Ikappläsning: Rachel Rising

15 augusti, 2014 at 03:56 (Skräck) (, )

RR20 pgs1-24.indd

Så, Rachel Rising, Terry Moores skräckserie som nu hållit på några år, och nyligen avslutade den första längre arcen (har fortfarande inte kommit något bra svenskt ord för engelskans arc…) i och med nummer 24.

Det hela börjar dramatiskt, när Rachel klöser sig upp från den grop hon blivit begraven i efter att någon mördat henne. Hon kommer inte ihåg vad som egentligen hänt; det hon märker är att hon varit saknad några dagar, att husdjur blir upprörda när de möter henne, att minusgraderna utomhus inte påverkar henne, och en del annat som alla pekar på att hon är död.

Men det är inte bara Rachel som drabbas; hela samhället Manson där hon bor dras in i en virvelvind av försvinnanden, mord, och egendomliga människor som dras till staden. Vad som egentligen ligger bakom är fördolt i Mansons historia, och Rachel och hennes närmaste vänner visar sig vara personligt involverade.

Precis som hans Echo som jag skrivit om tidigare är det här alldeles utmärkt underhållning, till och med  snäppet vassare än den äldre serien. Det är en övernaturlig thriller som är både spännande och skrämmande, och med ett persongalleri som jag gillar: Rachel själv, hennes bästa vän Jet (som ofta när det gäller Terry Moore är det ett kvinnligt vänskapsförhållande som är den viktigaste relationen i serien), Rachels envist vetenskapligt sinnade onkel, och framförallt den unga Zoe som under seriens gång förvandlas från en rätt klichéartad Ond övernaturlig liten flicka tills en mycket intressantare person som är både skräckinjagande, charmig och rolig (mot slutet är det hon som står för humorn i serien).

Rachel Rising 024-003

Fast det är klart, precis som Echo småirriterar jag mig på kvinnornas näsor (de yngre alltså, ju äldre de blir desto bättre blir Moore på att teckna dem personligt) och att relationen mellan Rachel och Jet givetvis har en sexuell biton utan att det är riktigt uttalat; det är givetvis inget fel på det i sig, men jag har alltid haft en känsla av att Moore bara inkluderar sånt för att det är lite lagom kittlande sådär, och det känns lite trist (fast jag kan ha helt fel förstås!).

Så, det var dagens lästips och utan alltför mycket detaljer om serien, och det är medvetet: Det är inte en serie som skulle må bra av djupare analys, därtill är den alltför enkel, men det är kul att läsa den och att se vad som händer :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Ikappläsning: Life with Archie

10 augusti, 2014 at 22:05 (Serier) (, , )

Kunde inte motstå att visa upp det här fruktansvärda omslaget av Alex Ross till det avslutande numret. Och nej, det är inte avsett som ett skräckomslag, det är bara så att Ross inte tecknar/målar bättre än så här. Har man bara en stil så är det den man får använda ;-)

Kunde inte motstå att visa upp det här fruktansvärda omslaget av Alex Ross till det avslutande numret. Och nej, det är inte avsett som ett skräckomslag, det är bara så att Ross inte tecknar/målar bättre än så här. Har man bara en stil så är det den man får använda ;-)

Dags för lite återkoppling till serier jag skrivit om tidigare men nu läst mer av. Först ut: Life with Archie, what-if-serien där Acke är några år äldre och gift sig med Betty/Veronika; inte som bigamist utan det är två olika serier som handlar om två möjliga framtider för trion. För en genomgång av de första tjugotalet nummer, läs här.

Så vad har hänt sen sist, efter att de parallella världarna fixats till igen? OBS! Spoilers följer så sluta läsa om ni inte vill höra mer.

Tja, först och främst så har serien lagts ner i och med nummer 37 som precis kommit ut. Och inte nog med det, förlaget bakom Acke har slagit på stora PR-trumman eftersom avslutningen sker med en knall, närmare bestämt den pistolknall som dödar Acke när han offrar sig själv för att skydda sina närmaste från en rubbad person som vill skjuta Kevin Keller. Att Kevin är en homosexuell senator och att det är därför mördaren går till attack har förstås varit en viktig del i reklamen runt numret, förutom då att Acke dör förstås.

Men bortsett från den för mig rätt ointressanta reklampuschen angående en fiktiv persons lika fiktiva död, vad blir slutbetyget för Life with Archie?

Tyvärr måste jag säga att det blir rätt lågt. Serien stampade rätt mycket på tomgång, framförallt under den senare halvan, och kändes mest som en typisk dagtidssåpa. Det finns bra sådana men den här kom aldrig igång igen efter den första halvans mer energiska handling, där inslaget med parallella världar definitivt gjorde sitt till för att sätta en särprägel på serien. Men när den var över och allt gick tillbaka till vardagslivet kändes det som om manusförfattaren Paul Kupperberg inte längre var lika intresserad. Veronicas pappa var inte längre lika överjävlig i Veronica-serien (dvs den där Acke gift sig med henne) där hans agerande bortförklarades med att det varit nödvändigt för att rädda universum, och även andra personer blev mer och mer lika varandra i de två serierna; överlag fick jag intrycket att Kupperberg fått bassning för sina mer fantasifulla inslag eftersom det blev väldigt oklart vad som egentligen hänt och varför när världarna räddades.

Och den förändringen blev ännu tydligare i de sista numren där man helt skippat att det är två olika framtider: I numret där Acke skjuts och det avslutande som utspelas 1 år senare är det inte längre två serier utan samma, där varje gång det refereras till Ackes fru lämnas öppet om det är Betty eller Veronica som avses. Så inte nog med att det kändes minst sagt spekulativt att avsluta serien med att huvudpersonen avlider på ett spektakulärt sätt, utan dessutom slopades hela seriens grundläggande premiss: Det var ingen skillnad på världarna, de är båda två i princip identiska. Det tycker jag var ett urtrist sätt att sluta på eftersom det roliga i början av serien var hur annorlunda de var, med Acke/Veronica/Bettys liv, Älgens olika karriärer, osv.

Life With Archie 036-031

Sorgfälligt undviker Acke och Ragge att nämna någon kvinna vid namn eller att bli alltför specifika

Ärligt talat kändes det som om man helt sonika struntade i de trogna läsarna (som antagligen var rätt få eftersom tidningen lades ner) och istället satsade på ett slut som skulle uppmärksammas utanför den lilla kretsen. Jag menar, när jag kollade i en seriebutik idag (Chicago Comics, en av de/den största här i Chicago) så drällde nyhetshyllan av olika utgåvor av de avslutande två numren (inbundna, olika omslag, dubbelnummer, singelnummer, olika storlekar, …). Det enda jag inte såg var ett nummer i det magasinsformat som serien hittills sålts i :-(

Jag kan inte påstå att det var en stor besvikelse att serien inte höll rakt igenom eftersom även den bättre, första halvan var mer intressant än bra, men lite trist ändå att det inte kunde bli ett intressantare slut!

Direktlänk 2 kommentarer

Usagi Yojimbo x 3

6 augusti, 2014 at 20:44 (Serier) (, , )

Sommar, sommar, somMAR! Och det betyder som vanligt ett nytt samlingsalbum av Stan Sakais mycket långlivade serie Usagi Yojmbo. Den tjugoåttonde samlingen heter Red Scorpion, och Usagi tar sig här an röverbandet med samma namn. Eller tar sig an; hans vandringar tar honom till området de opererar i och därmed kan han inte undgå att stöta samman med dem.

Förutom dem dyker bland annat Kitsune upp, en av mina favorit-bifigurer som jag alltid gärna ser mer av, och The Lord of the Owls, en kryptisk figur som skymtat till då och då de senaste åren och som säkert förr eller senare kommer stå i centrum. Kanske tillsammans med/motsatt Jei; de två har en del gemensamma egenskaper.

Usagi Yojimbo 134 - Kitsune

Trevligt att läsa är det, men det är inte något av Sakais bästa album. Red Scorpion är inte tillräckligt intressanta som motståndare; de saknar karaktär även om det på slutet blir lite bättre med det. Inte ens det faktum att den avslutande långa historien med rövarna har tre olika parter som intrigerar hjälper, trots att det annars är en plotdevice som jag brukar gilla.

Men kanske är det inte så konstigt att serien känns lite ofokuserad för de senaste åren har Sakai haft en hel del problem i privatlivet på grund av sjukdom. I korthet har hans fru varit sjuk och eftersom deras sjukförsäkring inte täckte allt har de haft det svårt att få tid och pengar att räcka till. Detta problem (och en del andra) är också den direkta orsaken till att det förra veckan dök upp en annan bok med Usagi Yojimbo-anknytning: The Sakai Project.

Boken, liksom de andra av dagens böcker utgiven av Dark Horse, består av ett antal teckningar och målningar som diverse serieskapare gjort med tema Sakai och Usagi. Originalen har auktionerats ut och intäkterna från dessa liksom alla intäkter från boken går till paret Sakai för att hjälpa dem.

Så det är inte frågan om serier här utan om enstaka teckningar, presenterade i stort format och med bra tryck. Jag gillar ju ofta serier med en stark handling så en konstbok av det här slaget är inte något jag normalt skulle köpa, men nu är ju UY en stor favorit och det är för en god sak -> boken införskaffad och genomtittad (”läst” är fel ord här).

Och det var ungefär som jag trodde: Några riktigt trevliga saker, men de allra flesta teckningarna kändes poänglösa. Det senare berodde på olika saker, som att tecknaren bara kunde teckna i sin stil och denna passade dåligt till Usagi (som de som uppenbarligen bara kan teckna cheesecakes och därmed åstadkommit en bild med en Usagi som ser ut som en vanlig människa med ett skumt huvud + en lättklädd kvinna bredvid), eller på att tecknaren helt enkelt inte var så duktig (det är gott om för mig helt okända artister här), eller på att de pressat in sina egna karaktärer och att Usagi (eller vilken av Sakais karaktärer de nu har med) ser malplacerad ut. Det är inte lätt att teckna antropomorfiskt vilket syns tydligt här.

Gabriel Bá

Gabriel Bá

De bra sakerna var nästan alla gjorda av för mig välkända personer som Gabriel Bá, Darwyn Cooke, Carla Speed McNeil och Mike Mignola. Plus de som istället för att förmänskliga Usagi alldeles för mycket istället gjorde honom mycket mer djurisk; i den genren fanns det en hel del småintressant :-)

The Sakai Project ska man nog bara köpa om man verkligen gillar böcker av det här slaget; som vanligt är jag inte så väldigt tänd på serieskapare som gör fristående illustrationer eftersom det är deras serier jag uppskattar, och det är någonting helt annat.

Men 3 x Usagi Yojimbo?

Japp, en till Usagi-titel kom ut alldeles nyss den med: Usagi Yojimbo Color Special 5 – The Artist. Man kan inte säga att färgspecialerna kommer ut särskilt frekvent, med tanke på att det på 25 år bara blivit fem nummer hittills. Precis som de tidigare består den här tidningen av några korta episoder som ursprungligen publicerats i färg utanför den vanliga Usagi-tidningen och någon enstaka längre episod. Den som köper böckerna kommer känna igen en del, men poängen är ju just färgen här, som vanlig gjord av Tom Luth. Färgläggningen är inte spektakulär men nog så trevlig; faktiskt så pass att om Sakai en dag bestämmer sig för att satsa mer på färgserier så kommer jag inte att klaga (som jag ofta gör när svartvita serier färgläggs).

Usagi Yojimbo Color Special 05 - The Artist

Ärligt tror jag faktiskt att den här tidningen med sina 40 sidor var den roligaste av de tre titlarna. Men det kanske inte är så konstigt, en färgspecial med Usagi dyker ju bara upp ungefär vart femte år så… ;-)

En uppsjö av Usagi Yojimbo-relaterat material alltså. Min längre semester är slut, det är lite svalare ute, så med lite tur ska det snart bli den vanliga recensionstakten här på bloggen igen. Hoppas jag! :-)

 

PS. En liten reflektion jag hade medan jag läste The Sakai Project var den förkrossande övervikten av manliga artister; en snabb uppskattning ger vid handen att sisådär 97% är män. Jag har ingen aning om boken bara representerar bidragen som kom in, men det var ändå tråkigt att se. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Jack Kirbys 2001: A match made in hell?

30 juli, 2014 at 15:43 (Science fiction, Superhjältar) (, )

2001 A Space Odyssey - cover

Jag skyller på senaste veckornas värmebölja när jag nu ser att det är rekordlänge sedan senaste inlägget här. En del har jag läst, men mest flämtat i solen och badat. Dvs har haft det alldeles utmärkt.

Och en liten men ändock del i den utmärkta sommaren har faktiskt Jack Kirby stått för, en serieskapare som jag aldrig varit speciellt svag för. Visst förstår jag hur inflytelserik han varit, främst i USA men också internationellt, och jag kan se kvalitéer i hans teckningar, men jag har aldrig riktigt tyckt om någon av hans serier. Förrän nu, när jag har läst hans 10 nummer långa massaker/omtolkning/jagvetintevad av Arthur C Clarke & Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr :-)

Först lite bakgrundsinfo: I mitten av 70-talet (dvs flera år efter filmen) gjorde Kirby en serieversion av filmen. Den har jag inte läst; jag brukar ogilla både överflyttningar mellan medier och Kirby så den kombinationen undviker jag gärna. Men efter det skrev och tecknade han alltså 10 nummer av tidningen 2001: A Space Odyssey där han presenterar sin alldeles egna fortsättningen på historien.

2001 A Space Odyssey - Vira

Och eftersom det är Kirby innebär det att episoderna heter saker som Vira, the She-Demon! eller Norton of New York 2040 A.D.. Låt mig säga såhär: Det här är ungefär så långt från Clarke & Kubricks filosofiska och lågmälda historia man kan komma. I de första numren är det ungefär samma historia som berättas i olika versioner:

En människa från långt bakåt i tiden (som Vira eller Marak the Merciless) träffar på den svarta monoliten, får mystiska insikter/idéer, och sen hoppar vi in i framtiden där de återföds igen som astronauter, superhjälteskådespelare eller annat, och träffar på monoliten igen när det som bäst behövs (typ när utomjordiska bläckfiskmonster försöker äta upp dem ) varpå de förflyttas till ett personligt utopia för ett dygn innan de återföds igen som små rymdbebisar med närmast gudomliga krafter.

Det är ju en, ska vi säga ganska personlig, tolkning av filmen/boken som bjuds, onekligen. Bisarrt, minst sagt, men faktiskt väldigt roligt att läsa för Kirbys teckningar är fantastiskt trevliga här. Barbariska soldater som slåss blandat med extremt utflippad framtida teknologi & visioner framkallade av monoliten (tänk sekvensen i filmen med färgerna, i Kirby-version) gör det här till något riktigt roligt. Manuset är inte spännande men däremot befriande opåverkat av saker som logik och rimlighet. Så på sitt alldeles egna sätt är det här en psykedelisk tripp, precis som filmen, men åstadkommen på ett mycket Kirby-artat sätt (inklusive rikliga mängder med Kirbys krackle).

2001 A Space Odyssey - hmm

Så ja, roligt att läsa var det!

Sen är de tre sista numren lite tristare. Här presenterar Kirby Mister Machine/Machine Man, en superhjälte som senare inlemmades i det vanliga Marvel-universat. Det är en mycket klichéartad historia om en robot som med sin avancerade AI funderar på om hen har en själ och hur  hen blir bemött, dvs samma gamla historia som Frankenstein, Adam Link från I, Robot, och så vidare, och anknytningen till 2001 är så gott som obefintlig (monoliten syns bara till mycket kort då den antyds vara orsaken till att just den här roboten blir medveten). Men det gör inte så mycket egentligen för jag misstänker starkt att den här tidningen inte skulle överlevt mycket längre oavsett Mister Machine; som så ofta tröttnade Kirby rätt snabbt på tvångströjan det innebar att behöva förhålla sig till en äldre förlaga och stack iväg på sitt eget race.

Utan tvekan är 2001: A Space Odyssey det mest överraskande jag läst i sommar. Jag kan inte med gott samvete säga att den är bra i objektiv mening, men den är jäkligt underhållande :-D

2001 A Space Odyssey - Travel

Direktlänk Lämna en kommentar

The New 52: Hur man förstör en serie

19 juli, 2014 at 17:01 (Serier) (, , , , )

All-Star Western 21 - cover

Ja, nä, inte är det en positiv post idag inte! Nu har jag nämligen läst igenom alla 32 hittills utkomna nummer av All-Star Western, den nygamla tidningen som tog vid när DC i samband med rebooten The New 52 lade ner Jonah Hex. Och det är en smått fascinerande läsning, fast av det tråkigare slaget: Båda tidningarna har samma huvudrollsinnehavare (Jonah Hex) och samma manusförfattare (Jimmy Palmiotti & Justin Gray), men kvalitén är som natt och dag.

I den nya versionen har det uppenbart utgått order på att göra serien mer säljande och mer anpassad till de ”vanliga” DC-tidningarna; samma idéer låg  också bakom neutraliseringen av John Constantine som en intressant karaktär, något jag nämnde när jag skrev om den serien. Resultatet är mycket nedslående:

  • I alldeles för många nummer måste jag läsa om hur Jonah Hex befinner sig i 1800-talets Gotham City. Han träffar där grundaren av Arkham Asylum som visar sig vara en proto-Freud av det tristare slaget, Bruce Waynes förfäder, och diverse framtida Batman-fiender. Det är mer som att läsa en Batman-titel än en Jonah Hex-dito.
  • I alldeles för många nummer måste jag läsa om hur Jonah Hex sammanstrålar med superhjälten Booster Gold som slungats tillbaka i tiden. Efter ett antal nummer i genren fisken-ur-vattnet när Gold försöker anpassa sig till 1800-talet följer ett antal nummer i genren fisken-ur-vattnet när Hex dyker upp i vår tid och försöker anpassa sig till 2000-talet. Inklusive de plikttrogna sammanträffandena med Batman, Superman osv.
  • Den tidigare mycket fria formen där handlingen hoppade fram och tillbaka i Hex liv är ersatt av en mycket mer traditionell presentation där varje nummer utspelas i strikt kronologisk ordning (tidsresor undantaget, natch!), och det känns mycket mindre spännande eftersom den Hex vi ser nu är mycket mer förstelnad i sin roll, jämfört med den tidigare som var annorlunda beroende på när i hans liv handlingen utspelades.
  • Teckningarna är också de mycket tråkigare och mer förutsägbara. Förut sa jag att det kändes som om titeln användes som en plantskola för nya tecknare att prova sina vingar och för storfräsare att få chansen att göra lite annorlunda serier. Nu ser det bara habilt ut, utan några spännande inslag.
  • Istället för att DCs udda westernhjältar, som Bat Lash, dyker upp i huvudtiteln är de här relegerade till de då och då uppdykande backupserierna. Jag tycker det var betydligt roligare när de fick interagera med Hex; de är lite tunna som karaktärer för att bära upp sina egna äventyr. Den enda som syns till i huvudserien nu är Tallulah Black som i huvudsak bara är en kvinnlig version av Jonah Hex själv, så all friktion mellan de två saknas.
All-Star Western - Superman

Alltså, Stålis nya kostym är så…så…gräslig!

Kort sagt så har en originell och oväntad serietidning blivit någonting mycket förutsägbart och klichéartat. I de allra sista numren jag läst är Hex äntligen tillbaka i sin vanliga miljö och tid vilket är bra, men tyvärr antyds det att de tidigare tidsresorna kommer att påverka serien och föra med sig diverse nya problem; jag anar att Hex inte kommer att kunna återgå till att bara vara en bra westernserie. Till exempel ser han för närvarande alldeles normal ut efter att ha plastikopererats under besöket i vår tid, och jag kan inte tänka mig att han inte snart på ett eller annat sätt kommer att återigen se ut som förut, med hemska ärr och allt :-/

Direktlänk Lämna en kommentar

Slow Step

15 juli, 2014 at 18:48 (Manga) (, , )

image

Slow Step: Softball. Boxning. Försiktig romantik. Med andra ord, en serie av Mitsuri Adachi, som jag nu tror jag läst varenda liten serie av, åtminstone de som är avslutade :-)

Huvudpersonen den här gången är Minatsu Nakazato; många vill bli hennes pojkvän, men själv är hon inte så värst intresserad av någon. Framförallt är det tre som slåss om hennes gunst: två som liksom hon själv går på gymnasiet, båda boxare, och en äldre man som tränar både boxarna och softballslaget på Minatsus gymnasium.

Sju volymer missförstånd och osäkra känslor senare är berättelsen över. Man inte alltid lita på att slutet blir så värst tydligt i Adachis serier men det här är en där det inte är någon tvekan om hur det gick, så att säga. Tyvärr.

För precis som alltid var det trevligt att läsa serien, men Slow Step är ändå inte någon av Adachis bästa. Den lossnar aldrig, vare sig när det gäller sportdelen eller den romantiska delen. Humorn finns som alltid med men jag tycker den fungerar bättre när den kontrasterar mot någonting mer allvarligt, men här tycker jag inte ens det verkar som om Adachi själv bryr sig så mycket (han driver till och med själv med att det förment sportsliga inslaget aldrig blir på allvar).

Och persongalleriet är ovanligt slätstruket för att vara Adachi. De tre männen har egentligen inga personliga egenskaper alls förutom ytliga egenheter, och inte heller Minatsu har något spännande att komma med i den grenen. Att hon sen till slut (SPOILER!) väljer den äldre tränaren och att det känns lätt osmakligt med tanke på att allt av personlighet vi fått se är att han 1. tagit hand om sin döda systers barn (pluspoäng), och 2. envetet försöker spionera på de unga kvinnorna i softballslaget när de byter om (gigantiska minuspoäng) gör det inte bättre.

image

Låt mig sammanfatta Slow Step så här: Den dag någon lyckas skriva ett datorprogram som kan ta som input allt en författare/serieskapare gjort och som output ger ett nytt verk som är minsta gemensamma nämnaren för input så kommer resultatet för Mitsuri Adachi att bli Slow Step. Den är underhållande, jag är glad att den har översatts av fans, men det finns absolut ingenting unikt i den över huvud taget.

Direktlänk Lämna en kommentar

Hagel

13 juli, 2014 at 01:57 (Serier) ()

På landet -> ingen scanner -> mobilkamera -> rätt sunkiga bilder. FYI!

På landet -> ingen scanner -> mobilkamera -> rätt sunkiga bilder. FYI!

En rätt ovanlig företeelse handlar dagens inlägg om, nämligen en nystartad svensk serietidning med lite högre ambitioner än att bara ompaketera diverse serier som redan synts till i Sverige. Hagel heter tidningen, förlaget är Egmont, och innehållet består av fyra serier, mestadels av den hårdkokta typen. Jag tänkte gå igenom vad jag tycker om själva produkten och produktionen, men låt oss börja med de olika serierna i tidningens ordning :-)

Läs hela inlägget här »

Direktlänk 1 kommentar

Lydie

10 juli, 2014 at 20:15 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

image

Några korta ord om det utlovade bra franska albumet jag nämnde i recensionen av Princess Ugg: Albumet heter Lydie, är tecknat av Jordi Lafebre och skrivet av Zidrou, och det är en scanlation som jag fick syn på häromveckan. Översättaren (alt. översättarna, jag vet inte) kallar sig phillywilly och jag har märkt att de serier som han/hon/de tar sig an ofta brukar vara värda en titt. Så, Lydie:

Den unga Camille bor tillsammans med sin far i ett litet franskt kvarter där invånarna har en sammanhållning utöver det vanliga. När Camille efter att ha blivit med barn (ogift och ung) men flickebarnet Lydie är dödfött reagerar med att vägra inse det och istället fortsätter att agera som om barnet lever blir först en del av grannarna smått upprörda. Men efterhand, när de ser hur den lätt förståndshandikappade Camille fortsätter att bekymra sig om osynliga dotter, sluter de sig samman och utan att någonsin formellt bestämma det spelar de med. När Lydie är sjuk kommer doktorn; när det är dags för dop går prästen (efter en smula funderande) med på det; till och med skolans lärare skriver in, testar, och betygsätter Lydie (och hennes klasskamrater accepterar givetvis det hela, som barn lätt gör, och leker med henne osv).

Det här är hela handlingen, varken mer eller mindre; det är en väldigt varm men samtidigt lätt sorglig berättelse. Lafebres teckningar är också de varma, med en myckenhet av orange och bruna färger, och fysionomier som känns väldigt karakteristiska för fransmän och fransyskor för några årtionden sedan. Det är en liten och enkel historia, berättad med små ord, och det är ett slags serie som jag älskar att den finns: Min personliga preferens är åt det mer fantastiska hållet men bara det faktum att det publiceras (well, i Frankrike åtminstone och ibland i fanöversättningar på nätet…) sådana här serier som inte hör till någon speciell genre och utan större publikfriande inslag känns väldigt bra; det är ett tecken på en frisk bransch där alla slags serier kan finnas :-)

image

Direktlänk Lämna en kommentar

Benito Mambo

7 juli, 2014 at 13:33 (Europeiska serier) (, )

Benito Mambo - Dans

Benito Mambo är en besynnerlig liten saga skriven och tecknad av belgaren Christian Durieux. Huvudpersonen Charles-Henry är en kortväxt prydlig liten kostymklädd man vars stora passion i livet är mambo. Det uppskattas inte av hans far som därför förpassar honom till en fängelsehåla tillsammans med skeletten från hans andra likaledes misslyckade söner. I förtvivlan börjar Charles-Henry dansa sin mambo, varpå mambons gud blir intresserad och uppenbarar sig för honom, ger honom det nya namnet Benito som är mer passande för en mambo-dansör, och hjälper honom fly.

Det här är introduktionen på sagan, som sen vindlar sig fram på alla möjliga stickspår. Så gott som alla personer Benito träffar på i sin jakt efter kärleken (han träffar nämligen snart en trebent kvinna han faller pladask för) har sin egen historia att berätta, alla mycket fascinerande; Durieux har inte skrivit en fokuserad utan en spretig skröna som jag verkligen gillar. Den är rolig, fantastisk, och till och med lite gripande när den så vill, så när den var slut efter alltför korta 120 sidor (inklusive ett lite för abrupt slut, skulle jag säga) önskade jag att den hade fortsatt bra mycket längre.

Benito Mambo - Orm

Teckningarna är också förträffliga. Benitos upprepade danser hör definitivt till höjdpunkterna, men också de fantasifulla miljöerna och maskinerna. Men framförallt gillar jag dem för att de precis som manuset är så förbaskat sympatiska, en ren njutning att läsa och titta på.

I ärlighetens namn hade jag inte så stora förväntningar på den här boken. Jag var rädd att den skulle vara någonting sådär halvdant OK, en alltför högtravande konstnärlig bok av klassiskt franskt (ok, belgiskt!) snitt. Utgivaren Humanoids kan ibland dra lite åt det hållet när de ger ut sina mer udda böcker och då kan det bli ganska trist. Men hej vad fel jag hade, det här var någonting av det bästa jag läst på länge! En bagatell, javisst, (precis som den här recensionen som är ovanligt kort) men ack så charmig (precis som den här recensionen…hmmm…nja….)!

Benito Mambo - Luftfarkost

Direktlänk Lämna en kommentar

Princess Ugg

5 juli, 2014 at 17:01 (Serier) (, )

image

Det blir lite si och så med inläggen såhär på sommaren; lustigt nog läser
jag färre serier när jag är ledig än när jag jobbar. Plus, såklart, att det är lite svårt att koncentrera sig på att skriva när jag gått in i summer mode (dvs slö till max). Men lite läsning blir det, som till exempel det hela ungefär 20 sidor långa första numret av Ted Naifehs nya serie Princess Ugg :-)

Naifeh låg bakom den utmärkta serien Courtney Crimrin plus den första (dvs den bra) boken av Polly and the Pirates, och precis som i dem är det en ung flicka som har huvudrollen här, närmare bestämt Ugg. Hon lever i ett vintrigt kungadöme där den enda uppfostran en prinsessa behöver är att överleva i görligaste mån. Så hon slåss, hon får lära sig att tåla kyla/snö/is, och så vidare; men vad gäller uppfostran à la Disney-prinsessor syns inte ett spår.

Därför går det inte så värst bra när hon plötsligt dyker upp på en skola just för sådana prinsessor, och hon kommer omedelbart på kollisionskurs med den prinsessa som givetvis visar sig vara hennes rumskamrat. Varför hon bestämt sig för att gå på skolan sägs aldrig rent ut; jag misstänker att orsaken kommer visa sig vara viktig för den framtida handlingen.

Teckningarna ser lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Framförallt är det färgen som är annorlunda för här är teckningarna redan från början avsedda att färgläggas, så svarta ytor mm saknas. Det ser bra ut men lite ovant; jag var ju väldigt förtjust i Courtney Crumrins svartvita nummer med dess suggestiva stämning. Men kanske kommer den här serien visa sig passa bättre i en lite mindre dov miljö; Crumrin var en egentligen mycket dyster historia om häxkrafter och magi medan den här verkar bli en något rakare berättelse.

image

Fast det är såklart omöjligt att säga hur den här serien kommer utveckla sig, det första numret kickar ju bara igång historien, men med tanke på Naifehs tidigare serier känner jag mig full av förtröstan om att det kommer bli någonting läsvärt. Och, för den delen, att det knappast kommer att bli en enkel fisken-ur-vattnet-berättelse utan allvarliga bottnar om kulturkrocken mellan Ugg och de andra.

Så, en mini-recension, det ypperliga vädret till trots! Och Coming up (hoppas jag): Några ord om den nya tidningen Hagel, ett bra franskt album, och en Adachi-serie (som, utgår jag ifrån, kommer ha inslag av sport, outtalad kärlek, och underfundig humor). Woohoo!

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 166 andra följare