Spektakulärt bra: Scalped

3 september, 2012 at 14:53 (Serier) (, , )

Jag började läsa Scalped tidigt i våras. Jag kommer inte ihåg varför; antagligen hade någon rekommenderat den men innan dess var jag bara vagt medveten om att titeln fanns, tack vare internannonser i andra Vertigo-tidningar. Det tog bara något enstaka nummer innan jag insåg att det här var riktigt bra, och efter att ha förstått att titeln var tänkt att avslutas med nummer 60 nu i sommar avbröt jag läsningen efter nummer 45. Skälet till det var att jag helt enkelt ville ha en bunt nummer att läsa i ett svep i samband med slutet; att läsa en tidning i taget och sen vänta en månad på nästa kändes som en deprimerande tanke eftersom jag hade insett att Scalped är en av de bästa serierna som Vertigo gett ut. Om man håller sig till långkörare så är det tveklöst decenniets bästa, och det är väl bara Sandman och Preacher som konkurrerar överhuvudtaget.

Det är egentligen en titel som inte skulle behövt ligga under Vertigo. Det är en realistisk, för att inte säga naturalistisk, thriller som i praktiken saknar det övernaturliga som annars är Vertigos signum. Men å andra sidan skulle den vara ännu mer malplacerad som en vanlig DC-titel så det fanns nog inte så många alternativ.

Scalped utspelar sig på Prairie Rose-reservatet i South Dakota; ett reservat som ägs av indianstammen Oglala Lakota. När serien börjar är det bara några dagar kvar till invigningen av det som är tänkt att bli den ekonomiska räddningen för invånarna: Kasinot Crazy Horse. Mannen bakom är Lincoln Red Crow, den valde presidenten i reservatet, och han kommer utvecklas till den kanske mest intressanta av alla i serien.

Men förutom Lincoln Red Horse har vi också den nominelle huvudpersonen, Dashiell Bad Horse, som kommer tillbaka till reservatet efter att ha flyttat därifrån som ung. Det är en motvillig återvändare: Han hatar reservatet, sin mamma som bor kvar där, och han hatar att han är där under  falsk täckmantel. Hans egentliga uppdrag är som FBI-agent under agenten Nitz, en man besatt av att klara upp ett mord på två FBI-agenter begånget av indian-aktivister på 70-talet. Både Lincoln Red Crow och Bad Horses mamma var med under dådet, men den enda som fällts för det är uppenbart oskyldig.

Vad som följer är en sällsynt dyster historia om idealism, korruption och makt. Alla huvudpersonerna förändras under resans gång, eller kanske snarare fördjupas min förståelse av dem när jag får se bakgrunden till vilka de är nu. Det är gott om tillbakablickar vilket ger en allt fylligare bild av vad som egentligen hände under aktivistgruppens existens, och framförallt Lincoln Red Crow framstår som en osedvanligt komplex människa; en man som (antagligen) vill väl men som har få skrupler för att åstadkomma det han vill. Makt korrumperar, och vi vet alla vad som händer med absolut makt.

Jag vill inte gärna gå in på detaljer om vad som händer för det här är en serie som bör upplevas snarare än beskrivas, och eftersom den precis har avslutats så misstänker jag att många ännu inte läst sista numret. Det ska sägas att Scalped tappar en smula i kvalité mot slutet då det känns både lite för serieaktigt med det överdrivna våldet och som om Guéra inte riktigt haft lika mycket tid att lägga ner på teckningarna som därmed blir lite svårtydda. Men det ska också sägas att när Scalped inte är riktigt lika bra som när den är som bäst är den ändå bättre än nästan allt annat storförlagen i USA får ur sig.

Guéra ja: Hans teckningar betyder mycket för serien. Några nummer har andra tecknare och det känns genast mindre intressant, med miner som inte längre klarar av att förmedlade de motstridiga känslorna hos personerna i fråga och miljöer som inte längre är lika ödsliga och/eller nergångna som de är suggestiva. Att Scalped känns så beundransvärt komplex är lika mycket Guéras förtjänst som det är Aarons, vilket inte heller är så vanligt för Vertigo-titlar som oftast är betydligt mer manus-fokuserade.

Jag ska erkänna att när jag läste Jason Aarons version av Punisher så var jag visserligen utbränd på Punisher-figuren men även utan den bakgrunden skulle jag haft svårt att tro att han kunde åstadkomma någonting så bra som det här. Scalped har liknats vid tv-serier som Sopranos, The Wire och Deadwood och visst finns det likheter mellan exempelvis den fascinerande och brutala Al Swearengen och Lincoln Red Crow, men jag gillar inte att jämföra den med tv-serier för att på så sätt höja dess prestige. Det jag kan säga är att jag fastnade minst lika mycket för Scalped som för till exempel Deadwood och det vill inte säga litet; jag kan med gott samvete rekommendera Scalped till alla som önskar sig en gripande men brutal berättelse som utspelar sig i en del av USA som de flesta nog inte vet så mycket om.

PS. Prairie Rose-reservatet är fiktivt, men Oglala Lakota finns på riktigt och har precis som i serien reservat i South Dakota. Och som i serien är levnadsstandarden förskräckande låg, med exempelvis en medellivslängd hos männen på 45 år och 85%-ig arbetslöshet. För den som är intresserad att läsa mer så råkar septembernumret av magasinet DN Världen som kom ut samma vecka som Scalped #60 ha som sin huvudartikel ett långt reportage om just Oglala Lakota; det är South Dakota-reservatet Pine Ridge som avhandlas och det är just det som stått som förebild för Prarie Rose: Kasinot, den lilla byhålan precis utanför reservatet som säljer löjliga mängder sprit till indianerna; allt finns med i artikeln som verkligen förtjänar att läsas. DS.

 

About these ads

7 kommentarer

  1. No realtee shit: Spaceman « Simon säger said,

    [...] beror också på en del andra saker. Först och främst kan jag inte låta bli att tänka på Scalped som jag nyss läste där författaren Aaron precis som Azzarello berättar sin historia bit för [...]

  2. No realtee shit: Spaceman | Serienytt.se said,

    [...] beror också på en del andra saker. Först och främst kan jag inte låta bli att tänka på Scalped som jag nyss läste där författaren Aaron precis som Azzarello berättar sin historia bit för [...]

  3. Ett mästerverk: Koma « Simon säger said,

    [...] i år. Det finns en hel del riktigt bra saker, som Ralph Azham, The Singles Theory, Zita bok 2, Scalped, Paris Soirees, Hilda och Salvatore, men baske mig om inte dagens bok är den bästa nya (för [...]

  4. Årskrönika 2012: Serierna « Simon säger said,

    [...] Scalped: Vertigos bästa titel på mycket länge var en hårdför skildring av livet på ett indianreservat i dagens USA. Jag var helt knockad efter att ha läst de 45 första numren; avslutningen var inte riktigt lika bra men ändå fantastisk. Måste-läsning. [...]

  5. Det var en gång i Frankrike: Herr Josephs imperium | Simon säger said,

    […] att jag nämner just Vertigo är annars att jag flera gånger kom att tänka på den fantastiska Scalped, en serie som också berättades på ett liknande sätt som här och med en mycket komplicerad man […]

  6. Thor – God of Thunder | Simon säger said,

    […] stil. Och sen såg jag att den som stod för manus var Jason Aaron, mannen bakom den suveräna Scalped. Med andra ord, dags för ett nytt försök med […]

  7. Thor – God of Thunder | Serienytt.se said,

    […] stil. Och sen såg jag att den som stod för manus var Jason Aaron, mannen bakom den suveräna Scalped. Med andra ord, dags för ett nytt försök med […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare