In Clothes Called Fat

1 september, 2014 at 18:38 (Manga) (, )

In Clothes Called Fat - cover

Sprudlande raseri? Ja tack, åtminstone när det kommer från Moyoco Anno, serieskaparen bakom bland annat Sakuran som jag skrev om häromåret. Precis som då handlar det om en avslutad serie om en volym: In Clothes Called Fat. Men den här gången är det nutiden som gäller och det tycker jag passar Anno ännu bättre; hennes huvudpersoner känns extremt moderna, och det gjorde de också i Sakuran (vilket jag var lite irriterad på).

I ICCF är det Noko Hanazawa som står i centrum. På jobbet mobbas hon av alla: Männen öppet på grund av hennes fetma, kvinnorna mer försåtligt genom pikar och förflutna ord. Vänner har hon inga, åtminstone inga som visas i serien, men väl en pojkvän, Saito, men hans känslor för henne är mycket svårdefinierade.

På ett sätt älskar han henne, men mest är det för att hon är så svulten på kärlek att hon står ut med honom oavsett vad han gör eller hur han behandlar henne. Varpå han föraktar henne för att hon är så svag och står ut med honom, samtidigt som det är just det han vill ha av henne (dvs att hon alltid ställer upp för honom).

In Clothes Called Fat - Saito

Liksom Saitos är Nokos känslor i serien svåra att enkelt förklara. Nokos tvångsätande för att känna sig trygg, hennes längtan efter att vara smal och vacker, hennes reaktion när hon märker att även efter att hon blivit smal så behandlas hon av andra som vore hon fortfarande tjock, hennes kärlek till Saito (eller kanske mera efter vad han representerar snarare än han personligen); allt komprimeras till en ångestframkallande helhet, där det ända som är enkelt att förstå är hennes känsla av vanmakt över sin situation som verkar omöjlig att förändra, oavsett hur hon ser ut eller hur hon uppträder.

Och även de andra bifigurerna drivs av komplicerade känslor, som Mayumi, Nokos kollega som inleder ett förhållande med Saito bara för att hon så innerligt avskyr Noko. Varför? För att hon alltid hatat tjocka och viljelösa kvinnor. Och varför gör hon det? Oklart, men Mayumi är knappast mer stabil än Noko; på utan verkar hon ha det bra, men hennes ogrundade avsky mot Noko gör att hon ligger med en person hon tycker är urtråkig, och hon begår brott som gör att hon måste gå under jorden för att undvika fängelse, så inte mår hon bra hon heller.

In Clothes Called Fat - cover - Noko

Faktum är att varenda person i serien verkar leva på avgrundens rand, och några lyckliga människor syns inte till. Det skulle säkert kunnat bli trist att läsa om serien varit längre eller Anno inte lika skicklig på att hålla energin uppe, men den här dryga 200 sidor långa boken sträckläste jag. Jag tror att det är så den ska läsas: Snabbt, så att känslornas styrka strömmar över en, och inte så mycket tankar på själva handlingen (som har en hel del lösa trådar och osannolika sammanträffanden).

Så läs In Clothes Called Fat. Inte för att få svar på några frågor eller för en lugn diskussion om stress, självförtroende, eller ätstörningar, utan för att det är en bra serie. Inte riktigt lika bra som kollegan Kyoko Okazakis Helter Skelter med vilken den har stora likheter (energin, raseriet, ångesten), men det var å andra sidan en av förra årets bästa serier (well, av de jag läste det året…) alla kategorier :-)

 

PS. Jag vill också nämna att hur tjock Noko egentligen är är en smula oklart; jag får en klar känsla av att Annos teckningar ofta visar Noko som hon känner sig just då. Så extra tjock om hon är ovanligt medveten om det, lite mindre om hon mår bättre, och på samma sätt åt benrangligt håll när hon gått ner några kilon. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Cape Horn

31 augusti, 2014 at 11:34 (Serier)

Cape Horn - cover

Ahhh, bättre igen!

Efter förra inläggets europeiska besvikelse Legends of the Tour var det skönt att läsa någonting som överraskade positivt från vår del av världen: Cape Horn, en 228 sidor tjock inbunden bok skriven av Christian Perrissin och tecknad av Enea Riboldi.

Så ”vår del av världen” gäller var skaparna kommer ifrån, medan handlingen självklart utspelar sig i Eldslandet. Tiden är det sena 1800-talet, när området på allvar börjat kolonialiseras av guldgrävare, missionärer och för den delen även av Argentina och Chile. Inledningsvis får vi följa några guldtjuvar, en ensamseglare med problem, ett franskt forskningsfartyg, och en missionär som försöker både undervisa den ursprungliga indianbefolkningen i kristendom och lära sig deras språk. Deras öden kommer alla knytas samman, och mestadels med tragiska följder.

Cape Horn har en avslappnad syn på hur man berättar en historia. Egentligen är det en i grunden mycket ordinär berättelse som presenteras: en numera sjaskig man som uppenbarligen har en tragisk bakgrundshistoria från när han levde i bättre omständigheter; en missionärsdotter som gör sitt bästa för att stoppa den förfärliga behandlingen av indianerna; män som förblindats av guldfeber; soldater som efter att ha förpassats till en avkrok helt slutar bry sig om ordrar och disciplin. Så inte mycket originalitet där, men sättet det presenteras på gillar jag, när handlingen flyttar över från en person till en annan på ett väldigt okonstlat och samtidigt smidigt sätt som ger serien en egen känsla.

Cape Horn - view

Plus att miljön gör sitt till. Eldslandet, kallt och eländigt trots att det mesta av serien utspelas på sommaren, är en ovanlig miljö för en sån här serie; det vanliga hade givetvis varit att den tagit plats i vilda västern (det vore mycket enkelt att flytta den dit). Men att det är ett åtminstone för mig obekant landskap gör att jag blir mer intresserad av allting, som de olika indianstammarna, den ohyggliga rasismen, och de politiska spelarna.

Med andra ord är Cape Horn ett bra hantverk som lyfter från det ordinära tack vare några lyckade val av Perrissin (Riboldis teckningar är helt OK men utan någon egentlig personlighet; jag betvivlar att jag skulle känna igen hans teckningar om jag såg dem någon annanstans). Och jag blev nyfiken på att läsa mer om Eldslandet under den här tiden och blev glad när jag såg hur pass mycket som är baserat på verkligheten; glad för att det aldrig kändes som en torr dokumentär utan istället som ett bra drama, men mindre glad med tanke på hur realistisk skildring av hur befolkningen behandlades var :-(

Direktlänk Lämna en kommentar

Legends of the Tour

28 augusti, 2014 at 22:22 (Europeiska serier) (, )

Legends of the Tour - cover

Efter fullpoängaren Weapons of Mass Diplomacy är det dags för en annan hyllad europeisk serie från förra året: Legends of the Tour, skriven och tecknad av holländaren Jan Cleijne. Tyvärr dock med ett mycket dystrare resultat :-/

Tour de France är cykeltävlingen framför alla andra. Jag följer den inte slaviskt men nog tittar jag gärna på den på Eurosport på sommaren. I vanliga fall gillar jag inte att ha på TV:n i bakgrunden, men just touren med sina många timmar långa etapper och det fascinerande avspända men givande samtalet mellan kommentatorerna Vacchi & Adamson passar perfekt att titta till då och då, och framförallt när målgången nalkas och de stackars utbrytarna nästan alltid hinns upp av pelotonen precis innan de är framme.

Så japp, LotT var någonting jag definitivt ville läsa.

Därför kändes det väldigt tråkigt att inse att Cleijne inte var uppgiften mäktig. Hans bok är en samling korta historier från touren, allt från start fram till och med de senaste upplagornas enorma problem med doping. Det första loppet, de första decenniernas betydligt hårdare villkor (som att cyklisterna inte fick ta emot hjälp av någon, så om du fick problem med cykeln gällde det att kunna fixa det själv), legendarer som Merckx, Hinault och Armstrong; många historier väl värda att berätta finns det.

Problemet är bara att Cleijne inte vet hur man ska berätta så att det blir intressant läsning. Hans bok är en besynnerlig blandning av okonstlat, som hur de flesta episoderna inleds med en kort faktaruta, typ ”In 1930, changes were made, paving the way for the modern tour.”,Legends of the Tour - old och försök att bli poetisk, typ när han ritar en gigantisk man med en slägga stående framför en utbrytare som precis kommer att gå in i väggen. Inget fel i blandningar men för mig fungerar det inte alls den här gången. Historierna, som i sig innehåller intressanta delar, känns helt oengagerade och slentrianmässigt berättade.

Mitt intryck är att Cleijne hoppas att läsaren själv ska förstå hur fantastiskt det som skildras är, men åtminstone jag behöver mer hjälp av författaren/tecknaren för att det ska gå bra. Och det trots att hans teckningar faktiskt är finfina, åtminstone som enstaka illustrationer; det är som en serie som borde vara medryckande och fascinerande som han misslyckas. Boken är hans första längre serie och det kan vara så enkelt som att han inte (ännu?) lärt sig vad serier längre än en enstaka sida kräver.

Jag tror inte heller att det uppenbart nostalgiska framförandet gör mig mer vänligt sinnad; det känns klichéartat och fantasilöst att ju äldre episoder som skildras, desto mer sepiaförgat och färglöst blir det. Visst, fotografier från 1903 (året för den första touren) har oftast de färgtonerna, men en serie är inte ett fotografi, och på riktigt fanns det väl så mycket färger då som nu ;-)

Som sagt, Legends of the Tour var en stor besvikelse eftersom den lovade så mycket, både vid en titt i den och det jag läst om den innan. Så kan det gå!

Legends of the Tour - modern

Direktlänk 2 kommentarer

Weapons of Mass Diplomacy

26 augusti, 2014 at 19:57 (Europeiska serier) (, , )

Weapons of Mass Diplomacy - cover

Är det någon som kommer ihåg min recension av dokumentärserien In the Kitchen with Alain Passard? I så fall måste jag be om ursäkt för en sak: I den klagade jag lite grann på att tecknaren Christophe Blain inte riktigt kom till sin fulla rätt när han begränsades av dokumentärgenrens ramar. Klagomålet mot att serien var en gnutta livlös kvarstår men det hade uppenbarligen ingenting med det dokumentära innehållet att göra. Och det vet jag eftersom jag precis har läst Blains fantastiskt underhållande Weapons of Mass Diplomacy, skriven av den franska diplomaten Antonin Baudry (under pseudonymen Abel Lanzac), en pseudo-dokumentär om hans erfarenheter från sitt jobb i den franska diplomatkåren under förspelet till invasionen av Irak år 2003.

Den nominella huvudperson is serien är Arthur Vlaminck, en nyanställd talskrivare till den egentliga huvudpersonen, utrikesministern Alexandre Taillard de Vorms (i verkligheten Dominique de Villepin). Ministern är en naturkraft, men en fruktansvärt besvärlig och egocentrerad sådan. Han avbryter alla, han är extremt ombytlig, han lyssnar inte på andra, han är bokstavligen aldrig nöjd med talen Arthur och de andra skriver till honom, han är hundraprocentigt övertygad om sin egen och Frankrikes förträfflighet.

Weapons of Mass Diplomacy - tal

Det här låter förstås som om han vore en förfärlig chef, och det är han också. Men han är samtidigt styrd av en stark känsla för moral och det rätta, och något av en hjälte i sin envetna kamp mot det han ser som en orättfärdig invasion; det märks att hans stab, inklusive Arthur, verkligen vill göra sitt bästa eftersom de både håller med honom och tack vare hans starka personlighet dras med i hans nycker.

Jag kan heller inte låta bli att fascineras av hur han fullkomligt kör över alla andra och totalt dominerar alla situationer tack vare sin frenesi och energi, må de vara hans egna medarbetare, Club Med-semesterfirare som råkat ta in på samma semesterort som honom, eller andra politiker som Colin Powell. Han är en vandrande tour de force, och bara i yttersta undantagsfall kan hans närmaste lyckas styra honom i en annan riktning än den han själv valt. Han är, kort sagt, på samma gång en alldeles underbar huvudperson och en förskräckligt frustrerande människa.

Som för Arthur, när han måste tampas med en chef som ser det som en självklarhet att ringa upp Arthur när han äntligen lyckats få några dagar ledigt för att träffa sin flickvän och kräva att han inom en timme skriver ett tal som ska framförs i Colombia där de Vorms snart ska landa. Att Arthur befinner sig i Rom, helt utan material vare sig om Colombia, vad Frankrikes åsikter ifråga om landet är, eller för den delen vad talet ens ska handla om spelar ingen roll.

Weapons of Mass Diplomacy - natt

Dessutom (och föga förvånande med tanke på chefen) är nästan alla på utrikesministeriet ständigt på sin vakt mot sabotage från andra, och för att i sin tur lägga krokben när chansen ges. Det stora undantaget är Arthus närmaste chef, Claude, som alltid är kolugn, professionell och vänlig, till och med när ministern går på som värst. Arthur själv ser mest med förvåning på, men med tiden allt mer oberörd; han har tillräckligt med problem med sin nervösa mage, med sin flickvän som (med all rätta) ser sig som ignorerad, med sina tal…

Hur rolig som helst och med en fascinerande inblick i de högre diplomatiska sfärerna, fokuserad på ett extremt intressant skede i nutida världspolitiken kan det bara bli min högsta rekommendation till Weapons of Mass Diplomacy, kanske den bästa serien jag läst i år. Leta upp den!

PS. För den som är intresserad av sånt blev serien också film förra året, samma år som serien fick pris i Angoulême för årets bästa serie. Jag har ingen aning om filmen är bra men den har hyfsat betyg på IMDB, fast jag tycker nog att den de Vorms man kan se i trailern inte har i närheten av samma överväldigande karisma som seriens version:

Direktlänk 2 kommentarer

Squadron Supreme: Revolutionerande 80-talsserie?

25 augusti, 2014 at 14:10 (Superhjältar) (, , )

Squadron Supreme 1 - cover

Dagens recension courtesy of Graham Crackers i Chicago, en seriebutik som hade rea på Mark Gruenwalds Squadron Supreme, en 12-delars maxiserie från 1985-86 som ofta nämns som en föregångare när det gäller superhjälteserier som gör anspråk på att vara realistiska.

Squadron Supreme (kompetent men inte särskilt upphetsande tecknad av Paul Neary) handlar om en superhjältegrupp à la Justice League/Lagens väktare som innan den här serien skrevs hade dykt upp en handfull gånger i andra Marvel-titlar. Den utspelar sig i en annan dimension och kan därför ta sig stora friheter med vad som händer med världen eftersom den inte behöver bekymra sig för hur det påverkar andra titlar, och Gruenwald tog chansen till att skriva en historia om vad som skulle hända om en sådan grupp faktiskt skulle få för sig att rätta till alla världens problem istället för att bara agera reaktivt vid hot från superskurkar mm.

Den som läst mycket Marvel och (framförallt) DC från 70-talet vet att det här är en fråga som dyker upp då och då: Varför tar inte exempelvis Stålmannen tag i problem som krig, hunger, mm? Han har uppenbart kraften att göra det men avstår. Skälet som dittills alltid framförts i tidningarna var att göra så vore att omyndigförklara mänskligheten, att de skulle förvandlas till initiativlösa soffpotatiser, osv. Ett inte så dumt argument, men en stor anledning att så inte skedde var förstås också meta-anledningen att det helt skulle förändra serierna från hjälte/skurk-spänning till någonting annat, någonting mer politiskt, och det var inte en riktning förlagen ville ge sig in på för sina stora titlar.

Diskussioner...

Argumentering med ord…

Men om man hade några superhjältar som inte låg bakom några egna tidningar, och som dessutom lyckligtvis befann sig i ett annat universum? I sådana fall skulle man kanske kunna våga sig på att besvara frågan annorlunda. Och presto, Squadron Supreme!

Så jag skulle säga att det är så man ska nalkas serien: Inte som en nyskapande titel typ WatchmenMiraclemanDark Knight Returns, eller Zenith (som alla dyker upp ungefär vid den här tiden) som alla angriper superhjälteserierna på radikalt nya sätt, utan istället som en fullkomligt naturlig följd på tidigare serier med den stora skillnaden att man här av diverse skäl kan ge ett alternativt svar på en fråga som alltid legat och pyrt ända sedan genren skapades.

Det tog ett tag för mig att inse det eftersom det jag läst om SS (olycklig eller lyckad förkortning, beroende på hur man ser det med tanke på den lätt fascistoida regim som skildras) innan hade låtit som om det här var en serie i samma anda som de nyss nämnda. Därför blev jag initialt besviken eftersom den inte var i närheten av lika intressant som dem. Men efter ett tag bytte jag inställning och läste den som en ”vanlig” serie från den tiden, bara det att den hade lite större friheter i sin handling, och då blev det bättre. Medlemmarnas käbblande internt, de uppenbara pastischerna på Justice League (Gruenwald var ett stort fan av DC och det märks eftersom teamet till stora delar är en oblyg kopia på JL), de självklara slagsmålen med superskurkar; allt välbekant, men med en liten twist, som att både hjältar och skurkar kan vara kluvna inför idén att hjärntvätta kriminella för att göra dem till nyttiga samhällsmedborgare.

De stora frågorna som rätten till fri vilja och när ändamålet helgar medlen är centrala för serien, men de avhandlas på ett tämligen enkelt sätt utan större djup, precis som man kan förvänta sig av superhjälteserier från den här eran. Det som är ovanligt är att de besvaras på ett nytt sätt: Istället för det tidigare svaret som alltid var att hjältar lämnar människorna ifred medan skurkar gärna förslavar dem är svaret här att vissa hjältar kan tänka sig att gå väldigt långt för den goda saken, medan vissa skurkar tycker att det är fel. Mer originellt är det faktiskt inte, men det är vackert så.

...och med kraft

…och med kraft

Att serien i övrigt är väldigt förutsägbar (”Superman” är för att styra, ”Batman” är mot, menlösa ”Aquaman” försvinner som enda medlem ur handlingen redan tidigt för att sedan aldrig synas till igen, ”Green Arrow/Black Canary” har ett tumultartat förhållande, crossovern med en mer känd figur (Captain America)), också i det att Marvel givetvis inte lämnade den ifred efter det här utan senare kopplat ihop den än mer med vanliga Marvel, är inte så överraskande precis.

Men det var ändå intressant att äntligen läsa den, även om jag nog tycker att den är rätt överreklamerad som nyskapelse för den är rejält rotad i 80-talsmyllan. Jag skulle nog enklast beskriva den som Warren Ellis The Authority, om den hade gjorts 15 år tidigare och inom DC/Marvels trygga sfär. Vilket är lite ironiskt med tanke på att rättigheterna till The Authority numera ägs av DC, och precis som man kunde misstänka har det inte alls fungerat att integrera serien i det vanliga DC-universumet i samband med The New 52 (när alla DCs titlar skulle integreras med varandra). Jag menar, hur skulle det fungera med en organisation som ska styra världen med hjälp av superkrafter när exempelvis Superman finns i samma värld? Det här problemet löste Gruenwald nästan 30 år sedan: Man låter handlingen ta plats någon annanstans :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Klassiska hjältar i miniformat

22 augusti, 2014 at 00:12 (Serier) (, , , , , , , )

Två-för-en idag,  dvs två serier som påminner väldigt mycket om varandra i utformning och innehåll: Lucky Luke-album 87 med titeln En cowboy blir till och Den unge Spirou nr 16 med titeln Är du lite uppblåst?. Båda böckerna inleds med en kort episod på några sidor som sedan följs av ensides-skämt, båda har i huvudrollen en av de stora klassiska europeiska seriehjältarna men här som liten pojke, båda utgivna på mindre förlag (mer om det senare), och båda rätt halvdana om jag ska vara ärlig. Lite mer detaljerat om respektive album:

Lucky Luke - En cowboy blir till - cover

En cowboy blir till är så vitt jag vet det första albumet med en ung LL så den inledande historien beskriver hans bakgrund; hur han hittas föräldralös efter att hans vagntåg blivit överfallet, och hur han senare adopteras av den tuffa men kärleksfulla Martha. Så Achdé som står för både manus och teckningar har här chansen att utbrodera sig om vem LL verkligen är, hur hans familjesituation ser ut, med mera, med mera, dvs allt som tidigare varit okänt (LL är i tidigare serier en person som aldrig någonsin avslöjar någonting om sitt privatliv).

Tyvärr gör han ingenting med den idén för så fort som han klarat av den minimala bakgrundshistorien är resten av serien de allra enklaste skämtsidor man kan tänka sig: Lucky Luke är en hejare på att skjuta med slangbella; han och hans vänner Dopey (som har som enda egenskap att han är korkad) och Orkan-Lisa (en klon på Calamity Jane men utan dennes egensinniga karaktär, och som här förvandlats till någon man ska roas av för att hon trots att hon är en flicka så gör hon pojkaktiga saker) går på äventyr hos indianerna; det skämtas om nedgrävda krigsyxor; det skämtas om skunkar. Kort sagt, det saknas så gott som helt överraskande skämt, men det finns däremot en hel del som känns smått unkna i sin gammalmodighet.

Lucky Luke - En cowboy blir till - Rök

Så jag tror att Achdé ska hålla sig till teckningarna och lämna manusskrivandet till andra. Jämfört med albumet innan, Bröderna Dalton slår vad, där Pennac & Benacquista stod för manus, är det här mycket sämre. Tyvärr.

Spirou - Är du lite uppblåst - cover

Är du lite uppblåst? är bättre, tveklöst, men jag är inte säker på om jag skulle kalla det för ett bra album. Det är ungefär som alla andra album i sviten om den unge Spirou ett habilt hantverk gjort av två serieskapare (Tome & Janry, manus & teckningar) som jag helt klart inte är på samma våglängd som.

Janrys teckningar är helt OK men jag kan inte låta bli att tycka att de är lite röriga och oharmoniska i sin sena Franquin-stil. Jag har svårt att peka på exakt vad det är som stör mig, men jag ska ärligt erkänna att ibland får han ändå till det här och där.

Tomes manus största brist är det som jag nämnt tidigare, nämligen den jobbiga sexfixeringen. Men den här gången är det bättre på den punkten så jag ska inte klaga på det alltför mycket (även om givetvis en strandepisod självklart måste innehålla en sexig mkt lättklädd Spirou-mamma i poser som tagna ur Playboy på 60-talet, och omslaget är i gammal ”god” stil). Är serierna roliga? Nja, de är ok; det finns en del genuint roliga sidor men de allra flesta är relativt menlösa. Bättre än Achdé är det dock i princip hela tiden, men så har också Tome & Janry haft många album på sig för att trimma in stilen ;-)

En av de bättre sidorna

En av de mer lyckade sidorna

Och slutligen, förlagen, som kanske är det intressantaste med de här två albumen. Lucky Luke är precis som förra albumet utgivet på Albumförlaget som verkligen har en hög utgivningstakt på serier. Jag vet inte hur det hela går ihop ekonomiskt, och som jag skrivit tidigare har jag helt klart inte samma smak, men jag är imponerad över ambitionsnivån. Plus att det är roligt att någon fortsätter att satsa på den här typen av serier i Sverige!

Spirou-albumet är däremot utgivet av ett nytt förlag, åtminstone för Sveriges del. Mooz Förlag AB heter det, och finns sedan tidigare i Danmark, och det här är som sagt det första försöket med utgivning på svenska. En titt på vad de redan gett ut på danska avslöjar att deras utgivning kanske inte är den mest spännande och moderna, med Spirou, Blårockarna, Gaston, Knasen, Zits, med mera, men det är precis som med Albumförlaget väldigt trevligt att någon iallafall försöker bredda den svenska serieutgivningen.

Och precis som Albumförlaget har de också satt prisnivån högre än vad den här typen av album traditionellt kostat i Sverige, någonting som jag tror är nödvändigt för att utgivningen ska kunna löna sig. Sen är det lite komiskt tycker jag att med den i det stora rätt skrala svenska översättningen av europeiska serier har vi nu tre olika förlag som alla ger ut Spirou i olika tappningar…

Summa summarum, två knackiga album (ett mer så än det andra), där jag mer uppskattar deras blotta existens än deras innehåll. Alltid något!

Direktlänk 3 kommentarer

Ikappläsning: Rachel Rising

15 augusti, 2014 at 03:56 (Skräck) (, )

RR20 pgs1-24.indd

Så, Rachel Rising, Terry Moores skräckserie som nu hållit på några år, och nyligen avslutade den första längre arcen (har fortfarande inte kommit något bra svenskt ord för engelskans arc…) i och med nummer 24.

Det hela börjar dramatiskt, när Rachel klöser sig upp från den grop hon blivit begraven i efter att någon mördat henne. Hon kommer inte ihåg vad som egentligen hänt; det hon märker är att hon varit saknad några dagar, att husdjur blir upprörda när de möter henne, att minusgraderna utomhus inte påverkar henne, och en del annat som alla pekar på att hon är död.

Men det är inte bara Rachel som drabbas; hela samhället Manson där hon bor dras in i en virvelvind av försvinnanden, mord, och egendomliga människor som dras till staden. Vad som egentligen ligger bakom är fördolt i Mansons historia, och Rachel och hennes närmaste vänner visar sig vara personligt involverade.

Precis som hans Echo som jag skrivit om tidigare är det här alldeles utmärkt underhållning, till och med  snäppet vassare än den äldre serien. Det är en övernaturlig thriller som är både spännande och skrämmande, och med ett persongalleri som jag gillar: Rachel själv, hennes bästa vän Jet (som ofta när det gäller Terry Moore är det ett kvinnligt vänskapsförhållande som är den viktigaste relationen i serien), Rachels envist vetenskapligt sinnade onkel, och framförallt den unga Zoe som under seriens gång förvandlas från en rätt klichéartad Ond övernaturlig liten flicka tills en mycket intressantare person som är både skräckinjagande, charmig och rolig (mot slutet är det hon som står för humorn i serien).

Rachel Rising 024-003

Fast det är klart, precis som Echo småirriterar jag mig på kvinnornas näsor (de yngre alltså, ju äldre de blir desto bättre blir Moore på att teckna dem personligt) och att relationen mellan Rachel och Jet givetvis har en sexuell biton utan att det är riktigt uttalat; det är givetvis inget fel på det i sig, men jag har alltid haft en känsla av att Moore bara inkluderar sånt för att det är lite lagom kittlande sådär, och det känns lite trist (fast jag kan ha helt fel förstås!).

Så, det var dagens lästips och utan alltför mycket detaljer om serien, och det är medvetet: Det är inte en serie som skulle må bra av djupare analys, därtill är den alltför enkel, men det är kul att läsa den och att se vad som händer :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Ikappläsning: Life with Archie

10 augusti, 2014 at 22:05 (Serier) (, , )

Kunde inte motstå att visa upp det här fruktansvärda omslaget av Alex Ross till det avslutande numret. Och nej, det är inte avsett som ett skräckomslag, det är bara så att Ross inte tecknar/målar bättre än så här. Har man bara en stil så är det den man får använda ;-)

Kunde inte motstå att visa upp det här fruktansvärda omslaget av Alex Ross till det avslutande numret. Och nej, det är inte avsett som ett skräckomslag, det är bara så att Ross inte tecknar/målar bättre än så här. Har man bara en stil så är det den man får använda ;-)

Dags för lite återkoppling till serier jag skrivit om tidigare men nu läst mer av. Först ut: Life with Archie, what-if-serien där Acke är några år äldre och gift sig med Betty/Veronika; inte som bigamist utan det är två olika serier som handlar om två möjliga framtider för trion. För en genomgång av de första tjugotalet nummer, läs här.

Så vad har hänt sen sist, efter att de parallella världarna fixats till igen? OBS! Spoilers följer så sluta läsa om ni inte vill höra mer.

Tja, först och främst så har serien lagts ner i och med nummer 37 som precis kommit ut. Och inte nog med det, förlaget bakom Acke har slagit på stora PR-trumman eftersom avslutningen sker med en knall, närmare bestämt den pistolknall som dödar Acke när han offrar sig själv för att skydda sina närmaste från en rubbad person som vill skjuta Kevin Keller. Att Kevin är en homosexuell senator och att det är därför mördaren går till attack har förstås varit en viktig del i reklamen runt numret, förutom då att Acke dör förstås.

Men bortsett från den för mig rätt ointressanta reklampuschen angående en fiktiv persons lika fiktiva död, vad blir slutbetyget för Life with Archie?

Tyvärr måste jag säga att det blir rätt lågt. Serien stampade rätt mycket på tomgång, framförallt under den senare halvan, och kändes mest som en typisk dagtidssåpa. Det finns bra sådana men den här kom aldrig igång igen efter den första halvans mer energiska handling, där inslaget med parallella världar definitivt gjorde sitt till för att sätta en särprägel på serien. Men när den var över och allt gick tillbaka till vardagslivet kändes det som om manusförfattaren Paul Kupperberg inte längre var lika intresserad. Veronicas pappa var inte längre lika överjävlig i Veronica-serien (dvs den där Acke gift sig med henne) där hans agerande bortförklarades med att det varit nödvändigt för att rädda universum, och även andra personer blev mer och mer lika varandra i de två serierna; överlag fick jag intrycket att Kupperberg fått bassning för sina mer fantasifulla inslag eftersom det blev väldigt oklart vad som egentligen hänt och varför när världarna räddades.

Och den förändringen blev ännu tydligare i de sista numren där man helt skippat att det är två olika framtider: I numret där Acke skjuts och det avslutande som utspelas 1 år senare är det inte längre två serier utan samma, där varje gång det refereras till Ackes fru lämnas öppet om det är Betty eller Veronica som avses. Så inte nog med att det kändes minst sagt spekulativt att avsluta serien med att huvudpersonen avlider på ett spektakulärt sätt, utan dessutom slopades hela seriens grundläggande premiss: Det var ingen skillnad på världarna, de är båda två i princip identiska. Det tycker jag var ett urtrist sätt att sluta på eftersom det roliga i början av serien var hur annorlunda de var, med Acke/Veronica/Bettys liv, Älgens olika karriärer, osv.

Life With Archie 036-031

Sorgfälligt undviker Acke och Ragge att nämna någon kvinna vid namn eller att bli alltför specifika

Ärligt talat kändes det som om man helt sonika struntade i de trogna läsarna (som antagligen var rätt få eftersom tidningen lades ner) och istället satsade på ett slut som skulle uppmärksammas utanför den lilla kretsen. Jag menar, när jag kollade i en seriebutik idag (Chicago Comics, en av de/den största här i Chicago) så drällde nyhetshyllan av olika utgåvor av de avslutande två numren (inbundna, olika omslag, dubbelnummer, singelnummer, olika storlekar, …). Det enda jag inte såg var ett nummer i det magasinsformat som serien hittills sålts i :-(

Jag kan inte påstå att det var en stor besvikelse att serien inte höll rakt igenom eftersom även den bättre, första halvan var mer intressant än bra, men lite trist ändå att det inte kunde bli ett intressantare slut!

Direktlänk 2 kommentarer

Usagi Yojimbo x 3

6 augusti, 2014 at 20:44 (Serier) (, , )

Sommar, sommar, somMAR! Och det betyder som vanligt ett nytt samlingsalbum av Stan Sakais mycket långlivade serie Usagi Yojmbo. Den tjugoåttonde samlingen heter Red Scorpion, och Usagi tar sig här an röverbandet med samma namn. Eller tar sig an; hans vandringar tar honom till området de opererar i och därmed kan han inte undgå att stöta samman med dem.

Förutom dem dyker bland annat Kitsune upp, en av mina favorit-bifigurer som jag alltid gärna ser mer av, och The Lord of the Owls, en kryptisk figur som skymtat till då och då de senaste åren och som säkert förr eller senare kommer stå i centrum. Kanske tillsammans med/motsatt Jei; de två har en del gemensamma egenskaper.

Usagi Yojimbo 134 - Kitsune

Trevligt att läsa är det, men det är inte något av Sakais bästa album. Red Scorpion är inte tillräckligt intressanta som motståndare; de saknar karaktär även om det på slutet blir lite bättre med det. Inte ens det faktum att den avslutande långa historien med rövarna har tre olika parter som intrigerar hjälper, trots att det annars är en plotdevice som jag brukar gilla.

Men kanske är det inte så konstigt att serien känns lite ofokuserad för de senaste åren har Sakai haft en hel del problem i privatlivet på grund av sjukdom. I korthet har hans fru varit sjuk och eftersom deras sjukförsäkring inte täckte allt har de haft det svårt att få tid och pengar att räcka till. Detta problem (och en del andra) är också den direkta orsaken till att det förra veckan dök upp en annan bok med Usagi Yojimbo-anknytning: The Sakai Project.

Boken, liksom de andra av dagens böcker utgiven av Dark Horse, består av ett antal teckningar och målningar som diverse serieskapare gjort med tema Sakai och Usagi. Originalen har auktionerats ut och intäkterna från dessa liksom alla intäkter från boken går till paret Sakai för att hjälpa dem.

Så det är inte frågan om serier här utan om enstaka teckningar, presenterade i stort format och med bra tryck. Jag gillar ju ofta serier med en stark handling så en konstbok av det här slaget är inte något jag normalt skulle köpa, men nu är ju UY en stor favorit och det är för en god sak -> boken införskaffad och genomtittad (”läst” är fel ord här).

Och det var ungefär som jag trodde: Några riktigt trevliga saker, men de allra flesta teckningarna kändes poänglösa. Det senare berodde på olika saker, som att tecknaren bara kunde teckna i sin stil och denna passade dåligt till Usagi (som de som uppenbarligen bara kan teckna cheesecakes och därmed åstadkommit en bild med en Usagi som ser ut som en vanlig människa med ett skumt huvud + en lättklädd kvinna bredvid), eller på att tecknaren helt enkelt inte var så duktig (det är gott om för mig helt okända artister här), eller på att de pressat in sina egna karaktärer och att Usagi (eller vilken av Sakais karaktärer de nu har med) ser malplacerad ut. Det är inte lätt att teckna antropomorfiskt vilket syns tydligt här.

Gabriel Bá

Gabriel Bá

De bra sakerna var nästan alla gjorda av för mig välkända personer som Gabriel Bá, Darwyn Cooke, Carla Speed McNeil och Mike Mignola. Plus de som istället för att förmänskliga Usagi alldeles för mycket istället gjorde honom mycket mer djurisk; i den genren fanns det en hel del småintressant :-)

The Sakai Project ska man nog bara köpa om man verkligen gillar böcker av det här slaget; som vanligt är jag inte så väldigt tänd på serieskapare som gör fristående illustrationer eftersom det är deras serier jag uppskattar, och det är någonting helt annat.

Men 3 x Usagi Yojimbo?

Japp, en till Usagi-titel kom ut alldeles nyss den med: Usagi Yojimbo Color Special 5 – The Artist. Man kan inte säga att färgspecialerna kommer ut särskilt frekvent, med tanke på att det på 25 år bara blivit fem nummer hittills. Precis som de tidigare består den här tidningen av några korta episoder som ursprungligen publicerats i färg utanför den vanliga Usagi-tidningen och någon enstaka längre episod. Den som köper böckerna kommer känna igen en del, men poängen är ju just färgen här, som vanlig gjord av Tom Luth. Färgläggningen är inte spektakulär men nog så trevlig; faktiskt så pass att om Sakai en dag bestämmer sig för att satsa mer på färgserier så kommer jag inte att klaga (som jag ofta gör när svartvita serier färgläggs).

Usagi Yojimbo Color Special 05 - The Artist

Ärligt tror jag faktiskt att den här tidningen med sina 40 sidor var den roligaste av de tre titlarna. Men det kanske inte är så konstigt, en färgspecial med Usagi dyker ju bara upp ungefär vart femte år så… ;-)

En uppsjö av Usagi Yojimbo-relaterat material alltså. Min längre semester är slut, det är lite svalare ute, så med lite tur ska det snart bli den vanliga recensionstakten här på bloggen igen. Hoppas jag! :-)

 

PS. En liten reflektion jag hade medan jag läste The Sakai Project var den förkrossande övervikten av manliga artister; en snabb uppskattning ger vid handen att sisådär 97% är män. Jag har ingen aning om boken bara representerar bidragen som kom in, men det var ändå tråkigt att se. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Jack Kirbys 2001: A match made in hell?

30 juli, 2014 at 15:43 (Science fiction, Superhjältar) (, )

2001 A Space Odyssey - cover

Jag skyller på senaste veckornas värmebölja när jag nu ser att det är rekordlänge sedan senaste inlägget här. En del har jag läst, men mest flämtat i solen och badat. Dvs har haft det alldeles utmärkt.

Och en liten men ändock del i den utmärkta sommaren har faktiskt Jack Kirby stått för, en serieskapare som jag aldrig varit speciellt svag för. Visst förstår jag hur inflytelserik han varit, främst i USA men också internationellt, och jag kan se kvalitéer i hans teckningar, men jag har aldrig riktigt tyckt om någon av hans serier. Förrän nu, när jag har läst hans 10 nummer långa massaker/omtolkning/jagvetintevad av Arthur C Clarke & Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr :-)

Först lite bakgrundsinfo: I mitten av 70-talet (dvs flera år efter filmen) gjorde Kirby en serieversion av filmen. Den har jag inte läst; jag brukar ogilla både överflyttningar mellan medier och Kirby så den kombinationen undviker jag gärna. Men efter det skrev och tecknade han alltså 10 nummer av tidningen 2001: A Space Odyssey där han presenterar sin alldeles egna fortsättningen på historien.

2001 A Space Odyssey - Vira

Och eftersom det är Kirby innebär det att episoderna heter saker som Vira, the She-Demon! eller Norton of New York 2040 A.D.. Låt mig säga såhär: Det här är ungefär så långt från Clarke & Kubricks filosofiska och lågmälda historia man kan komma. I de första numren är det ungefär samma historia som berättas i olika versioner:

En människa från långt bakåt i tiden (som Vira eller Marak the Merciless) träffar på den svarta monoliten, får mystiska insikter/idéer, och sen hoppar vi in i framtiden där de återföds igen som astronauter, superhjälteskådespelare eller annat, och träffar på monoliten igen när det som bäst behövs (typ när utomjordiska bläckfiskmonster försöker äta upp dem ) varpå de förflyttas till ett personligt utopia för ett dygn innan de återföds igen som små rymdbebisar med närmast gudomliga krafter.

Det är ju en, ska vi säga ganska personlig, tolkning av filmen/boken som bjuds, onekligen. Bisarrt, minst sagt, men faktiskt väldigt roligt att läsa för Kirbys teckningar är fantastiskt trevliga här. Barbariska soldater som slåss blandat med extremt utflippad framtida teknologi & visioner framkallade av monoliten (tänk sekvensen i filmen med färgerna, i Kirby-version) gör det här till något riktigt roligt. Manuset är inte spännande men däremot befriande opåverkat av saker som logik och rimlighet. Så på sitt alldeles egna sätt är det här en psykedelisk tripp, precis som filmen, men åstadkommen på ett mycket Kirby-artat sätt (inklusive rikliga mängder med Kirbys krackle).

2001 A Space Odyssey - hmm

Så ja, roligt att läsa var det!

Sen är de tre sista numren lite tristare. Här presenterar Kirby Mister Machine/Machine Man, en superhjälte som senare inlemmades i det vanliga Marvel-universat. Det är en mycket klichéartad historia om en robot som med sin avancerade AI funderar på om hen har en själ och hur  hen blir bemött, dvs samma gamla historia som Frankenstein, Adam Link från I, Robot, och så vidare, och anknytningen till 2001 är så gott som obefintlig (monoliten syns bara till mycket kort då den antyds vara orsaken till att just den här roboten blir medveten). Men det gör inte så mycket egentligen för jag misstänker starkt att den här tidningen inte skulle överlevt mycket längre oavsett Mister Machine; som så ofta tröttnade Kirby rätt snabbt på tvångströjan det innebar att behöva förhålla sig till en äldre förlaga och stack iväg på sitt eget race.

Utan tvekan är 2001: A Space Odyssey det mest överraskande jag läst i sommar. Jag kan inte med gott samvete säga att den är bra i objektiv mening, men den är jäkligt underhållande :-D

2001 A Space Odyssey - Travel

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare