Blacksad: En hårdkokt katt

30 september, 2012 at 01:14 (Europeiska serier) (, , )

Antropomorfiska serier är anatema för en hel del läsare; de tycker att det är konstigt att läsa berättelser där huvudpersonerna av någon för dem obegriplig anledning är tecknade som människoliknande djur istället för människor. Jag har läst kritik av Kellermans Rocky som går ut på precis det, men även exempelvis Barks har jag sett en del gnäll över (typ ”Visserligen är det bra historier, men måste det vara ankor i huvudrollen?”). För att inte tala om Cerebus, serien som innan den gick helt överstyr var en av de absolut bästa som gjorts men där flera kritiker hade svårt för att det var ett jordsvin som hade huvudrollen, i en värld befolkad av vanliga människor.

Själv har jag inget problem med genren; Barks skattar jag högt, och Cerebus med för den delen (innan nämnda katastrofutveckling). För mig låter det ungefär som de som klagar på böcker med alltför fantastiskt innehåll (science fiction, fantasy, sagor,…) eftersom det inte är tillräckligt realistiskt. Djur som agerar som människor har alltid funnits med i våra berättelser så varför skulle de inte göra det i serier också?

Och efter detta lilla försvar för genren tänkte jag nu klaga på att serien Blacksad, skriven av Juan Díaz Canales och tecknad av Juanjo Guarnido, använder sig av djur i huvudrollen. Hittills har fyra album kommit ut på engelska och jag passade på att läsa om allihop i samband med att det senaste albumet, A Silent Hell, kom ut.

Blacksad utspelar sig på 50-talet i ett USA fyllt med skarpt skurna kostymer, jazz, rasism, kriminalitet, undersköna damer och hårda män. Huvudpersonen är givetvis privatdeckare av det smått ruffiga slaget, och fallen han dras in i är komplicerade och sällan med välkammade slut eftersom ingen av de inblandade har helt rent mjöl i påsen. Dyker det upp en man med makt (alltid män, givetvis) kommer han garanterat vara korrupt, och lika osvikligt kommer kvinnorna i hans väg vara av femme fatale-typen.

Att Blacksad är fylld av klichéer är egentligen inget problem eftersom den här slags deckarhistorier ska vara precis såhär så det tänker jag inte kritisera den för; Canales gör ett alldeles utmärkt jobb med att väva ihop de täta historierna. Och Guarnido tecknar riktigt bra, med en bra känsla för framförallt färg (A Silent Hell har en intressant essä av tecknaren själv där han beskriver de problem han ställts inför i samband med miljöskildringen, och ta mig katten om inte de 38 sidorna är nästan intressantare än de 56 sidor som serien består av). Det han möjligen kan kritiseras för är en viss stelhet i ansiktsuttrycken, och det är väl delvis här som mina tvivel har sin grund.

Människa vs Djur (från första albumet)

För när jag läser Blacksad blir jag genuint irriterad på antropomorfin. Inte ofta men då och då, och framförallt när det helt enkelt ser för konstigt ut med djurhuvudena. För mig verkar det som om Guarnido inte har någon fallenhet för att teckna varelser av det här slaget för jag saknar den konsekventa behandlingen av hur mycket drag från djur och hur mycket drag från människor som karaktärerna har. En del ser ut som nästan enbart djur, en del som människor med djurmasker. Ett typexempel är Blacksad själv, en katt, som har en fysik som en välbyggd men inte muskelstinn atlet. Det känns helt fel eftersom katter är slanka och smidiga djur, inte muskulösa (åtminstone inte vanliga huskatter).

Som redan nämnts finns det också personer med mer djuriska drag men albumen igenom blandas de upp med personer som känns som om de kommer från ett annat universum. De vackra och sexiga kvinnorna har till exempel så gott som helt mänskliga drag, förutom en söt liten näsa som tagen från ett gosedjur och öron som en japansk kattflicka, och när de bildar par med till exempel en man med ett huvud som ser ut som en helt realistisk flodhäst blir det bara absurt (och lite trist eftersom det så tydligt anammar den gamla trötta klichén om snygga unga kvinnor + äldre fula män med inflytande). Men det ska sägas att i The Silent Hell har Guarnido fått till balansen bättre, och det är inte lika uppseendeväckande stora skillnader på personerna längre.

Blacksad är en serie med ett bra manus för den som gillar genreverk à la Chinatown och med teckningar som hör hemma bland den klart bättre delen av europeiska äventyrsserier. Men att det är en antropomorfisk serie tillför den här gången ingenting utan det distraherar istället, med en teckningsstil som skulle mått bra av att Guarnido hade spenderat lika mycket tid på att fundera på vilken slags av antropomorfisk serie han skulle göra (bara djurhuvuden à la Rocky eller Omaha? Helt djuriska personer à la Barks?) som han gjort på färgläggningen.

Sol vs Skugga (från A Silent Hell)

Direktlänk Lämna en kommentar

Giants Beware!

25 september, 2012 at 23:58 (Serier) (, , , )

Jag håller på att gräver mig ner igenom några boktravar med saker jag läst men inte skrivit om, och inser att eftersom det kan ha gått ett tag är jag inte så intresserad av att skriva om dem alla längre. Så tji inlägg om Ted Naifehs Polly and the Pirates (småtrevlig piratserie som påminner lite om Tanith Lees Piratika-böcker, om än för lite mindre barn), Joann Sfars Herr Krokodil är mycket hungrig (mer än bilderbok än en serie, och lika charmigt tecknad och berättad som allt annat av Sfar), Shuzo Oshimis The Flowers of Evil (jag hoppar av efter de första två volymerna av den här mangan; det känns som om den redan börjat gå lite på tomgång, och dessutom är den alltför negativ på ett för mig trist sätt). Men det blir några fler ord om Rafael Rosado (teckningar) och Jorge Aguirres (manus) Giants Beware! eftersom jag gillar First Seconds barnserier och gärna gör reklam för dem :-)

En liten by är så terroriserad av monster och jättar att ingen vågar gå utanför barrikaderna. Åtminstone är det vad som sägs, men den lilla flickan Claudette vägrar gå med på det. Hennes far jagade drakar och jättar så det tänker hon minsann också göra, och ingen ska stoppa henne! Med smålist lurar hon med sig sin lillebror Gaston och sin bästa vän Marie för en tur till jättarna, som om allt går planenligt ska bli ett enkelt byte för henne. Hon har gubevars sitt magiska träsvärd så hur ska jättarna ha en chans?

Giants Beware! är en klassiskt upplagd saga för barn. Huvudpersonerna klarar sig igenom alla knipor med en kombination av idérikedom och tur, och även om det är läskigt på riktigt här och där så är det största delen av tiden godmodigt humör för hela slanten så att man inte behöver vara orolig för att det inte ska gå bra. De tre vännerna krisar när det uppdagas att Claudettes anförda skäl till att de andra två ska följa med inte var helt sanna (lindrigt talat!) men när det kommer till kritan kan de lita på varandra. Vuxna vars roll är att vara oförstående och dryga spelar sin roll till fulländning, medan mer förstående vuxna (och för den delen de flesta monstren) hjälper barnen när det behövs och låter dem klara sig själv när det går bra.

Jag nämnde härovan att Herr Krokodil är mycket hungrig snarast var en bilderbok. Giants Beware! är definitivt en serie men ibland känns det som om Rosado & Aguirre inte är helt vana vid vad det innebär. Rytmen är ibland konstig och känns mer som en tecknad film än en serie. Typexemplet är scener där en snärtig replik ska levereras; i en serie krävs ofta en speciell rytm i rutorna för att få fram poängen, medan en tecknad film ofta fokuserar på framförandet snarare än teckningarna i sådana fall. Här tycker jag att det oftast är den senare typen som används och det är synd för replikerna i sig är det inget fel på, bara framförandet.

Men det är en charmig bok som stannat kvar i minnet; trots att det är snart ett halvår sen jag läste den kommer jag ihåg den mycket väl, och det kan jag sannerligen inte säga om allt jag läser. First Seconds utgivning av originalserier för barn fortsätter att imponera :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Sasquatchattack

24 september, 2012 at 15:05 (Serier) (, , , , , )

När jag råkade ramla över en gammal miniserie med namnet Bigfoot var det inte med tanken att jag skulle skriva något om den som jag började läsa den; det var det faktum att min gamla favorit Richard Corben stod för teckningarna som lockade. Inte för att hans serier de senaste decennierna varit så himla upphetsade men nu har jag en gång för alla fastnat för honom. Steve Niles, manusförfattaren, har jag bara läst 30 Days of Night av tidigare, en serie med en riktigt bra grundidé med ett acceptablet genomförande. Men när jag av en ren slump samma dag jag läste miniserien också köpte det senaste Fantomen-numret för att läsa det nya avsnittet av De utvalda (senaste jag köpte Fantomen var när De Utvalda debuterade förra året; innan dess var det många år sedan) och upptäckte att huvudserien hade samma huvudperson, dvs Bigfoot/Sasquatch, och dessutom samma titel, så kunde jag inte undgå att göra en jämförelse :-)

Först det amerikanska bidraget: Bigfoot är en fruktansvärt enkel historia om fyra delar. 1973 blir den lilla pojken Billy vittne när hans föräldrar slits i stycken av en Bigfoot som tränger sig in i deras semesterstuga. Sheriffens utredning är medvetet inkompetent för att skydda hemligheten med Bigfoot, och när handlingen sedan hoppar fram till 2004 får vi se att den nu vuxne Billy fortfarande inte kommit över traumat. Han bestämmer sig för att äntligen hämnas, och ger sig tillbaka till området där olyckan hände. Efter en konfrontation med sheriffen bestämmer sig densamme för att nu får det vara nog med hemlighetsmakeriet och tillsammans bestämmer de sig för att göra slut på hotet.

Enda sättet att läsa Bigfoot är att helt stänga av sitt kritiska läscentrum. Plotten har enorma hål (Bigfoot dödar människor en masse serien igenom utan minsta tanke på hemlighetsfullhet; med den här takten borde det totala antalet dödsoffer sedan 1973, för att inte tala om innan, vara runt 100,000, och då har jag räknat lågt) och är ungefär lika sofistikerad som den första Terminator-filmen. Ont monster dödar hämningslöst, goda (nåja) människor försöker döda monster. Vad övrigt är, är tystnad.

Nej Billy, pappa är inte i grottan

Men jag hade inte tråkigt medan jag läste. De fyra numren var snabbt över, och Corben är bra på den här typen av action. Tyvärr är det inte han själv som står för färgläggningen men jag har sedan länge slutat hoppas på att han ska återuppta den. Bigfoot är en liten bagatell om ett stort monster, kort sagt.

Det svenska bidraget (eller vad man ska kalla det, beställt som det är för den svenska marknaden men skapat av manusförfattaren Falco Pellerin och tecknat av Joan Boix) har en betydligt mer traditionell skildring av Bigfoot. Här är det det skygga monstret som gäller; visserligen en smula farligt men mer när hen är tvungen att försvara sig när omvärlden tränger sig på istället för av egen fri vilja. Handlingen är lika minimal som i den tidigare serien; här är det en fullständigt ospännande intrig där ett elakt storbolag vill tillskansa sig mineralrättigheterna för området (planen de har är löjeväckande och ologisk, så luckorna är ungefär lika stora här med). Att idén i första hand varit att tussa ihop Fantomen och Bigfoot och att man först efter det ansträngt sig för att komma på en anledning till att det ska ske är rätt uppenbart ;-)

Om Pellerins manus är dåligt kan jag inte påstå att Boix teckningar är bättre. De är extremt platta och könlösa, och jag hade tröttnat på Fantomens orörligt småtvära mun tecknat som ett surt streck redan efter de inledande sidorna. Färgläggningen är fortfarande lika hopplös (se mitt tidigare inlägg + vidhängande kommentarer) men det är ju tyvärr inte längre någon överraskning.

Fantomen må ha tusen ögon och öron, men han har bara ett ansiktsuttryck

Så i mitt statistiskt inte helt signifikanta urval om två stycken moderna serier om Bigfoot verkar det som om figuren inte uppmuntrar till serie-stordåd. Det är kanske som med varulvar att det är en monster-typ som är svår att få intressant (själv tycker jag varulvar borde vara lättare att skildra på ett läsvärt sätt, men tji får jag oftast där med).

PS. Jag väntar med en recension av De Utvalda tills jag har läst nästa episod också, som kommer i följande Fantomen-nummer. DS.

PPS. Om man tar lite äldre serier så finns förstås Robert Crumbs klassiska serie om Bigfoot (definitivt en hon); den är onekligen betydligt bättre än både dagens serier, så kanske är inte Bigfoot helt hopplös som motiv. Fast det är klart, Crumbs serie är ju så typisk Crumb att den knappast fungerar som mönster för fler serier av asamma typ… DS.

Direktlänk 5 kommentarer

No realtee shit: Spaceman

17 september, 2012 at 17:03 (Serier) (, , )

Efter att ha läst klart Brian Azzarello (manus) och Eduardo Rissos (teckningar) Spaceman tänkte jag mig att jag i recensionen skulle jämföra med deras serie 100 Bullets och min recension av densamma. Men det visade sig problematiskt för jag skrev uppenbarligen inte någonting om den när hade läst klart den för ungefär ett halvår sedan. Hoppsan! Därför får jag väl förklara lite mer om 100 Bullets när jag tar upp (o)likheter mellan den och Spaceman istället för att bara hänvisa till den icke-existerande recensionen :-)

Så, vad är Spaceman för en serie? Först råfakta: En nio nummer lång miniserie utgiven på Vertigo som utspelar sig i en framtid där de rika lever lyxliv medan det stora flertalet hankar sig fram i förorenade slummiljöer. Ett påbörjat rymdprogram för kolonisering av Mars medelst genmanipulerade människor har lagts ner, och de fyra därför avsedda astronauterna har mer eller mindre glömts bort av allmänheten. Orson, en av dem, försörjer sig som skrotletare när han en dag blir inblandad i en kidnappningshistoria där ett av ett kändispars adopterade barn försvunnit. Men eftersom parets familjeliv följs av hela världen i en dokusåpa är det inte uppenbart hur mycket som är planerat för tittarsiffrornas skull och hur mycket som är på riktigt…

(Och nu en allmän utläggning om Azzarello. Det kommer bli en hel del kritik men den ska förstås på rätt sätt: Skälet till att jag kritiserar Azzarello rätt utförligt är för att han har så många bra egenskaper, och därför är det frustrerande med hans dåliga vanor. Så kritiken ska läsas positivt för så gott som alla Azzarellos serier är mycket läsvärda.)

Brian Azzarello är en knepig författare. Det jag läst av honom har alltid haft riktigt bra enskilda partier och oftast utmärkt stämning, men det har samtidigt varit dåligt beställt med tydlighet. Tydligaste exemplet är hans mest kända serie, 100 Bullets. Jag gillar stora delar av den, men jag skulle aldrig kunna förklara vad det är som egentligen händer; agent Graves manipulationer är även när serien är slut huvudsakligen ett mysterium. Egentligen tror jag att Azzarello själv har klart för sig vad som försiggår men i sin strävan efter att inte avslöja för mycket för tidigt blir det istället så gott som omöjligt att hänga med. En kortare serie som det gick att hålla i minnet skulle kanske varit bättre för 100 nummer utspridda över 9 år? Nix pix!

Graves planerar någonting obegripligt i 100 Bullets

Andra serier av Azzarello med liknande brister är hans Stålmannen-serie For Tomorrow och hans Hellblazer-svit (den senare är irriterande svårbegriplig men eftersom det där bara handlar om knappt 30 nummer går det preciiis att hålla allt i huvudet när han äntligen avslöjar vad som pågått).

Efter den här långa utvecklingen är det ingen överraskning att jag gillar Spaceman men att jag samtidigt tycker att den är onödigt komplicerad och otydlig. Azzarellos mani för att inte förrän i upplösningen på en serie avslöja varför det som hänt hänt känns som en dålig vana snarare än ett smart sätt att skriva; jag tror han skulle må bra av en redaktör som sa åt honom att försöka skriva en rak historia från början till slut. Jag är övertygad om att han skulle klara det alldeles utmärkt för när han är bra är han riktigt bra.

Orson med bröder på Mars?

Min irritation beror också på en del andra saker. Först och främst kan jag inte låta bli att tänka på Scalped som jag nyss läste där författaren Aaron precis som Azzarello berättar sin historia bit för bit när han allteftersom avslöjar vad som hände innan serien började. Men Aaron gör det så mycket bättre där varje ny pusselbit dyker upp exakt när den behövs istället för som Azzarello där allt kommer på slutet (om man har tur, dvs att inga pusselbitar saknas…). Det är inte Azzarellos fel att jag just läst ett liknande upplägg, men för mig gjorde det Spaceman sämre.

Därutöver blir det väl mycket med handlingens otydlighet när jag också måste anstränga hjärnan för att förstå vad personerna i serien säger. Azzarello älskar slang, framförallt med kriminellt ursprung, och hans serier är fulla av det. Exempelvis är både 100 Bullets och även hans Hellblazer pepprade med den varan. Här har han gått steget längre: Personerna som lever i slummen pratar en slags förenklad engelska som är en blandning av Azzarellos älskade kriminella slang och chat-språk:

Jag gillar språket (på samma sätt som Burgess påhittade framtidsslang i A Clockwork Orange) men det gör inte manuset enklare att följa med i. Tyvärr.

Nog med ris, dags för ros.

Som i så många andra Azzarello-serier är personskildringen bra; han har en talang för att berätta om människor på samhällets botten utan att vare sig försköna eller titta ner på dem. Språket är i sig också ett plus i det sammanhanget, där personernas sätt att tala omedelbart placerar in dem i samhället  för i Spaceman talar man mer vårdad engelska ju bättre man har det socialt.

Miljöerna gillar jag också, både när det är slummen, överklassen eller planeten Mars (även om NASAs Mars-planer lagts ner hallucinerar Orson serien igenom om hur resan kunde gestaltat sig (fast med tanke på oklarheterna i manuset kan jag inte garantera att Orson inte var där…)).

Och de delarna av handlingen som håller ihop, som kidnappningsdelen, är bra berättade. Azzarello slarvar inte med sina manus utan är alltid noga med att saker och ting ska hända av en orsak det är bara det att han är dålig på att förklara orsaken.

Slutligen har vi också Rissos bidrag. I 100 Bullets tyckte jag att han höll en jämnare kvalité än Azzarello och dessutom med en en smula kantig linje där människorna är karikerade men ändå realistiska som jag verkligen uppskattade, men att teckningarna saknade det där lilla extra som skulle förvandlat dem från bra hantverk till någonting mer unikt. Här däremot har Risso tagit steget; jag kan inte säga om det är så enkelt att tuscharen och/eller färgläggaren passar bättre, men slutresultatet är iallafall extremt bra. Det är personligt, det är varierad och mycket funktionell layout, det är humoristiskt/våldsamt/sorgligt när det ska vara det. Kort sagt visar Risso här att han är bland de allra bästa nu verksamma serietecknarna, med en stil som därtill passar så gott som perfekt till Azzarellos manus. Att hans sätt att teckna ansiktsuttryck ibland påminner ganska mycket om min favorit Amanda Conner gör det inte sämre ;-)

Spaceman är enligt uppgift den första av fyra serier tillsammans som Azzarello och Risso planerat efter att de avslutade 100 Bullets och Vertigo har sagt att de ska ge ut dem alla. Otydligheten till trots är Spaceman en mycket bra serie och jag ser verkligen fram mot de andra utlovade serierna också :-)

Direktlänk 4 kommentarer

The Crackle of the Frost

16 september, 2012 at 20:12 (Europeiska serier) (, , )

Lorenzo Mattotti är unik. Hans serier ser inte ut som några andra, och varje gång jag börjar läsa någonting av honom tycker jag att han är den bästa tecknaren jag sett. Efter ett tag brukar jag sansa mig och inser att även om hans stil är fascinerande finns det andra som är väl så bra, på sitt sätt. Men att hans teckningar snudd på trollbinder mig kan jag inte förneka!

Skälet att jag skriver om Mattotti idag är att hans bok The Crackle of the Frost nyligen kommit ut på Fantagraphics. Som så ofta förr är det någon annan som står för manus; den här gången är det för mig okände Jorge Zentner som författat en historia om Samuel, en man som gått vilse i livet och inte vet hur han ska ta sig vidare. Hans flickvän övergav honom när han inte ville skaffa barn, och tvånget att träffa henne igen gör att att ger sig ut på en feberaktig resa för få en avslutning innan han kan börja leva igen.

Det kan nog låta lite klichéaktigt som handling, och faktum är att manuset är rätt dåligt egentligen. Det är en svår balansgång mellan en bok som inte håller ihop och en bok som vill förmedla en drömsk bild av världen, och Zentner hamnar tyvärr i den första av dessa två grupper. Framförallt är det när boken plötsligt växlar över till ett möte med sin far som det blir uppenbart att Zentner inte har en stark vision utan snarare inte kan låta bli att bulla upp de alltför vanliga scenarierna när man ska skriva någonting djupt om en människas känsloliv. Det är ett alldeles för abrupt hopp som helt enkelt inte passar ihop med det som skildrats tidigare.

Dessutom är det ibland onödigt drömskt och otydligt; onödigt eftersom Mattottis teckningar är så suggestiva och drömska redan från början att det inte behövs mer av den varan. Paradoxalt lider boken ändå av övertydlighet, där det verkar som om Zentner är rädd för att läsaren inte ska förstå vad innebörden är och därför ser sig tvingad att förklara det. En berättelse i första person ska helst inte innehålla stycken som detta:

Or maybe it was my own life, my life prior to this voyage, that I was nostalgic for? But did I even have a life before this trip?

Jag vet som läsare redan detta; det är precis det boken har handlat om fram till den här punkten. Det är förstås en smaksak, men jag föredrar absolut att om man skildrar en människas inre liv så är det bäst att bara visa vad personen upplever och känner, medan själva analyserandet av vad det betyder ska lämnas till läsaren. Ungefär samma problem som Are You My Mother? led av, alltså.

Det här låter förstås som en bok man inte borde läsa, men jag rekommenderar den ändå starkt. Det beror förstås på Mattotti som är lika vidunderlig som alltid, framförallt när han som här jobbar i färg. Hans pastellkriteliknande (jag vet inte om det är pastellkrita han jobbar med, men för mina hantverksokunniga ögon ser det ut som det) teckningar gör att jag kan överse med manusets brister; jag kan till och med få för mig att det är bra, om jag inte tänker efter lite grann ;-)

Det som är lite synd är att han här följer ett strikt mönster med två rutor / sida, och att boken gärna kunde varit större. Jag skulle vilja se helsidor då och då i storformat, och andra layout-variationer. Men det är smärre klagomål för i övrigt är han i toppform här.

Om man ska köpa The Crackle of the Frost är ett enkelt val: Om man som jag beundrar Mattottis teckningar är svaret ja, och om man inte gör det (eller tycker att även Mattotti behöver ett bra manus för att vara läsvärd) så är svaret nej. Det är synd att inte Mattotti vågar skriva mer själv för de serier jag läst när han svarat för alltihop har alltid haft ett manus som passar till hans teckningar. Jag får ibland känslan att författare som jobbar med honom blir så överväldigade att de tappar bort sig i överambitiösa historier utan styrsel, och liksom The Crackle of the Frost resulterar i en bok där manus och teckningar ter sig som två separata varelser som bara här och där råkar stöta på varandra.

Direktlänk 3 kommentarer

Mer scanlations: Alexia, The Frozen Child och Beautiful Death

10 september, 2012 at 17:44 (Europeiska serier) (, , , , , , , , )

Dags för några ”nyutkomna” scanlations igen; en är ett återseende från förr medan de andra två är fristående böcker. Och om ni bara är intresserade av riktigt bra serier för att vilja läsa dem på läsplatta/dator så kan ni hoppa till slutet för Beautiful Death är den av de tre som är överlägset bäst ;-)

Först serien jag redan skrivit om: Alexia’s Demons (liksom förut kallar jag vanligtvis serierna för deras scanlaterade namn) av Vincent Lodewick och Benoît Ers. Förra gången önskade jag mig att det fjärde albumet i serien skulle översättas för att på så sätt avsluta den första sviten, men det blev bättre än så efter alla sju originalalbumen nu finns att läsa på engelska. Trevligt, på min ära, eftersom det händer då och då att de som jobbar med scanlations (”scanersättningar” kanske funkar på svenska?) tröttnar innan de avslutat det de påbörjat.

Här får man läsa hur det egentligen ska gå för Alexia med sitt dubbla arv: Ska den svarta sidan representerad av hennes häxkunskaper ta över eller den vita exorcistdelen? Märk väl att det inte nödvändigtvis är så att svart = ont & vitt = gott; både bok 5 (The Angel’s Blood) och bok 6 (Tears of Blood) handlar om de förödande följderna för både Alexia och hennes vänner men även för världen på grund av hennes avsaknad av balans.

Alexia’s Demons fortsätter att kännas som en slags fransk Hellblazer Lite med vilseledande gulliga teckningar men betydligt mörkare manus. Vad som tyvärr blir mer uppenbart efter att ha läst alla sju albumen är att Lodewick ibland famlar efter den röda tråden. Der här är en serie som kräver ett fokuserat manus men det blir ibland alltför pladdrigt och för många oväsentliga utvikningar. Avsikten är säkert att göra personerna mer tredimensionella men det fungerar inte riktigt, och istället för personlighetsdrag känns det oftast som ganska klichéaktiga personer med tics. Som den förrädare som presenteras i bok 5 vars skäl till förräderiet är mer än lovligt tunna.

Alexia är ändå en trivsam serie. Jag tycker om teckningarna och den lite udda handlingen, men ärligt talat förstår jag varför den aldrig översatts kommersiellt eftersom det finns många bättre serier som borde betas av innan.

Om The Frozen Child, samlingsnamnet på tre seriealbum skrivna av Éric Corbeyran och tecknade av Riad Sattouf, ska räknas till dessa är lite svårt att säga däremot. Serien utspelar sig på 1800-talet där titelpersonen är en flicka som som baby blir utsatt för ett fruktansvärt experiment av läkaren Mervent: Han stänger in henne i ett rum där hon ska växa upp utan kontakt med andra människor och på så sätt bevisa att människans intellekt är medfött. Starka vibbar av Kaspar Hauser alltså, och det hela går givetvis snett.

När flickan en dag lyckas fly sitt rum stöter hon ihop med en ung man som visar sig besitta en förunderlig läkningsförmåga bara genom att röra sjuka människor. Han har fått den när han la händerna på en gammal stendös som barn, och i resten av serien får vi följa honom, flickan och de andra som dras in i härvan av det inhumana forskningsprojektet.

Precis som det låter är det en tragisk serie; med den start på livet som flickan fått kan det knappast bli någonting annat. Corbeyran lyckas presentera bakgrundshistorien allteftersom utan att det känns krystat, och på samma sätt verkar det helt naturligt att huvudpersonerna alla på ett eller sätt hör samman, även om jag misstänker att om jag läste om serien och fokuserade på det skulle det finnas en hel hög osannolika sammanträffanden. Men som sagt, Corbeyran lyckas få mig att fokusera på annat istället.

Sattoufs teckningar är i ärlighetens namn inte så värst upphetsande. Det ser helt OK ut, och här och där till och med riktigt vackert, men The Frozen Child är definitivt en serie jag uppskattar mer för manuset. Men det är inte heller fläckfritt där den största fläcken är att det egentligen bara är flickan som känns som en riktig person; de andra är mer utfyllnad. Så i jämförelse med Alexia’s Demons har vi en mer lyckad personskildring men tristare teckningar; det är en smaksak vilken av dem jag skulle säga är bäst. Personligen dras jag mer till Alexia eftersom det är en serie av en typ jag tycker bättre om, men som sagt, det är jag det!

Slutligen den av dagens serier som jag alltså kan rekommendera mer förbehållslöst: Beautiful Death, skriven och tecknad av Mathieu Bablet.

Beautiful Death är en drömsk berättelse om världen efter katastrofen, en katastrof som utplånat så gott som hela Jordens befolkning. Vad som egentligen hänt dröjer det länge innan vi får reda på, och länge trodde jag att Bablet kanske inte tänkte ta upp frågan överhuvudtaget. Och det hade faktiskt inte gjort någonting efter BD i så hög utsträckning lever på sin lätt overkliga och melankoliska atmosfär.

Långa helt tysta sekvenser som enbart bygger upp stämningen och kantiga teckningar som på en del sätt påminner om en del manga som till exempel Naruto, men här kombinerat med tunnare streck och en utsökt färgläggning. En sak till som bidrar till den speciella känslan: Här och där kastar Bablet ur sig teckningar som känns som vore de ”tagna” med en förvriden lins, där kanterna på bilden dras isär. Subtilt, men det förstärker intrycket av någonting fantastiskt, någonting omöjligt.

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om serien för då riskerar jag att avslöja för mycket; manuset håller samma höga klass rakt igenom och teckningarna likaså. Det här ett seriealbum och en scanlation som får högsta möjliga betyg: Om Beautiful Death någonsin får en officiell översättning kommer jag stå först i kön för att köpa den.

Direktlänk 1 kommentar

Den mörka sidan av Z

7 september, 2012 at 14:46 (Serier) (, , , )

Ser man på, det dök upp på svenska till slut, det senaste Spirou-albumet, signerat Fabien Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar). (OK, lite många kommatecken i den meningen men sånt händer.)

Innehållet visade sig vara en direkt uppföljning på boken innan, Zarkonerna anfaller, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att när den slutade var staden Champignac och även grevens slott lagt i ruiner efter att Zafirs senaste uppfinningsförsök inte gått som det var tänkt. I Den mörka sidan av Z får vi se vad det var han egentligen ville åstadkomma och det är storvulna planer; faktiskt så storvulna att han sett sig tvungen att bli sponsrad av andra.

Zafir var en intressant figur redan i Franquins första album som introducerade honom. Här fanns en person som inte passade in i det vanliga mönstret god/ond som alla andra gör; Zafir är inte ond i sig för även om han hjärntvättar sina underhuggare är det egentligen bara för att han är så fascinerad av sina vetenskapliga teorier och försök. När han dök upp i Zarkonerna anfaller för att ”låna” några av grevens substanser var det återigen för att han var så fixerad vid sina försök att han aldrig reflekterade över det moraliska i att stjäla från greven, och som titeln antyder fortsätter Den mörka sidan av Z att belysa Zafirs karaktär.

På många sätt är Zafir en spegelbild av greven: Båda låter ibland sin uppfinningslusta leda dem in på tvivelaktiga vägar, men där greven ändå presenterats som att han håller sig på det godas sida har Zafir istället en tendens att hamna på det ondas (som när Ricke använder sig av Zafir för sina egna planer). Det intressanta med Vehlmann & Yoanns Spirou-serier är att greven nu kritiseras mer än förut och t o m jämställs med Zafir. I Zarkonerna anfaller skäller Spirou ut båda två för att de är så obetänksamma, och i flera av Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-böckerna syns samma drag av att man poängterar mer av de mörka sidorna av grevens påhittighet.

Men även om jag gillar den allvarligare grundtonen i Vehlmann & Yoanns Spirou är allt inte bra. Humorinslagen är visserligen inte tråkiga men liksom i andra serier jag läst av Vehlmann har han svårt att hålla ihop en längre historia. Det blir för spretigt, med scener som saknar ett naturligt flyt mellan varandra, och bihandlingar som känns slumpartat inslängda. Vehlmann har bra idéer och hanterar detaljer galant (som exempelvis hur man får in den hopplöse Spip i handlingen), men den längre narrativa strukturen har han problem med. Han har också en tendens att småfuska: Om han vill ha med t ex en scen där det krävs att någon klarar sig utan rymddräkt på månen så slänger han in en kort deus ex machina-förklaring, istället för att få in det på ett naturligare sätt i handlingen. Det är på intet sätt en katastrof eftersom hans Spirou-manus är bland de bästa efter Frranquins, men det går ändå inte att undvika att notera eftersom så mycket annat är så bra.

Yoanns bidrag är däremot utan skavanker. Liksom i det förra albumet är det främst i miljöskildringen han triumferar: I Zarkonerna anfaller var det en märklig djungelvärld med muterade växter och djur, medan det här handlar om en ödslig månyta. Riktigt bra!

Jag hoppas att Egmont kommer fortsätta med sin Spirou-utgivning men jag är ärligt talat inte optimistisk. Visst är serien bra men jag undrar hur det är med det ekonomiska. Förutom Spirou och Lucky Luke ges i princip inga fransk-belgiska serier av den här sorten ut längre, och framförallt inte med ett så lågt pris. Om man jämför med Danmark där man också får översatt Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-serien har Egmont gett upp; det är det lilla förlaget Cobolt som nuförtiden står för nya Spirou-album, och de prissätts på ett helt annat sätt där det här albumet är ungefär 3 gånger dyrare än det svenska. Själv ser jag hellre att albumen blir dyrare men att de ändå översätts istället för att de inte kommer ut alls.

Men jag kan ha fel; Den mörka sidan av Z har ju faktiskt kommit ut här. Så köp den och visa för Egmont att det finns en marknad så kanske vi kan få se fler titlar i framtiden också :-)

Direktlänk 1 kommentar

The Underwater Welder

5 september, 2012 at 21:07 (Serier) (, )

Jeff Lemire gör kusliga serier. I hans Vertigo-titel Sweet Tooth möter vi Gus, en mänsklig pojke med drag av rådjur, som lever i enskildhet tillsammans med sin pappa i en efter katastrofen-värld. När pappan i inledningen dör konfronteras Gus med en för honom obegriplig miljö där det visar sig att även andra barn existerar med ett utseende som tyder på att någon eller någonting korsar ympat djuregenskaper in i människor, och att på något sätt har Gus en huvudroll att spela. Sweet Tooth är tänkt att avslutas om några månader efter 40 nummer; jag kommer skriva mer om den då.

Dagens bok är en kortare serie om dryga 200 sidor men väl så oroväckande. Undervattenssvetsaren Jack är fixerad vid sitt arbete på en oljeplattform; så fort han kan vill han ut till riggen och jobba igen. Att hans första barn snart ska födas förändrar ingenting för det finns någonting under ytan som drar honom till sig. Hans flickvän/fru Susie försöker desperat få honom att fokusera på nuet och framtiden, men Jacks besatthet med undervattensvärlden går inte att rubba: Han vet att någonting väntar på honom därnere, och att detta något har att göra med hans far som försvann under en dykning när Jack var liten.

The Underwater Welder är en klassisk rysare av den psykologiska sorten. Jacks tankar, Jacks hallucinationer, Jacks minnen fyller sidorna; så gott som varenda ruta innehåller antingen Jack eller hans tankar (eller bådadera). Lemires drömartade manus och smått nervösa teckningar som känns som om de närmast kastats ner på pappret gör att det är svårt att inte dras in i handlingen.

Jag kan tänka mig att en del läsare avskräcks av att teckningarna inte precis är eleganta och det är förståeligt, men själv ser jag The Underwater Welder som någonting liknande en feberdröm: En mycket känslomässigt driven upplevelse som ibland förvirrar med sina snabba hopp, och en extrem fokusering på en enda individ som kryper under skinnet på mig, den egentligen mycket enkla handlingen till trots.

Direktlänk Lämna en kommentar

Spektakulärt bra: Scalped

3 september, 2012 at 14:53 (Serier) (, , )

Jag började läsa Scalped tidigt i våras. Jag kommer inte ihåg varför; antagligen hade någon rekommenderat den men innan dess var jag bara vagt medveten om att titeln fanns, tack vare internannonser i andra Vertigo-tidningar. Det tog bara något enstaka nummer innan jag insåg att det här var riktigt bra, och efter att ha förstått att titeln var tänkt att avslutas med nummer 60 nu i sommar avbröt jag läsningen efter nummer 45. Skälet till det var att jag helt enkelt ville ha en bunt nummer att läsa i ett svep i samband med slutet; att läsa en tidning i taget och sen vänta en månad på nästa kändes som en deprimerande tanke eftersom jag hade insett att Scalped är en av de bästa serierna som Vertigo gett ut. Om man håller sig till långkörare så är det tveklöst decenniets bästa, och det är väl bara Sandman och Preacher som konkurrerar överhuvudtaget.

Det är egentligen en titel som inte skulle behövt ligga under Vertigo. Det är en realistisk, för att inte säga naturalistisk, thriller som i praktiken saknar det övernaturliga som annars är Vertigos signum. Men å andra sidan skulle den vara ännu mer malplacerad som en vanlig DC-titel så det fanns nog inte så många alternativ.

Scalped utspelar sig på Prairie Rose-reservatet i South Dakota; ett reservat som ägs av indianstammen Oglala Lakota. När serien börjar är det bara några dagar kvar till invigningen av det som är tänkt att bli den ekonomiska räddningen för invånarna: Kasinot Crazy Horse. Mannen bakom är Lincoln Red Crow, den valde presidenten i reservatet, och han kommer utvecklas till den kanske mest intressanta av alla i serien.

Men förutom Lincoln Red Horse har vi också den nominelle huvudpersonen, Dashiell Bad Horse, som kommer tillbaka till reservatet efter att ha flyttat därifrån som ung. Det är en motvillig återvändare: Han hatar reservatet, sin mamma som bor kvar där, och han hatar att han är där under  falsk täckmantel. Hans egentliga uppdrag är som FBI-agent under agenten Nitz, en man besatt av att klara upp ett mord på två FBI-agenter begånget av indian-aktivister på 70-talet. Både Lincoln Red Crow och Bad Horses mamma var med under dådet, men den enda som fällts för det är uppenbart oskyldig.

Vad som följer är en sällsynt dyster historia om idealism, korruption och makt. Alla huvudpersonerna förändras under resans gång, eller kanske snarare fördjupas min förståelse av dem när jag får se bakgrunden till vilka de är nu. Det är gott om tillbakablickar vilket ger en allt fylligare bild av vad som egentligen hände under aktivistgruppens existens, och framförallt Lincoln Red Crow framstår som en osedvanligt komplex människa; en man som (antagligen) vill väl men som har få skrupler för att åstadkomma det han vill. Makt korrumperar, och vi vet alla vad som händer med absolut makt.

Jag vill inte gärna gå in på detaljer om vad som händer för det här är en serie som bör upplevas snarare än beskrivas, och eftersom den precis har avslutats så misstänker jag att många ännu inte läst sista numret. Det ska sägas att Scalped tappar en smula i kvalité mot slutet då det känns både lite för serieaktigt med det överdrivna våldet och som om Guéra inte riktigt haft lika mycket tid att lägga ner på teckningarna som därmed blir lite svårtydda. Men det ska också sägas att när Scalped inte är riktigt lika bra som när den är som bäst är den ändå bättre än nästan allt annat storförlagen i USA får ur sig.

Guéra ja: Hans teckningar betyder mycket för serien. Några nummer har andra tecknare och det känns genast mindre intressant, med miner som inte längre klarar av att förmedlade de motstridiga känslorna hos personerna i fråga och miljöer som inte längre är lika ödsliga och/eller nergångna som de är suggestiva. Att Scalped känns så beundransvärt komplex är lika mycket Guéras förtjänst som det är Aarons, vilket inte heller är så vanligt för Vertigo-titlar som oftast är betydligt mer manus-fokuserade.

Jag ska erkänna att när jag läste Jason Aarons version av Punisher så var jag visserligen utbränd på Punisher-figuren men även utan den bakgrunden skulle jag haft svårt att tro att han kunde åstadkomma någonting så bra som det här. Scalped har liknats vid tv-serier som Sopranos, The Wire och Deadwood och visst finns det likheter mellan exempelvis den fascinerande och brutala Al Swearengen och Lincoln Red Crow, men jag gillar inte att jämföra den med tv-serier för att på så sätt höja dess prestige. Det jag kan säga är att jag fastnade minst lika mycket för Scalped som för till exempel Deadwood och det vill inte säga litet; jag kan med gott samvete rekommendera Scalped till alla som önskar sig en gripande men brutal berättelse som utspelar sig i en del av USA som de flesta nog inte vet så mycket om.

PS. Prairie Rose-reservatet är fiktivt, men Oglala Lakota finns på riktigt och har precis som i serien reservat i South Dakota. Och som i serien är levnadsstandarden förskräckande låg, med exempelvis en medellivslängd hos männen på 45 år och 85%-ig arbetslöshet. För den som är intresserad att läsa mer så råkar septembernumret av magasinet DN Världen som kom ut samma vecka som Scalped #60 ha som sin huvudartikel ett långt reportage om just Oglala Lakota; det är South Dakota-reservatet Pine Ridge som avhandlas och det är just det som stått som förebild för Prarie Rose: Kasinot, den lilla byhålan precis utanför reservatet som säljer löjliga mängder sprit till indianerna; allt finns med i artikeln som verkligen förtjänar att läsas. DS.

 

Direktlänk 7 kommentarer

The Lovely Horrible Stuff

1 september, 2012 at 15:10 (Biografiska serier) (, )

En ny Eddie Campbell-bok innebär alltid en liten självrannsakan: Ska jag klara av att läsa den inom rimlig tid eller inte? När jag senast skrev om Campbell i och med The Playwright nämnde jag att jag då fortfarande inte kommit igenom The Years Have Pants, och sorgligt nog gäller det fortfarande. Han är bra, men jag har förbaskat svårt att få tillräckligt med ro för att sätta mig ner och läsa hans serier. Hans spretiga teckningstil, hans ibland jobbiga textning, hans förkärlek för berättelser där han (det mesta han gör är självbiografiskt) svävar ut åt alla möjliga håll så fort tillfälle ges; allt tillsammans gör att det tar tid och energi att läsa honom. Men dagens bok, den nyutkomna The Lovely Horrible Stuff, lyckades jag faktiskt läsa på mindre än en vecka. Det är kanske inte så imponerande med tanke på att det handlar om en bok med bara 96 sidor, men för mig personligen är det nog ett rekord vad gäller Campbell ;-)

Det underbart hemska som refereras till i titeln är pengar: I TLHS är Campbell nu i övre medelåldern, och till sin förskräckelse inser han att medan han förut pratade med sin fru nätterna igenom om ämnen som sex är det nu pengar som gäller istället. Om man har dem, vad saker kostar, när hans svärfar egentligen ska betala tillbaka sitt lån fyller nu hans tankar dagarna igenom, och som vanligt börjar han filosofera. De två längsta episoderna i boken är dels berättelsen om hans svärfar och dennes rättshaveristiska ådra som Campbell blir indragen i pga lånet, dels berättelsen om stenpengarna på  söderhavsön Yap. Den senare fascinerar Campbell så till den grad att han åker dit, och reseskildringen kombinerat med en redogörelse för Yaps histora fyller ut den andra halvan av boken.

Precis som alltid när jag läst ut en Campbell-bok får jag lust att läsa flera. Han är väldigt rolig, och hans teckningar gillar jag också. Här har han valt att då och då ha foton som bakgrund (och ibland t o m i förgrunden), en teknik som jag tror att jag tyckte om just här, men i längden skulle den bli jobbig. Med andra ord, det var intressant som ett experiment men jag hoppas inte det blir långvarigt; Campbell är extremt bra på kroppsspråk och miljöskildring så att ersätta hans teckningar med foton är inte en bra idé.

Ämnet pengar passar också Campbell förvånansvärt bra. Jag var i början rädd för att det skulle vara ett alldeles för snävt ämne för honom, men istället visade det sig vara en närmast perfekt metafor för Campbells åldrande. Det har gått lång tid sedan hans första självbiografiska serier och det vet han själv om, och han måste idag tänka på saker som sina barn och hur de ska klara sig, och hur han och hans fru själva ska ha det när de blir gamla och inte längre kan jobba. Att sedan halva boken handlar om hur Yap-bornas pengar kan belysa vad pengar egentligen är från en mer abstrakt synvinkel är bara typiskt Campbell: Det stora och det lilla i en skön blandning.

Jag förstår att det kanske inte låter så himla kul med serier av någon som jag själv tycker har ett stort läsmotstånd, men Campbell är värd det. Det säger jag både för att övertala er att prova på, och för att övertala mig själv till att läsa The Years Have Pants ;-)

Direktlänk 6 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare