Erst kommt das Fressen: A Chinese Life

15 oktober, 2012 at 14:35 (Biografiska serier) (, , )

En händelse som ser ut som en tanke är mitt läsande av A Chinese Life bara dagarna efter Mo Yans Nobelpris i litteratur. Priset har kritiserats från flera håll eftersom Mo Yan av många ses som en representant för det officiella Kina i och med att han är vice ordförande i det kinesiska författarförbundet och därmed också ansvarig för Kinas repressiva handlingar.

Den kritiken är också i högsta grad relevant för A Chinese Life, Li Kunwus självbiografiska serieroman om 700 sidor (där Philippe Ôtié har varit rådgivare för att göra boken mer begriplig för västerländska läsare). Kunwu berättar om sitt liv från födelsen 1955 framtill dags dato, dvs det moderna Kinas framväxt. Mao, kulturrevolutionen, de fyras gäng, demonstrationerna på Himmelska fridens torg täcks in i den här mycket personliga berättelsen, där de stora skeendena enbart belyses från huvudpersonen och andra i hans närhets erfarenheter. Så om någonting viktigt för Kina inträffade men det inte hade någon betydelse för någon av dessa så hoppas det över eller nämns bara i förbifarten.

Kunwu besöker sin far som sitter fängslad i ett uppfostringsläger under kulturrevolutionen

Det höga sidantalet till trots är det här en snabbläst bok och en mycket intressant sådan. Visst har jag läst om mycket av det här på andra håll men det är stor skillnad mot en historisk redogörelse där beskrivningen blir mer abstrakt, medan det här istället är en beskrivning på gatunivå, så att säga.

Ta till exempel kulturrevolutionen som här skildras ur synvinkeln från ett barn (Kunwu var 11 år när den började) och som framstår som en närmast total anarki där ingen vet vad som pågår eller vem som bestämmer. Kunwu kastar sig själv hängivet in i kampen men helt klart med ett barns motiv: Det är oerhört lockande att vara den som bestämmer över vuxna, och att exempelvis kunna kräva att ens lärare varje dag ber om förlåt för sin uselhet (de har akademisk utbildning, någonting som kulturrevolutionärerna såg på med stor misstänksamhet).

Mycket framstår för mig som komplett vansinne i det som Kunwu skildrar. Vad jag skulle kalla kontinuerlig hjärntvätt av medborgarna är ständigt närvarande, och oupphörliga ideologiska lappkast där personer och filosofier ena dagen höjs till skyarna för att nästa dag smutskastas å det grövsta. Olika propagandastrofer är ständigt förekommande i boken, ofta som en översättning i nederkanten av de banderoller som skymtar förbi.

Men samtidigt finns ju människorna, och de framstår hela tiden som just människor. En del drivs av girighet, en del av ideologi, en del av småsinthet, en del av kärlek, precis som det alltid varit överallt i världen. Det som gör att det bitvis känns som en absurd Kafka-värld är det ideologiska filtret som finns ovanpå hela tiden, med en abstrakt och avlägsen överhet som då och då kommer med sina påbud som är lika slumpmässiga och kräver absolut lydnad oavsett logik som vilka religiösa påbud som helst. Visst tror en del av personerna här på vad som sägs, men långt ifrån alla (även om man sällan vågar påpeka sina tvivel högt).

Den unge Kunwu genomlever en av Maos fixa idéer

En mycket tydlig känsla av vad Kunwu själv tycker om utvecklingen infinner sig också när jag läser boken: Kulturrevolutionen var en katastrof, och tiden efter den (dvs efter 1976) framstår i boken som en gyllene era när man äntligen vågade kasta av sig paranoian och vara ärlig. Plötsligt är det okej att säga att Kina ligger efter utvecklingen i väst och att allt inte är dåligt där (innan dess skildras samhället som mer à la dagens Nordkorea där allting bra finns i Kina/Sovjet, och allting dåligt i väst), att våga tänka åtminstone lite på sig själv istället för att partiet är det viktigaste i alla lägen, och att hylla Kinas historiska kultur (under kulturrevolutionen ansåg man att all pre-kommunistisk kultur skulle förstöras). Men mot slutet av boken smyger det sig också in tvivel på vad som hänt de sista åren, med ökad egoism och korruption, och en viss saknad av de tidigare socialistiska visionerna med ett samhälle där alla hjälps åt anas.

Kunwu shoppar tofu tillsammans med sin mor i nutida Kina

Kunwus teckningar är mestadels riktigt bra. Det är nog snabbt tecknat och jag tror inte att han skissat före; det ser ut som om tuschen gjorts på fri hand vilket gör att det ser mycket levande och spontant ut. Lustigt nog kommer jag snarare att tänka på en del icke-asiatiska serietecknare som José Muñoz eller Edmond Baudoin än andra östasiatiska tecknare. Och apropå det finns det en (alltför kort IMHO) underbar episod i boken om Kunwus första besök i Frankrike där han bland annat besöker Angoulême och förundras över franska serier. Vad som däremot är riktigt tråkigt är att se hur reproduktionen av Kunwus teckningar ser ut på en del sidor i den första tredjedelen av den här boken: Det verkar som om man scannat in teckningarna med en upplösning långt under det som är acceptabelt för tryck. Konstigt nog är det bara första tredjedelen som är drabbad, som sagt, och bara vissa sidor där. Jag har ingen aning om vad som hänt men även om det finns en anledning, typ att originalen försvunnit, så måste jag påpeka det för det ser bara för trist ut där det händer.

Och nu som avslutning tillbaka till Mo Yan: Varför kom jag att tänka på honom när jag läste A Chinese Life?

Skälet är att Li Kunwu definitivt också kan ses som en representant för Kina eftersom Kunwu är medlem av det kommunistiska partiet. Faktum är att hans kamp för att bli antagen är ett återkommande inslag i serien; att hans farföräldrar var landägare gör att han under stora delar av åren som skildras anses som en potentiell överlöpare. Och hans medlemskap gör att det är svårt att inte läsa serien i det ljuset: Hans beskrivning av det moderna Kina är egentligen någonting jag i stora drag håller med om (den välvilliga grundidén, kulturrevolutionens fasor, de allmänna förbättringarna efter densamma, de senare årens problem), men jag kan inte låta bli att bli en smula misstänksam när jag vet att berättaren också är medlem i partiet. Det är kanske orättvist men det gnager ändå i mig.

Men samtidigt känns A Chinese Life mycket ärlig; jag tvivlar egentligen inte på att det här är hur Kunwu upplevt det. Precis som han säger så måste man när man ser dagens Kina där många har överseende med de misstag och övergrepp som görs ha i åtanke vad som skett innan. Efter de ohyggliga svältåren efter Maos idiotiska idéer om utrotning av ohyra och kaoset under kulturrevolutionen är det Kunwu mest av allt önskar sig stabilitet och ett liv där inte nästa dags överlevnad är det viktiga. Han är väl medveten om att allt inte är bra (och som sagt känner han sig lite nostalgisk när han tänker på de tidigare visionerna), men att allt har sin tid.

Och ärligt talat har jag svårt att kritisera honom för jag förstår till fullo vad han menar; att ignorera Brecht-citatet i det här inläggets titel (den fullständiga lydelse är Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral, dvs i första hand är det överlevnad som gäller och först därefter tänker man på moral) leder alltför lätt till de katastrofer vi sett i kulturrevolutionens Kina, dåvarande Sovjetunionen och dagens Nordkorea. Det vore ohederligt att inte erkänna att dagens Kina är oerhört mycket bättre än 60-talets, även om det inte innebär att man inte ska kritisera dagens Kina också när det behövs.

Slutligen, för att inte avsluta med ett rent politiskt stycke, så vill jag verkligen rekommendera A Chinese Life. Det är en mycket ovanlig serie som ger en inblick i hur en vanlig människa som växt upp tillsammans med det moderna Kina upplevt resan, och om  nu hans upplevelser väl matchar det som dagens kinesiska politiker vill så kan det faktiskt bero på att en hel del kineser ser på sitt land på samma sätt :-)

About these ads

4 kommentarer

  1. Sandra said,

    Jo det var hemskt i Kina på 60-talet men samtidigt var det svält i t.ex. Indien samtidigt! Miljoner dog det var sorgligt
    så kapitalism är inte heller någon lösning ☹

  2. Simon said,

    Det fanns säkert flera orsaker till katastroferna i Kina men Mao får ta på sig ett tungt ansvar; utrotning av fåglar och den därefter följande värsta gräshoppsinvasionen någonsin var inte en naturlig katastrof. Plus att kulturrevolutionen i sig var också ett artificiellt framställt elände.

    Jag menar inte att det nödvändigtvis är de kapitalistiska inslagen som gjorde Kina till ett bättre land att leva i (även om jag personligen tror de bidragit eftersom det hittills inte gått så bra i länder där man helt eliminerar kapitalism), bara att det faktum att snittinvånaren i Kina idag har det så mycket bättre än på 60-talet förklarar mycket av oviljan hos till exempel Kunwu att diskutera Himmelska fridens torg-händelserna och liknande.

  3. Sandra said,

    ja jag älskar fåglarna

  4. Bokrecensioner? Mini-min-recensioner? Bloggfunderingar… « Simon säger said,

    […] på svenska, diverse SelfMadeHero-böcker (förutom de nyligen recenserade Pachyderme och A Chinese Life), den nyligen avslutade 20th Century Boys (tar ett tag att läsa eftersom jag ville läsa om allt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare