Mini-recensioner: Roger Langridges Snarked! & The Show Must Go On

11 augusti, 2012 at 14:25 (Serier) (, , )

Synkroniciteten slår till igen! För några månader sedan blev jag livligt uppmanad att ta en titt på Roger Langridges serier så jag beställde The Show Must Go On, en samling kortare historier från diverse håll, och Snarked!: Forks and Hope, den första volymen som samlar ihop tidningen med samma namn. Och nu när jag tänkte skriva om dem har precis Rikard på Shazam.se recenserat just Snarked! (och han håller med om att den är värd att läsa). Med tanke på att nästa bok i mini-recensionshögen är Darwyn Cookes The Score som Shazam också skrev om alldeles nyligen är det härmed bevisat att den där recensionshögen har blivit liggande lite för länge ;-)

Jag började med att läsa TSMGO som visade sig vara en varierande upplevelse. När Langridges uppsluppna crazy-humor fungerar som i de längre episoderna om Mugwhump the Great, en vaudeville-artist av den inte så sofistikerade typen (om det nu finns sofistikerad vaudeville…) så är det hur bra som helst, men det är gott om mer lättviktiga serier här. Alla är roliga men flera av de kortare serierna är verkligen av typen slit-och-släng som skulle passa bra in i en tidning som utmärkt utfyllnad, men som kanske inte fungerar lika bra i en bok fylld av enbart likadana serier. Men som sagt, Mugwhump-episoderna med sitt lite större allvar, även om ”allvar” verkligen är relativt här, och även de surrealistiska dialogserierna med Frankensteins monster & Shirley Temple är höjdpunkter som gör boken väl värd att läsa, och sen får man resten som en slags bonus.

Mugwhump är försenad till sitt uppträdande

Det är däremot ingen tvekan om att Snarked! är mer fullödig. Forks and Hope är första boken i en berättelse om den mycket unga prinsessan Scarlett och hennes ännu yngre lillebror Rusty och deras sökande efter deras försvunna föräldrar. Allt utspelar sig i en värld befolkad med diverse figurer hämtade ur Lewis Carrolls böcker; Jabberwock, gripen Cheshire-katten dyker alla upp.

Men framförallt är det valrossen och snickaren som har väl så stora roller som prinsessan och prinsen. Wilburforce J. Walrus är en genial skapelse som elegant snyltar sig fram genom livet. Han är en som lever på samhällets botten samtidigt som han framställer sig själv som en samhällets stöttepelare, och i viss mån med rätta eftersom hans svada alltid (nästan) räddar honom när han ständigt råkar ut för problem och kan få vem som helst att tro att han är en pålitlig man. Han är en Cosmo Kramer men kanske ännu mer en reinkarnation av EC Segars Frasse/Wimpy (till och med namnet är likt, J. Wellington Wimpy), en av mina favoritkaraktärer; en person som antagligen vill väl men helt saknar moral när det gäller att sko sig själv. Därför är det inte så konstigt att Langridge också anlitats för att återuppliva just Karl-Alfred/Popeye; jag har läst de två första numren och de är mycket lovande även om de ännu inte når upp till Snarked! :-)

Nästa volym i Snarked! är redan beställd, jag funderar allvarligt på att leta reda på Langridges Mupparna-serier också, och hans Popeye hoppas jag också kommer samlas ihop i framtiden den med. Så trevligt var det att läsa Langridge!

About these ads

1 kommentar

  1. Varför inte? | Simon säger said,

    [...] av Brubakers Captain America som utspelade sig under kriget). Och halleluja, det visade sig att Roger Langridge stod för teckningarna så de var också en fröjd för [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare