som har rätten att ge ut Conan-serier, och den här gången är det ett för mig lite oväntat par som ligger bakom: Brian Wood & Becky Cloonan, mest kända för de två volymerna av Demo. De har också gjort en del serier tillsammans med andra; Woods Northlanders är en pågående Vertigo-titel som utspelas under vikingatiden som jag gillar det jag läst av den, men jag kom aldrig in i hans DMZ; Cloonan har jag egentligen bara läst just Demo av, men jag var å andra sidan väldigt imponerad av hennes skicklighet där. Så en utmärkt tecknare och en manusförfattare som visat att han kan skriva om vikingar o dyl lät lovande :-)

Och faktiskt, första numret som kom ut alldeles nyligen visade sig vara precis det: Lovande. Det är ett snabbt action-nummer, där det egentligen inte hinner hända så mycket mer än att Conan tvingas fly från en hamnstad, och väl ombord på en båt som tar honom därifrån för han höra talas om Bêlit, den vackra men grymma sjörövarkaptenen som härjar i farvattnen däromkring. Gissa om hon dyker upp?

Efter bara 22 sidor går det såklart inte att säga så värst mycket om hur  serien kommer utveckla sig, men det går att fastslå dels att Wood berättar flyhänt och elegant presenterar de framtida huvudpersonerna, utan att det känns krystat, och att Cloonans version av en ung Conan är klockren. Glimten i ögat, karisman, allt som han ska ha finns där, och det är förbaskat skönt att han istället för att se ut som en muskelstyv bodybuilder istället har mer av utstrålningen hos en panter; muskler finns där, men ännu mer smidigheten.

En riktigt trevlig start, och det kan nog bli 25 trevliga nummer av det här, med lite tur (det är så många nummer Wood sagt att han tänkt sig).

Direktlänk 18 kommentarer

Stora klassiker i stort format: Blixt Gordon & Polly and Her Pals

26 februari, 2012 at 01:22 (Dagspresserier) (, , , )

Förlaget IDW ligger bakom dagens båda böcker, och den här gången har de tagit i från tårna för att imponera. Det är inte de största serieböckerna jag har (den äran tillfaller Sunday Press utgåvor av Little Nemo & Gasoline Alleys söndagssidor), men de är rejält ståtliga ändå. Och serierna man valt passar sällsynt väl för det stora formatet eftersom bådas klassikerstatus i hög grad beror på illustrationerna. Låt mig börja med den mest kända, nämligen Alex Raymonds Blixt Gordon.

Det är de drygt två första åren som ingår i den här boken, och förutom huvudserien ingår också toppern Jungle Jim (en topper är en kortare serie som publicerades ovanför huvudserien för att de båda tillsammans skulle utgöra en hel tidningssida), och givetvis ett förord. För den som läst en del om Raymond förut finns det ingenting direkt nytt att hämta där, förutom att IDW har spårat upp den som var ansvarig för manus till båda dessa serier; det för mig nya namnet Don Moore. IDW ger en ganska fyllig presentation av Moore, väl medvetna om att de grävt upp en hel del ny information om honom. Men de vet också att det faktum att de två serierna alltid omnämns som Alex Raymonds serier är berättigat, för Moores bidrag är inget att hänga i julgranen.

Del av Blixt Gordons söndagssida anno 1934: Inget märkvärdigt

Faktum är att manuset är så uselt att det bitvis är svårt att läsa de här serierna, framförallt det första året innan Raymonds teckningar blir intressanta. Som ett exempel är här vad som händer i de allra första fyra episoderna av Jungle Jim. Kom ihåg att det här är en topper, så serien har inte mycket utrymme att trycka in handlingen på:

  1. En tiger smyger sig på JJ bakifrån medan han lagar mat ute i djungeln. Efter ett våldsamt slagsmål lyckas JJ döda den med sin kökskniv, och när han raglande reser sig hör han ett rop på hjälp!
  2. JJ rusar i riktning mot ropet som visar sig kommit från hans infödde medhjälpare Kolu som attackerats av en svart panter. JJ ger sig på pantern med en piska, och efter ett antal utfall av pantern lyckas JJ snärja dess fötter och beger sig tillbaka till lägret med bäraren på ryggen och pantern släpandes efter. Men en man kliver plötsligt fram från bakom en buske och hotar JJ med en pistol!
  3. Mannen vill stjäla pantern för att sälja den till en cirkus i USA. Men Kolu har kvicknat till, och lyckas kasta en kniv i mannens axel innan denne skjuter. Mannen får gå, JJ och Kolu stänger in pantern i en bur, och när JJ går för att hämta vatten hör han ett rop på hjälp som visar sig komma från en kvinna uppe i ett träd som tillfångatagits av en gorilla. Gorillan kastar sig mot JJ!
  4. JJ kastar sig över gorillan, men den får efterhand övertaget och börjar strypa JJ. Men en leopard kastar sig då över gorillan, och JJ tar tillfället i akt och klättrar upp i trädet till kvinnan. Men när han ska bära iväg henne stoppas han av leoparden!

Och så fortsätter det, i samma galet uppskruvade tempo, utan minsta uppbyggnad eller tid för karaktärsskildring. Blixt Gordon är precis likadan, så inte är det för sin handling serien har blivit en klassiker.

Men är då Raymonds teckningar så bra att det är värt att läsa (eller titta i) den här boken?

Som jag nämnt märks det i början att Raymonds illustrationer inte är så bra som de ska bli; det är märkligt anonymt tecknat de första månaderna. Men sen händer någonting: Personerna ser ut som om de växer, och miljöerna likaså. Istället för det tidigare alldagliga utseendet är skeendena nu utan tvekan larger than life; få serietecknare har lyckats lika bra med att skildra människor som ser ut som de är förmer än andra, som om de är snudd på gudar.

Del av Blixt Gordons söndagssida anno 1935: Notera hur mycket större och resligare människorna verkar vara

Det är nästan lite tredje riket-varning på det hela, speciellt med tanke på alla de sub-mänskliga varelser som serien vimlar av (monkey men, lion men, shark men, hawk men, cave men, lizard men, cliff men, för att inte tala om de onda gula männen under Mings befäl, är bara några av de folkslag Blixt träffar på de första månaderna); det är givetvis inte Raymonds fel att nazisternas idéer om raser påminner märkligt mycket om hur planeten Mongo ser ut, men att liknande tankar låg i tiden är uppenbart.

Men trots de efterhand mycket skickliga teckningarna med deras märkliga och typiska böljande  linjer, indikerande en atmosfär, en miljö i ständig rörelse, så tycker jag inte att det är tillräckligt bra för att rekommendera en läsning.

Manuset lugnar ner sig en (mkt liten) smula, men bra blir det aldrig; jag har redan tidigare läst hela Raymonds produktion av Blixt Gordon, och som bäst uppnår handlingen betyget Med tvekan godkänt. Det är dålig pulp det handlar om, som man kan förstå både av beskrivningen av Jungle Jims handling och den bedrövliga fantasilösheten i varelserna Blixt möter. För att inte tala om alla luckor i handlingen, som personer som blir skjutna ena veckan men nästa vecka oförklarligt är helt krya, eller pinsamheter som att cave men & rock men som jag nämnde härovan är samma folkslag; det är bara det att Moore (och Raymond med, som inte ändrat det) glömt från ena veckan till den nästa vad de kallades…

Och sen är en jämförelse med den tre år yngre serien Prins Valiant svår att undvika. En väl så bra (och enligt mig till och med bättre) tecknad serie, där det är uppenbart att de två tecknarna Raymond och Hal Foster studerat och inspirerats av varandra (Foster tecknade Tarzan från och med 1929, och även om hans teckningar där inte var riktigt lika vassa som i Prins Valiant var de ändå alldeles utmärkta), trots deras vitt skilda sensibilitet. Men där Raymonds serier har manus som är under all kritik är Fosters istället lika bra som teckningarna. Faktum är att efter att ha läst den här boken drabbades jag av akut lust att läsa om Prins Valiant, men jag lyckades hålla mig eftersom bok 5 i Fantagraphics nyutgåva ska komma om några veckor så jag väntar tills dess.

Men nu över till någonting betydligt roligare, nämligen Cliff Sterrets Polly and Her Pals (publicerad i Sverige under diverse olika namn som inkluderar namnet Polly). Serien startade redan 1912 och fortsatte under Sterretts ledning till 1958. IDWs bok innehåller söndagsserien (det fanns också en dagsserie) och inkluderar exempelsidor fram till och med 1924, för att därefter inkludera varje söndag. Skälet att man valde just det året är för att det var då som Sterrett verkligen kom loss i sin underbart säregna teckningsstil, och serien började göra skäl för sin klassikerstatus.

Handlingen i Polly är egentligen extremt klichéartad: Pappa Perkins är en småhunsad familjeförsörjare och den egentligen huvudpersonen, seriens namn till trots; mamma Perkins en ibland argsint hemmafru; dottern Polly en shopping-tokig blondin; osv. Det egendomliga är att detta till trots blir det en alldeles förträffligt rolig serie, och det är teckningarnas förtjänst: De bisarra möblerna, husen, djuren, ljudeffekterna (eller vad man ska kalla dem) ger serien en förunderlig stämning som inte liknar någonting annat.

Polly har ibland liknats vid Krazy Kat och det är en inte alls oäven jämförelse; även om handlingen i de två serierna inte liknar varandra alls och teckningsstilarna drar åt helt skilda håll finns det en likhet i hur det är nästan omöjligt att skilja form från innehåll. Att läsa Polly utan att ta hänsyn till bilderna vore både orättvist och löjligt.

Om man sen tycker att serien också är rolig är förstås en smaksak. Jag kan bara säga att när jag läser den blir jag på väldigt gott humör, och det händer till och med att jag skrattar högt för mig själv. Det sistnämnda är dock reserverat för toppern (jodå, det finns sådant här med) Dot and Dash, en ordlös serie om två hundar på äventyr som är en helt perfekt liten serie. Och det säger jag som en som oftast inte gillar ordlösa serier överhuvudtaget, som jag nämnde så sent som i förra inlägget!

Sterretts lekfullhet med teckningarna avtar med tiden, så vi får se hur många år som IDW tänker sig ge ut. Men den här volymen kan jag tveklöst rekommendera; finare serieillustrationer kan man inte hitta :-)

PS. Klicka på bilderna för större version; det kan behövas för båda dagens serier! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Smått och gott

24 februari, 2012 at 00:55 (Europeiska serier, Manga) (, , , , , , , , )

Det är dags för ett bland-inlägg igen, med en bunt nylästa serier som det inte riktigt behövs separata inlägg om. Fyra stycken, varav två gjorda av serieskapare jag skrivit om förut medan två var för mig nya (åtminstone nästan…); vi börjar med de senare:

Ojingogo av Matthew Forsythe: Upplockad på bokrean igår blev den här lilla boken utgiven av Ordbilder förlag. Jag har småsneglat på den förut men inte nappat; teckningarna såg nog så trevliga ut men jag är oftast inte så värst förtjust i serier utan text. Men med ett reapris så räknade jag med att teckningarna nog räckte, enbart de :-)

Och efter genomläsningen så kändes det ungefär som jag trott: De mycket charmiga teckningarna är riktigt lyckade med sin blandning av gulligt och läskigt, utförda i en stil som passar mig perfekt. Så jag skulle verkligen vilja tycka mer om den här serien än jag gör, men tyvärr är handlingen (i den mån den finns, det är mycket av fria associationer över den) rätt ointressant. Här och där skymtar något bättre, men så fort jag kände att Nu så, nu blir det bra!, försvann känslan när berättelsen svävade iväg t något annat håll.

Men teckningarna gör ändå boken köpvärd, nu när den finns på rean!

Från episoden Matryoshka

Fish + Chocolate av Kate Brown: Kate Brown är upphovet till nästan…-parentesen härovan; anledningen till det är att hon färglade delar av serien Freakangels som jag skrivit om förut. Vilket var lovande eftersom jag gillade den, så en originalserie av henne utgiven på SelfMadeHero, det engelska förlaget jag också skrivit gillande om tidigare.

F+C är en samling av tre historier som alla handlar om mödrar och deras komplicerande förhållande till sina barn. Och alla tre är tragedier. Och alla tre har rejält osympatiska huvudpersoner som gör att det tragiska inte bekymrar mig alltför mycket. Och alla tre är enkla och alltför grunda berättelser, istället för de djupa personbeskrivningarna som jag tror Brown är ute efter. Med andra ord, rätt trevliga teckningar (och färgläggning!) till trots är det inte några vidare serier det här :-(

Men det finns ett litet hopp. Den sista av de tre, Matryoshka, har faktiskt en huvudperson som känns mer levande än de andra, och hennes bitterhet finns det goda skäl till (de två innan är bara gnällpelle-personer, utan förklaring till varför), och den mer surrealistiska handlingen fungerar också den bättre än de två tidigares alltför uttjatade sagovariationer. Om det hade varit tre berättelser med mer variation och åtminstone av samma kvalité som Matryoshka hade jag varit snällare mot boken, men nu får det vara.

Tesoro av Natsume Ono: Det första jag läste av Ono var not simple, en alldeles utmärkt liten bok. Sen läste jag Ristorante Paradiso som inte var riktigt lika bra, men ändå klart läsvärd. Därtill har jag läst de två böckerna i serien Gente utan att skriva om dem, och de är väl ungefär som RP (vilket inte är konstigt eftersom de delvis delar personuppsättning). Tesoro är däremot en helt annan slags serie, nämare bestämt en samling med korta historier som tidigare publicerats i magasin, som doujinshi eller inte alls.

Det var uppriktigt sagt mer intressant att läsa Tesoro än bra, för det märks att det här är serier gjorda i all hast, och också misstänker jag som övningar för Ono själv. Det är slices of life, som tre små berättelser om bento-lådor, ett äldre pars vardag, och en hel del Italien och mat (de två sista sakerna är uppenbarligen Onos stora intresse, m t p Ristorante Paradiso & Gente). Det intressanta är att se hur Ono provar olika infallsvinklar, men som sagt är det inte alltid så bra. Det är ibland helt omöjligt att avgöra hur gamla personerna i bild är, och då kan det bli synnerligen förvirrande när familjer skildras syns när jag inte vet vem som är förälder till vem.

Designen på boken antyder att det är menat nästan som en skissbok, med brunt bläck på ljust beige (beiget? beigt?) papper  istället för det vanliga svart på vitt, vilket passar bra till de här snabblästa berättelserna. Och i slutet finns mycket riktigt också ett antal sidor med illustrationer. Det är lite lustigt att just Natsume Ono föräras en såpass ovanlig bok men varför inte; hon är definitivt inte den vanligaste typen av mangaskapare vi får se i väst, och SigIkki (förlaget, som Viz ligger bakom) satsar på udda manga snarare än bästsäljare :-)

GTO – 14 Days in Shonan av Toru Fujisawa: Slutligen, första boken i en ny serie av min gamla favorit Toru Fujisawa. Fujisawa är mest känd för GTO, serien om ungdomsbrottslingen Onizukas karriär som stentuff lärare som trots sina obefintliga kunskaper lyckas få sina urspårade elever in på rätt spår igen. Innan GTO var Onizuka huvudperson i Shonan Junai Gumi där hans gängdagar skildras; det är en underhållande serie men inte i närheten av GTOs kvalité. Efter GTO blev det en del ströserier men ingenting som slog, och nu har alltså Fujisawa återigen gett sig på Onizuka i en ny serie som skildrar vad som egentligen hände under 14 dagar då han var borta i GTO-serien. En flashback, begränsad till 14 dagar alltså.

Lite tråkigt är det att Fujisawa känt sig tvungen att satsa på ett beprövat kort, men å andra sidan var GTO bitvis fantastiskt bra (och aldrig sämre än rejält underhållande), och om det första albumet av den här nya serien håller vad det lovar kommer det här också bli bra. Visst är det återanvändning av gamla idéer när Onizuka här flyr undan ovälkommen uppmärksamhet i skolan han undervisar genom att ta semester 14 dagar i sina gamla hemtrakter i Shonan, men det var verkligen trevligt att återse Onizuka i samma strålande form som sist. Och ungdomarna han ska ta hand om här verkar om möjligt må ännu sämre än hans elever gjorde; det är som medhjälpare på ett fosterhem för tonåringar på glid vi får se honom, och redan i det här albumet blir det den typiska blandningen av humor (burlesk, och oftast med Onizuka som måltavla) och allvar (skärande i armar, misshandlande föräldrar) jag är van vid.

(Från en scanlation; det var för svårt att scanna boken utan att helt förstöra den...)

Så till syvende og sist är jag inte ledsen över att GTO dök upp igen, utan bara glad. Att förlaget Vertical Inc. också ska ge ut de resterande böckerna i Shonan Junai Gumi-serien (eller GTO – The Early Years som den kallas i USA) som Tokyopo övergav för några år sedan gör det bara ännu bättre!

Direktlänk 7 kommentarer

En tecknarnas tecknare: Joost Swartes Is That All There Is?

20 februari, 2012 at 17:18 (Serier) (, , )

Som utlovat, några ord om den legendariska holländska serieskaparen Joost Swarte i samband med att hans serier (förutom hans barnserie Katoen en Pinbal, vill säga) nu slutligen samlats ihop i en bok översatt till engelska: Is That All There is?

Med tanke på hur känd han är i de innersta seriekretsarna så är det inte många sidor; totalt 144 stycken, närmare bestämt. Men hans inflytande har varit stor, och många serieskapare som är mer kända än Swarte i bredare läsekretsar, som Art Spiegelman och Chris Ware, nämner honom som en idol. Så den naturliga frågan är givetvis Varför?

För att besvara den frågan vill jag återkoppla till Spiegelman. Han var en av de första som intresserade sig för serier som konst på ett mer intellektuellt och abstrakt sätt. Innan honom handlade diskussioner om serier som konst mer om hur skickliga vissa serietecknare var, men Spiegelman var mer intresserad av serieformen i sig. Hans Breakdowns från 1977 (som kom i nyutgåva häromåret; rekommenderas starkt) är en fascinerande läsning än i dag.

Men Spiegelman är amerikan; i Europa fanns liknande strömningar och där var Swarte tidigt ute. Han började publicera egna serier i slutet av 60-talet, och med tiden grundade han också förlaget Oog & Blik som både översatte utländska serier till holländska och publicerade originalmaterial. Han är mannen som myntade uttrycket ligne claire/den klara linjen. Och sen gjorde han alltså serier också.

Att läsa Swarte utan att nämna Hergé vore löjligt. I sina mest kända serier med Jopo de Pojo är det Hergés stil som Swarte anammat, så till den grad att det nästan skulle kunna vara den tidiga Hergé själv som tecknat. Förutom då att Swarte i sann underground-anda pepprar serierna med inte helt barntillåtet innehåll. Och överlag är det definitivt så att manusen inte är så värst bra; lite väl osammanhängande plus att det ibland känns som om inslagen av sex och våld mest är där för att det bryter så mycket mot Hergés könlösa värld. Ungefär som Air Pirates-gruppens Musse Pigg-serier så kan jag förstå att det är barnligt roligt att chockera, men det innebär inte alltid att det är lika roligt att läsa.

Men sen är det ju teckningarna då… För det är verkligen kul att se hur suveränt Swarte behärskar stilen; det är inte bara ytan som är lik (det finns det fler som har klarat), men han har också fullständig kontroll på hur serier läses, dvs hur man får ögat att röra sig över en sida, och hur rutorna samverkar till en enhet. Här, återigen, påminns jag av Spiegelman och hans Breakdowns: Spiegelman är mer uppenbart ute efter att utforska hur serier fungerar, men läser man Swarte noggrant märker man att han i väl så hög grad gör samma sak. Det är bara det att den mer läsvänliga ytan hos Swarte gör att man kan missa vad han egentligen håller på med.

Så, slutomdöme: Om man är intresserad av serier som konstform, om man är sugen på högkvalitativa Tintin-inspirerade kortserier, om man vill se en mästare i serieformen, så ska man absolut läsa Is That All There Is? Om inte (och det kan jag definitivt förstå)så kan man nog tycka att den är lite småkul hursomhelst, men också att det är mycket ståhej över ingenting :-)

PS. De mesta (och det bästa!) av de här serierna finns redan på svenska, nämligen i Epix 1985-87. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Europeiska scanlations

18 februari, 2012 at 18:02 (Serier) (, , , , , , , , , )

Dags för ytterligare en hög med scanlations av europeiska serier för de som liksom jag bara behärskar engelska av de stora europeiska språken. Inga längre recensioner, bara smärre lästips :-)

Låt mig börja med en av dagens bästa: Alim the Tanner, skriven av Wilfried Lupano och tecknad av Virginia Augustin. Albumet jag läst, The Water’s Secret, är det första och jag hoppas fler kommer översättas, för det här är en riktigt gedigen början på någonting intressant. Alim lever tillsammans med sin dotter i utkanten av en större stad. De är fattiga men rättrogna, men råkar av en slump komma över några artefakter som antyder att religionen som styr landet är falsk. Det är (hittills) ingen hjältesaga eller dylikt, utan istället en finstämd berättelse om en mini-familj som gör sitt bästa och som egentligen bara vill vara ifred. Det är svårt att säga vad det kommer att bli av serien för den har bara startat i och med det här albumet, men den har det där lilla extra i både teckningar och manus som gör att jag vill läsa mer. Rekommenderas starkt (trots att det bara är ett smakprov, egentligen).

Mechanical Land är tre album om en konstig värld där vi får följa en annan mini-familj (mor+son den här gången) som lever ombord på en gigantisk båt som utan mål far omkring på havet. De som styr vägrar låta någon lämna skeppet för att söka upp land, men det finns passagerare som vill något annat. Skeppet strandar slutligen i Antarktis, där det visar sig att det finns en robotstad som har något att göra med varför människorna lämnat fasta land. Tre böcker allt-i-allt, och ärligt är det här bara OK: Handlingen är rätt ofokuserad, teckningarna är inte så dumma men envisas med att zooma in (de fåtaliga) kvinnornas övre regioner, och översättningen haltar. Skrivna av Patrick Fitou och tecknade av Jean-Baptiste Andreae rekommenderas böckerna för de som är utsvultna på franska äventyrs-/sf-serier som inte fullständigt förolämpar läsaren.

Martian Geography av Sergio García är med här enbart beroende på teckningarna. Handling är ännu förglömligare än Mechanical Lands, men det hela utspelar sig på ett kolonialt Mars, där huvudpersonen blir involverad i ett revoltförsök. Komplicerat och förvirrat, och inte på ett bra sätt, men Garcías teckningar gör det ändå värt att lösa. De påminner både om Moebius och Taiyo Matsumotos färgserier, men utan att kännas som kopior. Rekommenderas att tittas på, men häng inte upp er på handlingen.

Caravan, två album (hittills) av Olivier Milhiet, påminner en smula om García på ytan men med en mycket tyngre nästan Jan Lööf-liknande stil. Handlingen är däremot betydligt bättre, med huvudpersonen Mila som blir upptagen i en ambulerande freakshow, i en värld där dylika är vanliga och där de behandlas som icke önskvärda i de små samhällen man passerar. Det är en rejält grym historia det här, men samtidigt är förhållandet mellan Mila och hennes adoptivpappa Pilou skildrat med mycket värme. Rekommenderas de som vill bli underhållna men har högre krav på handling än Mechanical Land och Martian Geography.

The Unspeakables & The White Tigress: Det här är två långkörare i Frankrike som vi faktiskt fått en smakbit av i Sverige, när Epix publicerade ett av The Unspeakables-albumen med titeln Äventyr i gult 1986-7. Upphovsmännen Yann & Conrad har varit inblandade i alla möjliga franska klassiker som Lucky Luke & Spirou, men det här är en mer barnförbjuden serie (som trots det ursprungligen publicerades i tidningen Spirou). Tänk er Spirou med riktigt våld, kärlek, sex och brutala gangstrar, allt placerat i Fjärran Östern  under efterkrigstiden, och exakt det är vad man får. Huvudserien har senare fått en avstickare i The White Tigress-albumen, som handlar om en av personerna innan The Unspeakables börjar; den är klart svagare och fokuserar alltför mycket på det alldeles för traditionella halvt avklädda sätt som många franska serier tenderar att göra (vilket även The Unspeakables lider av, men i mindre grad).  Mängder av album, alla ännu inte scanlaterade; rekommenderas för de som är sugna på en Spirou för vuxna (beroende på vad man avser med vuxna…).

Som alltid när det gäller scanlations finns det några fler Jordi Bernet-serier att redovisa, och som alltid gäller samma brasklappar: Underbara teckningar, ibland mycket tveksamma manus. Den här gången har jag läst Kraken, 180 sidor om glorifierade VVS-arbetare som arbetar i en anonym megastad, där kloaksystemet är hemort för ett skräckinjagande monster, och Custer, en reality-såpa i serieform där huvudpersonen dygnet runt följs av kameror som redogör för allt hon gör. Monstret i Kraken är egentligen bara en bakgrund för att berätta typiska Bernet-historier, medan Custer har förvånansvärt intelligent manus, för en gångs skull. Rekommenderas för Bernet-diggaren, andra göre sig icke besvär.

Två serier kvar, men det är de två bästa.

Först av dem: Manu Larcenets The Wondrous Adventures of Vincent van Gogh – At the Frontline. Larcenet är mannen bakom bland annat Ordinary Victories, en av de bästa serier jag läst de senaste åren. Här har vi en bok i hans serie med påhittade äventyr om kända personer. Vincent van Gogh lejs av regeringen för att visa första världskriget från skyttegravarna eftersom man inte förstår varför de unga soldaterna envisas med att vilja desertera; varför skulle någon inte vilja offra sitt liv för sitt fosterland? Alltså behöver man förstå vad kriget egentligen är (eftersom ingen i regeringen givetvis själv vill åka till frontlinjen), och vem bättre än van Gogh att skildra det? Den här boken stannar i minnet, och befäster egentligen bara att Larcenet är en av de bästa serieskaparna vi har. Rekommenderas för alla.

Och slutligen, Le Grand Mort, skriven av Régis Loisel & JB Djian och tecknad av Mallié. Två album har hittills kommit ut medan ett återstår (har jag fått för mig) av den här fantasyserien som jag fängslades av mycket mer än jag trodde. Loisel har jag läst förut utan att ha blivit över mig imponerad, så jag väntade mig en OK serie, inget mer. Men Le Grand Mort får precis som Alim the Tanner till det där lilla extra, den där känslan som suger in mig som läsare. Handlingen utspelas ömsom i ett sagoland och ömsom i en kanske ännu besynnerligare verklighet där någonting, oklart vad, har gått katastrofalt fel. Paris är fyllt av flyktingar, och även om mycket fungerar precis som nu är ingenting som det borde. Om de inblandade serieskaparna får till avslutningen lika bra som serien är hittills är det här en serie som borde ges ut i samlad form på svenska (eller engelska); den känns som en perfekt kandidat för en tjock och vacker bok. Rekommenderas för alla de som gillar bra fantasyserier.

OK, det var allt för idag. Härnäst blir det förhoppningsvis några ord om en bok jag väntat länge på: Is That All There Is?, samlingen med Joost Swartes serier som precis kommit ut efter något år eller tvås försening :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Darkness

14 februari, 2012 at 01:01 (Europeiska serier) (, )

Ingen recension, bara ett lästips.

Serien, Darkness, är den franske tecknaren Boulets bidrag till årets 24-timmarserie i Angoulême. Rolig, charmerande och rörande, och att den gjordes på ett dygn (om man ska vara petig, 26 timmar, eftersom han drog över med två) är hur imponerande som helst.

En intervju med honom om serien finns här.

Direktlänk 6 kommentarer

I sagornas värld: Fables

12 februari, 2012 at 02:00 (Serier) (, )

113 nummer av Fables, 50 nummer av Jack of Fables, och ett antal kortare miniserier senare så är min bedömning av Bill Willinghams Vertigo-universum: Inte så pjåkigt!

För den som inte vet vad Fables är så är det den serie som jag misstänker sponsrar stora delar av Vertigo. Det är uppenbart att den ska mjölkas så länge det bara går: Förutom miniserierna, några originalalbum, och åtminstone en roman (som jag inte läst), ska ytterligare en avläggare vid namn Fairest, som ska fokusera på några av de kvinnliga karaktärerna, snart börja komma ut. Och det kanske tydligaste tecknet är att huvudserien Fables egentligen nådde sitt slut i och med nummer 75, där den handling som påbörjats i nummer 1 avslutades. Med andra ord, den har övertagit Sandmans roll som finansiell motor, även om Sandman nog fortfarande drar in en hel del; efter den just avslutade (dyra!) Absolute Sandman-utgåvan har man precis börjat med en ny inbunden bokserie i storformat: The Annotated Sandman, där serien trycks med i svartvitt med rikliga noter om innehållet…

Fast det är klart, det är kanske intressantare att läsa vad Fables handlar om, snarare än det ekonomiska?

En bekant tiger på jakt efter en bekant kvinna

Grundidén är alldeles utmärkt: Sagovärldarna har invaderats av en okänd erövrare, och de få som lyckats fly har samlats i vår värld, där de bor i ett kvarter i New York som de förtrollat så att de vanliga människorna inte ska märka att Snövit, Riddar Blåskägg, Törnrosa och alla man kan tänka sig ur sagorna och fablernas värld finns mitt ibland dem (de icke-mänskliga varelserna som de tre små grisarna, Bagheera m fl bor på en bondgård utanför staden). Willingham kan därmed berätta nästan vilka historier han vill, och plocka karaktärer från alla gamla böcker och berättelser och blanda dem på intressanta sätt. Det är lite av en mashup av det hela, modernt så det förslår.

Vad som framförallt i början var frustrerande är att med alla de möjligheter som finns väljer Willingham att berätta en rätt så traditionell historia. Det fantastiska, en sense-of-wonder, saknas nästan helt, och det dröjde innan jag slutade hoppas på det och accepterade att Fables var en äventyrshistoria bland andra (med rikliga doser humor), en kamp mellan det goda och det onda (det är ju förstås sagomässigt så det förslår), och att det var välkända sagofigurer i huvudrollerna var mest en pikant detalj. En helt OK äventyrshistoria, men inte alltför originell eller fantasieggande.

Boy Blue invaderar de ockuperade hemländerna

Men om det bara varit så så hade jag kanske inte läst alla numren. För här och där lyfter det, rejält, och precis den där lätt svindlande känslan infinner sig. Första gången är tre år in i serien när Boy Blue (från en engelsk barnramsa) ger sig iväg på en räd till hemländerna för att se vad som hänt under invasionen. Här lyckas Willingham verkligen få fram känslan av det fantastiska med hela miljön, och vad man kan göra med tillgång till all världens sagoskatter. Sen följer flera bra episoder som alla leder fram till den stora uppgörelsen i nummer 75.

Men som sagt, serien slutar inte där. De tre år som gått sen dess har inneburit visserligen en fortfarande underhållande serien, men nu drabbad av känslan att det aldrig kommer ta slut. Och det har jag (som de som läst bloggen länge vet) lite svårt för; jag är rädd att den långsamt kommer bli sämre, tills den till slut självdör. Och det skulle vara synd, för när den är bra är den som sagt riktigt bra. Jag kommer säkert återkomma till den, men jag känner inte ett starkt ”Måste läsa nästa nummer nu!”-sug, som jag gjorde ibland när de bästa episoderna pågick.

Om teckningarna, oftast med Mark Buckingham som ansvarig, kan jag egentligen inte säga så mycket. Det är i en numera ganska typisk Vertigo-stil (den icke-dystra Vertigo-stilen alltså), typ Air som jag skrev om tidigare; en ganska enkel stil som sällan överraskar och som framhäver berättelsen snarare än illustrationerna själva. Med andra ord delvis som manuset till rätt stora delar av serien: Kompetent, utan att vara alltför upphetsande. Men precis som manuset glimrar det ibland till ganska rejält.

Även de orientaliska sagorna har problem

Hm. Det känns som en lite schizofren recension, det här. Å ena sidan beklagar jag mig över att det känns som om serien numera mestadels finns till av ekonomiska orsaker, och att den är hantverksmässigt välgjord men inte så värst spännande. Å andra sidan säger jag att det finns riktigt utmärkta episoder. Fast det är precis så jag känner för serien: Här och där fastande jag rejält och kunde inte vänta på att läsa nästa nummer, och det blev en del sena kvällar. Och sen så var det långa sjok av nummer då jag bara läste på, utan att egentligen bry mig så mycket om det jag läste.

Då är det inte så konstigt att recensionen blir rätt velig :-)

PS. En liten varning bara för den som stör sig på det: Willingham är mycket traditionellt amerikansk i många moralfrågor. Det betyder att dödsstraff är en självklar sak, abort otänkbart, och paralleller med Israels situation är mycket tydliga (och Willingham är tveklöst på Israels sida). Jag tycker inte att det på något sätt inverkar på kavlitén, men tänkte ändå jag skulle nämna det. DS.

Direktlänk 17 kommentarer

Dance by the Light of the Moon

6 februari, 2012 at 23:05 (Europeiska serier) (, )

För ett tag sedan skrev jag om en del böcker som det engelska förlaget SelfMadeHero gett ut, där det fanns några riktiga pärlor (som Black Paths). En bok jag beställt samtidigt råkade bli liggande: Judith Vanistendaels Dance by the Light of the Moon.

Först och främst: Det var en klar miss att den här boken blev liggande. Det var så mycket att läsa ett tag att jag helt enkelt glömde den. Med två nomineringar till Angoulêmes Grand Prix borde jag förstått att det var lite dum prioritering ;-)

DbtLofM handlar på ytan om Sophie, en belgiska, och Abou, en togoles, och deras kärlekshistoria. Men den handlar lika mycket om hur det är att söka politisk asyl i ett land där alla asylsökandes historier systematiskt misstros, och där bara det faktum att man kommer från Afrika gör många misstänksamma.

Det är en bitvis självbiografisk berättelse, och den är intressant upplagd. Första halvan (dvs en bok i det flamländska originalet) berättar historien om Sophie och Abous färd mot bröllopet, ur Sophies pappas perspektiv. Hur han försiktigt ifrågasätter förhållandet i början, hur han delvis omvänds när han lär känna Abou, hur han är orolig för sin dotter och en smula undrande om hur mycket som är kärlek och hur mycket som är omtanke om Abou när Sophie vill gifta sig med honom (det är enda chansen för Abou att få uppehållstillstånd). Det är varsamt berättat; på bokens omslag berättas att Judith Vanistendaels far skrev en novell om förhållandet och att hon blev arg och att det var det som ursprungligen ledde till att hon gjorde serien, men uppenbarligen höll inte ilskan i sig för pappan framställs här i ett huvudsakligen vänligt ljus. Kanske inte alltid helt fördomsfri, men i grunden en snäll människa.

I den andra delen får vi istället se Sophies skildring av förhållandet, där hon berättar om Abou för sin 10-åriga dotter. Det här är en mörkare skildring, där Abous psykiska sår efter tortyren i Togo och hans behandling av immigrationsmyndigheterna visas upp. Hans paniska rädsla för poliser, hans förtvivlan över hur onyttig han känner sig i väntan på besked om han ska få stanna, gör att hans och Sophies vardag får sina rejäla törnar. Det är också intressant att se hur några scener skildras i båda böckerna, där vi först får se hur Sophies pappa uppfattat situationen, och i den andra Sophies reaktioner. Styvt gjort, och det här är också en del av det som gör boken så fascinerande: Vanistendaels förmåga att trots att hon/Sophie vet vad som ligger bakom Abous uppträdande så vet hon också att hennes pappa inte kunde veta det.

Allt i allt är det en mycket välskriven och vältecknad bok, med rikliga doser värme och förståelse. Och trots den obland omänskliga behandlingen av Abou, en bok i avsaknad av bitterhet. SelfMadeHero är verkligen ett intressant litet förlag!

Direktlänk 3 kommentarer

Ner i kaninhålet: Freesia & GoGo Monster

5 februari, 2012 at 00:41 (Manga) (, , , , )

En dubbeldos manga av två herrar Matsumoto med mycket oroväckande psykologiska under/övertoner blir det idag: Freesia av Jiro M. & GoGo Monster av Taiyo M. (inte släkt). De är egentligen mycket olika, men jag kunde inte låta bli att ta upp dem i par eftersom de båda trots allt handlar om människor som har problem med verklighetsuppfattningen. Först ut den utan tvekan mest psykotiska av dem: Freesia.

Jag har tidigare skrivit om Jiro Matsumotos extremt bisarra Velveteen & Mandala, en serie där regelrätt handling saknades, tillsammans med bakgrund, logik, och förståeliga personer. Men intressant var den! Freesia är nästan lika bisarr, men den här gången finns det faktiskt en handling: Hiroshi Kanō har börjat tappa greppet om sig själv och världen. Efter att ha varit soldat i japanska armén (Japan är här i krig mot en anonym fiende; det känns som ett krig som hållit på för evigt och kommer fortsätta på samma sätt) blir han anställd som proxy för hämndlystna, för Japan har antagit en lag som säger att anhöriga till brottsoffer har rätt att själva eller mha av proxyar döda de kriminella.

Kanō visar sig vara närmast övernaturligt bra på det hela, trots att han egentligen inte förstår vad som pågår runtomkring honom. Han hallucinerar friskt, och förloppet accelererar allteftersom. Det är en obehaglig skildring; egentligen inte för att Matsumoto liksom i V&M frossar i allsköns obehagligheter, utan för att han verkligen lyckas med att skildra hur Kanō tappar all kontakt med verkligheten. Ibland verkar det som om han blir friskare, men icke; han har bara tagit ytterligare ett steg mot vansinnets rand.

Teckningarna är lika bra som i V&M, och kanske till och med snäppet bättre här när de ibland följer med in i Kanōs hallucinationer. Det är inte precis en trevlig serie, men för den som vill söka sig in mot mörkrets hjärta, eller för den delen bara gillar udda serier, är det här ett ypperligt tillfälle. 12 volymer, scanlations enbart för den som vill läsa på engelska.

Och nu, GoGo Monster, en alldeles utsökt bok utgiven av Viz som samlar ihop hela Taiyo Matsumotos (mannen bakom serier som Tekkonkinkreet och No. 5) serie om Yuki Tachibana, en pojke som säger sig kunna se de monster som enligt honom huserar i skolan.

För att börja med utseendet så är Taiyo Matusmoto en av mina favoriter bland japanska serietecknare. Hans No. 5 har stora likheter med Moebius, filtrerat genom japanska ögon, och att den serien inte avslutades på engelska är mycket sorgligt (även om det ser ut som om de avslutande delarna eventuellt kommer publiceras i digitalt format för läsplattor så är det en serie jag absolut helst ser i stort format på papper). Därför är det så mycket roligare att serier som GoGo Monster översätts, för jag kan (tyvärr) knappast tro att den blir en kioskvältare, den suveräna bokdesignen och innehållet till trots.

Om Freesia var en helvetesfärd i storbildsformat så är GoGo Monster istället mer av ett kammarspel. Handlingen utspelar sig enbart på Yukis skola, och förutom Yuki själv är det bara två andra personer som är relevanta för handlingen: Skolans vaktmästare/trädgårdsmästare som är den enda vuxne som förstår sig på Yuki, och Suzuki Makoto, en ny elev på skolan som trots de andra elevernas varningar ändå börjar umgås med Yuki och blir hans vän. Det finns också en till, men det är oklart vem/vad/om han är: En elev som kallas IQ och som alltid har på sig en stor kartong över huvudet så att hans ansikte inte kan ses.

Matsumoto har inga planer på att göra det lätt för läsaren. Den värld av monster som Yuki ser är ingenting som vi någonsin får se, och hur denna andra värld fungerar och relaterar till vår är inte heller någonting som någonsin klargörs. Det enda vi får se är och höra är Yukis mycket knapphändiga förklaringar för vaktmästaren och Suzuki; om det är inbillningar eller inte är upp till mig som läsare att tolka.

Vad jag definitivt kan säga är att det är en kuslig bok. Känslan av att någonting obehagligt nalkas är stark, men om det är någonting från den andra världen eller om det är Yuki som kommer försvinna mentalt in i sin inbillade värld är svårt att säga. Det antyds att Yuki inte vill bli vuxen, och att skräcken för det är det som frammanat sinnesstörningen, men om det verkligen är så är inte säkert.

Och återigen en jämförelse med Freesia: Där denna visade upp Kanōs psykos (för det är inget tvivel om det i den serien) genom att hela världen var vansinnig tillsammans med honom, är det i GoGo istället bara hur Yuki framstår för mig som yttre betraktare som ger mig ledtrådar till vad som pågår i hans inre. Det är plågsamt, för precis som hans vän Suzuki märker jag hur Yuki närmar sig ett vägskäl, där det kommer avgöras hur det går för honom.

Jag måste säga att Gogo Monster såvitt jag kommer ihåg den bästa/kusligaste skildringen jag läst om hur en mental sjukdom växer fram. Det går så gradvis, och det är så svårt för att inte säga omöjligt att stoppa för hans närmaste (Suzuki och vaktmästaren; av Yukis familj syns inga spår). Återigen, om det nu är en sjukdom det handlar om, för det lämnar Matsumoto helt öppet. Och den tolkningen gör inte serien sämre alls :-) Sen är den avslutande tredjedelens hallucinatoriska skildring av Yukis resa in genom den svarta dörren suverän i sin närmast Lynchska stämning och suggestiva teckningar.

Två bra serier, utan tvekan, men personligen tycker jag bäst om GoGo Monster. Freesia är bra men lämnar efter sig en känsla av gråhet, meningslöshet och allmän eländighet, medan Gogo istället lämnar mig visserligen en smula emotionellt urlakad, men ändå full av energi. Köp och läs, med andra ord!

Direktlänk 10 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare