Elektrisk tsunami
Idag blir det någonting inte alltför vanligt: En svensk serie helt avsedd för digital läsning. Mix Förlag, ett dotterförlag till Bonniers som ger ut crossoverlitteratur huvudsakligen i digitalt format, har som sin första grafiska novell valt Tinet Elmgrens Elektrisk tsunami.
För den som inte stött på Tinet Elmgren förut kan jag nämna att hon har gett ut två tjocka seriealbum: Eva – Asbesthjärtan och Drivgods. Båda två väldigt underhållande, och Eva – Asbesthjärtan är dessutom synnerligen relevant för Elektrisk tsunami eftersom de har samma huvudrollsinnehavare: Den prostituerade tuffingen Eva.
I Elektrisk tsunami får vi följa Eva på ett udda uppdrag: En man med osedvanligt stark sexuell utstrålning anlitar henne för att han inte ska vara otrogen mot sin fru som är bortrest i en vecka. Eftersom män bara skrattar åt att han tycker det är ett problem med att kvinnor kastar sig över honom och kvinnor som sagt kastar sig över honom har han fått idén att en prostituerad kvinna kanske skulle kunna vara oemottaglig för hans charm. Dessutom är han inte precis ogillande och hoppar gärna i säng med kvinnorna, men han tycker att det vore fel mot hustrun. Så lite av Mannen som slutade röka alltså, med inhyrd hjälp som ska stoppa en person från personens egna handlingar 
Det är inte en lång serie så den gör skäl för namnet novell, men det är precis som Tinet Elmgrens tidigare serier en serie med mycket energi och hjärta som får mig att kapitulera; jag har helt enkelt kul när jag läser den, och den ångande erotiken är det inte heller något fel på. Handlingen är rättfram utan krusiduller så jag ska inte skriva mer om den, men jag vill berömma en sak till: Den digitala anpassningen.
Teckningarna, som för övrigt är lika charmigt personliga som alltid, är gjorda som klassiska serieteckningar med pratbubblor osv. Men förutom dem så finns det också ren text; korta stycken på en eller två rader som ibland sprängs in mellan bilderna. Det som fungerar så bra är rytmen i serien, med exempelvis sekvenser med en serieruta, en text, en serieruta, en text,… där bilderna och texten samspelar alldeles förträffligt. Att läsa en serie på en telefon kan lätt kännas stressigt/futtigt med bara en serieruta åt gången innan det är dags att bläddra, men här används de snabba bläddringarna för att istället få upp tempot. Plus också för att Elmgren låter bilder och text båda bidra till handlingen; att bara läsa serierutorna eller bara läsa texten fungerar inte alls eftersom serien då blir obegriplig
Sammanfattningsvis är Elektrisk tsunami ett riktigt lyckat experiment med en nytt sätt att publicera serier för en billig penning (den kostar en tia eller två i de olika nätbutikerna) så nu är det bara att hoppas att den säljer tillräckligt bra för att det ska komma mera.
PS. Slutligen lite konsumentinformation: Elektrisk tsunami publiceras i epub-formatet, utan kryptering (Yes!), så det går finfint att läsa den på valfri digital mojäng, vare sig det är en telefon, tablett eller dator. Jag själv läste den på min mini-padda och provade lite olika appar och valde till sist Bluefire Reader; den respekterade typsnittsvalet istället för att välja sitt eget och presenterade serien på ett bra sätt när jag läste i liggande format. Men som sagt, alla epub-läsare fungerar. DS.
Red Handed – The Fine Art of Strange Crimes
Red Handed fortsätter på samma spår. Ytligt sett handlar den om polisinspektören Gould, ett geni som bokstavligen löser 100% av sina fall. Vi får följa en kvinna som alltid stjäl en stol som minne från sina arbetsplatser; en konsttjuv som låter sin stöld bli ett konstverk i sig självt; en författarinna in spe som skriver sin roman medelst bokstäver och ord hon hittar/stjäl i sin omgivning. Däremellan får vi läsa om Goulds bravader, ibland med direkt anknytning till den skildrare brottslingen, ibland om någonting helt annat (verkar det som). Dessutom finns ytterligare ett berättarplan: En dialog mellan två personer vars identiteter till en början är okända.
Boken är ett pussel; egentligen inte ett svårt sådant men jag kan iallafall inte låta bli att kontinuerligt bläddra tillbaka för att kontrollera om jag gissat rätt vad som pågår eller för att se om jag missat någon detalj. Boken är på cirka 270 sidor men jag har nog läst åtminstone 400 eftersom jag backtrackat så ofta i mitt sökande efter ledtrådar. Och det som gör Kindt så bra är att det aldrig känns knöligt eller frustrerande med hans sätt att skriva utan istället känner jag hur jag lever mig in i handlingen och så ytterst gärna vill förstå. Om jag hade ett bättre minne än jag har skulle jag kanske kunna läsa hela boken och hålla alla personer/scener/detaljer i minnet för att sedan, när sista sidan är läst, i huvudet lösa pusslet på en enda gång. Men jag får nöja mig med min steg-för-steg läsning istället, och det är vackert så
Teckningarna är spröda med matta färger. Kindt är inte hantverksmässigt lysande men han har en egen stil som jag gillar och med tanke på manuset har han också en mycket nödvändig förmåga: Han kan teckna individer så att det går lätt att känna igen dem. Dessutom passar manus och teckningar bra ihop; serien är undanglidande och svårfångad och teckningarna likaså, med tunna streck och en känsla av att människorna ack så lätt skulle kunna gå sönder om de hanteras alltför vårdslöst.
Red Handed har också förunnats lyckan med en vettig text på omslaget där den liknas vid en blandning av Dashiell Hammett och Paul Auster, en väldigt bra beskrivning som jag själv gärna skulle kommit på. Brott, moral, konst är triumviratet som håller uppe Red Handed. Och precis som med Super Spy ger boken i sig en mycket trevlig känsla när jag håller i den, även om Super Spys omslag var ännu mer genial där det kändes som om designen var en del av handlingen.
Vad händer i långkörarna: Eliteserien 14
I min mini-genomgång av några serier som har några år på nacken men fortfarande ges ut är det dags för Frode Øverlis Pondus där nyligen den fjortonde boken i den lyxartade kompletta utgivningen under namnet Eliteserien kommit ut. Tidsmässigt har vi kommit fram till 2008 och i serien sker det hittills mest traumatiska som drabbat oss Pondus-läsare (förutom en del frisyrändringar, givetvis!): Camilla har en affär och gör slut med Jocke.
Så precis som förra gången jag nämnde Pondus så får Øverli en eloge igen för att han insett att en komisk dagspresserie enligt mig nästan kräver lite allvarligare inslag då och då, för att jag ska bry mig om personerna. Det leder sen i sin tur till att jag tycker humorn blir roligare när det inte bara är klichéer som råkar ut för saker utan (för mig) riktiga människor.
Men ingenting varar för evigt och jag tycker att det är här, eller snarare efter den här perioden, som Pondus så smått börjar bli lite sämre. Det är inte en enda specifik sak som gör det utan flera små: Teckningarna börjar tappa fräschören och blir lite stelare; om man tittar på Pondus så var den i början en mycket karikatyrartad serie som sedan förvandlades till en lugnare stil men ändå med mycket liv, men idag, 2013, ser framförallt personerna lite väl lugna ut, och jag tycker att de tappat mycket av sin charm. Handlingen har också börjat upprepa sig där det tydligaste tecknet är hur Jockes eskapader med kvinnorna ersatts av busschaufförernas och det känns som en sämre variation på samma tema. Inte för att dagens Pondus är en dålig serie men jag skulle väldigt gärna se att Øverli tänkte nytt och fick lite mer inspiration igen.
Dock, i Eliteserien 14 är allt väl och det redaktionella materialet är också ofta intressant; hur populär serien är i sitt hemland är rätt fascinerande. Jag läser igenom allt även om jag måste erkänna att de långa artiklarna kan vara lite knepiga att komma igenom ibland för så bra är tyvärr inte mina norskakunskaper. Serierna däremot känns väldigt rätt att läsa på originalspråket, även om översättningarna här i Sverige är väldigt bra
Kanske mitt favorit-par i serien
My Dirty Dumb Eyes
Djur med bisarra hattar. Anna Wintours hemliga liv. Penisödlor. Sexfantasier när man tittar på Transformers. Rise of the Planet of the Apes sedd av någon som är livrädd för apor.
Allt det här och mer därtill kan man avnjuta i den mycket underhållande, spretiga och väldigt konstiga boken My Dirty Dumb Eyes som samlar ihop diverse serier och teckningar gjorda av Lisa Hannawalt. För mig var hon helt okänd men tydligen har hennes serier publicerats i diverse tidskrifter de senaste åren, men det här är hennes första bok. Och vilken bok sen!
Jag var nog på rätt humör för det var länge sedan jag hade lika ohämmat roligt som när jag läste MDDE. Den första serien om vad hundar önskar sig satte standarden och sen var jag lycklig rakt igenom. Några sidor från serien:
Även om mycket i boken känns som om Hannawalt helt glatt ritat precis vad som faller henne in finns det också mer, hur ska jag säga, eftertänksamma inslag (jämförelsevis, alltså), som till exempel de alldeles underbara filmrecensionerna som alla helt utgår från hur hon upplever filmen snarare än att berätta om filmen i sig. Som filmen War Horse, en Spielberg-film jag inte sett och som jag nu är helt säker på aldrig kommer att se, men som ändå gett mig mycket underhållning via Hannawalts berättelse, såsom häst-fanatiker. En sida från recensionen:
Förutom det vansinniga manusen så är teckningarna lika fria de med. Ibland tecknar hon i en definitivt konstnärlig stil, ibland ser det mer ut som kludd medan hon pratat i telefon, ibland är det propert realistiskt. Själv tycker jag hon är som allra bäst när hon fritt associerar, som i filmrecensionerna; när hon i några serier med mer klassiskt serieutseende håller en rent surrealistisk ton tycker jag det blir tristare.
Min känsla när jag läser boken är att det påminner mig om serieskapare som Lynda Barry i teckningsglädjen, Aline Kominsky-Crumb med inslagen av text+bilder snarare än typiska serier, Dori Seda i vadtusanhändenu?-känslan. Alla de nämnda råkar vara kvinnor men det är inte det som gör att jag associerar dem utan att de alla är väldigt hämningslösa i sitt förhållande till vad en serie kan vara och innehålla, och när det lyckas så bra so det gör här är det hur kul som helst.
Så för allt i världen, ge Hannawalt en chans antingen genom att läsa My Dirty Dumb Eyes eller genom att till exempel läsa de serier hon lagt upp på sin blogg; det mesta i boken finns faktiskt att läsa helt gratis på nätet. Woohoo!
Avslutning för tredje gången: GTO – 14 Days in Shonan
Snyft!
Det känns som om det var igår Vertical Inc började med sin utgivning av Toru Fujisawas tredje serie om Eikichi Onizuka, lärar-huliganen med det stora hjärta och den lilla hjärnan; GTO – 14 Days in Shonan är 9 album proppfulla med den för GTO typiska blandningen av buskishumor och allvar, med tonåringar som svikits av det vuxna samhället.
Den här gången är Onizuka på tillfällig flykt (14 dagar, närmare bestämt) från skolan där han arbetar som lärare och han bestämmer sig för att återvända till sin tonårsmiljö: Shonan, förorten till Tokyo där den tidigare serien GTO – The Early Years utspelade sig. Där kommer han i kontakt med den vackra (som alltid hoppas Onizuka på att äntligen få till det, istället för att nöja sig med självhjälp) föreståndaren för ett familjehem för ungdomar som av olika anledningar inte kan leva med sina föräldrar.
Jag är oerhört svag för den här serien, precis som jag var för GTO. Om det bara var humorn som hittade rätt så skulle serien vara läsvärd enbart därför för Fujisawa vet precis hur han ska utnyttja Onizukas loser-status när det gäller sex och hans desperata och misslyckade försök att hamna i säng med någon, vem som helst, och hur Onizukas närmast övermänskliga styrka när det kommer till råkurr kan leda till de mest absurda situationer.
Men det som verkligen lyfter GTO är hur hundraprocentigt allvarligt det blir när ungdomarnas problem handlar i fokus, och att humorn aldrig används för att förminska dem. I GTO – 14DiS är problemen allvarligare än någonsin med föräldrar som misshandlat, begått sexuella övergrepp, ignorerat, misshandlat sina barn vilka därför placerats på familjehemmet. Onizuka och föreståndarna får göra sitt allra bästa för att hjälpa barnen; att barnen ibland gör Onizukas jobb nästan omöjligt genom sina sabotageförsök är bara förståeligt eftersom de blivit så svårt svikna förut. Inte för att Onizuka någonsin vacklar i sitt stöd av dem, för det är just hans envishet när det gäller att hjälpa de svaga som gör att han förtjänar epitetet Great Teacher Onizuka, för inte är det hans pedagogiska färdigheter som gör det
Överlag gillar jag hur Fujisawa låter sina ”hjältar” ha stora svagheter också. Onizukas fel är uppenbara, men vi har också personer som översta chefen för familjehemmet här, en liten förkrympt man i övre medelåldern som är fascinerad av militärflyg och gärna går på nattklubbar med (mycket) lättklädda kvinnor och framställs som allmänt löjlig. Dock, när borgmästaren i staden av politiska skäl bestämmer att alla barn ska återförenas med sina föräldrar kämpar han tappert emot det, med sitt liv som insats. Han misslyckas visserligen grundligt men precis som Onizuka har han hjärtat på rätta stället, och det är bara för att hans kropp är svag och inte riktigt lika vansinnig som Onizuka som han inte klarar av det. Barnen är som sagt inte heller några änglar (till exempel försöker några av dem mörda föreståndarinnan bara för att de hatar alla vuxna) men de är lika förtjänta av att få hjälp ändå.
Sen är det förstås roligt att återse några av Onizukas gamla vänner från Shonan i den här serien, men egentligen går den lika bra att läsa för vem som helst, man behöver absolut inte ha läst de tidigare GTO-serierna innan. GTO – 14 Days in Shonan är en ypperlig serie, helt enkelt, som inte påminner om något annat. Förutom andra serier med Onizuka då
Vad händer i långkörarna: Dilbert 40
Jag tänkte det var dags att titta till några serier som tuffat på rätt många år nu, med anledning av att jag nyligen läst nya samlingar av dem. Först ut: Scott Adams Dilbert med den 40:e samling, Your New Job Title Is ”Accomplice”.
I Dilberts universum är det mesta sig likt. Alice är alltid kompetent, alltid underbetald, alltid reda med sin dödliga knytnäve, chefen med det spetsiga håret är aningslöst stupid, Dilbert själv har trots allt en svag förhoppning om att livet kunde vara bättre, medan Wally framstår som den store vinnaren bland de anställda som den enda som helt accepterat sin situation med sin alldeles egna ultra-cyniska zen-filosofi som till och med kan besegra den annars alltid opåverkbara och sadistiska Kattbert:
Det enda som gör att jag som läsare märker att serierna är nya är referenserna till nya management-idéer/floskler/buzzwords och att nya elektroniska tingestar också dyker upp. Men referenserna till nördig teknik har blivit färre med åren, som om Dilbert och hans ingenjörskollegor inte längre kan uppbåda intresset för sånt längre efter alla sina plågsamma år som anställda i en komplett dysfunktionell organisation.
För den som inte varit i kontakt med stora företag själv verkar det nog orimligt att ett företag som Dilberts skulle kunna överleva med tanke på hur uselt det fungerar men tyvärr är det inte alls orealistiskt; varje gång jag hör någon argumentera för att företag på den öppna marknaden alltid sköts effektivt och professionellt kommer jag att tänka på vänner som exempelvis jobbat som konsulter på Ericsson där deras konsultföretag anlitats av ett annat som i sin tur anlitats av ytterligare ett annat som är det som Ericsson anlitat. Slutresultat: Projekt där 0 personer i gruppen är anställda av Ericsson, och ingen bryr sig så värst mycket om hur det kommer att gå. Och det här är kontinuerliga projekt, inte tillfälliga…
Så läs Dilbert, roas (allt är inte bra men tillräckligt ofta hittar den rätt), och skänk en medlidsam tanke till de som har jobb som har alldeles för stora likheter med serien
De kosmiska fönsterputsarnas avsked: Saturn Apartments 7
I veckan blev det dags att säga adjö till Hisae Iwaokas (Aomanjuskogen, Drömmarnas djup) Saturn Apartments i och med att den sjunde och avslutande delen kom ut. Jag skrev några gillande ord om den när den första boken just getts ut så därför tycker jag att det är lämpligt att jag också skriver några avslutande ord
Först och främst vill jag säga att Saturn Apartments är en riktigt bra serie; jag tyckte mycket om framförallt Drömmarnas djup men den här är definitivt bättre. Till den suggestiva och fantasifulla stämningen i Dd lyckas SA också lägga till en gripande historia om en grupp människor som det är omöjligt att inte bry sig om, och en fascinerande bild av mänsklighetens framtid: Mitsus kamp för att accepteras av sina kollegor och hans försök att förstå vem hans far Aki egentligen var; Tamachis samvetskval över att han ser sig sjäv som ansvarig för Akis död; Kageyamas vilja att få följa sin dotter Fuyus uppväxt; Kayo & Sohtas äktenskap; för att inte tala om alla bifigurer som dyker upp, ibland bara i ett enda kapitel men oftast med enstaka inhopp även senare, som Tanuki och hans arbete med att bygga gigantiska akvarier för att försöka rädda diverse vattenlevande djur från utrotning.
Och sen har vi förstås teckningarna. Visst är Iwaoka bra på att skildra människor men bilderna jag kommer ihåg från den här serien är ändå de från utsidan av det gigantiska glasröret som ligger som en gördel runtom och högt över Jorden. Hon briljerar i widescreen-scener med stora ytor helt tomma, allt för att få fram det magnifika i skalan och vyerna. Det är egentligen ganska lustigt med tanke på att det jag verkligen gillar i de av hennes serier som finns på svenska är dem mystiska och magiska stämningen i en nästan John Bauersk miljö medan det här istället är de stora fria ytorna som imponerar. Men hon är helt enkelt fantastiskt skicklig i att skildra olika miljöer, av vilket slag de än är.
Jag är också svag för science fiction-inslagen, som den som läst den här bloggen ett tag nog vet. En stor del av intrigen här handlar om ett försök att konstruera en maskin som ska kunna skickas ner till marken för att se vad som pågår där. Om man tänker på det är det förstås ganska konstigt att en civilisation som byggt någonting så otroligt som den konstgjorda ringen skulle ha några problem med att besöka Jorden 35 kilometer nedanför men i serien känns det helt rimligt: Jorden och dess yta är någonting mytiskt, någonting som man kan fantisera om och projicera sina förhoppningar på, och som för Mitsu symboliserar hans relation till sin far som försvann från Mitsus liv när han föll från ringen ner till marken.
Science fiction, klasskamp (någonting som blir viktigare allteftersom i serien), små finstämda berättelser (mina favoriter är de som huvudsakligen går ut på att Mitsu eller någon annan befinner sig på utsidan på uppdrag men tar sig tid att betrakta omgivningarna), bitvis vidunderliga teckningar; allt presenterat i mycket smakfulla böcker med underbara teckningar. Läs!
Lou blir psykedelisk: Kristallåldern
Jag vet inte om psykedelisk egentligen är den bästa beskrivningen av Kristallåldern, den sjätte boken om Lou av Julien Neel, men konstig är den och kristaller finns det gott om så varför inte. Dessutom tänkte jag att jag skulle ha en matchande titel till min recension av Laser Ninja, den femte boken
Först lite spoilers om innehållet, men bara om den yttre handlingen: Andra världar/dimensioner. Mystiska kristaller som dyker upp överallt och avger främmande ljud. Déjà vu. Sidera som isdans, med en eventuellt amnesidrabbad Richard som förvirrad finne i huvudrollen. Glasögon. Lous lillebror Fulgor som åldras flera år under vad som verkar vara veckor. Lous mamma som specialist i topphemligt underjordiskt forskningslaboratorium. Dröm och verklighet som flyter samman (vilket kanske, eventuellt, vem vet, kan förklara en del av de andra sakerna).
Kort sagt, en extremt annorlunda bok jämfört med de tidigare; jag tyckte när jag läste Laser Ninja att den ändrade tonläge en smula men det var ändå bara en naturlig utveckling när Lou blev större, men Kristallåldern är någonting helt annat!
Men är det en bra bok eller inte, det är frågan?
Det är svårt att ge ett enkelt svar. Om det enda man vill är att läsa en till bok av samma typ som de föregående så är svaret ett tydligt nej; att läsa den här boken och förvänta sig en vardagligt humoristisk inkännande serie om en ung flicka kommer garanterat leda till besvikelse. Men om man inte har något emot en fragmentarisk, för att inte säga smått kaotisk, skildring av samma flicka som ännu lite äldre än sist där den splittrade verkligheten i det stora misstänkt väl matchar hennes lika splittrade liv i det lilla (med Rickards oväntade svek i sista boken, och hennes kluvna känslor visavi Tristan & Paul) så finns det mer att hämta här.
Jag tror (men kan inte garantera) att Neel medvetet valt att göra en så annorlunda och oklar bok för att Lou själv är förvirrad över livet så att verkligheten mer eller mindre brutit samman är inte så konstigt från hennes synvinkel. Lou! har alltid precis som titeln säger handlat om Lou, inte om andra (även om hennes mamma haft en stor roll) så det finns inget skäl att tro att det är annorlunda den här gången, så det yttre är bara en återspegling av Lous inre.
Men med det sagt så ska jag också säga att jag väldigt gärna skulle se en mindre spretig och mer fokuserad bok härnäst; kanske inte fylld av förklaringar till vad som pågår i Kristallåldern men med en tydligare tråd i vad som föregår i Lous liv
Som avslutning vill jag också tillägga att även teckningarna är betydligt vildare än tidigare. Många sidor ser ut som en naturlig fortsättning på den utveckling Neels illustrationer genomgått tidigare, men en del är tecknade i helt andra stilar med helt andra färgskalor och annan personteckning. Omväxlande, minst sagt, precis som hela boken som ofta känns som ett pussel där jag saknar både flera bitar och framförallt en bild av vad det ska föreställa (men med förhoppning om lite hjälp med pusslandet från nästa bok)!
To My Eyes
Senaste Lou! har precis kommit på svenska och jag har läst den, men eftersom jag behöver lite tid för att reda ut för mig själv vad jag tycker om den (den är för att uttrycka sig milt väldigt annorlunda jämfört med de tidigare!) så tänkte jag skriva några ord om en annan serie så länge: Bastien Vivès To My Eyes.
To My Eyes är någonting så ovanligt som en första person-serie, dvs varenda teckning i albumet är ritad som om läsaren ser ut genom tecknarens ögon. Dessutom får vi aldrig läsa seriens berättarjags repliker utan bara vad de han (jag skriver han eftersom författaren är en man och det finns en del i serien som tyder på att berättarjaget är just det) pratar med säger. Visst finns det kortare exempel på liknande serier men jag tror att det här är den första längre serien av det här slaget jag läst.
Berättartekniken gör att känslan när jag läser TME är väldigt annorlunda; faktiskt så pass annorlunda att jag inte är säker på om det är bra eller dåligt. Det som är bra är att det verkligen känns som om jag kryper in under skinnet på mannen ifråga, och att det är roligt med ovanliga idéer om hur man gör serier.
Det som är mindre bra är att det blir smått klaustrofobiskt eftersom det verkligen känns som om jag sitter i någon annans huvud och tittar ut, och att framförallt skildringen av seriens egentliga huvudperson, kvinnan som berättaren inleder en vänskap med och mer därtill och som finns med i princip varenda bild, mest av allt känns som om jag plötsligt förvandlats till en voyeur.
Den sista invändningen är nog den allvarligaste för min del; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en serie där jag lika starkt får intrycket att jag spionerar obemärkt på en ovetande person på ett ojuste sätt. En besynnerlig känsla kanske, att få dåligt samvete gentemot en fiktiv person, men likafullt har jag den. Sen kan det nog också spela in att jag har lite svårt för den klichéartade vurmen för vackra sensuella kvinnor som alltför många franska kulturarbetande män har (som i exempelvis ungefär alla franska romantiska/sensuella/erotiska filmer) så när TME får mig att associera till dem är det inte en bra association, för min del 
Men sen är det förstås också teckningar i serien, och de är utsökta. Svindlande nära klichéerna de med kan jag inte låta bli att njuta av dem; de är utan tvekan det stora pluset med den här serien och gör den högst rekommendabel bara därför. Och ett till plus får Vivès för att när till slut den oundvikliga sexscenen dyker upp (franskt, manligt perspektiv, sensuellt -> det är givet att det kommer förekomma) så blir hans stil än mer impressionistiskt och istället för de klara och tydliga bilderna tidigare blir det nu mer antydningar och lek med färger och kontraster.
Tl;dr: To My Eyes är en kanske inte helt igenom lyckad udda berättad serie med fantastiska teckningar som alldeles på egen hand gör det till en högst läsvärd serie.
Läser ifatt: Invincible
Invincible Ultimate Collection 8, innehållande nummer 85-96 av tidningen, dök upp i förrgår så nu är jag lite mer up-to-date vad som hänt i Robert Kirkmans superhjälteuniversum; en liten nackdel att läsa serier i samlade utgåvor är att jag är typ ett halvår ur synk med internet så det gäller att undvika spoilers
Senaste gången jag skrev om Invincible är nästan fyra år sedan och det har hänt en hel del sen den. Vad gäller det som hänt i serien är det rätt meningslöst att gå igenom det eftersom Kirkman älskar att ha mängder av subplotter igång samtidigt och stora inslag av såpopera. Vare nog sagt att kriget mot Viltrum avklarats, Invincible drabbats av samvetskval vad gäller nyttan med superhjältar, Invincibles pappa definitivt rehabiliterats, Allen blivit ledare av galaxen, Oliver nu är vuxen, Atom Eve jobbar på med sin hyr-en-superhjälte-firma, Dinosaur förstör Las Vegas, Rex Robot och Monster Girl tillbringat några sekel i en annan dimension, …
Massa folk, ingen Invincible (förutom den (säkerligen temporära) ”nya” Invincible)
Så en massa saker har hänt, och ärligt talat är det ett problem med serien. När den började kändes den uppfriskande med sin rättframma berättarstil och en träffsäker ton när det gällde hur det verkligen skulle vara att en dag som tonåring vakna upp och i princip var Stålmannen. Tillsammans med de lika raka och klara linjerna i teckningen var det ungefär så långt man kunde komma från den alldeles för vanliga dark-and-gritty-stil som dominerat vad gäller superhjältar.
Men allteftersom tiden gått så börjar jag misströsta en smula vad gäller Kirkmans kvalitéer som författare. Av det jag läst av honom så är det tre serier som varit bra: Invincible, The Walking Dead och Battle Pope. Ju fler av hans övriga serier jag läst desto mer övertygad blir jag att dessa tre är undantagen, och det intressanta är att de alla tre är bland det första han skrev. Också relevant är att båda långkörarna (BP är en liten bagatell, men en väldigt roande sådan ) båda har problem med mitt intresse i längden. TWD håller fortfarande en hög kvalité men det börjas kännas oroande med en del déjà vu-känslor mot slutet som jag tror det behövs riktiga förändringar för att bekämpa, medan Invincible nu lider mycket av att Kirkman försöker trycka in en hel superhjältevärld i en enda serie, där den här senaste samlingen spenderar alldeles för mycket tid på väldigt irrelevanta bihandlingar om Tech Jacket, Rex Robot med flera.
Det grundläggande problemet är nog att Kirkman i grunden är ett fan uppväxt på en stadig diet av superhjältar och att hans serier inte riktigt kunnat frigöra sig från den bakgrunden. Det fungerade bra i Invincible till en början när han lyckades förmedla wow-känslan hos Invincible när han börjar sin karriär; mindre bra i exempelvis The Astounding Wolf-Man när det känns som om jag läser en rätt omogen 13-årings version av hur en cool serie ska vara. Men i längden räcker inte den entusiasmen till och när Kirkman försöker vara mer seriös klarar han inte riktigt av det, och han kan inte heller hantera såpopera-inslagen så bra som jag skulle kunna önska (om man jämför med de riktiga mästarna på det här inom seriemediet så håller Kirkman liv i sina olika trådar alltför länge och han kan aldrig avsluta dem; om en utomjordisk ras invaderar Jorden så kan man garanterat räkna med att en av dem överlever för att kunna upprepa försöket senare). TWD klarar sig som sagt bättre men det är också en serie som ligger längre från mittfåran vad gäller amerikanska serier så de serieklichéer som annars tenderar att dränka Kirkmans serier efter ett tag (på ett mindre bra sätt alltså) saknas.
Extremt blodig är Invincible fortfarande
Det blev lite mer kritiskt än jag tänkt mig när jag började skriva, det här. Teckningarna är fortfarande väldigt trevliga att titta på, men faktum är att ju mer jag läser av Kirkman desto mer begränsad känns han som författare; Invincible känns numera som om samma historier dragits gång på gång på gång, och jag misstänker att Kirkman själv har problem med motivationen med tanke på att han spenderar så mycket mer tid på karaktärer som är betydligt mindre intressanta (Tech Jacket, I’m looking at you!). De sisådär 50 första numren av tidningen är bra, riktigt bra till och med, men numera känns det måttligt spännande att läsa nya nummer. Jag kommer fortsätta ett tag till för jag har fortfarande småtrevligt: Ni vet hur det är med gamla bekanta, det är mysigt att se hur de har det nu även om man växt isär.
