Smått & Gott: Sisters

10 september, 2014 at 22:07 (Biografiska serier) (, )

Sisters - cover

Smått & Gott: Mkt korta blänkare om saker jag läst. Lite för långt för Twitter, men kortare än vanligt. Först ut: Raina Telgemeiers självbiografiska Sisters :-)

Sisters är Telgemeiers tredje serieroman, efter likaså självbiografiska Smile (om tandproblem) och Drama (fiktion). Relationen med hennes lillasyster Amara (som skymtade förbi i Smile) står i fokus när familjen åker på en biltur genom USA för att träffa några släktingar.

Tycker hon nu ja!

Tycker hon nu ja!

Hela familjen? Nja, pappan jobbar istället, och redan där antyds att allt inte är som det borde.

Scener från bilturen där systrarna i princip hela tiden grälar med varandra varvas med tillbakablickar från tidigare: När Amara föds, när hon är riktigt liten, osv. Alltid med Raina närvarande, och med tiden alltmer frustrerad över sitt syskon. Det är inte fullt krig som i Peter Bagges familjen Bradley utan mer smågnäll och retlighet och allmänt käbblande, typiskt för hur det kan bli när det är lite stretigt i familjen.

Allt förstås presenterat i Telgemeiers vanliga rediga och tydliga stil, både vad gäller manus och teckningar, och som vanligt genuint sympatiskt och underhållande. Inte riktigt lika bra som Smile och Drama, berättelsen saknar den tydliga inramningen från dessa två (tänderna och teater-uppsättningen), men Telgemeier är bra på att skildra vardagsumgänget mellan personerna.

Plus, såklart, att det är en sympatiskt billig bok den här gången med: $11 för drygt 200 sidor originalserier i färg. Så trots ett något svagare innehåll kan jag starkt rekommendera Sisters. Fast ni borde läsa Smile och Drama först :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Skyscrapers of the Midwest

26 februari, 2014 at 00:00 (Biografiska serier) (, )

Skyscrapers of the Midwest - cover

Besök ditt lokala bibliotek och låna en serie!

6 år gammal är den nu, boken Skyscrapers of the Midwest som samlar ihop alla nummer av tidningen med samma namn, men först nu råkade jag få syn på den. Jag kände vagt igen namnet och innehållet såg intressant ut så jag gav den en chans. Och tur var väl det för det här är riktigt riktigt bra.

SotM skildrar två namnlösa bröder. I en surrealistisk vardagsrealism får vi följa deras liv; realistiska skeenden blandas med fantasier hipp som happ, utan förvarning. Den äldre brodern, typ 8-9 år, mobbas i skolan och fantiserar om hur hans leksaksrobot i gigantiskt format trampar ner plågoandarna innan han hjältemodigt stoppar den. Oförklarliga tingestar ses i bilderna som först efterhand blir meningsfulla. Huvudpersonerna saknar namn men verkar finnas i flera versioner, alla samtida med varandra. Episoder som börjar helt realistisk blir plötsligt helt surrealistiska; skildringen av det hela gör ingen åtskillnad på vad som händer ”på riktigt” och inte utan det lämnas till läsaren att avgöra. Och så fortsätter det, boken igenom.

Andra sekvenser är än mer oklara vad de egentligen har med boken att göra men efter ett tag börjar Cutters pussel klarna. Det här är en serie som man inte ska försöka läsa som en sekventiell skildring av några liv utan istället en serie som måste absorberas pö om pö, och där det gäller att låta det undermedvetna sammanfoga de korta vinjetterna. Om man försöker förstå varje episod när man läser den kommer man misslyckas för de kan bara förstås som en del av en helhet.

Skyscrapers of the Midwest - cancer

Saken på ryggen? Cancer.

Och det är inte bara manuset som helt ignorerar de vanliga reglerna om hur en historia ska berättas (dvs med glatt förakt för en realistisk kronologi eller klargörande av skillnaden mellan verklighet och fantasi). Teckningarna är lika frisinnade de med, och efter ett tag börjar Cutters personliga ikonografi bli meningsfull, som hur han skildrar till exempel huvudvärk/ångest, cancer, Gud, eller döda själar.

Trots den ovanliga presentationen är SotM inte alls svår att läsa. Lättsamma inslag finns det gott om, som en mycket udda brevspalt där en säregen cowboy with namn Skinny Kenny svarar på läsarfrågor, eller konstig reklam insprängd här och där på sidorna. Men överlag finns det en sorglig grundton i skildringen av de mycket unga barnen, där förlusten av ett älskat gosedjur är en ångestframkallande katastrof och där döden i form av cancer känns som ett obegripligt hot som kan slå till var som helst. Skildringen av den äldre broderns liv som vuxen (som åtminstone jag tror att vi får se; det är aldrig tydligt uttalat) är inte heller precis munter läsning.

Jag måste säga att jag blev oerhört imponerad av Skyscrapers of the Midwest. Jag hade ingen aning om vad för slags serie det skulle vara vilket bara gjorde den mystifierande presentationen än mer fascinerande. Cutter lyckas göra det som man sällan ser: En helt unik och personlig serie som spränger gränserna för vad man kan göra. Läs och förundras :-)

Skyscrapers of the Midwest - Gud:Robot

Gud (?) jobbar

Direktlänk Lämna en kommentar

Maximum Minimum Wage

27 januari, 2014 at 00:23 (Biografiska serier, Serier) (, )

Maximum Minimum Wage Cover

Om 388 sidor undergroundinfluerade sidor med starka självbiografiska inslag om ett ungt par med konstnärliga aspirationer i Brooklyn runt år 1990 låter som er kopp te så kan jag helhjärtat rekommendera dagens bok: Maximum Minimum Wage av Bob Fingerman. Titeln anspelar på seriens namn när den gavs ut i tidningsform, Minimum Wage, och att den här boken är menad att vara den slutliga samlingen av samma serie: Alla nummer av tidningen, den 72-sidiga bok som gavs ut som en fristående bok innan tidningen startades (och som delvis överlappar med handlingen), manus till nummer 11 av tidningen som aldrig gavs ut, med mera, med mera. Så för de som måste ha allt av Fingermans serie är det bara att köpa den här samlingen och ställa den bredvid de tidigare (som konsumentinformation kan jag nämna att en av de tidigare samlingarna av någon anledning heter Beg the Question, så om ni läst den har ni läst det intressantaste av den här boken med).

För de som inte vet mer om serien så handlar den om en lätt förklädd Bob Fingerman själv: Rob är 22 år ung, sambo med den något äldre Sylvia, och hans serieskapande har gått i stå då de enda uppdragen han får är antingen serier i porrtidningar (Screw, här kallad Pork) eller i MAD-kopior (Cracked, här kallad Daft). Sylvia jobbar i en frisersalong men vill egentligen jobba som konstnär, en smula oklart exakt vad. Rob hänger med sina kompisar och pratar, Rob hänger med Sylvia och har sex och pratar, Rob hänger med tidningskollegorna (mestadels Pork) och pratar. Pratar = slänger käft/har små-ångest/breaking balls.

Maximum Minimum Wage Rob & Jack

Det är med andra ord en mycket mycket typisk skildring av några ungdomar som fortfarande lever som vore de studenter men som är på väg att bli vuxna på riktigt, och som lever i en miljö fylld med halv/helfattiga bisarra människor från undergroundkonstscenerna. Det är trevligt att läsa; Fingerman har en bra känsla för dialog och hur tankar och idéer kan ältas i timmar utan att det någonsin blir tråkigt.

På ytan kan det verka som om Rob & Sylvia är likvärdiga huvudpersoner men det stämmer inte för i realiteten är det här en one man show för Rob/Bob. Det är hans tankar över framtiden vi får följa, hans funderingar på hur det ska gå den dag han och Sylvia måste prata om att skaffa barn (han vill absolut inte, Sylvia vill antagligen, men de har aldrig pratat om det, inte ens när Sylvia av misstag blir gravid och gör abort). Med tanke på hur mycket det pratas i rutorna är det egentligen ganska underligt hur lite de två pratar om hur de vill ha sitt gemensamma liv i framtiden!

Teckningarna är lite småruffiga där alla ser, i brist på bättre ord, väldigt kompakta ut, som vore de alla små energiska gotlandsruss snarare än högresta araber. Det, tillsammans med de ganska hårda anletsdragen gör att det är oerhört lätt att känna igen Fingermans stil här; det går inte precis att kalla stilen för opersonlig ;-) Jag är inte helt säker på vad jag själv tycker om den om jag ska var ärlig. Jag gillar det fysiska och det påtagliga, men det är någonting med själva designen av människorna som skaver.

Maximum Minimum Wage Rob & Sylvia

Kanske är det just skillnaden mellan kroppsformen som leder mina tankar till någonting mjukt och ansiktena som ser så bestämda och närmast hårdsminkade ut, kanske är det bara att jag inte är helt förtjust i slutresultatet. Det är bra tecknar och som sagt uppskattar jag det på en del sätt, men jag kan inte låta bli att jämföra med exempelvis Bagge som har en mycket klarare och läsbar stil, eller Doucet som är ännu ruffigare men med mer charm och glädje. Jag tror att jag innerst inne tycker att Fingermans teckningar är en smula trista. Vilket egentligen inte borde göra någonting med tanke på att seriens innehåll också ibland är lite vardagstrist, även om den ofta är rolig. Men så känns det i alla fall för mig när jag läser den :-)

Så när jag ska sammanfatta Maximum Minimum Wage är jag kluven. Jag har läst serien förut och läste gärna om den nu igen, men den saknar Det; när jag tänker på den är det i termer av ”underhållande” och ”smårolig” men jag känner inte den värme och den personliga relationen som jag har till serier som har det där extra, det där som gör att jag blir glad bara jag tänker på dem. Med andra ord, utan tvekan bra gjord och värd att läsa någon gång, men toppbetyg blir det inte!

Direktlänk 8 kommentarer

A Blast From the Past: Real Good Stuff

16 januari, 2014 at 01:23 (Biografiska serier) (, , )

Real Good Stuff - Cover

Vad får man om man blandar Harvey Pekars American Splendor och Charles Bukowskis liv?

Någonting mycket likt Dennis Eichhorns väldigt underhållande serietidning Real Stuff från början av 90-talet skulle jag tro. Den innehåll kortare självbiografiska berättelser skrivna av Eichhorn och illustrerades av i princip alla mer eller mindre kända indie-tecknare: Robert Crumb, Donna Barr, Chester Brown, Lynda Barry, Mary Fleener och så vidare; listan är lång och imponerande.

Och Eichhorns manus förtjänade den stjärnspäckade listan av illustratörer. Ibland har jag sett klagomål på att självbiografiska serier för ofta bara är gnälliga och beskriver ett liv som bara de närmast sörjande kan vara intresserade av, men det gäller inte Eichhorn. Serierna var späckade med droger, sex, rock-and-roll, slagsmål och annat gottigt, men det som gjorde det till en så bra läsning var att det spektakulära händelserna parades ihop med en oväntat godmodig ton, nästan feelgood, och en ärlighet som man sällan ser.

Real Good Stuff - Christian

Om jag skulle jämföra med en annan väldigt självutlämnande serieskapare, Joe Matt, som gjort sig känd för att i detalj beskriva framförallt sitt sexliv på ett väldigt osmickrande vis så skulle jag säga att när jag läser Matt så känns det som att han hela tiden är medveten om att han lämnar ut sig själv för hela världen att se men att han närmast neurotiskt känner sig tvungen att göra det, att vara ärlig. När jag läser Eichhorn känner jag istället att han helt enkelt inte bekymrar sig för vad andra ska tycka eller tänka; är det en bra historia så är det, och det är inget mer med den saken :-)

OK, så varför en lång utläggning om en 20 år gammal serietidning (20 nr kom ut, och om ni får chansen så läs dem)?

Kickstarter är svaret.

För bland alla Kickstarter-projekt fick jag tips om att det lilla förlaget Poochie Press tänkte ge ut en ny Eichhorn-bok, med precis samma upplägg som Real Stuff, men med namnet Real Good Stuff. 64 sidor serier i form av två tidningar sammanbundna i en magasinliknande häfte med nya historier, och jag kunde inte låta bli trots att det var ganska dyrt (som med alla Kickstarter-projekt är det ofta den internationella fraktkostnaden som gör det dyrt).

Boken damp ner i brevlådan förra veckan, och jag läste den omedelbart (det är inte precis svårlästa tunga serier utan tvärtom utmärkt underhållning). Och faktiskt tycker jag att konceptet fungerar bra fortfarande. Hate Man, om en man som Eichhorn träffar på som kommit på att hatet är det bästa sättet att följa bibelns lärdomar, och Christian Duty!, om när Eichhorn jobbade som taxichaffis och var den enda som vågade köra den våldsamma alkoholisten Christian när barerna slängde ut honom, är typiska exempel på Eichhorns förmåga att lära känna udda människor och hamna i de mest besynnerliga miljöer.

Real Good Stuff - Hate Man

Så för mig, ett fan från fordom, var det väldigt trevligt att få läsa mer av Eichhorns serier; så trevligt att jag misstänker att jag kommer läsa om alla Real Stuff-tidningarna snart också (och kanske avläggaren Real Smut med, som enbart fokuserade på sex). Om man inte läst honom förut är det här en bra introduktion som kanske inte innehåller de allra bästa historierna (det märktes också i Real Stuff där de första numren hade de absolut bästa historierna i all sin gonzo-prakt, men tidningen var trots det riktigt bra ända till slutet) men som är väl värd att läsa. Jag är rätt säker på att om man läser honom så kommer man antingen vilja läsa mer när boken är slut eller aldrig någonsin se mer av det; hans serier är, hur ska jag säga, väldigt mycket…mycket…ja, kanske helt enkelt bara väldigt mycket!

Direktlänk 6 kommentarer

Woman Rebel – The Margaret Sanger Story

12 november, 2013 at 00:12 (Biografiska serier) (, , )

Woman Rebel - Cover

Okej, en ny bok av Peter Bagge vankas det idag. Kommer den vara bättre än de två senast recenserade, den usla Other Lives eller den senare och något bättre Reset? Läs på för svaret!

Woman Rebel – The Margaret Sanger Story är en biografi över Margaret Sanger, en förgrundsgestalt när det gäller preventivmedelsrådgivning, familjeplanering och kampen för kvinnors rättigheter. Boken följer hennes liv från födseln 1879 fram till hennes död 1966, med fokus på hennes kamp för att göra information om preventivmedel och sexualkunskap tillgänglig för alla. Det kanske låter lite torrt men det är det definitivt inte: Sanger slogs med vildsint energi mot konservativa politiker, präster, läkare; i princip hela etablissemanget. Att hon dessutom var övertygad vänster, politiskt sett, gjorde det inte enklare för henne, och att hon var kvinna var förstås det förskräckligaste av allt. Hur kan en så spröd varelse vilja tala om så hemska och obehagliga saker som hur barn blir till och vad man kan göra för att undvika att bli gravid om man inte vill det?

Woman Rebel - Besök i slummen

Jag förstår varför Peter Bagge blivit intresserad av att göra en serie om Sanger. Bagge gillar ju att överdriva känslor (han är knappast en finlirare när det gäller att skildra människors reaktioner) och Sanger som hela tiden är beredd att attackera och driva sin egen linje och ignorera alla andra känns som en typisk Bagge-karaktär. Att hon sen förutom att vara en skicklig övertalare också anslöt sig till idealet fri kärlek och umgicks med de allra mest kända personerna under många decennier gör bara historien ännu mustigare. Som hennes möte med sexologen Havelock Ellis som resulterar i en scen som skulle passat precis lika bra i Bagges tidning Hate, med undantaget att det här rör sig om historiskt korrekta detaljer istället för fantasifullt fiktioner :-)

Men givetvis är det här också en serie med ett budskap. Om inte annat blir det resultatet eftersom så mycket av Sangers liv gick åt för att kämpa för en modernare syn på sexualitet och allt som hör till. Sanger ger ut undergroundtidningar där hon och hennes bekanta skriver om vad de anser viktigt, med resultatet att amerikanska posten stoppar all distribution på grund av det snuskiga innehållet (dvs artiklar om kvinnors rätt, preventivmedel, anarkistiska upprop (inte skrivna av Sanger men hon ansåg att alla hade rätt att tycka vad de ville)) och därefter ett fängelsestraff för henne själv. Hon håller föredrag för kvinnor om hur de ska skydda sig och det spelar ingen roll vilka hennes åhörare är eftersom alla har rätt till kunskap, oavsett om de är borgerliga storstadsbor från norr eller Ku Klux Klan-medlemmar från södern. Hon samlar pengar in pengar från vara vem det vara må för forskning efter bättre preventivmedel (bland annat till de forskare som senare framställde p-pillret), även om bidragsgivare som John Rockefeller Jr befann sig på den politiska motståndarsidan.

Woman Rebel - HG Wells

Kort sagt framstår hon som en beundransvärd person med extrem energi, en hel del kluriga egenheter, och säkert på många sätt frustrerande att jobba med, precis som alla fanatiker. Med andra ord ett utmärkt biografiobjekt!

Nog om Sanger, mer om Bagge.

Först måste jag säga att teckningarna såg bra mycket trevligare ut än i hans tidigare nämnda böcker. Den största anledningen till det är färgen för till skillnad från Other Lives och Reset är det inte längre gråskalor som gäller. Det känns lite underligt att vara glad över att Bagge tecknar i färg när jag är en av dem som tycker att hans bästa serie Hate förlorade en hel del när den upphörde att skapas i svartvitt. Men egentligen är det inte så konstigt: Bagge i svartvitt är en njutning medan Bagge med gråskalor är mycket tristare. Hans bigfoot-stil passade väldigt bra med hans grovhuggna svartvita stil med mycket skrafferingar och allmänt ruffiga känsla där en del av den känslan försvann med färgens intåg. Däremot var det inget direkt fel med hans teckningar i färg eftersom det fortfarande ser tydligt serieartat ut, i en egentlig väldigt klassisk komisk stil. Men hans gråskaliga serier däremot saknar både den omedelbara närheten hos det svartvita och den läsvänliga känslan från färgen. Ergo, helst svartvitt när han gör ruffiga, bökiga serier, färg när han siktar på bredare publik, men grått ska bort!

Vad gäller manus så har vi ju det lilla problemet med att det är en biografi och det ställer alltid speciella krav på författaren. Ska det bli en tjock biografi som täcker in allt som går? En tunn där fokus är på de viktigaste delarna? En fantasifull omtolkning där stora friheter tas?

Bagge har valt att göra en relativt tunn bok på enbart 72 sidor (om man inte räknar med de rikliga textnoterna i slutet) där han gör många korta nedslag i Sangers liv, ofta bara på en sida eller två. Tanken är nog att försöka ge en fullödig beskrivning av Sanger medelst blixtbelysning men själv tycker jag nog att det bara fungerade sådär. Det kändes rätt hoppigt och jag fick inget riktigt grepp på Sanger själv; jag skulle gärna sett åtminstone en handfull längre episoder för att få en djupare känsla för vem hon var. Enstaka scener fungerar givetvis bra eftersom Bagge när han får till det är skicklig på dialoger, speciellt när det är starka känslor med i bilden, men jag kan inte låta bli att tycka att serien skulle kunnat vara bättre.

Så, bättre eller sämre än Other Lives och Reset? Jag måste nog säga bättre för min del, trots brister, eftersom jag blev nyfiken på Sanger när jag läste och efteråt läst en hel del mer om henne; det gör också att serien nu känns bättre eftersom jag själv kan fylla i luckor som saknas och har en bättre helhetsbild. Därmed är jag också helt säker på att jag kommer komma ihåg den här boken bra mycket bättre än de andra två. Men som ren serie betraktad är den ungefär på samma nivå som Reset, förutom att teckningarna är mer lyckade här då ;-)

Woman Rebel -Arrest

Direktlänk 6 kommentarer

Fridas resor

6 september, 2013 at 23:39 (Biografiska serier, Svenska serier) (, , )

Fridas resor omslag

Dags för en serie som jag verkligen sett fram emot alltsedan jag hörde att den var på väg: Frida Ulvegrens självbiografiska Fridas resor. För den som inte vet vem hon är har jag recenserat några kortare serier av henne förut och hon har också synts till då och då i antologititlar som Zelda – Sex Out West och i Rocky. Ofta med självbiografiska inslag och med en rå energi i serierna som jag verkligen gillat; leta upp serierna för det är de värda.

Hursomhelst är Fridas resor, hennes första egna bok, en smula annorlunda: Här handlar det om en enda lång berättelse om hur Frida som ung, kanske alltför ung, blir fotomodell. Eftersom det såklart är hur lockande som helst med vad som verkar vara ett glamoröst jobb och jetset-liv, för att inte tala om att bli behandlad som en vuxen och få resa utomlands, skriver hon kontrakt med agenturen. Lite osäker är hon på varför just hon blir anlitad när en del av människorna på agenturen ideligen klagar på hennes utseende (hållning, gångstil, solbränna, …), men å andra sidan blir hon ju anlitad för modelljobb så allt kan väl inte vara fel?

Precis som utlovats på det underbara omslaget (som verkligen känns som ett halvdant månadstidningsdito, inklusive den glassiga/kitschiga guldfärgen) får vi sen följa Fridas äventyr i Italien, Grekland och andra länder, alltid helt själv utan vuxet sällskap. Själv blev jag uppriktigt orolig flera gånger och tänkte att nu, nu kommer det gå alldeles åt helvete; situationerna kändes upplagda för standardberättelsen ”Ung kvinna råkar illa ut med slemmo i modevärlden”.

Fridas resor - Dålig idé

Jo, ja,… Hm.

Men efterhand visar det sig att det här inte är den sortens berättelse. Visst blir det någon jobbig episod, men det går aldrig riktigt illa. Utlandsresorna fungerar bra: Det finns alltid någon som har ordnat boende, resor mm. ”De fixar allt. Jag kan vara lugn.” tänker hon på ett ställe och det stämmer faktiskt, agenturen fixar allt. Och det är bitvis glamoröst med lyxliv i Malaysia, yachter, gratisfester och så vidare. Så varför finns det hela tiden en smått ledsen känsla i bakgrunden, en känsla av att det här trots allt inte är så bra som det kan verka på ytan?

Svaret antyds då och då men är tydligast i slutet: Modelljobbet handlar till syvende og sist om att alla kommer behandla dig som en vara, som ett objekt man kan kritisera utan tanke på att det faktiskt är en i det här fallet mycket ung kvinna man kritiserar för hennes utseende. Visst är det en egoboost att vara en modell eftersom det borde betyda att andra tycker man är vacker, men det betyder också att du kommer bli bedömd efter ditt utseende; andra egenskaper är helt irrelevanta.

Sen att Frida är så ung som hon är gör det givetvis etter värre; jag kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara att i den åldern åka ensam utomlands och försöka upprätthålla någon slags inre självrespekt när du konstant skyfflas runt till personer som säger ”Gör A! Gör B! Gör C!”. Otroligt spännande och kul, säkert, men på samma gång säkert väldigt jobbigt i längden.

Fridas resor - Bedömning

Ulvegrens teckningar är livfulla som alltid och jag gillar att Kartago vågat spendera pengar på utgåvan med tjockt papper och lyxigt omslag (som redan nämnts) men ändå inte dyr, sidantalet till trots. De som gillar anatomiskt korrekthet och prydliga teckningar får leta någon annanstans för här är det närmast undergroundstilen som gäller, men det är inte alls en amatörmässig undergorund; stilen är väldigt driven och väldigt trevlig att läsa tycker jag, och det är en stil som känns mycket serieaktig. Ibland läser jag serier där tecknaren har en personlig stil, precis som här, men där det inte känns som serier utan mer som en illustrerad berättelse och det är rätt sorgligt.

Så japp, Fridas resor är precis som jag hoppades en utmärkt serie. I början kände jag mig ändå lite besviken eftersom den inte var riktigt lika rolig och spretig som hennes andra serier, men allteftersom jag läste försvann den känslan. Det här är mer av en roman medan de andra serierna jag läst snarast varit personliga kåserier så det annorlunda tonfallet är bara helt naturligt. Sen är det också skönt att läsa en självbiografisk serie som har en rejäl och ovanlig historia att berätta; i längden kan det bli lite tröttsamt när det enda handlingen består av är hur serieskaparen har ångest över sitt liv. Visst kan också sådana självbiografiska serier vara bra, men när det blir för mycket av den typen så… :-)

 

PS. När jag skriver Frida i texten ovan menar jag karaktären i serien; när jag skriver Ulvegren menar jag hon som står bakom boken. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Hölderlin, Delany, Wolff: Bread & Wine

21 augusti, 2013 at 23:30 (Biografiska serier) (, , )

Bread & Wine cover

Om förra inlägget handlade om en man fylld av hat handlar dagens istället om någonting betydligt trevligare, nämligen en man fylld av kärlek. Mannen är den kända amerikanska författaren Samuel R Delany, och föremålet för hans känslor är Dennis, en hemlös man som Delany en dag stöter ihop med på gatan där Dennis säljer gamla böcker. De språkas vid, de träffas på samma ställe flera gånger, och efter några månader blir det allvar: Tillsammans kommer de överens om att träffas på ett hotell i närheten för att se om de förutom att vara vänner även fungerar som ett par.

Det är en mycket ovanlig bok, Bread & Wine (titeln kommer från en dikt av Hölderlin som citeras på flera ställen). En berättelse om kärlek där huvudpersonerna är män är inte längre så ovanligt men en självbiografisk där författaren faller för en delvis väldigt nergången uteliggare är desto rarare; beskrivningen av hur Dennis tar av sig skorna för första gången på tre månader och sedan tar sin första privata dusch på sex år är fascinerande.

Men det ovanligaste är egentligen någonting annat, nämligen hur trots de tvås extremt olika bakgrund det aldrig blir en freakshow utan istället bara en djupt kärleksfull beskrivning av en människa som Delany alltsedan 1991 också bott tillsammans med. Dennis bakgrund skildras inte som någonting som har med Dennis själv att göra utan är bara en egentligen trivial detalj om hur hans liv just för det tillfället var. Ingenstans får jag som läsare ens en gnutta känsla av att Delany någonsin bryr sig det minsta om hur udda det skulle kunna verka/låta med att han hittat sin stora kärlek på gatan i New York.

En stor del av berömmet för hur hela boken genomstrålas av kärlek ska tecknaren Mia Wolff ha som med sina svartvita teckningar perfekt fångar de två männen i alla deras faser (den begynnande vänskapen, det ångande sexet som skildras precis så grafiskt det bara går, det sammanboende paret). Känslan i teckningarna är som en mycket polerad undergroundserie som råkat dyka upp några decennier senare.

Bread & Wine - Hotell

Serien är bra 44 sidor lång men det hinns med en hel på sidorna. Utgåvan som jag läst är från Fantagraphics som gav ut boken igen i år efter att den varit utgången sedan länge (originalet gavs ut för ungefär 15 år sedan), och den innehåller förutom serien också ett förord av Alan Moore (rätt ointressant, tyvärr) men också dels ett efterord från originalutgåvan, dels ett nyskrivet efterord där Delany, Dennis och Wolff kommenterar serien. Båda efterorden fördjupar serien och är för en gångs skull väl värda att läsas; ofta tycker jag både förord och efterord tenderar att göra läsningen mindre värd men den här gången är det annorlunda. Åtminstone vad gäller efterorden ;-)

Som avslutning ska jag nämna en oväntad detalj vad gäller boken i sig: Förutom den engelska utgåvan som alltså Fantagraphics står för så har den här boken också precis kommit ut på svenska. Åtminstone enligt uppgifter på Facebook, Kulturhuset och Stockholm Pride. Men tyvärr är förlaget som står bakom, gamla klassikern Epix, inte precis det bästa på att marknadsföra sig eller för den delen ens att göra det möjligt att beställa böcker. På nätbokhandlarna lyser den med sin frånvaro såvitt jag kan se och likaså på Epix egen hemsida. Så eventuellt kan ni hitta den på ert lokala bibliotek, om nu de lyckats få syn på den och de till äventyrs också köpt in den!

Direktlänk 3 kommentarer

Paul Joins the Scouts

5 augusti, 2013 at 23:58 (Biografiska serier) (, )

Paul Joins the Scouts cover

Det är med tvekan jag sätter taggen Biografiska serier på det här inlägget för jag vet faktiskt inte hur pass självbiografiska Michel Rabagliatis serier om Paul är, men förutom att det känns självbiografiskt så står det på baksidan av den nya boken Paul Joins the Scouts att Paul är en ”semi-autobigraphical” karaktär så varför inte? Men egentligen spelar det ingen roll, serien står alldeles förträffligt på egna ben oavsett eventuell sanningshalt :-)

Om man inte läst några av Paul-böckerna kan man egentligen börja med vilken som (det finns sex böcker översatta till engelska, sju på franska); de följer ingen kronologi i utgivningen  utan handlar om olika episoder i Pauls liv: Hans första sommarjobb, en fisketur, hans svärfars död. Teckningarna ser mycket europeiska ut vilket inte är så konstigt eftersom Rabagliati är uppväxt med de franska klassikerna, fransk-kanadensare som han är, och manusen är av de lågmälda slaget med en stor portion värme i.

I PJtS är Paul en ung pojke  och året är 1970, ett år då Kanada drabbades av terroraktioner från FLQ som ville att Quebec skulle bli självständigt. Paul är givetvis inte så intresserad eftersom han är så ung men händelserna glimtar till i bakgrunden och en gång till och ed i förgrunden då en av scoutledarna misstänks för samröre med FLQ. Men i det som skildras i serien är det inga storslagna dramatiska händelser som står i centrum för det gör Paul och hans vänner i scouterna, och vuxenvärldens drama påverkar honom knappast alls. Det viktiga är när nästa nummer av Spirou kommer ut,  hur hans nyväckta intresse för att själv rita serier ska arta sig, hur hans första övernattning med scouterna ska gå, och vad de ska göra på sommarlägret. Det är en rätt idyllisk värld som skildras, med bara små problem, men det är inte det minsta tråkigt att läsa utan väldigt underhållande. För min del misstänker jag att Rabagliati kunde göra en serie om hur Paul går och handlar på stormarknaden och jag skulle tycka det var en trevlig bok att läsa :-)

Paul Joins the Scouts - Asterix

Dock finns det ett problem med boken:

 

SPOILER—

 

 

Jag skriver här ovan att det inte är några dramatiska händelser som står i centrum och det står jag för, trots att i bokens slut alla Pauls närmaste scoutvänner omkommer i en bilkrasch. Olyckan känns besynnerligt malplacerad i boken som fram till dess känts som de andra Paul-böckerna, med huvudsyftet att  skildra en bit av Pauls liv.

Jag har ingen om det jag misstänker stämmer men jag tror att det kan vara det självbiografiska inslaget som spökar här; om det här är någonting Rabagliati var med om som liten så är det förstås svårt för att inte säga omöjligt att inte ta med episoden, men rent litterärt passar den inte in. Kanske hade den gjort det om boken i övrigt hade varit mer medveten om finalen, men det är den alltså inte utan läsningen är precis som de andra Paul-böckerna lugn, småfinurlig och lågmält vardaglig (men med ibland subversiva inslag, som scoutledaren Jean-Claude här). Så tyvärr tycker jag att det som kanske var Rabagliatis anledning att skriva boken gör att den blir sämre. Inte mycket sämre eftersom resan är viktigare än målet i Rabagliatis serier, men ändå.

 

 

—SLUT SPOILER

 

Att en ny Paul-bok kommer ut innebär alltid ett givet köp för mig, oavsett vad den handlar om. Det mindre problemet som nämns härovan är trots allt bara en liten fläck på en serie som liksom alla andra av Rabagliati är högst läsvärd.

Direktlänk Lämna en kommentar

A User’s Guide to Neglectful Parenting

29 juli, 2013 at 23:22 (Biografiska serier) (, )

A User's Guide to Neglectful Parenting cover

Lite sommarlätt underhållning idag, med Guy Delisles A User’s Guide to Neglectful Parenting. Delisle som är mest känd för sina reseskildringarfrån bland annat Nordkorea, Burma och Israel, tar här sig för med att skildra hur man på bästa sätt inte uppfostrar sina barn. Om det är självbiografiskt eller inte vet jag inte men huvudpersonen/pappan ser iallafall ut precis som Delisle brukar rita sig själv i reseskildringarna så det finns nog åtminstone en del realism här :-)

Rent fysiskt är det en pocketbok på knappt 200 sidor men längden till trots går det snabbt att läsa eftersom varje sida bara består av sisådär 2 rutor, med sparsamma textinslag, så det är inte en bok jag fångas upp i och spenderar en hel dag i. Men å andra sidan hade jag väldigt mysigt när jag läste den; några av berättelserna är riktigt bra.

Som exempelvis The Monkey som handlar om hur pappan ska natta sin lilla dotter:

A User's Guide to Neglectful Parenting - The Monkey 1

 

A User's Guide to Neglectful Parenting - The Monkey 2

 

A User's Guide to Neglectful Parenting - The Monkey 3

 

A User's Guide to Neglectful Parenting - The Monkey 4

 

A User's Guide to Neglectful Parenting - The Monkey 5

 

A User's Guide to Neglectful Parenting - The Monkey 6

Varpå han beskriver en tidningsartikel han läst tidigare på dagen om en apa som klättrat in genom ett fönster och plockat upp en baby, med ett hårresande och tragiskt slut. Och sen ett ”Good night honey!” innan han släcker lampan. Neglectful parenting, indeed!

Det som gör serierna så bra är att Delisle har så bra pacing, som i sekvensen här ovan med de pregnanta pauserna mellan replikerna som bygger upp stämningen och spänningen. När pappans replik om apan yttras byts känslan av trevlig nattning omedelbart mot känslan av en (förhoppningsvis mysig) läskig godnatthistoria; att dottern är beredd på någonting sådant är uppenbart. Och när han sen istället berättar historien om apan blir det absurt; av den mysiga skräckisen finns inga spår och den stackars dottern blir dessutom övergiven i mörkret.

Förutom pacingen gillar jag också Delisles deadpan-humor. Det antyds aldrig med en min eller ett ord att pappan gjort någonting horribelt oöverlagt och att situationerna är humoristiska lämnas helt åt läsarens fantasi. :-)

Överlag är det sällan som pappan medvetet gör tveksamma föräldrainsatser. Han är en välmenande men mycket obetänksam vuxen som gång på gång glömmer att hans barn inte är vuxna. I The Monkey vill han egentligen bara vidarebefordra en intressant och udda tidningsartikel som han tydligen gått och funderat på under dagen och har inte en tanke på det lämpliga i att göra det i just det här ögonblicket och till just den här lyssnaren, och i andra serier gör han liknande saker som att iscensätta practical jokes som lär traumatisera ett barn för livet, eller kritisera sina barns teckningar som en professionell serietecknare.

AUGtNP är en väldigt trivsam bagatell som visar att Delisle när han får till det förutom att vara en utmärkt reseskildrare också är en utmärkt humorist. Liten men naggande bok skulle jag vilja beskriva den här boken som!

Direktlänk Lämna en kommentar

Mat för hela slanten: Relish

23 april, 2013 at 17:00 (Biografiska serier) (, , )

Relish - Cover

En seriebok om mat, och faktiskt inte en manga!

Relish samlar ihop diverse självbiografiska serier med det gemensamma temat mat från Lucy Knisley som tidigare publicerats på internet. Vi får följa Lucy som liten flicka när hon följer med sin mamma då denna jobbar i den då nyöppnade och sedermera legendariska matbutiken Dean & DeLuca i New York, när hon flyttar till Chicago och upptäcker den lokala matkulturen, när hon tillsammans med vänner åker till Italien eller till Japan och äter sig igenom det som bjuds. Alltid med gott humör, alltid med god aptit, och med minst ett recept i varje kapitel (och ja, jag blev sugen på att prova på några av dem :-) )

Relish är utgiven av First Second och precis som alla deras andra titlar gillar jag den här på grund av stämningen och de charmiga teckningarna. Men det är inte en av de starkaste titlarna de gett ut, långt därifrån, för därtill är boken alldeles för fragmentarisk. Det märks tydligt att kapitlen ursprungligen publicerats som fristående serier när fakta upprepas, som att hennes föräldrar skiljde sig när hon var liten, flytten till landet från New York, med mera. Knisleys liv med dess fokus på mat och hur maten har påverkat hela hennes familj och hennes sociala liv vore värd en mer genomarbetad bok, en bok som känts mer helgjuten än den här.

Relish - Junk food

Bara en så enkel sak som att publicera kapitlen i kronologisk följd som de utspelar sig och kanske med lätt redigering ändra texten så att en som läser boken inte ska behöva få sig upprepat Knisleys allmänna bakgrund i varje kapitel hade hjälpt, för nu blir det bara slumpmässiga nedslag i hennes historia, huller om buller. Trevliga nedslag, förvisso, men ändå.

Relish är inte en fullträff men som alltid med First Second finns grundkvalitén där, men prova helst att läsa någon episod eller två på nätet innan ni köper boken; varför inte läsa just kapitlet om junk food som sidan härovan är hämtad ifrån?

Direktlänk 3 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare