Mer av samma sak: The League of Extraordinary Gentlemen – Century: 2009

28 juni, 2012 at 00:26 (Superhjältar) (, , )

Jahapp.

Det här blir inget långt inlägg men eftersom jag skrivit om både del 1 (Century: 1910) och del 2 (Century: 1969) tänkte jag iallafall pränta ner några tankar om den avslutande delen i den fjärde sviten i Alan Moore och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen-serie, nyutkommen som den är.

Skälet till att det inte blir långt är att jag egentligen redan skrivit vad jag tycker om serien i de tidigare inläggen: O’Neills teckningar är förunderligt bra och jag skulle kunna titta på dem hur länge som helst, medan Moores manus uppriktigt sagt är rätt uselt, kanske det sämsta i Century-sviten. Efter att både 1910 och 1969 i stort sett saknat nerv och Mina Murray/Harker dessutom helt förlorat sin personliga karisma från de tidigare böckerna (hon var den centrala karaktären där, den som höll ihop böckerna och som de andra i gruppen interagerade mot, och när hon inte längre känns intressant gör inte heller de andra personerna det) så hade jag väl inga stora förhoppningar, men tyvärr var 2009 lite sämre än jag väntat mig:

En del av TLoEGs charm har alltid bestått av att se olika gamla litterära personer blandas, som Bertie Wooster + Cthulhu-monster. Tyvärr led 1910 svårt av att huvudpersonerna (förutom Mina Murray) var för mig helt ointressanta karaktärer, som mästertjuven Raffles; det verkade som om Moore haft svårt att hitta några lämpliga referenser att jobba med. 1969 var bättre i den aspekten, med en ung lord Voldemort, Monty Python och annat, och därför hoppades jag att Moore skulle kunna hitta på något roligt när han fick chansen i 2009 att använda sig av moderna litterära referenser.

Jag vet inte om det beror på mig eller Moore, men refererandet kändes rejält trött, som någonting han var tvungen att göra snarare än någonting han hade roligt medan han kom på. 30 Rock, James Bond och alldeles för mycket Harry Potter är en del av det som bjuds, och en del av problemet är väl att karaktärer som mr Hyde i de första TLoEG-sviterna eller för den delen sjörövar-Jenny i 1910 är en del av det allmänna medvetandet, urtyper, medan till exempel Harry Potter inte har nått samma stadium (ännu, kan tilläggas).

Med andra ord, själva grundkonceptet med ett collage av litterära karaktärer verkar inte fungera lika bra när det handlar om nutiden snarare än klassikerna.

Egentligen är det patetiskt att klaga på att referenserna inte känns lika roliga för de två första (och framförallt den allra första) TLoEG-böckerna är bra serier där referenserna bara är en liten del av helheten. Men tyvärr är det så lågt som serien har fallit: Jag kan inte komma på någonting intressantare att säga om serien än att klaga på trista referenser. Förutom att berömma O’Neills teckningar förstås :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Lång natts färd mot halvdager: InuYasha

25 juni, 2012 at 13:41 (Manga) (, )

Det blir lite oregelbundet med uppdateringarna såhär på sommaren; när hängmattan lockar så blir det mer av läsning, mindre av skriverier om läsningen. Som till exempel 10768 sidor Inuyasha.

Först lite bakgrund: Det här var mitt tredje försök att läsa klart serien. När serien började komma ut läste jag böckerna allteftersom, men sen blev det en liten paus och efter ett tag låg det en sisådär 30 stycken och väntade. Och det var lite för många för att läsa i ett svep; som jag skrivit om tidigare passar en del manga inte så bra att läsa i alltför stora mängder, och InuYasha är definitivt en av dem (av skäl jag återkommer till). Så det blev en omgång, en omgång till, och nu till slut de avslutande böckerna. Men nu till serien!

För den som till äventyrs inte vet vad InuYasha handlar om så är det berättelsen om Kagome, en flicka från vår tid som visar sig vara reinkarnationen av en prästinna från medeltiden, och halvdemonen InuYasha. Tillsammans med en samling udda existenser försöker de bekämpa demonen Naraku och hans anhängare. En mer detaljerad beskrivning finns förstås på Wikipedia.

Rumiko Takahashi kommer alltid vara en av mina favoritserieskapare tack vare Maison Ikkoku, den serie som gjort mest intryck på mig alla kategorier. Sen har hon också gjort en hel del annat bra, som Lum, Mermaid Saga och Rumic World/Theater, och några serier som åtminstone är OK undehållning som Ranma ½ och One-Pound Gospel.

Medeltida monster (taget från en scanlation; mina böcker har bättre tryck men är svårscannade…)

Men InuYasha är en serie som jag inte tyckt så bra om, om sanningen ska fram. Det jag uppskattar hos Takahashi är hur bra hon är på att skildra relationer, både humoristiskt och finkänsligt på samma gång. InuYasha däremot blir mycket snabbt en monster of the week-serie, med visserligen rejält fantasifulla och ibland skrämmande monster, men inte precis så relationsfokuserade. Att striderna sen är så ointressanta (”Wind scar!” -> någon slags vindmagi sveper bort fienden; ”Dragon scaled sword!” -> InuYashas svärd använder en annan magi; ”Wind tunnel!” -> följeslagaren Mirobu suger i sig fiender via ett mystiskt hål i sin handflata) gör inte precis det hela bättre.

Det mest frustrerande med serien är att då och då visar Takahashi hur bra hon kan vara. Oftast är det i episoderna då Kagome återvänder till nutiden (serien utspelas mestadels på medeltiden) och gör alldagliga saker som att gå i skolan och prata med sina klasskompisar. Så för mig kändes det som en skräckserie som hade varit mycket bättre utan skräckinslagen, vilket är lite deprimerande.

Nutida vardag

TV-spelsinslagen är också alldeles för påtagliga, som exempelvis striderna jag redan nämnt som känns ungefär lika spännande som en slumpstrid i godtyckligt japanskt RPG (som jag visserligen gillar att spela, men att spela ett TV-spel är inte samma sak som att läsa en serie). Inte för att jag vet om Takahashi modellerat serien efter dem men jag kan inte låta bli att tänka på till exempel Final Fantasy VIIs Cloud Strife när jag ser InuYasha med sitt våldsamt överdimensionerade svärd, och också hur serien utvecklar sig där hans (och hans bror Sesshomarus) svärd kontinuerligt måste uppdateras (EXP+) för att till slut kunna rå på Naraku (slutbossen). Det skaver och känns alldeles för fantasilöst för någon som Takahashi som så ofta visat hur ypperligt originella idéer hon kan ha.

Men, och det här överraskade mig: När upplösningen nalkas tajtar Takahashi till serien rejält. Manuset känns plötsligt relevant när några av de romantiska knutarna ska lösas upp, och insatserna höjs i och med att relativt centrala personer faktiskt dör. Det är inte på Maison Ikkoku-nivå men väl så bra som Mermaid Saga, någonting som förvånade mig, lätt uttråkad som jag faktiskt var. Och dessutom föräras serien med ett riktigt slut istället för någonting liknande Ranma ½ eller Lums ”pseudo-slut”, och det gillar jag.

I det stora hela tycker jag ändå att InuYasha är någonting av ett misslyckande; Takahashi kan så mycket bättre, även när det gäller serier som den här som pågår så länge inte läsarna och/eller serieskaparen tröttnar. Men tack vare lyftet i slutet så är jag lite sugen på att läsa fler volymer av Rin-ne, hennes pågående serie som jag bara läst de första volymerna av. Fast jag ska nog vänta ett tag trots allt för jag är en smula överdoserad på Takahashi just nu tror jag ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

En inte lika aktuell varning: Let Me In – Crossroads

19 juni, 2012 at 23:30 (Serier) (, , , )

Before Watchmen var ingen hit, åtminstone inte den första tidningen. Men det hindrade mig inte ifrån att (korkat nog) i samma veva få för mig att läsa en annan serie som också utspelar sig innan ett mer känt verk: Let Me In – Crossroads utspelar sig precis innan filmen Let Me In, den amerikanska versionen av den svenska filmen Låt den rätte komma in (amerikansk titel Let the Right One In), som förstås bygger på John Ajvide Lindqvists utmärkta roman Låt den rätte komma in.

LMI-C är en fyra-nummers miniserie skriven av Marc Andreyko och tecknad av Patric Reynolds. Den är också mycket lätt att recensera eftersom den är skräp rakt igenom, tyvärr. Som många andra före den gör den det alldeles för lätt för sig och berättar i princip samma historia som ursprungsverket (i det här fallet den amerikanska filmen) igen: Eli Abby bor tillsammans med sin äldre följeslagare Håkan Thomas i en liten håla i USA, där hon träffar en ung pojke som har problem med mobbare i skolan. Jag antar att jag inte behöver berätta så mycket mer om handlingen? Enda skillnaden är att eftersom den här mini-serien avslutas precis där den amerikanska filmen tar sin början så går det inte lika bra för pojken som blivit Elis Abbys vän…

Andreykos extremt fantasilösa manus matchas väl av Reynolds taffliga teckningar som känns som en tredje rangens Vertigo-serie, ungefär; rörigt med så mycket blod det går i en torftig realistisk stil, utan att någonsin bli läskigt.

Tydligen var Lindqvist själv besviken över att den här serien skulle komma ut men han kunde inte stoppa den eftersom hans kontrakt i samband med att filmrättigheterna överläts inte tillät honom det. Det är förstås synd att den ändå gavs ut, men å andra sidan är det kanske någon slags tröst att resultatet är så menlöst att jag betvivlar att någon som läst den kommer komma ihåg någonting om den efter ett litet tag. Själv läste jag den för några dagar sedan och var ändå tvungen att kolla vad serien hette, vad författare+illustratör hette, och vad det var som hände när jag nu fick för mig att skriva om den.

Hoppas jag ska slippa fler varnings-inlägg på ett tag nu; jag läser mycket hellre någonting bra, eller åtminstone någonting som inte är en usel omtuggning av ett äldre och  betydligt bättre verk :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Två läsvärda scanlations: Kenya & Alexia’s Demons

14 juni, 2012 at 23:22 (Europeiska serier) (, , , , , )

Det har varit ovanligt mycket aktivitet hos scanlators av europeiska serier på sista tiden (alternativt så är det jag som inte hållit koll på vad som gjorts) så jag tänkte passa på att tipsa om två av serierna jag tycker har sina poänger. Ingen är oumbärlig men de är båda två trevlig underhållning för stunden, framförallt Alexia’s Demons. Men jag tänkte börja med att skriva om Kenya volym 1-4.

Skälet att jag laddade ner Kenya var ett och endast ett: Serien är tecknad av brasilianaren Leo som jag tidigare skrivit om i samband med hans science fiction-svit Aldebaran/Betelgeuse/Antares. Manuset står Rodolphe för och eftersom det ärligt talat inte var manuset som var det bästa med Leos tidigare serie så tänkte jag att det här skulle kunna bli riktigt bra. Men tyvärr visade det sig att Rodolphes berättarskicklighet är ungefär på samma nivå som Leos egen; historien om utomjordingars eventuella manipulation av djurlivet på Jorden år 1947 är stelt och helt utan överraskningar. Återstår: Teckningarna.

Men men, på illustrationsfronten är det snäppet sämre än i ABA-sviten. Det är alldeles för mycket människor som pratar med varandra och alldeles för få djur, och det är Leos fantasifulla fauna jag vill se mer av. Dessutom är de flesta djuren i den här serien helt vanliga afrikanska djur och helt vanliga forntida djur, som dinosaurier med mera. På två ställen dyker det upp fantasifulla djur, och de ställena är de bästa i hela serien. Så en besvikelse men ändå värd att ladda ner och läsa för de som fascineras av skumma varelser, prydligt tecknade av Leo. Om de bara vore fler av de sistnämnda!

Så till den bättre av dagens två serier, Alexia’s Demons, skriven av Dugomier (pseudonym för Vincent Lodewick) och tecknad av Benoît Ers. Jag har läst de tre första albumen; om nu bara nummer fyra också tas om hand av de vänliga fansen så skulle det innebära att hela den första sviten i serien vore översatt till engelska.

Huvudpersonen Alexia är en exorcist, och serien tar sin början när hon blir anställd av C.R.P.S., en internationell organisation som skyddar världen mot ondskans krafter. Det kan låta dramatiskt och det är det också för det visar sig att alla inom organisationen inte arbetar mot samma mål, Alexias anställning är inte en slump, och detsamma gäller hennes talang för exorcism.

Men dramatiken till trots (hundar som attackerar personer och äter upp delar av dem för vidare transport till ett skelett som behöver mer kött på benen; de levande begravdas hämnd; en värld där alla magins hemligheter avslöjas) så känns det mest av allt som en klassisk europeisk äventyrsserie blandad med humor. Både manus och teckningsstilen är avkopplande att läsa, och för en som mig som är uppfödd på Lucky Luke, Tintin mm så är det alltid lika behagligt att se serieskapare som behärskar den här tekniken. För faktum är att det inte är så lätt att göra den här typen av serier på att bra sätt; det blir lätt menlös pannkaka av alltihop.

Här och där gräver den också en smula djupare i det emotionella när Alexia får riktiga problem, men i det stora hela är det någonting man skulle kunna beskriva som en modern Spirou-historia mixad med en gnutta Hellblazer, allt i en charmig förpackning. En bra lässtund, helt enkelt!

Direktlänk 5 kommentarer

En aktuell varning

10 juni, 2012 at 21:35 (Superhjältar) (, , )

Så har den då börjat, DCs uppföljare till Watchmen: Before Watchmen. Den handlar om Minutemen, dvs den första gruppen superhjältar i Watchmens universum som Moore & Gibbons beskrev men ganska ytligt i sin bok.

Det har varit mycket uppståndelse om den här nya serien redan, huvudsakligen beroende på att Moore har varit ytterst kritisk till idén. Men eftersom det är DC som äger rättigheterna så kan han inte stoppa den; det har skrivits hur mycket som helst om det resulterande bråket så jag tänker inte referera det här utan istället nöja mig med att snabbrecensera Minutemen 1, den första tidningen som kom ut i veckan.

Mannen bakom både teckningar och manus är Darwyn Cooke, kanske mest känd för sin tolkning av Richard Starks Parker, men han har också gjort serier med bland annat The Spirit och diverse klassiska DC-hjältar. Han tecknar snitsigt med en uppenbar faiblesse för lite äldre design så en serie som utspelar sig i mitten av 1900-talet borde passa honom bra. Tyvärr har han också stora svagheter som serieskapare och den här serien visar olyckligtvis upp dem alla.

För att börja med manuset så saknar hans egenhändigt skrivna serier oftast nerv; han vet inte riktigt hur man gör en handling spännande. Karaktärerna gnor på i samma tradiga lunk serien igenom, och inte är de speciellt intressanta som människor heller. Hittills har jag aldrig läst en Cooke-serie som på något sätt engagerat mig, och Minutemen är inget undantag.

Men vad som kanske är värre är att även om Cookes enskilda teckningar kan se nog så snygga ut så har han en usel känsla för hur man berättar i bilder. Jag klagade på det när jag skrev om Parker-serien The Outfit (läs mer här) men här är det ännu sämre beställt med läsbarheten. Se till exempel den här tvåsidors-sviten där Nite Owl ingriper mot ett rånförsök:

Att hänga med i bilderna är näst intill omöjligt. Vad är det som skildras i ruta 6, sida 1, och varför finns bilden med? Hur svingar han sig egentligen in genom dörren i ruta 3, sida 1, med tanke på hur hans armar hålls? Hur i hela friden studsar bilen egentligen runt, med tanke på att personerna inne i bilen inte verkar ha några problem med att röra sig och agera, för att inte tala om Nite Owls klättrande över den döda föraren och hopp ut ur bilen? Låt mig säga så här: Skillnaden mellan Cookes förmåga att planera hur föremål rör sig i rummet och Moores extremt noggranna upplägg av varenda ruta i Watchmen är, hur ska jag säga, inte direkt liten.

Så fortsätter det serien igenom, med tråkigt manus och röriga bilder. Vid en snabb titt ser det aptitligt ut, men när man verkligen börjar läsa skiner bristerna igenom. En riktigt bedrövlig start på Before Watchmen, och jag har inte så stort hopp om att de andra titlarna kommer bli bättre; backupserien The Curse of the Crimson Corsair som ska gå i alla tidningarna och som har två sidor med i den här känns som en mycket trött kopia på Watchmens Marooned. Det enda hoppet jag har är Silk Spectre-tidningen som åtminstone tecknas av den utmärkta Amanda Conner. Men tyvärr är det Cooke som står för manuset där med…

Curse of the Crimson Corsair

Direktlänk 11 kommentarer

Are You My Mother?

6 juni, 2012 at 22:04 (Biografiska serier) (, )

6 år efter den hyllade Fun home / Husfrid är Alison Bechdel tillbaka med en ny bok om sin familj: Are You My Mother? Jag höll på att missa den vilket egentligen är lite konstigt; efter att Fun Home fått fler priser i USA än någon annan serie (eventuellt undantaget Maus) borde det ha varit gott om förhandsreklam men om det funnits så har det gått mig helt förbi. Det bekräftar egentligen bara min känsla av att Fun Home aldrig anammades av serievärlden på samma sätt som Maus, kanske på grund av att den inte är lika lätt att förklara vad den egentligen handlar om. Eller så har jag varit ouppmärksam!

För den som inte läst Fun Home så är det berättelsen om Bechdels far: Hans självmord; hans dubbelliv som homosexuell; hans egenskaper som far. Men det är också berättelsen om Alison Bechdel själv, och hur hon kommer ut som lesbisk för sin föräldrar, och hur hon först då får reda på mycket av det som hennes föräldrar dolt för henne om deras liv tillsammans. Inför läsningen av Are You My Mother? läste jag om Fun Home och den var till och med bättre än jag mindes den. Förutom den lyckade skildringen av en familj med stora sprickor märks det också att Bechdel har planerat boken länge: De plötsliga hoppen i tid känns helt naturliga, och handlingen som ibland känns som om den ska explodera i olika spår samlas noggrant ihop till ett mycket tillfredsställande slut.

Från Fun Home

Men rätt snart i läsningen av Are You My Mother? känns det som om någonting är fel. De yttre maneren finns där, med plötsliga associationer som leder in på nya vägar, och författarens återkommande reflektioner över händelser och känslor. Men till skillnad från Fun Home så saknas intrycket av att berättelsen är på väg någonstans, och istället verkar det som om historien bara går runt i cirklar utan något mål. Delvis kan det förstås bero på att delar av historien är redan känd från den tidigare boken, men det är absolut inte den enda förklaringen.

Ett yttre problem är att Bechdels mamma är mindre intressant som person, alternativt att boken inte lyckas få fram varför jag som läsare ska bry mig om henne. Det kan låta klichéartat, men när det gäller pappan är hemligheten med hans läggning en grundsten som hela boken vilar på, med allt den medför av tolkningsmöjligheter av hans handlingar och känslor. För hennes mamma saknas någonting liknande, och därför finns det ingen stabil grundsten att bygga på, och boken saknar riktining.

Men mamman själv är inte det egentliga problemet; som sagt kan det mycket väl vara så att hon är minst lika intressant som pappan som huvudperson. För egentligen är det här inte en bok om Bechdels mamma utan istället om psykoanalys, exemplifierad av Bechdels möten med psykologer (mycket av boken är scener från terapisamtal) och hennes läsning av psykoanalytikern Donald Winnicott med flera. Och för att vara ärlig är det urtråkigt att läsa om en annan persons tankar om sin egen psykoanalys, med reflektioner över vad hennes drömmar och olika slumpmässiga händelser egentligen betyder. Mamman i sig saknar betydelse som person eftersom hennes roll i boken består i att Bechdel försöker förstå sig själv, bland annat med hjälp av vad Winnicott skrivit om ett barns relation till sin mamma.

Jag måste också tillstå att mycket av mitt missnöje beror på att jag själv tror att det mesta av de psykologiska teorierna Bechdel läser om är snömos, helt enkelt. De är överteoretiserande utan vetenskaplig grund, och jag kan inte komma ifrån att det är en smula komiskt att läsa sida upp och sida ner med djupgående tolkningar från Winnicott av hur en baby relaterar till sin mamma (alltid mamma, aldrig pappa) av någon som själv aldrig hade barn, och som var gift utan att ha sex med sin fru under många år. Eller för den delen att det framställs som någonting positivt med fantasifullheten i förklaringsmodellerna (”[Winnicott's] continuing ability to reach deep into his imagination for explanatory ideas.”) när han talar med en patient med spindelfobi. Idén han får är att patienten som baby, innan hon helt separerat sig från modern (en av Winnicotts grundidéer är idén att baby och moder tillsammans blir ett enda ”transitional object”), hallucinerade att modern var där och förväntade sig det. Men när modern saknades blev det ett hål, en svart saknad, och babyn hanterade det genom att sätta ben på tomrummet och presto! Spindelfobi!

Fantasifullt, javisst, och självklart en intressant idé. Men som förklaringsmodell utan något slags bevis? Snömos. Nästan som en parodi på psykoanalys i Freuds anda, skulle jag säga. Det är alldeles för mycket av liknande teorier i Are You My Mother? för att jag ska uthärda det, och som jag redan nämnt tycker jag att boken bara mal på med nya teorier utan att det leder någonvart, och Fun Homes katharsis saknas helt.

Sen tycker jag att teckningarna känns lite stelare och tristare här, men jag kan vara min missbelåtenhet med manuset som spökar. Det jag säkert kan säga är att jag tycker att den blåa färgtoningen i Fun Home är klarare och tydligare att läsa, medan den röda är jobbigare att se på.

Tyvärr är inte Are You My Mother? i närheten av lika bra som sin föregångare; det känns också en smula instängt med en serie som alltför mycket handlar om sig själv (eller snarare föregångaren, arbetet med Fun Home är en del av innehållet i Are You My Mother?). Jag kan inte säga annat än att boken var en stor besvikelse :-(

Direktlänk 6 kommentarer

Två rekommendationer: Jerusalem & Goliath

4 juni, 2012 at 23:20 (Serier) (, , , )

Det blir bara lite kort om två serier idag som jag nyss läst och vill rekommendera. Att jag valde att ta de två tillsammans berodde bara på att jag inte hade så värst mycket att säga om dem och därför ville slå två flugor i en smäll, men nu när jag sitter med de två bredvid mig så slår det mig att de faktiskt har en mycket viktig sak gemensamt: Ingen av dem skulle finnas om det inte fanns religioner. Så dagens tema är tydligen (vilket jag inte visste när jag började skriva) kristendom/judendom/islam.

Först en dokumentär av den tillsammans med Joe Sacco mest hyllade reseskildraren inom serievärlden: Kanadensaren Guy Delisle och hans nya bok Jerusalem, en skildring av Delisles ettåriga vistelse i den heliga staden. För en gångs skull är det inte Guy själv som ska jobba utomlands utan hans fru som har ett uppdrag för Läkare utan gränser, och därför blir det mycket berättelser om hur han tar med sina barn runt i Jerusalems olika delar, hur han sitter och skissar det han är intresserad av, hur han handlar. Kort sagt är det en alldeles utmärkt beskrivning av hans vardagliga liv i en stad fylld med konflikter, där nästan allt handlar om olika religiösa grupperingar och deras omedgörlighet att leva tillsammans med de som inte tycker som dem.

Jag gillar Delisles reseskildringar med deras avkopplade stil som låter mig själv komma fram till vad jag tycker. Delisles egna åsikter är ingenting han döljer men inte heller någonting han trycker ner i halsen på mig; ärligt talat har jag mycket mer svårt för den tidigare nämnda Saccos vars serier är betydligt mer politiskt inriktade, ibland nästan pamflettartade. Men jag ska också nämna att jag tycker att Delisle är en överlägsen serieskapare vad gäller timing, teckningar och manus, så jag är knappast opartisk :-)

Alltnog, Jerusalem rekommenderar jag starkt till alla som är intresserade av vad som egentligen händer i staden; en mer objektiv och på något besynnerligt sätt charmig berättelse är svår att hitta. Vad min egen åsikt gäller m a p Jerusalem och vad som hände där vill jag inte säga mycket mer än att jag vill parafrasera Obelix: De är alla galna, religionsfanatikerna!

Efter dokumentären om den pan-religiösa staden Jerusalem är dagens andra serie helt skönlitterär med en bakgrund i gamla testamentet: Goliath av skotten Tom Gauld är berättelsen om Goliath innan hans ödesdigra duell med David. Jag har inte läst någonting av Gauld förut; allt jag vet om honom är att han är en illustratör i skotska dagstidningar, och att han gjort några serier tillsammans med Simone Lia förut som jag nu gärna skulle vilja få tag på, men deras bok Both är tydligen inte längre i tryck :-(

För Goliath är ett litet mästerverk; en sån där bok som jag börjar läsa utan att veta vad det är och som griper tag i mig från början till slut. Gaulds Goljat (som tydligen är det moderna svenska namnet) är en fredlig man som på grund av sin resliga gestalt utses till förkämpe för filistéernas armé, med tanken att ingen ska våga utmana honom. Goljat sitter på sitt berg och väntar på att någon ska våga utmana honom, och det är egentligen allt som händer i boken.

Men hur underbart skildrar inte Gauld det hela! Hans teckningar är zen-liknande i sin stillsamhet, och de sparsmakade dialogerna är lika perfekta de med. Ibland påminner illustrationerna om klassiska barnböcker i sin tydlighet, ibland nästan om träsnitt, och det finns någonting humoristiskt i hur Gauld ritar människor på distans, som små streckfigurer. Det är svårt att göra honom rättvisa i ord eftersom Goliath är en så fantastisk serie, där ord och text flyter ihop på ett sätt som jag skulle önska gällde för alla serier. Historien är givetvis i grunden sorglig (vi vet ju hur det kommer att sluta för Goljat), men det upphöjda lugnet gör att det känns som någonting oundvikligt och därför mer någonting att filosofera om än att sörja över.

Goliath är en uppfriskande upplevelse att läsa med sin påminnelse om hur bra serier det faktiskt görs runt om i världen med ibland minimala medel, av kända och okända serieskapare, och att serierna gyllene tidsålder nog är nu, oavsett vad nostalgikerna kanske säger :-)

PS. Precis nu, när jag just skrivit klart inlägget, ser jag att det finns en till gemensam sak med böckerna: Drawn & Quarterly har gett ut båda två. Och jag som ibland får för mig att D & Q blivit lite trista! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare