Smått & Gott: Melusine – Tales of the Full Moon

20 november, 2014 at 20:23 (Europeiska serier) (, , )

Melusine 5 - cover

Några korta ord om en serie jag skrev om för nästan 5 år sedan: Barn/ungdomsserien Melusine, skriven av Gilson, tecknad av Clarke. Häromdagen läste jag det femte albumet som översatts till engelska, Tales of the Full Moon, och fick lust att skriva lite om den :-)

Fast egentligen har jag mycket lite att tillägga som jag inte skrev första gången. Det här är en typisk fransk/belgisk humorserie, med det enda lite ovanliga att serien har en kvinnlig huvudroll. Det betyder att manuset är sådär halvskoj i genomsnitt, men att teckningarna är betydligt bättre än så. Varför har jag i så fall köpt fem album av serien (jag köper inte alla serier som kommer ut, jag lovar!)? Jo, för att Melusine är ovanligt typisk, så att säga.

Det betyder att manuset i snitt må vara halvroligt, men i praktiken är det oftast platt fall som gäller. Däremot lyckas den ibland, med långa mellanrum, få till det riktigt bra, och jag föredrar en serie som då och då fungerar istället för en som alltid sisådär-fungerar.

Och Clarkes teckningar är finfina. Så vitt jag förstår är det här det tionde albumet i den franska utgåvan (det finns 18) och det betyder att serierna är nyare än de som synts till tidigare på engelska. Det märks, personerna ser lite mer realistiska och lite mindre cartoony ut, men utan att kvalitén sjunkit. Det jag framförallt tycker är lyckat är Clarkes mimik, ansiktsuttrycken, speciellt ögonen. Varför jag gillar hans stil så mycket är svårt att säga men det gör jag.

Alltså kommer jag fortsätta köpa Melusine, väl medveten om att det inte är en vidare bra serie. Men hey, den är billig och Cinebook har översatt fem album på sju år, så jag kommer inte bli ruinerad genom att köpa dem ;-)

Melusine 5 - lice

Direktlänk Lämna en kommentar

Kimagure Orange Road

19 november, 2014 at 20:23 (Manga) (, )

Kimagure Orange Road - cover

Några ord om en serie jag läste digitalt medan jag var på resande fot nyligen: Kimagure Orange Road, en romantisk komedi-serie från 80-talet skriven och tecknad av Izumi Matsumoto och omspännande totalt 18 volymer. Jag har läst den en gång förut, för rätt länge sedan, men eftersom jag 1) inte kom ihåg någonting av den, 2) hade för mig att den var trevlig, och 3) jag ville ha någonting i serieväg att läsa på min eboksläsare på semestern, så laddade jag upp den (tillsammans med Mitsuru Adachis H2, som jag kanske skriver några rader om senare också).

  • Huvudperson: Kyōsuke Kasuga, en yngling vars familj alla har diverse esp-krafter; hans egna består främst i teleportation och ibland, utan egen önskan, tidsresande.
  • Romantiskt intresse 1: Madoka Ayukawa, en ny klasskamrat till Kyōsuke som har rykte om sig att vara en tuffing, närmast en ungdomsbrottsling. Kyōsuke blir intresserad av henne nästan genast men har svårt att erkänna det inför henne, och själv har hon ingen lust att visa sig alltför intresserad (även om hon är det) eftersom hon är bästa vän med…
  • Romantiskt intresse 2: Hikaru Hiyama, två år yngre och nybliven flickvän till Kyōsuke. Hon är verkligen kär i honom men har ingen aning om hans och Madokas ömsesidiga relation. Dessutom är hon hela tiden lite orolig för att hon är för ung, för barnslig (Madoka är istället ovanligt vuxen till utseende och karaktär).

På den vägen är det. Kyōsuke vacklar fram och tillbaka; han tycker om Hikaru men är egentligen mer intresserad av Madoka, som i sin tur med tanke på Hikaru visar upp ytterst lite av sina verkliga känslor, alltmedan den lite naiva Hikaru ovetande fortsätter datea (hur skriver man egentligen det på svenska?!?) Kyōsuke.

Kimagure Orange Road - Hikaru

Hikaru oroar sig

Egentligen ganska sorgligt, om man tänker efter, men presenterat som en komedi. Lyckligtvis är det uppenbart att Kyōsuke har svårt på riktigt att bestämma sig för vem av dem han tycker mest om; om det inte varit så hade han känts alltför mycket som en obehaglig manipulatör/bedragare gentemot Hikaru. Och han har kontinuerligt dåligt samvete för att han är så velig, ett personlighetsdrag som det drivs med serien igenom, inte bara då det gäller relationer.

Det är trevlig läsning, inte tu tal om annat, men det är också en ganska tunn soppa Matsumoto lagat till. Samma situationskomik dras gång på gång, samma förväxlingar, samma missförstånd, ibland med esp-krafterna som ett inslag (typ att teleportationen gör det möjligt för Kyōsuke att vara på två dater samtidigt), och den där känslan av att jag har läst det förut smyger sig på mig. Men det goda humöret och de typiska 80-talsteckningarna som jag gillar skarpt (jämför med t ex nämnda Adachi eller Rumiko Takahashi) räcker långt för att hålla mig på gott humör.

Kimagure Orange Road - sauna

Den som tror att bastun kommer vara tom har inte läst så många romantiska komedier…

Men visst, jämfört med Takahashis Maison Ikkoku som publicerades vid samma tid och har ett delvis liknande innehåll (med en något äldre målgrupp, men jämförelsen är ändå svår att undvika) är det här långt ifrån lika bra; MI har karaktärer som utvecklas under resans gång, tillsammans med en handling som faktiskt går framåt, medan KORs sista album skulle kunnat kommit ut omedelbart efter det första utan att det känts konstigt, och Takahashi vet också att ibland måste humorn blandas upp med några skopor allvar. Här dröjer det till slutet innan Matsumoto tar sin egen handling på allvar och låter sina huvudpersoner reagera som de nog skulle gjort långt tidigare. Men det ska sägas, han tar trots allt det steget innan serien tar slut, och det finns det tyvärr många som aldrig gör :-)

Kimagure Orange Road är en trevlig förströelse för stunden skulle jag säga. Det är alls inte omöjligt att jag läser om den en dag igen, den är lagom kort för en eftermiddag på stranden, och jag skulle tro att om några år har jag nog glömt bort mycket av handlingen igen, så det är ju bra!

Direktlänk 2 kommentarer

The Don Rosa Library

18 november, 2014 at 17:34 (Serier) (, , )

The Don Rosa Library - cover

Äntligen har någon kommit sig för med att samla ihop Don Rosas Disney-serier i en ordentlig utgåva på engelska. Diverse böcker och halvdana samlingar har setts till förut, som The Life and Times of $crooge McDuck och några volymer av Walt Disney’s Uncle $crooge Adventures in Color by Don Rosa (pust!), men ingenting mer än så, alltmedan vi här i Sverige sett åtminstone två olika utgåvor av hans serier (jag tror åtminstone att både Hall of Fame och den senare Don Rosas samlade verk innehåller i princip allt av honom). Eftersom jag inte är så nöjd med de svenska översättningarna av Barks så har jag hållit mig undan även de svenska Rosa-böckerna, även om jag varit lite frestad. Men inte längre, nu kan jag läsa dem på engelska i en mycket trevlig och inte alltför dyr utgåva från Fantagraphics :-)

Två volymer kom ut i tät följd nu i höstas och fler kommer nästa år; totalt borde det bli ungefär 10 volymer, samma antal som i Hall of Fame-sviten som den amerikanska liknar sig själv vid.

Först, det fysiska utförandet: Större böcker än Fantagraphics Barks-utgåva, ungefär som (igen…) Hall of Fame, men i övrigt liknar de två Fantagraphics-serierna varandra. Samma slags hårda omslag, samma design på ryggarna, och så vidare. Jag tycker de här böckerna är eminent inbjudande till läsning, de utlovar att det här är någonting som är roligt att läsa, basta!

Färgläggningen är inte den roligaste, men det är å andra sidan så de här serierna såg ut, mer eller mindre, i originalet, så jag kan acceptera det. I slutet av varje bok finns Rosas egna kommentarer till serierna och de är ovanligt intressanta (mer senare).

Sedan, innehållet: Rosa är inte en elegant tecknare, långt därifrån, utan hans platta teckningar ser mer ut som en mix av underground och typiska fan-illustrationer som klämmer in så mycket som möjligt i varje ruta. Manusen är av två olika typer:

  1. Långa berättelser med (oftast) Joakim i huvudrollen, modellerade efter Barks diton, och ibland rena uppföljare på Barks serier.
  2. Ofta kortare serier, typ 10 sidor, av mer slapstick-karaktär, ofta med någon egendomlig manick eller idé i huvudrollen.

Det finns några korta serier av annat slag här, typ där Rosa tecknar efter andras manus, men de allra mesta är av de två nämnda slagen. Jag tycker rätt olika om dem så låt mig ta dem i tur och ordning.

The Don Rosa Library - awful

Det råder det delade meningar om…

1: Jag är ärligt talat inte så förtjust i Rosas Joakim-äventyr. Det som ofta fungerar bra är små detaljer eller komiska/absurda inslag, men jag kan inte låta bli att känna att Rosa blir alltför förlamad av sin beundran för Barks. Barks skrev sina bästa serier på 50-talet -> Rosas serier utspelas alla uttryckligen på 50-talet. Barks nämnde X i någon serie -> X är nu ett benhårt faktum som inte får ändras på, någonsin. Barks visade aldrig mer än sju björnbusar i bild samtidigt -> Rosa raderar björnbusar ur redan färdigtecknad serie eftersom de var fler än sju. Osv, osv.

Det lustiga med det här är att Barks ju var synnerligen inkonsekvent i sina egna serier. Om det passade i handlingen att Knattarna den här månaden var busfrön av guds nåde, så är de det, för att nästa månad vara betydligt klokare och mer ansvarsfulla än Kalle. Eller för den delen, att Kalle får 2 miljoner dollar av Joakim i en serie förhindrar inte att han är fattig som en kyrkråtta i nästa. Det som är konsekvent hos Barks är att alla alltid känns som sig själva, dvs Kalle uppträder alltid som Kalle, Knattarna som Knattarna (att de när de tar på gröngölingshattarna tänker efter mer känns helt naturligt), medan han helt ignorerade detaljer och yttre händelser. Rosa däremot är fixerad i de yttre detaljerna och det gör att framförallt hans långa serier ibland känns begränsade av det.

Sen har jag också svårt för att tycka att hans uppföljare är speciellt roliga. De är upprepningar och de känns också som upprepningar, utan att de tillför speciellt mycket. Som exempel är Joakims försiktiga och av Joakim fullständigt förnekade romans med Glittriga Gullan skildrad av Rosa här precis på samma sätt som av Barks, så…

Men att jag irriterar mig på Rosa i det här avseendet beror också mycket på min känsla inför…

The Don Rosa Library - platter

2: De kortare serierna är däremot väldigt bra. Hämningslöst fantasifulla med strålpistoler som tar bort friktion eller massans tröghet, tallrikar som är teleportationsportaler, Nostradamus medaljong som gör att bäraren kan förutsäga framtiden (men som också är förhäxad så att bäraren får all världens otur); det här är komisk slapstick som är riktigt, riktigt bra. Ibland är serierna längre, som i His Majesty, McDuck, där idén som kickar igång handlingen är att Joakim upptäcker att han kan utropa sin pengabinge till ett eget land. Och för den delen, ibland smyger det sig in inslag av det här även i serierna av typ 1, och då lyfter även de genast.

Rosas sätt att skriva de här historierna är att han kommer på en knasig idé (bingens suveränitet, strålpistolerna, tallriken, …) och sen drar han konsekvenserna av idén: Vad skulle man egentligen kunna göra med en sådan strålpistol? Vad blir de juridiska följderna av ett eget land mitt i en storstad? Det fungerar förunderligt väl, men sen är jag också svag för den här typen av historier: Börja med någonting komplett idiotiskt och ologiskt, och var sen stenhårt logisk. Om det görs bra, som här, kan det bli hur roligt som helst :-)

The Don Rosa Library - inertia

För att sammanfatta min känsla inför Rosas serier här är det alltså så att jag tycker att han är oerhört mycket intressantare och roligare att läsa när han är sig själv, utan att stirra sig blind på Barks. Vilket gör att jag blir irriterad när han istället slösar bort sin talang på vad jag tycker är betydligt tråkigare saker.

Med det sagt, Rosas kommentarer och texter om hur det kom sig att han började teckna Disney-serier gör att jag inte är det minsta irriterad på honom själv (något som säkert gör honom glad att höra ;-) ). Han är fullständigt medveten om att han kanske inte är den bästa tecknaren världen skådat (även om jag gillar hans teckningar i slapstick-serierna, plattheten till trots; han är bra på att teckna humor), och att han är ett extremt stort fan av Barks. Ta det där med 50-talet: Rosa skriver själv att eftersom han läste Barks från de åren när han var liten och eftersom han ser det som det roligaste han skulle kunna göra att teckna serier med samma karaktärer så är det för honom självklart att de utspelar sig under samma era. Kort sagt, han är i första hand ett fan som fått chansen att grotta ner sig i sitt intresse och han tar alla chanser att göra precis det han själv vill göra.

Och mot en sådan entusiasm och ärlighet kan jag inte protestera på något sätt. Att jag själv hellre skulle sett att han hade koncentrerat sig lite mer på en viss typ av serier än de han själv trivdes bäst med är en bisak :-)

Direktlänk 7 kommentarer

How to be Happy

17 november, 2014 at 20:31 (Serier) (, )

How to be Happy - cover

Det här var lite knepigt. Eleanor Davis How to be Happy är en samling med korta serier som jag visste exakt noll om när jag köpte boken. Orsaken till inköpet var att flera vänner nämnt henne som någon man absolut borde hålla koll på vad gäller moderna serieskapare så what the heck, ungefär :-) Och nu, efter att ha läst den, förstår jag vad de menar: Det finns en del fantastiskt bra serier i den här boken, och Davis har en bredd i teckningar och manus som är ovanlig att se.

Ta serier som den inledande In Our Eden:

How to be Happy - Eden

Det tar några sidor innan jag förstår vad som pågår, nämligen att vad jag läser om är en modern Tillbaka till naturen-kult, där alla kallar varandra Adam och Eva och målet är att leva så ”naturligt” som möjligt. Den är fascinerande i sin sparsamhet och i sin totala frånvaro av pekpinnar; Davis presenterar ett scenario, visar vad som händer, men talar aldrig om för mig vad jag ska tycka. Men tycker och tänker gör jag, efter att ha läst serien. Att den sen också är väldigt snyggt tecknad i sin mycket stiliserade stil där färgerna bygger upp alla former gör den inte precis sämre.

Eller den mycket suggestiva Stick and String om en spelman som stöter samman med ett naturväsen som sen flyttar hem till honom. Återigen en mängd känslor och intryck, återigen samma lyckade brist på pekpinnar men ändå tänkvärt. Den här gången i sepia-toner och med lediga linjer (så linjeteckningar den här gången, till skillnad från In Our Eden).

How to be Happy - Stick

Vad består då det knepiga i?

Det är inte seriernas kvalitet i sig; även om inte alla serier är lika bra som de nämnda finns det knappt en enda menlös serie i boken, och då inkluderar jag de som mer eller mindre bara är enstaka blyerts-teckningar. Knepigheten kommer sig av att boken inte känns som om den haft en redaktör över huvud taget utan att förlaget (Fantagraphics) helt simpelt bara samlat in en bunt serier av Davis och sen tryckt upp dem.

Det saknas helt information om serierna och om Davis, och det tycker jag behövs i en sån här samling av korta historier där det inte finns en lång berättelse med stark handling som håller mig fängslad. Jag gillar det jag läser, men jag saknar en kontext, ett sammanhang, att sätta in dem i. Jag har nämnt förut att det ofta är ett problem med antologier när det saknas en närvarande redaktör, men det är ovanligare när det gäller en ensam serieskapare som här. Jag tror att min känsla av att det skulle behövts beror just på Davis variationsrikedom: Förutom att alla serier är gjorda av samma person finns det ytterst få andra saker som binder dem samman.

Lite kunde jag avhjälpa det problemet genom att inte läsa hela boken i ett streck, så fort jag insett problemet, men helt gick det inte att undvika (som synes att jag tycker). Trots det är det en väldigt stark rekommendation från min sida: Läs den här boken sisådär 2-3 serier åt gången, inte fler, för att kunna smälta intrycken.

Boken saknar också innehållsförteckning så att lista vilka serier som ingår går inte. Inget problem i vanliga fall, men i det här, med den bristande sammanhållningen, känns det lite värre, framförallt som det ibland faktiskt är lite svårt/överraskande att se/märka när en serie tar slut. Ofta finns det en tydlig markör, typ att en serie är i färg och nästa i svartvitt, eller en sida som markerar skiftet, men det saknas tyvärr på några ställen. Det gör såklart att mitt intryck att boken bara är en samling serier som satts ihop utan större tanke än starkare.

Så, en samling alldeles utmärkta serier som hade förtjänat mer kärlek när det gäller förpackningen. Låt det inte skrämma er från att läsa boken, men nog är det synd.

How to be Happy - Leader

Direktlänk 2 kommentarer

Stora Björn och Lilla Björn

16 november, 2014 at 00:30 (Svenska serier) (, , )

Stora Björn och Lilla Björn - omslag

Nya svenska serier för barn är inte det som oftast dyker upp i min brevlåda eller i seriebutikerna häromkring, men ibland händer det: Stora Björn och Lilla Björn, av debutanten Johanna Gustafsson och utgiven på Ordbilder förlag. Fast, jag blev inte överraskad den här gången eftersom jag visste att den var på gång, efter att Ordbilder aktivt sökt efter just barnserier och till och med meddelat att den här blev utvald som första bok (http://serieforum.se/phpbb3/viewtopic.php?f=59&t=9599 var forum-tråden där det stod om den) :-)

Det är alldeles utmärkt att Ordbilder satsar på återväxten av serieläsare, men det krävs förstås också att serierna är bra, så hur står sig SBoLB?

Bara fint tycker jag. Den är kort och enkel: Maia, en astronomi-älskande flicka, upptäcker en natt att konstellationen Lilla Björn försvunnit, och i sann barnboksanda blir hon sedan indragen i jakten på lilla björnen under samma natt. Med andra ord, en inte alltför komplicerad handling, precis lagom för en liten knodd som inte är så van vid avancerad handling ännu ;-)

Att jag liknar den vid en barnbok är inte en slump. Berättelsen känns så mycket som en bilderbok att jag märkt att jag efter att ha läst den tänker på den som en sån snarare än en serie. Det beror inte på teckningarna eller formen, det är tveklöst en serie och inte en blandning av serie/bilderbok som man ser ibland, typ Sendaks I nattköket. Men manuset läser jag mer som en bilderbok:

  • Mötet med Stora Björn
  • Mötet med hunden
  • Mötet med katten

En rytm som känns igen från bilderböcker för de minsta där närmast ritualiserade upprepningar är någonting som väldigt ofta finns med.

Stora Björn och Lilla Björn - omslag - Stora Björn

(Ingen ny scanner ännu så har fotograferat -> sidorna inte helt platta, som synes. Sorry!)

 

Och det är såklart inget fel på det! Det är ett sätt att berätta sagor som hypnotiskt vaggar in lyssnaren, med tryggheten i att känna igen sig i de nya mötena eftersom de påminner om de tidigare, och också tryggheten i att det här kommer gå bra, det kommer att lösa sig, även om det kan vara nagelbitande spännande att oroa sig för om den lilla björnen kommer att klara sig den här gången också (alla som läst för småttingar vet att om boken gillas så kommer den läsas mååånga gånger…).

Att jag sen är så inpräntad med känslan att den här tekniken att berätta innebär att det är en bok och inte en serie är förstås bara en quirk hos mig  som beror på att det är så ovanligt med serier för de mindre barnen ;-)

Teckningarna: Tydliga, både innehåll och känslor hos Maia & djuren (viktigt för målgruppen), med bastanta streck och platta färgytor som passar bra ihop. Det jag är lite mer kluven inför är sidlayouterna. De är inte dåliga, men jag undrar om det inte är lite för många rutor (och därmed också för mycket text) ibland för att de ska fungera som högläsning. Min erfarenhet av att läsa serier högt för barn är att det krävs att varje ruta med text för handlingen framåt, att det finns någon anledning att läsa texten och stanna till med blicken vid rutan, för att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Om inte finns risken att ögonen börjar läsa i förväg, kommande rutor, och därmed tappar bort sig i handlingen. Eller för att omformulera det: Att varje ruta innehåller lika mycket handling som bilden tar att avläsa*.

Det är en svår avvägning för serier, mer än för bilderböcker, eftersom mer text i en ruta automatiskt leder till mindre plats för illustrationen. Rytmen mellan samverkan text/bild kan vara väldigt knepig vid högläsning. Lustigt nog, med tanke på att målgruppen är äldre barn än här, så är många av Carl Barks klassiska 10-sidingar med Kalle Anka (typ runt slutet av 40-talet / början av 50-talet) alldeles förträffligt lämpade som högläsning. Texten för antingen handlingen framåt utan att det visas i bild vilket gör att det är intressant att lyssna på, eller så är det någonting roligt i repliken som gör den intressant; dödkött saknas helt.

I SBoLB märker jag att om jag skulle läsa den högt fick det nog bli en del omstrukturerande av när repliker sägs, och antagligen också en del som stryks. Fast det ska erkännas, jag tycker ofta just det att en del text måste bort gäller för de flesta illustrerade bilderböcker som jag läser högt ;-)

Och observera att om någon läser SBoLB själv så gäller inte det jag sagt, rytmen fungerar då på ett helt annat sätt. Det är bara det att den känns (som jag redan tjatat om) som en så väldigt lämplig kandidat till godnattsageläsningen att jag också känner att jag vill åtminstone delvis recensera den som en sådan.

Kudos till Ordbilder för att de satsar på den här typen av serier, och givetvis kudos till Johanna Gustafsson för en lyckad debut. Som jag har förstått det är tanken att fortsätta med nya serier för barn, och eftersom nästa på tur lär vara en serie av Tinet Elmgren är jag givetvis mycket nyfiken på fortsättningen!

Stora Björn och Lilla Björn - hunden

 

*: Att fokus tappas om det finns saker att se på som ännu inte nämnts gäller förstås inte bara barn. Därför har jag som tumregel för mig själv när jag ska föreläsa eller undervisa i jobbet att aldrig använda mig av exempelvis Powerpoint med punkt-listor; om du gör det så kommer de flesta omedelbart börja läsa alla punkterna istället för att lyssna på mig när jag börjar prata om den första av dem. Att bara visa en punkt i taget är lite bättre, men det är IMHO distraherande för åhörarna med punkter som gradvis läggs till (rörelser på skärmar distraherar, som den vet som ätit ute på restaurang med TV-apparater utan ljud i bakgrunden: det är snudd på omöjligt att inte då och då titta till på skärmen, trots att man inte kan höra eller ibland ens se vad som pågår).

Ergo: Whiteboard där jag själv skriver upp en punkt om det jag just nu ska berätta om, innan jag börjar prata. Det gör att rytmen blir lugnare (jag har en tendens att bli lite väl ivrig ibland) och naturligare, och har den extra fördelen att jag blir tvungen att koncentrera punkten till någonting mycket kort eftersom jag dels ska kunna skriva den utan att det tar alltför lång tid, dels har så gräslig handstil att långa texter ser för hemska ut…

Direktlänk 2 kommentarer

Oväntat tidigt slut: Sugar Skull

11 november, 2014 at 21:33 (Serier) (, )

Sugar Skull - cover

Visst, det är 4 år sedan första delen av Charles Burns serie kom ut, X’ed Out, men för att vara Burns är det raskt marscherat att redan nu ha avslutat projektet i och med del tre, Sugar Skull (del två heter The Hive). Så vad blev det av den mystifierande inledningen, med drömmar, droger och Tintin?

Tja, mer av samma sak mestadels. Huvudpersonen Doug mår inte bra, och historien som hoppar fram och tillbaka i tiden (förutom dröminslagen/hallucinationerna förstås) avslöjar allteftersom mer av skälen till Dougs tillstånd. Han har en ångestfylld relation till sin far, och hans olika flickvänner har han inte precis enkla förhållanden med, de heller. Han vill så gärna vara en djup och nyskapande konstnär (poesi och fotografi, huvudsakligen), men märker själv att han sedan länge fastnat i att göra samma schtick gång på gång, utan nya idéer. Och dessutom vägrar hans flickvänner att förstå hur unik och fantastisk han egentligen är!

Ok, lite elak mot Doug där på slutet är jag, men faktum är att trots att det finns mycket i den här trilogin som är väldigt bra, som så gott som alltid när det gäller Burns, kan jag inte låta bli att samtidigt bli irriterad över att Doug är en sån extrem kliché. Han har vartenda litet drag av den unga mannen som aldrig egentligen växt upp, som fastnat i en evig trots- och rebellålder, och som eftersom han ser sig själv som så annorlunda jämfört med alla andra, så mycket djupare och insiktsfullare, istället helt misslyckas att kommunicera med andra. När de växer upp står han kvar och stampar på samma plats.

Sugar Skull - Doug

Visst, Dougs omognad är någonting som Burns är medveten om, och att visa resultatet av detta är vad böckerna går ut på, men jag har sett Doug-personen alltför många gånger förut för att vilja läsa om honom igen. Burns skicklighet som tecknare och författare gör att det är en bra skildring av personen ifråga, och de obehagliga drömmarna och stämningen gör att läsningen aldrig blir tråkig, men likafullt blev jag besviken när jag läst klart och insåg att det var inte mer med berättelsen än vad jag just läst (där det också blir väldigt tydligt vad allt det oförklarliga i Dougs visioner baserats på). Var det inte mer än så?, liksom.

Kvarstår gör Burns teckningar och förmåga till creepiness, men att manuset efter avslutad läsning visat sig vara rätt platt vad gäller den handlingen i det stora gör också att jag blir mer kritisk till detaljerna. Som färgläggningen; Tintin-delarna gör sig i färg och skulle säkert tappat mycket av sin kraft i svartvitt, men de övriga delarna känns i efterhand som om de skulle vunnit på att vara utan färg. Lustigt nog, nu när jag skriver om serien och tänker på den, inser jag att jag minns den i svartvitt, att det är exempelvis de svartvita fotografierna i boken som är de bilder som jag omedelbart kommer att tänka på när jag funderar över serien. Så ja, efter att ha läst alla delarna känner jag mig nu säker på att färgläggningen i det stora hela var ett misstag.

untitled

Det är tråkigt att behöva säga det, men X’ed Out och fortsättningarna är inte alls lika bra som Burns när han är som bäst, à la Black Hole. Oväntat ytligt och ointressant var min reaktion efter att ha läst klart Sugar Skull. Egentligen är det alldeles för hårda ord eftersom trilogin har många bra egenskaper när man tittar på detaljerna (Burns är som alltid suverän på att frammana obehag), men tyvärr utplånas det som är bra av det som är dåligt den här gången :-(

Direktlänk Lämna en kommentar

Flights Into Fantasy

10 november, 2014 at 16:57 (Science fiction, Serier) (, )

Flights Into Fantasy - cover

Inte precis purfärsk (drygt 30 år har den på nacken), inte precis serier (mestadels illustrationer men en del serier ingår), men likafullt en bok som passar bra här på bloggen: Flights Into Fantasy, en bok med och om Richard Corben. Ursprungligen utgiven 1981 så är det i princip den enda Corben-boken med tidigt material jag inte hade innan jag köpte den när jag var i Chicago häromsistens. Så jag var mycket glad över att äntligen ha den, innan jag ens läst den :-)

Nu när jag också har läst den så det är dags för några ord om innehållet.

Ärligt talat är det en halvdan bok. Den innehåller ett antal texter om Corben skrivna av Fershid Bharucha; Corbens uppväxt; hur han först började publicera serier (fanzine och senare underground-tidningar); hur han tekniskt gör (gjorde) sina serier; hans stop-motion-filmer; med mera, med mera. Det intressantaste är definitivt den tekniska beskrivningen av färgläggningsprocessen. Det finns mycket jag gillar med Corbens serier, men framförallt är det färgerna i de serier han gjorde på 70- och 80-talet som fascinerar mig. De liknar inte mycket annat och det är inte så konstigt med tanke på hur det gick till, långt innan Photoshop och datorer kunde hjälpa till. Att inga andra serietecknare (mig veterligen) jobbade på samma sätt är inte konstigt med tanke på den tid det tog och den vana vid att jobba med repro som han fått tack vare sitt tidigare jobb.

Men texterna är tråkigt skrivna, utan finess, och jag misstänker starkt att Bharucha inte har tillräckligt med kunskap om tryckteknik för att förklara det på ett intressant och klargörande sätt (liksom jag, jag kan bara förstå delar av det som beskrivs). När det gäller de biografiska texterna kan man läsa samma saker på andra ställen, i intervjuer o dyl med Corben. Det är trevligt att ha informationen samlad på ett ställe här, men i det stora hela är det en bok skriven mer av en fan och en som vill hylla Corben än av en som vill göra ett bra journalistiskt jobb.

Sen har vi bilderna som är en än viktigare del av boken. Jag har som sagt mycket av Corben sen förut, så jag kände igen de flesta av omslagen och oljemålningarna som finns med här (mestadels från de senare utgivna Richard Corben’s Art Book Volume 1-2). Men med det sagt är det ett bra urval här, och precis som med serierna är det Corben gjort på senare tid inte lika intressant så det faktum att de senaste 30 åren inte täcks av boken gör faktiskt inte så mycket. Sen är det förstås så att jag föredrar hans illustrationer när han inte gör regelrätta oljemålningar utan istället tecknar på sitt eget sätt och med sin egen teknik; de illustrationerna har ännu roligare färger att titta på.

Ett av Corbens mer kända omslag

Ett av Corbens mer kända omslag

Och slutligen, serierna. Vad gäller hans mest spektakulärt illustrerade serier som Den och New Tales of the Arabian Nights finns mycket lite med här, endast någon enstaka sida. Däremot finns det gott om hans allra tidigaste svartvita serier, som hans först publicerade serie Monsters Rule från 1968 som finns med i sin helhet (alla åtta sidorna). För mig är det nästan perfekt eftersom det är serier jag inte har förut, men för den som aldrig läst någonting av Corben förut blir serieinslagen lite missvisande: Fullständiga (korta) svartvita serier i en måhända lovande men inte precis polerad stil, blandat med enstaka färgsidor som är helt lösryckta ur sitt sammanhang…

Flights Into Fantasy - Mosnters Rule

Jag skulle väl sammanfattningsvis säga att för mig som en inbiten Corben-fan (det var ändå hans korta serie Cidopey som fick mig att på allvar börja läsa alternativa serier) är det här en bok jag definitivt ville ha, och värd de $74 som den kostade mig. För den som är intresserad av Corben men inte riktigt lika inbiten är den definitivt mer tveksam. Det finns intressanta fakta i texterna och likaså bland illustrationerna/serierna, men den är inte värd att spendera alltför mycket tid o pengar på att leta upp. För serier, leta istället upp de tre samlingarna med hans underground-serier som gavs ut av Catalan på 80-talet för hans tidiga alster, och New Tales of the Arabian Nights eller Den för hans något senare (den sistnämnda finns att köpa på svenska). Tro mig, det är väl spenderad tid!

Direktlänk 4 kommentarer

Sagor från Kobrans tid 1: De älskande

9 november, 2014 at 20:31 (Europeiska serier) (, , )

Sagor från Kobrans tid 1 - omslag

(Min scanner har gett upp andan så tyvärr har bilderna lite lägre upplösning än jag skulle önska idag)

Jahapp, på allmän begäran (dvs på 2 av 3s förslag) blev den första serien jag läste i min stora Att läsa-hög Enrique Fernández Sagor från Kobrans tid 1: De älskande; som titeln antyder är det här första delen av två, och den avslutande boken kommer på svenska nästa år enligt förlaget Ordbilder Media.

Ordbilder gillar helt klart Fernández, det här är den tredje boken av honom de översatt till svenska, och hittills har det varit stor variation på dem. Den första, Den glädjelösa ön, var en charmig liten berättelse där den stora behållningen för min del var i de underfundiga varelserna. Den andra, Aurore, var en mytologi berättelse med inuitiska (inuitska?) inslag. Och SfKt1:Dä är en orientalisk saga med drag av Tusen och en natt.

Närmare bestämt handlar den om det unga paret Sian, en fattig flicka som av sina föräldrar säljs till ett hus där rika män köper sig en hustru (eller en slav, beroende på smak), och Ivri, en ung mästertjuv. För att undvika att Sian ska säljas planerar de att Ivri ska smyga sig in till henne och att de ska älska, varpå hennes förlorade oskuld ska göra henne ointressant för köparna.

Tyvärr befinner hon sig på tredje våningen, så när Ivri ska klättra uppför fasaden upptäcker kvinnorna på de nedre våningarna honom och drar in honom till sig…

Så precis som i Tusen och en natt spelar erotik en stor roll i serien, och efterspelet till Ivris äventyr leder också till våldsamheter och krig. Och allt presenteras av en berättare som i klassisk sagostil förklarar vad som händer, kommenterar personerna och vad de gör, vilket gör att det nästan mer känns som en rikligt illustrerad saga snarare än en serie:

Sagor från Kobrans tid 1 - Ivri

Den speciella tonen gör att boken känns ovanlig och personlig, men efter ett tag blir det lite för mycket av det goda, med lite för många ”och sen hände X, och sen hände Y, och sen…”-scener. Själv började jag känna mig lite uttråkad och saknade fokus på personerna snarare än bara den rena handlingen; Ivris personlighetsförändringar (Sian är inte alls med lika mycket, det är Ivri som står i fokus) kom alltför abrupt så att jag inte brydde mig så värst mycket om dem, och de stora känslorna som beskrevs så utförligt och elegant i texten saknade inlevelse.

Varpå Fernández lägger in en sida (nr 24, så knappt halvvägs in i boken) där publiken som lyssnar på sagoberättaren säger ungefär samma sak:

”…Dessutom skulle det vara lättare att hänga med om du lade av med den där högtravande och mässande tonen. Den står mig snart upp i halsen.”

Och jodå, berättaren tar vid sig av kritiken och resten av albumet är på en mycket mer personlig nivå, där vi får följa Ivri och hans nya vän Maluuk när de försöker störta tyrannen Kobra och också eventuellt återförenas med Sian. Istället för att flera år kan avhandlas på en enda sida drar berättelsen också drastiskt ner på takten, och resten av albumet utspelas under någon enstaka dag. Jag hoppas och tror att det avslutande albumet kommer fortsätta på samma sätt.

Med andra ord, manuset är efter en lite trög inledning klart godkänt; om det blir mer än så får vi se när historien är avslutad. Det jag skulle vilja se mer av är ännu mer personlighetsskildring för fortfarande är Ivri inte helt lätt att förstå sig på, och Sian har vi som sagt sett väldigt lite av.

Och teckningarna?

Jodå, som i Fernández tidigare böcker är de med beröm godkända. Här är det framförallt illustrationerna med mycket rörelse som är lyckade, dvs oftast de med Ivri i aktion. Fernández har en stil som ibland kan bli en gnutta stel så därför gillar jag att han här lagt ner så mycket energi på just att skildra rörelse. Som vanligt provar han också diverse olika tekniker i sina teckningar, som att helt undvika sin vanliga målade stil på några ställen; jag misstänker att han helt enkelt tycker att det är roligt att testa olika saker, och pluspoäng för det!

Allt som allt skulle jag säga att mitt slutomdöme om SfKt1:Dä måsta vänta på del 2. Jag gillar teckningarna här, som synes, men vad gäller manuset beror det väldigt mycket på hur Fernández får till avslutningen. Det här albumet som en fristående bok är lite för obalanserat och splittrat, men det finns goda möjligheter att tvåan kommer att fixa till balansen. Tummar hålls!

Direktlänk 4 kommentarer

Hemma igen

8 november, 2014 at 18:37 (Serier)

En och en halv månads resande (varav sista veckan helt utan internet) är nu avklarat. Dags att läsa några av de serier som dykt upp under tiden:

efter_resan

Frågan är vad jag ska börja med…

Om någon är nyfiken på någonting speciellt, hojta till! Annars lär det bli det som känns roligast för stunden :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Statusuppdatering

31 oktober, 2014 at 08:22 (Serier)

Fortfarande på resande fot, och nu kommer det bli en vecka antagligen helt utan internet…

Så recensioner blir det nog tyvärr ont om. Men när jag väl är hemma kommer det nog bli desto flera; jag vet att det dykt upp en stor hög av serier att läsa. Bland annat: Två nya album från Ordbilder, första volymen av Don Rosas serier på engelska, nya volymer av både Juliet Jones & Mary Perkins, Kerascoëts Beauty, Charles Burns Sugar Skull, mer Vinland Saga, med mera, med mera. Med andra ord, massa trevlig läsning!

Men för min del blir det alltså bara lite digitalt närmaste tiden. Jag har snart läst klart Kimagure Orange Road, en trevlig romantik-manga från 80-talet (tror jag), och så håller jag på att plöja igenom Ellery Queen-romanerna kronologiskt från början (har hittills inte lyckats avslöja mördaren innan Queen). Så signing off för en vecka. Om nu inte internet visar sig finnas trots allt :)

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 177 andra följare