Serieförfattare skriver romaner: Pat Mills & Stan Lynde

20 oktober, 2012 at 18:03 (Romaner) (, , )

Inga serier idag utan istället vanliga hederliga böcker men med serieanknytning. Författarna ifråga, Pat Mills och Stan Lynde, är ungefär så långt ifrån varandra man kan tänka sig vad gäller filosofi och etik (vilka är viktiga för dem båda) men jag råkade läsa böckerna ifråga ungefär samtidigt så därav den gemensamma recensionen.

Låt mig börja med den dåliga, för att inte säga katastrofala: Pat Mills Marshal Law – Origins, en bok som jag fick syn på på Sf-bokhandeln där den reades ut för ynka 20 kronor. Boken består av två längre noveller, The Day of the Dead och Cloak of Evil, båda med en handfull illustrationer av Kevin O’Neill. Visst visste jag att Mills har skrivit stora mängder dynga i sitt liv, framförallt de serier han gjort för franska förlag och som också gått i Heavy Metal, men eftersom Marshal Law är en av hans bästa serier tänkte jag naivt nog att den här boken kanske skulle vara läsvärd…

För den som inte läst Marshal Law kan den enklast beskrivas som en serie som handlar om att förnedra superhjältar så mycket det bara går. Att ett sånt trivialt tema resulterar i en så bra serie är i mångt och mycket O’Neills förtjänst; hans groteska och samtidigt mycket skickliga teckningar gör den till en fröjd att läsa. I dagens bok är Mills lämnad åt sig själv och det blir pinsamt uppenbart att han inte har en aning om hur man skriver böcker.  Språket är oerhört torftigt och påminner mest om kioskböcker modell sämre, som Nick Carter-böckerna. Här är en slumpmässigt vald passage i boken; jag slog upp en sida och började läsa:

Inside the prison complex, Kiloton had used his huge bulk to envelop the Human Inferno and extinguish his flames. He was intent on dragging him back to his cell when Suicida and the other prisoners appeared. They had old scores with the Executioner of Alcatraz.

Bullet tilted his head back so the makeshift projectiles in his mouth pointed outwards,then triggered the firing mechanism. Hot lead spat from his face. At such close range, and with such a huge target, he could barely miss, and Kiloton received the complete upper denture. The massive jailer fell to the ground, a line of ten bullet holes ranged neatly across his chest.

Det hela känns, föga förvånande, som ett seriemanus som nödtorftigt gjorts om till prosa. Det finns ingenting i texten som gör någonting annat än att helt simpelt beskriver vad som händer; försök till stämningsskapande förekommer överhuvudtaget aldrig. Att texten är rent beskrivande gör också att den saknar rytm eftersom alla meningar beskriver lika mycket handling, och därmed blir hela berättelsen en enda jämngrå sörja.

Dessutom är Marshal Law en extremt rå karaktär, och när O’Neills teckningar inte längre är med i ekvationen och Mills text är så oförlåtande blir det sadistiska våldet och sexet bara obehagligt. Det fantastiska med O’Neill är att han i serien förvandlar det hela till en underbar blandning av humor, råhet och groteska överdrifter, men att bara läsa texten? Urk!

Så Mills som prosaförfattare? Underkänt, med råge!

Nu till någonting bättre, nämligen Stan Lyndes western-romaner. Liksom Mills rör sig alltså Lynde i miljöer som känns igen från hans serier, men han har inte återanvänt karaktärer från sina serier utan istället skapat nya. Hittills har det blivit ett tiotal romaner varav jag bara läst de första två, The Bodacious Kid och Careless Creek.

Huvudpersonen i båda böckerna är ynglingen Merlin Fanshaw som när böckerna börjar precis blivit föräldralös. Han är en mycket typisk Lynde-skapelse: Godhjärtad, kristen, men också jordnära och på intet sätt en alltid dygdig person. Fängelsebesök är någonting han ofta råkar ut för (även om det måste sägas att det vanligtvis beror på hans korta stubin och odugliga sheriffer), och han lockas av det kriminella livet när han i The Bodacious Kid råkar bekanta sig med en liga med en mycket karismatisk ledare.

Överlag känns romanerna som precis det man skulle kunna väntat sig från Lynde, speciellt om man tänker på hans sena serie Latigo. De är välskrivna, har gott om humor, men också stora portioner allvar. Och eftersom det här rör sig om romaner istället för serier gjorda för den känsliga amerikanska dagspressen kan han vara mer realistisk vad gäller skildringen av Vilda Västern. Här är det inget tvivel om att indianerna diskrimineras, eller att kvinnorna riskerade att råka riktigt illa ut utan att någon lag kunde skydda dem (som exempelvis Merlins partner i Careless Creek, Pandora, vars mamma var indian men där hennes pappa efter modern död utnyttjar henne å det grövsta).

Ett annat sätt som Lyndes bakgrund som dagsserietecknare märks på är prosan. Till skillnad från Mills så förstår Lynde att det är skillnad på ett seriemanus och en roman (kanske hjälper det att Lynde också tecknade sina serier och därmed är mer medveten om hur mycket av en series atmosfär och känsla som beror på teckningarna), men han har en uppenbar förkärlek för att nästan varje stycke ska ha en liten knorr, precis som knorren på en seriestripp:

I tried to think, to remember what I’d done to get myself thrown in the pokey, but at first I could not. Then, slowly, the ache in my head began to let up some, and I remembered my scuffle with Mr. Bear. I was still wearing my slicker, and my hat was lying nearby on the floor. My cartridge belt, holster, and six-shooter were gone, of course, so I could tell right off that particular jail was a first-class operation.

Det är inte alltid ett skämt; det kan lika gärna vara en allvarlig observation eller någonting annat, men likafullt är rytmen uppenbar. Ibland kan det bli lite för mycket, men oftast är det bara en lite udda sätt att skriva på som fungerar alldeles utmärkt.

Åtminstone de två böckerna jag läst är båda skrivna i jag-form och det bidrar till western-känslan, med Merlins flitiga användning av ord som jag inte sett förut men som oftast framgår från sammanhanget (som ordet pokey ovan). Dessutom märks det på språket att Merlin är en handlingens man snarare än ordens, med en ledig stil på gränsen till talspråk.

Jag kan inte påstå att jag är en western-kännare när det gäller böcker; förutom Lyndes har jag nog inte läst mer än en handfull andra, och de var enklaste sortens kioskböcker (som försvar läste jag dem som kurslitteratur när jag gick en kurs om populärlitteratur på universitetet) så att Lynde är bättre än dem säger inte mycket. Men jag har läst en hel del annan litteratur och Lyndes är bra avkoppling, och eftersom jag verkligen tycker om hans serier Rick O’Shay, Latigo och Pardners och hans alldeles egna och säreget gammalmodiga blandning av humor och allvar så är det knappast en överraskning att när han skriver böcker i samma stil så läser jag dem gärna. Fast det är klart, jag skulle ännu hellre se att något förlag tog och gav ut Rick O’Shay i en samlad utgåva!

About these ads

1 kommentar

  1. Sandra said,

    Du vet jag tycker ju Mike Carey’s X-Men (och diverse spinoffs) är helt perfekta. Intressanta och »ja, helt rätt, ja helt rätt«-nickar från mig på varje sida utom då och då där det istället blir ett »coooolt«.
    men dom felix castor böckerna var dåliga tyckte jag. cliché. som en försämrad constantine/dresden mashup.
    men nu när jag ser pat mills prosa-text ja då framstår genast careys böcker som superbra!

    för problemet med dom är att det är alldeles för mycket konstig inre monolog. men det är åtminstone ett bra språk! vilket man inte kan säga om pat mills. investera i strunk & white min kära mills.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare