Uppfyllda löften: RASL

27 augusti, 2012 at 16:13 (Science fiction, Serier) (, )

(Omslag till RASL-tidning 13, men jag rekommenderar att man köper de fyra samlingarna i stort format istället)

Tredje gången jag skriver om Jeff Smiths RASL är (antagligen) den sista, för nu är trippen över i och med att den fjärde samlingen, The Lost Journals of Nicola Tesla, kom ut för ett litet tag sedan. Efter att ha varit positiv men med vissa reservationer efter del ett och mer oreserverat glad efter tvåan måste jag säga att det här var en riktigt bra serie; rikligt med sense-of-wonder precis som all bra science fiction, och med en glädje och energi i teckningarna jag sällan ser. Lite mer detaljerat:

Teckningsmässigt är jag fortfarande inte helt förtjust i hur Smith tecknar människor (samma sak gäller också för hans serie Bone där människorna i mitt tycke sticker av lite för mycket mot fantasy-varelserna) men jag hade fel i min kritik av den första boken när jag skrev att Smith hade lite problem med anatomin. Efter att ha läst klart serien är det min tro att det är helt medvetet gjort: Den nästan slarviga stilen som syns här och där är ett sätt att få fram farten och den ständiga improvisationen som krävs av huvudpersonen Robert. Att Smith är bra på att teckna rörelser är det ingen tvekan om efter hans tid som animatör, och hans miljöer är likaså bra gjorda. Överlag är det en kantigare och mer oharmonisk värld än den vi fick se i Bone vilket inte är så konstigt med tanke på hur olika serierna är, både i  handling och målgrupp.

Historien är en action-späckad historia som man slängs in i omedelbart utan några förberedelser, och hela serien igenom fortsätter Smith med det höga tempot. Han är alldeles för skicklig för att göra misstaget att inte då och då slänga in några lugnare scener för att kunna bygga upp spänningen när det behövs, men med en berättelse som utspelas under några korta, intensiva dagar är det gasen i botten nästan hela tiden som gäller. Jag gillar också att serien är så oförblommerat just science fiction. Det är inte ofta serier (framförallt nordamerikanska) vågar var det; vanligen så blir det sf av antingen supperhjälte- eller Star Wars-varianten som bjuds, istället för den här med klassiska inslag som parallella världar (mycket uppskattat av mig) och mörka referenser till Nicola Teslas uppfinningar. Repliker som

Once I get there, we’re going so deep into the drift, no one will ever find us.

ger iallafall mig lyckliga rysningar med sin antydning om hur annorlunda de parallella världarna längre bort from huvudpersonens egna skulle kunna vara.

Titeln är en förkortning för Romance at the Speed of Light och det är mycket passande. Medan jag läste om hela serien i samband med att bok fyra kom ut kom jag att tänka på science fiction-författaren Keith Laumer, och framförallt hans utmärka bok Helveteshundarna/A Plague of Demons. De flesta av Laumers böcker har ett högt tempo men Helveteshundarna ovanligt mycket så, där läsaren omedelbart kastas in i en handling med en huvudperson som hela tiden är tvungen att improvisera utan eftertanke allteftersom omständigheterna tvingar honom till det. Robert i RASL har lite mer av en plan som han följer, men hans utsatthet är densamma. De gånger han lyckas få en lugn stund i de här böckerna är ytterst få, och även under dem finns alltid risken att någonting kommer hända som tvingar honom att ändra sin planer. Du kan inte lita på någonting eller någon i RASLs värld, och om du någonsin tappar koncentrationen så är du död.

Det är ibland nästan andfått och med ett slut som inte riktigt lever upp till den suveräna uppbyggnaden (det hade behövts någonting mer kataklysmiskt för det) men RASL förtjänar ett stort Hurra från mig; jag vet inte när jag senast läste en såhär bra science fiktion-serie :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Papercutz: Dance Class & Monster

23 augusti, 2012 at 21:18 (Europeiska serier) (, , , , , )

Jag har skrivit en hel del om det engelska förlaget Cinebook förut och deras utgivning av fransk/belgiska serier av klassiskt snitt som Linda och Valentin, Blake och Mortimer, med flera. Men de har faktiskt konkurrens, trots seriekonstens låga status i England. Som till exempel av förlaget Papercutz som i sin barnboksutgivning då och då slänger in en serietitel. Den mest kända är Peyos Smurferna men jag tänkte skriva om två andra idag, en av vilka jag redan nämnt i en tidigare recension.

Dance Class: Hittills har det kommit ut två album av den här serien skriven av Béka och tecknad av Crip. Om ni föreställer er en typisk fransk humorserie av det oförargliga slaget om enstaka sidor där handlingen utspelas på en balett-akademi för unga tonåringar så har ni antagligen föreställt er något som är väldigt likt Dance Class. Allt som “borde” finnas med finns också här: Den snobbiga retstickan; den ensamma pojken i balett-klassen som av vissa ses som omanlig; den lite mer rundnätta flickan Lucie som inte kan låta bli godsaker, trots att det inte är bra med tanke på baletten. Originellt är det inte kan man lugnt säga.

Men därmed inte sagt att det är en dålig serie. Om jag jämför den med till exempel Cinebooks Bellybuttons som också följer en liten grupp flickor, tecknad i en lika “söt” stil, så undviker Dance Class alla de fel som Bellybuttons hade. Utan att göra retstickan till ett monster framgår det att hon har fel när hon har det, och balett-gossen framställs inte som det minsta löjlig även om en del i serien tycker (temporärt) att han är det.

Med andra ord, Dance Class har hjärtat på det rätta stället och det gör att jag kan förlåta överflödet av klichéer. Mitt missnöje med att serien ändå onekligen har extremt smala huvudpersoner förutom Lucie vars huvudsakliga personlighetsdrag är ätandet minskades också när redaktören rakryggat tog upp den problematiken i ett litet efterord i den andra boken. Det gör inte att problemet försvinner men det gör att den som läser serien åtminstone blir uppmärksammad på det.

Sammanfattningsvis är Dance Class en inte vare sig spännande eller egentlig särskilt rolig serie som lever högt på sin charm; en charm som gör att jag trots allt tycker att seriens översättning till engelska är ganska välförtjänt. OK barnserier behövs det alltid fler av!

Monster Dinosaur: Jag har tidigare skrivit om Lewis Trondheims Monster Christmas, och nu har Papercutz gett ut sin tredje bok i samma serie (Monster Mess kom ut i våras). För mig är det alltid en högtidsstund när jag får chansen att läsa ett för mig nytt Trondheim-album och Monster-serien är inget undantag trots att jag är ganska många år äldre än den avsedda målgruppen :-)

I Monster Dinosaur anordnas ett gladiatorspel där de tävlande ritar sitt monster på det magiska pappret som gör det man ritar verkligt, och det går givetvis åt pepparn när det vinnande monstret visar sig vara alltför kraftfullt och måste stoppas. Barnen ritar, pappan ritar, monstret ritar, alla med sin speciella stil på monstret. Monster-böckerna är udda med sina textplattor som har en ton som vore de muntligt berättade sagor, och handlingar som gör att Trondheim kan släppa loss sin visuella fantasi mer än kanske i någon annan serie (även Monster Mess hade bisarrare teckningar än de flesta serier). Mystiska monster blandas med teckningar som ser ut som om de var gjorda av småbarn på ett härligt sätt; Trondheim är alltid bra på att göra serier där det känns som om vad som helst kan hända, och här är den känslan starkare än någonsin.

Om Dance Class är en helt OK barnserie är Monster-böckerna däremot geniala, och något som alla borde läsa oavsett ålder. Jag rekommenderar dock att man ignorerar Papercutz numrering för precis som med Cinebooks utgivning verkar det som om man slumpat fram ordningen. Monster Mess är den egentliga starten av serien som till och med visar var barnets monster Kriss kommer ifrån, men Papercutz har alltså valt att låta den bli nummer två i England…

Direktlänk Lämna en kommentar

Sakuran

20 augusti, 2012 at 13:19 (Manga) (, , )

Jag gillar förlaget Vertical Inc. De ger ut manga av det mer udda slaget; allt från klassisk äldre manga av serieskapare som Tezuka eller Takemiya till nyare saker som allåldersserien Chi’s Sweet Home eller Twin Spica. Det som är bra för Vertical Inc. är att det gör att jag alltid är nyfiken på deras böcker, oavsett om jag vet någonting om dem eller inte, och att jag därför ibland köper någonting från dem utan att ens ha sett serien. Som till exempel Moyoco Annos Sakuran.

Vertical Inc. har glädjande nog valt att publicera originalets färgsidor i färg, som i den här strålande introduktionssidan med Kiyoha som centralfigur

Sakuran följer huvudpersonen Kiyohas uppväxt och liv i Yoshiwara, ett glädjekvarter under Edo-perioden. Som liten flicka blir hon såld till en av bordellerna där hon sedan uppfostras för ett liv som prostituerad. Det är inte precis en glamorös eller romantiserad skildring: Kiyoha blir ofta straffad med prygel och annat för sin vägran att anpassa sig till reglerna. Hon hatar sin instängdhet och att den enda vägen ut från Yoshiwara är om någon rik kund köper ut den prostituerade för giftermål, så att även om hon en dag skulle lyckas ta sig därifrån kommer hon fortfarande vara ”inlåst”, bara på ett nytt sätt.

Trots sin oregerlighet blir Kiyoha populär hos en del kunder som gillar hennes uppstudsighet, men bara inom vissa gränser för om hon är alltför egensinnig straffar bordellägaren henne hårt. De eleganta och raffinerade utstyrslarna och den förfinade ytan hos de prostituerade med högre rang är inget skydd mot det faktum att Kiyoha och de andra i praktiken är slavar hos bordellägarna, som kan göra vad de vill med sina varor. Just detta är en av Sakurans styrkor; den låter mig aldrig glömma det grundläggande eländet i situationen, även när Kiyoha skoj-gnabbas med en man. När som helst kan den lättsammare tonen förbytas i någonting mycket värre.

(Bilder från en scanlation pga svårscannat format; i boken är översättningen mycket bättre och trycket likaså överlägset)

Jag gillar i princip Annos teckningsstil med de mycket stiliserade ansiktena och det tydliga linjerna. Men ibland har åtminstone jag svårt med att förstå vem som säger vad när stiliseringen går så långt att ansiktena flyter ihop. Kiyoha själv klarar jag (oftast) av att identifiera med hjälp av hennes något vassare ögon, men när det gäller de andra går jag bet. Att kvinnorna har extremt intrikata frisyrer som varierar från scen till scen medan män i samma ålder alla har samma frisyr gör inte saken bättre. Dessutom är pratbubblor utan pilar som visar vem som säger vad mycket frekventa; suck! Fast jag vet med mig att det här är något jag normalt har mer problem med än många andra läsare så det är möjligen bara relevant för de som liksom jag har svårt för igenkänning.

 

SPOILER START

Nästa stycke innehåller en liten spoiler för boken så hoppa över det om ni tänkt läsa boken och gå vidare till stycket efter istället; jag kursiverar spoiler-stycket för att markera det tydligare :-)

Men trots att Kiyoha bestämt sig för att aldrig bli kär efter att ha sett hur ofta det slutar i tragedier för hennes olyckssystrar när löften bryts blir hon ändå förälskad i en man. Det är en osäker och nervös förälskelse där ingendera parten vet hur man ska hantera förhållandet. Kiyoha är misstänksam mot löften efter allt hon sett tidigare, och mannen ifråga känner samma sak. I början irriterade den här subplotten mig eftersom det kändes fel att Kiyoha med sin upprorslystnad över sin situation skulle bete sig som en blyg viol, men efter att ha avslutat boken så tror jag ändå att det inte var helt fel att ha med den. Jag tycker fortfarande att det inte riktigt passar in på Kiyoha som person, men den behövdes för att understryka det hopplösa i hennes situation; hur det oavsett eventuellt äkta känslor ändå aldrig kan bli ett klassiskt lyckligt slut när en av kontrahenterna har utsatts för det som Kiyoha gjort.

SPOILER SLUT

 

Sakuran är en intressant bok som är väl värd att läsa (och det är bara en bok, dvs den är avslutad i och med den utgivna volymen). Här och där finns det onekligen drag av det som mycket historiska fiktion har problem med, nämligen att människor ibland känns väl moderna i sin personlighet. Som Kiyoha som skulle passat lika bra i en manga som utspelar sig i nutidens Tokyo, men det har jag gärna överseende med när slutresultatet är såpass bra som Sakuran.

Direktlänk 8 kommentarer

Uppdatering: Action Comics

17 augusti, 2012 at 22:29 (Superhjältar) (, , , )

Dags för en kort uppdatering av en pågående serie! Det blir alltid lite slumpartat exakt när jag ska skriva om pågående serier, men efter ett år sedan första numret av Action Comics tänkte jag att det passade bra :-)

En återberättelse av Kryptons undergång ingår alltid när Stålmannens historia skrivs om

Efter att ha läst de första tolv numren efter nystarten i o m DCs New 52 känner jag mig kluven. Som jag skrev om serien tidigare har Grant Morrison bra kläm på Stålmannen-karaktären och teckningarna är inte så dåliga de heller i sin visserligen något opersonliga men ändå fartiga stil. Men det är någonting som skaver och det har att göra med mitt ointresse av att följa med i alla detaljer av vad som händer i DCs universum.

I All-Star Superman berättade Morrison sin historia i en hoppig stil där bakgrundsdetaljer bara antyddes och man som läsare var tvungen att fylla i mycket själv. Visst fick jag ibland en känsla av att jag befann mig på ett gungfly där jag inte var säker på vad som hände eller varför, men jag var inte orolig för att det skulle ordna sig om jag bara fortsatte att läsa och koncentrerade mig.

Men i Action Comics saknas den tryggheten; när jag här inte riktigt hänger med känns det som om det istället beror på att jag inte läser resten av DCs titlar där Stålmannen ingår. “Kanske skulle det vara mer begripligt om jag läst Superman/Justice League/…?”, ungefär. För det är mycket som känns osammanhängande och upphugget, åtminstone i det jag hittills har läst. Men jag tror inte att det hjälper att fortsätta med bara den här titeln; för att förstå allt som händer är jag helt enkelt tvungen att investera betydligt mer i även andra titlar och det har jag ingen lust till, framförallt eftersom det jag läste av de två andra nämnda DC-titlarna förut var så erbarmligt usla. Sen tycker jag också att det är en smula fusk att kalla det här för en omstart av Stålmannen avsedd för nya läsare: Om man inte stött på Stålmannen tidigare kommer den här titeln vara fruktansvärt förvirrande.

Men därmed inte sagt att man ska skippa AC. Jag gillar den något yngre versionen av Stålmannen som skildras här, med hans mer impulsiva personlighet. Jag kommer ihåg att de få gånger som serier skildrade Clark Kent som nybliven Metropolis-bo i pre-Crisis-universumet så var det alltid givande; hur han ändrades från den naiva Stålpojken till den gudalike Stålmannen var någonting som det spenderades alldeles för lite tid på att skildra. Det var också lite konstigt egentligen att huvudpersonen oftast var den väldigt träige och medelålders Clark Kent; jag kan inte riktigt förstå hur man kunde tro att målgruppen skulle uppskatta att läsa om någon så pass alldaglig vuxen.

Risken med infallsvinkeln Morrison har valt är att det blir lite för likt den klassiska versionen av Spindelmannen: Ung, fattig reporter med stort hjärta och moral kämpar för de svaga genom både sina avslöjande artiklar och sin hemliga identitet. Det är inget fel på det förstås, bara att det inte känns så nytt som det kanske borde. Men det är riktigt bra superhjälte-underhållning av det klassiska slaget som jag läser med glädje, de små irritationsmomenten till trots.

Direktlänk Lämna en kommentar

Mini-recensioner: The Score

12 augusti, 2012 at 12:34 (Serier) (, , , )

Darwyn Cooke fortsätter med sina bearbetningar av Donald Westlake/Richard Starks böcker om gangstern Parker. Efter The Hunter och The Outfit är det dags för The Score där Parker blir inblandad i en gigantisk rånkupp: Gruvstaden Copper Canyon ska rånas, och Parker är mannen som ska organisera det hela.

Det här är den hittills rakaste boken i Cookes serie, med en handling utan utvikningar: Planering, genomförande, efterbörd. Jag är fortfarande intresserad av originalböckerna men jag har inte kommit mig för med att läsa någon av dem ännu, medan jag är mer tveksam till Cookes insats. Det är ingenting nytt eftersom mina invändningar är desamma som jag redan nämnt i de tidigare recensionerna: Cooke kan teckna med en fantastisk snits i enstaka teckningar, men han är en osäker serieskapare som fortfarande inte vet hur man designar en seriesida med flyt. Jag kan inte komma över min känsla av att han tänker alldeles för mycket på hur varje enstaka ruta ska se ut utan att se den i sitt sammanhang.

Det myllrar av fel där Cooke mellan en ruta och en annan glömt bort/ignorerar hur föremålen var placerade i den tidigare rutan. Ibland är felen av den typen oförargliga men tyvärr är Cookes av det slag som får åtminstone mig att stanna upp i läsningen eftersom jag uppriktigt sagt tappar bort mig. Eller små irritationsmoment som detta:

Här läste åtminstone jag först repliken som börjar ”Please fuck off…” som om det var Parker som sa den (Parker är tredje personen från vänster i första rutan) eftersom det är till honom som pratbubblan pekar vilket gjorde mig tillfälligt förvirrad med tanke på att Parker omnämns i tredje person i repliken, och min läskoncentration bröts. Men om man tittar lite noggrannare så ser man att pratbubblan egentligen pekar på mannen längst till vänster i första rutan, men pga den suboptimala kompositionen syns han inte i ruta två. Det här är ett typiskt exempel där Cooke om han jobbat lite mer med sidan kunnat undvika problemet genom att arrangera personerna annorlunda, delat upp handlingen i rutor på ett annorlunda sätt, eller något annat. Med andra ord, läsbarheten drabbas på grund av ett slarvigt förarbete.

Men som ni märkt köper jag fortfarande Cookes Stark-böcker, min kritik till trots. Skälet är att jag gillar Starks historia, och att Cookes teckningar trots allt ser trevliga ut, även om de är mer av illustrationer än lyckade serieteckningar.

Direktlänk 9 kommentarer

Mini-recensioner: Roger Langridges Snarked! & The Show Must Go On

11 augusti, 2012 at 14:25 (Serier) (, , )

Synkroniciteten slår till igen! För några månader sedan blev jag livligt uppmanad att ta en titt på Roger Langridges serier så jag beställde The Show Must Go On, en samling kortare historier från diverse håll, och Snarked!: Forks and Hope, den första volymen som samlar ihop tidningen med samma namn. Och nu när jag tänkte skriva om dem har precis Rikard på Shazam.se recenserat just Snarked! (och han håller med om att den är värd att läsa). Med tanke på att nästa bok i mini-recensionshögen är Darwyn Cookes The Score som Shazam också skrev om alldeles nyligen är det härmed bevisat att den där recensionshögen har blivit liggande lite för länge ;-)

Jag började med att läsa TSMGO som visade sig vara en varierande upplevelse. När Langridges uppsluppna crazy-humor fungerar som i de längre episoderna om Mugwhump the Great, en vaudeville-artist av den inte så sofistikerade typen (om det nu finns sofistikerad vaudeville…) så är det hur bra som helst, men det är gott om mer lättviktiga serier här. Alla är roliga men flera av de kortare serierna är verkligen av typen slit-och-släng som skulle passa bra in i en tidning som utmärkt utfyllnad, men som kanske inte fungerar lika bra i en bok fylld av enbart likadana serier. Men som sagt, Mugwhump-episoderna med sitt lite större allvar, även om ”allvar” verkligen är relativt här, och även de surrealistiska dialogserierna med Frankensteins monster & Shirley Temple är höjdpunkter som gör boken väl värd att läsa, och sen får man resten som en slags bonus.

Mugwhump är försenad till sitt uppträdande

Det är däremot ingen tvekan om att Snarked! är mer fullödig. Forks and Hope är första boken i en berättelse om den mycket unga prinsessan Scarlett och hennes ännu yngre lillebror Rusty och deras sökande efter deras försvunna föräldrar. Allt utspelar sig i en värld befolkad med diverse figurer hämtade ur Lewis Carrolls böcker; Jabberwock, gripen Cheshire-katten dyker alla upp.

Men framförallt är det valrossen och snickaren som har väl så stora roller som prinsessan och prinsen. Wilburforce J. Walrus är en genial skapelse som elegant snyltar sig fram genom livet. Han är en som lever på samhällets botten samtidigt som han framställer sig själv som en samhällets stöttepelare, och i viss mån med rätta eftersom hans svada alltid (nästan) räddar honom när han ständigt råkar ut för problem och kan få vem som helst att tro att han är en pålitlig man. Han är en Cosmo Kramer men kanske ännu mer en reinkarnation av EC Segars Frasse/Wimpy (till och med namnet är likt, J. Wellington Wimpy), en av mina favoritkaraktärer; en person som antagligen vill väl men helt saknar moral när det gäller att sko sig själv. Därför är det inte så konstigt att Langridge också anlitats för att återuppliva just Karl-Alfred/Popeye; jag har läst de två första numren och de är mycket lovande även om de ännu inte når upp till Snarked! :-)

Nästa volym i Snarked! är redan beställd, jag funderar allvarligt på att leta reda på Langridges Mupparna-serier också, och hans Popeye hoppas jag också kommer samlas ihop i framtiden den med. Så trevligt var det att läsa Langridge!

Direktlänk 1 kommentar

Mini-recensioner: Habibi

8 augusti, 2012 at 15:32 (Serier) (, )

Det är kanske lite orättvist med en kort recension av en såpass lång bok som Craig Thompsons Habibi (en originalserie på runt 700 sidor är inte det vanligaste) men tyvärr tycker jag inte att den förtjänar så mycket mer, ambitionerna till trots. En kort recap av vad Habibi handlar om, för den som missade den förra året: Dodola och Zam är båda slavar i ett obestämt Mellanöstern-land som gör allt för varandra, oavsett den personliga kostnaden. Vare sig harem, tvångsarbete eller misshandel kan hejda dem från att hitta varandra igen på grund av deras gränslösa kärlek. Samtidigt med den yttre handlingen får läsaren sig också till livs rikliga doser med klassisk islamisk kultur, från koranen till kalligrafi och alfabetsmystik.

När jag skrev om Thompsons tidigare bok Blankets anmärkte jag på att serien inte alltid levde upp till sina ambitioner; den ville vara mer än vad den egentligen var. Habibi har samma problem men den här gången är det betydligt värre: Där Blankets huvudhistoria ändå var kärlekshistorien så vill Habibi förutom att skildra Dodola och Zams relation också vara en berättelse om miljöförstöring och en djupt filosofisk berättelse om islam och berättelsers kraft. Men Thompson klarar inte av det sistnämnda för därtill är Habibi alldeles för ofokuserad och ärligt talat inte tillräckligt övertygande i sin presentation.

Mitt intryck är nämligen att Thompson onekligen har läst på om det han behandlar i boken, men att han inte kunnat slita sig från en gammaldags romantiserad bild av Mellanöstern. Resultatet är ett mishmash där harem à la Tusen och en natt blandas med sexslaveri, arabiska paschor med turban & snabelskor med moderna människor, och araber som alla (dvs de som inte är slavar) är grymma och perverterade med vackra skildringar ur koranen om kärlek. Det är en naivt rasistisk och sexistisk skildring som nog är precis raka motsatsen till vad Thompson önskat eftersom mitt intryck är att han med Habibi vill visa upp den islamiska världen som en rik och vacker kultur, men istället lyckas han bara förstärka gamla fördomar.

Den inte alls oävna och ibland verkligt gripande kärlekshistorien kvävs nästan helt av allting annat runtomkring den och den sagostämning som ibland infinner sig förstörs helt när Thompson sådär på en höft slänger in någonting modernt eller obehagligt våldsamt. Habibi är en vacker bok som skulle kunnat vara mycket bättre om den hade skurits ner drastiskt, och dessutom bestämt sig för om den ville vara en saga eller realistisk.

Direktlänk Lämna en kommentar

Mini-recensioner: Fallen Words

7 augusti, 2012 at 19:14 (Manga) (, )

Yoshihiro Tatsumi är mest känd för sina socialrealistiska serier som The Push Man, Good-Bye, Abandon the Old in Tokyo, och för den självbiografiska A Drifting Life. Men Drawn & Quarterly har också gett ut hans tidiga Black Blizzard som är en helt annan slags serie, och nu är det dags för ytterligare någonting annat: Fallen Words är en samling korta berättelser inspirerade av rakugo, en slags komisk performance-teater, som Tatsumi alltså gett sig på att tolka i mangaform.

Det är väldigt enkla historier med en burlesk ton som jag först inte riktigt förstod mig på eftersom det var så annorlunda mot andra serier av Tatsumi, men efter en två-tre stycken började jag komma in i stämningen och då blev det bättre. Jag kan inte påstå att det är sådär väldans roligt; det avslutande skämtet i varje berättelse är ganska platt och de som bjuds på vägen får mig inte att skratta högt, men det är en trevlig stämning och jag kan förstå att det kan fungera bra på en teaterscen. En kort men intensiv sketch och sen en trumvirvel, följt av slutskämtet. Baddaboom!

Att skämten ibland är obegripliga för mig som icke-japan och tvingar mig att läsa de kulturella förklaringarna i slutet av boken hjälper inte heller till ;-)

Det är ingen omistlig läsning men det är å andra sidan serier av en typ jag aldrig läst förut, och det är ett stort plus. Och det är intressant att läsa med tanke på att vi nu kan läsa Tatsumi-serier med en spännvidd på mer än 50 år (Black Blizzard är från 50-talet, Fallen Words från 2009). Parat med de bästa serierna, dvs de socialrealistiska, och hans självbiografi ger de en ganska heltäckande bild av den moderna mangans framväxt, sedd genom pennan hållen av en av de mest ambitiösa utövarna.

Direktlänk Lämna en kommentar

Mini-recensioner: Creepy Presents Richard Corben

6 augusti, 2012 at 16:07 (Serier) (, , )

Jag ser på min hög med serier jag tänkt skriva om men ännu inte hunnit, och den börjar bli lite väl hög. Därför tänkte jag beta av den m h a lite korta snabb-recensioner, åtminstone de serier där det passar sig. Så lite kortare inlägg, men det kompenseras av att det blir fler :-)

Först ut: Creepy Presents Richard Corben, en nyutgiven bok som samlar alla serier från Warrens legendariska skräcktidningar Creepy & Eerie där Corben stod för teckningarna.

För den som inte vet vad Creepy & Eerie var för tidningar så startades de på 60-talet i magasinformat och undgick därmed censurreglerna som gällde för vanliga serietidningar. Därmed kunde de gotta sig i skräck av den typ som EC gjort tidigare, men också sprinkla med ännu mer grafiska detaljer (inklusive ett visst mått av nakenhet) eftersom tiden var mer tillåtande. Artister som Bernie Wrightson, Esteban Maroto, Frank Frazetta stod för det grafiska och tillsammans med manusförfattare som Archie Goodwin var det riktigt bra skräckserier som blev resultatet (enligt mig betydligt bättre än ECs).

På 70-talet anslöt sig också Richard Corben till skaran; tyvärr oftast med andra än han själv som manusförfattare, och inte de bästa i Warren-stallet heller. Så det är för teckningarna de här serierna har blivit berömda, medan manusen varierar från usla till någorlunda OK (men det ska sägas att jag tycker skräckserier à 7-8 sidor med ”oväntade” slut är en trist genre i sig, så ta min kritik med en nypa salt).

Corben har länge varit en av mina favoriter; det som jag gillar mest med honom i hans serier från 70-80-talet är hans färgläggning. Han hade en egen teknik som enligt uppgift gör det svårt att återtrycka hans serier om man inte har kvar tryckplåtarna (han jobbade direkt på de färgseparerade plåtarna), och därför har de tidigare återutgivningarna av de här serierna sett sådär ut. Men den här gången har Dark Horse lagt ner mer krut på restaurationerna och det syns: När jag jämför serierna här med de i Heavy Metals utgåva för några år sedan (som dessutom bara innehöll ett urval av Warren-serierna istället för som här allting från Creepy & Eerie) så ser det mycket bättre ut nu. Inte alltid perfekt, men antagligen så bra det någonsin kommer att vara.

Visst har han en fantastisk förmåga att teckna så det ser tredimensionellt ut (kom ihåg att det här gjordes innan det fanns datorer med Photoshop och andra hjälpmedel) men det jag fascineras av är hans färgval; hans palett är ovanlig både i vilka färger han använder och hur de används. Det är starka, mättade, ibland nästan grälla färger, men det ser ändå helt förunderligt välanpassat ut. När han lyckas vill säga; de sista decennierna har han övergått till andra färger som gör hans serier mycket tråkigare, för att inte tala om att de ofta är färglagda av andra än av honom själv. Det är oerhört sorgligt egentligen, med en artist som kan göra någonting som ingen annan kan och som plötsligt slutar med det :-( Att anatomin ibland svajar rejält har jag mer överseende mer; det är inte det som är poängen med Corben.

Hursomhelst, den här boken är ganska billig med tanke på vad man får för den och den är ett givet köp för den som tycker om Corben alternativt de som tycker om skräck à la Warren (på svenska publicerades Warrens serier i tidningen Chock, för den som kommer ihåg den). Om man är mer osäker i frågan ska man absolut först läsa de två första delarna i hans serie om Den, eller New Tales of the Arabian Night som han gjorde tillsammans med Jan Strnad; de visar upp honom från hans allra bästa sida.

PS. En fånig miss från Dark Horse: Den här boken innehåller precis som utlovats alla Corbens serier från Creepy & Eerie. Men Corben gjorde också en handfull serier i Warrens Vampirella-tidning och de saknas i boken. Några (alla?) av dem finns med i den tidigare nämnda Heavy Metal-samlingen, men det hade varit skönt om den här boken helt kunnat ersätta den äldre. Men nu får båda två samsas i bokhyllan… DS.

Direktlänk 2 kommentarer

64 sidor lyx: Paris Soirees

5 augusti, 2012 at 14:10 (Europeiska serier) (, , )

Ibland kan jag inte motstå att köpa böcker som jag kanske inte borde. Det handlar då oftast om en bok jag får syn på som lockar mig enbart med dess utseende; själva innehållet behöver jag inte veta någonting om. Typiska exempel är böcker som Susanna Clarkes roman Jonathan Strange & Mr Norrell vars extremt lockande design jag inte kunde motstå eller Warren Ellis/John Cassadays Absolute Planetary-utgåvor som jag köpte innan jag läst någonting av vare sig Ellis eller Cassaday. I både exemplen visade det sig att insidan motsvarade utsidan: JS&MN är en av de bästa romanerna jag läst de senaste åren, och samma sak gäller Planetary på seriesidan.

Dagens serie, Paris Soirees, skriven av Philippe Petit-Poulet och François Avril och tecknad av den sistnämnde, var faktiskt ännu mer av ett impulsköp eftersom jag inte ens hade sett den fysiska utgåvan innan jag beställde den. Jag fick den rekommenderad av mig via Amazon och mina tidigare inköp, varpå jag gick till Humanoids webbsida och kollade in den. Som jag nämnt tidigare är Humanoids utgivning inte riktigt i min stil men ibland får de ur sig någonting intressant som The Singles Theory, och Paris Soirees såg också ut som om den var i min smak. Enda problemet: 64 sidor för $75, och dessutom enligt beskrvingen en stum serie (inte heller min favorit-typ av serie). Men det såg bra ut, och de recensioner jag skummade igenom var alla lyriska över det fysiska formatet, så varför inte slå till!

En lång introduktion för en kort serie; en serie som antagligen kan läsas igenom på mindre än en kvart. Men för mig tog det ändå tre dagar eftersom jag valde att läsa den på kvällen innan jag skulle somna, och efter att ha läst den första historien (Paris Soirees innehåller 5 berättelser inalles) insåg jag att det vore slöseri att läsa igenom dem för snabbt.

För det här är bra, riktigt bra till och med. Bagateller, javisst, men ack så charmiga sådana. Som titeln utlovar är det nätter i Paris som avses, med allt vad det innebär: Ett besök på en nattklubb som inte blir riktigt som tänkt; en jakt på motsatta könet på en privat fest; en parkväll på stan. Det är verkligen inte några djupa funderingar som ligger till grund för episoderna, utan istället är det en bok där presentationen är allt (även om jag faktiskt gillar manuset också som känns precis lagom lättsamt). Färgläggningen är lika perfekt som teckningarna med sina sparsmakade streck, med ibland en ”normal” färgläggning och ibland sidor som i princip bara innehåller en enda färg, där strecken nästan blir abstrakta innan man ser vad de föreställer. Med en normal utgåva, dvs mindre format och sämre papper (pappret i Paris Soirees är alldeles underbart; matt med nästan kartongkänsla eftersom det är så tjockt att jag upprepade gånger trodde att jag hade hoppat över en sida när jag bläddrade eftersom det kändes som två sidor mellan fingrarna) hade det här varit en underhållande men inte särskilt spännande bok; i det här formatet som serien är gjord för är det ett stort litet mästerverk.

När det gäller en serie som Paris Soirees kan man antingen spendera lång tid med att analysera hur Avril och Petit-Roulet går tillväga för att designen ska bli så genialt enkel, eller så kan man bara kort konstatera att så är fallet och njuta av resultatet. Jag vet att jag inte är så bra på det första så jag nöjer mig med det andra, och för de som känner för att spendera drygt $1/sida på en lyxig fransk seriebok så tycker jag att ni ska göra detsamma :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare