Äganderätten måste ständigt omförhandlas

30 september, 2014 at 00:00 (Svenska serier) (, , )

Äganderätten måste ständigt omförhandlas - omslag

Cool! En till bok från Apart skriven av Pär Thörn, manusförfattaren bakom förra årets strålande bok Ordningen upprätthålls alltid som kanske är den svenska serie från 2013 som gjorde störst intryck på mig.

Den här gången heter boken ifråga Äganderätten måste ständigt omförhandlas, en titel med likalydande klang och kraft som den tidigare. Men innehållet är annorlunda organiserat: Istället för kort-korta serier om några få sidor är det den här gången en längre berättelse om 62 sidor, tecknad av Lars Krantz (flitig i höst, har beställt hans lika nya Den Svarta Jorden men kommer nog inte hinna få den innan jag åker utomlands och jobbar en månad, så recension lär dröja). Och dessutom är det inte en serie i klassisk bemärkelse, utan snarare en bilderbok alternativt en mycket rikligt illustrerad novell.

Historien följer en SS-knivs färd bakåt genom tiden, och med början i dagens Sverige får vi se hur nazismen levt vidare och gnagt sig in i hela det västerländska samhället: Alltid närvarande, alltid potent. Tidigare ägare skildras på något uppslag eller två, som den socialdemokratiska samlaren av nazi-symboler eller den känslokalla satanisten. Kniven själv har sällan en uppgift, den är ”bara” symbolen för någonting ont och sjukt som genomtränger världen.

Det handlar inte om att människorna som kommer i kontakt med dem ska straffas för att de intresserar sig för nazismen, för även om de flesta verkar ha liv av den eländigare sorten är det tydligt att det gäller de allra flesta i Thörns värld. Om man inte redan märkte det när man läste Ordningen upprätthålls alltid så är det inte direkt en positiv bild av vår värld och människorna som Thörn har; att det går dåligt för de flesta personer vi läser om beror enbart på att det är så världen är. Nazismen och dess symbol i form av en kniv är inte orsaken till det onda/dåliga, den är ett symptom som ständigt måste bekämpas, även om det är en hopplös kamp.

Lars Krantz teckningar där de hårda svart-vita kontrasterna aldrig visar upp den minsta gråa ton passar givetvis förträffligt till en berättelse där det inte heller finns minsta tillstymmelse till nyanser. Jag gillar hans stil mer och mer när jag ser den. Det finns drag av tecknare som Charles Burns, även om Krantz är betydligt mer okontrollerad, men framförallt är det hans egen som är hur lätt som helst att känna igen. Framförallt tycker jag den fungerar bra för råa historier som den här, och ju skitigare miljö desto bättre.

Äganderätten_uppslag-12

Så ja, Äganderätten måste ständigt omförhandlas är också den en mycket läsvärd bok. Men den är inte riktigt lika vass som Ordningen upprätthålls alltid. Jag tycker att Thörns obarmhärtiga stil gjorde sig bättre när historierna var så korta att de bara var glimtar från ett liv, ett blixtnedslag som kortvarigt belyste en människa. Här, när historien blir längre, förlorar berättelsen lite av sin kraft. Visserligen är varje person bara med på några få sidor här med, men i och med att jag alltid vet hur det kommer gå i nästa berättelse (den kommer sluta med att kniven dyker upp hos den person jag nyss läst om) så saknas känslan av överraskning från den tidigare boken. Att läsa Ordningen upprätthålls alltid var som att plötsligt befinna sig på den förlorande sidan i en boxningsmatch där knockoutslag följde på knockoutslag, alla från oförutsägbara vinklar, medan jag här ser slagen i förväg och hinner förbereda mig på dem. Plus, det måste jag också säga, jag saknar lite av den språkliga magin från den förra boken, med de suggestivt upprepade stroferna som återkom gång på gång.

Men, som sagt, läs boken, det förtjänar den. Sen tycker jag också att det är roligt att den finansierade via crowd funding, ett finansieringssätt som jag hoppas kan leda till att fler udda serier kommer ut. Och snygg är den också, den här inbundna boken, tryckt i 1000 exemplar varav 666 finns till försäljning (nummer 30 fick jag)!

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Söndagssidor, volym 2

28 september, 2014 at 22:12 (Dagspresserier) (, , , )

Gasoline Alley Sundays 2

Dark Horse fick ur sig samlingsvolym nummer 2 av både Gasoline Alley och Alley Oops söndagssidor väldigt snabbt; det var knappt att jag hann läsa volym 1 av respektive serie innan den andra dök upp känns det som. Därför är det lite oroväckande att volym 3 inte blivit utannonserad för någon av dem. Det kan vara så enkelt att de vill avvakta för att se hur böckerna säljer vilket är förståeligt, men jag hoppas verkligen att framförallt Gasoline Alley fortsätter att komma ut eftersom det är en väldigt underhållande serie :-)

Hur som, några ord om mina känslor efter att ha läst de här böckerna med:

  • Alley Oop är fortfarande rätt seg, med alltför enkel handling
  • Foozys rimmande blir inte mer uthärdligt med tiden
  • I de sista fem sidorna av Alley Oop-boken dyker tidsmaskinen äntligen upp, så när (om?) nästa bok dyker upp finns det hopp om roligare läsning
  • Gasoline Alley är en fantastiskt trevlig serie: Den är charmig/rolig/vardaglig/fantasifull i en underbar blandning
  • Det ska bli spännande att se söndagssidorna i nästa bok, när Walt och Phyllis har gift sig; i den här boken har episoderna antingen Skeezix i ensam huvudroll eller tillsammans med Walt och jag undrar om det kommer fortsätta så
  • Om Alley Oop var lite trög att komma igenom tog däremot Gasoline Alley slut alldeles för snabbt; jag saknade serien så mycket att jag nu börjat läsa om dagsseriesamlingarna från början (de är också hur trevliga som helst, synd bara att Drawn & Quarterly inte kunnat hitta bättre förlagor*)
  • Både böckerna är otroligt inbjudande att sitta och bläddra i, med det stora formatet och de färgglada sidorna

Som sagt, nu återstår bara att se om Dark Horse fortsätter med samlingarna; tummar hålls (och en av dem lite hårdare)!

 

*: Drawn & Quarterly är extremt noga med design och utformning av sina böcker, men när jag känner mig cynisk misstänker jag ibland att deras nostalgi förblindar dem en smula. Se på deras John Stanley-böcker till exempel, vars yttre design visserligen är genomtänkt men som knappast lär locka några läsare som inte redan vet vad det är för serier och gillar dem, och vars inre i alltför hög grad försöker frammana en nostalgisk känsla av att läsa gamla serier istället för att på bästa sätt presentera bra serier. Ibland finns det skäl för att använda gulnat papper och icke-retuscherade scans av originalserierna eftersom det kan bli alltför grällt och okänsligt med kritvitt papper när färgerna aldrig varit avsedda för det, men här går man till överdrift. Och på samma sätt undrar jag om inte den icke-existerande retuscheringen av Gasoline Alleys dagsstrippar kan bero på att man snarast velat understödja intrycket av att det här är lämningar från en svunnen era. Seth (som designat GA-böckerna) har ju flera gånger visat att för honom är nostalgin viktigare än de faktiska serierna, som hans design av Fantagraphics Snobben/Peanuts-böcker som är betydligt mer nedtonad och dyster än serien själv, eller när han i ett långt förord till just en av John Stanley-böckerna (Thirteen, Going on Eighteen) visar att han inte ens har läst samlingen han skriver om när han ger helt felaktiga uppgifter om serien; jag misstänker att han snarare skriver om serien som han minns den än som den faktiska serie det är.

Direktlänk 4 kommentarer

Linda och Valentin: Samlade äventyr 2

25 september, 2014 at 19:11 (Europeiska serier, Science fiction) (, , , )

Linda och Valentin - Samlade äventyr 2 - omslag

Den andra samlingen av Linda och Valentin har precis dykt upp, och som jag nämnde i recensionen av den första boken är albumen den här gången några av de enligt mig svagare i serien.

Varför? Huvudsakligen för att det finns så mycket bra saker i dem men att de samtidigt är väldigt irriterande.

Hurdå? Det kommer nog framgå i min genomgång av serierna. Först lite om handlingen i dem alla (utan alltför många spoilers); Allons-y!

Stjärnlös värld: Ett klassiskt sf-tema den här gången, med en ihålig värld där invånare lever på insidan av planetens skal och ”solen” är det glödande kärnan. Vetenskapligt såklart Hmmm! men det är som sagt en gammal god idé och här fungerar det ovanligt bra, med den suggestiva miljön som ett utmärkt inslag. Plus också för att planetens bräcklighet och obalans ingår spelar roll i handlingen!

Linda och Valentin - Stjärnls värld - Strid

Precis som i många album delar Linda och Valentin på sig; Linda färdas till en av de två huvudstäderna i världen, Valentin till den andra (Christin gillar uppenbarligen manus där handlingen växlar mellan två platser, med tanke på hur ofta det händer i LoV), för att ta reda på varför de två civilisationerna befinner sig i ett evigt krig. Och som alltid är Mézières fantasifulla teckningar ett starkt bidragande skäl till att serien är så trevlig att läsa, med diverse underliga varelser och miljöer.

Kampen om Teknorog: Teknorog är en gigantisk planet som utgör basen för Jordens rymdimperiums tillgångar av sällsynta grundämnen, mat, och energi, och den är därför också genomreglerad. Så när ursprungsbefolkningen som varit trodd utförd men egentligen bara tagit sig en kortare semester på några tusen år återvänder och glatt ignorerar jordborna blir det något av kulturernas kamp.

Linda och Valentin - Kampen om Teknorog - Fiske

Igen är det miljöerna som briljerar här, både de högteknologiska terrestriella men ännu mer Teknorogs egen natur. Så full poäng till Mézières, lite mindre till Christin eftersom manuset den gången känns alltför enkelt.

Härskarens fåglar: Återigen är det bästa teckningarna, men här är inte heller Mézière i högform i den här berättelsen om en planet som är extremt toppstyrd, med den aldrig sedda men alltid åtlydda och straffande Härskaren som tvingar allt och alla att jobba för hans omättliga aptit.

Linda och Valentin - Härskarens fåglar - Ritual

Förutom de problem som nämns längre fram finns det någonting grått och lite småtrist över det här albumet tycker jag. Den sprudlande känslan av att allt är möjligt som ändå finns i de andra två saknas här; det känns rätt baktungt hela tiden. Teckningarna går också i samma stil, med en tråkigare monoton färgskala. Visst passar det på sitt sätt till berättelsen som är betydligt allvarligare och nästan helt utan lekfullhet, men jag gillar det inte.

Så, en snabb genomgång av handlingen i de tre albumen. Men jag har i min korta beskrivning inte tagit upp det som irriterar: De alltför övertydliga politiska inslagen.

I Stjärnlös värld är det könskampen som står i fokus (de två civilisationerna är ett patriarkat (Lindas stad) och ett matriarkat (Valentins)); i Kampen om Teknorog är det kolonialismen; i Härskarens fåglar är det kampen mot kapitalismen.

Det är inget fel på att ha ett politiskt budskap, men Christin är som sagt inte precis subtil här. Det är frustrerande när en så lovande science fiction-serie som de första albumen var förvandlas till en simpel propagandaskrift (Härskarens fåglar, med marginal värst i den meningen): Den oemotståndliga Härskaren som glupar i sig allting, aldrig nöjd, och som bara kan besegras genom att alla tillsammans står emot honom. Och när han fallit så måste givetvis faran med att segrarna själva tar hans plats nämnas (om jag ska vara cynisk så är det här Christins sätt att ursäkta folkmorden och övergreppen i Kina/Sovjet, det var rätt teori men segrarna gjorde sedan fel, så att säga).

De två första albumen lider också av liknande problem men inte i lika hög grad, men visst är det enerverande med den alltför förenklade bilden och framförallt de alltför enkla lösningarna på  riktigt svåra problem som presenteras där. Men de två har åtminstone också rikliga inslag av fantasi och annat, medan i Härskarens fåglar politiken tar över så gott som allt. Små bra detaljer finns, såklart, men…

Summa summarum är jag riktigt glad över att de här albumen finns tillgängliga på svenska igen, det hade jag nog aldrig trott om någon frågat för ett år sedan. De är inte de bästa LoV-serierna, men å andra sidan är de två kommande samlingarna desto bättre. Politiken finns kvar men i dem har Christin skruvat ner retoriken och låter läsaren tänka mer själv; de presenterar snarare problemen utan att samtidigt försöka presentera ett naivt svar på vad som ska göras.

Första delen kom lagom till SiS, andra delen lagom till Bokmässan; det verkar som om det nya (för Sverige) förlaget Cobolt tajmar sina utgåvor väl. Undrar om det innebär att det tredje dyker upp vid SiS nästa år :-)

PS. En liten småsak jag irriterat mig på ändå sedan Kampen om Teknorog kom ut första gången på svenska: Den svenska titeln suger. Den franska, i direkt översättning Välkommen till Alflolol, känns betydligt bättre, med tanke på att poängen med albumet är att det handlar om hur ursprungsbefolkningens planet Alflolol har ockuperats av kolonialmakten Jorden, som också gett den ett annat namn, Teknorog. På något sätt känns det som att den svenska titelns val att välja kolonialmaktens namn är helt uppåt väggarna! Men nu heter albumet en gång för alla Kampen om Teknorog så jag tycker det är vettigt att behålla det i nyutgåvan; jag skulle bara önskat att om nu Carlsen If ville ha en mer action-betonad titel än det franska originalet hade man väl kunnat döpa boken till Kampen om Alflolol istället :-) DS.

PPS. Det måste sägas: De nytecknade omslagen på de här samlingsvolymerna är väldigt snygga. FYI! DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Invincible – The Ultimate Collection Volume 9

22 september, 2014 at 22:16 (Serier) (, )

Nr 100; inte illa för en indie-tidning!

Nr 100; inte illa för en indie-tidning!

Ett år, en ny Ultimate-samling av Robert ”The Walking Dead” Kirkmans andra långkörare, Invincible, superhjältetidningen där Kirkman gör sitt bästa för att bygga upp ett helt serieuniversum à la Marvel & DC. Historien om Mark rullar på: Han är fortsätt osäker på hur man handlar rätt i det stora (”Gör världen till en bättre plats”) efter att ha tröttnat en smula på att så länge ha jobbat med det lilla (”Stoppa bankrånarna/utomjordingarna/monstren, nu!”), hans förhållande med Atom Eve har sina låg- och höjdpunkter, och alla hans ärkefiender (om man nu kan ha flera sådana) tittar med jämna mellanrum in, lika svåra att bli av med för gott som kackerlackor.

Fortfarande har jag rätt trevligt när jag läser serien, men som jag skrev senast jag läste den (dvs när jag läste volymen med det föga överraskande och enkla lilla namnet Invincible – The Ultimate Collection Volume 8) har serien tyvärr förlorat mycket av sin fräschör. Till exempel har Viltrumit-hotet vevats alldeles för många gånger, precis som en del andra bihandlingar, och slagsmålens extrema blodbad har sedan länge tappat sin initiala chockverkan och känns nu mest spekulativa.

Otroligt men sant: En bihandling avslutad, för gott!

Otroligt men sant: En bihandling avslutad, för gott!

Jag skulle väldigt gärna se att Kirkman satsade mer på humor. The Walking Dead är givetvis 100% gravallvarlig, och Invincible har mycket färre humorinslag än den hade i starten och har ersatt dem med allvarlig såpa istället. Det är synd för ärligt talat är Kirkman mycket bättre på humor än såpa: Han har en fin tajming i sina skämt och är bra på mysiga komedi-inslag. Så jag saknar balansen mellan det lättsamma och det allvarliga som länge fanns i Invincible för nu har det senare tagit över så gott som helt.

Dessutom har Kirkman ett antal tics/klichéer som är lite tröttsamma i längden, som att han är anhängare av manusskolan som lär ut att om du har med en superintelligent superhjälte som i början verkar vara god så måste denne alltid förr eller senare att visa sig vara ond, eller åtminstone falla offer för sin intelligens och därmed komma på kant med det goda. Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut.

Men jag fortsätter att läsa, och nästa år misstänker jag att Invincible – The Ultimate Collection Volume 10 lär dyka upp i brevlådan som ett…tja, som ett brev på posten. Och jag lär läsa den också, och eventuellt skriva ett litet inlägg där jag säger att serien fortfarande är trevlig men att den har blivit sämre jämfört med hur den började. Dvs jag kommer precis som Kirkman bli lite tjatig!

Direktlänk Lämna en kommentar

Ett mästerverk i det lilla: Rumic Theater

16 september, 2014 at 23:58 (Manga) (, , )

Rumic Theater 4 - cover

Dags att strö ett stort fång rosor över Rumiko Takahashis serie Rumic Theater; RT är någonting jag läser om då och då, till exempel när jag behöver rensa ur frustrationen över någonting dåligt jag läst, eller då jag bara känner för att läsa en serie gjord av en mästare :-)

Rumic Theater är samlingsnamnet för de årliga serier som Takahashi gör för tidningen Big Comic Original. Varje serie är fristående, ungefär 30 sidor lång, och handlar så gott som alltid om ett familjedrama i miniatyr: Den nyinflyttade familjen där hustrun mobbas av den som styr i bostadsrättsföreningen. Hustrun som måste ta hand om sin makes gamla far. Maken som måste ta ett jobb i en annan stad än hans familj bor i. Problemen som uppstår när makens syster efter en olycka tillfälligt flyttar in hos sin bror och kritiserar hustruns matlagning/barnuppfostran.

Vissa situationer återkommer flera gånger i de 24 historierna (6 historier / bok, 4 böcker), och det är väldigt typiska japanska sådana, som slitningarna som uppstår när makens föräldrar bor tillsammans med familjen, eller den arbetande mannen som tappat kontakten med sin familj (ibland när han bor hemma, ibland när han jobbar på annan ort). Så om man vill kan man läsa de här böckerna som en alldeles lysande dramatisering av den klassiska japanska familjen med den ofta känslomässigt hämmade maken med ett jobb som kräver all tid, den likaså ofta något frustrerade hemmafrun, föräldrarna till maken som delar hemmet, osv.

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungna att ta hand om en pingvin en tid)

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungen att ta hand om en pingvin en tid när den mest fanatiska husdjursmotståndaren tittar in på ett besök…)

Den enda familjemedlemmen som lustigt nog inte är med så mycket här är barnet; de här serierna är fokuserade på de vuxna (makar + ev. föräldrageneration) vilket inte är så konstig eftersom Big Comic Originals läsekrets (enl. Wikipedia) till 83% består av läsare över 30 år. Äkta vuxenserier, med andra ord :-)

Handlingarna är variationer på teman, någonting som Takahashi alltid varit bra, även om det den här gången handlar om vardagsrealism istället för galna utomjordingar eller bisarra monster. Men genomgående i alla serierna är hur skickligt Takahashi presenterar sina huvudpersoner: På 30 sidor lyckas hon presentera oftast flera personer, ge dem en intressant och djup personlighet, introducera ett drama, och knyta ihop berättelsen på ett så gott som alltid väldigt tillfredställande sätt. Det är fascinerande framförallt hur snabbt hon får personligheterna på plats, och hur varierade de är även om familjerna som sådana påminner om varandra. Och jag uppskattar också hur de aldrig är perfekta; alla har sina fel och brister, även om de allra flesta vill väl.

Ta exempelvis historien Help. Huvudpersoner: Hidehiko (make), Yasuko (hustru), och Hidehikos far som är sängliggande. Yasuko är den som tar hand om sin svärfar på kvällar och nätter när inte hemtjänsten är där, så när hon råkar ut för en olycka och måste stanna på sjukhuset för en tid måste Hidehiko rycka in. Varpå han inser att han inte har en aning om vad som behöver göras, typ hur man byter faderns blöjor, ser till att han kan sova, osv. Fadern i sin tur ber inte om hjälp med någonting utan försöker istället varje natt själv kravla till toaletten men orkar inte, varpå Hidehiko knappt får någon sömn alls eftersom han måste hjälpa honom tillbaka till sängen.

Help

Help

Vad som också framgår när man läser serien är alla komplexa känslor som finns under ytan hos personerna:

  • Yasuko är visserligen inte med så mycket men det är ändå tydligt att hon tycker om sin svärfar och är orolig för honom även om hon också tycker att det är lite jobbigt att ta hand om honom på ett så närgående sätt eftersom de inte är släkt.
  • Hidehikos far är med desto mera men hans inre känslor säga aldrig rakt ut. Hans handlingar däremot visar att han tycker det är extremt jobbigt att hans son ska behöva hjälpa honom med blöjor mm, och att han är så hjälplös inför honom. Men också att han fortfarande ser sig som förälder och därför är ansvarig/orolig för sin son när denne nästan klappar ihop av överansträngning. Och att han verkligen uppskattar Yasukos hjälp.
  • Hidehiko, den meste huvudrollsinnehavaren här, märker att han inte ens uppfattat hur mycket hjälp Yasuko bistår hans far med, men också att han verkligen längtar efter att hon ska komma hem igen och överta ansvaret. Det jobbigaste för honom är dock att inse att han måste agera förälder åt sin egen far, samtidigt som han vill ha beröm av honom för att han hjälper honom (något som han aldrig fått). Så han är arg på fadern, men också arg på sig själv att han vill ha beröm för någonting som är självklart att han ska göra, och dessutom rörd över att fadern i all sin envishet ändå bryr sig så mycket om honom (utan att berömma honom, som sagt).

En rätt kompakt handling med tanke på det ynka sidantalet, men läsningen flyter på hur lätt som helst. Det låter förstås som en tung och tragisk handling, men det som gör de här serierna så geniala är att de samtidigt är så väldigt roliga. Få kan som Takahashi skildra familjeumgänge på ett så komiskt sätt; repliker, personer, teckningar, handlingen själv är alltid underbart underhållande att läsa, även om handlingen kan låta deprimerande när den beskrivs, som Help ovan eller serier som The Red Bouquet där en man efter sin död ser sin egen begravning och där inser att hans fru inte älskade honom längre och hans son inte heller är ledsen över hans bortgång eftersom han inte pratat med dem på flera år efter att hans jobb förhindrat honom att vara hos dem när det behövdes.

The Red Bouquet

The Red Bouquet

Låter skoj eller hur? Och japp, det är faktiskt väldigt roligt, tro’t eller ej, för Rumic Theater är primärt komedier med (ibland) tragisk handling. Med den lilla brasklappen att de senare historier snarare drar åt drama med komiska inslag; det verkar som om Takahashi har blivit allvarligare med åren när det gäller Rumic Theater-serierna.

RT är inte någon av Takahashis mer kända serier, och faktum är att den är den enda, tillsammans med ungefär hälften av Lum, som inte finns officiellt utgiven i komplett utgåva på engelska. Förlaget Viz gav ut två av böckerna för många år sedan men sedan dess har det kommit ut två till på japanska som båda lyser med sin frånvaro på engelska. Men fansen har förstås gjort som de ofta gör i såna här fall -> alla fyra finns som scanlation att ladda ner. Köp om ni hitter de två som finns översatta (de är slut på förlaget sedan länge), ladda ner de andra, för det här är ungefär så bra som korta fristående serier kan bli!

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Kick-Ass 3

11 september, 2014 at 20:50 (Superhjältar) (, , , )

Kick-Ass 3 08 - cover

I förra Smått & Gott nämnde jag att boken ifråga (Walt Before Skeezix) inte precis var liten och inte så himla god heller. Mark Millar (manus) och John Romita Jrs (layouter/skisser) avslutande miniserie Kick-Ass 3, om den alldeles vanliga pojken Dave Lizewski som får för sig att försöka bli en superhjälte på riktigt, är däremot rätt liten med bara åtta nummer, men god är den baske mig inte alls!

Vilket inte lär förvåna någon som läst den här bloggen ett tag; Mark Millar har jag väldigt svårt för, även om den första mini-serien om Kick-Ass hade en hel del poänger. Extremt våldsamt är det som vanligt, även om jag i ärlighetens namn ska säga att det var lite mindre blod som skvätte den här gången. Det kan dock bero på att Hit Girl mestadels sitter i fängelse den här gången och därför inte kan släppa lös som hon brukar.

Det är helt klart hon som har blivit både Millars och läsarnas stora favorit från serien, och jag kan på sitt sätt förstå att en liten flicka som är extremt skicklig på att slåss/döda och som svär ohyggligt blivit populär. Det jag har svårt för är det alldeles för stora sadistiska inslaget som är så vanligt i Millars serier, och som Kick-Ass 3 givetvis också innehåller. Plus att Millar har en olycklig förkärlek för att peppra sina serier med scener som kanske ser coola ut men som inte har någon som helst täckning i handlingen.

Kick-Ass 3 - Hit Girl

Med andra ord inga överraskningar vad gäller manuset, och teckningarna precis som i Kick-Ass 2 och Hit Girl-miniserien ibland tydligt slarviga. Fortfarande är teckningarna ett positivt inslag i serien, men ändå.

Fast det ska jag säga till Millars förtjänst: Han avslutar faktiskt serien här, och lyckas till och med knyta igen säcken relativt elegant. Det ska han ha beröm för för det händer verkligen inte alltid när en serie på samma sätt som Kick-Ass plötsligt blir en enorm succé, då det istället blir uppföljare på uppföljare tills alla har storknat.

Men det säger jag bara en gång, om det dyker upp fler miniserier med Kick-Ass i framtiden så blir Millar av med den lilla guldstjärnan han fick här!

Direktlänk 4 kommentarer

Smått & Gott: Walt Before Skeezix

10 september, 2014 at 22:31 (Dagspresserier) (, , )

Smått? Knappast. Walt Before Skeezix är en mer än 700 sidor inbunden bok som samlar alla Gasoline Alley-serier (av rättighetsskäl använder förlaget Drawn & Quarterly sig inte av seriens vanliga titel) som Frank King gjorde innan babyn Skeezix dyker upp på Walts farstutrappa; serierna när det sker samlas i den likadant formgivna serien av böcker med titeln Walt and Skeezix.

Gott? Nja, egentligen inte det heller. King är en utmärkt serieskapare, men här har han inte hittat rätt med Gasoline Alley ännu. Serien fokuserar uteslutande på bilar: Inköp. Underhåll. Prestanda. Kostnader. Och framförallt, en grupp män som hänger runt en bil och kommenterar den (eller dess ägare). I början är det en samling anonyma personer, och det dröjer innan några individer utkristalliserar sig: Walt, som kommer bli seriens riktiga huvudperson; Avery, en snåljåp; Doc, en otursförföljd bilägare; Bill, en Svensson.

När det sker blir det lite bättre, men bara lite. Skämten är fortfarande extremt likartade (det enda som läggs till de tidigare bilskämten är hur Walt frekvent gratulerar sig själv till att inte vara gift, när de tre andras fruar syns till), och upplägget med en serieruta/dag uppmuntrar inte heller till några mer ambitiösa berättelser.

Osv

Osv

Men sen börjar det dyka upp regelrätta seriestrippar, och en och annan handling som sträcker sig över flera dagar, och vips blir det mycket roligare när King får chansen att visa upp hur bra han är på att skildra alldeles ordinära amerikans liv på 20-talet (onekligen med stort fokus på bilen). Fast riktigt bra blir det förstås inte förrän Skeezix kommer med i handlingen, och den här boken slutar som sagt innan dess.

Så för stora Gasoline Alley-fans är det här ett givet köp, en samling som gör att det blir möjligt att läsa serien ända från starten, medan de som ”bara” är ute efter någonting bra att läsa gör bättre i att hoppa på de (hittills) fem Walt and Skeezix-böckerna. Eller, alternativt, så kan man läsa den minst lika bra söndagsserien som Dark Horse samlar ihop. Jag skrev om den första när den kom ut, och den andra håller jag just på med och den verkar precis lika trevlig den med!

Direktlänk 8 kommentarer

Smått & Gott: Sisters

10 september, 2014 at 22:07 (Biografiska serier) (, )

Sisters - cover

Smått & Gott: Mkt korta blänkare om saker jag läst. Lite för långt för Twitter, men kortare än vanligt. Först ut: Raina Telgemeiers självbiografiska Sisters :-)

Sisters är Telgemeiers tredje serieroman, efter likaså självbiografiska Smile (om tandproblem) och Drama (fiktion). Relationen med hennes lillasyster Amara (som skymtade förbi i Smile) står i fokus när familjen åker på en biltur genom USA för att träffa några släktingar.

Tycker hon nu ja!

Tycker hon nu ja!

Hela familjen? Nja, pappan jobbar istället, och redan där antyds att allt inte är som det borde.

Scener från bilturen där systrarna i princip hela tiden grälar med varandra varvas med tillbakablickar från tidigare: När Amara föds, när hon är riktigt liten, osv. Alltid med Raina närvarande, och med tiden alltmer frustrerad över sitt syskon. Det är inte fullt krig som i Peter Bagges familjen Bradley utan mer smågnäll och retlighet och allmänt käbblande, typiskt för hur det kan bli när det är lite stretigt i familjen.

Allt förstås presenterat i Telgemeiers vanliga rediga och tydliga stil, både vad gäller manus och teckningar, och som vanligt genuint sympatiskt och underhållande. Inte riktigt lika bra som Smile och Drama, berättelsen saknar den tydliga inramningen från dessa två (tänderna och teater-uppsättningen), men Telgemeier är bra på att skildra vardagsumgänget mellan personerna.

Plus, såklart, att det är en sympatiskt billig bok den här gången med: $11 för drygt 200 sidor originalserier i färg. Så trots ett något svagare innehåll kan jag starkt rekommendera Sisters. Fast ni borde läsa Smile och Drama först :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Deras ryggar luktade så gott

8 september, 2014 at 15:10 (Svenska serier) (, )

Deras ryggar luktade så gott - omslag

Det är mer än fyra år sedan jag senast läste någonting av Åsa Grennvall men svärtan från Svinet minns jag ännu. Så det var inte någon överraskning att hennes nionde serieroman, Deras ryggar luktade så gott (första boken från det nya förlaget Syster förlag), var rikligt försedd med människor som det är förtvivlat svårt att tycka om. Det som däremot är annorlunda den här gången är att jag den här gången mest känner medlidande med dessa personer istället för ogillande. Låt mig förklara lite mer om varför, efter att jag nämnt vad boken handlar om.

Huvudpersonen i Deras ryggar luktade så gott är Jenny. Inledningsvis får vi se en vuxen Jenny som inte förstår hur andra människor relaterar till sina föräldrar; uppenbart är att deras upplevelser är väsensskilda från hennes. De pratar om hur föräldrar alltid finns där, hon förstår inte ens vad de menar; de pratar om hur skönt det är att föräldrarna ibland hjälper till med barnpassning, hon funderar på att anmäla dem för att ens tänker sådana tankar. Och vi får se hur Jenny inte längre orkar med, och hur hon är tvungen att ringa vårdcentralen för att få hjälp.

Deras ryggar luktade så gott - syntax error

Först därefter får vi se vad som ligger bakom, när vi får följa Jenny från det hon var liten till dess hon är vuxen och vi åter är framme där boken började. Och det som visar sig är ett föräldrapar som är oförmöget att känslomässigt engagera sig i sitt barn. På ytan är ingenting fel (ingen misshandel, ingen svält, inga konstiga straff) men egentligen är allt så fel det bara kan vara. Vare sig mamman eller pappan (eller för den delen brodern som bara skymtar till då och då, men verkar vara av samma skrot och korn som föräldrarna) bryr sig om vad Jenny känner eller funderar på. Så fort hon försöker kommunicera sluter de sig: Mamman genom att bli upprörd å egna vägar, pappan genom att helt enkelt gå därifrån. Det spelar ingen roll om Jenny bara vill diskutera någonting, berätta vad som hänt under dagen, eller om hon mår dåligt för resultatet blir alltid detsamma: Ingenting händer.

Mönstret upprepar sig gång på gång utan minsta variation medan Jenny växer upp. Den enda skillnaden är att när Jenny väl är vuxen kan föräldrarna ännu tydligare tala om att de inte är intresserade, t ex när pappan skriver ett brev att han inte vill att hon hör av sig om det inte är för att det går bra för henne och att hon vill berätta det. Med andra ord, svårigheter göre sig icke besvär. Att Jenny mår dåligt både under uppväxten och som vuxen är därför inte det minsta underligt; det enda underliga är snarast att hon inte helt går under.

Så Jenny har jag all sympati i världen för. Men varför tycker jag då inte lika illa om hennes föräldrar som jag gjorde om personerna i Svinet?

Skälet är att Jennys föräldrar känns som genuint trasiga människor. De är inte elaka för att de vill det eller för att de valt det (som svinet var) utan för att de helt saknar förmåga att känna empati, vare sig genom känslor eller genom intellektet. De förstår inte att det de gör är så skadligt, och det verkar inte ens som om de någonsin funderat över det. Därför tycker jag närmast synd om dem eftersom de har såna enorma begränsningar. Jag misstänker att om boken hade fokuserat mer på dem hade jag kanske börjat ogilla dem om jag då mer fått uppfattningen att de faktiskt valde att inte ändra sitt beteende (av lathet/bekvämlighet/egoism/…), men boken är väldigt fokuserad på Jenny så jag får nöja mig med det här lätt ytliga intrycket av föräldrarna.

Sen finns det flera andra i boken jag har svårare att ha några som helst sympatier för, nämligen alla de som den vuxna Jenny möter som vägrar tro på vad hon berättar om sina föräldrar eftersom de ”vet” att så handlar ju inga föräldrar. Jag har väldigt svårt för i övrigt resonabla människor (dvs inte som Jennys föräldrar) som inte kan förstå att deras erfarenheter inte är andras erfarenheter. Det finns så många människor i världen och därmed så många olika livsöden att det är rätt naivt/korkat att tro att människor alltid är si eller så, eller att lättfärdigt fastslå att såhär, just såhär ska man alltid göra. ”There are more things in Heaven and Earth, Horatio,…”.

Lite om teckningarna också, som som vanligt ser ut precis som de brukar, om man kan säga så. Dvs, mycket kolsvarta ytor, en lätt naiv stil på människorna, och en alldeles ypperlig samverkan mellan ord och bild. Grennvall tycker jag är ett utmärkt exempel på någon som inte tecknar så bra i en hantverksmässig mening men som trots det gör riktigt bra serier; jag har svårt att tänka mig en Grennvall-serie i en annan teckningsstil. En detalj jag gillade extra mycket i den här boken: Den flera gånger upprepade sidan där Jenny försöker kommunicera med familjen. Att teckningarna är identiska understryker hur hopplös situationen är, hur omöjligt det är för Jenny att någonsin komma ur den onda cirkeln där hon försöker få kontakt men det istället slutar med att hon mår ännu sämre, oavsett hur mycket hon anstränger sig.

Deras ryggar luktade så gott - kretslopp

Det var ett tag sedan Grennvall senast kom ut med en bok men väntan var värd det: Deras ryggar luktade så gott visar igen att ingen i Sverige kan konkurrera med henne när det gäller serier av den här typen.

Direktlänk Lämna en kommentar

Slutet på Jonah Hex

3 september, 2014 at 22:29 (Serier) (, )

All-Star Western 34 - cover

(Jo, titeln är allt lite lik det sista numret av Bat Lash som jag skrev om igår)

Myyycket kort idag, om att tidningen All-Star Western nu lagt ner efter 34 nummer. All-Star är tidningen som jag klagat på förut eftersom den var en sån besvikelse när den tog över efter Jonah Hex-tidningen på grund av DCs The New 52-spektakel.

Så egentligen är det enda jag vill säga att serien inte blev serien mot slutet heller (även om Darwyn Cookes teckningar i de sista numret var ovanligt lyckade för att vara honom). De sista 5 numren ägnades åt att knyta ihop alla trådar som lämnats öppna (FYI, there be spoilers ahead):

  • Gina som följde med Jonah Hex tillbaka till 1800-talet tas snabbt död på. Det var uppenbart att det fanns mer planerat för henne men eftersom hon var en lös tråd nu när titeln lades ner som skulle komplicera eventuella nylanseringar av Hex så var det enklast att göra sig av med henne. Så hennes karaktär blev det inget med.
  • Jonah Hex ärr fick han inte tillbaka (!). Lite överraskande, onekligen, men sen visade det sig att det gjorde att man kunde avsluta serien på ett sätt som gjorde att allt vi fått veta om Jonah Hex senare öden när han befann sig i framtiden och såg sig själv beskrivas på ett museum kan vi glömma bort; det är av noll och intet värde.
  • Tallulah Black försvinner också ur DCs interna historia tillsammans med Hex, utan att lämna spår efter sig.

Kort sagt så sopar man rent så att vi som läsare i praktiken kan låtsas som att de  här 34 numren inte fanns. I sig har jag ingenting emot det eftersom de (som sagt, flera gånger) inte var mycket att ha, men det är ändå frustrerande typiskt att mindre än 3 år efter rebooten gör man sig beredd att kunna reboota igen, om det skulle behövas…

All-Star Western 34 - upplösning

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare