Tintin från Quebec & Tintin från England: Paul & Julius Chancer

30 juli, 2012 at 23:31 (Europeiska serier) (, , , , )

Båda dagens serier marknadsförs med hjälp av Hergés klassiker: Michel Rabagliatis The Song of Roland är en ny volym i hans svit om Paul som på baksidan utnämns till ”The Tintin of Quebec”, medan Garen Ewings The Rainbow Orchid har en huvudperson som liknas vid ”A British Tintin” på sin baksida. Vad gäller Ewings Julius Chancer är det en inte så dum liknelse, men vad gäller Rabagliatis Paul är det nog mer ett utslag av någon som drar till med den enda serien hen vet att läsarna känner till…

Hursomhelst, The Song of Roland: Lustigt nog ser jag att jag inte skrivit någonting om Michel Rabagliati här förut. Han har visserligen inte gjort så många serier men han har ändå hållit på i rätt många år nu och hållit en enastående hög kvalitet. Hans böcker har alla handlat om Paul, hans alter ego, som vi fått se växa upp, gifta sig och skaffa familj. Det har varit lågmälda serier om vardagen, tecknat i en elegant stil med en blandning av mjuka linjer och kantig stilisering. Det är en stil som känns mycket europeisk trots Rabagliatis kanadensiska nationalitet, men han är också från den fransk-talande delen och har säkerligen växt upp med de klassiska fransk-belgiska serierna.

För några veckor sedan skrev jag om Berberian & Dupuys Monsieur Jean; det är en serie som har stora likheter med serierna om Paul, både innehållsmässigt och teckningsmässigt. Vilken man föredrar är en smaksak: Monsieur Jean känns en smula mer som fiktion medan Paul drar mer åt det realistiska hållet, men skillnaden är hårfin. Om jag bara får välja en skulle jag ta Monsieur Jean, men jag vill helst läsa båda :-)

Alltnog, The Song of Roland är den hittills längsta boken om Paul, men den här gången får han som titeln antyder (de tidigare böckerna innehåller alla namnet ”Paul” i titeln; originalets franska titel har även den här gången med ”Paul” i titeln men den engelska titeln är IMHO mycket bättre) lämna över huvudrollen till Roland, hans svärfar. När boken börjar är Pauls familj på besök hos svärföräldrarna, och där får han också reda på att Roland har drabbats av cancer.

Resten av boken mixar berättelser om Roland och hans liv med inblickar i hur sjukdomen fortskrider. I början går det långt mellan scenerna och kapitlen anger år som förflutit, men allteftersom blir kapitelnamnen månader för att sedan övergå i dagar, när döden närmar sig. Men det är ingen deprimerande bok; sorglig är den givetvis, men Rolands liv har varit huvudsakligen gott och på samma sätt som Roland (och hans familj) efterhand accepterar sjukdomen som ett naturligt slut på ett långt liv gör jag som läsare samma sak. Sorgen är sorgen över att någon man tycker om inte längre finns kvar, men det är en (om man kan säga så) hälsosam och naturlig sorg.

The Song of Roland är en riktigt bra bok som jag livligt rekommenderar. Den är inte riktigt det mästerverk jag kanske hade trott den skulle vara; jag tycker teckningarna ser lite slarvigare ut än vanligt med en mindre känslig och mer enformig linje (i jämförelse med hur bra de varit tidigare alltså), och bokdesignen känns billigare än de tidigare (i och med den här boken ges Rabagliatis engelska böcker ut av förlaget Conundrum istället för det tidigare Drawn & Quarterly, känt för sin utsökta design). Men det kommer trots det garanterat vara ett av årets bästa engelskspråkiga seriealbum när 2012 ska summeras.

The Rainbow Orchid är någonting helt annat, nämligen en serie som sitt brittiska ursprung till trots skulle passa perfekt i en samling av fransk-belgiska äventyrsserier. Jag har skrivit om den förut men då hade jag bara läst de två första volymerna så jag tänkte att jag skulle skriva lite till nu när jag läst den avslutande tredje delen också.

Mina intryck från tidigare gäller ännu: Garen Ewing är en förbaskat styv serieskapare som framgångsrikt emulerar tidigare artister som Edgar Jacobs och Hergé. Kanske gör han det nästan för bra för när jag läser serien känns det mer som en tidigare okänd serie från Hergé/Jacobs gyllene era än en sprillans ny serie från 2000-talet.

Men bortsett från den kritiken så gör han allt rätt, med ett manus som håller högsta standard hela vägen (och till och med har ett delvis oväntat slut) och teckningar som är precist utförda; allt sprinklat med en lagom dos humor (även om PR-agenten Nathaniel Crumpole kanske står för humorn lite väl många gånger). Det finns ingen anledning till att det inte skulle bli fler album med Julius Chancer i framtiden; serien är definitivt tillräckligt bra för att förtjäna det!

Direktlänk 4 kommentarer

En judisk familjekrönika: Unterzakhn

25 juli, 2012 at 21:08 (Serier) (, )

Häromsistens skrev jag om Get Jiro!; idag är det Leela Cormans Unterzakhn (yiddish som betyder ungefär det det låter som, dvs “under saker”), och jag kan inte låta bli att glädjas över spridningen av serier som kommer ut nuförtiden. För några år sedan skulle det här varit en bok som uppmärksammats för sitt (för serier) udda tema, men nu är det en helt normal företeelse med en serie som handlar om två judiska tvillingsystrars uppväxt i New York i början av 1900-talet. Jag vet, jag är lite tjatig vad gäller det här, men jag kan bara inte låta bli!

Hur som haver, Esther och Fanyas livsöden hänger intimt samman med deras kön: Fanya blir som ung flicka vän med en “kvinnoläkare”, en eufemism för en kvinna som tillhandahåller båda preventivmedel och aborthjälp trots att båda är olagliga verksamheter, medan Esther å sin sida blir vän med ägarinnan till en kombinerad nöjeslokal/bordell. Allteftersom växer de isär, trots att båda två lyckas göra sig fria från förväntningarna på dem i deras yrkesval och istället gör det som de själva anser vara det rätta.

Corman spenderar också en ganska stor del av boken med att skildra Esther och Fanyes pappas liv i Ryssland, innan han emigrerade till USA, och det är inte precis en positiv bild man får av hur judarna behandlades. Med andra ord en klassisk emigrant-saga där utvandringen inte handlar så mycket om att USA är så fantastiskt utan mer om att hemlandet är så hemskt. Så en huvudsakligen inte alldeles överraskande historia, när förutsättningarna har givits.

Jag gillar Cormans stil; teckningarna ser mycket inbjudande ut (gudskelov har Esther ett litet födelsemärke bredvid munnen; utan det hade jag haft mycket svårt att särskilja huvudpersonerna, framförallt som unga) och tillsammans med det rättframma manuset blir det en kortvarig men givande läsning. Kanske går det till och med lite för lätt att läsa Unterzakhn; berättelsen är över innan den fått riktigt den tyngd som krävs för att jag ska komma ihåg boken efter att ha lagt ifrån mig den. Systrarnas liv underhåller medan jag läser men Corman hinner inte krypa ner under deras skinn för att jag ska bli gripen mer än för stunden.

Det gäller också systrarnas föräldrar. I “nutiden”, dvs i New York, finns pappan knappt med i bilden alls och jag saknar en skildring av hans liv efter utvandringen, med tanke på allt vi fått läsa om honom innan dess. Med mamman är det precis tvärtom: hennes liv i Ryssland berörs egentligen bara med ett förfluget yttrande från Esther sent i boken, medan vi får se desto mer av hennes amerikanska liv.

Kort sagt känns det som om Unterzakhn är en familjekrönika som inte når hela vägen fram, huvudsakligen beroende på omfånget. Historier av det här slaget får gärna bli riktigt långa (se exempelvis mästerliga Manns “Huset Buddenbrok” eller Galsworthys Forsyte-saga) och Unterzakhn skulle definitivt ha tjänat på att lägga på sig några hundra sidor :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Matkrig: Get Jiro!

22 juli, 2012 at 16:30 (Serier) (, , , )

Ibland funderar jag på om jag läser för många serier. Som nu när jag just läst Get Jiro!, ett Vertigo-album där allting cirklar kring mat och dess tillagning, och jag inser att jag faktiskt läst en hel del andra serier med samma inriktning: Iron Wok Jan med de smått absurdistiska matlagningstävlingarna; Chew med de extra-sensoriska ätspecialiteterna; Drops of God med vininriktningen; och andra som jag antagligen glömt. Det börjar kännas som om jag läst åtminstone en serie om varje upptänkligt ämne ;-)

Men slut på utvikningen, till Get Jiro!

Teckningarna står Langdon Foss för, men det är en av männen bakom manuset (den andra heter Joel Rose) som är det stora namnet den här gången. Men inte för hans serieskaparmeriter utan för hans matlagningsditon: Anthony Bourdain, känd som författaren bakom böcker som Kitchen Confidential, men också en stor seriefan, gör sin debut i serievärlden i och med Get Jiro!

Givetvis betyder det att maten spelar en stor roll: Det är den nära framtiden, och Los Angeles styrs av två konkurrerande mästerkockar och deras ligor. Att reservera plats på en uppskattad restaurang är det som alla invånare tävlar om; oftast i den inre cirkeln (LA har med hjälp av murar delats upp i olika delar, med beväpnade vakter som hejdar oönskade besökare i den överklassdominerade mitten) där lyxrestaurangerna finns, men ibland kan något enstaka ställe i den yttre slummen bli populär när en ny kock visar sig ha talang och ännu inte värvats av någon av de stora etablissemangen.

Som huvudpersonen Jiro, en japansk kock som en dag slår upp sitt lilla hak där man erbjuds sushi av yppersta klass. De två stora får höra talas om honom och det som därefter händer påminner mest om Kurosawas Yojimbo, fast med mer blod och betydligt mer läckra maträtter som presenteras.

Jiro är inte alltid vänligt inställd till sina kunder, men den här gången är det begripligt eftersom en av dem precis innan hade doppat en hel sushibit i sojasåsen, INKLUSIVE RISET!

Det är en trevlig liten bok som utan att vara ett Mästerverk gör det den ska; den är underhållande att läsa och snygg att titta på. Bourdain har säkert fått en del hjälp av Rose att “seriefiera” sin historia, men även med det i åtanke är det här helt klart en av de bättre serier jag läst när en känd författare ger sig på seriemediet. Alltför ofta märks det mycket tydligt att den som skriver inte riktigt vet hur en serie fungerar, men här flyter det på riktigt bra utan att någonsin kännas styltigt. Att en del bitar av historien känns som tagna ur en generisk deckare är inte konstigt eftersom Bourdain skrivit ett flertal dylika, och det blir inte en sämre serie på grund av det heller.

Foss teckningar ser mer europeiska ut, lite grann som fransmannen Boucq, snarare än någonting typiskt Vertigo-artat; det som ändå gör att man tydligt ser att det är en amerikansk serie är i layouten som är anpassad för vanlig serietidningsstorlek istället för det större seriealbumet. Det känns mycket passande till en såpass lättsam historia som Get Jiro! är, blodskvalpet till trots.

Jag tycker allt att Bourdain kan känna sig nöjd med sin seriedebut; Get Jiro! är ytterligare en i raden av serier som bidrar till att göra seriemediet som sådant fullständigt, med böcker för alla slags smaker och inriktningar :-)

Direktlänk 3 kommentarer

New York Mon Amour

18 juli, 2012 at 13:24 (Europeiska serier) (, )

Titeln till trots är det en engelsk bok det handlar: New York Mon Amour samlar ihop fyra serier av Jacques Tardi som alla har det gemensamt att de utspelas i New York, och att de är varianter på thriller/deckar-genrerna. Dessutom är de alla väldigt bra, precis som de tidigare Tardi-albumen Fantagraphics har gett ut :-)

Jag är fortfarande lite förvånad hur mina känslor inför Tardis serier ändrats. När jag läste Carlsens och senare Epix/Medusas ganska frikostiga utgivning av honom tyckte jag att de visserligen var kompetenta men rätt tråkiga; vare sig teckningarna eller manuset tilltalade mig egentligen. Men sedan Fantagraphics påbörjade sin nyutgivning har jag helt ändrat uppfattning och nu tycker jag istället att han är en av de allra bästa europeiska serieskaparna, med sina ganska solkiga och skitigt realistiska teckningar (Hergé-influensen till trots) och att manusen, oavsett om de är skrivna av honom själv eller någon annan, är lika fantastiska.

Som i den här boken där huvudnumret är den albumlånga Cockroach Killer, en serie jag redan läst när Epix gav ut den i Sverige under titeln Kackerlacksmördaren*. Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag tyckte om serien då; jag vet att jag läste den men det enda jag mindes var att huvudpersonen hade rödfärgad overall medan resten av serien var svartvit. Nu tyckte jag att den paranoida handlingen där huvudpersonen råkar höra ett samtal han inte borde ha gjort och därefter jagas av en lönnmördarorganisation (kanske) är obehaglig, nästan Kafka-artad, och mycket minnesvärd.

Likaså är två av de tre kortare berättelserna som fyller ut boken små koncentrerade mästerverk (den tredje, It’s So Hard, är egentligen inte dålig men jag tycker ämnet känns en smula uttjatat), som tillsammans med Cockroach Killer ger en uppriktigt talat förskräckande bild av 80-talets New York; nuförtiden har det mesta av misären som skildras här flyttat längre ut från centrum, mot de avlägsnare delarna av Brooklyn/Bronx/New Jersey.

Men en slags kärleksförklaring till New York är det ändå, och eftersom jag både älskar New York och nuförtiden även Tardi kan jag bara rekommendera den här boken till likasinnade :-)

*: Det svenska Kackerlacksmördaren-albumet saknar de fyra sista sidorna i Cockroach Killer som är en coda till berättelsen. Jag vet inte om de lagts till senare i det franska originalet också, men tänkte att det kunde vara intressant att veta för de som gillar Tardi men tänkt avstå från New York Mon Amour eftersom de redan har huvuddelen av serierna på svenska.

Direktlänk Lämna en kommentar

Sport-vansinne: Eyeshield 21

13 juli, 2012 at 13:03 (Manga, Serier) (, , )

Som sagt blir det lite glest mellan inläggen såhär på sommaren, oavsett hur uselt väder det är (grumpf). Dagens ämne är sport och manga, närmare bestämt Eyeshield 21, en shōnen-serie om 37 böcker skriven av Riichiro Inagaki och tecknad av Yusuke Marata som handlar om amerikansk fotboll. Jag har tidigare nämnt den i förbifarten som ett exempel på en bra sport-manga, och nu har jag till slut läst klart hela serien (sista delen kom ut i oktober förra året men det dröjde till årets hängmatteperiod innan jag kom för mig att läsa de sista 15 böckerna).

Upplägget är rätt typiskt för sport-manga (åtminstone för de som jag har läst): Sena Kobayakawa är en småvuxen kille som inte är speciellt bra på sport, men när han blir shanghajad som medlem i skolans lag i amerikansk fotboll visar det sig att han tack vare åratals halvmobbning där han tvingats springa ärenden åt sina plågoandar blivit en mästare på att använda sina fötter. Dessutom väcks en passion hos honom för sporten, och scenen är iordningställd för berättelsen om Senas lysande sportkarriär.

Typisk action

När jag tidigare läste sportmangan Whistle! nämnde jag att jag tyckte den var sisådär, trots en del bra sidor, och att Eyeshield 21 var likartad men mycket bättre. Nu när jag läst klart hela E21 är det ännu tydligare: Upplägget för de två serierna är nästan identiskt (den diminutiva huvudpersonen, den internationella stortävlingen som avslutning, skildringen av motståndarna, entusiasmen för sporten, de dramatiska vändningarna) men E21 är en mycket bättre serie. Den är klart längre men känns inte för en sekund tråkig; jag hade onekligen klarat mig utan de sista tre böckerna som utspelas efter den nämnd japanska finalen och som skildrar den internationella turneringen. Den emotionella klimaxen har redan uppnåtts så de känns mer som en inte helt nödvändig coda. Men å andra sidan så var de precis som alla tidigare böcker underhållande att läsa så what the heck :-) Till skillnad från Whistle! där jag mot slutet längtade efter sista sidan.

Skillnad i läsglädje beror mycket på karaktärsskildringen. Där jag har svårt att påminna mig en enda person i Whistle! kommer jag tvärtom ihåg så gott som varenda en i E21. Det är delvis en fråga om att E21 är mer extrem, med nästan löjliga överdrifter i hur människor skildras (som monster-motståndaren Gao), men också en fråga om djup. Ett tydligt exempel är att Senas huvudroll till trots är den känslomässiga drivkraften berättelsen om trion Hiruma, Kurita och Musashis dröm om att gemensamt en dag delta i den japanska skolfinalen i amerikansk fotboll. Den enkla bakgrundsdetaljen gör att Hirumas närmast omänskliga slughet (Hiruma är den som oftast står för humorn mha sina osannolika idéer) och Kuritas fysik (tänk sumobrottare fast ännu rundare) inte bara blir klichéartade pappfigursegenskaper utan någonting som faktiskt har en betydelse för att få berättelsen dit den ska. Och huvudpersonerna förändras också över tiden; när serien slutar är det helt andra personer som visas upp.

Typiskt mellanspel

Men den allra största behållningen med E21 är att den är så rolig; när den blir som mest överdriven är det alltid med glimten i ögat så att saker och ting som Hirumas alltid närvarande kpistar, Senas övermänskliga löp-trick, och de osannolika vändningarna i slutminuterna känns helt självklara. Humorn är av den absurda typen där både manus och teckningar av och till drar iväg i de konstigaste riktningar (som hunden Cerberus och grisen Piggyberus interaktioner, ofta i bakgrunden), och där varje kapitelväxling åtföljs av de mest besynnerliga sidor, fyllda med konstiga frågeformulär, tidningsartiklar och annat.

Eyeshield 21 är kort sagt en mycket underhållande serie från första sidan till den sista, och en serie som jag helhjärtat kan rekommendera till alla som har barnasinnet kvar: A splendid time is guaranteed for all!

Direktlänk 4 kommentarer

Två till rekommendationer: Traitors of the Earth & The Singles Theory

3 juli, 2012 at 22:16 (Europeiska serier) (, , , , , , )

Ett till inlägg med några kortare rekommendationer av nyutkomna serier; idag handlar det om nya böcker med serier jag skrivit om förut.

Traitors of the Earth är det årliga Usagi Yojimbo-albumet, en serie jag skrivit om upprepade gånger. Snart lär Stan Sakai slå amerikanskt rekord i flest nummer av samma serie gjord av samma person (Dave Sim’s Cerebus höll på längre, och kanske någon annan serie jag glömt) men kvalitén består, den ansenliga mängden serier till trots. Visst är det ofta fråga om variationer på teman vi sett förut, men det är bra variationer och Sakais rättframma sätt att göra serier på är mycket behagligt att läsa. Precis som påpekas i förordet till årets bok (skrivet av Walter Simonson) är Usagi Yojimbo på många sätt en gammeldags berättad serie med tankebubblor, berättarplattor och ljudeffekter, men istället för att kännas passé ger det snarare ett intryck av en klassiker. Usagi Yojimbo är tidlös; den passar precis lika bra att läsa idag som den skulle gjort för årtionden sedan.

Kitsune har stulit någonting hon inte borde

Efter detta beröm ska jag nog passa på att tillägga att Traitors of the Earth inte riktigt når upp till 2010 års Return of the Black Soul, men att den är snäppet bättre än förra årets Fox Hunt. Kitsune, en av mina favoritkaraktärer, är med i flera av serierna den här gången, och det små kortare historierna som Sakai gör så bra finns det också ovanligt gott om. Men ärligt talat har Usagi nu hållit en pålitlig kvalité i 25 år så det kanske jag inte behöver påpeka längre :-)

The Singles Theory är en samling korta historier med Monsieur Jean i huvudrollen, serieskaparparet Philippe Dupuy & Charles Berberians protagonist. Jag har skrivit mycket kort om Dupuy & Berberian förut; då nämnde jag att förlaget Drawn & Quarterly har gett ut en Monsieur Jean-bok och publicerat ytterligare serier i sin antologititel och att jag hoppades att fler böcker skulle komma. Och visst dök The Singles Theory upp, men förlaget var en överraskning: Istället för Drawn & Quarterly är det Humanoids som står bakom. Förvånande eftersom de tidigare mestadels fokuserat på franska serier av det enklare slaget, med glassiga illustrationer utan mycket innehåll, medan Monsieur Jean är en ytterst lågmäld serie.

The Singles Theory ingår inte i den vanliga Monsieur Jean-sviten utan publicerades ursprungligen som ett fristående album. För den som läst de andra serierna innebär det att serien utspelas när Jean är singel, och att hans vän Felix ofta intar huvudrollen. Och när Felix är med blir det gott om diskussioner om relationer och allehanda teorier, inklusive Felix teori om singlar och varför de inte kan bli ihop med andra singlar som gett albumet dess namn.

Det är förstås löjligt elegant tecknat och manuset är precis lika bra det med, med ett flyt i dialogen som är få förunnat. Om jag inte glömt bort något storverk skulle jag säga att det här är det bästa till engelska översatta albumet hittills i år, och jag tvivlar på att det kommer dyka upp något som petar ner det från tronen (fast om det kommer någon ny engelsk Yotsuba&!-bok i år så…).

Direktlänk 10 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare