Två filmer

31 maj, 2014 at 17:42 (Film) (, )

Idag fick jag lust att nämna två filmer med serieanknytning så här är de!

Jag såg i veckan för första gången Robert Altmans ökända film Popeye från 1980. Vad kan jag säga? Det borde verkligen vara bra: Robert Altman. Robin Williams. Shelley Duvall. Popeye. Musikal. Alla saker som oftast leder till något jag gillar, men här misslyckas det kapitalt. Filmen är inte rolig och jag misstänker att de inblandade märkte det under inspelningen för det finns en förödande mängd scener där de bara skuttar/snubblar runt och bara säger ungefär ”Oj! Hoppsan! Ojoj”, dvs inga riktiga repliker utan bara scener som förlängs för att fylla ut tiden, och likaså proppfullt med pinsamt fåniga ljudeffekter tagna ur gamla tecknade filmer.

Plus att myllrandet av personer och mumlandet av repliker som Altman ofta excellerar i här bara känns irriterande. En mängd detaljer är i sig skickligt gjorda, som Williams som perfekt härmar Popeyes räst från Fleischer-filmerna, Duvall som skickligt spelar Olive Oyl, eller staden Sweethaven som ser riktigt mysig ut, men det spelar ingen roll: Filmen fungerar inte alls, någonsin. Och Harry Nilssons musik är trist den med, även om skådespelarna här och där lyckas framföra sångerna med en naiv och vardaglig charm.

Mycket sorgligt, på det hela taget.

Nästa film!

Eller film, det är bara en trailer för en film men jag tyckte det var fascinerande att den gjorts: Filmen Dark Dungeons är baserad på serien med samma namn som jag skrev om i höstas. Dvs den kristna missionären Jack Chics rabiata anti-RPG-serie där det tydligt visas hur rollspelande leder ungdomar in i fördärvet.

Filmen är inte gjord av kristna förespråkare men tydligen inte heller menad som en parodi, utan helt enkelt en rak filmversion av serien. Mycket skumt, på min ära!

Direktlänk 2 kommentarer

Hur var filmen?

6 mars, 2014 at 21:09 (Film) ()

Thermae Romae - Film I

Thermae Romae-filmen alltså; jag kunde inte låta bli att leta upp den efter att jag läst klart serien :-)

Och jodå, den var ungefär vad jag hade hoppats: En trevlig rulle utan djupare anspråk som fångade seriens lättsamhet alldeles förträffligt. En del förändringar, såklart, med en film som var lite mer meta än serien (i serien är Lucis kvinnliga kärleksintresse fascinerad av romarriket, i filmen är hon en misslyckad serieskapare som har svårt att komma på ett bra ämne innan hon träffar Lucius och gör honom till hjälte i sin serie Thermae Romae) och med en del mer absurda inslag som Placido Domingo-kopian som sjunger varje gång Lucius färdas i tiden.

Hiroshi Abe, skådespelaren som gestaltar Lucius, gör en charmant insats med en Lucius som aldrig drar på smilbanden den rätt fåniga handlingen till trots. Filmen är i grunden en buskis men en ovanligt trevlig sådan som alltid är medveten om att den är en komedi men utan att fåna sig i onödan, så att säga. Att befolkningen i antikens Rom pratar japanska gör ingenting (jag är van efter att ha sett så många engelskspråkiga romare sen tidigare) och man löser överlag språkfrågan riktigt finurligt.

Dessutom har filmen betydligt mer påkostade miljöer än jag räknat med, med ett antikt Rom som såg riktigt imponerande ut. Men det är inte så konstigt med tanke på att man spelat in scenerna från Rom i filmstaden Cinecittà och där haft tillgång till HBO-serien Romes scenerier.

Jag var nöjd, men känner mig nog lite skeptisk till uppföljaren som kommer ut i Japan i år; som jag skrev kändes det som om serien var lagom kort så att den inte kändes uttjatad, och jag är rädd att när det gäller filmen så var en film precis lagom det med ;-)

Thermae Romae - Film II

Direktlänk Lämna en kommentar

En julhyllning till Bill Watterson

18 december, 2011 at 22:03 (Film) ()

För charmig, kan inte låta bli att länka:

Direktlänk 2 kommentarer

Och nu TV: Neil Gaiman skriver Doctor Who

30 maj, 2011 at 14:20 (Film) (, )

OK, det har ingenting med tecknade serier att göra, men eftersom Neil Gaiman definitivt har serieanknytning tänkte jag skriva en mycket kort blänkare om hans debut som Doctor Who-författare, avsnittet The Doctor’s Wife som sändes 14:e maj.

För den som inte vet vad Doctor Who är så är det en brittisk science fiction-serie som gått på BBC sen 1963, med kortare avbrott, och som utmärker sig för att den kan handla om precis vadsomhelst: Jordens undergång i en svindlande avlägsen framtid, drottning Victoria jagad av varulvar, Vincent van Goghs förmåga att ana sig till utomjordingar, osv (vad nu ”osv” betyder i det här sammanhanget…). Det enda som förenar det hela är huvudpersonen själv, Doktorn, som aldrig kallas för någonting annat än just det. Och hans tidsresemaskin, Tardis, som ser ut som en gammal poliskiosk från 50-talet.

Jag började se på Doctor Who när den gjorde en nystart 2005 och har älskat den; den är mycket brittisk, ibland rejält suggestiv, och alltid överraskande, med sin blandning av high concept-sf och rejält fånig dito, och föralldel emotionella djup när den så vill. Författarna har varierat, och att Gaiman skulle bli tillfrågad är inte precis överraskande: Hans profil passar perfekt för en sån här tv-serie.

Eller han borde passa perfekt; tyvärr är jag inte helt nöjd med The Doctor’s Wife. Jag tänker inte berätta några detaljer av vad som händer eftersom det är ett så nytt avsnitt att många inte hunnit se det ännu, och en stor del av charmen med Doctor Who är som jag nämnt överraskningarna, men jag kan berätta att det är en episod som nog var tänkt som en känslomässig höjdpunkt, med stort nostalgi-värde för trogna tittare.

Och det är nog där det felar; en gång i tiden var Gaiman riktigt bra på att skildra starka känslor, som i de tidigare delarna av Sandman, Hold Me med flera serier. Men de serierna kan också uppfattas som rätt så kitschiga (jag tycker väldigt mycket om dem så det är inte menat som kritik, bara som beskrivning), och min misstanke är att Gaiman nuförtiden anstränger sig hårt för att också vara någonting mer än en författare som bara spelar på känslosträngarna. I och med det har han olyckligtvis tappat förmågan att nå fram till de primala känslorna, och Doctor Who som inte precis är en subtil tv-serie fungerar inte utan dem. Det som var mest effektfullt var den dysfunktionella ooden, och det beror mest på att de alltid varit smått skrämmande, speciellt när de inte fungerar som de ska.

Så istället för en nostalgi-tripp som vrider på tårkranarna fick vi en episod som utan att vara dålig inte var en av de bättre, och ett förlorat tillfälle som inte kommer komma igen (det som händer i episoden är en engångsföreteelse; att göra om det skulle förta all effekt avsnittet hade). Synd!

Direktlänk 2 kommentarer

Tardi + Besson = Adèle Blanc-Sec i filmvärlden

11 mars, 2011 at 22:31 (Film) (, , )

Trailern dök upp tidigt förra året, filmen hade premiär lite senare, och nu har till slut Luc Bessons filmatisering av Jacques Tardis serieklassiker Adèle Blanc-Sec letat sig till Sverige i form av en DVD-utgåva. Och eftersom jag verkligen tycker om både Tardi och Besson så är jag glad för det; jag brukar visserligen ha lite svårt med filmatiseringar av serier/böcker men trailern verkade åtminstone lovande ;-)

Så hur fungerade Tardi/Besson-mixen då?

Inte alltför illa skulle jag säga. Serien är en riktigt underhållande soppa med extremt komplicerad intrig (en medveten drift med thrillers) och en underbar atmosfär, med ett mellankrigs-Paris fullkomligt invaderat av diverse mystiska djur och kreatur (läs min recension här). Tardi tar det mesta med en klackspark; Adèle dör men blir återupplivad; mumier blir likaså återupplivade sådär på en höft; en pterodaktyl kläcks från ett gammalt ägg utan egentlig förklaring; osv, osv. Det är inte precis en serie man ska läsa för den spännande handlingen för det finns egentligen inte någon story, bara en massa händelser. Men trevligt är det!

Filmen är i mångt och mycket samma andas barn, och det är när den är som mest spretig den är som bäst. Besson har lagt till en lite tajtare story där det faktiskt finns ett mål för det som händer (Adèles syster behöver hjälp, och det är därför Adèle försöker få hjälp från de gamla mumierna), men de delarna kändes ärligt talat lite påklistrade och för klyschiga. För att jämföra med hans andra filmer skulle jag gärna sett ännu lite mer av uppsluppenheten i Det femte elementet för det här är en film som gör sig bäst som en matinéfilm, inte som ett drama. Karaktärerna är för tunna för att scener som är tänkta att vara känslosamma egentligen ska fungera, även om huvudrollens Louise Bourgoins energi nästan klarar av att lyfta de scenerna också.

För Bourgoin är riktigt bra här. Jag har inte sett henne förut men gillade henne skarpt; hennes fullkomligt självklara självsäkerhet och förmåga att klara av alla möjliga hinder på sin väg är riktigt underhållande att se. De övriga skådespelarna är definitivt dugliga, men deras största förtjänst är hur troget de efterliknar Tardis ganska egendomliga utseenden utan att använda obscent mycket smink, något jag inte trott möjligt. Ett ganska perfekt exempel på hur man kan fånga känslan från ett medium och överföra den till ett annat, utan att slaviskt kopiera :-)

Så ett manus som ibland känns som det är skrivet med vänsterhanden, CGI-effekter som varierar från rätt usla (pterodaktylen) till OK (mumierna), en briljant huvudrollsinnehavare, en Besson som åtminstone ibland visar sig från sitt bästa visuella sida, och en stor portion gott humör = en underhållande film som visserligen inte är i närheten av Bessons bästa som Leon och Det femte elementet, men klart godkänd videounderhållning. Och de som gillar serien behöver inte vara oroliga, det verkar som om Besson också gillar den ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Hmmm…

2 november, 2010 at 00:16 (Film) ()

Direktlänk 4 kommentarer

I väntan på Corto: Filmer jag vill se

16 september, 2009 at 00:16 (Film) (, )

Jag har inte hunnit läsa klart alla Corto Maltese ännu (tangon i Argentina är kvar), så det blir ett litet pausinlägg istället om några filmer jag bara vill se, men som är absolut omöjliga att få tag på:

Min granne Totoro är en av mina favoritfilmer; det är en film för småbarn (och hittills har jag inte hört talas om en enda knodd som inte älskat den) med en alldeles underbart knasig fantasi. Som en kollega på jobbet brukar säga apropå Totoro: ”Vad går den där Miyazaki på egentligen?”

De av er som sett den känner igen Totoro själv härovan, men bilden är från en annan film, Mei och kattungebussen. Det är en kortfilm på ungefär en kvart som bara visas på Ghibli-museet i Tokyo; den finns inte utgiven på DVD, VHS eller liknande, och den verkar inte ens finnas att få tag på på det lite mer ljusskygga delarna av internet (såvitt jag kan se…). Det finns en bilderbok med bilder ur filmen som jag tagit bilden ifrån, men sorgligt nog har jag själv aldrig sett den. Jag var visserligen på Ghibli-museet i somras men då visades en annan film.

Det finns nämligen en samling kortfilmer som Ghibli har gjort som bara visas där med ett rullande schema, och så är det tänkt att förbli. Jag hoppas visserligen att de ändrar sig och ger ut en skiva med alla filmerna någon dag, men hittills ser det mörkt ut. En bild från en annan, Yadosagashi, om en flicka på en camping-tripp som stöter ihop med olika naturandar:

Hur frustrerande det än är att inte kunna se filmerna finns det ändå någonting som gör mig glad med det hela: Det finns fortfarande Ghibli-filmer som jag inte sett, och som jag en dag (hoppas jag!) kommer att få se.

Och nu, tillbaka till Corto för mig, med en till bild från Totoro-filmen; Mei och Totoro möter här en gigantisk gammal kattbuss:

PS. Kom ihåg, Ponyo går just nu på bio i Sverige, så iväg och se den! DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Uppföljning x 3: KAP, Spirou och Ponyo

22 augusti, 2009 at 21:02 (Europeiska serier, Film) (, , , )

Idag blir det lite återkoppling till några tidigare saker jag skrivit om: Kalle Ankas Pocket, Spirou, och Ponyo.

Först av allt har nummer 2 av nyutgåvan av Kalle Ankas Pocket dykt upp, Farbror Joakims skattjakt. Samma som förra gången, dvs den gamla översättningen har behållits men alla serierna är nu helt i färg. Och det är såklart den italienska versionen av Kalle Anka som presenteras, med fokus på farbror Joakim. Jag måste erkänna att jag inte känner igen namnen på vare sig tecknarna eller manusförfattarna (förutom Romano Scarpa, förstås), men duktiga är de iallafall. Framförallt är manusen bra: Historierna är välkomponerade och håller ihop bra, och är överraskande varierade. Bästa historien den här gången: En ny Robinson, med en kombination av Robinson Crusoe, Björnligan och Kalle som (miss)lyckad försäljare.

Nästa bok till rakning är den andra Ett Spirou och Nicke-äventyr av…, Tidens Sump som den danska titeln lyder, skriven och illustrerad av Frank Le Gall. Det är alltså ett Spirou-äventyr som inte ingår i den vanliga serien och som tillåter sig mer friheter med figuren än vanligt. Om artisten vill alltså, men det här hade nästan kunnat vara ett vanligt Spirou-album. Det känns som en typisk äventyrsserie i fransk stil, med en gedigen historia och teckningar, som handlar om hur Zafirs senaste uppfinning leder till att han tillsammans med Spirou, Nicke, och greve Champignac blir strandsatta i 1860-talets Paris. Ingenting fel i det, och det är en rätt så bra episod också, men Le Galls tolkning av Spirou känns inte så spännande. Yoann och Vehlmanns version var klart intressantare, både manus och teckningar, så att förlaget valt att låta de senare ta över den vanliga Spirou-serien också verkar vara rätt val.

Och sist men inte minst: Gake no ue no Ponyo, Hayao Miyazakis senaste film. Den hade precis kommit ut på DVD i Japan när jag var där, och med engelsk textning var den omöjlig att motstå :-) Jag har varit måttligt förtjust i Miyazakis senaste filmer, Det levande slottet och Spirited Away, och föredrar hans tidiga filmer som Totoro och Nausicaä som jag tycker har en charm och lekfullhet som saknas i de senare; de senares allvar och överdåd av fantasterier passar inte riktigt Miyazaki lika bra tycker jag.

Men Ponyo gillade jag skarpt; framförallt är titelkaraktären en alldeles fantastisk skapelse, en naturkraft som gör vad som faller henne in, oavsett följderna. Scenen när hon springer till springer på vågorna förföljandes en bil till tonerna av en underbar mix av Valkyrieritten och filmens titelsång är alldeles…alldeles underbar.

Med lite tur kommer väl Ponyo också upp på svenska biografer, och lita på att jag kommer se den igen då :-)

Direktlänk 8 kommentarer

Fantasterier: Goddess & Coraline

10 juni, 2009 at 00:24 (Film, Serier) (, , )

Så, några korta rader om en serie och en film med serieanknytningar.

Först Goddess, en serie skriven av Garth Ennis och tecknad av Phil Winslade, som jag inte har läst sedan den publicerades för 14 år sedan. Det är en inte helt typisk Ennis-historia, med den new age-inspirerade plotten med en jordgudinna, miljöförstöring, med mera. Handlingen återberättas i efterhand av en av dem som var med, ett berättargrepp som mig veterligen Ennis aldrig använt i någon annan serie; det är intressant som omväxling, men jag är inte säker på att det passar honom egentligen. Det tillför helt enkelt inte någonting, och det enda det för med sig är att jag som läsare redan från början vet att berättaren kommer överleva, vilket man annars inte kan lita på hos Ennis ;-)

Det som också är ovanligt är att det finns ett seriöst (och tydligt uttalat) budskap i botten, något som Ennis inte brukar ha, även om det framställs på ett sätt som är typiskt för honom, med grovkornig humor och splatter.

Teckningar av Winslade är eleganta, med en kontinental stil som skiljer sig markant från den vanliga DC/Marvel-stilen. Uppfräschande, helt enkelt, med en stil som varierar från jugend-liknande till klassisk fransk realistisk äventyrsserie.

Så en något ovanlig bok av Ennis, väl värd att leta upp (de 8 numren gavs ut i samlad utgåva för några år sedan, och finns fortfarande att köpa i butiker).

Så, Coraline, med serieanknytningen att det är Neil Gaiman som skrivit boken som filmen bygger på. Jag har inte läst boken själv; jag har inte varit överdrivet imponerad av hans tidigare romaner och hoppade därför över den här.

Filmen är en dock-animation, liksom regissören Henry Selicks tidigare The Nightmare Before Christmas, och liksom den är det en utsökt vacker film: Det visuella är det tveklöst mest imponerande med filmen. Jag såg den i 3D, men trots att 3D-tekniken fungerar perfekt är jag inte så säker på att den tillför någonting, och skulle lika gärna se den i vanlig 2D.

Men handlingsmässigt är det sämre ställt, och min gissning är att det beror på Gaiman: Liksom hans romaner (åtminstone de jag har läst) är det ett överflöd av infall, och efter varje fantasifull idé som presenterar följer omedelbart en ny. Det ges aldrig tillfälle till att njuta av och försjunka i en scen innan nästa lika sprakande startar.

Vad jag saknar är koncentration, att ta lite färre idéer och istället utnyttja dem mera. Det är imponerande med alla fascinerande scener, men jag blir övermätt och faktiskt lite uttråkad, och det är synd för det finns en historia här som är värd att berätta, med Coralines andra mamma och pappa i sagolandet bakom väggen. Historien blir inte så skrämmande som den borde vara när sprickorna i fasaden börjar visa sig, och den andra mamman visar sig vara någonting helt annat än hon utgett sig för.

Det är kanske inte Gaimans fel helt och hållet eftersom även The Nightmare Before Christmas lider av problem med tempot (även om det där är musiken som  hela tiden hetsar på snarare än manuset), men oavsett problemen är Coraline värd att ses; det lär inte dyka upp en vackrare film på länge, varken i 3D eller 2D.

PS. För Stockholmsbor vill jag påminna om att Staffan@Staffars läsecirkel har träff på torsdag; 18:30 i butiken och det är A Drifting Life som gäller. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Söndag: Serie, bok och film

18 maj, 2009 at 09:31 (Dagspresserier, Film) (, , )

En lat söndag (förutom lite jogging), och här är redovisningen av en del av det jag läst och sett; ömsom vin (mestadels), ömsom vatten (mycket lite), men tyvärr gillar jag inte vin :-(

Först ut är tredje samlingen av Little Orphan Annie, And a Blind Man Shall Lead Them. Vi är nu framme vid den stora depressionen, och Annie skiner starkare än någonsin. Episoderna är längre, och framförallt den långa skildringen av hur Daddy Warbucks blir av med sin förmögenhet (igen), och sedan känner sig tvingad att lämna Annie för att inte vara henne till last är en riktigt bra historia. Annie kämpar på som vanligt, och Grays alltid lika kompetenta skildring av hur det är längst ner på samhällets botten passar bättre än någonsin när hela samhället är drabbat av krisen. Och lite aktuellt känns det ju också, även om jag inte tror att det kommer bli riktigt lika illa som för Annie och Warbucks…

Sen en betydligt tristare historia, nämligen romanen Pride and Prejudice and Zombies, en mashup av Austens klassiker och zombies, tillredd av Seth Grahame-Smith. Jag tar upp den här eftersom den har stora likheter med Marvel Zombies som jag skrev om för ett litet tag sedan, och inte för att jag planerar att förvandla den här bloggen till en zombie-blogg. Liksom Marvel-serien är det här ett projekt som låter bra mycket roligare än det är; idén låter skoj, men genomförandet här är sämre än i serien. Smith har inte, som jag hoppades på, skrivit om Austens bok med addition av zombier, utan istället har han bara här och där lagt till enstaka satser, och ibland mycket korta stycken, som behandlar de odöda. Det hela känns väldigt klumpigt och inte särskilt ambitiöst; det är mer klotter än någonting annat:

I really do not think Georgiana Darcy has her equal for beauty, elegance, and skill in the deadly arts,…

Här har Smith varit finurlig och bytt ut ordet accomplishments mot skill in the deadly arts (i romanen är de flesta unga kvinnor i England tränade i japanska eller kinesiska närstrids-tekniker för att döda zombier), och mycket roligare än så blir det sällan. Med långa mellanrum blir det ett nyskrivet stycke där det dödas lite odöda, men det är alltför sällan. Så låt inte lura er av att det låter roligt; allt som är roligt med Pride and Prejudice and Zombies vet ni nu utan att behöva läsa boken. Läs originalet istället; Jane Austen är, enligt mig, en av de absolut mest underhållande författare som någonsin funnits, framförallt utan zombier!

Och sist men inte minst (den var iallafall bättre än boken…) såg jag också X-Men Origins: Wolverine. Det finns egentligen inte så mycket att säga om den: Den gör det den ska på ett OK sätt. Det är inte speciellt spännande, det är inte speciellt roligt, men jag kollade åtminstone inte på klockan medan jag satt på bion. Om man står ut med Hugh Jackman så får man här se mycket av honom då det knappt finns en scen där han inte är med.

Handlingen är den sjuttielfte versionen av Wolverines historia, som den här gången är anpassad för att passa in i de tidigare X-Menfilmerna, så hur det ska sluta vet man redan innan filmen börjar (tji minne, överste Stryker överlever).

Huh?

Huh?

Sen är det förstås lite tragisk kärlek, komplicerade familjeförhållanden med mera som ska klaras av först. Det är rätt långt från tätheten i Bryan Singers X-Menfilmer, lindrigt sagt.

Det intressantaste var nog reaktionen från publiken då Gambit visade sitt ansikte första gången; det blev ett livligt viskande i publiken. Varken jag eller mina kamrater kände igen honom, och en titt på Imdb nu ger mig inte mycket ledtrådar om varför Taylor Kitsch var så anslående; jag har uppenbarligen helt missat att Friday Night Lights är så populär i Sverige (om det nu är därifrån de kände igen honom).

Slutresultat för söndagen (nåja, har träffat kompisar + läst en del annat också idag, men inga fler serier): En mycket rekommendabel serie, en absolut icke dito bok, och en film man kan se om man gillar konceptet.

Direktlänk 3 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare