Snövita stålar

17 december, 2014 at 11:37 (Svenska serier) (, )

Snövita stålar - omslag

På senaste serie-puben som hade tema Färgläggning halkade diskussionen ett tag av någon anledning in på det gamla svenska förlaget Mammut och deras utgåvor, och speciellt på Snövita stålar, Johan Höjers debutserie. Svartvit är den, men samtal hamnar där de hamnar, och jag blev sugen på att läsa serien igen :-)

Jag läste Snövita stålar som liten och kommer fortfarande ihåg att jag tyckte väldigt bra om den. Den var annorlunda jämfört med det mesta annat jag läst (precis som Spindlarnas rike, ett annat album publicerat av Mammut), framförallt för handlingen och personerna:

  • Herbert Lööfkrans: Yngre uppkomling av finansvalp-snitt som blivit rik tack vare skumraskaffärer) planerar en gigantisk knarkaffär där han kommer utnyttja sina kontakter med…
  • Simon Sidensvans: Gamla pengar som är väl medveten om att HL är kriminell, men pengar är ändå pengar, även om gamla dylika alltid är bäst.
  • ”Linkan”: Medarbetare sen länge till HL som tröttnat på småjobben och drömmer om Lyftet.
  • Arne: Likaså gammal HL-medarbetare.
  • Bosse: Knarkare som (halvhjärtat) vill lägga av, och lämna Stockholm för att åka till Östersund.

Snövita stålar - Linkan

Låt mig säga så här: Det fanns inte så många serier på svenska 1979 med personer som dessa, och framförallt inte i en serie med sånt schvung i berättelse och teckningar, och dessutom utan pekpinnar.

Utan pekpinnar?

Jo, faktiskt; visst är de rika knösarna albumets skurkar, men det gör inte Bosse till någon slags hjälte. Precis som de andra är han inget vidare trevlig, och det enda som gör att han ändå har min sympati är att han till skillnad från de andra är en människa på botten av samhället. Knarkandet framställs som en last som plågar honom, men samtidigt väjer inte serien för att samtidigt visa att när han faktiskt injicerar så mår han bra. Med andra ord gör Höjer det begripligt att någon vill knarka, trots att det helt klart är förödande att fastna i beroendet.

Ungefär hundra gånger effektivare och mer realistisk knarkinformation än den jag fick i skolan alltså, där propagandan aldrig litade på att vi kunde tänka lite själva också.

Snövita stålar - Bosse

Vad mer kan jag säga om Snövita stålar månntro…

Teckningarnas schvung har jag redan nämnt, men den som läst senare serier av Höjer som Svenne Gurka lär inte bli överraskad över att Höjer visar upp ett bra språköra, med en naturlighet och distinktion mellan olika personers tal som få andra svenska serier. På serie-puben kallade någon just Svenne Gurka för en modern (nåja, modernare) variant på Biffen och Bananen och det är en rätt bra jämförelse; båda serierna är roliga att läsa både på grund av handlingen men kanske allra mest tack vare just dialogen.

Jag skulle inte riktigt säga att Snövita stålar är ett mästerverk och en stor klassiker, men en minor classic är den baske mig; ett album som precis som redan nämnda Spindlarnas rike gjorde att jag såg det som helt naturligt att serier kunde handla om vad som helst, att det inte fanns ämnen som bara kunde tas upp i vanliga böcker. Plus att Snövita stålar fortfarande är rolig att läsa och med en tät handling som många serier borde avundas den :-)

Direktlänk 2 kommentarer

OK, en till Adachi: H2

15 december, 2014 at 16:16 (Manga) (, , )

H2 - omslag

I recensionen av Kimagure Orange Road häromsistens nämnde jag att jag samtidigt läste om Mitsuru Adachis H2, och att jag kanske skulle skriva några rader om den senare också. Voilà:

Mitsuru Adachi, baseboll, scanlation, kärleksrivaler. Det skulle förstås kunna vara nästan vilken som helst av Adachis serier, men den här gången är det alltså H2 det gäller, där titeln anspelar på att båda huvudrollsinnehavarna har namn som börjar på H (Hiro & Hideo). Den första pitcher, den andra slagman, och sen barndom bästa vänner. Men barndoms-duon är egentligen en trio, där även Hikari ingår (givetvis börjar också hennes namn på H, Adachi är svag för att leka med namn). Kärlekstriangel på gång? Jajamensan!

När jag senast skrev om Adachi var det om hans serie Slow Step, en serie som jag skrev var närmast en kliché av en Adachi-serie. Har H2 några unika egenskaper, eller är det 7000 sidor trevlig underhållning utan någonting som sticker ut för den som läst Adachi förut?

Svaret är ett tydligt Ja för H2 är en av Adachis allra bästa serier, kanske den allra bästa ärligt talat. Varför den är det är lite klurigt att reda ut eftersom den på ytan är lik så många av hans andra verk, som Touch eller Crossgames: Samma underbart rytmiska känsla i berättelsen, personer som ser ut som de brukar (Adachis huvudpersoner ser ofta identiska ut, oavsett serie), bifigurer med intressant bakgrund och egna historier, samma egendomliga hund (det är ett genomgående skämt i H2 att personer kommenterar att de tycker de känner igen den), samma skickliga sätt att göra baseboll-matcher spännande, samma fixering vid Koshien (den stora turnering för skollag i baseboll i Japan).

H2 - baseboll

Baseboll…

 

Men den här gången är huvudpersonerna vuxnare, med ett mer moget sätt att möta svårigheterna. Istället för att vara tysta och tillbakadragna kan de tre H:na prata med varandra, de behöver inte smussla med sina känslor. Inte för att de står på taket och högljutt deklamerar sin kärlek precis (den typen av exhibitionism får man vända sig till Maison Ikkoku för att se), men det är ingen tvekan om att alla inblandade förstår vad som rör sig i de andras huvuden.

Inte för att det gör det lättare för dem eftersom det är en i grunden knepig historia, med Hikari i mitten som genuint älskar både Hiro och Hideo, och där de två senare på grund av sin vänskap inte vill göra någonting som kan såra den andra.

Med andra ord, jag drabbas inte alls av det som jag ibland gör när jag läser/ser serier/böcker/tv-serier/filmer där alltför mycket av plotten hänger på att huvudpersonerna av en eller annan anledning inte pratar med varandra och om de skulle göra det skulle allting lösa sig ögonaböj: En stark lust att skaka om dem och skrika att de #%&/€/&%#& borde prata med varandra, nu!

Och det är lite skönt att slippa den känslan ;-)

H2 - relationer

…och relationer

 

Tillsammans med den vuxnare tonen vad gäller relationerna har H2 också ett till stort plus: När det drar ihop sig mot slutet har jag faktiskt ingen aning om hur det kommer sluta. Den här gången hade jag läst serien förut, för några år sedan, men jag kom inte ihåg upplösningen. Så än en gång greps jag av historien där det enda jag kom ihåg var att allting skulle få sitt svar i den sista matchen i den sista inningen. Nog låter det som en kliché alltid, men Adachi har vävt sin historia så elegant att det fungerar till 100%; psykologiskt är det ett klockrent slut*

Jahapp, nu är det slut på Adachi-serier att skriva om tror jag och det är lite tråkigt; de är så genuint charmig läsning att de är roliga att skriva om också, även om det kan vara lite svårt att återigen plita ner några ord om en baseboll-serie som knappast någon läst här i Sverige, och som dessutom påminner mycket om andra serier som jag redan skrivit om. Men vad tusan, jag gillar verkligen Adachi så jag hoppas åtminstone någon ger honom en chans!

 

*: Nej, slutet handlar inte om någonting så trivialt som att den som vinner matchen vinner flickan. Så det så. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Grandville: Noël

13 december, 2014 at 15:28 (Science fiction) (, )

Grandville - Noël - cover

Dags för ett nytt album i Bryan Talbots serie Grandville, närmare bestämt det fjärde i ordningen: Noël. Det har bara gått några veckor sen det förra albumet, Bête Noire, utspelades och Frankrike är fortfarande i gungning. Nu har det tillkommit ytterligare en komplicerande faktor i det politiska livet: De hårlösa aporna som huvudsakligen bor i Angoulême kräver lika rättigheter, så när den messianska enhörningen John dyker upp i spetsen för en ny kult och hävdar att allt ont kan härledas till dessa apor och att det enda som kan rädda landet från undergången är ett omedelbart utplånande av dem är allt bäddat för nya intriger.

Först och främst: Japp, jag hade roligt den här gången med, Grandville är en trevlig serie att läsa och Talbot vet hur just den här slipstenen ska dras, med LeBrocks handgripliga sätt att hantera problemen, den fala Billie som fortsätter att visa sitt skinn på näsan, och referenserna till olika serier som dyker upp i bakgrunden. Att jag använder klichéer för att beskriva LeBrock & Billie är medvetet eftersom Talbot definitivt inte satsar på något nyskapande här, Grandville är till hundra procent grundat på noir-genrens välkända typer. Det är helt OK, men jag kan inte låta bli att önska mig att han vågat chansa lite mer, för här är nästan det enda som lite bryter mot normen att det är antropomorfiska huvudpersoner vilket inte är så vanligt i engelsktalande någorlunda allvarligt menade underhållningsserier.

Grandville - Noël - intro

Nästan det enda? Ja, en detalj i det här albumet känns mer spännande än det mesta i Grandville hittills: De fantasieggande detaljerna om hur den här världen egentligen kommit att bli, hur det kommer sig att alla intelligenta djurarter är ungefär lika stora trots att ”vanliga” djur också finns. Förut har det bara varit ett faktum att så är fallet, men i Noël smyger det sig in lite antydningar om att det ligger någonting bakom. Inte för att jag tror att det här kommer att bli någonting avgörande i framtida böcker eftersom det skulle göra Grandville till en helt annan serie än den hittills varit, men ändå, det gjorde att mina sense of wonder-känselspröt aktiverades så smått ;-)

Tja, mycket mer har jag inte att säga om serien. Samma jordnära teckningar, samma i mitt tycke tyvärr trista färgläggning, samma känsla av att det här är en serie som egentligen skulle behöva en mycket tätare utgivningstakt än ett album sisådär vartannat år, med tanke på att det blir mer och mer uppenbart att den större historia som berättas kommer utspelas under några kort, intensiva månader, kanske något år på sin höjd, och att så pass långa uppehåll mellan böckerna gör att tempot tappas bort en smula.

Grandville – Noël är bra underhållning av en bra serieskapare, varken mer eller mindre.

Direktlänk Lämna en kommentar

Nimona

11 december, 2014 at 10:18 (Science fiction, Serier) (, )

Det här är inte någonting som händer ofta men idag så blir det en villkorslös rekommendation att läsa en webbserie: Noelle Stevensons Nimona. Egentligen borde det räcka som inlägg eftersom det bara är att klicka här och börja läsa, men som en tjänst till läsarna här ska jag väl berätta lite mer om serien, om nu någon vill läsa mina ramblings istället för serien ;-)

Nimona - tidig

En tidig sida

Ballister Blackheart är en äkta superskurk, med en arm av järn som ett minne av den dag då hans bästa vän Ambrosius Goldenloin förrådde honom och krossade hans arm, och dessutom på grund av detta blev den nya stora hjälten på Institutet för polisiära ärenden och hjältedåd (”The Institution of Law Enforcement and Heroics”). Han tycker sig därmed ha goda skäl till sina skurkdåd, och lever ett avslappnat liv i ett symbiotiskt förhållande till dem som jagar honom.

Tills en dag en oerhört enerverande, entusiastisk och energisk flicka med rödhårig punkfrisyr dyker upp och deklarerar att hon från och med nu är hans sidekick. Blackheart är måttligt intresserad av Nimona (som hon heter), men tack vare hennes envetenhet börjar hans aktioner mot samhället bli mer allvarliga och inte längre lika amoraliskt lekfulla. På gott och ont; den tidigare tillvaron var behagligare och Nimona visar sig inte ha det allra bästa omdömet…

OK, eftersom det här är en webbserie som det är hur enkelt som helst att läsa (kom igen nu, klicka!) tänker jag inte avslöja mer om handlingen. För till skillnad från många andra serier på webben har Nimona en överraskande tät handling; i början när jag läste den tyckte jag att det var en väldigt trevlig serie men jag räknade inte med att handlingen skulle imponera så mycket som den gjorde. Jag har läst alltför många andra webbserier, typ Girl Genius, som har en hel del bra detaljer men som ändå fallit offer för farorna med att publicera på webben för att ha några förväntningar på att historien ska hålla måttet serien igenom.

Men som sagt, Nimona saknar helt alla sådan problem, och känns snarast som en drygt 200-sidig serie som helt enkelt har publicerats med en sida åt gången, istället för drygt 200 sidor serier som allteftersom ”råkat” bli en avslutad serie.

Nimona - mitten

En sida från ungefär mitten av serien

Det finns en anledning till att jag inte vill säga mer om handlingen: Den är egensinnig och leder inte alltid dit man (dvs jag) tror att den ska ta vägen. Nimona, Blackheart, till och med sir Goldenloin visar sig ha fler dimensioner än de verkar ha i början, även om det är Nimona som har den klart svåraste personligheten att karakterisera. Blackheart kanske är med på fler sidor och han befinner sig i berättelsens centrum, men Nimona förtjänar ändå sin titelroll: Det är henne som vi som läser tillsammans med Blackheart steg för steg lär känna.

En ypperlig serie, helt enkelt, och helt klart den bästa webbserie jag läst av typen avslutade längre historier, men för den som föredrar papper kommer en bok som samlar hela serien ut nästa år. Själv gillade jag att läsa den på min padda, med Stevensons teckningar som väl anpassade att läsas digitalt, med en sober färgläggning och en tunn men tydlig linje. Två år höll Stevenson på med Nimona, och det är stor skillnad på första och sista sidan vad gäller säkerheten i teckningarna, men personligen gillar jag både de tidigare, lite mer amatörmässiga sidorna tecknade med stor charm, och de senare, med lika stor charm men med en betydligt mer driven linje.

Så läs nu, eller om ni verkligen inte gillar att läsa digitalt, beställ boken och se fram mot sommaren 2015 då ni får någonting mycket bra att läsa!

Nimona - sen

En sen sida; det finns några mer spektakulära men de avslöjar lite för mycket så jag håller mig till den här :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Seconds

8 december, 2014 at 10:38 (Serier) (, )

Seconds - cover

Jag kan bara föreställa mig pressen på Bryan Lee O’Malley efter att ha skrivit och tecknat dunder-succén Scott Pilgrim, med åtföljande Hollywood-film: Nästa serie kommer vara i allas blickfång, så det gäller att inte fallera! Kanske är det därför som det dröjde nästan fyra år innan hans senaste bok, Seconds, kom ut; hypen runt Scott Pilgrim har lagt sig en smula. Men ut kom den, och som en av dem som verkligen gillade Scott Pilgrim var åtminstone jag hypad :-)

Seconds är en modern saga à la en mängd sf-berättelser: Vad skulle du göra om du kunde åka tillbaka i tiden och rätta till fel du gjort? Det brukar ofta sluta med elände (som i G Eklunds excellenta lilla novell Revideringar, där mannen med kraften blir totalt uttråkad eftersom han hela tiden vill att varje detalj ska bli perfekt, med resultatet att han måste genomleva samma händelser gång på gång på gång), och så ock i Seconds.

Seconds - revision

Här är dock problemet av ett annat slag: När huvudpersonen, mästerkocken Katie, försöker förbättra sitt liv blir hon mer och mer alienerad eftersom hon inte själv genomlever skeendet igen, efter förändringen, utan hela tiden stannar kvar i nutid. Resultatet är att världen förändrat sig runt henne, men hon själv kommer bara ihåg 1. Historien som hon genomlevde den, utan förändring, och 2. Att förändringen skett. Så när hon till exempel vaknar upp bredvid sin ex-pojkvän men numera istället make har hon inte en aning om vad som hänt under den tid som gått jämfört med tidpunkten då förändringen inträffade. Inte så lätt att hantera, precis.

Jag gillar den här bitvis mörka sagan. Boken, en inbunden fet volym i litet format, känns extremt mysig att sätta sig tillrätta med och läsa en kulen höstvecka som den här. O’Malleys teckningar, den här gången med aptitlig färg courtesy of Nathan Fairbairn (som också är ansvarig för färgläggning av Scott Pilgrim i den nya utgåvan), är mer fokuserade och inte lika spretiga som i Scott Pilgrim, och på samma sätt är manuset tajtare och samtidigt mer traditionellt.

Seconds - vem

Kort sagt, om Scott Pilgrim var en serie som mixade serier, musik och tv-spel hej vilt i en saligt uppfriskande röra som jag misstänker att O’Malley till stora delar hittade på allteftersom så är Seconds istället en genomtänkt roman, från första till sista sidan. Vilket inte är så konstigt förstås, med tanke på att den senare gavs ut i en komplett utgåva på en gång istället för i sex episoder utspridda över lika många år ;-)

Det är både bra och dåligt: En stor del av charmen med Scott Pilgrim var att den var så vildvuxen med en anything goes-mentalitet, men å andra sidan är Seconds mer helgjuten. Plus, det ska sägas, även Seconds har gott om infall och lekfulla detaljer.

O’Malley är bra på att skildra lite udda personligheter, med smått monomaniska drag, typ Katie som är laser-fokuserad på att få ordning på sin nya restaurang, den som hon äntligen ska få chansen att driva själv precis som hon vill. De andra personerna som skymtar förbi har inga större roller, de skildras helt utifrån vad de betyder för Katie. Vänner? Relationer? Hustomtar? Tja, de kan väl vara lite småviktiga, sådär ibland, men restaurangen är det viktiga!

Just det ja, jag har glömt att nämna att O’Malley givetvis är rolig också, även om humorn har en mindre roll här. Framförallt när insatserna blir högre mot slutet av boken blir det närmare skräck än komedi, oväntat och uppskattat för min del.

Seconds - uh-oh

Helt ärligt, det tog ett tag för mig att skaffa Seconds. På något sätt gick den mig förbi när den kom ut; inte mycket reklam innan, och inte sågs den till på framträdande platser i seriebutiker heller (åtminstone inte som jag såg). Så jag är några månader sen med den här recensionen, men bättre sent än aldrig. Jag tycker riktigt bra om den; det är en kombination av manuset med dess intressanta huvudperson, de eleganta teckningarna med en färgläggning i mycket rött-brunt-orange som ger serien ett särpräglat utseende, och sist men inte minst det fysiska formatet på boken. Jaja, det kanske är ytligt av mig, men det går inte att komma ifrån att jag älskar det, så O’Malley får några extrapoäng av mig för det, så det så!

Direktlänk 3 kommentarer

Cowboy Henk: ?!?

4 december, 2014 at 00:08 (Europeiska serier) (, , )

Cowboy Henk - omslag

Och nu blir det surrealism!

Eller vad jag nu ska kalla den mycket egendomliga serieboken Cowboy Henk, skriven av Kamagurka och tecknad av Herr Seele, och fascinerande nog översatt till svenska av Placebo Press.

Jag har läst serien förut, i ett äldre engelskt album och på svenska i Epix (då under namnet Cowboyen Sven-Bertil), men albumet ifråga innehåll enstaka sidor som inte hörde ihop medan Epix-publiceringen bara omfattade ett tiotal sidor totalt, så det här var första gången jag utsattes för Henk i mer samlad form.

Och utsattes är rätta ordet! Vår nästan alltid glada och optimistiska huvudperson lever sitt liv i en värld där allt kan hända, en värld som för läsaren är ologisk till max men som för Henk är fullständigt självklar:

Cowboy Henk - Cykling

Eller för den delen:

Cowboy Henk - Drunkning

Så går boken på, alla 120 sidorna, med mycket naket, mycket bajs, och framförallt mycket konstigt.

Om det vore allt tror jag nog att jag skulle tröttnat efter ett tag; om allt är oupphörligt märkligt blir det till slut ingenting speciellt med det. Men det som gjorde att jag fastnade mer för serien än tidigare (då jag tyckt den varit smårolig men inte mycket mer än så) är att på något sätt finns det ändå en röd tråd här. Serien vinglar friskt åt alla håll, men då och då dyker det upp några sidor där till exempel Henk är frisör, eller där serierna alla handlar om kroppsdelar som antagit vansinniga former/proportioner.

Effekten blir för min del att jag ser framför mig hur Kamagurka suttit och fabulerat om än det ena, än det andra, men att han ibland fastnar för någonting, ett tema, som han sen nöjd sliter i stycken. Det hela gör att serierna mindre känns som 100 helt fristående sidor och mer som ett enhetligt verk.

Ok, ”enhetligt” är nog egentligen så fel det kan bli om jag ska beskriva Cowboy Henk, men låt oss säga att det finns rytmer i boken som förhindrar att jag tröttnar.

Herr Seles teckningar förtjänar också beröm. Är han skicklig? Nej, egentligen är det stelt och inte speciellt spännande layouter hellre. Men det är effektivt i sin kantighet och i sin obönhörliga strävan efter att så tydligt som det är möjligt gestalta vad helst Kamagurka fått för sig (OT: Passande namn/pseudonymer på serieskaparna till en sån här serie, eller hur?). Så jag skulle säga att Herr Seele är en klart begränsad tecknare som här maximalt utnyttjar sin förmåga, och sånt gillar jag att se.

Jag måste också påpeka att den tryckta boken i sig är väldigt lyckad med utmärkt kvalité på både papper och tryck. Jag har läst många böcker på sistone där det är både si och så med den saken; framförallt är det tyvärr många förlag som slarvar med skärpan, med resultatet att det ser ut som om man använt sig av för lågupplösta digitala förlagor (vilket förstås kan vara precis vad som hänt…). Här finns inga spår av någonting sådant: Färgerna har en vacker och klar lyster, sidorna är tjocka och matta så att ljus inte reflekteras och utan minsta antydan till att den andra sidans tryck syns igenom pappret. Bravo!

Jag tycker fortfarande att det är obegripligt att den här boken kommit ut på svenska. Det är en mycket udda serie som roar (well, den roade mig i alla fall!) och som fungerar bättre än jag trodde att läsa större mängder av. Smal är den, och jag skulle inte säga att den är ett omistligt mästerverk precis, men det är hur kul som helst att små förlag som Placebo Press ger ut såna här böcker. Det gör att jag kan hoppas på ungefär vadsomhelst i framtiden, möjligheten finns! :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Brit & Dicks – End of Time

1 december, 2014 at 20:57 (Superhjältar) (, , , , , , )

Snabb-recension idag eftersom serierna ifråga i ena fallet inte är värd så många ord, medan den andra är klart bättre men det är svårt att säga speciellt mycket om den…

Brit: Ytterligare en superhjälte-serie i Robert Kirkmans Invincible-universum, ytterligare en flopp, IMHO. Visst, de tre första fristående numren av tidningen som skrevs av Kirkman själv är för all del småtrevliga, med en huvudrollsinnehavare som är en äldre man vars enda superkraft består av att han är osårbar/oförstörbar. Anställd som han är av USAs avdelning för att hantera saker som utomjordiska invasioner mm är han den sista utposten, den som besegrar skurken med superstyrka genom att helt enkelt låta denne slå på honom tills alla krafter är uttömda, varpå Brit kan fängsla honom.

Brit - Kirkman

Flickvän har han också, en (givetvis) mycket mycket yngre kvinna som jobbar på Brits strippklubb. Några hinkar blod och det givna inslaget med en alltför hänsynslös chef på hans jobb som leder till att Brit blir förrådd är de sista ingredienserna i den här soppan, som Kirkman själv säger att han ursprungligen skrev för att han ville prova på att skriva serier av samma typ som en del av de brittiska manusförfattarna skrev, exempelvis Mark Millar

Så nja, njä, nä, inga vidare inspirationskällor, men det som gör att Kirkmans tre nummer av tidningen ändå är OK läsning är hans humor. Jag har sagt det förut: Han skulle satsa betydligt mer på det när han skriver, det skulle de flesta av hans serier tjäna på!

Sen har vi (dvs jag, som läste dem, suck) tolv nummer till, skrivna av Bruce Brown. Här försvinner alla förmildrande omständigheter (ok, lite mindre blod blir det också), och dessutom är Browns manus extremt förvirrande och svåra att hänga med i. Jag tror att han försöker imitera Kirkmans manus från Invincible som kryllar av små detaljer som kan visa sig vara viktiga och mängder av såpa-trådar som kommer plockas upp senare, men problemet är att Brown helt saknar timing och förmågan att driva den aktuella handlingen framåt medan planterande av framtida intriger planteras. Här är det bara förvirring som gäller.

Brit - Brown

Några figurer och referenser som för den stackars läsare som inte läst Invincible är obegripliga, men situationen är inte mycket bättre för den som har gjort det eftersom de är från ett alternativt universum så…

Det roligaste med de här numren är nog brevspalten i ett av de sista numren, där för en gångs skull ett kritiskt brev publiceras. Läsaren har helt rätt i sin kritik av svagheterna i manus (inte för att teckningarna är någonting att skryta med heller) men får svaret att nej då, serierna är visst bra, det är bara det att läsaren ifråga inte har ansträngt sig och är en smula lat. Varpå serien två nummer senare lades ner pga dålig försäljning. Så kan det gå!

Dicks – End of Time (eller Dicks – To the End of Time, Like, som den kompletta undertiteln lyder på omslagen) är sex nummer av Garth Ennis och John McCreas gamla serie med Dougie & Ivor i huvudrollen, ett par som dök upp första gången i en av Ennis allra första serier, For a Few Troubles More. Redan från början var det slapstick av allra barnsligaste slag som gällde, men fascinerande nog har det bara blivit bättre/värre med de med åren.

Ergo, D-EoT, med följande intrig: Djävulen (röd i klassisk stil med vingar, horn, och alltid naken med ett gigantisk organ fullt med vårtor och taggar) & utomjordingen lord Bluevein (som namnet säger, en människostor blå penis med många ådror och hundratals ögon) planerar att utnyttja att påven ska besöka Nordirland för att elda på stridigheterna, varpå deras ”bigotry beam” kommer förstärka hatet och göra hela Jorden till en krigsplats. På-eldningen ska man fixa genom anlitandet av Tool Carson, en man vars organ är några meter långt, och som ska hoppa på påven under en parad, där man distraherat påven genom att skicka fram några mycket unga korgossar.

Dicks - Djävulen och Mr Bluevein

Subtilt är det inte, med en handling som tar Dougie & Ivor genom tiden när de försöker samla ihop de symboliska hat-föremålen som ger strålen dess kraft. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är kul och det blir ungefär som South Park-filmen; om man öser på med dåliga vulgära skämt tillräckligt länge så bryter min fasad till slut samman. Och jag bryr mig inte ens om att så många av skämten här går ut på blasfemi :-)

Sen finns det också några inslag av det som Ennis kan vara så bra på: Manlig vänskap. Dougie är en loser av gigantiska mått, och han är olyckligtvis tillräckligt smart för att inse hur mycket av hans elände som beror på Ivors idiotier. Men när det gäller spelar det ingen roll för Ivor är ändå en mate, och en sån överger man aldrig. Det finns kärlek här, även om det kan låta larvigt med tanke på innehållet.

Dock, det är ett väldigt minimalt inslag, för det här är primärt, sekundärt och tertiärt en uppvisning i barnslighet. En rätt kul sån!

Dicks - Dougie x 2

Nutida äldre Dougie möter unge Dougie från For a Few Troubles More. Mötet går inte bra.

Direktlänk Lämna en kommentar

Beauty

28 november, 2014 at 13:17 (Serier) (, , )

Beauty - cover

Jag kunde inte hålla mig; efter att ha väntat två år på att del två av Hubert (manus & färger) och Kerascoëts (teckningar) serie Skönheten skulle komma ut på svenska så gick det inte att motstå förlaget NBMs översättning till engelska av samma serie eftersom den innehöll alla tre album i sviten. Jag var alltför förtjust i serien för att vänta längre, helt enkelt!

För den som inte vet vad den här serien handlar om så läs min recension av den första delen här; varde nog sagt att det är en brysk saga om en skönhet som ligger i betraktarens öga, och om faran med att önska sig någonting utan att tänka efter vad det kan innebära för som ofta i sagor kan man inte lita vare sig på älvor eller andra människor. På ytan ser det inbjudande och gulligt ut, men under utan är den rejält ruskig till sitt innehåll. Tänk bröderna Grimm i original, inte Disneys versioner.

Givetvis är inte heller de två (för mig nya) delarna på något sätt snällare än den första. Ju bättre det går rent materiellt för Coddie (Sillen på svenska), desto sämre mår hon. Men inte bara hon, eftersom hon efter giftermålet med landets kung i slutet av första delen nu har inflytande på ett helt land, och om hennes gränslösa skönhet ställde till med problem redan när bara en handfull personer mött henne blir det nu än värre. Kungen gör allt vad hon vill och eftersom hon är inte den skarpaste kniven i lådan, så…

Det är intressant att se hur Hubert skildrar hur olika människor hanterar Coddies magiska uppenbarelse: Kungen som har all makt kan inte undgå att missbruka den å det grövsta, och samma sak gäller de andra männen; ju mer makt de har, desto värre handlar de (så Coddies vän från unga år, helt utan makt, är också den som uppför sig bäst i Coddies närvaro). Kungens syster, den med marginal intelligentaste personen i serien, förstår att använda sig av den för att försöka få landet på fötter igen även om hon i början underskattar hur mycket andra påverkas av Coddie. Coddie själv kan inte hantera sin situation alls, åtminstone inte förrän hon verkligen inser vad det är hon gjort och hennes egna begränsningar.

Beauty - Krig

Det finns alltså fler budskap i serien, förutom att man ska vara försiktig med att förledas av en lockande yta, som att makt korrumperar, och att känslor utan tanke inte är mycket att ha (den enda lyckliga relationen i serien är mellan två personer som ärligt älskar varandra, men som också förstår att ibland måste hjärnan få styra). Plus, förstås, att sticka ut från mängden kan vara farligt med all avundsjuka som finns hos andra.

De här uppmuntrade budskapen är sen mycket aptitligt presenterade av Kerascoët, en tecknarduo som vet hur man ska teckna elegant. I Beauty är det starka färger, enfärgade ytor och tunna streck som gäller, och varje uppslag är iögonfallande. Styvt gjort, absolut, men jag måste erkänna att även om jag tycker det här ser väldigt bra ut så såg ändå deras tidigare serie Miss Don’t Touch Me ännu bättre ut, med en lite mer avslappnad stil och mjukare kanter. Det här är så stiliserat, så skickligt att det snudd på blir lite kallt.

Den antydan till kyla finns boken igenom. Det här är en av de absolut bästa serierna jag läst i år, och jag misstänker att den kommer komma med på min bästa-lista när året är slut, men ändå är den lite för intellektuell, lite för medvetet analytisk. Om jag återigen jämför med Miss Don’t Touch Me så har båda serierna huvudpersoner som råkar rejält illa ut (och som för den delen inte är så värst trevliga de heller) och gott om fruktansvärda händelser förekommer. Men i Beauty så läser jag om Coddie och de andra i ett utifrån-perspektiv; jag kan tycka synd om dem och känna med dem, men de är ändå personer i ett drama som jag får berättat för mig. I Miss Don’t Touch Me känner jag med dem, det som händer dem berör mig mycket mer personligt. Skillnaden är den mellan en bok som har handlingen som huvudattraktion, och den som har människor som huvudattraktion, och när så mycket går ut på att skildra elände som jag som läsare ska gripas av fungerar det andra alternativet bättre.

IMHO och, som sagt, jag tycker ändå att Beauty är en synnerligen lyckad serie som jag är väldigt glad över att ha fått läsa klart :-)

Beauty - Valiant

Jag vet inte jag, men visst ser den där riddaren en smula bekant ut?

 

Direktlänk Lämna en kommentar

Deppigt värre? : Bokurano

26 november, 2014 at 23:22 (Manga) (, )

Bokurano 11 - cover

Mohiro Kitohs Shadow Star/Narutaru var en verkligt nedslående historia, så när jag satte mig ner med hans Bokurano efter att den elfte och avslutande boken kommit ut visste jag ungefär vad som väntade: Barn som kommer råka/har råkat ut för ohyggliga saker, presenterat på ett bitvis förvirrat sätt med mycket filosofiska resonemang dessutom. Plus, jag hade redan läst typ de 5-6 första volymerna :-)

Och jodå, så blev det också. Den här gången innehas huvudrollerna av en grupp barn i de yngre tonåren som på ett sommarläger dras in i en kamp som, får de veta, kommer avgöra Jordens överlevnad. Tyvärr innebär det också att de själva kommer dö eftersom den gigantiska robot de har att slåss med utnyttjar pilotens livskraft som sin energi. Så en strid = antingen vinner piloten varpå hen själv dör, eller så förlorar piloten varpå hela Jorden dör. Ett pilotprojekt modell sämre, med andra ord.

Finns det då någon poäng med Bokurano, eller är den bara depp-depp-depp?

Jodå, det finns det. Mecha-roboten till trots är det här en serie som egentligen handlar om vad man gör när man vet att man kommer att dö (nästa pilot blir alltid utvald när striden slutar, så den personen har några dagar att vänta på sin strid och slutet), och framförallt när den utvalda är ett barn, med allt vad det innebär. Några finner sig stoiskt i det, någon panikerar, någon ser chansen att hämnas oförrätter.

Och eftersom Kitoh är en, ska vi kalla det tungmodig, författare har de flesta barnen minst sagt trassliga bakgrunder med döda/icke närvarande föräldrar, skolproblem och annat dystert i bagaget. Ärligt talat kände jag mig också dyster när jag kommit så långt i läsningen att jag förstod hur serien var uppbyggd (varje volym har sisådär 6-7 kapitel, alla namngivna efter den för tillfället utvalda piloten) eftersom jag anade att det skulle bli så mörkt att jag riskerade att tröttna på det.

Bokurano - Ushiro

Men faktiskt, Kitoh överraskade mig. Att det i grunden är en svart serie är självklart, med tanke på vad som händer, men vad det led visade det sig att Kitoh lyckas bra med att skildra alla barnen som individer, med sin egen unika historia, och på något besynnerligt sätt blir det ändå relativt lyckliga slut för dem. Med tanke på förutsättningarna förstås, dvs att ett barn dör, familj/vänner sörjer, och ett annat barn nu vet att hen kommer att dö om några dagar. Det handlar om att hitta en mening med det som händer, och att acceptera det eftersom det trots allt är någonting som händer flera gånger per minut i världen; för att citera Kitoh ur minnet är alla människor huvudpersonen i sin egen historia, och att man själv dör är egentligen inte sorgligare än att någon annan gör det. Att just de här barnen dör när de försöker rädda Jorden från undergång gör inte just deras död sorgligare än någon annans.

En något blek tröst, givetvis, men det fungerar bra i serien. Det tar några volymer innan den här trösten börjar glimta till, och innan dess är det egentligen bara sorg, nihilism och misär, så jag undrar jag om inte Kitoh själv blev övertygad av sina huvudpersoner om att allt kanske inte är så bottenlöst eländigt, trots allt ;-)

Och bortsett från döden som tema, hur är serien?

Jo då, förvirrande var den allt. Reglerna för striderna är inte helt glasklara, och Kitohs ovana att ofta inte använda sig av pilar på pratbubblorna gör att jag ibland inte har en aning om vem som egentligen säger vad, framförallt i de (som väntat) ymnigt förekommande långa filosofiska dialogerna. Och filosofin är inte den mest lätta att tyda, den heller; resonemanget om vad det innebär att dö som jag nämner härovan är det som är tydligt, det övriga är inte helt uppenbart…

Jag har också svårt för hur persongalleriet används i de första volymerna; det är lite för mycket ohyggligheter som refereras till och antyds för att jag ska gilla det. Eller snarare, jag gillar inte hur Kitohs försök att alltid finna saker att diskutera i hur människor är (vilket ofta är bra, förstås) resulterar i resonemang om vems skulden är när någon faktiskt utsätts för våldsamma övergrepp. Det snuddar vid offrets skuld till det inträffade på ett grumligt sätt. Jag tror nog att tanken här är god, att livet och människor är komplicerade, men det verkar som om det glöms bort att vissa handlingar är betydligt värre än andra, även om båda orsakar skada.

OK, jag uttrycker mig nog lite grumligt själv, men läs Bokurano så tror jag ni kommer förstå vad jag menar!

Var det värt det att läsa 2000 sidor som riskerade att göra mig själv deprimerad (och faktiskt gjorde det, i början, innan serien började ändra ton en smula)? Jo, det var det allt. Det är ett ovanligt tema och Kitoh behandlar det väl, när väl serien själv insett vad den handlar om vill säga. Så för den som börjar läsa den säger jag: Fortsätt även om det känns hårt och jobbigt i början!

 

PS. Mecha-robotstriderna? Tja, egentligen inte spännande eller dramatiska, och de tar upp en ganska liten del av sidantalet. Plus att när de två inte alltid humanoida robotarna börjar slåss så kan det vara tusan så svårt att förstå vad som händer, det är mest saker och ting som krossas och exploderar. Läsare som vill läsa om robotar som strider bör nog leta upp någonting annat misstänker jag… DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Chi’s Sweet Home

24 november, 2014 at 20:17 (Manga) (, )

Chi's Sweet Home 11 - cover

Den här gången är det verkligen både smått och gott, för Konami Konatas otroligt gulliga serie om den lilla kattungen Chi är så söt man bara kan tänka sig. Elva volymer finns hittills, både på engelska och japanska, och alla är fantastiskt underhållande, men den senaste boken var ärligt talat en smula frustrerande att läsa. Orsak?

Jo, här, i avsnitt 183-200, börjar hon äntligen få reda på lite mer om var hon egentligen kommer ifrån. Serien började ju med att Chi hittades av den lilla pojken Yohei, just när hon tappat bort sin mamma och sina syskon. Men eftersom hon är så ung kommer hon knappt ihåg någonting av dem, med bara några hjärteknipande sekvenser i de tidigaste avsnitten där hon kommer ihåg att hon legat bredvid någon stor och varm. Nu råkar hon stöta ihop med sina syskon, och de andra katterna börjar undra över att de är så lika…

Smärtsamt spännande i det lilla, men nästa volym kommer inte ut förrän om ett knappt år! Gaah!

Annars är allt som vanligt, med en Chi som har ett attention span ungefär som en guldfisk, för att inte tala om att hon inte har en susning om hur världen fungerar. Till exempel när en annan katt talar om för henne att hon är en katt så vägrar hon acceptera det. Eller när Yohei och hans mamma reser bort ett tag och en vän till Chi förklarar att när någon försvinner så är det för alltid (baserat på vännens bittra erfarenhet om när hens syskon försvann till andra familjer när hen var liten). Chi blir deppad, när hon kommer ihåg att Yohei och mamma är borta förstås eftersom det ofta faller henne ur minnet, men när de väl kommer tillbaka blir hon överlycklig.

Och jag gillar verkligen alla scener när människorna pratar om/med Chi medan Chi pratar med dem, och givetvis förstår ingen vad den andra vill. Pluspoäng också för att Kanata envisas med att katternas pratbubblor alltid innehåller ljud (”Meow”, ”Ahhh!”, osv), medan vad de egentligen säger står bredvid; det gör att jag alltid kommer ihåg att det här är katter och inte människor.

Den är förunderligt charmig, Chi’s Sweet Home, så för de som inte storknar över sånt kan jag helhjärtat rekommendera både den och animen. Om nu bara den där tolfte volymen kunde komma snart!

Chi's Sweet Home 11 - Mamma

Chi’s mamma gör ett Homer-Simpson-härmar-Terminator-framträdande i serien

 

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare