I sagornas värld: Fables

12 februari, 2012 at 02:00 (Serier) (, )

113 nummer av Fables, 50 nummer av Jack of Fables, och ett antal kortare miniserier senare så är min bedömning av Bill Willinghams Vertigo-universum: Inte så pjåkigt!

För den som inte vet vad Fables är så är det den serie som jag misstänker sponsrar stora delar av Vertigo. Det är uppenbart att den ska mjölkas så länge det bara går: Förutom miniserierna, några originalalbum, och åtminstone en roman (som jag inte läst), ska ytterligare en avläggare vid namn Fairest, som ska fokusera på några av de kvinnliga karaktärerna, snart börja komma ut. Och det kanske tydligaste tecknet är att huvudserien Fables egentligen nådde sitt slut i och med nummer 75, där den handling som påbörjats i nummer 1 avslutades. Med andra ord, den har övertagit Sandmans roll som finansiell motor, även om Sandman nog fortfarande drar in en hel del; efter den just avslutade (dyra!) Absolute Sandman-utgåvan har man precis börjat med en ny inbunden bokserie i storformat: The Annotated Sandman, där serien trycks med i svartvitt med rikliga noter om innehållet…

Fast det är klart, det är kanske intressantare att läsa vad Fables handlar om, snarare än det ekonomiska?

En bekant tiger på jakt efter en bekant kvinna

Grundidén är alldeles utmärkt: Sagovärldarna har invaderats av en okänd erövrare, och de få som lyckats fly har samlats i vår värld, där de bor i ett kvarter i New York som de förtrollat så att de vanliga människorna inte ska märka att Snövit, Riddar Blåskägg, Törnrosa och alla man kan tänka sig ur sagorna och fablernas värld finns mitt ibland dem (de icke-mänskliga varelserna som de tre små grisarna, Bagheera m fl bor på en bondgård utanför staden). Willingham kan därmed berätta nästan vilka historier han vill, och plocka karaktärer från alla gamla böcker och berättelser och blanda dem på intressanta sätt. Det är lite av en mashup av det hela, modernt så det förslår.

Vad som framförallt i början var frustrerande är att med alla de möjligheter som finns väljer Willingham att berätta en rätt så traditionell historia. Det fantastiska, en sense-of-wonder, saknas nästan helt, och det dröjde innan jag slutade hoppas på det och accepterade att Fables var en äventyrshistoria bland andra (med rikliga doser humor), en kamp mellan det goda och det onda (det är ju förstås sagomässigt så det förslår), och att det var välkända sagofigurer i huvudrollerna var mest en pikant detalj. En helt OK äventyrshistoria, men inte alltför originell eller fantasieggande.

Boy Blue invaderar de ockuperade hemländerna

Men om det bara varit så så hade jag kanske inte läst alla numren. För här och där lyfter det, rejält, och precis den där lätt svindlande känslan infinner sig. Första gången är tre år in i serien när Boy Blue (från en engelsk barnramsa) ger sig iväg på en räd till hemländerna för att se vad som hänt under invasionen. Här lyckas Willingham verkligen få fram känslan av det fantastiska med hela miljön, och vad man kan göra med tillgång till all världens sagoskatter. Sen följer flera bra episoder som alla leder fram till den stora uppgörelsen i nummer 75.

Men som sagt, serien slutar inte där. De tre år som gått sen dess har inneburit visserligen en fortfarande underhållande serien, men nu drabbad av känslan att det aldrig kommer ta slut. Och det har jag (som de som läst bloggen länge vet) lite svårt för; jag är rädd att den långsamt kommer bli sämre, tills den till slut självdör. Och det skulle vara synd, för när den är bra är den som sagt riktigt bra. Jag kommer säkert återkomma till den, men jag känner inte ett starkt ”Måste läsa nästa nummer nu!”-sug, som jag gjorde ibland när de bästa episoderna pågick.

Om teckningarna, oftast med Mark Buckingham som ansvarig, kan jag egentligen inte säga så mycket. Det är i en numera ganska typisk Vertigo-stil (den icke-dystra Vertigo-stilen alltså), typ Air som jag skrev om tidigare; en ganska enkel stil som sällan överraskar och som framhäver berättelsen snarare än illustrationerna själva. Med andra ord delvis som manuset till rätt stora delar av serien: Kompetent, utan att vara alltför upphetsande. Men precis som manuset glimrar det ibland till ganska rejält.

Även de orientaliska sagorna har problem

Hm. Det känns som en lite schizofren recension, det här. Å ena sidan beklagar jag mig över att det känns som om serien numera mestadels finns till av ekonomiska orsaker, och att den är hantverksmässigt välgjord men inte så värst spännande. Å andra sidan säger jag att det finns riktigt utmärkta episoder. Fast det är precis så jag känner för serien: Här och där fastande jag rejält och kunde inte vänta på att läsa nästa nummer, och det blev en del sena kvällar. Och sen så var det långa sjok av nummer då jag bara läste på, utan att egentligen bry mig så mycket om det jag läste.

Då är det inte så konstigt att recensionen blir rätt velig :-)

PS. En liten varning bara för den som stör sig på det: Willingham är mycket traditionellt amerikansk i många moralfrågor. Det betyder att dödsstraff är en självklar sak, abort otänkbart, och paralleller med Israels situation är mycket tydliga (och Willingham är tveklöst på Israels sida). Jag tycker inte att det på något sätt inverkar på kavlitén, men tänkte ändå jag skulle nämna det. DS.

About these ads

17 kommentarer

  1. Emma said,

    Är glad att du skrev det där med att historien ändrar ton, jag har bara läst första albumet och varje gång jag hör andras hyllningar av serien så känns världen väldigt skev. Det kommer nog dröja tills jag plockar upp serien igen, fortfarande känns den mest ”jaha” ställt mot det mesta andra jag inte har hunnit läsa (fast efter din recension så höjdes mina tankar om den en hel del =&)

  2. Simon said,

    Mm, det tar verkligen alldeles för lång tid innan den kommer igång. Och jag skulle nog inte rekommendera dig att prova igen, trots att det finns bra saker med den; om du känt så lite entusiasm inför det du läst så tror jag inte att de bättre episoderna väger upp nackdelarna. Sen är det såklart så att den blir lite bättre efterhand också för att jag investerat tid i personerna och därför bryr mig lite mer om dem. Men när allt kommer omkring är topparna nog för få (och inte tillräckligt höga) :-/

  3. Pål Eggert said,

    Hmm, tyckte det var en bra recension. Jag har läst ett antal album och håller med om beskrivningen; kompetent och läsvärd men inte sådär värst upphetsande ändå.

  4. Simon said,

    Jag har nog känt så inför Willingham ända sen den första gången jag läste honom, i o m hans ”Elementals” som fick en hel del hyllningar då; jag förstod inte riktigt varför eftersom det bara var en helt OK serie utan någonting som gjorde den speciell.

  5. Simon said,

    Kom på när jag pratade med min kompis Sandra om Fables idag att jag helt glömde nämna en minuspost med som jag tänkte på när jag läste men som sen föll ur minnet: Varför måste det vara så att alla kvinnliga sagofigurerna är undersköna medan männen kan se ut hursomhelst (dvs vackra, normala, ovanliga, fula)? Förutom riktigt gamla häxor och en (1) sjuksköterska som istället är extremt tjock, och pga går över till den onda sidan när hon lockas med att bli lika vacker som de andra…

    Visst, kvinnor i sagor beskrivs alltid som undersköna, men det gör faktiskt männen också (prinsarna alltså). Här ser den viktigaste prinsen inte mycket ut för världen, trots att han borde vara överjordiskt vacker. Suck.

  6. Emma said,

    Trist. Jag tycker sådana där teflonutseenden är fullkomligt ointressanta, uppfattar knappt hur de ser ut om jag inte får några fokuseringspunkter som bryter av. Men det stör mig nog ännu mer att det, när en författare väl gör jordnära kvinnoporträtt, ska uppmärksammas och göras till en ”grej” som det måste finnas något statement bakom. När abnormaliteten ligger här

  7. Simon said,

    Det är fascinerande/deprimerande hur många tecknare som bara inte kan teckna kvinnor med varierat utseende, där det enda som varierar är hårfärg+frisyr. Förutom då, som sagt, om inte kvinnorna är mycket gamla/extrema till utseendet. Typ Al Capps Knallhatten.

    En tecknare som jag verkligen gillar i det här avseendet är Leonard Starr (På scenen/Mary Perkins On Stage) där han åtminstone på 60-talet lyckades med att teckna både män och kvinnor av alla de slag i en realistisk stil. De flesta andra som tecknat i samma stil (Stan Drake, Alex Raymond, m fl) klarar inte av det; som bäst kan de variera de vackra kvinnorna en smula, men olika åldrar och icke-fotomodeller? Nix pix.

  8. Emma said,

    Det är intressant med sådana begränsningar, har inte sett det som en sådan utmaning förut.

    Kul exempel du nämner förresten. I min favorit av knallhatten (och den enda jag minns) så letar han efter just sin idealkvinna, där varje annan kvinna han möter har en kroppsdel som matchar…medan hans vackra tjej slår sig sönder och samman för att hon ska få samma drag

  9. Simon said,

    Ah, ”Den vackra knäskålen”; från Knallhattens allra bästa tid :-)

    En rolig sak med Knallhatten: Jag gillar den men tycker kanske inte att den är riktigt lika bra som de allra bästa gamla äventyr/komediserierna från dagstidningarna, som Gottfredsons Musse Pigg eller Segars Karl-Alfred. När jag läser större sjok av dem, alltså.

    För när DN för ett antal år sedan hade en klassiker-satsning så körde de episoder ur bland annat just de här serierna, dvs en stripp/dag från en klassisk serie, med en längre episod/serie. Och jag har sällan blivit lika imponerad av en serie som jag blev av Knallhatten då, för medan de andra var OK men oftast kändes alldeles för långsamma och utdragna med den (ursprungliga= publiceringstakten så fungerade Knallhatten helt perfekt. Den kändes matig varje dag; den var rolig varje dag; den förde handlingen framåt varje dag; den var omöjlig att missa på seriesidan (se t ex den livliga textningen, med ord i fetstil som drar ögonen till sig, eller de kraftiga linjerna i teckningarna som på samma sätt syntes på långt håll jämfört med allt annat, inklusive de moderna serierna). Den utklassade allt.

    Knallhatten är utan tvekan den bästa dagstidningsserien jag läst, i genren, så även om jag ibland tycker att det kan bli lite för mycket att läsa den i samlingsböcker är det min kandidat till mest lyckade komiska äventyrsserien i dagspressen, någonsin :-)

  10. Emma said,

    Haha, ja det låter rätt :)

    Kan se det, de är väldigt effektfulla ^^ (hittade ett par på google :) har annars inte läst dem så). Hmm. Musse-stripparna ser ut att ha kommit ut i dyra återtryck precis 8)

  11. Anders said,

    Jag har köpt alla jävla samlingsalbum i den här serien och jag är precis lika ambivalent som du. Jag gillar det emellanåt men jävligt ofta hatar jag Willingham för att han känns så stockkonservativ och äcklig. Jag har letat lite halvhjärtat efter hans egentliga syn på konflikten Israel/Palestina men inte hittat något direkt läsvärt. Hans pro-israel-inställning är ju inte ens kamouflerad i serien men det är svårt att veta riktigt hur han ser på Palestina.

    Hur som helst är också albumen från Vertigo limmade med sånt där skitlim som spricker efter ett år så jag sitter med en halv hyllmeter Fables som inte går att öppna igen om jag inte vill sitta med en bunt papper i knäna. Man ska fan bara köpa hardcover egentligen.

  12. Simon said,

    Hehe, jag har också haft såna där lösbladsalbum; alltid lika svettigt att läsa: Om du bara öppnar dem liiite för mycket så ramlar alla bladen ut.

    Och tyvärr har jag råkat ut för det med inbundna böcker också eftersom rätt många sådana nuförtiden är limmade istället för just bundna. Suck.

  13. Emma said,

    Förlåt,nu glider jag ifrån ämnet igen men vet ni om det här går att fixa med boklim eller är det kört? Det verkar också vara väldigt slumpartat från exemplar till exemplar och inte direkt relaterat till förlag (kanske mer hur böckerna lagras?).

    Blää, stör mig riktigt mycket på ”inbundna” böcker som ger ifrån sig ett högljutt knak så fort man slår upp dem :(

  14. Simon said,

    Jag har försökt med boklim någon gång. Det fungerade rätt OK; det knepiga var att få till att alla sidor var lika mycket ”inskjutna” mot ryggen/limmet eftersom jag inte lyckats få bort allt gammalt lim.

    Jag undrar också varför vissa exemplar av samma bok tappar alla sidor medan andra mår fint. Det ser ut som om klistret ibland kristalliseras och då är det kört, men varför vet jag inte.

    Sen finns det vissa förlag som bara inte får till det. Som Bernces sf-utgivning i pocket från tidigt 70-tal. Fantastiskt bra böcker, och lika fantastiskt uselt limmade. När jag var liten och inne i slukar-fasen och plöjde igenom all sf som fanns på svenska så var jag tvungen att leta på antikvariat eftersom så mycket inte fanns på mitt bibliotek, och att hitta exempelvis Stanislav Lems ”Mögelmörker” med alla sidor var så gott som omöjligt :-)

  15. Anders said,

    Jag läser aldrig om böcker så i princip är det inget problem för mig. Just Fables-böckerna var i vissa fall dåliga redan när jag köpte dem.

    Det är förbannat synd att det inte finns en iPad med skärm i standardserietidningsstorlek. Då hade jag aldrig köpt några mer fysiska tidningar och serieböcker.

  16. Lite mindre navelskådning, tack! « Simon säger said,

    [...] Unwritten. Fables. Sandman. Allt möjligt av Moore (som Lost Girls & Promethea & League of Extraordinary [...]

  17. Lite mindre navelskådning, tack! • Serienytt.se said,

    [...] Unwritten. Fables. Sandman. Allt möjligt av Moore (som Lost Girls & Promethea & League of Extraordinary [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare