JJ & MP, igen

23 november, 2014 at 17:55 (Dagspresserier) (, , , , )

Jag har fortfarande inte riktigt läst ikapp alla nya serier som dök upp när jag var ute och reste, men snart så! Idag, några ord om två serier som jag skrivit om flera gånger och ofta tillsammans: Leonard Starrs Mary Perkins On Stage och Stan Drakes The Heart of Juliet Jones (manus av Elliot Caplin). De är två av de bäst tecknade dagspresserierna genom tiderna med mycket likartade teckningar, båda är åtminstone delvis såpoperor, och Starr & Drake jobbade flera gånger tillsammans, så jämförelser är svårt att låta bli. Fast det är klart, den som läst den här bloggen några år vet nog precis vad jag tycker om de två vid det här laget ;-)

Först, Juliet Jones, som i den här fjärde samlingen från Classic Comics Press (som ger ut båda serierna) befäster mina tidigare intryck: Stan Drake är en ypperlig tecknare, men Elliot Caplin är inte en ypperlig författare.

The Heart of Juliet Jones 4 - cover

Drake jobbar på; i de söndagssidor som ingår i boken (reproducerade i svartvitt) använder han sig av en mängd tekniker. Några månader är det en mängd cross hatching, sedan några ,månader med bara svart och vitt, sen kommer några månader med zip-a-tone, och så vidare. Det känns som om Drake experimenterar helt enkelt för att det är roligt. Så inga klagomål där, förutom att av någon anledning finns det en del sidor i början av den här volymen där anatomin är fullständigt fel, med alldeles för stora huvuden, saknade halsar mm; jag har ingen aning om varför men med tanke på hur det ser ut för övrigt misstänker jag att någon mindre skicklig assistent varit inblandad.

The Heart of Juliet Jones 4 - Glasses

Hejdå glasögonen, det var ganska roligt att träffas!

Men manuset saknar precis som jag skrivit tidigare en röd tråd och en förmåga att överraska. Det är små, oftast korta episoder där någon i familjen Jones (Juliet, hennes lillasyster Eve, eller deras far) råkar ut för något problem, som sedan snabbt löses, för att sedan glömmas bort för alltid. Som episoden där Eve plötsligt inser att hon behöver glasögon, varpå hon blir ”upptäckt” av en teaterregissör som fängslas av hennes udda utseende (som alltså består i att hon har glasögon…). Efter att först ha misslyckats när hon kastas in i huvudrollen i pjäsen gör hon succé när hon ärligt förklarar för publiken problemen med föreställningen. Glasögonen? Försvunna, för att aldrig synas till igen i serien.

Och så fortsätter det, med potentiellt omvälvande händelser som nästa söndag glömts bort (inklusive saker som döda/döende fästmän mm). Att så totalt ignorera kontinuiteten kan jag acceptera i vissa serier men i en såpopera av det här slaget känns det inte alls bra. Däremot är berättelserna i sig OK, även om det känns enformigt i längden med att familjen Jones alltid har ett enkelt moraliskt svar på alla frågor, oavsett hur komplicerade de är.

Så, full pott för teckningarna, men med stora avdrag för manus där man måste ha överseende med moraliska pekpinnar en masse och vad jag med kanslisvenska skulle kunna kalla bristande konsekvensanalys. Jag gillar ändå serien, bara så ni vet :-)

Till Mary Perkins, som har en helt annan klass på manus!

Mary Perkins On Stage 13 - cover

Tretton volymer har det hittills blivit, och nu är det bara två kvar innan allting har publicerats. Jag tänkte nog att Starr inte skulle kunna hålla samma höga klass på berättandet serien igenom men jag verkar få helt fel där. För här, i seriestrippar från 1974-75 fortsätter han glänsa.

Ta den första historien i volymen där hon lär känna helylle-skådespelaren Cookie Ayers, en nu snart 30-åring som fortfarande av sin publik ses som den gulliga tonårsstjärna hon var när hon slog igenom. Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om vad som händer i episoden eftersom jag själv flera gånger helt ändrade mig om vad jag trodde pågick när hon ser ut att ha råkat ut för misshandel (och en mycket starkt antydd våldtäkt men Starr kunde givetvis inte skriva det rakt ut) efter en date. Jag vacklade mellan känslor av typen ”Hm, lite klichéartat här” och ”Uh-oh, undrar om Starr är helt ute och cyklar här?” tills jag insåg att Starr hade full koll på vad han gjorde, och att han lyckas täcka in de flesta problem som finns i fall som de här. Mästerligt, helt enkelt!

Lägg sen till att han förutom att kunna avhandla rejält knepiga situationer också har stor portion humor när det passar och en lekfullhet i handlingen som blivit tydligare allteftersom i serien, kanske för att han är mer bekväm med sin roll som författare (han var själv skeptisk till om han skulle klara av att skriva en serie när han började). Här dyker det upp karaktärer som gjorde att jag omedelbart kom att tänka på Little Orphan Annie där Gud, Jesus, jultomten och andra sagofigurer dyker upp i en realistisk serie. Först efteråt kom jag ihåg att Starr tog över just den serien efter att On Stage avslutats. Innan jag hade läst så mycket av On Stage tyckte jag att det varit ett märkligt val med tanke på hur olika jag tyckte serierna var men nuförtiden känns det hur naturligt som helst.

Mary Perkins On Stage 13 - TV

Jag skulle kunna fortsätta att skriva hur imponerad jag är över hur mogen huvudpersonerna (dvs Mary Perkins och hennes inte lika ofta närvarande make Pete) i serien är, det är mycket sällan som det förekommer fördömanden. Inte ens när de tillfälligt blir ansvariga för en knarkande tonåring dyker pekpinnarna upp; den episoden liksom många andra har ett öppet slut där huruvida det kommer att lösa sig är oklart och det enda som är uppenbart är att det oavsett kommer att bli jobbigt i framtiden för missbrukaren pga missbruket. Det gör att när det i On Stage dyker upp representanter för det unga, det moderna, det som garanterat kändes obegripligt och kanske lätt obehagligt  för majoriteten läsarna av serien, så blir det aldrig pinsamt eller med en von oben-känsla. Mary Perkins är en god människa själv men har inga illusioner om att det finns perfektion, hon är alldeles för van vid en värld (showbiz) där det finns drösvis med människor som gör nästan vad som helst för att bli framgångsrika. Som mest är hon ironisk när någon uppträder idiotiskt. Eller för att uttrycka det annorlunda, hon reagerar starkt när någon är ond men hon är väl medveten om att ondska != otrevlighet.

Ok, ordsvadan är över; jag kan bara inte låta bli att skriva om On Stage när jag kommit igång eftersom den är så imponerande och så väldigt kul att läsa. Men nu blir det nog bara max en gång till, som mest, när den femtonde och sista volymen kommit ut nästa år. Jag ser fram mot att läsa den, men kommer bli ledsen att serien är över. Jag får hoppas att Classic Comics Press kompletta utgåva av Starr-skrivna och Drake-tecknade Kelly Green som ska dyka upp i samma veva kan trösta mig lite :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Söndagssidor, volym 2

28 september, 2014 at 22:12 (Dagspresserier) (, , , )

Gasoline Alley Sundays 2

Dark Horse fick ur sig samlingsvolym nummer 2 av både Gasoline Alley och Alley Oops söndagssidor väldigt snabbt; det var knappt att jag hann läsa volym 1 av respektive serie innan den andra dök upp känns det som. Därför är det lite oroväckande att volym 3 inte blivit utannonserad för någon av dem. Det kan vara så enkelt att de vill avvakta för att se hur böckerna säljer vilket är förståeligt, men jag hoppas verkligen att framförallt Gasoline Alley fortsätter att komma ut eftersom det är en väldigt underhållande serie :-)

Hur som, några ord om mina känslor efter att ha läst de här böckerna med:

  • Alley Oop är fortfarande rätt seg, med alltför enkel handling
  • Foozys rimmande blir inte mer uthärdligt med tiden
  • I de sista fem sidorna av Alley Oop-boken dyker tidsmaskinen äntligen upp, så när (om?) nästa bok dyker upp finns det hopp om roligare läsning
  • Gasoline Alley är en fantastiskt trevlig serie: Den är charmig/rolig/vardaglig/fantasifull i en underbar blandning
  • Det ska bli spännande att se söndagssidorna i nästa bok, när Walt och Phyllis har gift sig; i den här boken har episoderna antingen Skeezix i ensam huvudroll eller tillsammans med Walt och jag undrar om det kommer fortsätta så
  • Om Alley Oop var lite trög att komma igenom tog däremot Gasoline Alley slut alldeles för snabbt; jag saknade serien så mycket att jag nu börjat läsa om dagsseriesamlingarna från början (de är också hur trevliga som helst, synd bara att Drawn & Quarterly inte kunnat hitta bättre förlagor*)
  • Både böckerna är otroligt inbjudande att sitta och bläddra i, med det stora formatet och de färgglada sidorna

Som sagt, nu återstår bara att se om Dark Horse fortsätter med samlingarna; tummar hålls (och en av dem lite hårdare)!

 

*: Drawn & Quarterly är extremt noga med design och utformning av sina böcker, men när jag känner mig cynisk misstänker jag ibland att deras nostalgi förblindar dem en smula. Se på deras John Stanley-böcker till exempel, vars yttre design visserligen är genomtänkt men som knappast lär locka några läsare som inte redan vet vad det är för serier och gillar dem, och vars inre i alltför hög grad försöker frammana en nostalgisk känsla av att läsa gamla serier istället för att på bästa sätt presentera bra serier. Ibland finns det skäl för att använda gulnat papper och icke-retuscherade scans av originalserierna eftersom det kan bli alltför grällt och okänsligt med kritvitt papper när färgerna aldrig varit avsedda för det, men här går man till överdrift. Och på samma sätt undrar jag om inte den icke-existerande retuscheringen av Gasoline Alleys dagsstrippar kan bero på att man snarast velat understödja intrycket av att det här är lämningar från en svunnen era. Seth (som designat GA-böckerna) har ju flera gånger visat att för honom är nostalgin viktigare än de faktiska serierna, som hans design av Fantagraphics Snobben/Peanuts-böcker som är betydligt mer nedtonad och dyster än serien själv, eller när han i ett långt förord till just en av John Stanley-böckerna (Thirteen, Going on Eighteen) visar att han inte ens har läst samlingen han skriver om när han ger helt felaktiga uppgifter om serien; jag misstänker att han snarare skriver om serien som han minns den än som den faktiska serie det är.

Direktlänk 4 kommentarer

Smått & Gott: Walt Before Skeezix

10 september, 2014 at 22:31 (Dagspresserier) (, , )

Smått? Knappast. Walt Before Skeezix är en mer än 700 sidor inbunden bok som samlar alla Gasoline Alley-serier (av rättighetsskäl använder förlaget Drawn & Quarterly sig inte av seriens vanliga titel) som Frank King gjorde innan babyn Skeezix dyker upp på Walts farstutrappa; serierna när det sker samlas i den likadant formgivna serien av böcker med titeln Walt and Skeezix.

Gott? Nja, egentligen inte det heller. King är en utmärkt serieskapare, men här har han inte hittat rätt med Gasoline Alley ännu. Serien fokuserar uteslutande på bilar: Inköp. Underhåll. Prestanda. Kostnader. Och framförallt, en grupp män som hänger runt en bil och kommenterar den (eller dess ägare). I början är det en samling anonyma personer, och det dröjer innan några individer utkristalliserar sig: Walt, som kommer bli seriens riktiga huvudperson; Avery, en snåljåp; Doc, en otursförföljd bilägare; Bill, en Svensson.

När det sker blir det lite bättre, men bara lite. Skämten är fortfarande extremt likartade (det enda som läggs till de tidigare bilskämten är hur Walt frekvent gratulerar sig själv till att inte vara gift, när de tre andras fruar syns till), och upplägget med en serieruta/dag uppmuntrar inte heller till några mer ambitiösa berättelser.

Osv

Osv

Men sen börjar det dyka upp regelrätta seriestrippar, och en och annan handling som sträcker sig över flera dagar, och vips blir det mycket roligare när King får chansen att visa upp hur bra han är på att skildra alldeles ordinära amerikans liv på 20-talet (onekligen med stort fokus på bilen). Fast riktigt bra blir det förstås inte förrän Skeezix kommer med i handlingen, och den här boken slutar som sagt innan dess.

Så för stora Gasoline Alley-fans är det här ett givet köp, en samling som gör att det blir möjligt att läsa serien ända från starten, medan de som ”bara” är ute efter någonting bra att läsa gör bättre i att hoppa på de (hittills) fem Walt and Skeezix-böckerna. Eller, alternativt, så kan man läsa den minst lika bra söndagsserien som Dark Horse samlar ihop. Jag skrev om den första när den kom ut, och den andra håller jag just på med och den verkar precis lika trevlig den med!

Direktlänk 8 kommentarer

Cul de Sac

29 juni, 2014 at 22:50 (Dagspresserier) (, )

Cul de sak - Lekplats

  • Lycka: Att läsa en serie som är underfundig, smart, excentrisk och som jag dessförinnan bara vetat om att den fanns, men ingenting mera.
  • Sorg: Att samma serie bara existerade i 3,5 år innan den lades ner på grund av att skaparen, Rickard Thompson, drabbades av Parkinsons.

The Complete Cul de Sac samlar ihop hela den syndikerade serien tillsammans med ett urval tidigare seriesidor som Thompson gjorde innan serien lanserades i stor skala. En box, två böcker, 648 sidor underbar läsning, trevligt presenterat med godkänt tryck och mängder av kommentarer från Thompson om bakgrunden till den kommenterade strippen; ibland är det nästan för mycket av det goda med det sistnämnda eftersom jag vill fortsätta läsa serien samtidigt som jag inte kan låta bli att se vad Thompson har att säga :-)

Så för den som liksom jag levt i en bubbla och missat den här serien, 2000-talets hittills bästa dagstidningsserie, vad handlar Cul de Sac om?

Alice Otterloop förstås, en fyraåring med en inte helt lätt personlighet. Hon får fixa idéer (som att hon önskar sig ”a big, ugly fountain” som julklapp), hon terroriserar sina dagiskamrater (som luttrade omedelbart känner igen tecknen på en dålig Alice-dag varpå de kan inrikta sig på att härda ut), hon har en så kallad bästa vän som hon aldrig kommer ihåg vad hon heter (och den bästa vännen verkar inte riktigt vara överens med Alice om deras relation), hon älskar att dansa på det upphöjda locket till en avloppstrumma. Kort sagt är hon ett enormt frustrerande energiknippe som det ska mycket till för att andra ska tåla henne.

Cul de Sac - Little Neuro

Därför är det tur att hennes familj inte så lätt låter sig rubbas. Som hennes mamma som har mycket humor och ser det roliga i sin dotter, och som inte heller drar sig för att skämta med henne. Eller hennes pappa som lever i sin egen lilla värld, dvs sin minimala bil; när han skjutsar Alice någonstans i den hummar han, sjunger eller gör någonting annat vilket alltid gör Alice lite sur. Delvis för att hon tycker han är jobbig, men mest misstänker jag för att hon inte fån någon chans att själv vara i centrum ;-)

Och sen finns förstås hennes bror Petey, som man med gott samvete kan kalla en andra huvudperson. Han låter sig sällan störas av Alice, trots att hon envisas med att komma in i hans rum och prata med henne (eller rättare sagt, hålla långa monologer); han har ofta fullt upp med att läsa sin favoritserie Little Neuro, en referens till klassikern Little Nemo med den skillnaden att Neuro aldrig gör någonting, kanske inte ens rör sig. För Petey som hatar allt som överraskar eller bryter monotonin låter det nog som en drömtillvaro. Han är stolt över sin topplacering på listan över världens mest kräsna vad gäller mat (han provar aldrig någonting nytt och hans mamma köper specialmat som ska smaka så lite som möjligt); han hatar att vara utomhus; när han blir stressad (dvs mkt ofta) reagerar han antingen med att försöka bita av sig armen eller med att få en utomkroppslig upplevelse.

Han är en mycket egen karaktär som inte påminner om någon annan jag läst om. Alice är rolig och en fantastisk huvudperson, men Petey är den som jag tycker gör serien till någonting ännu bättre, för utan honom skulle Cul de Sac visserligen varit en rolig serie med underhållande bifigurer men han är den som tillför den nödvändiga sältan. Jag förstår att när Bill Watterson (som är ett stort fan till Cul de Sac) bidrog till en auktion till förmån för Thompson och hans sjukvårdskostnader så valde han att göra ett porträtt av Petey.

Cul de Sac - Petey

Det märks nog att jag är väldigt svag för den här serien, och då har jag ändå inte nämnt teckningarna. Det är lite smådarriga ibland, de har en lätt gammeldags känsla med vibbar både av klassiska serier och illustratörer som Maurice Sendak, och Thompson har en väldigt levande linje och en kärlek både till sina figurer och till seriemediet som är hur uppenbar som helst. Suggestiva är de dessutom, kanske mest tydligt i de ofta förekommande teckningarna av Alice lekplats med dess gigantiska rör-rutschkanor (finns det något svenskt ord för sådana?).

Så för den som inte läst serien innan, gör det; det här är väldigt, väldigt bra!

Cul de Sac - Söndag

Boken finns att köpa bland annat här:

Direktlänk 1 kommentar

Kriget kommer: The Junior Commandos

24 juni, 2014 at 23:29 (Dagspresserier) (, )

Little Orphan Annie 10 - cover

Min scanner är lite krasslig så dagens bilder är via mobilen; kvalitén är därefter :-)

Det är nästan på dagen fyra år sedan jag senast skrev om IDWs utgivning av Harold Grays klassiker Little Orphan Annie så dags för en uppdatering!

Så vad har hänt sen sist, dvs vad hände i serien 1935-1943?

Först och främst fortsätter serien att vara fantastiskt underhållande läsning. När den är som bäst är den en fascinerande skildring av 30-talets USA, med Annie i huvudrollen när Gray berättar sina långa historier om hur människor på livets skuggsida kämpar sig uppåt. Hårt arbete, ärlighet, och en stor dos hårda nypor när det behövs är framgångsreceptet; det är uppenbart att Gray har en väldigt stark övertygelse hur ett bra liv ska byggas.

Konservativt, javisst, men mycket typisk för hans amerikanska generation, och det finns gott om andra serieskapare med samma sensmoral från samma tid, som exempelvis Carl Barks med Joakim von Anka som det tydligaste exemplet. Om man bortser från att Gray är betydligt mer uttalat politisk, med personer som håller långa förklarande monologer om hur man ska vara och en handling som kan vara råare eftersom serier i dagstidningarna fick innehålla ett vuxnare innehåll än Disney-tidningarna, så är Joakim von Anka och Annies fosterpappa Daddy Warbucks lika som bär vad gäller hur de uppträder och den moral de predikar.

Det som jag fortfarande överraskas av när jag läser Annie är hur serien kan vara så bra och så engagerande trots alla inslag som borde vara avskräckande för mig:

  • Moralpredikningar en masse, och inte är de subtila precis
  • En överväldigande textmängd som fyller rutorna, oftast bestående av en ensam person som funderar högt, ett mycket konstlat berättande
  • Stela teckningar, närmast lite gnetiga i sin stil
  • Episoder som följer ungefär samma mönster hela tiden: Annie skiljs från Warbucks; Annie hamnar hos person/familj som har privata problem; Annie hjälper dem att lösa dem
  • Serien är mycket uttalat kristen, och hittills har mycket lätt identifierade versioner av både Gud och Jesus dykt upp (mr Am och Sam, respektive)

Men serien fungerar som sagt alldeles ypperligt. Moralpredikningarna och den stora textmängden känns efter ett tag bara som en fördel, någonting som gör serien till någonting alldeles särskilt och personligt.

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn (att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i)

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn och att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i

Dessutom gör de att när jag läst någon av de längre episoder (de kan ibland sträcka sig över ett helt år) så är det som om jag läst en rätt rejäl bok tack vare tiden det tar att läsa och att Gray hinner med att mejsla ut handlingen i detalj. Teckningarna känns på samma sätt i längden som ett personligt uttryck, precis som de återkommande motiven är det som utmärker serien och gör den unik. Och de kristna inslagen är uppfriskande egensinniga inslag i en annars ofta mycket realistisk serie :-)

Överlag är det Grays omsorgsfulla presentation som ger serien dess värde. Gray är inte världens bästa tecknare men det är uppenbart att han lagt ner mycket tid på att göra de allra bästa teckningarna han kan, och på samma sätt är jag säker på att han lagt ner extremt mycket arbete på manuset för att få till alla detaljer och för att inte göra några misstag. Det är ett suveränt hantverk där Gray får ut maximalt av sin förmåga, och han vet vad läsaren vill se.

Och även om han återanvänder sina motiv tar han inga enkla genvägar: Det finns många personer som Annie träffar genom serien som jag saknar när de försvinner, men Gray låter henne aldrig återvända till platser och personer hon redan besökt. Istället blir det nya städer, nya familjer, och nya vänner som vi på sin höjd får se refereras i förbigående när Annie sen lämnat även dem. Det skulle vara så mycket enklare för Gray att inte alltid behöva hitta på nya karaktärer men Gray är inte den som väjer för hårt arbete. Jag vet inte hur det kommer se ut i framtida samlingar av senare år, men efter att nu ha läst de första tjugo åren av serien uppskattar jag hur minimalt med återanvändning det varit; jag vet inte om jag läst någon dagsstrippserie av samma typ som gjort något liknande.

Det är alltså när serien är som bäst. Tyvärr är de senaste volymerna ett exempel på när det inte är en lika bra serie. En del av problemet är att det alltid är lite trist när han faktiskt återanvänder karaktärer, närmare bestämt Daddy Warbucks hejdukar som Punjab och the Asp,  och att det är relativt gott om episoder som involverar Warbucks. Dessa fokuserar ofta på tristare saker som kapitalism, avundsjuka mot Warbucks, eller är mer vanliga action-episoder istället för de mer allmängiltiga mänskliga problem som episoder med Annie i huvudrollen oftast handlar om.

Men det stora problemet är andra världskrigets början. Den senaste volymen, med undertiteln The Junior Commandos, handlar nästan bara om det. Annie organiserar barnen i staden hon för tillfället bor i i en armé, och de spenderar sedan all sin fritid med att arbete för USAs krigsinsats. De säljer statsobligationer, de återvinner metall, de hjälper familjer som har det tungt pga frånvarande fädrar/mödrar, och så vidare. Det finns många för Gray typiska och bra detaljer, som att kvinnor plötsligt visas i helt andra roller än förut och att vardagsrasism berörs

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

(inte alltför mycket eftersom det knappast skulle uppskattats av majoriteten av läsarna, men Gray är sin vana trogen noga med att påpeka att alla människor oavsett kön eller hudfärg kan bidra med lika mycket), men det är i det lilla; i det stora är handlingen lite småtrist utan den vanliga vardagsdramatiken som istället ersätts av krigspredikningar och tråkiga ordinära äventyr à la ”Annies kommandostyrkor avslöjar tyska spioner”.

Och när handlingen någon gång verkar dra mot någonting intressantare, som den ensamstående mamman med psykiska problem som av alla kallas Crazy Kate, så avslutas de trådarna alltför snabbt och snöpligt. Där Gray tidigare glatt skulle spenderat månader på någonting sådant löser sig problemen här alldeles för enkelt; i en av de här trådarna drar han sig inte för att helt simpelt lösa problemet med en doktor som felbehandlar sina patienter genom att låta blixten slå ner och döda honom. Krasch, bom, problemet löst! Jag saknar verkligen den tidigare nednötningen av mig som läsare där Gray maler på och maler på tills allting är utrett från A till Ö, utan snabba genvägar.

Men som sagt, många detaljer är fortfarande utmärkta, och även de mest slentrianmässiga spionintriger kan Gray göra någorlunda intressanta, så om de tidigare samlingarna är klockrena fullpoängare är den här ändå en högst rekommenderad läsning. Som avlutande konsumentinformation/varning ska jag dock nämna att den är proppfull med de mest rasistiska uttryck man kan tänka sig vad gäller tyskar och japaner; Gray är inte den som sticker under stol med vad han tycker och när han som här är inriktad på att USA ska vinna ett som han anser rättfärdigt krig skyr han inga medel. Men han är, som sagt, en av de allra (kanske den allra) bästa hantverkare inom seriemediet som jag någonsin läst, och det räcker mycket långt.

Direktlänk 4 kommentarer

Buz Sawyer – Tyfoner och smekmånader

8 juni, 2014 at 14:29 (Dagspresserier) (, )

Buz Sawyer 3 - cover

Dags för några ord igen om Roy Cranes klassiska äventyrsserie Buz Sawyer; jag har nyligen läst den tredje volymen av Fantagraphics utgåva och har några saker jag vill säga :-)

När den första volymen kom ut skrev jag att den var bra men alltför fokuserad på andra världskriget för att bli riktigt bra, och att jag därför såg fram mot volym två. Och mycket riktigt, den boken är ett fantastiskt exempel på en utomordentligt trevligt tecknad äventyrsserie med lagom blandning av äventyr, komedi och romantik.

Men den tredje volymen känns lite mer problematisk, tyvärr, vilket inte bådar så gott för framtida volymer. Cranes svartvita teckningar är lika bra som någonsin; jag älskar hur han använder Zipatone bättre än kanske någon annan gjort. Däremot har manusen en del svagheter som jag reagerade på den här gången. Det är egentligen inget nytt, men av någon anledning irriterade jag mig på dem mycket mer än förut. Kanske var det bara att jag inte riktigt var på humör men jag tror inte det, utan min känsla är att Crane vid den här tiden tappar lite av sitt gung ho-humör och när hans serie därför blir en smula vanligare och dämpad vad gäller hur han till exempel skildrar män och kvinnor blir tidens fördomar uppenbara.

Bra

Bra

Exempel: Som titeln på volymen antyder gifter sig Buz här med Christy. När hon dök upp i serien är hon en väldigt frisk fläkt och att Buz faller för hennes energi och gåpåar-anda känns fullständigt självklart, med tanke på att han själv är likadan. I den här volymen börjar hon likaså starkt, när hon själv letar upp Buz när han råkat i problem, och sedan glatt gifter sig med honom, väl medveten om att han knappast är typen som vill slå sig ner till ett stilla hemmaliv. Men så fort de är gifta så börjar hon förändras.

Visst följer hon med honom när de bosätter sig i mörkaste Afrika (det är verkligen den klassiska karikatyren av mörkaste Afrika, fullproppad med vilda djur och konstigt klädda invånare) för att starta upp en oljekälla men hon kan inte låta bli att tycka det är jobbigt att inte få ha sitt drömhus ifred. Det är lite lustigt men jag får en stark känsla av en splittrad Crane: Å ena sidan vet han att Christys charm och styrka som person i serien är att hon är udda, att hon är modig, att hon tar egna initiativ och inte följer mallarna. Å andra sidan kan han inte motstå vad jag antar var ett tryck från samhället i allmänhet och kanske även sina egna känslor att en gift kvinna måste bete sig på ett visst sätt (kanske framförallt i populärkultur). Så det är inte så att hon helt tappar charmen, men det dyker alltför ofta upp inslag som går på tvärs mot den personlighet hon hittills visat upp. Med andra ord tror jag att den skickliga författaren Crane, dvs den som vet vad som fungerar med Christy i serien, förlorar kampen mot den konservativa Crane, dvs den som har en uppfattning om hur riktiga amerikanska gifta kvinnor ska vara.

Mindre bra

Mindre bra

Sen finns det andra inslag som stör mig också, som den redan nämnda trötta skildringen av Afrika (jag älskar hur Crane tecknar djur och miljöer, men hur han presenterar Buz afrikanska medhjälpare…). Och det känns rätt osmakligt att Buz jobb är att hjälpa ett amerikanskt oljebolag när de har trubbel utomlands, som i det första äventyret i boken där det går rykten om en revolution i ett sydamerikanskt land som måste stoppas för annars riskerar bolaget att förlora sina investeringar. Om revolutionen är rättmätig eller ej nämns inte med ett ord. Jämför det med hur det tidigare varit i Cranes serier när till exempel Captain Easy deltagit i revolutioner för att störta någon ond despot, och det blir rätt tydligt att Crane här skildrar ett mycket krassare samhälle där amerikanska pengar är viktigare än allt annat. Ett ytterligare tecken på att Crane gått åt det konservativa hållet och tappat sin ungdomliga entusiasm och idealism.

Hårda ord men välförtjänta tycker jag, för det är en i grunden riktigt bra serie det här vilket gör att bristerna blir desto mer uppenbara. Jag kommer definitivt köpa fler volymer när de kommer ut, men om/när Crane inte längre är lika skicklig i hur han använder seriemediet så blir det nog ett slut på det för min del eftersom jag misstänker att det inte kommer finnas tillräckligt mycket av charmen kvar då :-/

Direktlänk Lämna en kommentar

Bill Watterson tecknar serier igen

7 juni, 2014 at 14:14 (Dagspresserier, Serienyheter) ()

Well, tre rutor och det är iallafall något ;-)

Jag har inga planer på att låta den här bloggen bli en nyhetssajt men kunde inte låta bli att nämna detta. Washington Post visar och förklarar bakgrunden till seriestripparna här.

Trevlig lördag allihopa!

Direktlänk Lämna en kommentar

Alley Oop i finkostym: Söndagssidorna

2 juni, 2014 at 13:01 (Dagspresserier, Serier) (, )

Alley Oop Sundays v1 - cover

Inte nog med att IDW gav ut ett år av vardagsstripparna med VT Hamlins grottmänniska tidigare i år, utan nu har första volymen av Dark Horses söndagsutgåva anlänt i en bok med imponerande format (samma som deras Gasoline Alley-bok). Men till skillnad från IDW vars bok var menat som ett smakprov så satsar Dark Horse högre: Det här är tänkt att bli en samlad utgåva av alla söndagssidorna av serien, från början.

Tyvärr visar det sig dock att den höga ambitionsnivån är ett problem, för i och med att man startar från början så är det här alltså serier från perioden innan Alley Oop börjar resa i tiden, och jag tycker att det är klart tråkigare serier. Teckningarna är lika trevliga att titta på som alltid, förstås, i den väldigt grovhuggna och cartoonaktiga stilen som Hamlin har, och färgläggningen är också mysig; Alley Oop hanterades av samma syndikat (NEA) som Roy Cranes Captain Easy och släktskapet är tydligt när det gäller hur söndagssidorna ser ut.

Men manusen är inte så kul under den här perioden. Drygt två års söndagssidor handlar det om, där i princip alla handlar om Alley Oop och hans bästa vän Foozys eskapader när de försöker driva en butik. En sida om att skaffa dinosaurie-kött att sälja; en sida om hur Foozy blir sur när Oop säger att Foozy inte kan fånga dinosaurier själv (Oop är styrkan, Foozy hjärnan i deras kompanjonskap); några sidor där Oop försöker starta ett krig med en grannation för att kunna sälja deras överskott av stenyxor till armén (men Foozy har Oop ovetandes redan sålt dem, så skämtet är att Oops arbete var onödigt); som omväxling en sida eller två där kung Guzzle och Oop blir ovänner och försöker lura alt. pucklar på varandra; osv.

Alley Oop - War

Det är inte särskilt roligt och definitivt inte omväxlande. En del skämtserier har ju som en poäng att variera ett ytterst begränsat antal situationer i det oändliga, typ Krazy Kat eller Blondie, men Hamlins styrka som serieskapare ligger inte där. Det han är bäst på är den vildsinta, skämtsamma äventyrsserien, men de här söndagssidorna är oftast fristående och i de fall de bildar en kontinuitet blir det aldrig en rejäl handling (men trots det är de bästa episoderna här ändå de som sträcker sig över flera sidor). Kort sagt, en statisk miljö med utan längre episoder är precis fel upplägg för Hamlin känns det som. Lägg därtill den enerverande detaljen att Foozy alltid talar i rim och det blir en serie som jag faktiskt hade lite svårt att komma igenom, och det händer väldigt sällan. Måhända utvecklas serien till någonting bättre under åren som återstår fram tills dess att tidsresandet börjar; man kan alltid hoppas!

Förmildrande omständigheter är dock att det är en väldigt trevlig bok att hålla och att bläddra i, tack vare formatet, färgerna, och som sagt Hamlins teckningar som är väldigt mycket serieteckningar. Plus, för den som gillar det, det faktum att varje sida inkluderar en stor Hamlin-bild på något utdött djur tillsammans med fakta om det. Visst, informationen är 80 år gammal men å andra sidan är de flesta av djuren som skildras flera hundra miljoner år gamla så vad gör väl det? :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Karl-Alfred på 80-talet

29 april, 2014 at 19:13 (Dagspresserier) (, , )

Popeye by London - cover

Dagens serie var en ren chansning som inköp: IDWs samling av Bobby Londons Popeye/Karl-Alfred-serie från 1986-1989. Jag hade inte läst en endaste liten stripp av serien innan, och visste heller ingenting om den. Det enda jag visste var att det lilla jag sett av Londons andra serier, som hans Dirty Duck och några av hans Air Pirates-bidrag (den ökända underground-serietidningen som skildrade Musse & Mimmis sexliv och som Disney stämde) åtminstone hade varit småintressant. Det, plus ett hopp om att något av E C Segars suveränitet skulle kunnat fångas av London och att IDW väl borde ha något skäl till att ge ut boken fick mig att slå till :-)

Låt mig beskriva hur det kändes att läsa serien:

Första stadiet var en känsla av besvikelse. Visst lyckas London fånga en del av Segars mycket säregna blandning av anarkism/nihilism/humanism/humor men den strikta formen med två rutor / stripp kändes snabbt enformig, och eftersom varje stripp var helt fristående kändes den rätt oengagerande. Innehållet i stripparna fylldes med klassiska Popeye-figurer och situationer men det kändes allra mest som billigt publikfrieri. Teckningarna i sin tur var helt OK men även de kändes som Segar Lite, där det spännande och egensinniga tagits bort.

Första stadiet, en av de bättre stripparna...

Första stadiet, en av de bättre stripparna…

Andra stadiet, efter att ha läst ett drygt års strippar, var mer positivt men på ett ganska udda sätt. Det finns gott om referenser till samtiden, som Twisted Sisters, Oliver North mm, och varje gång en helt vanlig stripp följdes av en där 80-talet trängde sig på kändes det som om det jag läste på samma gång var en Popeye-serie och en parodi på en Popeye-serie, à la MAD. Så mer roande, men kanske inte riktigt på det avsedda sättet.

Popeye by London - Stadie 2

Andra stadiet, en typisk stripp

Tredje stadiet var det som gjorde att jag förstod varför IDW samlat ihop de här serierna. I oktober 1987, ett och ett halvt år efter att han tog över serien, överger nämligen London ett skämt om dagen-upplägget och börjar istället med långa äventyr. I början känns det lite svajigt; det är definitivt flera klasser bättre än tidigare men fortfarande har inte London riktigt fått grepp på hur man ska skriva den här typen av serie. Men allt eftersom blir det bättre och bättre, och dessutom verkar det som om det behövdes längre historier för att London skulle hitta en mer egen ton istället för en bara vara en svag kopia av Segar.

De fria fantasier finns med, men det finns definitivt mycket av London själv här, med politik, miljöförstöring och andra egentligen ganska tunga ämnen men som alla behandlas humoristiskt, även om budskapet är tydligt. Så bra som Segar är det inte men London gör ett ärligt försök med en klassisk humoristisk dagstidningsserie, decennier efter deras storhetstid, och lyckas väl.

Sen är det tydligt att det begränsade formatet gör det svårt att få ett bra flyt eftersom varje strip bara får plats med två rutor där den andra alltid ska ha en rolig knorr vilket gör att rytmen lätt blir enformig med replik A -> rolig replik B, replik A’ -> rolig replik B’, osv. Ibland tar dock London och struntar i det och låter helt sonika två dagsstrippar tillsammans bilda en på fyra rutor vilket öppnar upp fler möjligheter.

Tredje stadiet, intron till en ny episod

Tredje stadiet, intron till en ny episod

Ergo, en serie som till slut blir klart läsvärd trots att det finns gott om strippar som inte precis får mig att ROTFL och definitivt förtjänar att ges ut. En volym till ska komma med resten av Londons serier och den kommer jag att köpa vilket jag inte trodde halvvägs in i den här :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Gasoline Alley i storformat: Söndagssidorna 1920-1922

24 mars, 2014 at 20:59 (Dagspresserier) (, )

Gasoline Alley - Söndagsintro

Äntligen!

Kan jag med all rätt utbrista efter att ha läst den första volymen i vad som utlovas bli en komplett samling med Gasoline Alleys söndagssidor. Äntligen, för utgivningen av Frank Kings vardagsstrippar kryper fram i snigeltakt (Drawn & Quarterly som ger ut böckerna har fått ur sig fem böcker på nio år), och när IDW gav ut en samling med Dick Moores senare version av serien visade den sig vara rätt trist. Så för en som jag, som verkligen gillat det jag läst av King hittills, var det en glad överraskning när Dark Horse utannonserade att de skulle ta sig an söndagssidorna.

Jag har läst en del av söndagsserien förut men det här är första gången jag läst en sammanhängande samling och det visade sig att serien var mer lik vardagsserien än jag trott. En nackdel med Best of-samlingar är ju att de tenderar att välja de spektakulära och ovanliga inslagen framför de vardagliga, och de sidor jag läst förut var nästan alla just spektakulära grafiska sidor fyllda med fantasi och sagor. Mycket bra, absolut, men det som jag tyckt mest om i Gasoline Alley har varit det vardagliga, känslan av hur några alldeles normala liv utspelar sig framför mina ögon.

Gasoline Alley - Sagostart

Sidorna i boken är alldeles för stora för att få plats i min scanner så det blir enstaka rutor istället. Här första rutan från 26 november 1922 där Walt ska berätta en saga för Skeezix.

Och nu när jag läst de första två årens söndagssidor så visar det sig att de flesta är av precis den typen. Det finns rätt gott om sidor där Walt drömmer eller där han berättar sagor för sin adoptivson Skeezix, men det som verkligen fungerar är blandningen där det mesta är små enkla skildringar av en dag i Walt och Skeezix liv (det dröjer några månader innan Skeezix dyker upp och det är då serien lyfter) som då och då avbryts av de mer fantastiska sidorna.

Vad är det då jag tycker är så bra med Kings serie, egentligen, dvs varför är Gasoline Alley ett rent läsnöje medan andra serier från ungefär samma tid med på ytan liknande innehåll känns rätt tungrott att läsa?

Först och främst är det hur King förmår att skildra det enkla. De flesta andra serier som är lika gamla (de här sidorna har trots allt mer än 90 år på nacken) känns betydligt jobbigare att ta sig igenom, med enorma textmassor, ibland knöligt språk att tolka, och lite röriga teckningar. För den delen gäller det inte bara serier; det är ytterst få filmer eller böcker som har samma lätta flyt från den här tiden, även om undantag självklart finns. King däremot har en prosa som aldrig känns konstlad eller tillgjord; om andra serier ofta känns som överspelade teaterpjäser på papper är det här istället en riktigt bra dokumentär med riktiga människor.

Sen har vi förstås karaktärerna, med Walt i spetsen (Skeezix är så ung här att han ännu inte har mycket till personlighet). I början, innan Skeezixs introduktion, är han bara en i mängden av obotliga ungkarlar som aldrig tänker gifta sig, men när han får hand om Skeezix utvecklas han till en mycket intressantare person, och någon som jag bryr mig om.

Men jag ser fram mot när Phyllis, Walts framtida fru, dyker upp om några få år; i sidorna i den här boken är Walt rätt ensam om att ha en äkta personlighet (Skeezix är som sagt för liten, och barnsköterskan Rachel som är den som syns till mest dessa två förutan är lite för mycket av en kliché).

Skeezix ja. Gasoline Alley är kanske mest känd för en detalj i serien: Den utspelar sig i realtid. Det betyder att när Skeezix dyker upp i februari 1921 så firar han ettårsdag ett år senare, och så vidare. Så i den här samlingen får vi följa honom från hans tid som lindebarn till att han börjar gå, och till och med prata en smula mot slutet av boken. Det här gör att jag ser ännu mer fram mot kommande böcker för att se hur det ska gå, med andra ord den lyckade såpans kännetecken :-)

Teckningarna är alldeles förträffliga, precis som väntat. De första året eller så publicerades söndagssidorna i lingontryck, dvs inte fyrfärg; det ser bra ut men när King får tillgång till alla färger ser det ännu bättre ut. Precis som manuset är teckningarna enkla men mycket effektiva och sidorna avviker aldrig från layouten 1 bred intro-bild följd av 3×4 vanliga rutor, och de bidrar till att göra serien så lättläst (på ett positivt sätt).

Gasoline Alley - Sagoslut

Och här sista rutan, när Skeezix har somnat.

Slutligen så en eloge till Dark Horse också. Trycket är finfint och designen är inbjudande (inte perfekt, men utan tvekan godkänt). Boken är i storformat men inte lika ohanterligt stort som Sunday Press utgåvor (de har gett ut en volym med utvalda söndagssidor förut); jag gillar Sunday Press böcker men läsvänliga är de inte!

Jag rekommenderar helhjärtat alla som gillar bra serier att ta en titt på den här. Som sagt är den hur lätt som helst att komma in i men om man vill så kan man hoppa in i den på sidan 31, den 20:e februari 1921, då Skeezix första gången finns med. En liten brasklapp dock: Det finns en del inte helt OK skildringar av icke-vita i serien. Inte så problematiska tycker jag eftersom serien inte är av typen enkla skämt som ska skrattas åt utan mer av en underfundig godmodig ton vilket gör att det inte finns triviala skämt med olika etniciteter, men ändå.

Direktlänk 10 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare