Lång natts färd mot halvdager: InuYasha

25 juni, 2012 at 13:41 (Manga) (, )

Det blir lite oregelbundet med uppdateringarna såhär på sommaren; när hängmattan lockar så blir det mer av läsning, mindre av skriverier om läsningen. Som till exempel 10768 sidor Inuyasha.

Först lite bakgrund: Det här var mitt tredje försök att läsa klart serien. När serien började komma ut läste jag böckerna allteftersom, men sen blev det en liten paus och efter ett tag låg det en sisådär 30 stycken och väntade. Och det var lite för många för att läsa i ett svep; som jag skrivit om tidigare passar en del manga inte så bra att läsa i alltför stora mängder, och InuYasha är definitivt en av dem (av skäl jag återkommer till). Så det blev en omgång, en omgång till, och nu till slut de avslutande böckerna. Men nu till serien!

För den som till äventyrs inte vet vad InuYasha handlar om så är det berättelsen om Kagome, en flicka från vår tid som visar sig vara reinkarnationen av en prästinna från medeltiden, och halvdemonen InuYasha. Tillsammans med en samling udda existenser försöker de bekämpa demonen Naraku och hans anhängare. En mer detaljerad beskrivning finns förstås på Wikipedia.

Rumiko Takahashi kommer alltid vara en av mina favoritserieskapare tack vare Maison Ikkoku, den serie som gjort mest intryck på mig alla kategorier. Sen har hon också gjort en hel del annat bra, som Lum, Mermaid Saga och Rumic World/Theater, och några serier som åtminstone är OK undehållning som Ranma ½ och One-Pound Gospel.

Medeltida monster (taget från en scanlation; mina böcker har bättre tryck men är svårscannade…)

Men InuYasha är en serie som jag inte tyckt så bra om, om sanningen ska fram. Det jag uppskattar hos Takahashi är hur bra hon är på att skildra relationer, både humoristiskt och finkänsligt på samma gång. InuYasha däremot blir mycket snabbt en monster of the week-serie, med visserligen rejält fantasifulla och ibland skrämmande monster, men inte precis så relationsfokuserade. Att striderna sen är så ointressanta (”Wind scar!” -> någon slags vindmagi sveper bort fienden; ”Dragon scaled sword!” -> InuYashas svärd använder en annan magi; ”Wind tunnel!” -> följeslagaren Mirobu suger i sig fiender via ett mystiskt hål i sin handflata) gör inte precis det hela bättre.

Det mest frustrerande med serien är att då och då visar Takahashi hur bra hon kan vara. Oftast är det i episoderna då Kagome återvänder till nutiden (serien utspelas mestadels på medeltiden) och gör alldagliga saker som att gå i skolan och prata med sina klasskompisar. Så för mig kändes det som en skräckserie som hade varit mycket bättre utan skräckinslagen, vilket är lite deprimerande.

Nutida vardag

TV-spelsinslagen är också alldeles för påtagliga, som exempelvis striderna jag redan nämnt som känns ungefär lika spännande som en slumpstrid i godtyckligt japanskt RPG (som jag visserligen gillar att spela, men att spela ett TV-spel är inte samma sak som att läsa en serie). Inte för att jag vet om Takahashi modellerat serien efter dem men jag kan inte låta bli att tänka på till exempel Final Fantasy VIIs Cloud Strife när jag ser InuYasha med sitt våldsamt överdimensionerade svärd, och också hur serien utvecklar sig där hans (och hans bror Sesshomarus) svärd kontinuerligt måste uppdateras (EXP+) för att till slut kunna rå på Naraku (slutbossen). Det skaver och känns alldeles för fantasilöst för någon som Takahashi som så ofta visat hur ypperligt originella idéer hon kan ha.

Men, och det här överraskade mig: När upplösningen nalkas tajtar Takahashi till serien rejält. Manuset känns plötsligt relevant när några av de romantiska knutarna ska lösas upp, och insatserna höjs i och med att relativt centrala personer faktiskt dör. Det är inte på Maison Ikkoku-nivå men väl så bra som Mermaid Saga, någonting som förvånade mig, lätt uttråkad som jag faktiskt var. Och dessutom föräras serien med ett riktigt slut istället för någonting liknande Ranma ½ eller Lums ”pseudo-slut”, och det gillar jag.

I det stora hela tycker jag ändå att InuYasha är någonting av ett misslyckande; Takahashi kan så mycket bättre, även när det gäller serier som den här som pågår så länge inte läsarna och/eller serieskaparen tröttnar. Men tack vare lyftet i slutet så är jag lite sugen på att läsa fler volymer av Rin-ne, hennes pågående serie som jag bara läst de första volymerna av. Fast jag ska nog vänta ett tag trots allt för jag är en smula överdoserad på Takahashi just nu tror jag ;-)

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare