SIS 2012: Mini-rapport

29 april, 2012 at 21:19 (Serienyheter, Serier) (, )

SPX SIS (Stockholms Internationella Seriefestival 2012 är slut. Jag hade tänkt vara flitig deltagare på alla tillställningar men det blev väl lite sisådär med det; jag var helt enkelt inte på festhumör på kvällarna :-/

Men trevligt att besöka mässan var det, och att se att serie-Sverige lever och mår bra. För varje år känns det som om förlagen har fler och bättre album att visa upp (både svenska serier och utländska), fansinen fortsätter att imponera, och det är alltid roligt att prata med alla utställare.

Jag ska snart skriva recensioner av det jag hittat (när jag väl läst klart dem, och det kan ta ett tag av orsaker som snart blir uppenbara), men först några spridda reflektioner:

  • Borden från ”alternativförlagen” ser nu mycket imponerande ut; Galago, Kolik, Optimal med flera har nu så många publikationer att det från att ha varit lite smått ödsligt på borden där det låg högar av samma bok för att fylla utrymmet nu börjar bli problematiskt att visa upp alla böcker.
  • Posy Simmonds var precis lika cool som jag hade hoppats, och att lyssna på hennes föredrag om sin karriär var hur intressant som helst. Och jag blev glad när jag frågade henne om det och hon sa att ett urval av hennes äldre serier (pre-Gemma Bovery) ska komma ut till jul!
  • Manga-fansin-vågen fortsätter precis som förut. Jag är fortfarande rätt skeptisk till serier som i alltför hög grad anammar mangans yttre stilistik (se min recenson av Laddertop som exempel), men jag är ändå imponerad av energin i fansinen.
  • Det engelska förlaget Nobrow Press vars böcker om Hilda jag egentligen tänkt recensera tidigare i veckan efter att ha beställt och läst dem efter en rekommendation från en vän (spoiler: A+) fanns representerade, och alla deras böcker är mycket elegant utformade. Ett förlag värt att hålla ögonen på i framtiden.
  • Och slutligen, den stora trenden i år känns är långa böcker. Som exempel köpte jag tre nyutkomna tegelstenar: Ulli Lusts Idag är sista dagen på resten av ditt liv (Kolik, 464 sidor), Tinet Elmgrens Drivgods (Epix, 388 sidor), och slutligen Henrik Bromanders Smålands mörker (Galago, 628 sidor). Det är en av förklaringarna till att det kanske lite innan SIS-recensionerna dyker upp här :-)

Allt i allt en utmärkt festival och jag hoppas att den återkommer nästa år igen; ett stort tack till arrangörerna som gjort ett fantastiskt jobb!

Posy Simmonds föredrar

Direktlänk Lämna en kommentar

Stockholms internationella seriefestival 2012 (SPX)

25 april, 2012 at 19:17 (Serienyheter) ()

En mycket kort blurb: Imorgon startar The Festival Formerly Known As SPX här i Stockholm. Läs mer på officiella hemsidan eller på http://www.seriefestivalen.se.

Jag ska försöka gå på så mycket jag kan, men det roligaste är nog själva mässan på lördag+söndag; hoppas vi ses där :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Lite mindre navelskådning, tack!

24 april, 2012 at 00:36 (Serier, Superhjältar) (, , , , , )

Dagens två serier är rätt olika men jag kände samma missbelåtenhet med dem, trots att båda serierna faktiskt är ganska bra. Först lite grann om serierna, sen navelskådningskritiken!

The Unwritten, skriven av Mike Carey och tecknad av Peter Gross: Den här Vertigo-serien har blivit något av en kritikerfavorit, och det kan jag förstå eftersom den är intelligent skriven och charmigt tecknad. Den handlar om Tom Taylor, sonen till en extremt framgångsrik författare till böckerna om Tommy Taylor, en Harry Potter-lookalike. När serien börjar livnär sig Tom på att åka runt och skriva autografer mm eftersom alla utgår att hans far använt honom som förebild till Tommy. Visserligen ogillar Tom alla jämförelser mellan honom och Tommy, men vad ska man göra om man inte har något annat sätt att försörja sig?

Existentiella problem under uppsegling

Men en dag börjar gränserna mellan den fiktiva världen och den riktiga att försvagas; är det Tom som användes som förebild till Tommy, eller är det tvärtom? Och vad betyder det att Tom plötsligt för två följeslagare med klara likheter till Tommys två bästa vänner i böckerna (tänk Hermione & Ron)? Careys manus går på jakt efter hemligheten bakom världen sen historierna början, och mer och mer verkar det som om historier och de som styr författarna också är de som styr världen.

Serien lär hålla på ett bra tag till för historien är inte i närheten av avslutad ännu, och som sagt är det en underhållande läsning, med hjärngymnastik, rikliga litterära referenser och teckningar som åtminstone jag tycker passar alldeles förträffligt. Jag har inte läst Carey & Gross tidigare Vertigo-serie Lucifer men jag funderar på att göra det för att se om den är lika skickligt gjord.

Superior, skriven av Mark Millar och tecknad av Leinil Yu: Hallelujah, en serie av Millar som är riktigt läsvärd! Det händer inte precis varje dag så kanske är jag så överraskad att jag ger den för högt betyg, men den här berättelsen om Simon Pooni, en ung tonåring med MS, är (och det här är ett ord som jag inte precis  brukar använda om Millar) hjärtevärmande. Pooni får en dag besök av en underlig liten varelse som förvandlar honom till Superior, en fram tills dess fiktiv superhjälte. Pooni går sitt absolut bästa för att använda sina nyfunna krafter för det goda även om det är knepigt att lära sig hantera dem; seriens allra bästa delar lyckas visa hur fantastiskt och overkligt en person med Stålmannens krafter skulle vara om han fanns på riktigt. Som sekvensen med den störtande rymdstationen, och hur Superior/Pooni långsamt flyger med den över New York.

En del av den majestätiska känslan är förstås Yus förtjänst, men Millar gör sitt jobb bra han med. Och för en gångs skull lyckas han hålla sig (nästan helt) borta från de onödiga excesser i våld som han annars brukar gödsla friskt med. Superior är snudd på barntillåten, och de sju numren är ett bra exempel på hur man kan skriva en avslutad superhjälteserie utan att det känns fånigt eller juvenilt.

OK, två serier med mestadels beröm, så hur var det nu med min missbelåtenhet?

The Unwritten. Fables. Sandman. Allt möjligt av Moore (som Lost Girls & Promethea & League of Extraordinary Gentlemen). Allt möjligt av Morrison (som Joe the Barbarian). En hel del mer från Vertigo. Alla serier där referenser till annan litteratur/sagor/berättelser är centralt för serien. Och jag tycker att nu kan det kanske räcka ett tag. Det börjar kännas som att det är mer originellt att bara berätta en egenhändigt påhittad historia än en som drar in all litteratur som funnits innan (och det är en orsak till att jag gillade Northlanders som jag nyss skrev om).

Ett The Unwritten-omslag; hur många gånger har vi sett fejkade gamla serier insprängda i nya nu?

Vertigo är den stora skurken här, med Moore och Gaiman som ansvariga för förkärleken till att visa upp hur beläst man är. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men när flera av Vertigos nuvarande stora titlar pysslar med samma sak blir det tröttsamt. The Unwritten hade varit mycket bättre om t ex Fables inte funnits; det kanske låter orättvist men är likafullt sant (för min del alltså; andra kan tycka något annat ;-) ). Förutom Vertigo är det Moore som jobbar hårt på att bli rankad som mest tröttsamma refereraren, men det har han å andra sidan hållit på länge med nu. Sluta gärna!

Vad gäller Superior är det en annan typ av navelskåderi som jag irriterar mig på, nämligen det faktum att det tydligen är helt omöjligt att göra en ny superhjälteserie utan att för elftielfte gången återanvända Stålmannens historia & karaktär. Det spelar ingen roll om man är ute efter att göra en rättframt berättad klassisk superhjälteserie som Kirkmans Invincible, en rå revisionistisk superhjälteserie som Straczynskis Supreme Power, en kriminal-superhjälteserie som Bendis Powers, eller en vulgo-komedi som Ennis & Conners The Pro; nog tusan ska man ha med en karaktär som är en karbonkopia på Stålis, med samma krafter, samma bakgrund, och samma pojkscoutpersonlighet.

Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut!

Visst förstår jag att det låter lockande att göra sin egen version av honom, men tänk vad skönt det vore att läsa en superhjälteserie där en Stålmannen-version (eller för den delen Läderlappen som också dyker upp alltför ofta) helt saknades? Det känns uppriktigt sagt lite slött: Ta med en version av honom och du behöver som författare inte lägga ner någon ansträngning på att skildra honom som person; vi vet alla hur Stålmannen är.

Så det blir en repris på min önskan härovan: Kom på något eget och sluta med att återanvända Stålmannen. Snälla?

Direktlänk 8 kommentarer

Ett vackert slut: Twin Spica

19 april, 2012 at 23:01 (Manga) (, )

Hurra! Den japanska science fiction-serien Twin Spica som jag skrev lite om när den började komma ut på engelska avslutandes härommånaden, och den höll den höga kvalitén från början till slut.

Så vad har jag att tillägg till det jag sa förut?

  • Likheten med Robert Heinleins Rymdkadetten visade sig inte vara så stor, trots allt. Twin Spica visade sig vara mycket mindre fokuserad på teknik och koncentrerar sig istället på relationer och känslor. Huvudpersonen Asumis total fascination för rymden, Mr Lions (en avliden astronaut vars ande är Asumis vän) melankoliska tillvaro, och Marikas udda bakgrund och därmed följande sociala problem är några av de viktigare delarna av serien.
  • Tempot är långsamt, för att inte säga sävligt, och det är en av seriens styrkor. Yaginuma låter scener ta den tid som krävs, och exempelvis Marikas historia presenteras bit för bit under seriens gång; att hon ska utvecklas till en glad och öppen person är ingenting som någonsin kommer ske med tanke på det hon varit med om, och att hon ens kommer så långt som till att le sker inte förrän mot slutet av serien.
  • Trots att serien är ny (den publicerades 2001-2009 i Japan) så känns den besynnerligt gammalmodig. Det är ingen kritik, bara en reflektion över att den på många sätt känns som att läsa exempelvis Keiko Takemiyas Andromeda Stories, eller för den delen Moto Hagios tidiga serier. Tempot och känslorna är liknande, men de har parats ihop med ett modernare sätt att berätta en historia, och det fungerar i mitt tycke alldeles utmärkt.
  • Twin Spica har rikliga mått av den typsikt japanska blandningen av tragedi, glädje och melankoli. Tragiska händelser mjukas upp av tanken på det bra som varit, medan även glädjen över drömmars uppfyllelse också innehåller melankoli eftersom det som en gång varit nu är förbi, och den tiden kommer aldrig åter.
  • Och slutligen kunde jag inte låta bli att tänka på Laddertop, en västerländsk manga jag läste för några månader sedan med ett liknande tema. Utklassningsseger för den japanska versionen, och min kritik mot Laddertop känns bara ännu mer uppenbar efter att jag läst klart Twin Spica.

Så 12 utmärkta volymer (ursprungligen tänkt som 16, men Vertical Inc. valde att låta de sista volymerna bli dubbelt så tjocka istället) av en serie som är som gjord att sjunka ner i, med dess långsamma suggestiva tempo. Jag har några små invändningar, som att Yaginuma nog egentligen är bättre på att teckna miljöer än människor, och att jag kanske ändå skulle velat se liiiite mer av astronaututbildningen trots allt, men det är trivialiteter med tanke på hur bra serien är. Eftersom det var ett tag sedan jag läste en manga med ett riktigt rejält slut också så var det för mig ett plus att Twin Spica inte avslutas innan det hela avgörs, och även att det fram tills dess inte var uppenbart hur det skulle gå. Twin Spica har flera vändningar som för mig var oväntade, så jag var nyfiken till slutet på var handlingen skulle ta vägen. Och det är inte så ofta det händer, vare sig i serier, böcker, eller filmer!

PS. Och ett extra Bechdel-plus också för en serie med huvudsakligen kvinnliga huvudroller där så gott som alla scener utspelas mellan kvinnor och kärlekssdiskussioner lyser med sin frånvaro; det är rymden som är allas mål, inte att hitta en pojkvän el. dyl. DS.

Direktlänk 3 kommentarer

Amend gör det själv: Foxtrot på din iPad

16 april, 2012 at 23:32 (Dagspresserier) (, , )

Dags för en av de fåtaliga nyhetsnotiserna här, men eftersom den har att göra med digitala serier som jag skrivit om förut så tycker jag det passar bra: Bill Amend, mannen bakom Foxtrot, har precis bestämt sig för att självpublicera samlingar med serien. Det som gör det ovanligt är att det är en icke-digital serie som dessutom är en av de mest framgångsrika de senaste decennierna, och Amend hoppar helt över att gå via något av de vanliga förlagen. Jag misstänker att det här är något vi kommer att få se mer av de närmaste åren; varför låta förlagen ta merparten av intäkterna om man inte behöver dem? För en som Amend som redan är känd är det givetvis lättare, men med tanke på de framgångsrika webbserierna som finns nuförtiden tror jag nog att förlagen känner sig oroliga.

För närvarande finns Foxtrot bara att köpa till iPaden, men Amend halvt lovar att samlingarna ska dyka upp på andra plattformar i framtiden. En trevlig detalj är dock att i och med att iBooks (Apples eboksbutik) är internationell så går det alldeles utmärkt att köpa samlingarna här i Sverige också, och av någon anledning är det till och med billigare (9 SEK jämfört med 1,99 USD för en samling med 100 strippar). Stripparna är högupplösta så det ser alldeles perfekt ut på den nya iPaden, men jag tror nog att det ser bra ut på de äldre versionerna också. Nördig som jag är skulle jag förstås gärna sett att samlingarna var kronologiska istället för urvalsbaserade, men det kanske kommer sådana också om experimentet går bra :-)

Direktlänk 7 kommentarer

50 hårdföra vikinganummer: Northlanders

15 april, 2012 at 23:25 (Serier) (, )

Efter två stycken uppriktigt sagt usla serier är det dags för någonting bättre: Northlanders, skriven av Brian Wood (Demo, Conan), tecknad av diverse, som i och med att nummer 50 kom ut den här veckan nu är avslutad.

Northlanders har ingen huvudperson utan är istället en samling kortare berättelser som sträcker sig från ett enstaka nummer upp till nio för den längsta (den avslutande The Icelandic Trilogy), med det enda gemensamma att de alla utspelar sig under vikingatiden och att vikingar spelar en viktig roll; ibland som huvudrollsinnehavare, ibland som de som förorsakar omvälvningarna som skildras.

The Girl in the Ice. Teckningar av Becky Cloonan.

Berättelserna är en salig blandning, alltifrån rena krigsskildringar som vikingarnas belägring av Paris i The Siege of Paris till den naturlyriska The Hunt om en ensam jägare i ett vinterkyligt Sverige. Men även i de stillsammare episoderna är våldet alltid närvarande för det här är en blek skildring av livet, där döden när som helst kan överraska alla. Visst finns det ibland hopp, men det blir nästan lite väl dystert om man som jag läser alla numren i en följd.

Det är såklart en följd av att Wood vill försöka skildra livet som det var, och medellivslängden var inte precis hög under den här tiden. Men jag skulle gärna sett kanske någon mer episod som tog det lite lugnt; den låga medellivslängden till trots kan ju inte alla ha dött av våld. Märk väl att våldet trots detta aldrig är målet med serien utan bara katalysatorn för händelserna.

The Cross + The Hammer. Teckningar av Ryan Kelly.

Ibland känns det dock som om en del personer är alltför moderna i sitt tankesätt, som rättsskiparen i The Cross + The Hammer som känns som CSI: Viking här och där. Men på det stora hela har Wood lyckats bra: Det är verkligen skönt att läsa en serie som bara går ut på att berätta bra historier, utan superkrafter, magi eller intertextuella referenser (något jag börjat irritera mig på alltmer; inlägg kommer snart :-) ).

Det finns egentligen ingen episod som sticker ut från någon annan såsom varande ett Mästerverk (men heller ingen som är mycket sämre än de andra), men inte sedan jag läste den moderna Jonah Hex har jag sett en serie från DC eller Marvel som så rättframt försöker vara underhållande, utan krav på att man läst vartenda nummer innan. Jonah Hex hade visserligen snäppet vassare manus och tecknare, men Northlanders handlar å andra sidan om ett mycket ovanligare ämne till skillnad från det söndernötta western-temat. Så om man är intresserad av Wood, klassiskt berättande serier och/eller vikingar så är Northlanders ett bra tips. Eftersom man kan börja läsa vilken samling som helst skulle jag rekommendera den sjätte, med titeln Thor’s Daughter, som har en bra mix av historier med The Siege of Paris som huvudnummer.

The Hunt. Teckningar av Matthew Woodson.

Direktlänk 1 kommentar

En dassig föreföljare: Before the Incal

13 april, 2012 at 23:52 (Europeiska serier) (, , , )

Som jag utlovade igår (yay?) en till kort recension av en uppriktigt sagt dålig, för att inte säga usel, serie: Before the Incal, skriven av Jodorowsky och tecknad av Janjetov.

Först en kort bakgrund: Den ursprungliga serien om Inkalen, kallad kort och gott The Incal (om vi håller oss till engelska titlar), har jag skrivit om förut. Det är en framförallt inledningsvis riktigt bra sf-serie av klassiskt europeiskt märke, med underbara teckningar av Moebius. Mot slutet blir det alltför mycket new age-flum och fåniga juveniliteter av Jodorowsky för min smak, men Moebius elegans gör det till en mycket läsvärd serie rakt igenom. Men i och med framgången för serien fick Jodorowsky för sig att skriva fler serier som anknyter till Inkalen, och med tiden har det blivit rätt många. Som dagens bok som handlar om John DiFools liv före det att Inkalen utspelar sig.

Det här var första gången jag läste den här serien. Jag har sett att serien funnits, men tidigare fanns det på engelska bara en horribel utgåva i tidningsformat som liksom den svenska utgåvan av Inkalen drabbats av en förödande trist ”modern” färgläggning, och dessutom mycket okänsligt censurerad där all nakenhet tecknats över. Men nu har alltså Humanoids gett ut alla sex franska albumen i en systerbok till deras tidigare bok The Incal: Samma fysiska format, samma färgbakgrund på omslaget, samma typ av kassett för boken, samma utmärkta idé att bibehålla originalfärgläggningen, samma icke-censur, samma (tyvärr) dyra pris. Så nu eller aldrig borde jag läsa serien.

Från den tidigare engelska utgåvan

Men aldrig hade varit ett bättre val. Som jag nämnde tycker jag att Jodorowsky har en hel del brister som manusförfattare, och här visar han sig från sin sämsta sida. Boken är full med barnsliga detaljer, som om den var skriven med en läsare i åtanke som tycker att det roligaste som finns är plumpa referenser till sex, fekalier och annat. Historien saknar mestadels helt styrsel där första albumet känts som om det skrivits med enda baktanken att så snabbt som möjligt få med minst en referens till varenda person av betydelse i The Incal, medan det sista är ett lika hafsigt försök att plötsligt knyta samman allt som hänt i de sex albumen för att ge en bakgrund till det som senare händer i The Incal. Och eftersom det är uppenbart att The Incal aldrig skrevs med någon större plan i åtanke känns det extremt påklistrat när saker som John DiFools besök hos prostituerade i den senare boken här plötsligt förklaras ha en djupare innebörd.

Om man pratar om andra exempel där man försökt att i efterhand förklara att det som hände i ett tidigare verk egentligen berodde på någonting annat så har vi som ett exempel på hur man gör det bra (i den mån det går; personligen tycker jag att idén är rätt suspekt) Orson Scott Cards böcker om Ender Wiggin. Som ett exempel på en adekvat hantering har vi Isaac Asimovs senare Stiftelse-böcker; problemet med dem är att de känns ganska menlösa, men jag kan inte klaga på hur Asimov fått ihop det rent logiskt. Before the Incal är så mycket mer misslyckad att det är sorgligt. Det hänger inte ihop logiskt, det gör om något den tidigare boken sämre, och inte ens teckningarna är särskilt lyckade.

Janjetovs allra första sida som inte ser så pjåkig ut, men det är antagligen den sida som mest arbete lagts ner på (från franska originalet eftersom min scanner inte är tillräckligt stor för Humanoids engelska utgåva)

För även om Janjetov värvades av Jodorowsky för att den senare tyckte att den tidigares teckningar påminde om Moebius och var drivet gjorda så tycker jag att det snarare är ett problem med likheterna. Vad det känns som är en sämre kopia av Moebius istället för en individuell tecknare med sin egen stil. Moebius linjer är mycket vackra och eleganta; Janjetovs efterapning saknar däremot elegansen, och hans teckningar pendlar också på ett besynnerligt sätt mellan tunnare linjer och mer grova, ibland i samma ruta. Sidorna känns också tunga och otympliga, till skillnad från Moebius som är lätta som luften. Han har också svårt att få John DiFool att se konsistent ut: Ibland är det svårt att känna igen honom från en sida till en annan.

Min känsla är att i början så försöker Janjetov helt enkelt teckna så likt Moebius han bara kan, med tråkigt resultat. Efterhand börjar han slarva och då blir det varken hackat eller malet, med våldsamt växlande kvalitet på linjer och annat. Det blir aldrig riktigt dåligt men heller aldrig riktigt bra, med en stil som aldrig känns helgjuten. Dessutom saknar han Moebius förmåga till intressanta sidkompositioner; alternativt har Jodorowskys manus på den fronten blivit drastiskt sämre sen The Incal. Men The Incal hade utseendet av en typisk Moebius-serie så jag tror nog att Jodorowsky lämnar sånt åt artisten ;-)

En senare sida av Janjetov

Så trots en på ytan mycket elegant bok är det här inte någonting jag kan rekommendera egentligen, men om man verkligen vill läsa mer om Inkalen är det här så bra som den här serien någonsin kommer se ut; den elogen måste jag trots allt ge Humanoids Before the Incal.

Direktlänk Lämna en kommentar

Miss igen: Fantomen à la Dynamite Entertainment

12 april, 2012 at 22:15 (Superhjältar) (, , )

Lite deppigt det här; det känns som om de senaste serierna jag läst har varierat i kvalité från Usel till Ganska OK, och då kan det bli lite si och så med uppdateringslustan här. Men om inte annat kan jag ju se det som att jag gör andra läsare en tjänst: Ni behöver inte läsa dem eftersom jag redan gjort det :-/

Ett av minst fyra olika omslag till #10

Så mot grottekvarnen, och idag blir det den sämsta av serierna jag tänker på: The Last Phantom, ett försök av förlaget Dynamite Entertainment att för sjuttielfte gången göra en amerikansk serietidning med originalserier om Fantomen, den vandrande vålnaden. Jag skrev om den redan när det första numret kom ut, och gillade den definitivt inte då. Nu har det kommit fler nummer, och jag har läst de 10 första för vem vet, det kanske bara skulle ta några nummer för serien att få upp ångan?

Meeeeeen nej, det var genomgående uselt. Jag klagade redan då på Eduardo Ferigatos stela och uppriktigt sagt urtrista teckningarna, och på Scott Beattys manus som kändes som ett desperat försök att göra Fantomen till en superhjälte stöpt i exakt samma form som alla andra ”realistiska” varianter från de senaste decennierna: Mördad familj, mörkare stämning, och nu är det hämnd som gäller!

Till det kan jag nu också tillägga att Beatty inte klarar av att hålla ihop en historia över flera nummer. Det är hattigt och bitvis obegripligt, med en huvudperson som kastar sig mellan kontinenterna utan att någonsin avsluta någonting. Döda några personer här (för den här Fantomen har givetvis inga hämningar mot att döda skurkar eftersom det gubevars ska vara realistiskt! Mörkt! Hääämnd!), åka båt och slåss mot några pirater, landstiga och mosa några bovar i USA, åka hem till Bengali och träffa Guran, och så vidare.

Sista natten med gänget?

Här någonstans blir jag också förvirrad av att jag faktiskt inte förstår riktigt hur den här Fantomen hänger ihop med Lee Falks; är det samma, är det sonen (det är vad det verkar som), är det något annat? Guran, Hero, Devil finns alla med men det antyds att de egentligen är någon slags återanvända namn som Fantomen alltid har på sina följeslagare (åtminstone djuren). Inte för att det egentligen spelar någon roll, men det känns definitivt rörigt snarare än spännande, precis som hela serien för den delen.

Att tidningen sen också har lånat några av de sunkigaste idéerna från exempelvis Image när de var som värst med drösvis alternativa omslag för varenda nummer (Samla dem alla!), alltför dyra nummer ($4 för 20 sidor är löjligt), och dessutom med omslag vars teckningar inte alls ger en rättvis bild av innanmätet känns tyvärr helt självklart.

Fantomen som serie var bäst när den låg närmast pulpen, dvs de tidiga årens dagstidningsversion. Det skulle vara roligt om någon skulle våga sig på att kanske titta lite närmare på den versionen och inspireras istället för att göra som alltför många andra nylanseringar som alla envisas med en mörkare och mer ”vuxen” version av karaktären, som otaliga försök med The Shadow (där den enda bra versionen var Andy Helfer & Kyle Bakers suveräna omtolkning på 80-talet), Prins Valiant (Marvels version som trots allt hade en del kvalitéer), med flera. Eller varför inte en radikal omtolkning? Kanske en ljus och mer lättsam version (som den tidiga serien)?

Eller för den delen, varför inte försöka göra en ny bra serie utan att använda någon gammal karaktär som bara känts trött det senaste halvseklet? ;-)

Direktlänk 2 kommentarer

Breathe Deeply

9 april, 2012 at 12:40 (Manga) (, )

Breathe Deeply är ett drama om etik och personligt ansvar. Två pojkar, Sei och Oishi, blir båda förälskade i den hjärtsjuka Yuko, och när hon dör efter att hjärtat till slut gett upp innebär det att Sei och Oishis livsbanor är utstakade: De ska se till att ingen mer ska behöva råka ut för det som Yuko gjorde. Sei ger sig in på ingenjörens bana för att framställa ett fungerande konstgjort hjärta, medan Oishi istället riktar in sig på att klona nya organ.

Men det är inte som vänner de jobbar, tvärtom anser Sei att Oishi är inne på fel spår av etiska skäl eftersom Oishis lösning kommer att kräva att en levande organism offras för att en annan ska leva, medan Oishi å sin sida anser att Sei hänsynslöst försöker tvinga på alla andra sina åsikter. Inklusive Yuko, för när hon förstod att hon snart skulle dö var hon redan hopplöst kär i Sei och ville inte göra honom besviken.

Breathe Deeply undgår inte att falla in i klichéernas värld; det räcker inte med det känslomässiga och etiska dramat, utan skaparteamet Yamaki Doton drar också in en karriärsugen forskare, en amoralisk sjukhuschef, och en del andra personer för att addera en mer händelseinriktad spänning. Det är lite synd för den intellektuella spänningen räcker gott, och till exempel kidnappningshistorien mot slutet känns mest irriterande eftersom jag är mycket mer intresserad av moraldiskussionerna än kidnappningen (som dessutom har en given utgång, med tanke på seriens tydliga riktning).

Så utan skavanker är boken inte; teckningarna är bra, kanske till och med mycket bra, men här och där ganska murrigt återgivna, och ibland blir serien också lite väl otydlig med vad som egentligen händer av både tecknings- och manusmässiga skäl. Men de positiva sidorna överväger utan tvekan. Breathe Deeply är också lagom lång så den hinner aldrig upprepa sig: 472 sidor i ett något större format än manga vanligtvis har, och sen tar det slut precis när det känns rätt.

Så det blir ett tydligt Yay! till Breathe Deeply: Jag gillar den här typen av serier; avslutade i en tjock bok, och dessutom gillar jag verkligen sådana etiska thrillers, och sådär värst vanliga är de ju inte ;-)

En tillbakablick (från japanskan; den amerikanska boken är lite svårscannad...)

Direktlänk Lämna en kommentar

Kick-Ass 2: Suck!

4 april, 2012 at 21:44 (Superhjältar) (, , , )

Omslaget till Kick-Ass 2s tidning nr 1; som alla ungdomar/barn i serien saknar Kick-Ass helt och hållet höfter :-)

Ja, vad ska jag säga? Jag antar att jag får skylla mig själv: Att läsa Mark Millar vet jag ju är plågsamt efter att ha gett mig på hans serier alltför många gånger. Men nu är det trots allt så att Kick-Ass, hans serie gjord tillsammans med John Romita Jr., hade en del poänger. Förvisso var mycket av förtjänsten Romitas, med tanke på de väldigt snygga teckningarna, men även manuset hade sina ljusa stunder. Visst var det som alltid med Millar ett frossande i våld, men för en gångs skull balanserades det av en viss empati för personerna i serien, och dessutom var idén med en realistisk superhjälte, där realism innebar en kille som klär ut sig i trikåer och börjar bråka med ligister inte så dum.

Nu är det dock frågan om uppföljaren, Kick-Ass 2, och i och med den bevisar Millar igen att han är en suveränt trist serieskapare; inte ens när han gör en fortsättning på sin egen serie blir det bra. Jag hade nog trott att hans massakrerande av andras serier som han tagit över, typ Ellis The Authority (länkad till härovan), till en del berodde på prestationsångest, men här visar han att det inte är det som är problemet. Jag har nämnt förut att han ibland har helt OK grundidéer men att han (nästan alltid) är oförmögen att utnyttja dem på ett bra sätt. I och med Kick-Ass första del var allt krut bränt, så del 2 består bara av extra allt: Mer våld, mer superhjältar, mer svordomar, mer våldtäkter :-(

Skillnad mot valfri annan Millar-serie: Nada.

Det känns helt enkelt väldigt trött och meningslöst. Det som förut kändes åtminstone lite fräscht är nu utraderat i och med att den glädje som trots allt fanns i den första ersatts av att allt går åt helvete för alla inblandade i en typiskt Millar-nihilism , och vad värre är så har hela tanken med en realistisk (nåja) serie försvunnit. Till den redan förut misstänkt klassiskt superhjälteartade Hit Girl (som jag delvis gillar men som samtidigt kändes malplacerad i första delen, med tanke på att det inte är någon egentlig skillnad på henne och en karaktär som Frank Millers Elektra) ansluter nu exempelvis en gigantisk rysk kvinnlig livvakt som hade kunnat vara med i vilken Punisher-serie som helst. När sen hela New York hyllar superhjältegruppen som Kick-Ass är med i, till polisens förtrytelse, är förvandlingen klar: Kick-Ass 2 är inte på något sätt längre ens en på ytan subversiv superhjälteserie utan bara en i mängden, skriven av en Mark Millar i gammal dålig form. Kanske är det bara mitt missnöje som gör det, men jag tycker inte heller Romita är lika bra här. Jag saknar de precisa teckningarna, och i och med att handlingen här har betydligt mindre glimt i ögat så känns det ibland rentav konstigt med de gummiartade figurerna som är så typiska för Kick-Ass.

Så även om man som jag tyckte att Kick-Ass inte var så dum, framförallt med tanke på att Millar var inblandad, så rekommenderar jag att man inte läser Kick-Ass 2. Den utlovade Kick-Ass 3 vill jag helst inte tänka på.

Direktlänk 12 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare