No realtee shit: Spaceman

17 september, 2012 at 17:03 (Serier) (, , )

Efter att ha läst klart Brian Azzarello (manus) och Eduardo Rissos (teckningar) Spaceman tänkte jag mig att jag i recensionen skulle jämföra med deras serie 100 Bullets och min recension av densamma. Men det visade sig problematiskt för jag skrev uppenbarligen inte någonting om den när hade läst klart den för ungefär ett halvår sedan. Hoppsan! Därför får jag väl förklara lite mer om 100 Bullets när jag tar upp (o)likheter mellan den och Spaceman istället för att bara hänvisa till den icke-existerande recensionen :-)

Så, vad är Spaceman för en serie? Först råfakta: En nio nummer lång miniserie utgiven på Vertigo som utspelar sig i en framtid där de rika lever lyxliv medan det stora flertalet hankar sig fram i förorenade slummiljöer. Ett påbörjat rymdprogram för kolonisering av Mars medelst genmanipulerade människor har lagts ner, och de fyra därför avsedda astronauterna har mer eller mindre glömts bort av allmänheten. Orson, en av dem, försörjer sig som skrotletare när han en dag blir inblandad i en kidnappningshistoria där ett av ett kändispars adopterade barn försvunnit. Men eftersom parets familjeliv följs av hela världen i en dokusåpa är det inte uppenbart hur mycket som är planerat för tittarsiffrornas skull och hur mycket som är på riktigt…

(Och nu en allmän utläggning om Azzarello. Det kommer bli en hel del kritik men den ska förstås på rätt sätt: Skälet till att jag kritiserar Azzarello rätt utförligt är för att han har så många bra egenskaper, och därför är det frustrerande med hans dåliga vanor. Så kritiken ska läsas positivt för så gott som alla Azzarellos serier är mycket läsvärda.)

Brian Azzarello är en knepig författare. Det jag läst av honom har alltid haft riktigt bra enskilda partier och oftast utmärkt stämning, men det har samtidigt varit dåligt beställt med tydlighet. Tydligaste exemplet är hans mest kända serie, 100 Bullets. Jag gillar stora delar av den, men jag skulle aldrig kunna förklara vad det är som egentligen händer; agent Graves manipulationer är även när serien är slut huvudsakligen ett mysterium. Egentligen tror jag att Azzarello själv har klart för sig vad som försiggår men i sin strävan efter att inte avslöja för mycket för tidigt blir det istället så gott som omöjligt att hänga med. En kortare serie som det gick att hålla i minnet skulle kanske varit bättre för 100 nummer utspridda över 9 år? Nix pix!

Graves planerar någonting obegripligt i 100 Bullets

Andra serier av Azzarello med liknande brister är hans Stålmannen-serie For Tomorrow och hans Hellblazer-svit (den senare är irriterande svårbegriplig men eftersom det där bara handlar om knappt 30 nummer går det preciiis att hålla allt i huvudet när han äntligen avslöjar vad som pågått).

Efter den här långa utvecklingen är det ingen överraskning att jag gillar Spaceman men att jag samtidigt tycker att den är onödigt komplicerad och otydlig. Azzarellos mani för att inte förrän i upplösningen på en serie avslöja varför det som hänt hänt känns som en dålig vana snarare än ett smart sätt att skriva; jag tror han skulle må bra av en redaktör som sa åt honom att försöka skriva en rak historia från början till slut. Jag är övertygad om att han skulle klara det alldeles utmärkt för när han är bra är han riktigt bra.

Orson med bröder på Mars?

Min irritation beror också på en del andra saker. Först och främst kan jag inte låta bli att tänka på Scalped som jag nyss läste där författaren Aaron precis som Azzarello berättar sin historia bit för bit när han allteftersom avslöjar vad som hände innan serien började. Men Aaron gör det så mycket bättre där varje ny pusselbit dyker upp exakt när den behövs istället för som Azzarello där allt kommer på slutet (om man har tur, dvs att inga pusselbitar saknas…). Det är inte Azzarellos fel att jag just läst ett liknande upplägg, men för mig gjorde det Spaceman sämre.

Därutöver blir det väl mycket med handlingens otydlighet när jag också måste anstränga hjärnan för att förstå vad personerna i serien säger. Azzarello älskar slang, framförallt med kriminellt ursprung, och hans serier är fulla av det. Exempelvis är både 100 Bullets och även hans Hellblazer pepprade med den varan. Här har han gått steget längre: Personerna som lever i slummen pratar en slags förenklad engelska som är en blandning av Azzarellos älskade kriminella slang och chat-språk:

Jag gillar språket (på samma sätt som Burgess påhittade framtidsslang i A Clockwork Orange) men det gör inte manuset enklare att följa med i. Tyvärr.

Nog med ris, dags för ros.

Som i så många andra Azzarello-serier är personskildringen bra; han har en talang för att berätta om människor på samhällets botten utan att vare sig försköna eller titta ner på dem. Språket är i sig också ett plus i det sammanhanget, där personernas sätt att tala omedelbart placerar in dem i samhället  för i Spaceman talar man mer vårdad engelska ju bättre man har det socialt.

Miljöerna gillar jag också, både när det är slummen, överklassen eller planeten Mars (även om NASAs Mars-planer lagts ner hallucinerar Orson serien igenom om hur resan kunde gestaltat sig (fast med tanke på oklarheterna i manuset kan jag inte garantera att Orson inte var där…)).

Och de delarna av handlingen som håller ihop, som kidnappningsdelen, är bra berättade. Azzarello slarvar inte med sina manus utan är alltid noga med att saker och ting ska hända av en orsak det är bara det att han är dålig på att förklara orsaken.

Slutligen har vi också Rissos bidrag. I 100 Bullets tyckte jag att han höll en jämnare kvalité än Azzarello och dessutom med en en smula kantig linje där människorna är karikerade men ändå realistiska som jag verkligen uppskattade, men att teckningarna saknade det där lilla extra som skulle förvandlat dem från bra hantverk till någonting mer unikt. Här däremot har Risso tagit steget; jag kan inte säga om det är så enkelt att tuscharen och/eller färgläggaren passar bättre, men slutresultatet är iallafall extremt bra. Det är personligt, det är varierad och mycket funktionell layout, det är humoristiskt/våldsamt/sorgligt när det ska vara det. Kort sagt visar Risso här att han är bland de allra bästa nu verksamma serietecknarna, med en stil som därtill passar så gott som perfekt till Azzarellos manus. Att hans sätt att teckna ansiktsuttryck ibland påminner ganska mycket om min favorit Amanda Conner gör det inte sämre ;-)

Spaceman är enligt uppgift den första av fyra serier tillsammans som Azzarello och Risso planerat efter att de avslutade 100 Bullets och Vertigo har sagt att de ska ge ut dem alla. Otydligheten till trots är Spaceman en mycket bra serie och jag ser verkligen fram mot de andra utlovade serierna också :-)

About these ads

4 kommentarer

  1. Sandra said,

    Jag hade inga problem med Azz’ omgång av Hellblazer—det är separata arcs.
    100 Bullets ville jag inte läsa klart.

    Risso… jag hatade länge Risso, sen kom jag på att det egentligen var färgläggningen som hade stört. Risso tecknar för svartvitt och det skulle kunna gå att göra en snygg färgläggning (typ som V för Vendetta—ja, den är mkt mkt snyggare i s/v men den är ändå bra i färg).
    Han lämnar ofta bakgrunden vit och så kommer det en ful jäkla gradient.

  2. Sandra said,

    Sonia Oback typ skulle vara en bra match

  3. Simon said,

    Hellblazer-arcen var en stor historia; det var ju först på slutet som det förklarades varför Constantine suttit i fängelset (eller snarare varför han lurats in i mordet han dömdes för) och varför han uppträdde som han gjorde på den där s&m-klubben. För mig gnagde den där osäkerhetskänslan hela sviten igenom: Varför håller egentligen Constantine på som han gör? Det är typiskt för Azzarello att han först presenterar resultatet av något (Constantine i fängelset) och sedan först senare talar om vad orsaken var.

    Risso: Sant att han ser väldigt bra ut i svartvitt! Men som sagt tycker jag att färgläggningen i Spaceman är lyckad trots att jag normalt inte är så förtjust i toningar. Jag tror det åtminstone delvis beror på att i Spaceman är det fylligare och starkare färger jämfört med den mer blaskiga i 100 Bullets och det tycker jag passar mycket bättre. Jag kan återigen jämföra med Conner när Paul Mounts färglägger i en liknande ”tyngre” stil som jag gillar. Fast det är klart, jag vet att du föredrar också Conner i svartvitt :-)

  4. Sandra said,

    Ah, sant, det var lite meta-inslag mellan dom olika arcsen men det var inget som gnagde för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare