Blacksad: En hårdkokt katt

30 september, 2012 at 01:14 (Europeiska serier) (, , )

Antropomorfiska serier är anatema för en hel del läsare; de tycker att det är konstigt att läsa berättelser där huvudpersonerna av någon för dem obegriplig anledning är tecknade som människoliknande djur istället för människor. Jag har läst kritik av Kellermans Rocky som går ut på precis det, men även exempelvis Barks har jag sett en del gnäll över (typ ”Visserligen är det bra historier, men måste det vara ankor i huvudrollen?”). För att inte tala om Cerebus, serien som innan den gick helt överstyr var en av de absolut bästa som gjorts men där flera kritiker hade svårt för att det var ett jordsvin som hade huvudrollen, i en värld befolkad av vanliga människor.

Själv har jag inget problem med genren; Barks skattar jag högt, och Cerebus med för den delen (innan nämnda katastrofutveckling). För mig låter det ungefär som de som klagar på böcker med alltför fantastiskt innehåll (science fiction, fantasy, sagor,…) eftersom det inte är tillräckligt realistiskt. Djur som agerar som människor har alltid funnits med i våra berättelser så varför skulle de inte göra det i serier också?

Och efter detta lilla försvar för genren tänkte jag nu klaga på att serien Blacksad, skriven av Juan Díaz Canales och tecknad av Juanjo Guarnido, använder sig av djur i huvudrollen. Hittills har fyra album kommit ut på engelska och jag passade på att läsa om allihop i samband med att det senaste albumet, A Silent Hell, kom ut.

Blacksad utspelar sig på 50-talet i ett USA fyllt med skarpt skurna kostymer, jazz, rasism, kriminalitet, undersköna damer och hårda män. Huvudpersonen är givetvis privatdeckare av det smått ruffiga slaget, och fallen han dras in i är komplicerade och sällan med välkammade slut eftersom ingen av de inblandade har helt rent mjöl i påsen. Dyker det upp en man med makt (alltid män, givetvis) kommer han garanterat vara korrupt, och lika osvikligt kommer kvinnorna i hans väg vara av femme fatale-typen.

Att Blacksad är fylld av klichéer är egentligen inget problem eftersom den här slags deckarhistorier ska vara precis såhär så det tänker jag inte kritisera den för; Canales gör ett alldeles utmärkt jobb med att väva ihop de täta historierna. Och Guarnido tecknar riktigt bra, med en bra känsla för framförallt färg (A Silent Hell har en intressant essä av tecknaren själv där han beskriver de problem han ställts inför i samband med miljöskildringen, och ta mig katten om inte de 38 sidorna är nästan intressantare än de 56 sidor som serien består av). Det han möjligen kan kritiseras för är en viss stelhet i ansiktsuttrycken, och det är väl delvis här som mina tvivel har sin grund.

Människa vs Djur (från första albumet)

För när jag läser Blacksad blir jag genuint irriterad på antropomorfin. Inte ofta men då och då, och framförallt när det helt enkelt ser för konstigt ut med djurhuvudena. För mig verkar det som om Guarnido inte har någon fallenhet för att teckna varelser av det här slaget för jag saknar den konsekventa behandlingen av hur mycket drag från djur och hur mycket drag från människor som karaktärerna har. En del ser ut som nästan enbart djur, en del som människor med djurmasker. Ett typexempel är Blacksad själv, en katt, som har en fysik som en välbyggd men inte muskelstinn atlet. Det känns helt fel eftersom katter är slanka och smidiga djur, inte muskulösa (åtminstone inte vanliga huskatter).

Som redan nämnts finns det också personer med mer djuriska drag men albumen igenom blandas de upp med personer som känns som om de kommer från ett annat universum. De vackra och sexiga kvinnorna har till exempel så gott som helt mänskliga drag, förutom en söt liten näsa som tagen från ett gosedjur och öron som en japansk kattflicka, och när de bildar par med till exempel en man med ett huvud som ser ut som en helt realistisk flodhäst blir det bara absurt (och lite trist eftersom det så tydligt anammar den gamla trötta klichén om snygga unga kvinnor + äldre fula män med inflytande). Men det ska sägas att i The Silent Hell har Guarnido fått till balansen bättre, och det är inte lika uppseendeväckande stora skillnader på personerna längre.

Blacksad är en serie med ett bra manus för den som gillar genreverk à la Chinatown och med teckningar som hör hemma bland den klart bättre delen av europeiska äventyrsserier. Men att det är en antropomorfisk serie tillför den här gången ingenting utan det distraherar istället, med en teckningsstil som skulle mått bra av att Guarnido hade spenderat lika mycket tid på att fundera på vilken slags av antropomorfisk serie han skulle göra (bara djurhuvuden à la Rocky eller Omaha? Helt djuriska personer à la Barks?) som han gjort på färgläggningen.

Sol vs Skugga (från A Silent Hell)

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare