Smått och gott

24 februari, 2012 at 00:55 (Europeiska serier, Manga) (, , , , , , , , )

Det är dags för ett bland-inlägg igen, med en bunt nylästa serier som det inte riktigt behövs separata inlägg om. Fyra stycken, varav två gjorda av serieskapare jag skrivit om förut medan två var för mig nya (åtminstone nästan…); vi börjar med de senare:

Ojingogo av Matthew Forsythe: Upplockad på bokrean igår blev den här lilla boken utgiven av Ordbilder förlag. Jag har småsneglat på den förut men inte nappat; teckningarna såg nog så trevliga ut men jag är oftast inte så värst förtjust i serier utan text. Men med ett reapris så räknade jag med att teckningarna nog räckte, enbart de :-)

Och efter genomläsningen så kändes det ungefär som jag trott: De mycket charmiga teckningarna är riktigt lyckade med sin blandning av gulligt och läskigt, utförda i en stil som passar mig perfekt. Så jag skulle verkligen vilja tycka mer om den här serien än jag gör, men tyvärr är handlingen (i den mån den finns, det är mycket av fria associationer över den) rätt ointressant. Här och där skymtar något bättre, men så fort jag kände att Nu så, nu blir det bra!, försvann känslan när berättelsen svävade iväg t något annat håll.

Men teckningarna gör ändå boken köpvärd, nu när den finns på rean!

Från episoden Matryoshka

Fish + Chocolate av Kate Brown: Kate Brown är upphovet till nästan…-parentesen härovan; anledningen till det är att hon färglade delar av serien Freakangels som jag skrivit om förut. Vilket var lovande eftersom jag gillade den, så en originalserie av henne utgiven på SelfMadeHero, det engelska förlaget jag också skrivit gillande om tidigare.

F+C är en samling av tre historier som alla handlar om mödrar och deras komplicerande förhållande till sina barn. Och alla tre är tragedier. Och alla tre har rejält osympatiska huvudpersoner som gör att det tragiska inte bekymrar mig alltför mycket. Och alla tre är enkla och alltför grunda berättelser, istället för de djupa personbeskrivningarna som jag tror Brown är ute efter. Med andra ord, rätt trevliga teckningar (och färgläggning!) till trots är det inte några vidare serier det här :-(

Men det finns ett litet hopp. Den sista av de tre, Matryoshka, har faktiskt en huvudperson som känns mer levande än de andra, och hennes bitterhet finns det goda skäl till (de två innan är bara gnällpelle-personer, utan förklaring till varför), och den mer surrealistiska handlingen fungerar också den bättre än de två tidigares alltför uttjatade sagovariationer. Om det hade varit tre berättelser med mer variation och åtminstone av samma kvalité som Matryoshka hade jag varit snällare mot boken, men nu får det vara.

Tesoro av Natsume Ono: Det första jag läste av Ono var not simple, en alldeles utmärkt liten bok. Sen läste jag Ristorante Paradiso som inte var riktigt lika bra, men ändå klart läsvärd. Därtill har jag läst de två böckerna i serien Gente utan att skriva om dem, och de är väl ungefär som RP (vilket inte är konstigt eftersom de delvis delar personuppsättning). Tesoro är däremot en helt annan slags serie, nämare bestämt en samling med korta historier som tidigare publicerats i magasin, som doujinshi eller inte alls.

Det var uppriktigt sagt mer intressant att läsa Tesoro än bra, för det märks att det här är serier gjorda i all hast, och också misstänker jag som övningar för Ono själv. Det är slices of life, som tre små berättelser om bento-lådor, ett äldre pars vardag, och en hel del Italien och mat (de två sista sakerna är uppenbarligen Onos stora intresse, m t p Ristorante Paradiso & Gente). Det intressanta är att se hur Ono provar olika infallsvinklar, men som sagt är det inte alltid så bra. Det är ibland helt omöjligt att avgöra hur gamla personerna i bild är, och då kan det bli synnerligen förvirrande när familjer skildras syns när jag inte vet vem som är förälder till vem.

Designen på boken antyder att det är menat nästan som en skissbok, med brunt bläck på ljust beige (beiget? beigt?) papper  istället för det vanliga svart på vitt, vilket passar bra till de här snabblästa berättelserna. Och i slutet finns mycket riktigt också ett antal sidor med illustrationer. Det är lite lustigt att just Natsume Ono föräras en såpass ovanlig bok men varför inte; hon är definitivt inte den vanligaste typen av mangaskapare vi får se i väst, och SigIkki (förlaget, som Viz ligger bakom) satsar på udda manga snarare än bästsäljare :-)

GTO – 14 Days in Shonan av Toru Fujisawa: Slutligen, första boken i en ny serie av min gamla favorit Toru Fujisawa. Fujisawa är mest känd för GTO, serien om ungdomsbrottslingen Onizukas karriär som stentuff lärare som trots sina obefintliga kunskaper lyckas få sina urspårade elever in på rätt spår igen. Innan GTO var Onizuka huvudperson i Shonan Junai Gumi där hans gängdagar skildras; det är en underhållande serie men inte i närheten av GTOs kvalité. Efter GTO blev det en del ströserier men ingenting som slog, och nu har alltså Fujisawa återigen gett sig på Onizuka i en ny serie som skildrar vad som egentligen hände under 14 dagar då han var borta i GTO-serien. En flashback, begränsad till 14 dagar alltså.

Lite tråkigt är det att Fujisawa känt sig tvungen att satsa på ett beprövat kort, men å andra sidan var GTO bitvis fantastiskt bra (och aldrig sämre än rejält underhållande), och om det första albumet av den här nya serien håller vad det lovar kommer det här också bli bra. Visst är det återanvändning av gamla idéer när Onizuka här flyr undan ovälkommen uppmärksamhet i skolan han undervisar genom att ta semester 14 dagar i sina gamla hemtrakter i Shonan, men det var verkligen trevligt att återse Onizuka i samma strålande form som sist. Och ungdomarna han ska ta hand om här verkar om möjligt må ännu sämre än hans elever gjorde; det är som medhjälpare på ett fosterhem för tonåringar på glid vi får se honom, och redan i det här albumet blir det den typiska blandningen av humor (burlesk, och oftast med Onizuka som måltavla) och allvar (skärande i armar, misshandlande föräldrar) jag är van vid.

(Från en scanlation; det var för svårt att scanna boken utan att helt förstöra den...)

Så till syvende og sist är jag inte ledsen över att GTO dök upp igen, utan bara glad. Att förlaget Vertical Inc. också ska ge ut de resterande böckerna i Shonan Junai Gumi-serien (eller GTO – The Early Years som den kallas i USA) som Tokyopo övergav för några år sedan gör det bara ännu bättre!

About these ads

7 kommentarer

  1. boktradition said,

    Jag tycker Ojingogo är ett riktigt guldkorn. Kommer köpa nya ”Jinchalo” med om de vill ge ut den. Visst, den ger inte så mycket behållning annat än att titta i, men det estetiska värdet räcker gott ibland. Dock funkar de inte alls att konsumera i samma mängder som andra seriealbum (man får ha rätt proportioner i bokhyllan, typ 1 fin bok på 100 givande :))

  2. Simon said,

    Jag kommer nog läsa om Ojingogo någon gång; som sagt gillade jag verkligen teckningarna och kanske funkar den bättre om jag är på ett annat humör. Det är nog som du säger, det är inte en bok som man ska ströläsa/hasta igenom. Inte för att jag gjorde det, men en annan dag kanske det säger klick för mig :-)

  3. Momiji said,

    Det är ganska många av mina favoriter från Japan som återvänt till gamla populära koncept under senare år. Jag tar det med jämnmod. GTO – 14 Days in Shonan känns som ett av de mer lyckade försöken att återuppväcka gamla hits. Jag ska nog läsa vidare.

  4. Simon said,

    Jag kom att tänka på mina klagomål på Hana Yori Dango, med att det kändes lite tradigt att läsa den eftersom det blev så mycket upprepningar. Och här är nu GTO, med precis samma problem, och ändå har jag inga problem alls; den var lika rolig att läsa nu som förut.

    Med andra ord har du övertygat mig: Det är nog mest en fråga om man läser en lång manga i ett långt svep när den är klar, eller om man följer den medan den kommer ut. HYD var allt på en gång för min del -> det var sådär. GTO har jag läst allteftersom böckerna kommit ut på engelska -> mycket bra :-)

  5. Momiji said,

    Eller hur! En lagom dos i regelbundna intervall gör det mesta bättre i längden tycker jag. Det är nog därför jag blev så förtjust i att prenumerera på lösnummer helt plötsligt.

    I övrigt kände jag verkligen hur mycket jag hade saknat Onizuka sedan första seriens slut!

  6. Simon said,

    Samma här med saknaden; efter att ha läst den här plockade jag genast fram GTO – The Early Years och började läsa om den, i väntan på Verticals första volym. Den är visserligen inte alls lika bra eftersom de allvarliga delarna som jag tycker är de som ger den där extra skjutsen till GTO saknas, men ändå :-)

  7. Kontrasterande rea-böcker: Om någon vrålar i skogen & I Am Legion « Simon säger said,

    [...] har redan skrivit om en rea-serie jag köpte i år (Ojingogo); den var sisådär. Förutom den köpte jag två till seriealbum på rean och det är dessa jag [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare