Echo

26 mars, 2012 at 22:53 (Serier, Superhjältar) (, )

Mangaläsaren är till 100% ansvarig för att dagen post existerar efter recensionen av Terry Moores nya serie Rachel Rising. Själv hade jag inte läst Moore på många år efter att ha tröttnat på hans Strangers in Paradise ganska snabbt; en visserligen gullig men ändå alldeles för klyschig serie av någon med akut Tidiga Locas-serier-komplex. Men den här zombieserien både lät och såg mycket intressantare ut, och det visade sig att den också var det när jag läste de nummer som kommit ut hittills (5 st). Sen nämnde Momiji Moores serie Echo i en kommentar, så då var det bara att leta upp den också. Ergo, dagens inlägg!

Så, Echo: 30 svartvita nummer om ett forskningsprojekt som går alldeles fel. Eller alldeles rätt, beroende på hur man ser på det. Forskaren, Annie Trotter, dör redan i första numret när ett av resultaten av hennes forskning ska testas på riktigt. Julie Martin, ett av två vittnen, blir efter olyckan täckt av explosionens rester, och det visar sig att Annies (jag tänker för en gångs skull använda personernas förnamn när jag pratar om dem; serien handlar mestadels om personerna ifråga snarare än om det som pågår omkring dem, så efternamn låter fel) upptäckter kommit mycket längre än man trott: Julie börjar förändras, och när det militära komplexet börjar ana vad som pågår tar de upp jakten på henne.

Bild

En blandning av superhjältar, hi-tech, och dessutom religion, allt presenterat av Moore i mycket eleganta teckningar, utmärkt känsla i personteckningarna, och en stark historia (som kanske får lite för bråttom mot slutet, ska erkännas). Det här är på alla sätt bättre än vad jag kommer ihåg av Strangers in Paradise: De kvinnliga karaktärerna är definitivt egna individer (Moores manliga karaktärer är precis som jag kommer ihåg det betydligt plattare och egentligen irrelevanta för handlingen), teckningarna är mycket mer varierade och självsäkra än i den tidigare serien, och handlingen drog.inte.ut.på.allting.till.förbannelse. Det här är kort sagt en mycket bra serie, och med en alldeles lagom längd om ca 600 sidor (köp samlingen med hela serien; $40 jämfört med $96 om man köper de sex kortare albumen). Dessutom tror jag att de allra flesta serieläsarna kan tycka om den; den har lite av varje för de flesta sortens läsare :-)

Men det finns en del småskavanker som jag inte kan låta bli att nämna. Det är definitivt ingenting som ska avskräcka från att läsa boken, men om det finns fler som liksom jag var måttligt imponerade av Strangers in Paradise så skulle jag vilja säga att en del av svagheterna som fanns där också finns i Echo, men nu har allting annat blivit så mycket bättre att det inte besvärar mig på samma sätt.

Bild

Först och främst så är Moore fortfarande lite väl förtjust i cheesecake. De kvinnliga huvudpersonerna (som sagt vanligt i Moores serier) har en förunderlig förmåga att behöva byta kläder, prata om sina bröst, osv. Och det känns inte som naturliga inslag som beror på att huvudpersonerna är kvinnor, utan det är alldeles uppenbart att de är till för att kittla en smula. Ingenting avklätt (cheesecake, som sagt), men att den superhjältekostym (om man kan kalla den för det) som Julie bär är både avslöjande och suggestiv är inte precis en slump.

Sen har han också ett litet tic som tecknare jag ibland hänger upp mig på: Kvinnornas näsor, sedda framifrån/snett framifrån, är alla små, mycket gulliga, och identiska, oavsett hur de ser ut i profil. Det gör egentligen ingenting, men tillsammans med pinupkaraktären kan jag inte låta bli att då och då irritera mig över att en serie som medvetet har starka kvinnliga huvudrollsinnehavare ändå inte kan låta bli att med jämna mellanrum göra dem alldeles för gulliga. Moore är bra på att teckna charmigt och han har humor vilket är någonting jag gillar, men det känns ibland lite övermäktigt sött i teckningarna.Bild

Men som sagt, det här är faktiskt inte någonting som stoppade mig från att gilla serien; det dök bara upp som ett litet smågnagande i bakhuvudet ibland ;-) I det stora hela är det en alldeles utmärkt serie, och av ett slag som det behövs fler av: En tjock bok man kan sticka i händerna på nästan vem som helst, som bra underhållning. Bravo!

Direktlänk 4 kommentarer

Är den nya iPaden värt sitt pris?

23 mars, 2012 at 18:44 (Serier) ()

Det mycket korta svaret: Ja.

Det något längre svaret: Japp.

Det kanske mer informativa svaret: Om man som jag läser en hel del på sin padda (eller vilken tablett man nu använder) så är den högre upplösningen guld värd. Hela uppslag som enklast visas som en enda bild där sidorna m a o får halva storleken är nu inga som helst problem att läsa utan att zooma in & ut. Om grundmaterialet är bra förstås; jag misstänker att det blir till att ladda ner en del av de köpta serierna igen så fort nyare versioner med högre upplösning finns tillgängligt.

Det börjar nu se så ruggigt bra ut att den vanliga serietidningen definitivt fått konkurrens, och skälen för att läsa på papper eller på läsplatta känns nu som om det nästan enbart kommer handla om vilket man föredrar av andra än rent kvalitativa tryckskäl (tidigare var en stor anledning att välja tidningen framför plattan helt enkelt att tidningen hade så mycket bättre tryck än plattans något suddiga bild, men det gäller inte längre). Intressant kommer det att bli!

Direktlänk 4 kommentarer

Bunny Drop, version 2

19 mars, 2012 at 23:00 (Manga) (, )

En kortis idag bara om en serie som jag hyllade redan när den första volymen kom ut för sisådär ett och ett halvt år sedan: Bunny Drop av Yumi Unita. Läs gärna min tidigare recension för allt som står i den gäller fortfarande; det här är en förunderligt bra liten serie om den udda sammansatta lilla familjen Daikichi & Rin.

Orsaken till att jag vill nämna den igen är att nu har bok fem kommit ut, och i och med det sker en stor förändring i serien. De första fyra böckerna följer deras första tid tillsammans: Hur fungerar det med dagis? Hur ska tiden räcka till för både jobb och barn? Vad ska man göra när ens barn blir sjukt och man inte vet vad som gäller? Och framförallt, hur ska en vuxen man och en sexårig flicka som aldrig träffat varandra förut kunna lita på varandra, framförallt som flickan haft det ganska besvärligt? Allt detta och mer därtill kan du läsa om i de här böckerna som är charmiga, rörande, roliga, och som ger en ovanlig inblick i japanskt vardagsliv (om jag nu ska försöka mig på en klyschig reklamslogan för serien).

I bok fem hoppar Utani plötsligt tio år framåt i tiden. Daikichi och Rin bor fortfarande tillsammans, men Rin är nu snart vuxen och det är mer fokusering på hennes liv än förut. Serien känns plötsligt lite mer traditionell; fortfarande bra men inte lika mycket av en frisk fläkt. Om jag inte hade haft de tidigare böckerna som bakgrund hade jag nog bara tyckt att den här volymen inte var mer än en bra bok, men inte någonting som jag måste läsa mer av. Det som är riktigt bra är scenerna med Daikichi som är den intressantaste av karaktärerna. Inte helt lätt att förstå sig på, men givande att försöka :-)

I och med den nya tiden är på en del sätt Bunny Drop nu en avslutad serie, och därmed kan jag komma med ett slutomdöme: För allt i världen, läs de fyra första Bunny Drop-böckerna; det finns ingenting liknande bland västerländska serier där vardagsliv av det här slaget ses som ointressant, förutom om det är fråga om självbiografiskt material. Bättre serier är nästan omöjligt att hitta.

Och sen tycker jag att man ska ge Tio år senare-volymerna chansen, de med! Eller om man känner för det så kan man också titta på animen eller för den delen spelfilmen. Båda två handlar om tiden när Rin är yngre och jag har inte sett någon av dem, men jag är sugen ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Near Death

15 mars, 2012 at 22:38 (Serier) (, , )

Idag vankas det nytt amerikanskt i lejd mördare byter sida-genren (om det finns en sådan) i och med Jay Faerber (manus) och Simone Guglielminis (teckningar) Near Death, ett album som Staffan tipsade om för några veckor sedan. Jag kände att jag behövde någonting ny underhållande titel och eftersom den precis som Staffan sa hade ett ovanligt rimligt pris så varför inte, typ :-)

Grundidén i Near Death är att utforska vad som skulle hända om en man plötsligt skulle få för sig att istället för att mörda människor mot betalning skydda människor som andra var ute efter att mörda. Huvudpersonen Markham (inget förnamn som jag kan komma ihåg) får efter ett misslyckat jobb där han blivit skjuten en nära döden-upplevelse, och för att undvika det öde han tror sig ha framför sig beslutar han sig för att ändra sitt liv. Inte för att han bryr sig om huruvida någon dör eller inte; upplevelsen har inte gett honom ett samvete utan bara ett helt igenom själviskt skäl att inte längre döda för pengar.

Men det blir snart tydligt att han egentligen inte är en i grunden ond person, utan snarare någon som inte förstår att andra människor också har känslor. Han är, för att ta en liknelse från tv-världen, något av en Dexter-personlighet: Han märker att hans liv plötsligt blivit mycket mer komplicerat när han är på det abstrakta ”godas” sida eftersom det kräver att han måste ta moraliska beslut. När en dömd pedofil släpps ut ur fängelset och några släktingar till ett av pedofilens tidigare offer bestämt sig för att ta lagen i egna händer, vad ska han då göra? När hans enda egentliga vän kommer i vägen för en mördare, hur ska han hjälpa henne då polisen fortfarande letar bevis mot honom pga hans tidigare jobb?

Markham får en knepig kund

Jag vet uppriktigt sagt inte om Near Death kommer bli en bra serie eller inte; det här är närmast en introduktion. Hantverket fungerar bra, med Guglielminis teckningar i en stil som påminner en hel del om de man kan se i Sean Phillips kriminalserier som Criminal & Incognito (även om Guglielmini enligt mig är lite slarvigare som tecknare), och även manuset drar tankarna i den riktningen. Det som kommer avgöra den frågan är om Faerber kommer att lyckas utveckla Markhams personlighet på ett intressant sätt, eller om det hela blir mer av Ett fall i månaden-serier, med en räcka av liknande episoder där Markham ständigt ska hjälpa nya potentiella offer. Vi får hoppas på det första!

Direktlänk 4 kommentarer

En tråkig nyhet: Moebius död

11 mars, 2012 at 00:58 (Europeiska serier) ()

Jag brukar inte skriva om nyheter från serievärlden här så ofta (det skulle kräva alldeles för mycket tid är jag rädd), men ibland finns det undantag. Och tyvärr är det dags för ett sånt för jag läste alldeles nyss att Moebius (eller Jean Giraud som var hans riktiga namn) dött vid 73 års ålder.

Från Arzach (eller vilken stavning man nu föredrar), serien som blev en symbol för franska science fiction-serier

För den som inte vet så mycket om Moebius kan man med en googling hitta drösvis med information; han var den viktigaste serieskaparen för Metal Hurlant/Heavy Metals tillkomst, och hans stil i serierna han gjorde där blev själva symbolen för franska och europeiska konstserier därefter. Han var också formgivare till filmer som Alien, The Abyss och Femte elementet. Men som sagt, jag överlåter åt andra att skriva om honom mer objektivt för att istället skriva några ord om min relation till honom.

Som länge var rätt kluven. Jag tyckte att Blueberry, western-serien han tecknade i många år i en realistisk stil under sitt vanliga namn Jean Giraud var helt OK men inte på något sätt fantastiskt, och att de kortare serier jag läste under hans artistnamn Moebius visserligen var eleganta men rätt förglömliga. Den första av dessa jag läste var säkert Vit mardröm som publicerades i Mammut 2, en obehaglig serie om rasisim, men den första jag verkligen kommer ihåg är The Long Tomorrow från Pulserande Metal 1/84, en underhållande bagatell om en privatdeckare i framtiden. Sen fortsatte det så, med diverse serier som jag tyckte om men inte mer än så, även om jag ofta uppskattade hans mycket eleganta teckningar.

Men på senare år har jag ändrat uppfattning, och nu är jag inte längre kluven utan anser istället att han förtjänar alla lovord som alltid skrivits om honom. Det började lite så smått när Epic gav ut samlingarna med hans då samlade Moebius-serier; jag märkte då hur extremt skickliga hans teckningar faktiskt var. Men det var först för drygt två år sedan som jag verkligen svängde om, när jag tog mig för att läsa Blueberry från början till slut, inklusive de album från senare år där Moebius själv ansvarade för både manus och teckningar. Mina tankar om serien finns här, men i korthet går de ut på att det är först här, i Moebius soloshow, som Blueberry blir en serie som lyfter sig mängden  och blir någonting riktigt fascinerande.

En sida från Dust, det sista Blueberry-albumet från Moebius penna

Sen läste jag om hans Inkalen när den kom ut i samlad utgåva (mer här, och med köptips här (för att se till att man får en versionen med den överlägsna färgläggningen)) och blev mer än någonsin imponerad av hans pennföring: Hans linjer är bland de mest eleganta jag någonsin sett, och de är tillräckligt skäl att läsa Inkalen i sig själva. Sen är historien av Jodorowsky inte så dum den heller, men Moebius är den riktigt stora behållningen här.

Själv tänker jag ta och läsa om några av de gamla Epic-samlingarna; jag har nog inte läst dem sen de kom ut i slutet av 80-talet, så de kan passa bra som kvällsläsningen en dag som denna!

Från Inkalens inledning, en av Moebius mest kända seriesidor

Direktlänk 7 kommentarer

Gammeldags New Age: Promethea

9 mars, 2012 at 00:38 (Superhjältar) (, , )

Återkopplingsdags!

För drygt två år sedan skrev jag om Alan Moore & J H Willimas IIIs Promethea; den första Absolute-volymen hade precis kommit ut, och efter att ha läst den var jag försiktigt optimistisk inför de resterande volymerna (jag läste inte serien när den ursprungligen publicerades). För några månader sen kom den tredje och avslutande delen ut, men först nu har jag läst klart serien.

Och det var plågsamt.

Den försiktiga optimismen uppfylldes inte för det här var bitvis rejält dåligt. Det kommer nog ta ett litet tag att reda ut varför jag tyckte så, så räkna med lite rantning idag (med en del upprepning av kritik jag redan nämnt apropå första boken). Dags för punkt-för-punkt-kritik tror jag ;-)

  1. Långtråkigheten: Promethea är i långa stycken extremt tråkigt, och det är förstås den allvarligaste invändningen. Manus kan suga och teckningar likaså, men så länge en serie inte är tråkigt så är inte allt hopp ute. Men när jag läser Prometheamed sida upp och sida ner fyllda av Moores ordmassor där han presenterar sin hopplöst ointressanta filosofi om vad magi är (mer om det längre ner) så börjar jag snart tjuvkika framåt. Är numret slut snart? Kanske nästa nummer inte bara handlar om nummerologi/kabbala/Aleister Crowley?

    De flesta uppslag i Promethea är hela uppslag; klicka för större bild

  2. Förutsägbarheten: Det här är förstås en av orsakerna till att det är en så tråkig serie, men den förtjänar en egen punkt eftersom serien är så gudsigförbarme förutsägbar i långa stycken. Promethea utger sig bland annat för att förklara vad fantasi är, och då kanske man skulle kunna hoppats på lite fantasi i serien med? Det deprimerande är att det finns en hel del fantastiska uppslag i serien där Moore visar upp sin fantasirikedom, men så fort han har idé som till exempel sviten där Promethea vandrar genom livets träd från kabbalan som skulle kunna vara intressant så fullkomligt hamrar han sönder den med sin metodiska stil. Varje sefirot ska besökas, varje väg i kartan ska traverseras. Tio nummer där man redan efter första förstår vad man kommer genomlida i de nästa nio. Moore har ofta bekymmer med att han när han har kommit på ett uppslag han gillar så måste han visa upp att han minsann tänkt igenom varenda detalj, som i Lost Girls där det inte räcker med att Dorothys första sexpartner är en uppenbar variant på Fågelskrämman, utan lika säkert som amen i kyrkan följer då att hon kommer få ihop det med en Plåtman och en Lejonet-variant också. Här gör han samma sak gång på gång på gång på gång.
  3. New Age-idéerna: Moore har alltid varit svag för dylika idéer men här är det inte bara en del av serien utan istället är det enda skälet till att serien finns att Moore ska få berätta vad han tycker. Som jag skrev när jag recenserade Chester Browns Paying For It är jag egentligen inte så förtjust i att kritisera en series budskap, men i det fallet och även i det här går det inte att undvika eftersom budskapet är en så fundamental del av innehållet. Visst är Promethea överlägsen Paying For It både som serie och som budskapsbärare, men Moore är likafullt ute och cyklar här tycker jag. Givetvis får han tycka precis vad han vill, men personligen tycker jag det bara är sorgligt att se hur icke-originell han är. Precis som med förutsägbarheten kan han börja i en intressant ände, men när jag följt vägen till slut är det med en djupt missbelåten känsla jag avslutar. Om Moore nu vill utge sig för att vara så fritänkande, varför repeterar han egentligen bara alla gamla klyschor från de mest menlösa New Age-skrifter? Han gör alla gamla misstag som alltid görs, som att leta upp meningslösa och slumpmässiga sammanträffanden och få det att låta som om de bevisar någonting (som ett motmedel kan jag rekommendera t ex Sabine-Goulds essä som ”bevisar” att Napoleon Bonaparte egentligen inte fanns utan bara var en mytologisk solgud, eller alla sammanträffanden mellan morden på Kennedy och Lincoln), missuppfatta orsak och verkan (att DNA är en spiralformad molekyl visar inte att de gamla symbolerna som två ihopslingrade ormar förutsade DNA, utan istället att människor gärna visar upp saker på ett lättfattligt sätt; en DNA-molekyl ser egentligen inte alls ut som på de teckningar man ofta ser med två propra slingrande linjer med band som knyter ihop dem utan mer som en oformligt rep). För att inte tala om allt tal om att det är det inre som är det viktiga hos människor, men lustigt nog innebär det i Promethea att så gott som alla kvinnor är undersköna och ofta nakna (en kvinna är äldre och rundlagd, men inte förrän hon i andevärlden blivit ung och vacker igen åker kläderna av), medan männen istället oftast är gamla och sunkiga, men sex med makalösa gudinnor som ”ser deras vackra inre” går givetvis bra! I Moores idealvärld är kvinnor unga och vackra, medan män har skägg och är äldre. Så ser äkta magi à la Moore ut, bara så ni vet ;-)
  4. Långrandigheten: OK, det här är väl närmast en variant på 1 & 2, men jag tänkte ta det som en egen punkt och blanda in lite av 3:an också. För när jag jämför hur Moore här använder 32 tidningsnummer för att presentera sin New Ageiga filosofi medan han i sin överlägsna Swamp Thing behövde totalt två sidor för samma sak (s 30-31 i Swamp Thing 50 närmare bestämt, när Swamp Thing trätt in i den ultimata ondskans (eller mörkrets) inre), och när den senare dessutom är en mycket intressantare variant på vad godhet och ondska är, då skulle någon redaktör ha sagt stopp.

För att vara rättvis finns det också en del saker som är både bra och dåliga, som JH William IIIs teckningar. Det är extremt imponerande genomfört, med en variation som kanske saknar motstycke bland moderna amerikanska serier, men samtidigt är det stelt och överdesignat. Delvis är det nog Moores fel för som vanligt är hans manusanvisningar löjligt exakta (i den sista boken finns det med ett manus till ett av tidningsnumren), men Williams står för sin del av kakan. Låt mig uttrycka det såhär: Han kan uppenbarligen både teckna och designa nästan vadsomhelst så att det ser bra ut, men jag tvivlar på att någon skulle kunna identifiera honom som tecknaren om man visade upp bara en bild på någon av människorna i serien. Han saknar med andra ord en egen stil, någonting som gör att jag kan leva mig in i serien istället för att bara studera den utifrån (givetvis gör också Moores alldeles för utstuderade innehåll också att det är så gott som omöjligt att leva sig in serien).

Och det är väl egentligen precis så serien känns i största allmänhet: Den är på många sätt imponerande i sitt obönhörligt genomförda sätt, med plansch på plansch av storstilat innehåll, men i slutändan är glaset tomt; innehållet saknas. Jag tror jag har skrivit någonting liknande förut men Moore borde försöka få till en bättre balans mellan hjärna och hjärta, mellan design och känsla. Här löper både Moores känslor och designtankar amok utan något som stoppar dem. För att återigen ta upp en äldre Moore-serie som klarar av det så mycket bättre: I slutet på Miracleman har världen blivit någonting som på många sätt påminner om Prometheas slut (att vägen till slutet är så mycket mer underhållande i Miracleman lämnar jag därhän). Efter Ragnarök har en ny värld börjat, där alla kan göra vad de vill, vare sig de är Charles Manson eller någon mer normal person, och gudarna vakar över Jorden. Men i Miraclemans slut kryper det in en mörkare ton, en komplikation, när Miracleman kommer att tänka på sin före detta fru som vägrat bli en del av den nya världen. Såsom varande i praktiken en gud förstår han inte längre hur de gamla människorna tänker och känner; han och de flesta med honom har gått vidare och är nu någonting annat, och människans tid är förbi. I Promethea däremot är allt bara bra, och livet fortgår ungefär som förut förutom att alla nu är i kontakt med sitt (och andras) inre jag. Blargh.

Giganterar kopulerar i himlen (ledsen att bilden blivit lite trunkerad i mitten)

För den som vill studera olika teckningsstilar och idéer om hur man kan designa seriesidor kan förstås Promethea vara ett bra köp, men om man känner för att läsa om hur superhjältar (för det måste jag ändå kalla Promethea, med tanke på att hon har allt som utmärker dem, inklusive kostym och hemlig identitet) för in världen i en New Age-inspirerad framtid så är Miracleman ett mycket bättre tips, eller för all del Rick Veitchs The One, en rå, bitvis mycket amatörmässig serie från 80-talet finns att köpa i en samling från King Hell Press, men ack så mycket roligare att läsa. Eller om man är på romanhumör och föredrar en lyrisk-melankolisk skildring av hur människan ersätts av sin efterföljare, ta en titt på Arthur C Clarkes Childhood’s End / Mot nya världar; inte för att den liknar Promethea alls, men jag ville avsluta den här alltför långa ranten med någonting högkvalitativt :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Alena allena

7 mars, 2012 at 00:33 (Svenska serier) (, )

Först och främst: Förlåååt för rubriken! Givet ”skämt” som inte ens är roligt, men vad tusan, jag hade totalt stopp i hjärnan med vad jag skulle kalla det här inlägget. Och då kan det bli såhär! Men, tillbaka till recensionen.

När jag skrev om Kim W Anderssons tidigare bok Love Hurts nämnde jag att jag såg fram mot hans nya bok som skulle bli en längre historia istället för de kortisar som ingick i Love Hurts. Och sir man på, det var verkligen någonting att se fram mot, för det nya albumet Alena är bättre på alla sätt: Teckningarna är mer drivna och håller en jämnare kvalité, och manuset känns inte längre lika mycket som någonting typiskt EC-artat, för här är skräcken uppgraderad från den klassiska och ärligt talat rätt uttjatade varianten med en (inte alls) oväntad twist på slutet till någonting som är mer inspirerat av moderna skräckberättelser, som asiatiska skräckfilmer, John Ajvide Lindqvist, och dylikt.

Miljön är den lyxiga internatskolan Ekensberg där huvudpersonen Alena hamnat mer eller mindre av en slump sedan hennes bästa vän Josefin avlidit efter en olycka. I sann internatskoleanda utsätts den avvikande Alena för mobbning av de grövre slaget, och med sin inåtvända personlighet blir hon ett lätt byte som aldrig säger ifrån. Den som istället gör det är Josefin, som inte låter det faktum att hon är döda stoppa henne från att hjälpa Alena. För Alena är Josefins och bara Josefins, i evighet, amen…

Förutom redan nämnda skräckförebilder går det inte heller att låta bli att tänka på Jan Guillous Ondskan; känslan av att Alenas plågoandar förtjänar allt de kan tänkas utsättas för är samma. Men till skillnad från Guillous bok där hämnden när den kommer känns närmast orgiastisk är det deppigare i Alena, för här är inte huvudpersonen den närmast osårbare stålman som vi får se i Ondskan. Alena är en trulig tonåring som bara vill passa in, vara som de andra, utan att någon någonsin lägger märke till att hon existerar.

Mycket blod blir det; den teckning som alla som var på releasepartyt fick i sitt exemplar om de ville hade mycket passande ett rejält blodstänk ovanpå teckningen (nåja, rött bläck om man ska vara noggrann ;-) ). Teckningarna är överlag väldigt fysiska och påtagliga när våld skildras men även annan trevligare kroppskontakt, och det tycker jag passar utmärkt till den här historien som är rätt fysisk och påtaglig den med. Och jag vet inte om det är jag som inbillar mig eller inte, men ta mig tusan om inte en del av ansiktena och ibland även kroppsspråket påminner en del om Lina Neidestams figurer. Mycket olika i både stil och stämning är de som tecknare, men visst släktskap finns det allt!

Så allt som allt en trevlig (eller vad man ska säga…) bok. Jämfört med andra svenska skräckserier (som det nu börjar finns en hel del av, woohoo!) går min personliga smak kanske ändå mer åt Viktor Kasparsson-hållet men med risk för att låta tjatig: Det är verkligen kul att Kolik fortsätter bredda svensk serieutgivning :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Kontrasterande rea-böcker: Om någon vrålar i skogen & I Am Legion

5 mars, 2012 at 01:08 (Europeiska serier, Svenska serier) (, , , , )

Jag har redan skrivit om en rea-serie jag köpte i år (Ojingogo); den var sisådär. Förutom den köpte jag två till seriealbum på rean och det är dessa jag tänkte skriva om idag. Först var jag egentligen inte säker på om jag skulle ta upp dem överhuvudtaget, och framförallt inte samtidigt eftersom de är så oerhört olika. Men när jag sen funderade på de både kom jag på att även om de är extremt annorlunda som serier och ifråga om det som de gör bra så är faktiskt skälen till att jag inte var nöjd med någon av dem rätt likartade. Så det får bli en dubbel-recension, trots allt :-)

I Am Legion är skriven av fransmannen Fabien Nury och ursprungligen utgiven som tre album i Frankrike, men skälet till att jag köpte boken är helt och hållet amerikanskt. Närmare bestämt är det tecknaren John Cassaday som lockar, efter att jag verkligen tyckt om en del av hans tidigare serier som Planetary och de X-Men-serier han gjorde tillsammans med Joss Whedon. I sina bästa stunder har hans teckningar en sugande känsla av sense of wonder, även om hans personteckningar inte alltid är riktigt lika bra.

Men i den här mycket komplicerade historien med spioner, vampyrer med hypnotisk kraft, nazister och annat smått och gott (den utspelar sig under vinter 1942-43) får Cassaday inte till det många gånger. Ironiskt nog så känns den här serien som ändå är gjord för stort format i det klassiska europeiska formatet alltför klaustrofobisk för hans teckningar i jämförelse med de tidigare nämnda serierna som ursprungligen publicerades i det mindre serietidningsformatet men som trots det förmedlar en mycket starkare känsla av fysisk rymd och storslagenhet. Visst ser det bra ut jämfört med mycket annat och här och där glimtar det till, men i det stora hela är Cassaday bortslösad på den här trista och alldeles för röriga historien. Blandningen nazister/vampyrer/spioner borde ju åtminstone vara underhållande, men så är det alltså inte här.

Malin Billers självbiografiska Om någon vrålar i skogen är som sagt en helt annan slags serie. Den kom ut 2010 och fick förra året Urhunden-priset för 2010 års bästa svenska originalalbum. Och det kan jag förstå; det är en stark berättelse om Billers liv, med mycket svärta och självutlämnande. Att läsa om hennes kamp mot omvärlden, med vuxna som inte förstår sig på henne och andra barn som inte precis sluter henne till sina hjärtan är en jobbig upplevelse. Men instrött i det mörka finns också humoristiska inslag, framförda med Billers sedvanliga humor och och glada humör.

Men som jag skrev i inledningen är det något som skaver med boken när jag läser den. Det är för min del som det brukar vara när jag läser Biller: Jag skulle hemskt gärna vilja tycka bra om det, men någonting är lite skevt och ur fokus. Humorn går mig förbi och känns märkligt platt (trots att det är humor av ett slag jag brukar gilla), och växlingarna mellan allvar och det mer uppsluppna känns märkligt orytmiska både tecknings- och manusmässigt. Jag är helt enkelt inte på samma våglängd, och det verkar inte spela någon roll om jag läser Om någon vrålar i skogen eller hennes humorserier.

Och det är den likheten mellan dagens två aparta serier jag märkte fanns: I fallet I Am Legion finns det en del teckningar som lovar mer, men serien blir till slut varken intressant att läsa eller att titta på, och detsamma gäller Om någon vrålar i skogen, även om det här snarare är manuset som lovar mer; problemet med att få manus och teckningarna att matcha och stärka varandra delar de båda.

Men visst, om man ska läsa någon av böckerna så är det en utklassningsseger för Biller, om det nu rådde något tvivel om det!

Direktlänk 2 kommentarer

Athos in America

3 mars, 2012 at 16:03 (Europeiska serier) (, )

Det är dags för en ny bok av den norska superstjärnan Jason igen, och som vanligt är det Fantagraphics som står för den amerikanska utgåvan. Det är lite sorgligt att den svenska utgivningen av Jason helt upphört; Optimal kämpade på bra i början, men till slut gick det tydligen inte längre. Engelska går såklart bra, men det känns lite underligt att läsa norska författare på engelska, egentligen…

The Smiling Horse

Hur som, Athos in America: Liksom Low Moon är det här en samling av kortare berättelser; sex stycken närmare bestämt. Och det är bra berättelser; utan tvekan en av de bästa Jason-böckerna på länge. Som vanligt behärskar han den extremt lakoniska, nästan stumma, stilen som han gjort till sitt signum, men den här gången blandas det med episoder där det faktiskt pratas en hel del. Och det ser lika bra ut som det alltid gör, med Huberts färgläggning som grädde på moset. Ju mer jag ser av deras samarbete, desto bättre tycker jag om det. De små variationerna i färgskalan som indikerar olika stämningslägen eller epoker matchar Jasons lika små och subtila antydningar om vad människorna känner i hans teckningar.

Jag har skrivit om Jason rätt många gånger nu så de som redan vet med sig att de gillar honom kommer nog läsa den här boken oavsett vad jag säger, och tvärtom. Men om det fortfarande finns de som tvekar och inte har provat på någon av hans böcker rekommenderar jag verkligen den här. Det finns prov på hans allvarliga sida, som den inledande The Smiling Horse med en ton av grekiskt ödesdrama när huvudpersonen inväntar den oundvikliga hämnden; The Brain That Wouldn’t Virginia Woolf med den typiskt bisarra grundförutsättningen (en galen vetenskapsman försöker hitta en ny kropp till sin flickväns huvud som tjatar på honom om att han måste skynda på) som presenterar på ett alldeles förtjusande vardagligt sätt; So Long, Mary Ann, ett kriminaldrama i noir-ton; Tom Waits on the Moon med en handfull oberoende trådar som knyts ihop mot slutet.

Från titelnovellen

Kort sagt, en förbålt bra bok av Jason som fortsätter bevisa att han är lika bra som han sägs vara :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare