97 år sedan: Baron Bean
Den moderna serien (dvs serier från det man började se dem som en speciell konstform, uteslutande Hogarth o dyl) börjar bli gammal. Dagens serie Baron Bean är inte riktigt ett århundrade gammal, men 97 år är inte fy skam! Och med så många år på nacken kan man med gott samvete börja utnämna en del serier till äkta klassiker; för egen del känns det lite löjligt att prata om klassiker som bara är några decennier gamla eftersom det är oerhört svårt att avgöra vad som kommer överleva i långa loppet 
Men Baron Bean är knappast en av dessa äkta klassiker. Visst är den rätt kul och jag gillar definitivt teckningarna, men mer än så är det inte. Den stora behållningen är istället just det historiska värdet: Samtidigt som Baron Bean gick också Herrimans serie Krazy Kat, och större serieklassiker än den finns inte. Eftersom jag älskar Krazy Kat var jag såklart nyfiken på baronen också, så en uppskattande nick skickar jag till förlaget IDW som står bakom den här samlingen med det första årets strippar i en charmig men besynnerlig utgåva (boken har en stripp/sida så resultatet är en tjock, bred men alls inte hög produkt).
Baronen är en typisk dagdrivare; han har ingen synlig inkomstkälla men på något sätt får han ändå mat varje dag, även om han ibland behöver bluffa till sig den. Pengar snor han från sin vän Grimes eller lurar till sig från sin fru, som tillsammans med Grimes fru är de mer jordnära personerna.
Det märks att Herriman inte riktigt vet vad han ska ta sig till med serien. I början är baronen ensam men efter ett kort tag dyker Grimes upp, och deras respektive fruar dyker lika plötsligt upp efter ett halvår varpå baronen+Grimes utan förklaring plötsligt har varsitt hus och hem, från att tidigare ha verkat ha varit närmast luffare. Tjänstefolk har de också råd med (givetvis av diverse etniciteter som inte precis skildras politiskt korrekt, trots Herrimans egen härkomst), så ursprungsidén med en moraliskt flexibel fattiglapp med en självuppfunnen flådig titel är puts väck.
För humorn spelar förändringarna i serien egentligen ingen roll. Rakt igenom är den bäst när den är som mest absurd och helt glatt struntar i realismen, medan den är som tristast när den mest påminner om Agust & Lotta i Amerika. Teckningarna förändrar sig däremot inte alls för Herriman var redan när serien började en driven tecknare. Fast jag måste säga att när i en sekvens en kvinna dyker upp som ska vara en sexbomb ser hon ganska besynnerlig ut:
Som sagt är Baron Bean småputtrig och ibland även bättre än så, men det spelar ingen roll: När jag läser serien blir jag mest frustrerad över hur miljöerna begränsar vad Herriman kan göra. Jag vet ju hur mycket bättre det blir när han helt släpper alla anspråk på realismen och bara svävar iväg över Coconino Countys öken.
Bloom County -> Outland -> Opus
Mer serie-historik idag än serie-recension. Omväxling förnöjer!
I och med IDWs utgivning av Opus är nu Berkeley Breatheds tre dagstidningsserier samlade; sju tjocka böcker allt som allt. Själv var jag både mest nyfiken och mest rädd för Opus: Jag älskade Bloom County, Breatheds första serie, och Outland var en inte oäven uppföljare, men det lilla jag sett av Opus hade uppriktigt sagt sett rent hemskt ut.
För den som inte läst någon av Breathed serier förut hänvisar jag till vad jag skrev om Bloom County när IDW började ge ut serien så ge er av och läs den först…
Bloom County
Tillbaka?
Efter 9 år med Bloom County meddelade Breathed att han ville ta det lite lugnare ett tag, och fokusera mer på teckningarna. Därför avslutade han serien men fortsatte omedelbart efteråt med Outland, en serie som bara kom ut på söndagarna och därför tillät Breathed att fokusera enbart på det. Innehållet var från början en smula mer varierat och teckningarna mer utsvävande, med den nya karaktären Ronald-Ann i huvudrollen. Men pingvinen Opus dök snart upp, och efter ett tag var så gott som alla Bloom County-karaktärerna med igen. Ronald-Ann försvann nästan helt, och huvudrollen innehades nu av Opus, precis som den sista tiden av Bloom County.
Och det var faktiskt helt OK. Det är klart att det var lite synd att Outland inte blev den nystart som Breathed nog hoppats på, men å andra sidan är Opus en genial figur; jag skulle säga en av de riktigt stora och unika i seriehistorien. Jag kan inte ens beskriva hans personlighet på ett vettigt sätt. Visst är han naiv, lättlurad, ibland förbluffande klarsynt, men den beskrivningen gör honom inte rättvisa.
Det som saknades i Outland var de längre episoderna som var lite av ryggraden i Bloom County. Eftersom serien nu bara publicerades en gång i veckan kunde Breathed inte breda ut sig på samma underbara nonsenssätt som innan. Satiren var lika vass och humorn lika lyckad, men om man inte läst Bloom County innan för att få känslan för vilka personerna var så misstänker jag att serien faller lite platt till marken.
Outland
Efter drygt fem år (dvs 1995) lade Breathed ner serien och fokuserade istället på sina bilderböcker (varav några har Opus i huvudrollen). Själv är jag inte så svag för dem eftersom jag tycker bättre om Breatheds satiriska ådra, men de har sålt rätt bra och en av dem, Mars Needs Moms, blev långfilm häromåret (med rätt usel kritik dock).
Opus?
2003 lät Breathed meddela att han skulle göra comeback på seriesidan med Opus, en söndagsserie med just Opus i huvudrollen. Med andra ord, någonting som lät väldigt mycket som Outland. Jag var själv lite orolig eftersom Outland helt klart tappade i kvalité mot slutet och kändes trött, men intresserad var jag. Tills jag såg första strippen:
Färgläggningen är en fullständig katastrof, så usel att jag knappt kunde läsa serien. Och de nästföljande veckorna såg precis lika hemska ut, så jag slutade helt läsa och tittade sen aldrig på Opus mer. Jag var vagt medveten om att den fortsatte publiceras men noterade aldrig när den lades ner 5 år senare. Men sen kom IDWs utgåvor av de tidigare serierna, och när jag såg att de också skulle ge ut Opus i en volym kunde jag inte låta bli.
Och halleluja! Efter några månader slutar Breathed med den hemska sprejfärgläggningen och samtidigt börjar manusen bli bättre. Ärligt talat blir det aldrig lika bra som tio år tidigare, eller för att vara mer exakt blir det aldrig lika kontinuerligt hög kvalité. Enstaka sidor kan vara riktigt bra, men det finns också riktigt dåliga serier, plus att Breathed då och då återanvänder gamla skämt.
Men det stora problemet är trots allt att Opus är en serie för de redan frälsta, som jag. Ta som exempel Steve Dallas som dyker upp igen, tio år äldre med vitnande tinningar. Hur ska nya läsare ha en chans att förstå vad poängen är med honom, om man aldrig läst de tidigare serierna med hans manschauvinism, egoism, omvändelse till en modern jämlik man (efter att ha blivit kidnappad av utomjordingar som hjärntvättat honom) och hans senare återfall? För mig fungerar serierna finfint och jag uppskattar verkligen att se Breathed ta sig an nyare saker som iPhones, Obama, mm, men för andra tror jag att de är snudd på helt poänglösa.
Så de här är ytterligare en av de där böckerna som jag själv är väldigt glad att den kommit ut och läst med nöja men som jag verkligen inte kan rekommendera till andra, förutom de som är fans av framförallt Bloom County. Och eftersom Bloom County nog kan kännas ålderstigen om man läser den första gången idag, med alla då aktuella skämt och referenser, så kan jag tänka mig att det är svårt att värva nya läsare till Breathed. Hans serier (framförallt Bloom County) var en fantastisk serie då det begav sig, men den är inte precis tidlös :-/
En trist klassiker: Dick Moores Gasoline Alley
Gasoline Alley är en riktig långkörare till serie som nalkas sin 100-årsdag. Den har väl aldrig varit vidare känd i Sverige och själv hade jag bara hört talas om den när Drawn & Quarterly för några år sedan började publicera de tidigare åren under namnet Walt & Skeezix (namnbytet var pga rättighetsskäl). Serien visade sig vara riktigt bra; en underhållande vardagssåpa om hur ungkarlen Walt Wallet en dag hittar en övergiven baby, Skeezix, på sin förstutrapp, och hur han sedan förvandlas från sorglös ungkarl till kärleksfull fader.
Serien är mest känd för att huvudpersonerna åldras i mer eller mindre realtid. I dagens serie är Walt drygt 100 år, hans fru död sen några år tillbaka, och Skeezix har även han barnbarn. Därför var jag nyfiken på att se hur serien utvecklas efter åren 1921-1930 som täcks av Drawn & Quarterlys utgivning, så när förlaget IDW nu påbörjat en parallell utgivning köpte jag den första boken.
IDWs bok tar sin början 1964. Tiden är vald eftersom den ursprungliga skaparen, Frank King, från och med då låter Dick Moores, även känd för sina Disney-serier, lägga till sin signatur på stripparna; Moores hade då redan jobbat med serien i flera år.
Men som rubriken antyder blev jag besviken. Visst är det en rätt kompetent gjord serie som dessutom har ett unikt manus; problemet är bara att det unika inte är någonting jag är intresserad av. Vad Moores Gasoline Alley mest av allt liknar är en dagtidssåpa: Vi följer släkten Wallet och deras vänner och fiender genom åren. Någon blir kär. Äktenskapstrubbel av det oförargligare slaget. Någon enstaka kriminalhistoria, likaså oförarglig. Ingenting som händer får på något sätt kunna göra en läsare upprörd så allting som skulle kunna komplicera berättandet lämnas därhän. Ta till exempel Gideon Grubb som är gift med Walts dotter Judy. Ett hopplöst exemplar på alla sätt, men eftersom präktighetsidealet råder så innebär det bara att någon någon enstaka gång påpekar att han kanske inte är deras favoritperson, och när Judy blir riktigt arg (med rätta!) så bor hon bara någon dag hos ett syskon innan hon flyttar tillbaka. Gaaah!
Det är verkligen inget fel på en serie utan egentliga konflikter där alla huvudpersonerna är snälla människor. Läs Walt & Skeezix-böckerna som exempel på det! Men här känns det som om serien blivit kastrerad och att ingenting viktigt någonsin kommer hända. Tempot är förödande likformat utan minsta försök att bygga upp spänning, vilket också liknar TV-serier som Våra bästa år. Jag kan inte låta bli att jämföra med en av mina favoritserier som är samtida med de här stripparna: Mary Perkins On Stage. När jag skrivit om den har jag kallat även den för en såpa och det står jag för. Skillnaden är att den är så oändligt mycket mer varierad i sina storylines, och att den inte väjer för jobbiga ämnen som den dessutom behandlar på ett mycket vuxet sätt.
Några ord om teckningarna också: Moores tecknar skickligt men besynnerligt nog lite stelt, med tanke på att hans Disney-serier är ovanligt ostela (om nu det ordet finns). Jag tycker inte heller att han riktigt behärskar seriens stil heller, där olika personer ser ut som om de kommer från olika serier när graden av stilisering varierar så mycket som den ibland gör här. Kvinnor ser generellt mer realistiska ut med riktiga ögon (som dessutom ofta ser egendomligt stirriga ut), medan männen är mer karikerade och har ögon som antingen svarta prickar eller pupill-lösa à la Little Orphan Annie (fast det händer att ögonen inte beror på könet). Det gör att stripparna blir röriga och oharmoniska tycker jag, som om tecknaren inte kan bestämma sig för hur det ska vara. Samma brist på konsistens syns också när det gäller människornas ålder; i strippen härovan är personerna i övre tonåren, medan i den här nedanför ett medelålders par (föräldrarna till pojken i första strippen) pratar med en drygt 60-årig man (farfar till samma pojke)… (Som vanligt går det att klicka på bilderna för att se en större version.)
Dick Moores Gasoline Alley var intressant att läsa för mig som uppskattat Frank Kings 40 år äldre version, men jag kan inte säga att det är en bra serie. Ovanlig, javisst, men tyvärr på ett enligt mig långtråkigt och ointressant sätt 
3 april 1938: Alex Raymond upptäcker Prins Valiant
Idag: Komparativ seriekonst, med fokus på bildlayout och framförallt textens placering. Deltagare: Alex Raymonds Jungle Jim & Hal Fosters Prins Valiant.
Alex Raymond var en mycket skicklig tecknare men det tog ett tag innan han hittade rätt. När jag senast skrev om hans Blixt Gordon påpekade jag hur han i seriens början tecknade människor så att de såg små och rätt ointressanta ut, innan han började släppa loss mer och lät människorna se ut som i det närmaste övermänniskor, och hur mycket det betydde för en serie där manuset var så undermåligt att det som gör den läsvärd är Raymonds suggestiva illustrationer.
Den reflektionen hade jag efter att ha läst förlaget IDWs första samling med serien. När jag nyligen läste den andra slog det mig att det även här inträffade en förändring till det bättre, och att förändringen den här gången var både mer subtil men samtidigt mycket enkel att tidsbestämma: Den 3:e april 1938 gjorde Raymond en fundamental förändring i hur serien såg ut.
Den här gången tänker jag använda Blixt Gordons topper-serie Jungle Jim* som illustration; att jag valt den är helt enkelt för att den är lättare att scanna eftersom Blixt Gordon-episoderna helt enkelt är för stora för min A4-scanner
Först en typisk sida innan förändringen:
Figurteckningen är redan larger than life, precis som jag skrev om förra gången, men samtidigt är rutorna krampaktigt fyllda med innehåll. Textplattorna/bubblorna tar över och ger ett intryck av en rikligt illustrerad text, och åtminstone mina ögon koncenterar sig nästan uteslutande på läsning snarare än att ta in illustrationerna.
Men sen händer någonting med Raymonds teckningar. Redan veckorna innan 3 april blir layouten av framförallt Jungle Jim lite lösare när Raymond varierar layouten mera. Textmassan är dock fortfarande överväldigande.
3 april 1938:
Insikten som Raymond kommit till är att man faktiskt inte behöver ha vare sig en vit bakgrund till texten eller rama in den. Det är fortfarande mycket text men det är ack så mycket mer inbjudande att läsa. Jämför till exempel ruta två här med ruta 1 i det tidigare exemplet. Här känns det som om det finns mycket luft runt Jim och Lil, medan de tre männen i det andra fallet nästan kvävs under tyngden av textbubblorna som hänger ovanför dem. Att förändringen är ett medvetet val framgår också av att Blixt Gordon samma dag också byter till det nya sättet att inkorporera text.
Det är lite lustigt att steget framåt som Raymond tar här egentligen är ett steg bakåt i seriehistorien; användningen av pratbubblor brukar ju ses som en del av den moderna serien. Men Raymond gör helt rätt: Jungle Jim & Blixt Gordon är båda serier där miljön är allt och handlingen intet, så allting som distraherar från teckningarna ska minimeras.
Slutligen, varför nämner jag Prins Valiant i titeln?
Hal Foster hade tecknat serier långt före 1938, som exempelvis Tarzan. Men 1937 hade Prins Valiant sin premiär, en serie som liksom Blixt Gordon enbart publicerades på söndagar och där teckningarna var det stora dragplåstret. Men Foster satsade redan från början på en serie utan pratbubblor och hade istället oftast all text, inklusive repliker, längst ner i rutan, vilket gjorde att teckningarna själva var utan distraktioner. Ibland placerade han dock in replikerna på andra ställen i rutorna när det passade bättre med designen, som kan ses på det här urklippet från en tidig sida, 8 maj 1937:
Det finns skillnader i Fosters användning av repliker här; till exempel saknas det lilla strecket som Raymond använder för att peka ut den talande, och Fosters språk är fortfarande bokens när han lägger till ”…, exclaims Val hotly.” istället för att repliken får leva sitt eget fria liv. Jag ska också påpeka att de här tidiga Valiant-sidorna fortfarande har ett rätt styltigt språk; när Foster får bättre flyt i det lite senare blir Prins Valiant den fantastiska serie den var.
Men jag tror ändå att det är goda odds på att Raymond tagit intryck av Foster här när han insett att man faktiskt inte behöver använda pratbubblor/textplattor på samma sätt som alla andra. Om omständigheterna, dvs teckningarna och utrymmeskraven, kräver det så finns det andra lösningar, och en illustratör som Raymond kommer tids nog hitta dem även om det förstås går lite lättare om det finns någon annan som redan löst samma problem
* Topper-serie: En serie som delade sida med huvudserien som fanns för de tidningar som inte ville tillägna huvudserien en hel sida i tidningen.
Amend gör det själv: Foxtrot på din iPad
Dags för en av de fåtaliga nyhetsnotiserna här, men eftersom den har att göra med digitala serier som jag skrivit om förut så tycker jag det passar bra: Bill Amend, mannen bakom Foxtrot, har precis bestämt sig för att självpublicera samlingar med serien. Det som gör det ovanligt är att det är en icke-digital serie som dessutom är en av de mest framgångsrika de senaste decennierna, och Amend hoppar helt över att gå via något av de vanliga förlagen. Jag misstänker att det här är något vi kommer att få se mer av de närmaste åren; varför låta förlagen ta merparten av intäkterna om man inte behöver dem? För en som Amend som redan är känd är det givetvis lättare, men med tanke på de framgångsrika webbserierna som finns nuförtiden tror jag nog att förlagen känner sig oroliga.
För närvarande finns Foxtrot bara att köpa till iPaden, men Amend halvt lovar att samlingarna ska dyka upp på andra plattformar i framtiden. En trevlig detalj är dock att i och med att iBooks (Apples eboksbutik) är internationell så går det alldeles utmärkt att köpa samlingarna här i Sverige också, och av någon anledning är det till och med billigare (9 SEK jämfört med 1,99 USD för en samling med 100 strippar). Stripparna är högupplösta så det ser alldeles perfekt ut på den nya iPaden, men jag tror nog att det ser bra ut på de äldre versionerna också. Nördig som jag är skulle jag förstås gärna sett att samlingarna var kronologiska istället för urvalsbaserade, men det kanske kommer sådana också om experimentet går bra
Stora klassiker i stort format: Blixt Gordon & Polly and Her Pals
Förlaget IDW ligger bakom dagens båda böcker, och den här gången har de tagit i från tårna för att imponera. Det är inte de största serieböckerna jag har (den äran tillfaller Sunday Press utgåvor av Little Nemo & Gasoline Alleys söndagssidor), men de är rejält ståtliga ändå. Och serierna man valt passar sällsynt väl för det stora formatet eftersom bådas klassikerstatus i hög grad beror på illustrationerna. Låt mig börja med den mest kända, nämligen Alex Raymonds Blixt Gordon.
Det är de drygt två första åren som ingår i den här boken, och förutom huvudserien ingår också toppern Jungle Jim (en topper är en kortare serie som publicerades ovanför huvudserien för att de båda tillsammans skulle utgöra en hel tidningssida), och givetvis ett förord. För den som läst en del om Raymond förut finns det ingenting direkt nytt att hämta där, förutom att IDW har spårat upp den som var ansvarig för manus till båda dessa serier; det för mig nya namnet Don Moore. IDW ger en ganska fyllig presentation av Moore, väl medvetna om att de grävt upp en hel del ny information om honom. Men de vet också att det faktum att de två serierna alltid omnämns som Alex Raymonds serier är berättigat, för Moores bidrag är inget att hänga i julgranen.
Del av Blixt Gordons söndagssida anno 1934: Inget märkvärdigt
Faktum är att manuset är så uselt att det bitvis är svårt att läsa de här serierna, framförallt det första året innan Raymonds teckningar blir intressanta. Som ett exempel är här vad som händer i de allra första fyra episoderna av Jungle Jim. Kom ihåg att det här är en topper, så serien har inte mycket utrymme att trycka in handlingen på:
- En tiger smyger sig på JJ bakifrån medan han lagar mat ute i djungeln. Efter ett våldsamt slagsmål lyckas JJ döda den med sin kökskniv, och när han raglande reser sig hör han ett rop på hjälp!
- JJ rusar i riktning mot ropet som visar sig kommit från hans infödde medhjälpare Kolu som attackerats av en svart panter. JJ ger sig på pantern med en piska, och efter ett antal utfall av pantern lyckas JJ snärja dess fötter och beger sig tillbaka till lägret med bäraren på ryggen och pantern släpandes efter. Men en man kliver plötsligt fram från bakom en buske och hotar JJ med en pistol!
- Mannen vill stjäla pantern för att sälja den till en cirkus i USA. Men Kolu har kvicknat till, och lyckas kasta en kniv i mannens axel innan denne skjuter. Mannen får gå, JJ och Kolu stänger in pantern i en bur, och när JJ går för att hämta vatten hör han ett rop på hjälp som visar sig komma från en kvinna uppe i ett träd som tillfångatagits av en gorilla. Gorillan kastar sig mot JJ!
- JJ kastar sig över gorillan, men den får efterhand övertaget och börjar strypa JJ. Men en leopard kastar sig då över gorillan, och JJ tar tillfället i akt och klättrar upp i trädet till kvinnan. Men när han ska bära iväg henne stoppas han av leoparden!
Och så fortsätter det, i samma galet uppskruvade tempo, utan minsta uppbyggnad eller tid för karaktärsskildring. Blixt Gordon är precis likadan, så inte är det för sin handling serien har blivit en klassiker.
Men är då Raymonds teckningar så bra att det är värt att läsa (eller titta i) den här boken?
Som jag nämnt märks det i början att Raymonds illustrationer inte är så bra som de ska bli; det är märkligt anonymt tecknat de första månaderna. Men sen händer någonting: Personerna ser ut som om de växer, och miljöerna likaså. Istället för det tidigare alldagliga utseendet är skeendena nu utan tvekan larger than life; få serietecknare har lyckats lika bra med att skildra människor som ser ut som de är förmer än andra, som om de är snudd på gudar.
Del av Blixt Gordons söndagssida anno 1935: Notera hur mycket större och resligare människorna verkar vara
Det är nästan lite tredje riket-varning på det hela, speciellt med tanke på alla de sub-mänskliga varelser som serien vimlar av (monkey men, lion men, shark men, hawk men, cave men, lizard men, cliff men, för att inte tala om de onda gula männen under Mings befäl, är bara några av de folkslag Blixt träffar på de första månaderna); det är givetvis inte Raymonds fel att nazisternas idéer om raser påminner märkligt mycket om hur planeten Mongo ser ut, men att liknande tankar låg i tiden är uppenbart.
Men trots de efterhand mycket skickliga teckningarna med deras märkliga och typiska böljande linjer, indikerande en atmosfär, en miljö i ständig rörelse, så tycker jag inte att det är tillräckligt bra för att rekommendera en läsning.
Manuset lugnar ner sig en (mkt liten) smula, men bra blir det aldrig; jag har redan tidigare läst hela Raymonds produktion av Blixt Gordon, och som bäst uppnår handlingen betyget Med tvekan godkänt. Det är dålig pulp det handlar om, som man kan förstå både av beskrivningen av Jungle Jims handling och den bedrövliga fantasilösheten i varelserna Blixt möter. För att inte tala om alla luckor i handlingen, som personer som blir skjutna ena veckan men nästa vecka oförklarligt är helt krya, eller pinsamheter som att cave men & rock men som jag nämnde härovan är samma folkslag; det är bara det att Moore (och Raymond med, som inte ändrat det) glömt från ena veckan till den nästa vad de kallades…
Och sen är en jämförelse med den tre år yngre serien Prins Valiant svår att undvika. En väl så bra (och enligt mig till och med bättre) tecknad serie, där det är uppenbart att de två tecknarna Raymond och Hal Foster studerat och inspirerats av varandra (Foster tecknade Tarzan från och med 1929, och även om hans teckningar där inte var riktigt lika vassa som i Prins Valiant var de ändå alldeles utmärkta), trots deras vitt skilda sensibilitet. Men där Raymonds serier har manus som är under all kritik är Fosters istället lika bra som teckningarna. Faktum är att efter att ha läst den här boken drabbades jag av akut lust att läsa om Prins Valiant, men jag lyckades hålla mig eftersom bok 5 i Fantagraphics nyutgåva ska komma om några veckor så jag väntar tills dess.
Men nu över till någonting betydligt roligare, nämligen Cliff Sterrets Polly and Her Pals (publicerad i Sverige under diverse olika namn som inkluderar namnet Polly). Serien startade redan 1912 och fortsatte under Sterretts ledning till 1958. IDWs bok innehåller söndagsserien (det fanns också en dagsserie) och inkluderar exempelsidor fram till och med 1924, för att därefter inkludera varje söndag. Skälet att man valde just det året är för att det var då som Sterrett verkligen kom loss i sin underbart säregna teckningsstil, och serien började göra skäl för sin klassikerstatus.
Handlingen i Polly är egentligen extremt klichéartad: Pappa Perkins är en småhunsad familjeförsörjare och den egentligen huvudpersonen, seriens namn till trots; mamma Perkins en ibland argsint hemmafru; dottern Polly en shopping-tokig blondin; osv. Det egendomliga är att detta till trots blir det en alldeles förträffligt rolig serie, och det är teckningarnas förtjänst: De bisarra möblerna, husen, djuren, ljudeffekterna (eller vad man ska kalla dem) ger serien en förunderlig stämning som inte liknar någonting annat.
Polly har ibland liknats vid Krazy Kat och det är en inte alls oäven jämförelse; även om handlingen i de två serierna inte liknar varandra alls och teckningsstilarna drar åt helt skilda håll finns det en likhet i hur det är nästan omöjligt att skilja form från innehåll. Att läsa Polly utan att ta hänsyn till bilderna vore både orättvist och löjligt.
Om man sen tycker att serien också är rolig är förstås en smaksak. Jag kan bara säga att när jag läser den blir jag på väldigt gott humör, och det händer till och med att jag skrattar högt för mig själv. Det sistnämnda är dock reserverat för toppern (jodå, det finns sådant här med) Dot and Dash, en ordlös serie om två hundar på äventyr som är en helt perfekt liten serie. Och det säger jag som en som oftast inte gillar ordlösa serier överhuvudtaget, som jag nämnde så sent som i förra inlägget!
Sterretts lekfullhet med teckningarna avtar med tiden, så vi får se hur många år som IDW tänker sig ge ut. Men den här volymen kan jag tveklöst rekommendera; finare serieillustrationer kan man inte hitta
PS. Klicka på bilderna för större version; det kan behövas för båda dagens serier! DS.
Tillbaka i tiden: Blondie & Pogo
Jag tänkte ta två-för-en idag, med några ord om två riktigt klassiska tidningsserier: Chic Youngs Blondie & Walt Kellys Pogo. Skälet är förstås det gamla vanliga, dvs att jag just läst några böcker med dem; närmare bestämt den andra IDW-volymen av Blondies vardagsstrippar, och den första Fantagraphics-volymen med både vardags- och söndagsstripparna med Pogo.
Med ålderns rätt börjar jag med Blondie. Och låt mig genast säga en sak: När den var som bäst var Blondie en av de absolut roligaste dagspresserierna någonsin. Variationerna på ytterst få enkla teman var geniala, med Dagoberts holmgångar med grannen Herbert och de ofta lika absurt fysiska ditona med sin chef Ditling som några av de allra bästa. För att inte tala om den ibland Beckettskt absurda stilla humorn.
1935
Tyvärr är det här inte fråga om de bästa åren, för IDW har föga förvånande valt att starta från början, dvs 1930. Det är intressant och ibland ganska roligt att läsa de här tidigare episoderna, där Blondie är en tanklös blondin och Dagobert en bortskämd goddagspilt med miljardärer till föräldrar, och hur de blir kära, gifter sig (efter något års komplikationer), och sedan får sitt första barn. Men serien har ännu inte hittat sin slutgiltiga form, och det blir lite väl många korkad blondin-skämt i början, som sen ersätts med alldeles för klyschiga skämt om hur hemmafruar är visavi sina män. Det känns lite nattståndet, och som sagt inte ens så roligt.
Samma idé som ovan i förädlad form från tidigt 70-tal
Men det glimtar till av den kommande genialiteten här och där, så det är inte alls några tråkiga böcker, och det är roligt att se hur extremt babyfixerad Dagobert är, som släpar runt på Alexander så ofta han kan, matar, badar, byter blöjor, tar hand om nattvaket, så i den frågan är han mycket modern. Det är bara det att jag så innerligt gärna skulle se samlingar med söndagssidorna från 50- och 60-talet istället för dagsstripparna från 30-talet som det handlar om här. Fast jag har redan skrivit det här förut, i samband med att jag skrev om den första volymen, och innan dess om hur jag längtar efter samlingar med söndagssidorna, så jag ska nog inte upprepa mig mer. Dessutom har IDW meddelat att det bara ska bli två volymer i den här återutgivningen så nu kanske någon annan kan ta upp facklan och starta med de bästa åren istället 
Så istället för att härma en grammofon som hakat upp sig övergår jag till Pogo, en serie jag inte skrivit om förut, trots dess klassiker -status. Det finns två orsaker att jag inte nämnt den förut: Först och främst att det trots alla återutgivningar så har Pogo fram tills nu ignorerats, men kanske ännu mer för att det är en serie som jag aldrig fängslats av. Jag har läst några strippar än här, än där, men jag har inte riktigt förstått varför den av många ses som så stor. Därför tänkte jag ge den chansen nu när Fantagraphics extremt försenat till slut lyckats komma ut med första delen i vad som är tänkt att bli en komplett utgåva.
Men sorgligt nog lyckades Pogo inte övertyga mid den här gången heller. Visst är det mycket snitsigt tecknat, ovanligt underfundigt formulerat (Kelly är känd för sina förvrängningar av ord och sentenser), och allmänt knepigt uttänkt, men jag tycker inte att det är roligt. Någon enstaka gång i den här nästan 300-sidiga volymen drar jag lite på smilbanden, men det är alldeles för sällan. Det kan såklart vara så enkelt som att jag inte förstår mig på den här humorn, men jag ska ändå försöka förklara vad som enligt mig fallerar.
Eller kanske inte. För att förklara varför någonting *inte* är roligt känns extremt svårt; det är mycket enklare att förklara varför någonting är roligt. Här är det saker som att knorren i skämten känns för omständligt och långsamt levererade med det smått arkaiska språket; de rikliga anspelningarna på amerikansk 40- och 50-talspolitik och samhälle fungerar inte för en som varken levde på den tiden eller i det landet (förutom när det någon gång dyker upp en så pass känd person/företeelse att jag inte kan missa det); ordlekarna är mer underfundiga än roliga (och jag är hädisk nog att påstå att när Alan Moore skrev sin Pogo-hyllning i The Swamp Thing så gjorde han det bättre; hans ordlekar har en poäng i sin dubbeltydlighet, medan Kellys oftast enbart är ordlekar i sig). Alla de här sakerna kan för en annan läsare vara helt irrelevanta, och att man då kan anse att det här är en de stora serierna kan jag förstå, för hantverket som Kelly presterar är klanderfritt.
Men inte är det en slump att det var Blondie som blev den internationella och mer livskrafitga serien. Pogo är betydligt mer rotad i sin tid och miljö, så att den egentligen aldrig blev stor utanför USA är inte så konstigt, och inte heller att det dröjt så länge innan den började återutges. Det är en intressant serie och nog så viktig historiskt, men den är inte tillräckligt underhållande att läsa för min del så det här blir både den första och sista delen som jag kommer köpa.
Möss och ankor: Äntligen!
Jag tror jag måste upprepa det en gång till: Äntligen!
Äntligen har turen kommit, bland alla återutgivningar av äldre serier, till två serieskapare som förtjänar att läsas av alla som gillar serier: Floyd Gottfredsons Musse Pigg & Carl Barks Kalle Anka. Det har funnits tidigare försök (framförallt av Barks serier), men de har alla haft diverse begränsningar som gjort att jag inte riktigt kunnat rekommendera dem helhjärtat; förlaget Fantagraphics som ligger bakom både de nya bokserierna har däremot hittat helt rätt. Yay x 100!
Låt mig börja med den äldre serien, dvs Gottfredsons. Förutom en piratutgåva som Horst Schröder stod bakom på 80-talet har det bara funnits spridda skurar för de som liksom jag helst vill läsa serien på originalspråket. Och de spridda skurarna har dessutom ofta varit omklippta och/eller censurerade. Detsamma gäller det som finns på svenska som de stora Jag-böckerna, som visserligen innehöll mycket av Gottfredson men en del episoder censurerades medan andra ströks helt, plus att översättningarna ibland var översättningar via italienska istället för direkt från engelska (har jag för mig).
Men Fantagraphics utgåva där bok nummer två just kommit ut (jag väntade med att köpa den till dess eftersom jag ville ha den trevliga boxutgåvan som samlar två böcker i taget) hoppar inte över någonting: Alla strippar från starten finns med, inklusive det med tveksamt innehåll. För att kunna publicera de serierna har man valt att före varje episod ha ett litet förord där man tar upp eventuellt tveksamt innehåll, med en historisk bakgrund, ungefär som man gjort på Disneys DVD-utgåvor av de tidiga Musse-filmerna. Det är en bra kompromiss tycker jag, även om det ibland blir lite överdrivet försiktigt när varje potential ”fara” måste tas upp, som en varning för att man kanske inte ska försöka härma Musse när han klär ut sig till Eros och med en (riktig!) pilbåge i hand ger sig ut för att skjuta Klasse och Klarabella så att de äntligen gifter sig…
Serierna är melodramer; de här två böckerna täcker de första tre åren av serien, och under den här tiden letade Gottfredson efter sin stil. Det är fartigt och spännande, men det är åren efter de här som serien blir som allra bäst. Här är episoden med Musse som post-pilot (brevbärar-pilot?) den bästa, och den visar vad som komma skall. Så det är mycket läsvärt men ännu inte finslipade serier som gäller.
Utgåvan i sig är som sagt bra. Det jag inte är helt nöjd med är att böckerna ser en smula tråkiga ut, med sina silverryggar och bleknade färger. Jag hade gärna sett en lite mer inbjudande design, som kanske lättare skulle locka helt nya läsare. För tro mig, det förtjänar Gottfredson!
Och sen kommer vi till Barks-utgåvan, och den är jag nog ännu gladare för. Här finns det andra utgåvor på engelska och andra språk av serierna, men den här versionen är överlägsen de andra. För att ta dem i turordning:
En sida från originalpubliceringen av Voodoo Hoodoo, som jämförelse av utgåvorna
The Carl Barks Library: Redan på 80-talet kom det en samlad utgåva på engelska av alla Barks Disney-serier. Stort format, mycket inbjudande omslag och känsla när man håller i böckerna, men med en del detaljer som hindrar den från att vara ett alternativ för alla. Den var dyr, och definitivt bara inriktad mot redan frälsta Barks-fan. Den var också i svartvitt, antagligen av ekonomiska skäl eftersom det är väldigt dyrt att kosta på sig en ny färgläggning. Serierna är ju avsedda för färg så avsaknaden av densamma är helt klart ett minus för läsvänligheten. Däremot är det som sagt för Barks-fanatiker en utmärkt utgåva; du kan utan störningar se exakt hur hans teckningar såg ut (han var själv aldrig inblandad i färgläggningen). Dessutom är några av serierna censurerade, med överteckningar och utbytta ord. Det är bara på en handfull ställen, men det stör förstås att en så smal utgåva inte tilläts av Disney att vara oförvanskad. Så en på sitt sätt bra utgåva, men med en mycket smal målgrupp.
The Gladstone Library: Något decennium senare hade förlaget Gladstone rättigheten att ge ut Disney-serier i USA, och då valde man också att ge ut Barks serier i album-format, i ungefär samma storlek som till exempel Kalle Ankas Bästisar här hemma. Den här gången var serierna i färg, men tyvärr var färgläggningen ofta rätt dålig. Gjord på dator innehöll den alldeles för mycket toningar, färgerna var bleka, och det såg uppriktigt sagt tråkigt ut. Man hade samma problem med censurerade serier, och dessutom blev det aldrig riktigt en komplett utgivning. Det var också en rätt dyr utgåva på grund av de tunna albumen; faktum är att den är dyrare per sida än TCBL. Personligen gillar jag heller inte omslagen och känslan när man håller albumen i handen; jag får ingen lust att läsa serierna alls. Så ett ganska tappert försök, men med många fel.
Carl Barks samlade verk: För det tredje försöket flyttar vi oss över Atlanten och hem till Sverige (eller norra Europa, samma utgåva finns på fler språk). Det här är en serie som kom ut de senaste åren och faktiskt fortfarande håller på, med diverse extravolymer som ännu inte kommit ut. Här är det stort format som gäller igen, något mindre än TCBL, men i färg, och med serierna för första gången i kronlogisk ordning (de tidigare samlade ihop serierna i olika grupper, typ Uncle $crooge Adventures). Med andra ord låter det som bra förutsättningar, men tyvärr är också den här utgåvan mindre bra. Det största problemet är lokalt, nämligen att de svenska översättningarna ärligt talat är ganska dåliga och mestadels helt saknar Barks underbara känsla för språkets melodi. Men det är också återigen en ruskigt dyr utgåva, och färgläggningen är jämförbar med den i TGL (som mycket riktigt är den färgläggning man utgått från i den här utgåvan). Censuren är dock borta, men det räddar inte den här utgåvan från kritik; den som är intresserad av mer detaljerad kritik kan leta upp NAFS(k)uriren 39 där jag brer ut mig mer om den
Alltså en bra utgåva men som bara fungerar för de som är intresserade av Barks som serieskapare snarare än av att läsa bra serier, och två som har andra brister (framförallt färgläggningen är något som stör mig än mer när jag nu tittar på dem igen). Alla är/var också alldeles för dyra för en bredare läsekrets, och sen tycker jag personligen egentligen bättre om Barks serier i mindre format, närmare storleken på de ursprungliga serietidningarna; en del serier tjänar på att läsas större, men Barks anser jag gör sig bäst i originalformatet.
Finns det då inga bra utgåvor?
Jo, det finns faktiskt en, på svenska, som var lovande: Guldböckerna. En optimal storlek på serierna, en ofta mycket bra färgläggning, ett OK pris, och en trevlig känsla i handen (bortsett från dåliga omslag på de första två volymerna). Problemet är att bara hälften av Barks serier kom ut i formatet (och givetvis är översättningen samma som i andra svenska utgåvor), så komplett är det inte. Och Guldböckerna är också den Barks-utgåva som mest påminner om den nya, dvs…
Fantagraphics Carl Barks (det saknas ett samlingsnamn på utgåvan, hittills): Det fysiska formatet är samma som Guldböckerna, och innehållet fokuserar på serierna snarare än lärda artiklar om serierna (vilket både TCBL och CBSV har i rikliga mängder). Ett förord, sen serierna, sist några noter om serierna. Och allt i en alldeles förträfflig färgläggning, som gör mig själaglad att se. Inga enerverande toningar, inga bleka färger, utan istället en begränsad palett med klara färger, effektivt valda, och med originalfärgläggningen som förlaga. Dessutom är pappret lätt gulaktigt, vilket också gör det extremt trevligt att titta på. Det är en triumf för den enkla, no-nonsense-hanteringen av färger som man kan göra om man vill!
Sen undviker utgåvan givetvis alla de andra problemen också:
- Ingen censur.
- Inte dyr (första volymen är runt 250 inbundna sidor, kostar $25, och man kan köpa den för 125:- inklusive frakt+moms på nätet).
- Väldigt inbjudande design (jag och min vän Sandra är inte helt överens om min kritik av bokdesignen av de tidigare utgåvor, där hon tycker att CBSV ser bättre ut än TCBL som jag föredrar, men vi är 100% överens om att den här är den tveklöst bästa).
- En utmärkt balans mellan att locka nya läsare och att tillfredsställa fans som jag, där man t ex valt att ge ut serierna kronologiskt men där den första boken består av serier från Barks bästa era, för att nytillkomna ska kunna se hur bra de är, eller det faktum att man valt att ge boken ett namn (Lost in the Andes) istället för en tristare numrering.
En till sida från samma serie ur den nya utgåvan
Det är en fröjd att hålla i boken och likaså att läsa i den. Barks serier ser precis så bra ut som de bara kan här, och om nu bara Fantagraphics håller stilen i de nästkommande 29 böckerna så vet jag åtminstone en person som kommer göra sig av med en del gamla böcker. Någon som är intresserad av att köpa ett komplett set av TGL, kanske?
Edit: Hittade en intervju med färgläggaren Rich Tommaso som diskuterar valen som gjorts. DS.
Pirates Ahoy!
Ingen recension idag, bara en kort blurb om en sak jag blev förvånad över: Efter att ordet piratkopiering har diskuterats så länge i termer av datorer och internet hade jag helt glömt bort att det faktiskt använts innan internet dök upp, men så råkade jag idag läsa följande Snobben-stripp från 17 januari 1979 i den senaste Peanuts-boxen från Fantagraphics; Peppiga Pia gör sitt första besök på ett bibliotek och vet inte riktigt vilken bok hon ska låna:
Gjord i en annan tid men den fungerar lika bra idag. Och Peppiga Pia skulle säkert leva i sin egen värld och gå sin egen väg idag med
Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito
Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!
Easy + vän behöver hjälp
Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.
Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.
Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.
Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.
Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det
