Mat för hela slanten: Relish
En seriebok om mat, och faktiskt inte en manga!
Relish samlar ihop diverse självbiografiska serier med det gemensamma temat mat från Lucy Knisley som tidigare publicerats på internet. Vi får följa Lucy som liten flicka när hon följer med sin mamma då denna jobbar i den då nyöppnade och sedermera legendariska matbutiken Dean & DeLuca i New York, när hon flyttar till Chicago och upptäcker den lokala matkulturen, när hon tillsammans med vänner åker till Italien eller till Japan och äter sig igenom det som bjuds. Alltid med gott humör, alltid med god aptit, och med minst ett recept i varje kapitel (och ja, jag blev sugen på att prova på några av dem 
)
Relish är utgiven av First Second och precis som alla deras andra titlar gillar jag den här på grund av stämningen och de charmiga teckningarna. Men det är inte en av de starkaste titlarna de gett ut, långt därifrån, för därtill är boken alldeles för fragmentarisk. Det märks tydligt att kapitlen ursprungligen publicerats som fristående serier när fakta upprepas, som att hennes föräldrar skiljde sig när hon var liten, flytten till landet från New York, med mera. Knisleys liv med dess fokus på mat och hur maten har påverkat hela hennes familj och hennes sociala liv vore värd en mer genomarbetad bok, en bok som känts mer helgjuten än den här.
Bara en så enkel sak som att publicera kapitlen i kronologisk följd som de utspelar sig och kanske med lätt redigering ändra texten så att en som läser boken inte ska behöva få sig upprepat Knisleys allmänna bakgrund i varje kapitel hade hjälpt, för nu blir det bara slumpmässiga nedslag i hennes historia, huller om buller. Trevliga nedslag, förvisso, men ändå.
Så Relish är inte en fullträff men som alltid med First Second finns grundkvalitén där, men prova helst att läsa någon episod eller två på nätet innan ni köper boken; varför inte läsa just kapitlet om junk food som sidan härovan är hämtad ifrån?
Erst kommt das Fressen: A Chinese Life
En händelse som ser ut som en tanke är mitt läsande av A Chinese Life bara dagarna efter Mo Yans Nobelpris i litteratur. Priset har kritiserats från flera håll eftersom Mo Yan av många ses som en representant för det officiella Kina i och med att han är vice ordförande i det kinesiska författarförbundet och därmed också ansvarig för Kinas repressiva handlingar.
Den kritiken är också i högsta grad relevant för A Chinese Life, Li Kunwus självbiografiska serieroman om 700 sidor (där Philippe Ôtié har varit rådgivare för att göra boken mer begriplig för västerländska läsare). Kunwu berättar om sitt liv från födelsen 1955 framtill dags dato, dvs det moderna Kinas framväxt. Mao, kulturrevolutionen, de fyras gäng, demonstrationerna på Himmelska fridens torg täcks in i den här mycket personliga berättelsen, där de stora skeendena enbart belyses från huvudpersonen och andra i hans närhets erfarenheter. Så om någonting viktigt för Kina inträffade men det inte hade någon betydelse för någon av dessa så hoppas det över eller nämns bara i förbifarten.
Kunwu besöker sin far som sitter fängslad i ett uppfostringsläger under kulturrevolutionen
Det höga sidantalet till trots är det här en snabbläst bok och en mycket intressant sådan. Visst har jag läst om mycket av det här på andra håll men det är stor skillnad mot en historisk redogörelse där beskrivningen blir mer abstrakt, medan det här istället är en beskrivning på gatunivå, så att säga.
Ta till exempel kulturrevolutionen som här skildras ur synvinkeln från ett barn (Kunwu var 11 år när den började) och som framstår som en närmast total anarki där ingen vet vad som pågår eller vem som bestämmer. Kunwu kastar sig själv hängivet in i kampen men helt klart med ett barns motiv: Det är oerhört lockande att vara den som bestämmer över vuxna, och att exempelvis kunna kräva att ens lärare varje dag ber om förlåt för sin uselhet (de har akademisk utbildning, någonting som kulturrevolutionärerna såg på med stor misstänksamhet).
Mycket framstår för mig som komplett vansinne i det som Kunwu skildrar. Vad jag skulle kalla kontinuerlig hjärntvätt av medborgarna är ständigt närvarande, och oupphörliga ideologiska lappkast där personer och filosofier ena dagen höjs till skyarna för att nästa dag smutskastas å det grövsta. Olika propagandastrofer är ständigt förekommande i boken, ofta som en översättning i nederkanten av de banderoller som skymtar förbi.
Men samtidigt finns ju människorna, och de framstår hela tiden som just människor. En del drivs av girighet, en del av ideologi, en del av småsinthet, en del av kärlek, precis som det alltid varit överallt i världen. Det som gör att det bitvis känns som en absurd Kafka-värld är det ideologiska filtret som finns ovanpå hela tiden, med en abstrakt och avlägsen överhet som då och då kommer med sina påbud som är lika slumpmässiga och kräver absolut lydnad oavsett logik som vilka religiösa påbud som helst. Visst tror en del av personerna här på vad som sägs, men långt ifrån alla (även om man sällan vågar påpeka sina tvivel högt).
Den unge Kunwu genomlever en av Maos fixa idéer
En mycket tydlig känsla av vad Kunwu själv tycker om utvecklingen infinner sig också när jag läser boken: Kulturrevolutionen var en katastrof, och tiden efter den (dvs efter 1976) framstår i boken som en gyllene era när man äntligen vågade kasta av sig paranoian och vara ärlig. Plötsligt är det okej att säga att Kina ligger efter utvecklingen i väst och att allt inte är dåligt där (innan dess skildras samhället som mer à la dagens Nordkorea där allting bra finns i Kina/Sovjet, och allting dåligt i väst), att våga tänka åtminstone lite på sig själv istället för att partiet är det viktigaste i alla lägen, och att hylla Kinas historiska kultur (under kulturrevolutionen ansåg man att all pre-kommunistisk kultur skulle förstöras). Men mot slutet av boken smyger det sig också in tvivel på vad som hänt de sista åren, med ökad egoism och korruption, och en viss saknad av de tidigare socialistiska visionerna med ett samhälle där alla hjälps åt anas.
Kunwu shoppar tofu tillsammans med sin mor i nutida Kina
Kunwus teckningar är mestadels riktigt bra. Det är nog snabbt tecknat och jag tror inte att han skissat före; det ser ut som om tuschen gjorts på fri hand vilket gör att det ser mycket levande och spontant ut. Lustigt nog kommer jag snarare att tänka på en del icke-asiatiska serietecknare som José Muñoz eller Edmond Baudoin än andra östasiatiska tecknare. Och apropå det finns det en (alltför kort IMHO) underbar episod i boken om Kunwus första besök i Frankrike där han bland annat besöker Angoulême och förundras över franska serier. Vad som däremot är riktigt tråkigt är att se hur reproduktionen av Kunwus teckningar ser ut på en del sidor i den första tredjedelen av den här boken: Det verkar som om man scannat in teckningarna med en upplösning långt under det som är acceptabelt för tryck. Konstigt nog är det bara första tredjedelen som är drabbad, som sagt, och bara vissa sidor där. Jag har ingen aning om vad som hänt men även om det finns en anledning, typ att originalen försvunnit, så måste jag påpeka det för det ser bara för trist ut där det händer.
Och nu som avslutning tillbaka till Mo Yan: Varför kom jag att tänka på honom när jag läste A Chinese Life?
Skälet är att Li Kunwu definitivt också kan ses som en representant för Kina eftersom Kunwu är medlem av det kommunistiska partiet. Faktum är att hans kamp för att bli antagen är ett återkommande inslag i serien; att hans farföräldrar var landägare gör att han under stora delar av åren som skildras anses som en potentiell överlöpare. Och hans medlemskap gör att det är svårt att inte läsa serien i det ljuset: Hans beskrivning av det moderna Kina är egentligen någonting jag i stora drag håller med om (den välvilliga grundidén, kulturrevolutionens fasor, de allmänna förbättringarna efter densamma, de senare årens problem), men jag kan inte låta bli att bli en smula misstänksam när jag vet att berättaren också är medlem i partiet. Det är kanske orättvist men det gnager ändå i mig.
Men samtidigt känns A Chinese Life mycket ärlig; jag tvivlar egentligen inte på att det här är hur Kunwu upplevt det. Precis som han säger så måste man när man ser dagens Kina där många har överseende med de misstag och övergrepp som görs ha i åtanke vad som skett innan. Efter de ohyggliga svältåren efter Maos idiotiska idéer om utrotning av ohyra och kaoset under kulturrevolutionen är det Kunwu mest av allt önskar sig stabilitet och ett liv där inte nästa dags överlevnad är det viktiga. Han är väl medveten om att allt inte är bra (och som sagt känner han sig lite nostalgisk när han tänker på de tidigare visionerna), men att allt har sin tid.
Och ärligt talat har jag svårt att kritisera honom för jag förstår till fullo vad han menar; att ignorera Brecht-citatet i det här inläggets titel (den fullständiga lydelse är Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral, dvs i första hand är det överlevnad som gäller och först därefter tänker man på moral) leder alltför lätt till de katastrofer vi sett i kulturrevolutionens Kina, dåvarande Sovjetunionen och dagens Nordkorea. Det vore ohederligt att inte erkänna att dagens Kina är oerhört mycket bättre än 60-talets, även om det inte innebär att man inte ska kritisera dagens Kina också när det behövs.
Slutligen, för att inte avsluta med ett rent politiskt stycke, så vill jag verkligen rekommendera A Chinese Life. Det är en mycket ovanlig serie som ger en inblick i hur en vanlig människa som växt upp tillsammans med det moderna Kina upplevt resan, och om nu hans upplevelser väl matchar det som dagens kinesiska politiker vill så kan det faktiskt bero på att en hel del kineser ser på sitt land på samma sätt
The Voyeurs mm
När jag senaste (well, hittills enda) gången skrev om Gabrielle Bell beskrev jag boken When I’m Old and Other Stories som en trevlig samling bagateller, och att jag skulle läsa hennes senare böcker också. Och nu, drygt tre år senare, har jag gjort det
Orsaken var hennes nya bok The Voyeurs som kom ut för en månad sen på förlaget Uncivilized Press. Boken samlar ihop diverse självbiografiska serier som täcker åren 2007-2010 och handlar om saker som filmen hon gjorde tillsammans med sin dåvarande pojkvän Michel Gondry, möten med vänner, vardagliga reflektioner över livet. Med andra ord ett rätt typiskt innehåll för många självbiografiska serier.
Men om nu innehållet inte är så originellt så måste jag säga att Bell genomför det hela bra. Jag får aldrig känslan av någon som vältrar sig i egocentrering som är alltför vanligt annars, och inte heller undrar jag varför jag ska vara intresserad av just hennes liv (som också händer…); The Voyeurs har en alldeles lagom blandning av introspektion och yttre handling.
Bell kan inte ens komma in på sin egen fest (från Cecil and Jordan…)
Faktum är att jag hade så trevligt när jag läste boken att jag läste om hennes tidigare bok Cecil and Jordan in New York Stories som jag inte skrivit om tidigare. Liksom The Voyeurs finns det en del åt det självbiografiska hållet här, men också en del fiktion och en del som jag inte vet vad det är (på ett bra sätt!). Och hur trevligt jag än hade när jag läste The Voyeurs så tycker jag ändå att CaJiNYS är bättre, med sin större bredd som till exempel titelhistoriens absurda humor.
Gabrielle Bell är en alldeles utmärkt serieskapare med en flyhänt teckningsstil och lättlästa serier på det allra bästa sättet. Rolig är hon också; det höll jag på att glömma att säga! Det är inte serier som utger sig för att innehålla Svaret på Livet, Universum och Allting, men det är serier som jag gärna läser. Prova själv på hennes hemsida,
http://gabriellebell.com
, och ta sen och skaffa någon av hennes böcker
The Lovely Horrible Stuff
En ny Eddie Campbell-bok innebär alltid en liten självrannsakan: Ska jag klara av att läsa den inom rimlig tid eller inte? När jag senast skrev om Campbell i och med The Playwright nämnde jag att jag då fortfarande inte kommit igenom The Years Have Pants, och sorgligt nog gäller det fortfarande. Han är bra, men jag har förbaskat svårt att få tillräckligt med ro för att sätta mig ner och läsa hans serier. Hans spretiga teckningstil, hans ibland jobbiga textning, hans förkärlek för berättelser där han (det mesta han gör är självbiografiskt) svävar ut åt alla möjliga håll så fort tillfälle ges; allt tillsammans gör att det tar tid och energi att läsa honom. Men dagens bok, den nyutkomna The Lovely Horrible Stuff, lyckades jag faktiskt läsa på mindre än en vecka. Det är kanske inte så imponerande med tanke på att det handlar om en bok med bara 96 sidor, men för mig personligen är det nog ett rekord vad gäller Campbell 
Det underbart hemska som refereras till i titeln är pengar: I TLHS är Campbell nu i övre medelåldern, och till sin förskräckelse inser han att medan han förut pratade med sin fru nätterna igenom om ämnen som sex är det nu pengar som gäller istället. Om man har dem, vad saker kostar, när hans svärfar egentligen ska betala tillbaka sitt lån fyller nu hans tankar dagarna igenom, och som vanligt börjar han filosofera. De två längsta episoderna i boken är dels berättelsen om hans svärfar och dennes rättshaveristiska ådra som Campbell blir indragen i pga lånet, dels berättelsen om stenpengarna på söderhavsön Yap. Den senare fascinerar Campbell så till den grad att han åker dit, och reseskildringen kombinerat med en redogörelse för Yaps histora fyller ut den andra halvan av boken.
Precis som alltid när jag läst ut en Campbell-bok får jag lust att läsa flera. Han är väldigt rolig, och hans teckningar gillar jag också. Här har han valt att då och då ha foton som bakgrund (och ibland t o m i förgrunden), en teknik som jag tror att jag tyckte om just här, men i längden skulle den bli jobbig. Med andra ord, det var intressant som ett experiment men jag hoppas inte det blir långvarigt; Campbell är extremt bra på kroppsspråk och miljöskildring så att ersätta hans teckningar med foton är inte en bra idé.
Ämnet pengar passar också Campbell förvånansvärt bra. Jag var i början rädd för att det skulle vara ett alldeles för snävt ämne för honom, men istället visade det sig vara en närmast perfekt metafor för Campbells åldrande. Det har gått lång tid sedan hans första självbiografiska serier och det vet han själv om, och han måste idag tänka på saker som sina barn och hur de ska klara sig, och hur han och hans fru själva ska ha det när de blir gamla och inte längre kan jobba. Att sedan halva boken handlar om hur Yap-bornas pengar kan belysa vad pengar egentligen är från en mer abstrakt synvinkel är bara typiskt Campbell: Det stora och det lilla i en skön blandning.
Jag förstår att det kanske inte låter så himla kul med serier av någon som jag själv tycker har ett stort läsmotstånd, men Campbell är värd det. Det säger jag både för att övertala er att prova på, och för att övertala mig själv till att läsa The Years Have Pants
Are You My Mother?
6 år efter den hyllade Fun home / Husfrid är Alison Bechdel tillbaka med en ny bok om sin familj: Are You My Mother? Jag höll på att missa den vilket egentligen är lite konstigt; efter att Fun Home fått fler priser i USA än någon annan serie (eventuellt undantaget Maus) borde det ha varit gott om förhandsreklam men om det funnits så har det gått mig helt förbi. Det bekräftar egentligen bara min känsla av att Fun Home aldrig anammades av serievärlden på samma sätt som Maus, kanske på grund av att den inte är lika lätt att förklara vad den egentligen handlar om. Eller så har jag varit ouppmärksam!
För den som inte läst Fun Home så är det berättelsen om Bechdels far: Hans självmord; hans dubbelliv som homosexuell; hans egenskaper som far. Men det är också berättelsen om Alison Bechdel själv, och hur hon kommer ut som lesbisk för sin föräldrar, och hur hon först då får reda på mycket av det som hennes föräldrar dolt för henne om deras liv tillsammans. Inför läsningen av Are You My Mother? läste jag om Fun Home och den var till och med bättre än jag mindes den. Förutom den lyckade skildringen av en familj med stora sprickor märks det också att Bechdel har planerat boken länge: De plötsliga hoppen i tid känns helt naturliga, och handlingen som ibland känns som om den ska explodera i olika spår samlas noggrant ihop till ett mycket tillfredsställande slut.
Från Fun Home
Men rätt snart i läsningen av Are You My Mother? känns det som om någonting är fel. De yttre maneren finns där, med plötsliga associationer som leder in på nya vägar, och författarens återkommande reflektioner över händelser och känslor. Men till skillnad från Fun Home så saknas intrycket av att berättelsen är på väg någonstans, och istället verkar det som om historien bara går runt i cirklar utan något mål. Delvis kan det förstås bero på att delar av historien är redan känd från den tidigare boken, men det är absolut inte den enda förklaringen.
Ett yttre problem är att Bechdels mamma är mindre intressant som person, alternativt att boken inte lyckas få fram varför jag som läsare ska bry mig om henne. Det kan låta klichéartat, men när det gäller pappan är hemligheten med hans läggning en grundsten som hela boken vilar på, med allt den medför av tolkningsmöjligheter av hans handlingar och känslor. För hennes mamma saknas någonting liknande, och därför finns det ingen stabil grundsten att bygga på, och boken saknar riktining.
Men mamman själv är inte det egentliga problemet; som sagt kan det mycket väl vara så att hon är minst lika intressant som pappan som huvudperson. För egentligen är det här inte en bok om Bechdels mamma utan istället om psykoanalys, exemplifierad av Bechdels möten med psykologer (mycket av boken är scener från terapisamtal) och hennes läsning av psykoanalytikern Donald Winnicott med flera. Och för att vara ärlig är det urtråkigt att läsa om en annan persons tankar om sin egen psykoanalys, med reflektioner över vad hennes drömmar och olika slumpmässiga händelser egentligen betyder. Mamman i sig saknar betydelse som person eftersom hennes roll i boken består i att Bechdel försöker förstå sig själv, bland annat med hjälp av vad Winnicott skrivit om ett barns relation till sin mamma.
Jag måste också tillstå att mycket av mitt missnöje beror på att jag själv tror att det mesta av de psykologiska teorierna Bechdel läser om är snömos, helt enkelt. De är överteoretiserande utan vetenskaplig grund, och jag kan inte komma ifrån att det är en smula komiskt att läsa sida upp och sida ner med djupgående tolkningar från Winnicott av hur en baby relaterar till sin mamma (alltid mamma, aldrig pappa) av någon som själv aldrig hade barn, och som var gift utan att ha sex med sin fru under många år. Eller för den delen att det framställs som någonting positivt med fantasifullheten i förklaringsmodellerna (”[Winnicott's] continuing ability to reach deep into his imagination for explanatory ideas.”) när han talar med en patient med spindelfobi. Idén han får är att patienten som baby, innan hon helt separerat sig från modern (en av Winnicotts grundidéer är idén att baby och moder tillsammans blir ett enda ”transitional object”), hallucinerade att modern var där och förväntade sig det. Men när modern saknades blev det ett hål, en svart saknad, och babyn hanterade det genom att sätta ben på tomrummet och presto! Spindelfobi!
Fantasifullt, javisst, och självklart en intressant idé. Men som förklaringsmodell utan något slags bevis? Snömos. Nästan som en parodi på psykoanalys i Freuds anda, skulle jag säga. Det är alldeles för mycket av liknande teorier i Are You My Mother? för att jag ska uthärda det, och som jag redan nämnt tycker jag att boken bara mal på med nya teorier utan att det leder någonvart, och Fun Homes katharsis saknas helt.
Sen tycker jag att teckningarna känns lite stelare och tristare här, men jag kan vara min missbelåtenhet med manuset som spökar. Det jag säkert kan säga är att jag tycker att den blåa färgtoningen i Fun Home är klarare och tydligare att läsa, medan den röda är jobbigare att se på.
Tyvärr är inte Are You My Mother? i närheten av lika bra som sin föregångare; det känns också en smula instängt med en serie som alltför mycket handlar om sig själv (eller snarare föregångaren, arbetet med Fun Home är en del av innehållet i Are You My Mother?). Jag kan inte säga annat än att boken var en stor besvikelse 
SIS-tegelsten 3: Idag är sista dagen på resten av ditt liv
Det är inte ofta det händer, men ibland får jag en stark lust att skrika något till människor jag läser om (eller för den delen ser på TV/bio). Typ ”Men för i €#%€#%, gå inte dit!” när någon är exceptionellt korkad i en skräckfilm, eller ”Argh! Sluta!” när någon är för extremt pinsam à la Simma lugnt Larry! (fast i det senare fallet är det nog vanligare att jag pausar DVD:n och går ut ur rummet för att samla mig inför nästa nervpärs…). Det är nog ett slags tecken på kvalité; om det var en alltigenom usel bok/serie/film så skulle jag inte bry mig om den tillräckligt för att reagera så
Idag är sista dagen på resten av ditt liv av österrikiskan Ulli Lust höll av och till på att driva mig till vansinne, nästan så mycket att jag slutade läsa boken. Serien igenom gör huvudpersonen, Ulli själv, de mest vanvettiga val, samtidigt som hon möter en hel del svinaktiga personer. Så ibland ville jag skrika åt Ulli att hon måste skärpa sig; varför göra saker som är så uppenbart farliga och dumma? För att sekunden senare vilja strypa någon av de hon möter för hur denne beter sig.
Lite bakgrund om vad serien handlar om är kanske på sin plats.
17 år gammal bestämmer sig Ulli för att ta sig till Italien; inte av någon direkt anledning utan mest i allmän upprorslusta mot föräldrar, förväntningar osv. Det här utspelar sig pre-Schengensamarbetet så hon måste smita förbi gränsposteringarna och sen hålla sig undan för polisen i Italien för att hon inte ska bli utslängd ur landet. Eftersom hon inte kan be om hjälp hos myndigheterna är hon mer utlämnad än vanligt till de personer hon möter, och trevliga är de inte: Kompisen Edi som hon möter innan hon far till Italien är en vandrande katastrof utan skuggan av självbevarelsedrift, och de italienska män hon kommer i kontakt med är bara ute efter en sak: Sex.
Som en parentes måste jag säga att det känns konstigt att bara för några år sedan så var det så det var: Om du ville resa till t ex Italien och jobba/hänga runt där ett tag, dvs inte som turist, så var det knepigt värre. Eller för den delen, alla de jag kände som flyttade till England ett tag och var tvungna att ta till allehanda knep för att få stanna kvar och låtsas som att de inte jobbade där. Yay Schengen!
Inte en trevlig kille
Hursomhelst: Eftersom hon inte har några pengar eller möjlighet att ta ett jobb hankar hon sig fram genom andra kringdrivande existensers hjälp, tiggeri, och någonting som är svindlande nära prostitution (dvs hon bor hos och har sex med män hon inte gillar för att få mat och tak över huvudet). När hon på grund av ytterligare en slajmig kille kommer bort från Edi och därför åker till Sicilien helt själv kraschar allt, med droger och våldtäkt som följd. Det är obehagligt att se och läsa om hur illa det går, samtidigt som det är fascinerande att det inte går värre ändå.
För det där med att skrika åt personer? När Ulli råkat illa ut med flera italienska män i Rom och alla berättar om hur mycket värre männen är i södra Italien, så åker hon ändå dit. När hon märkt hur dåligt Edis omdöme är, så låter hon sig ändå dras med till fullständigt huvudlöst farliga människors hus. När hon märker hur dåligt de andra kringdrivarna är som knarkar, så injicerar hon ändå själv heroin. ”Argh! Tänk efter lite!”, indeed.
Det är såklart enkelt att som läsare se hur farligt hon beter sig, och hon är trots allt bara 17 år. Men (dags för ett litet själv-avslöjande) jag har aldrig egentligen förstått mig på den här slags tonårsrevolten, då farliga saker är lockande i sig, och där det viktigaste är att visa att man verkligen inte är som sina tråkiga föräldrar. Ack så vanligt förekommande i kulturen, men så helt frånvarande hos mig själv. Det gör att jag inte kan låta bli att bli frustrerad över Ulli, och faktiskt delvis tappa lusten att läsa vidare; jag är inte så förtjust att läsa böcker/se filmer där jag tycker att alla (mer eller mindre) är moroner, som exempelvis familjedramer där alla knutar skulle kunna lösas upp om bara människorna pratade med varandra.
Edi har skaffat dåliga vanor
Men som synes gav jag inte upp för det är en intressant serie trots min frustration, och Ulli är faktiskt inte korkad, bara ohyggligt obetänksam och naiv. Sen är det förstås så att de jag blir arg på är de andra hon möter, de som utnyttjar henne så fort tillfälle ges; bara för att hon är naiv innebär det självklart inte att hon får skylla sig själv.
Några ord om teckningarna: Lust har en slags bruksstil som påminner en hel del om andra serier av samma slag, dvs självbiografiska serier där historien är det viktiga. Det primära är helt klart att teckningarna ska föra fram berättelsen, snarare än att briljera med avancerade lösningar. Kort sagt, de fungerar helt OK för berättelsen, med en dragning åt det lite runda, charmiga hållet som jag personligen gillar.
Egentligen är det en rätt nattsvart historia, Idag är sista dagen på resten av ditt liv. Förutom Ulli själv är det ont om sympatiska personer; de som i början är vänliga sviker henne alla (med något enstaka undantag) för eller senare, och skildringen av framförallt Sicilien gör mig nästan mörkrädd. Och sen är det det där med att jag av och till vill ta tag i och skaka om alla personerna i serien, av olika anledningar. Men det ska sägas, det är en serie som verkligen fångade mig
Nu var det slut på SIS-tegelstenar; alla mycket bra på väldigt olika sätt, och alla väldigt roligt att de getts ut i Sverige!
Sex och/eller samlevnad: Tack & förlåt
Jahapp, dags för den klichéartat knepiga situationen: Att recensera en bok av någon man känner. Inte någon nära vän, men ändå! Så jag kanske ska ta den enkla utvägen, och göra en mycket strikt & objektiv recension?
- Titel: Tack & förlåt
- Författare/Tecknare: Frida Ulvegren
- Utgivare: Kolik / Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter
- Fakta: 32 s, färg.
- Pris: 59:- på nätet
Tack & förlåt skildrar huvudpersonen Fridas relation till Aron, den första stora kärleken, och till Sam, en man hon har ett rent sexuellt förhållande med. När serien börjar…
Tråååkigt! Vill inte skriva prydligt och propert om Tack & förlåt för det är inte en sån serie! Strunt i objektiviteten!
Kärlek! Sex! Kontroll! Släppa kontrollen! Gör vad som känns bäst! Ångra dig ibland! Njut av dig själv! DET är vad Tack & förlåt handlar om, och ingenting annat.
Förutom en himla massa av Frida själv förstås.
En kort liten bok som gör skäl för namnet novellett, och precis som hennes fanzine Frida på gott och ont som jag första gången läste efter SPX 2010 så är det väldigt bra. Precis som jag vill ha sådana här självbiografiska serier så har den den rätta blandningen av självfokusering och känslor, utan att någonsin förirra sig in i enerverande självömkande eller navelskåderi; finns det några navlar här så är det för att de är svettiga av betydligt trevliga orsaker. Och mängder av energi, en bok som ger mig lust att göra saker snarare än att deppa i en soffa
Det är en kort serie och det blir en kort recension. Att läsa den är att uppleva en känsloexplosion i miniatyr, så om jag skulle skriva längre om den skulle det krävas en riktigt lång artikel om kärlek, genus, individer med mera för att göra den rättvisa, för en halvlång artikel kommer bara förminska intrycket. Ergo, slut!
Kärlek!
Tji kärlek!
Söndagstips
Idag blir det bara lite kort om några nya böcker som kan vara värda att titta på om man är intresserad av serier; alla tre generösa till omfånget så de passar bra en lite kulen söndag som den här.
Största möjliga allvar av Gunnar Krantz: Krantz var tidigt ute med att göra realistiska serier i Sverige, men framförallt var han en av de första som lyckades få ut sina serier som album på ”riktigt” i och med att Epix/Medusa gav ut hans som exempelvis Alger och Falska liv. Jag måste erkänna att för egen del var jag måttligt imponerad av framförallt teckningarna som inte precis var lika skickligt gjorda som de andra albumen som Epix/Medusa producerade. Men nuförtiden är jag mer förlåtande, även om jag fortfarande tycker att hans tidigare serier är mer intressanta för deras historiska värde än deras läsvärde. Men sen blev det bättre när hans stil blev lite mer lös och ledig, och manusen inte var riktigt lika gravallvarliga längre. Största möjliga allvar samlar ihop Krantz tidiga serier, dvs de jag kanske inte är mest förtjust i, men det är en snygg bok av en inflytelserik (både som tecknare men också som lärare) svensk serieskapare som kompletterar Optimals utgivning av hans senare serier.
The Incal av Moebius & Jodorowsky: Det var ett tag sen den här utgåvan på förlaget Self Made Hero kom ut, men jag har glömt att tipsa om den förut så det får bli nu istället. När jag skrev en längre recension om serien utgjöt jag mig över hur usel den nya färgläggningen var, och över hur tråkigt det var att det enda sättet att få tag på den gamla färgläggningen var i en limiterad snordyr utgåva på förlaget Humanoids. Den utgåvan är nu ännu snordyrare eftersom den är slut, och den billigare utgåvan i mindre format som Humanoids sen gav ut är nu också slut (med ett snörvligt resultat vad gäller priset om man kan hitta den…). Men gudskelov är det engelska förlaget Self Made Hero lite proffsigare och ser till att hålla sin version i tryck. Det är precis samma innehåll som Humanoids, så jag kan helhjärtat rekommendera boken som en klassisk science fiction-serie i ett elegant utförande.
MetaMaus: Det är nu 25 år sedan den första volymen av Art Spiegelmans Maus kom ut, och för att fira det ger nu Random House ut MetaMaus. Spiegelman berättar om bakgrunden till serien, hur han jobbade med den, reaktionerna när den först kom ut, osv. Det är inget tvivel om att Maus förtjänar uppmärksamheten för det finns ingen serie som gjort lika mycket för seriernas rykte i den engelskspråkiga världen som den. Oavsett vad man själv tycker om Maus så är MetaMaus en fascinerande läsning för det finns få serieskapare som är lika medvetna om hur de arbetar och de val de gör som Spiegelman.
Så, tre förslag på tjocka böcker som man kan bädda ner sig i soffan med en helg som denna; ha så trevligt!
Flera smulor bättre självbiografiskt: Approximate Continuum Comics
Bättre än Paying For It alltså, som jag skrev om häromsistens Det är två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till hur man gör självbiografiska serier; Brown med sin extremt realistiska och närmast maniskt korrekta stil med vidhänga notapparat, kommentarer från andra om sanningshalten, exakta datum, jämfört med Trondheims snabba associationer, fantasifullhet, och mycket lätta handlag. Ingen av stilarna är i sig överlägsen den andra, men i just det här fallet är det en utklassningsseger för Frankrike över Kanada
Nåväl, Approximate Continuum Comics: Det är inte precis en överraskning att jag gillar ACC. Sen det första Lewis Trondheim-albumet jag läste (första Dungeon på NBM, tror jag) har jag läst allt jag kommit över av honom, och jag kan med gott samvete säga att han är en av de allra yppersta europeiska (för att inte säga världen) serieskaparna de senaste decennierna, och att han alltid är läsvärd. ACC publicerades ursprungligen i sex serietidningar i Frankrike 1993-4 och är Trondheims seriedagbok över det ett och ett halvt år boken täcker.
Eller seriedagbok: Liksom så många andra av Trondheims serier svajar ACC åt alla möjliga håll, oftast samtidigt, och det visar sig passa lika besynnerligt bra för en självbiografisk serie som för exempelvis hans sword and sorcery-serier. När han får ångest för att han inte ser till att bli en bättre människa kan det yttra sig som en livlig och ofta fysisk diskussion med en stor orm, som ett slagsmål med andra versioner av sig själv, eller för den delen bara med att han sitter och tänker.
Det är väldigt mycket strödda tankar som far runt, snarare än en allvarlig analys av sig själv, och humorn är alltid närvarande. Ibland är det ren slapstick (givetvis mästerligt gjort) som i skildringen av ett L’Association-möte eller en fest i studion som spårar ur.
ACC är inte det enda självbiografiska Trondheim har gjort. På senare år har han haft en serieblogg som översatts till engelska av NBM, som jag har recenserat här förut. Och ACC påminner väldigt mycket om Little Nothings; det är svart-vitt istället för färg, längre episoder (och därmed lite mer grubbel), och en yngre Trondheim mitt i Paris-livet, men känslan är densamma: Små obetydliga känslor och reflektioner, ibland blandade med lite mer allvar.
Sen finns det faktiskt en likhet, trots allt, mellan ACC och Paying For It: ACC har också en sektion där de som är med har fått chansen att kommentera hur de presenteras. Men ACCs kommentarer, huvudsakligen från andra kända tecknare, är inte precis seriösa utan mer typ klagomål över att de skildras som en grävling istället för ett noblare djur osv. Med andra ord, helt i bokens anda!
Som avslutning kan jag bara säga: Det var extremt skönt att läsa en ny Trondheim-bok efter Chester Browns; min hjärna behövde rensas ut, och det finns få som är lika bra som Trondheim på att åstadkomma just det
Oj, oj, oj: Paying For It
Djupa andetag. Fokusera. Skriv.
Jag gillar inte kritik som går ut på att man förväxlar det som händer i en bok/serie/film/… med författarens egna åsikter; jag föredrar en kritik som försöker kritisera verket som sådant utan förutfattade meningar om intentionerna bakom, och som inte blandar in recensentens egna politiska/religiösa/moraliska åsikter. Det vill säga, jag vill helst undvika recensioner som huvudsakligen är debattartiklar. Och sen läser jag en bok som Chester Browns Paying For It som nyligen kom ut, och så inser jag att jag har helt fel: Ibland går det inte att undvika idédebatten!
Men jag tänker ändå börja med en recension av serien som sådan, innan min rant
Så, Paying For It: Chester Brown har gjort en del suveräna serier som Ed the Happy Clown, och hans självbiografiska alster som ursprungligen publicerades i tidningen Yummy Fur. Men Yummy Fur lades ner 1994, och de serier han gjort sedan dess har inte varit lika imponerande: Underwater var ett konstnärligt projekt som han övergav mitt i, och biografin över kanadensaren Louis Riel tyckte jag saknade det mesta av det som gjort hans tidigare serier så bra (realismen i de självbiografiska, absurdismen i Ed). Efter ett långt uppehåll utan nya serier kom så Paying For It ut i våras, en återkomst till den självbiografiska genren vilket lät lovande.
PFI är skildringen av de besök hos prostituerade Brown gjort sedan första halvtimmesbesöket hos Carla på eftermiddagen den 26:e mars 1999. Han har noterat varenda besök, och skriver själv i förordet att alla prostituerade han besökt är med i boken, med korrekt datum. Det enda han har ändrat är namnen, och att han undvikit att ta med saker de berättat om sig själva som skulle kunna avslöja vem de egentligen är.
Ett typiskt kapitel
Förutom skildringen av alla besök innehåller boken också flera diskussioner Brown har med vänner om prostitution och huruvida det är fel/rätt, och en hel del inre monolog från Brown själv om vad som pågår. Monologen varierar från att i början handla om hur man egentligen går till väga för att komma i kontakt med prostituerade i Toronto, för att senare ta upp saker som hur man ska ta reda på vilka som är bäst (svaret visar sig vara en recensionssite på nätet, föga överraskande) och tankar om utseendet, vad hon kan tänkas göra/inte göra, osv.
Är det då en bra serie, är det 227 sidor skräp, eller är det någonting mittemellan?
Om jag bortser från det idémässiga innehållet (jag återkommer till det), svårt som det är, så är tyvärr PFI en serie som inte på något sätt motbevisar att Brown nuförtiden är en klart sämre serieskapare än han en gång var. Där han förut var så påtaglig i sina teckningar att det nästan blev jobbigt är hans stil numera bara enkla illustrationer som nästan lika gärna kunde vara streckfigurer, med tanke på hur lite personlighet karaktärerna har. Framförallt har han förlorat i rörlighet; människorna i PFI ser förstenade ut hela bunten, och om Brown inte har använt kopiatorn i de långa diskussionssekvenserna så hade han lika gärna kunnat göra det, med tanke på de minimala skillnaderna ruta-för-ruta. Om jag var elak skulle jag kunna säga att känslolösheten i teckningarna avspeglar den lika känslolösa aktiviteten som pågår på sidorna men det vore att göra Brown orätt; trenden har synts tidigare i Louis Riel, även om den aldrig dragits till sin spets lika mycket som här förut.
Brown berättar om sitt första besök för Sook-Yin, ex-flickvän
Det är också en rätt tradig serie: Besök hos Carla, lite tankar om henne, besök hos Angelina, lite tankar om henne, diskussion med Seth och Joe Matt om prostitution, besök hos Anne, lite tankar om henne, diskussion med sin bror om prostitution, och så vidare tills sidorna är slut. I förordet berättar Brown om hur de prostituerade fängslat honom med sina berättelser om sitt liv och sina erfarenheter, men eftersom han valt att inte ta med dessa (föregivet identifierings-problem) utan att bara behålla det de sagt som handlar om deras jobb så är alla prostituerade bara namn och kroppar, helt utan identitet.
Så nej, PFI är inte en bra serie, oavsett vad man tycker om prostitution.
Och med den rent serie-inriktade recensionen avklarad, dags för den (brrr! Nu kan det bli fel!) om idéerna Brown framför.
Brown är extremt tydlig med att PFI är en partsinlaga i diskussionen om prostitutionens vara eller inte vara, och lika tydlig med att han tycker att den inte borde vara olaglig. Förutom serien och förordet innehåller boken också ett 50-sidigt appendix med noter, kommentarer från de andra som är med i boken om hur de ser på skildringen av dem själva (där framförallt Seths kommentarer är läsvärda; en stor eloge till honom!), men också ett långt stycke där Brown bemöter vanliga invändningar mot att lagliggöra prostitutionen. Så det är otvivelaktigt så att han vill diskutera frågan, och därmed har jag inte mycket val själv.
Jag tänker inte prata mycket om vad jag själv tycker i frågan; det är Browns bok som ska diskuteras, inte en enskild liten bloggare. Varde nog sagt att jag tycker det är en mycket intressant lagstiftning vi har i Sverige där de prostituerade inte kan straffas (Yay! Jag tycker detta borde vara självklart; motsatsen leder bara till elände för de prostituerade) men däremot den som utnyttjar dem.
Men Browns argument för att lagliggöra prostitutionen är minst sagt ihåliga, och när han ursäktar en del av sina egna handlingar blir jag upprörd över hans blindhet inför vad som pågår. Exempel:
Ett flertal gånger besöker han prostituerade som inte kan engelska, och där det dessutom finns med män i bakgrunden som bestämmer över kvinnorna. När Brown i noterna i appendixet diskuterar om det eventuellt var sexslavar skriver han vad gäller Angelina:
Med andra ord, det var inte en fråga om sexslavar eftersom de som leder sådana organisationer borde vara mer proffsiga, istället för att vara jämlika och låta vem som helst svara vid dörren. Tjenare! Det är ett lika uselt argument som man ibland ser i rättegångar där de åtalade hävdar att de kan ju inte ha gjort det de blivit anklagade för eftersom det vore så korkat. Och det är precis det kriminella är kända för, sin eftertänksamhet, sin professionella inställning, och sin höga intelligens.
Samma sak när han några gånger träffar prostituerade som ser misstänkt unga ut (dvs under 18 år): De säger att de visst är 18, och med det låter sig Brown nöja.
Med andra ord gör han precis som alla andra i liknande situationer: Han blundar för det som är framför honom, och rättfärdigar sina beslut i efterhand med mer eller mindre övertygande argument.
Det finns också mängder av ytterst tunna argument i appendixet:
- Att det finns de som frivilligt väljer att vara prostituerade är självklart (det finns mer än 6 miljarder människor på Jorden, så det är i praktiken omöjligt att hitta en enda åsikt/känsla/önskan som inte någon har), men han väljer att argumentera mot en specifik författare (Sheila Jeffreys) som enligt Browns citat hävdar att sådant inte finns -> det är trivialt att argumentera mot. De som är intressantare är de som argumenterar mot prostitution väl medvetna om att det finns de som frivilligt prostituerat sig, men sådana kritiker undviker Brown sorgfälligt.
- Vad gäller våld mot prostituerade så säger Brown helt simpelt att vad han sett så är det lika vanligt med våld vad gäller betald sex som obetald sex. Och för den delen så skulle det bli bättre om prostitutionen lagligförklarades, så det så.
- Trafficking? Nix, inget större problem, för (citat): ”Most people who are trafficked want to be trafficked.” Visserligen inkluderar han glatt i termen trafficking här det som på svenska kallas människosmuggling, men han är mer än lovligt naiv när han senare skriver att han inte ens visste att trafficking av prostituerade existerade (dvs när de inte visste om att de skulle bli prostituerade, för de som vet om det gör det av fri vilja och det är därmed OK enligt Brown), och att han numera skulle fråga om han träffade på en icke-engelskspråkig prostituerad om hon vill att han ska hjälpa dem med polisanmälan med mera. Som om det vore så enkelt
Det finns många fler konstiga och illa-formulerade argument i appendixet, men jag kan inte gå igenom dem alla. Att PFI är en krattig inlaga i prostitutions-debatten hoppas jag redan är klart.
Som vanligt gör Brown inga försök att på något sätt försköna sin egen roll, oavsett hur han framstår. Mitt stora problem är att han här framstår som en mestadels riktigt otrevlig typ. Men det kanske finns skäl att inte vara alltför hård mot Brown. Jag tror att han gjort det klassiska misstaget att generalisera alltför mycket utifrån sina egna erfarenheter, och hans avsky för vanliga parförhållanden kan jag inte låta bli att läsa i ljuset av hans tidigare självbiografiska serier, där det är tydligt hur extremt ångest-framkallande allt som har med sex alltid varit för honom. Han får pluspoäng för sin ärlighet, men en hel drös med minuspoäng för de brister han avslöjar sig själv ha.
Låt mig avsluta med en kommentar från Seth i appendixet som jag tycker fångar vad jag tror är det grundläggande problemet med hela boken, Browns ytterst komplicerade relation till sex i alla dess former, apropå en diskussion mellan Brown och Joe Matt:
