Foligatto

20 april, 2014 at 21:31 (Europeiska serier) (, , )

Foligatto - cover

Lika bra att säga det först som sist: Jag var besviken efter att ha läst Foligatto, Alexios Tjoyas (manus) och Nicolas De Crécys serie om kastratsångaren Foligatto och hans hemstad Eccenihilo, översatt från franskan av förlaget Humanoids. Orsaken är såklart att De Crécys egna serier Salvatore och The Celestial Bibendum var både fascinerande egensinniga och märkligt medryckande, medan Foligatto onekligen är egendomlig men inte lika lyckad som helhet. Snygg, javisst, men den saknar det där extra som både Salvatore och The Celestial Bibendum har. Eller för att ta det lite längre:

Eccenihilo har problem eftersom befolkningen är blodtörstig och fullständigt oregerlig. Polischefen kläcker därför den briljanta idén att man ska ordna en karneval där allt är tillåtet, inklusive att döda de man alltid gillar, för att därefter befolkningen ska ta det lite lugnare. Som huvudattraktion anlitar man Foligatto, den stora sångaren som föddes i staden men som sedan många år befunnit sig utomlands. Motvilligt (eftersom han avskyr staden och ännu mer sin familj) går Foligatto med på det, och när karnevalen är igång går givetvis allting ännu mer åt pipan. Huvuden utan kroppar, en röst som vandrar mellan människorna, okända tvillingsyskon; allt kulminerar i katastrof för alla inblandade.

Så varför fungerar inte bisarrerierna i Foligatto medan de i The Celestial Bibendum gjorde det?

Från den nihilistiska stadens alltför övertydliga namn till den slutgiltiga undergången anstränger sig boken alltför hårt att ha en mening. Med det menar jag att i Foligatto märks det alldeles för tydligt att författaren (dvs Tjoyas) suttit och funderat ut allting som sker med en mycket tydlig undermening medan det i TCB istället känns som om anything goes, vadhelst som faller De Crécy in och verkar underhållande tas med (Salvatore som kontrast är egentligen väl så underlig, men det finns i den en mycket tydlig handling och ett lugnare tempo som gör att den skiljer sig rätt mycket från de andra två serierna).

Det (dvs planeringen vs fria fantasier) behöver inte vara dåligt respektive bra, men som sagt lyckas inte Tsoyas få den rätta tyngden i händelserna som istället lämnar mig märkvärdigt oberörd; jag vare sig rycks med i handlingen eller roas så värst mycket av det burleska. Med några få undantag, men då är det mer att De Crécys teckningar är så lyckade än att manuset är bra. I TCB är de lyckliga WTF-stunderna många medan de här är nästan icke-existerande.

En av de mer lyckade sidorna

En av de mer lyckade sidorna

Sen ska jag också säga att man kan läsa Foligatto som en huvudsakligen visuell serie och då fungerar den mycket bättre, med fascinerande bilder och säker färgkänsla, och en tecknare som blir bättre och bättre ju längre fram i albumet man kommer. Problemet är då bara att TCB lyckas bättre även på det planet med ännu vildare och mer udda teckningar och färger som är ännu mer sprakande och iögonenfallande utan att irritera.

Sammanfattningsvis lider Foligatto väldigt mycket av att jag redan läst TCB. Foligatto var De Crécys första utgivna bok på franska och jag kan mycket väl förstå att han hyllades för debuten, det förtjänar den verkligen. Men problemet är att senare serier av honom på alla plan överträffar den, och nu har ju jag redan läst dem… Lite samma problem som jag har med Luc Bessons Nikita, en bra film som jag tyvärr såg efter att jag redan sett ypperliga Leon, med resultatet att jag inte kunde låta bli att tänka på den senare när jag såg den förra -> blev lite besviken.

Så kan det gå om läsordningen blir ”fel”!

Direktlänk Lämna en kommentar

The Sisters & Kairos

14 april, 2014 at 12:01 (Europeiska serier)

Dagens tips är två bra scanlations från franska: en som jag inte skrivit om förut, en som var en av förra årets mest lovande nya serier.

The Sisters - The Sorority Rapport cover

Först, The Sisters: Skriven av Christophe Cazenove & William med teckningar av den senare är The Sisters en väldigt trivsam serie om två systrar, Wendy och Marine. Wendy är den äldre som precis kommit upp i de tidiga tonåren medan Marine är några år yngre och betydligt mer barnslig. Resultat: Marine hänger efter Wendy så mycket hon bara kan medan Wendy tycker att det är otroligt irriterande med den pinsamma lillasystern. Fast egentligen är inte Wendy så värst vuxen ännu så då och då blir det riktiga lekar, huvudsakligen superhjältefantasier där de både tillsammans slåss mot superskurkar, fixar en tyrannosaurus tandvärk, med mera :-)

The Sisters - Trauma

Humor och charm presenterat i episoder à la en sida tecknat i en modern fransk stil (jämför med andra barnserier som Tidsresenärerna, Lou, Bellybuttons med flera)? Sign me up! Jag gillar den här typen av serier väldigt mycket, som nog de som läser den här bloggen redan insett, åtminstone när de som i The Sisters lyckas med karaktärerna. Manuset här är helt OK; ibland lite väl klichéaktigt men med tillräckligt många lyckade sidor för ett godkänt betyg. Och som sagt, det allra viktigaste här är huvudpersonerna och framförallt Marnie är rolig att följa. En enkel och inte så värst originell serie, men trevlig läsning.

Kairos 2 - cover

Så, Kairos: Den första volymen var en riktigt bra serie som lovade mycket. Nu har jag läst den andra volymen och den infriar löftena från den första; det här är väldigt, väldigt bra. Malassagnes teckningar har ett suveränt flyt där de rasande actionscenerna nästan får mig att tappa andan. Vanligtvis är jag inte så förtjust i effekter typ småsuddiga bakgrunder som indikerar hög hastighet (jag tycker det lätt känns distraherande) men här fungerar det utmärkt, och precis som i den förra boken är tempoväxlingarna perfekt tajmade.

Och manuset är inte sämre. En sak som jag var lite orolig för efter att ha läst den första delen var att det skulle kunna bli svårt att hinna med allt som krävdes med bara tre böcker; det verkade finnas ett överflöd av bakgrundshistoria som skulle behöva gås igenom. Men i och med tvåan är jag inte längre orolig för nu förstår jag vad Malassagne siktar på: Det är inte en konstfärdigt och intrikat utformad fantasyhistoria med främmande länder, kulturer, historia som ska berättas utan en mycket mer omedelbar adrenalindriven sak. Ett ungt förälskat par, en kidnappning, en (eventuell) räddning av den kidnappade. Det ser ut som om hela historien kommer täcka max ett par dagars handling, inte mer än så.

Kairos 2 - Nills

Sen finns det förstås en myckenhet vinkar om en bakgrund modell större, med antydningar om att det som skildras bara är kulmen på århundraden av händelser. Men listigt nog räknar Malassagne med att han inte behöver fylla i alla detaljer eftersom alla de som läst lite fantasy klarar av den delen själva. Varför skildra sida upp och sida ner med någon som berättar om ett långvarigt förfall av en kungaätt med mer och mer brutalitet och orättvisa när det räcker med några ord och läsarens fantasi/tidigare läserfarenheter, om det man är mest intresserad av att skildra är rörelse och fart?

Om den tredje och avslutande delen håller samma höga klass kommer det här bli en hejdundrande bra serie, som jag verkligen hoppas kommer ges ut på engelska (eller svenska, om jag för drömma) i ett enda album. Berättelsen passar bättre att läsas i ett sträck, utan paus, eftersom så mycket av den bygger på den obönhörliga farten framåt, utan tankar, precis som huvudpersonen Nills oväntade framfart i den här delen.

Kairor 2 - Anaëlle

Direktlänk 3 kommentarer

Nemo – The Roses of Berlin

10 april, 2014 at 22:50 (Serier) (, , , )

Nemo - Roses of Berlin - cover

Kort liten blänkare bara, men jag brukar ju skriva någonting om varje del av The League of Extraordinary Gentlemen som kommer ut så varför bryta den vanan?

Nemo – The Roses of Berlin är den andra delen av tre där huvudpersonen är kapten Nemos dotter, Janni Nemo. Den första delen, Heart of Ice, saknade så gott som helt handling men den här gången finns det faktiskt en (tyvärr en synnerligen tunn och tråkig sådan, men jag vill ändå påpeka det): Nemos dotter Hira har enligt ryktet blivit tillfångatagen av diktatorn Hynkel (från Chaplins Diktatorn) tillsammans med hennes man Armand så Janni ger sig tillsammans med sin man Jack av i Nautilus för att befria dem.

Mycket mer än så är det inte; väl i Berlin möter de (förstås) dr Mabuse, dr Caligari med flera. Lite slagsmål, några dödar, och sen är det slut. Det är svårt att förstå vad poängen med den här trilogin böcker med Janni Nemo i huvudrollen egentligen syftar till. Karaktären har aldrig växt till sig sen hon först presenterade i Century: 1910; om något har hon blivit mer ointressant sen dess.

Jag skulle gärna vilja tycka om de här böckerna med den snygga fysiska utformningen (mysigt inbundna och snyggt designade som de är) och eftersom de inte är lika hårt fokuserade på att fyllas upp med kulturella referenser som Century-trilogin var men det lyfter aldrig. Janni är ointressant, hennes man Jack likaså, och sen finns det ingen mer att bry sig om eftersom alla andra antingen knappt finns med eller genast dör när de presenterats. Handlingen lämnar mig likaså helt likgiltig, som den centrala delen med drottning Ayesha som i båda böckerna som hittills kommit ut är det som driver handlingen framåt. Hon är sur på Janni Nemo, men mer spännande än så är det inte.

Nemo - Roses of Berlin - Berlin

Kevin O’Neill gillar jag däremot, som alltid, men precis som i Heart of Ice slarvar han här mer än han gjort förut. Det verkar faktiskt som om till slut även han har tröttnat en smula och tappat en del av sin energi, och det är just energin som brukar göra O’Neill så bra. Skarpa konturer, drastiska vinklar och sidlayouter, smådetaljer som fyller bakgrunderna, karikerade människor som utstrålar personlighet; allt det känns lite svagare här och lite mindre engagerat. Dåligt, nix, men definitivt går tecknandet rätt mycket på rutin numera.

En bok kvar om Nemo som jag antar dyker upp nästa år, så inrikta er på en recension då om hur Moore inte bryr sig om sina karaktärer och hur O’Neill likaså inte längre tycker det är lika roligt med gentlemans-ligan. Om serien nu inte överraskar mig med sin avslutande del förstås!

Direktlänk 2 kommentarer

Birger og Viola / Bidouille et Violette

8 april, 2014 at 22:59 (Europeiska serier, Serier) (, , )

Birger og Viola - Som i ett æventyr

Efter Dial H behövde jag läsa någonting bättre och mina ögon föll på en gammal goding. Inte den mest kända serien kanhända men en som jag ända sedan jag först läste den tillhört mina absoluta favoriter: Bernard Hislaires Bidouille et Violette, eller som den heter i den danska utgåvan jag har, Birger og Viola.

De tre danska albumen skildrar hur Birger 16 år, korvkiosägarens son, förälskar sig i Viola, blomsterhandlarens dotter. Båda två men framförallt Birger är mycket blyg så det tar ett tag innan han lyckas ta kontakt med henne. Medlet: en påse pommes frites, en gåva som uppskattas mycket eftersom  Viola tycker de andra pojkarna har dålig fantasi som envisas med att ge henne blommor, med tanke på hennes pappas jobb.

När väl introduktionen är avklarad finner de två varandra utan problem. Utifrån sett är det en mycket händelselös förälskelse; eftersom de båda så lätt blir generade tillbringar de varje lördagseftermiddag tillsammans på en favoritbänk i en liten park där de sitter och bara trivs med den andres närvaro. Men lätt har de det inte eftersom Birgers pappa ogillar förhållandet eftersom studierna blir lidande när Birger inte kan tänka på någonting annat än Viola,Birger og Viola - Viola och Violas pappa envisas med att fråga hur det är vilket Viola avskyr eftersom hon hatar att alla hela tiden måste fråga henne hur det är och vad hon tycker. Så Birger måste varje lördag hitta på en undanflykt för att smita iväg till mötet medan Viola flyr undan de eviga frågorna.

Det är en mycket stillsam serie på ytan men med desto mer glöd under densamma. För både Birger och Viola är det här den första stora kärleken, den som hela livet hänger på, men ingen runtomkring dem förstår hur viktigt det är och tjatar istället om oviktiga saker som skolan och hur de mår. De enda som tar det på allvar är några av deras jämnåriga, som tidningsförsäljaren Sam som närmast är en deus ex machina när han då och då dyker upp och tröstar eller reder upp fnurror dem emellan eller Violas vän Nina som alltid realistiskt och humoristiskt förklarar för Viola att det nog inte var så farligt när någonting har hänt.

Det här är en fantastiskt bra ungdomsserie, ärligt talat den bästa jag läst om Den stora förälskelsen när den drabbar några människor i nedre tonåren. Den är så långt från diskbänksrealismen man kan komma, som till exempel det tredje albumet Som i ett æventyr där halva boken är en dröm som Viola har när hon tror att förhållandet med Birger är slut; drömmen är en variation på H C Andersens Snödrottningen där känslor har frysts till is. Men realistisk är den på det sätt den fångar upp hur knepigt det kan vara med alla känslor som måste konkurrera med vad resten av världen ser som viktigt när man är i tonåren; ännu inte vuxen och betrodd med att klara sig själv, men känslorna minst lika starka som någonsin en vuxens. Och realistisk i skildringen av känslor, såklart :-)

Och jag har ännu inte nämnt Hislaires suveräna teckningar. Det finns en hel del av 70-talets fantasyserier här,Birger og Viola - Birger och Sam framförallt i linjer och de expressionistiska färgerna; det påminner en del om tecknare som Fred och Will men det syns också spår av Hislaires senare mer måleriska stil i till exempel Sambre, From Cloud 99 med flera. Det bästa är dock att det är en ren njutning att titta på Hislaires sidor: Sprakande färger, utsökta linjer, charmant och varierad figurteckning (Birger och Viola själva ser väldigt olika ut i stil men det fungerar förträffligt i serien).

Den här serien från tidigt 80-tal är hur bra som helst och enligt mig har den inte åldrats ett dugg; den är lika bra idag som den var för 30 år sedan. Hur bra tycker jag då att den är? Låt mig säga så här: Mina franska-kunskaper är mycket mycket rostiga, jag har inte använt språket sen jag slutade gymnasiet. Men efter att ha läst om de tre böckerna i helgen blev jag så sugen på att försöka få tag på den fjärde och sista boken som aldrig översattes till danska att jag gick in på franska Amazon för att se om den gick att få tag på.

Hoppet var svagt, men det visade sig att för bara några år sedan trycktes alla fyra böckerna upp i en samlingsutgåva på franska som fortfarande finns i tryck. Så nu är den beställd, borde dyka upp om några dagar, och sen gäller det bara för mig att stava mig igenom den sista fjärdedelen. Det kommer att ta sin lilla tid, det är rätt gott om text i serien, men jag ska verkligen försöka klara av det. Den enda andra franska serie jag gjort samma sak med är den lika suveräna Le Génie des alpages av F’Murr (Fårfängans marknad på svenska, med sorgligt nog bara två översatta album av totalt fjorton) så jag vet att det går, även om det är knepigt. Och när det är klart kommer jag kanske skriva några ord här om den avslutande delen också :-)

Birger og Viola - Tak

Direktlänk Lämna en kommentar

China Miévilles Dial H

6 april, 2014 at 22:44 (Superhjältar) (, )

Dial H 1 - cover

Knackig början. Liten uppryckning. Riktigt knackigt slut.

Ungefär så kändes det att läsa den rätt kortlivade DC-titeln Dial H, en ny version av den äldre serien Dial H for Hero som jag aldrig läst (eller åtminstone inte har något som helst minne av att ha läst). Den handlade om en mystisk petmoj som om man slog numret som motsvarar ordet HERO (amerikanska nummerskivor har bokstäver vid varje siffra) så förvandlades den som slog numret temporärt till en superhjälte. Alltid med nytt namn, alltid med nya krafter. Rätt fånig setup alltså men 2012 återupplivades idén alltså med titeln Dial H, med författaren China Miéville som manusansvarig.

Och Miéville är hela skälet till att jag gav serien en chans. För den som inte vet det är han en uppburen sf/fantasyförfattare; själv tycker jag att hans böcker Perdido Street Station och The Scar hör till det absolut bästa man kan läsa i genren. Barocka, svårgenomträngliga, överlastade och nästan löjligt ambitiösa är de en kamp att komma in i och igenom, men det är värt mödan. Sen har han skrivit en del andra romaner som inte är lika imponerande, där de positiva delarna saknas och bara de ansträngande finns kvar. Så extremt hög högstanivå men nästan lika extremt låg lägstanivå.

Därför hade jag väntat mig någonting rejält att bita i när jag började läsa serien. Om det skulle vara bra eller dåligt visste jag såklart inte men jag räknade definitivt med någonting ovanligt. Så gissa om jag blev besviken när Dial H visade sig vara en rätt medioker Grant Morrison light-historia. Superhjältarna som frammanas via nummerskivorna är menade att vara bisarra och löjliga/roande, med namn som Boy Chimney (hans skorstenshatt spyr ut rök som kan göra nästan vadsomhelst) eller Cock-a-Hoop (ett tupphuvud med kraftfulla armar/vingar vars kropp är en hula-ring), men det räcker aldrig till någonting mera än på sin höjd ett småleende.

Dial H - Cock-A-Hoop

Efter några nummer fick jag dock ett litet hopp om att det kanske skulle kunna fungera som tanklös förströelse, när Miéville presenterat de två huvudpersonerna och fått igång en liten story med dem med, där de smågnatas om vem som ska få använda petmojen härnäst. Men tyvärr tas handlingen sen över av en konspiration där det visar sig att telefoner ända sedan begynnelsen bara varit ett medel för varelser från en annan dimension att ta över jorden/universum, och att det finns mängder av andra skivor som man kan slå fram andra saker än hjältar med, och så vidare.

Den här huvudstoryn känns aldrig intressant och allting som bara som några ovanligt tråkiga nummer av Morrisons gamla Doom Patrol. Fast Morrison hade klarat av hela storyn på sådär 4-5 nummer medan Miéville behöver 16 för samma sak (sedan lades titeln ner). Dessutom lyckades Morrison (oftast) med att mitt i anarkin också berätta en historia som gick att följa med i, medan Miévilles historia är rörig på helt fel sätt, både vad gäller manus men minst lika mycket vad gäller teckningarna där det är mer regel än undantag att jag inte har en susning om vad som pågår i de sista numren, där så gott som alla har petmojar och oupphörligen byter utseende och krafter.

Dial H - Mess

För några månader sedan klagade jag på Jeff Lemire och att hans Animal Man kändes som en trött version av gamla Vertigo-serier. Det står jag för men jag måste ändå säga att samma kritik är än mer motiverad när det gäller Dial H: Det här är ingenting annat än en dålig Vertigo-serie som anammat alla klichéer förlaget en gång drogs med. Och som pricken över i vad gäller den jämförelsen står dessutom Brian Bolland för omslagen. Inget fel på dem, Bolland är styv på omslag, men behövde man verkligen påpeka så tydligt var inspirationen till Dial H kommit ifrån?

Direktlänk 2 kommentarer

The Adventures of Nilson Groundthumper and Hermy

5 april, 2014 at 12:14 (Serier) (, )

Nilson Groundthumper and Hermy - cover

Darn. Efter att ha läst alla de där Modesty Blaise-romanerna tänkte jag att det var dags för lite serier igen, men icke då. Två saker kom emellan: En rejäl förkylning (däckad några dagar nu, med bara tillfälliga utflykter som en releasetillställning i torsdags), och en annan bok som tar en hel del tid i anspråk (Capital in the Twenty-First Century).

Men en liten serie har jag lyckats klämma in iallafall: Nilson Groundthumper and Hermy, en samling med Stan ”Usagi Yojimbo” Sakais betydligt mindre kända kaninserie. Boken, utgiven på Dark Horse, samlar ihop alla serier som getts ut med paret (Nilson är kaninen, Hermy är hans vän); det är inte många så boken är på bara 112 sidor.

Den som läst Usagi Yojimbo vet att Sakai gillar att blanda äventyr och komedi, men när det gäller NGaH är det komedi för hela slanten. Korta historier, typ 8 sidor, som utspelas i en generisk fantasyvärld med trollkarlar, kungar och häxor. Nilson själv är en äventyrare som hyr ut sina tjänster, men mestadels ramlar han bara in i äventyren av en slump. Hermy är hans lilla följeslagare som väl inte är den mest skarpsinniga person (mullvad? marsvin?) man sett; han är inte direkt korkad, bara oändligt naiv och tanklös, vilket ofta är orsaken till att de två råkar illa ut.

Nilson Groundthumper and Hermy - first

Första sidan från första Nilson-serien

I NGaH är det en väldigt tidig Sakai vi får se; NGaH började innan Usagi så de tidigaste serierna är rätt så primitiva. Inte amatörmässiga, långt därifrån, men det finns ingeting personligt i stilen som ser ut som ungefär vilken antropomorfisk serie av dussinkaraktär som helst och handlingen är lika originell den med. Visst är det småcharmigt men det märks att Sakai ännu inte vet hur man ska berätta en serie effektivt, med otymplig och överförklarande text och en dialog som hackar. I de senare serierna i samlingen är det den mogne Sakai vi får se: Teckningarna är mycket bättre, dialogen flyter på bra, och skämten fungerar förstås också bättre. Ungefär som de mer bagatellartade korta Usagi-serier som Sakai då och då gör, med andra ord.

Jag är ju ett stort fan av Usagi Yojimbo så vad tycker jag om den här samlingen: Är den rekommenderad läsning?

Svaret är ett ganska tydligt Nej. Som skämtserie betraktat finns det många mycket bättre. Inklusive Usagi; humorn där kan förlita sig både på slapstick och på att jag känner karaktärerna som är med medan den kortlivade NGaH aldrig hann bygga upp huvudpersonerna så att jag känner dem -> NGaH blir bara slapstick (och oftast sisådär sådan). Teckningsmässigt ser vilken som helst av de 30 samlingarna av Usagi bättre ut. Så som läsning för att det är en bra serie kan jag inte rekommendera Nilson Groundthumper and Hermy.

Däremot är jag personligen glad att den här boken finns. Jag har en del av serierna sen förut men inte alla, så jag uppskattar att jag nu kan läsa allt med Nilson & Hermy på ett enda ställe. Plus att jag tycker det är kul att se hur mycket Sakai har utvecklats över åren; den första serien med Nilson är från tidigt 80-tal, den sista från 2013.

Och jo, några av serierna är faktiskt roliga på sitt bekymmerslösa sätt, framförallt de där Nilson & Hermy vandrar runt vilse i en ruinstad; vadan och varthän vete fåglarna  :-)

Nilson Groundthumper and Hermy - last

Första sidan från sista Nilson-serien

Direktlänk Lämna en kommentar

Böcker à la Modesty Blaise

31 mars, 2014 at 23:01 (Serier) (, )

Lååångt uppehåll sen sist, en hel vecka; tror att det är den längsta perioden utan någon ny recension sen jag startade bloggen. Och inte blir det någon serierecension idag heller är jag rädd :-)

Däremot tänkte jag skriva några berömmande ord om en hög böcker jag läst de senaste dagarna, böcker som jag läst rätt många gånger förut som jag fick lust att läsa om igen. Närmare bestämt Peter O’Donnells romaner & novellsamlingar om Modesty Blaise. Spoilers finns om vad som händer i böckerna, bara så ni vet!

Modesty Blaise - bokomslag

Peter O’Donnells Modesty Blaise är förstås mest känd för serierna om henne och hennes kompanjon Willie Garvin som sedan decennier utgjort stommen i tidningen Agent X9. Under åren som serien gjordes passerade ett antal tecknare revy men den IMHO tveklöst bästa var den första, Jim Holdaway; när han dog sjönk kvalitén snabbt, även vad gäller manus. Jag har läst varenda seriestripp men det är Holdaways avsnitt som gör att jag tycker serien är värd sin klassikerstatus, även om det finns ett och annat OK senare avsnitt också.

Men som sagt är det O’Donnells böcker jag tänkte skriva om idag, inte serierna. Och böckerna har nog inte lästs av lika många vilket jag tycker är synd för de fördjupar nämligen huvudpersonerna Modesty & Willie rätt rejält.

Först och främst ska nämnas att det handlar om action-thrillers, precis som serien, och inte av den mest höglitterära eller avancerade typen. Det är genomonda skurkar, ofta med besynnerliga särdrag, terroristorganisationer, ofta initierade av Sovjetunion (böckerna skrevs 1965-1985, dvs under det kalla kriget, och en del sex, allt presenterat utan krusiduller. Ärligt talat böcker av ett slag som jag vanligtvis inte läser, det är inte min typ av böcker.

Fast sen är det det där med Modesty & Willie…

Det som gör böckerna så mycket bättre än annat i genren är de två huvudpersonerna. Att läsa dem innebär ofta en mycket kluven känsla: En scen som innehåller de allra mest uttjatade klichéerna från genren med en smula sexism, en smula rasism, och en smula våld som underhållning kan följas av en som bryter mot alla konventioner. Framförallt Modesty som person fungerar som en riktig människa och därmed lyfter böckerna sig i sina mest lyckade ögonblick ur genreträsket.

Det är något lika fascinerande varje gång jag stöter på det: En vanligtvis habil författare som har skapat en karaktär/miljö/handling som är så lyckad att det hen skriver blir någonting mycket mer än allt annat i skrivarkarriären. O’Donnell var åtminstone under en tid bra på att snickra ihop historier men ingenting annat han skrivit är ens i närheten av kvalitén han (ibland) uppnår med sina bästa Modesty-historier.

Det är därför jag gillar Modesty-böckerna så mycket. Serien (under Holdaways tid) var entrén till denna värld men de går rätt snabbt att läsa så för min del är böckerna minst lika viktiga för min relation till karaktärerna, både huvudpersonerna men också bipersoner som Stephen & Dinah Collier, Giles Pennyfeather, Maud Tiller med flera.

Precis som med serien är allt inte bra; av de 13 böckerna (11 romaner, 2 novellsamlingar) är några riktigt bra, en handfull bra, och de övriga sämre. Och precis som med serien är finns ett tydligt temporärt samband vad gäller kvalitén; låt mig nörda loss lite med någon mening eller två om dem alla. Kronologiskt:

  • Modesty Blaise är sådär med en O’Donnell som ännu inte riktigt själv vet vem Modesty är och vad som gör henne till en bra karaktär. Förlitar sig alldeles för mycket på gadgets istället för på M&Ws skicklighet för att klara kakan. Så läs bara för att få en introduktion till böckerna.
  • Sabeltand är en mycket bättre roman. Här har O’Donnell fått kläm på figurerna men han är fortfarande lite för hårt fast i idéer om hur den här typen av böcker ska skrivas vilket gör att tonen är onödigt hård och huvudpersonerna utsätts för obehagligheter bara för att visa hur hemskt det är (i klartext: den hopplösa klichén där en våldtäkt används för att riktigt skriva läsaren på näsan hur hemskt en kvinna kan råka ut).
  • Jag, Lucifer är snäppet bättre igen. Här känns det för första gången som om O’Donnell låter sig slappna av och han kan skildra M&W på ett mer lekfullt sätt. De är inte längre perfekta kampmaskiner utan intressantare än så. Dessutom är det här den första boken där även bifigurerna blir intressantare, med Stephen Colliers debut, titelns Lucifer, och några skurkar som är alldeles lagom bisarra.
  • Duell på liv och död har en cheesy titel men är en av de allra bästa böckerna. Det är i mångt och mycket Willies bok där kampen mot den utmärkta skurken Simon Delicata är huvudattraktionen. Det känns också att O’Donnell har haft roligt när han skrev boken och att han helt litar på att hans huvudpersoner kan se till att läsaren förblir intresserad, utan krav på klichéaktiga inslag.
  • Den omöjliga jungfrun är bra, men inte riktigt lika bra som den föregående. Personskildringarna är lika bra, med introduktionen av Pennyfeather som ett inslag, men skurkarna är inte riktigt lika intressanta. Utmärkta sekvenser dock.
  • 6 x Modesty är som kanske hörs en novellsamling med sex historier. De är förvånansvärt roliga att läsa och O’Donnell tar sig lite större friheter med formen här, som en novell skriven i första person av Willie. Bagateller, javisst, men om man läst de tidigare böckerna och känner personerna, väldigt roande.
  • Kvinna i silver är tillbaka på Duell på liv och döds höjder. Om den förra var Willies är den här istället Modestys; hennes huvudmotståndare, mr Sexton, är även han suveränt skildrad som i det närmaste osårbar, men liksom vad gäller Willies kamp lyckas O’Donnell framställa Modestys seger på ett trovärdigt sätt.
  • Slavlägret påbörjar tyvärr utförsbacken. Den är fortfarande bra men det känns som om O’Donnell börjat skriva mer på rutin här. Medan de närmast föregående böckerna har fantasifulla och genomarbetade huvudplotter känns den här lite krystad och en intressant huvudmotståndare saknas helt. Inte alls en dum bok, men den saknar pricken över i, den där karaktären/idén/miljön som behövs.
  • Drakklon är något bättre än Slavlägret tack vare en lyckad galen präst, men dras ner av några onödiga dödsfall. Avslutningen hör till de bättre tack vare skildringen av hur M&W genom en kombination av strids- och tankeförmåga besegrar skurkarna.
  • Talismanens gåta håller ungefär samma kvalité. Underhållande, javisst, och jag läser gärna om den, men återigen saknas den där intressanta huvudmotståndaren eller den nyintroducerade bifiguren som skulle göra boken mer minnesvärd. O’Donnells försök att bygga upp en skurk här misslyckas; El Mico är inte i närheten av att vara lika hotfull som Delicata eller Sexton och det känns aldrig som om det finns någon risk för att det inte ska lösa sig. Ett plus har den i den sorgligt underutnyttjade Lille Krell, en karaktär som hade förtjänat mer utrymme: Han är en Willie Garvin som aldrig plockades upp och utvecklades av en Modesty Blaise, så här hade O’Donnell chansen att belysa M&Ws relation på ett nytt sätt.
  • Operation Morgonstjärna fortsätter även den på samma sätt, dvs utan egentligt intressanta karaktärer. Och O’Donnell har tröttnat en del, tveklöst, med en huvudplott som påminner lite för mycket om Sabeltands.
  • Död mans grepp blev den sista romanen och det var nog bra det. Här är tröttheten mycket tydlig, och dessutom faller O’Donnell tillbaka i gamla synder med en onödigt hård och närmast sadistisk ton. Inte kul alls.
  • Den sista striden är en novellsamling skriven långt senare. Novellerna har samma problem som Död mans grepp med den trista tonen, och dessutom är några av dem helt enkelt novellversioner av redan tråkiga serieepisoder. Faktiskt så dåligt att jag tror jag bara läst boken en gång (inte säker). Ett undantag finns som jag skriver mer om här nedan.

OK, nörderiet avslutat. 13 böcker vars innehåll jag kan i princip utantill, inklusive små detaljer; jag läste dem första gången som liten och har som sagt läst dem rätt många gånger sedan dess. Varför? Jag gillar M&W som karaktärer och deras relation, den som gör dem udda i genren och som O’Donnell ska ha en stor eloge för att han uppfann. När böckerna är som bäst fungerar de också alldeles förträffligt som genreböcker, med smarta plotter och finurligt planterade detaljer i början av böckerna som senare visar sig vara avgörande för t ex hur M&W lyckas besegra sina motståndare (i de sämre böckerna blir det alldeles för tydligt att exempelvis en skildring av hur Willie drakflyger som nöje givetvis kommer innebära att drakflygning kommer behövas i slutstriden).

6 x Modesty - bokomslag

Men det är som sagt för Modesty Blaises skull jag egentligen läser böckerna; utan henne och Willie skulle inte ens de bästa av dem förmått mig att komma tillbaka till dem gång på gång. Så böckerna är starkt rekommenderad läsning för de som gillar Modesty Blaise, för de som gillar genren finns också några höjdare här, men övriga läsare kan nog skippa dem :-)

Avslutningsvis, undantagsnovellen i Den sista striden är den avslutande novellen Kobrafällan. Är den bättre skriven än de andra? Faktiskt kan jag inte avgöra det, men jag kan säga att om de andra novellerna lämnade mig helt oberörd så var det tvärtom med den här. De andra novellerna har jag inte läst om för att de var så tråkiga, den här har jag inte läst om för att det känns…ja, det känns lite för mycket att läsa den. En dag kanske jag ger mig på den igen!

 

Direktlänk 2 kommentarer

Gasoline Alley i storformat: Söndagssidorna 1920-1922

24 mars, 2014 at 20:59 (Dagspresserier) (, )

Gasoline Alley - Söndagsintro

Äntligen!

Kan jag med all rätt utbrista efter att ha läst den första volymen i vad som utlovas bli en komplett samling med Gasoline Alleys söndagssidor. Äntligen, för utgivningen av Frank Kings vardagsstrippar kryper fram i snigeltakt (Drawn & Quarterly som ger ut böckerna har fått ur sig fem böcker på nio år), och när IDW gav ut en samling med Dick Moores senare version av serien visade den sig vara rätt trist. Så för en som jag, som verkligen gillat det jag läst av King hittills, var det en glad överraskning när Dark Horse utannonserade att de skulle ta sig an söndagssidorna.

Jag har läst en del av söndagsserien förut men det här är första gången jag läst en sammanhängande samling och det visade sig att serien var mer lik vardagsserien än jag trott. En nackdel med Best of-samlingar är ju att de tenderar att välja de spektakulära och ovanliga inslagen framför de vardagliga, och de sidor jag läst förut var nästan alla just spektakulära grafiska sidor fyllda med fantasi och sagor. Mycket bra, absolut, men det som jag tyckt mest om i Gasoline Alley har varit det vardagliga, känslan av hur några alldeles normala liv utspelar sig framför mina ögon.

Gasoline Alley - Sagostart

Sidorna i boken är alldeles för stora för att få plats i min scanner så det blir enstaka rutor istället. Här första rutan från 26 november 1922 där Walt ska berätta en saga för Skeezix.

Och nu när jag läst de första två årens söndagssidor så visar det sig att de flesta är av precis den typen. Det finns rätt gott om sidor där Walt drömmer eller där han berättar sagor för sin adoptivson Skeezix, men det som verkligen fungerar är blandningen där det mesta är små enkla skildringar av en dag i Walt och Skeezix liv (det dröjer några månader innan Skeezix dyker upp och det är då serien lyfter) som då och då avbryts av de mer fantastiska sidorna.

Vad är det då jag tycker är så bra med Kings serie, egentligen, dvs varför är Gasoline Alley ett rent läsnöje medan andra serier från ungefär samma tid med på ytan liknande innehåll känns rätt tungrott att läsa?

Först och främst är det hur King förmår att skildra det enkla. De flesta andra serier som är lika gamla (de här sidorna har trots allt mer än 90 år på nacken) känns betydligt jobbigare att ta sig igenom, med enorma textmassor, ibland knöligt språk att tolka, och lite röriga teckningar. För den delen gäller det inte bara serier; det är ytterst få filmer eller böcker som har samma lätta flyt från den här tiden, även om undantag självklart finns. King däremot har en prosa som aldrig känns konstlad eller tillgjord; om andra serier ofta känns som överspelade teaterpjäser på papper är det här istället en riktigt bra dokumentär med riktiga människor.

Sen har vi förstås karaktärerna, med Walt i spetsen (Skeezix är så ung här att han ännu inte har mycket till personlighet). I början, innan Skeezixs introduktion, är han bara en i mängden av obotliga ungkarlar som aldrig tänker gifta sig, men när han får hand om Skeezix utvecklas han till en mycket intressantare person, och någon som jag bryr mig om.

Men jag ser fram mot när Phyllis, Walts framtida fru, dyker upp om några få år; i sidorna i den här boken är Walt rätt ensam om att ha en äkta personlighet (Skeezix är som sagt för liten, och barnsköterskan Rachel som är den som syns till mest dessa två förutan är lite för mycket av en kliché).

Skeezix ja. Gasoline Alley är kanske mest känd för en detalj i serien: Den utspelar sig i realtid. Det betyder att när Skeezix dyker upp i februari 1921 så firar han ettårsdag ett år senare, och så vidare. Så i den här samlingen får vi följa honom från hans tid som lindebarn till att han börjar gå, och till och med prata en smula mot slutet av boken. Det här gör att jag ser ännu mer fram mot kommande böcker för att se hur det ska gå, med andra ord den lyckade såpans kännetecken :-)

Teckningarna är alldeles förträffliga, precis som väntat. De första året eller så publicerades söndagssidorna i lingontryck, dvs inte fyrfärg; det ser bra ut men när King får tillgång till alla färger ser det ännu bättre ut. Precis som manuset är teckningarna enkla men mycket effektiva och sidorna avviker aldrig från layouten 1 bred intro-bild följd av 3×4 vanliga rutor, och de bidrar till att göra serien så lättläst (på ett positivt sätt).

Gasoline Alley - Sagoslut

Och här sista rutan, när Skeezix har somnat.

Slutligen så en eloge till Dark Horse också. Trycket är finfint och designen är inbjudande (inte perfekt, men utan tvekan godkänt). Boken är i storformat men inte lika ohanterligt stort som Sunday Press utgåvor (de har gett ut en volym med utvalda söndagssidor förut); jag gillar Sunday Press böcker men läsvänliga är de inte!

Jag rekommenderar helhjärtat alla som gillar bra serier att ta en titt på den här. Som sagt är den hur lätt som helst att komma in i men om man vill så kan man hoppa in i den på sidan 31, den 20:e februari 1921, då Skeezix första gången finns med. En liten brasklapp dock: Det finns en del inte helt OK skildringar av icke-vita i serien. Inte så problematiska tycker jag eftersom serien inte är av typen enkla skämt som ska skrattas åt utan mer av en underfundig godmodig ton vilket gör att det inte finns triviala skämt med olika etniciteter, men ändå.

Direktlänk 6 kommentarer

Koukou Debut / High School Debut

22 mars, 2014 at 22:38 (Manga) (, , )

High School Debut 13 - cover

Några små reflektioner bara över Kazune Kawaharas Koukou Debut / High School Debut, en 13 volymer lång shojo-serie som handlar om hur Haruna Nagashima börjar på gymnasiet och hur hon där blir tillsammans med den ett år äldre Yoh Komiyama:

  • Betyget är klart godkänt; jag råkade av en ren slump ramla över första volymen, läste den, gillade den, och fortsatte (vilket inte alltid händer, faktiskt!).
  • Jag gillar huvudpersonen Haruna med hennes entusiasm, osäkerhet, ärlighet, baseboll-skicklighet/förälskelse, och naivitet.
  • Yoh är lite tråkigare IMHO, en typ (snygg, eftertraktad, men ändå tafatt när det gäller kärlek) som jag precis som Haruna sett rätt många gånger förut men som inte är lika rolig att läsa om.
  • Pluspoäng för Yohs syster Asami vars känslor faktiskt är rätt komplexa när det dyker upp en ny person som tar hennes brors känslor och tid i anspråk, och som inte enkelt går att placera på en god/ond-skala.
  • Plus också för Harunas bästa kompis Mami som inte någonsin, trots Harunas oro och försök att entusiasmera, blir kär i någon eller för den delen ens är ledsen över att hon inte har någon att vara kär i; kliché-slutet i kärleksserier är ju annars att även bipersonerna blir ihop med någon.
  • När det dyker upp någon tredje part som blir kär i någon av de två huvudpersonerna så resulterar det inte i långa sekvenser av missuppfattningar eller fejkad spänning (för jag vet ju att det kommer lösa sig). Även om Haruna och Yoh temporärt tycker det är jobbigt eller blir oroliga för vad den andra tycker är det kortvarigt och den riktiga spänningen är i skildringen av hur sådana situationer påverkar dem, inte i hur det ska gå.
  • Teckningarna är typiska för shojo-serier. Kawaharas bästa sidor är de som antingen skildrar starka känslor eller slapstickhumor, så när båda två sakerna kombineras blir det som allra mest lyckat.
  • Jag är svag för serier av det här slaget när de fungerar, dvs feelgood med lite humor, lite kärlek, lite småknasiga men charmiga karaktärer. Originellt är det inte och inte heller är manuset speciellt spännande men det är inte heller meningen; målet med serien är att jag ska ha trevligt när jag läser den och att jag ska tycka om personerna, och det lyckas Kawahara med.

Jag skulle vilja likna Koukou Debut vid en lyckad popcornfilm: Jag kommer antagligen glömma bort den rätt snabbt, jag kommer antagligen aldrig läsa om den, men jag hade några roliga timmar i dess sällskap :-)

High School Debut - Försvar

Direktlänk Lämna en kommentar

47 Ronin

18 mars, 2014 at 00:10 (Serier) (, , )

47 Ronin 2 - Cover

Dags för bättre serier efter skräpet jag skrev om sist. Våldsamheten delar de, men i fråga om kvalité skiljer det ett ljusår mellan 47 Ronin och Jennifer Blood.

För den som inte hört talas om berättelsen om de 47 samurajerna (en ronin är en samuraj utan herre) så är det en klassisk historia om vad det innebär att vara en samuraj. Innan jag berättar mer, en varning till de som inte gillar spoilers: Eftersom det som sagt är en klassisk berättelse så kommer jag berätta rätt mycket om vad historien går ut på; efter 300 år är det inte precis en överraskning. Men om man inte kan historien och inte vill få den avslöjad för sig rekommenderar jag att man först läser serien (den är inget omistligt mästerverk men värd att läsas) och sedan kommer tillbaka hit och läser min recension. Så, för resten av dagens inlägg gäller alltså…

 

SPOILER-VARNING

 

Handlingen (som alltså är en sann historia) utspelar sig de första åren på 1700-talet när den lokala fursten Asano av dåvarande shogunen tvingas till seppuku, det ritualiserade självmordet medelst svärd. Skälet är att han i strid mot lagen dragit sitt svärd i shogunens hus; att han var svårt prövad av en korrupt ämbetsman, Kira, spelade ingen roll. Som en följd av det fråntas också hans familj sin rätt till furstetiteln och deras egendomar beslagtags.

47 Ronin - Överlämining

Men för några av hans samurajer är deras plikt uppenbar: Deras herres ära måste hämnas, och det måste ske genom att döda Kira. Berättelsen handlar sedan om hur de genomför sin plan, men viktigare än själva dådet är hur de hela tiden är medvetna om att hämnden måste genomföras på ett ärofullt sätt, på ett sätt som alltid följer bushido-koden. Därför är det för dem en självklarhet att när man väl klarat av sin uppgift så tänker man inte försöka undkomma sitt straff: Att få upprättelse för sin döda herre är att följa pliktens lag, och att sen ta emot shogunens straff är lika rätt det med.

Berättelsen om de 47 samurajerna är en sällsynt bra historia som skildrats många gånger på film och i böcker. Den är på samma gång gripande samtidigt som det är, för mig som alltid gillat flexibilitet och att man anpassar lagar och uppträdande allteftersom förhållandena förändras, oförståeligt hur man kan så hårt tro på en kod som är så främmande för allt vad humanism innebär. Filosofin är någonting jag har svårt att förlika mig med på ett personligt plan, men att läsa om människor som utan minsta tvekan offrar sina egna liv (och för den delen andras) för att inte avvika från pliktens väg kan vara fascinerande.

Och här är den filosofin i sin renaste form, en form som nästan kan kännas lockande i sin renlärighet och sitt oerhört enkla utförande. Precis som med religioner och ibland politiska filosofier så utlovar den ett enkelt svar på alla svåra frågor: Plikten framför allt. Jag menar inte att det nödvändigtvis är enkelt att följa ideologier av de här enkla slagen, men att det enkla ligger i att man om man anammar läran så har man sedan alltid ett enkelt svar på alla moraliska och etiska frågor, hur komplicerade de än må vara.

OK, nog om berättelsen i sig och dess moral, och istället några ord om hur Mike Richardson (manus) och Stan Sakai (bilder) lyckas med sin version :-)

47 Ronin - UY-karaktär

En skum karaktär med stora likheter med en annan skum karaktär i Usagi Yojimbo :-)

Först det nästan självklara: Sakai är ett perfekt val som tecknare för den här serien. Hans Usagi Yojimbo är ju alltid ett nöje att läsa så ingen blir väl förvånad att han även här lyckas så bra med sina teckningar. Att det är människor istället för djur i huvudrollen spelar såklart ingen roll, Sakai är som alla nog vet en fantastiskt skicklig tecknare oavsett vad det handlar om. Och själv tycker jag det var väldigt intressant att se människor i huvudrollen som omväxling; det var länge sedan sådana syntes till i UY och Sakai har blivit mycket skickligare sedan dess. Det enda lilla klagomålet jag har vad gäller det grafiska är att Sakai för en gångs skull inte har textat själv. Inte för att textningen är dålig, men jag gillar Sakais egen bättre.

Richardson i sin tur berättar historien utan krusiduller: Kronologiskt (med angivna datum), långa scener utan plötsliga klipp, och med en känsla av oundviklighet där alla personer bara gör vad de känner att de måste göra. Med andra ord är manuset utan överraskningar vilket är både bra och dåligt. Bra för att den centrala tråden aldrig tappas bort, dåligt för att ingenting oväntat inträffar. Richardsons återberättelse är mycket konservativ och strävar bara efter att berätta den klassiska historien på det klassiska sättet, utan pretentioner på djupare skildring av individerna eller annat.

Så sammanfattningsvis är teckningarna utsökta medan manuset är helt okej, men lite opersonligt. Det gör dock inte så mycket eftersom historien är så stark i sig; det är inte för inte som den bibehållit sin popularitet genom århundradena. Köp och läs, för en inblick i en filosofi som även om den på ytan har en del lockande drag i grunden är rätt förfärlig, och för att njuta av Sakais teckningar.

47 Ronin - Oishi

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare