Uppsamlingsheat

13 januari, 2014 at 00:07 (Dagspresserier, Manga, Superhjältar) (, , , , , , , )

Dags för det då-och-då förekommande uppsamlingsheatet då jag kort går igenom några serier som fortsätter att komma ut, men som jag redan skrivit längre om förut :-) Fyra stycken idag, varav den första är…

Empowered: Adam Warrens T&A&Bondage-komedi har kommit ut med sin åttonde volym och serien är fortfarande rolig att läsa, men den har långsamt ändrat karaktär från att vara en nästan hundraprocentig komedi till att nuförtiden vara betydligt mera allvarlig. Inte för att det är ett Shakespeare-drama men i de senaste volymerna har både Ninjettes och Mindf*ck/Sistah Spookys plottrådar varit rätt ruggiga och gripande (framförallt den senare).

Empowered 8 - Thug boy

Fanservice

Det har också blivit betydligt blodigare, på allvar, och det är jag inte så säker på att det är en bra sak, med tanke på hur serien alltid balanserat på gränsen till ren bondage. Det är inte så att Warren är dålig på att skildra äkta känslor av det tyngre slaget, men blandningen av genrer känns mer tveksam nu. Fast det ska erkännas att det finns en del episoder här som är rejält gripande så det är förstås ett plus :-)

Parker: Darwyn Cooke fortsätter med sina serieversioner av Donald Westlake/Richard Starks kallhamrade kriminella Parker, och den senaste boken heter Slayground. Handlingen är mycket enkel: Efter ett misslyckat rån flyr Parker till ett nöjesfält som är stängt över vintern. Andra kriminella tillsammans med korrupta poliser följer efter för att döda Parker och ta pengarna.

Slayground - cover

Det är det vanliga som gäller här, dvs ett koncentrerat och bra manus tillsammans med Cookes flyhänta teckningar med deras vanliga brister vad gäller hur de fungerar som en serie. En sak som slog mig den här gången var att trycket är si och så, med linjer som inte är så skarpa som jag skulle vilja. Men när jag tittade igenom de tidigare volymerna så hade de samma problem så det är ingenting nytt, det är bara det att jag inte lagt märke till det förut. Jag misstänker att det har at göra med att jag nuförtiden har böcker liiite närmare ansiktet pga att jag inte gillar läsglasögon, så jag blir mer kritisk när det inte ser riktigt bra ut med trycket. Så ta den sistnämnda kritiken med en lagom dos salt.

Captain Easy Sundays: Ser man på, Fantagraphics lyckades bli klar med sin fyra volymer långa utgåva av Roy Cranes, trot stora förseningar. Det som alltid Cranes mycket charmiga teckningar som gör det här till rekommenderad läsning; om man jämför med Cooke ovanför så har båda två en stil som är extremt väl lämpad för serier,Captain Easy - Lulu Belle men Crane är fullständigt överlägsen när det gäller hur man sätter ihop en seriesida.

Manuset är dock svagt i den här sista volymen. Inte för att de tidigare historierna varit fantastiska men här märks det rätt tydligt att Crane hade börjat fundera på sin nya serie, Buz Sawyer, som snart skulle startas. Det går lite för snabbt och lite för enkelt här. Behållningen är fokuset på Lulu Belle, en karaktär som fungerar mycket bättre i de här korta humoristiska episoderna än Easy och Tubbs. Så en ganska svag avslutningen på en fantastisk sprudlande energisk serie.

Yotsuba&!: Jag nämnde i årskrönikan att jag inte riktigt hann läsa den tolfte boken om Yotsuba under 2013 och att den därför inte kom med på årsbästalistan. Men det gör bara att den har en så gott som garanterad plats om ett år på årsbästalistan för 2014 för bra är den! OK för att det inte är den bästa volymen i Yotsuba&!-serien men även en medelbra Yotsuba är bättre än nästan allt annat i serieväg.

Här upptäcker Yotsuba hur roligt det är med målarfärg, att cykelhjälm är bra att ha, och så får hon följa med på en campingtripp (fortsättning följer i nästa bok). Totalt har de tolv böckerna hittills täckt ungefär 3.5 månad av Yotsubas liv, så det är rätt långt kvar till hon blir vuxen om Azuma fortsätter i samma takt, och det tackar jag så väldigt mycket för; varje volym av Yotsuba&! gör mig lika hjärtinnerligt lycklig att läsa ^_^

Yotsuba 12 - Tora

Rosettknytning

Direktlänk 2 kommentarer

Söndagskul med Musse

4 december, 2013 at 23:44 (Dagspresserier, Serier) (, )

Ja, jo,  rätt länge sedan senaste recension (en vecka ungefär) men jag har någonting att skylla på: Zelda – A Link Between Worlds dök  upp förra veckan och eftersom jag nu råkar tycka att Zelda – A Link to the Past är det bästa Zelda-spelet och ALBW är en direkt uppföljare till det spelet så har det för första gången på mycket länge blivit rejält med spelande istället för läsning. Men-men, nu är det recensionsdags för en serie jag klämt in mellan palatsutforskandet och bosstriderna :-)

Serien består av två rätt tjocka böcker som tillsammans innehåller alla Floyd Gottfredsons söndagssidor i färg med Musse Pigg från 30-talet, utgivet av Fantagraphics i böcker som matchar deras tidigare Musse-utgåva av Gottfredsons vardagsserie. Äkta klassiker med andra ord; Gottfredsons tidiga Musse-serier är tveklöst de bästa som gjorts med den lilla musen. Här är Musse precis lika energisk och påhittig som i de tidiga filmerna, och eftersom söndagssidorna oftast består av rena skämtsidor snarare än vardagsstripparnas äventyr påminner de än mer om en serieversion av just kortfilmerna.

Floyd Gottfredson - Teddi o Freddi o Kalle

Jo, Kalle hade en rätt funky färg ett tag (klicka för större bild)

Musse hittar på practical jokes blir utsatt för desamma (ibland riktigt elaka skämt), flörtar med Mimmi (som precis som Musse här har en underbart livlig personlighet), blir konfunderad över Långbens (eller hans föregångare Dippy Dawg som finns med i första halvan av de här serierna innan han byter namn till Goofy och får en intressantare personlighet) egensinniga logik, och försöker oftast utan resultat hålla styr på Teddi & Freddi (som när de dyker upp i serien är bland det roligaste i de här böckerna).

Allt tecknat med den schvung som Gottfredson uppvisade innan han tyvärr framåt 40-talet och än mer senare anpassade sig efter den förändring av Musse som också syntes i filmerna, dvs en Musse som ser mycket mindre rörlig ut och som har en trist småborgerlig mentalitet.

Så om man vill läsa genuint roliga serier med Musse är det de här två böckerna man ska skaffa (de finns i en trevlig box om man köper båda på samma gång). Det ska sägas att den andra bokens sista 100 sidor (av 280) innehåller senare alster av Gottfredson som exempel på hur serien utvecklades och de sidorna är väldigt mycket tråkigare, så om man bara vill läsa en bok ska man definitivt ta den första.

Floyd Gottfredson - Björn

Sen vill jag också slutligen säga att även om det här är förvånansvärt roligt (det är ändå 80 år gamla skämt som dessutom oftast är väldigt enkla; det är Gottfredsons touch med den charmiga stilen som gör att det fungerar) så är det dagsstrippens äventyr som gjort Gottfredson till en av de stora klassiska serieskaparna. Den versionen av Musse har allt som söndagssidorna har och mer därtill, med suveräna serier som Musse i främlingslegionen, Rörmokarligan med mera. Den serien är en som alla borde läsa, medan söndagssidorna mer är en trevlig underhållning för de som vill ha mer Gottfredson :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Snobben 1987-1990: Still Going Strong

4 november, 2013 at 17:57 (Dagspresserier) (, , )

En liten kortis om en oväntat trevlig serie jag läste i helgen: Den samlade utgåvan av Snobben/Peanuts (det blir svenska namn i det här inlägget), åren 1987-1990 :-) Inte oväntat för att jag inte gillar serien i allmänhet,Snobben - Darrig drake men oväntat för mig att den fortfarande håller så bra under de här sena åren, trots Schulz sjukdomar och darriga hand.

För darrigt är det; se till exempel bilden här bredvid där Karl, sin vana trogen, ska försöka sig på att flyga en drake. Det finns ännu osäkrare linjer i de här stripparna, men så osymmetrisk som den draken ser ut är det inte underligt att han har problem! Sen är det fascinerande att se hur olika typer av linjer har olika grad av darrighet. Linjer Schulz tecknat tusentals gånger,  som Karls huvudform, ser fina ut (om man tittar lite närmare ser man att det också är darrigt men inte som med draken, där hela strecket går att olika håll), medan andra mer ovanliga varierar oerhört.

Givetvis märkte Schulz också det här och det är säkert delvis därför som andra konventioner vad gäller serien nu också ändras radikalt. Från att dagsstripparna alltid bestått av 4 rutor kan det nu vara 1, 2, 3, 4 eller ännu flera, med början 29 februari 1988 i och med följande stripp:

Snobben - 3 rutor

Rytmen i serien förändras förvånansvärt lite; jag hade trott att en sån fundamental förändring i upplägget skulle göra att Snobbens mycket egna känsla för hur en stripp berättas skulle försvinna men det gör den faktiskt inte (eller åtminstone mycket sällan). Däremot leker Schulz med teckningarna mer här än någonsin tidigare, som i Snobbens kamp mot Schröders noter; det har funnits med som ett inslag även förut men här kan han spendera en vecka med ytterst små variationer på samma tema. Darrigt utfört men med mycket energi och lekfullhet!

Och handlingen förändras också. Allra tydligast när det gäller Karls kärleksliv: Ibland trånar han efter den lilla rödhåriga flickan och den längtan är lika neurotisk och ofullbordad som alltid, men å andra sidan är nu Maja uttalat kär i honom och flörtar vilt. Till Peppiga Pias förtrytelse för hon är också svag för honom även om hon inte vill säga det rent ut. Karl besvarar inte Maja utan verkar mest tycka det är pinsamt, men det är inte för att han vill vara trogen den rödhåriga flickan för i de här volymerna skaffar han en tvättäkta flickvän, Lisa (Peggy Jean på engelska). Sommarkollo, hålla hand, brevväxla och hela konkarongen. Några gånger verkar det som om det ska gå åt pepparn i klassisk Snobben-stil, som när Sally returnerar alla Lisas brev eftersom det inte finns någon “Brownie Charles” i familjen (Karl var så nervös första gången de pratades vid att han sa sitt namn fel). Men nix pix, det löser sig och brevväxlingen kan ta fart.

Snobben - Joe XXX

Överlag känns hela Snobbens värld lite lättsammare och mer lekfull, med mindre ångest. Men det innebär inte att serien blir mindre rolig för det som självklart gör att jag tyckte så mycket om att läsa de här årgångarna också var förstås att den var riktigt rolig. Jag älskar hur Schulz utnyttjar upprepningskomik som när han här plötsligt börjar använda “Whatever” som slutreplik i mängder av strippar; det passade perfekt i den första strippen, och sen blir det bara roligare för varje gång han använder den. Eller den nya karaktären Lydias psykologiska terror mot Linus; han är lite förtjust i henne men hennes respons är uppfriskande absurdistiskt. Eller Pia och Majas återkommande scener från konserter med klassisk musik. Eller för den delan Schulz gamla klassiska “Joe XXX”-avslutning; använt i mer än 20 år och fortfarande lika bra. Och ingen kan konkurrera med Schulz när det gäller att rita någon som himlar med ögonen. Sist men kanske viktigast, huvudpersonernas intensiva känsloliv är lika genialt beskrivet som alltid.

Snobben - Lydia

Lydia, oh Lydia

Jag var ett tag orolig för att det skulle bli lite långtråkigt att läsa de sista åren av Snobben (inte för att jag måste läsa allt, men det är en av mina stora favoritserier så jag känner att jag nästan har en plikt gentemot Schulz att läsa allt, som ett slags tack för serien) men den oron har minskat. Visst, det är fortfarande 10 års serier kvar, men det här är nästan lika bra som seriens allra bästa år (enligt mig 60-talet) :D

Direktlänk 2 kommentarer

Det var år 1933: Polly and Her Pals

6 oktober, 2013 at 00:13 (Dagspresserier) (, )

Polly and Her Pals 1933 - Cover

Det är ganska länge sedan jag skrev om någon riktigt gammal serieklassiker så vad kan passa bättre än de kompletta dagsstripparna av Cliff Sterretts Polly and Her Pals från anno 1933, dvs 80 år sedan? Boken ifråga är en del i förlaget IDWs utgivning av utvalda klassiker där de trycker om exakt ett år av en serie i samma storlek som den ursprungligen publicerades i med en stripp / sida -> boken ifråga är extremt bred men inte alltför hög.

Gertrude + grisar

Gertrude + grisar

Hur är det då att läsa dagstrippversionen av Polly and Her Pals; det är trots allt en serie som är mest berömd för sina fantastiska söndagssidor (som jag berömt här förut)?

Jodå, det är en serie som fortfarande är rolig att läsa, sina 80 år på nacken till trots. Söndagssidan är definitivt det bästa sättet att läsa Sterrett eftersom hans underbara och abstrakta teckningar kommer bäst till sin rätt där, men det här är inte heller så pjåkigt. Manuset skulle jag säga är OK trots en viss dragning åt den redan då (misstänker jag) rätt uttjatade klichén med gnabbande äkta makar men lika illa som exempelvis Lilla Fridolf är det aldrig. En del av deras ständigt närvarande släktingar är genuint roliga karaktärer där den jag fastnade mest för är den lilla flickan Gertrude, en bortskämd, extremt envis och suveränt självgående odåga.

Fast skälet jag gillar den här boken är inte manuset för så bra är det inte. Men Sterretts teckningar är roliga bara att titta på; det räcker så om man inte är intresserad av att läsa den. Polly and Her Pals 1933 - KoOch under det här året får familjen för sig att flytta ut på landet varpå Sterrett kan teckna en uppsjö av vanliga djur i hans mycket speciella stil :-)

Så precis som Baron Bean, den förra volymen i IDWs serie som jag skrev om i början av året, är det här en trevlig bok som ger en inblick i en av seriehistoriens största när han inte jobbade med det han blev mest hyllad för. Med andra ord, om man inte läst Sterrett förut ska man leta upp söndagssidorna av serien, men om man redan gjort det och vill läsa mer är den här samlingen ett bra val.

Direktlänk 1 kommentar

Vad händer i långkörarna: Eliteserien 14

11 juni, 2013 at 17:37 (Dagspresserier) (, )

Eliteserien 14 omslag

I min mini-genomgång av några serier som har några år på nacken men fortfarande ges ut är det dags för Frode Øverlis Pondus där nyligen den fjortonde boken i den lyxartade kompletta utgivningen under namnet Eliteserien kommit ut. Tidsmässigt har vi kommit fram till 2008 och i serien sker det hittills mest traumatiska som drabbat oss Pondus-läsare (förutom en del frisyrändringar, givetvis!): Camilla har en affär och gör slut med Jocke.

Så precis som förra gången jag nämnde Pondus så får Øverli en eloge igen för att han insett att en komisk dagspresserie enligt mig nästan kräver lite allvarligare inslag då och då, för att jag ska bry mig om personerna. Det leder sen i sin tur till att jag tycker humorn blir roligare när det inte bara är klichéer som råkar ut för saker utan (för mig) riktiga människor.

Men ingenting varar för evigt och jag tycker att det är här, eller snarare efter den här perioden, som Pondus så smått börjar bli lite sämre. Det är inte en enda specifik sak som gör det utan flera små: Teckningarna börjar tappa fräschören och blir lite stelare; om man tittar på Pondus så var den i början en mycket karikatyrartad serie som sedan förvandlades till en lugnare stil men ändå med mycket liv, men idag, 2013, ser framförallt personerna lite väl lugna ut, och jag tycker att de tappat mycket av sin charm. Handlingen har också börjat upprepa sig där det tydligaste tecknet är hur Jockes eskapader med kvinnorna ersatts av busschaufförernas och det känns som en sämre variation på samma tema. Inte för att dagens Pondus är en dålig serie men jag skulle väldigt gärna se att Øverli tänkte nytt och fick lite mer inspiration igen.

Dock, i Eliteserien 14 är allt väl och det redaktionella materialet är också ofta intressant; hur populär serien är i sitt hemland är rätt fascinerande. Jag läser igenom allt även om jag måste erkänna att de långa artiklarna kan vara lite knepiga att komma igenom ibland för så bra är tyvärr inte mina norskakunskaper. Serierna däremot känns väldigt rätt att läsa på originalspråket, även om översättningarna här i Sverige är väldigt bra :-)

Eliteserien 14 - Romantik

Kanske mitt favorit-par i serien

Direktlänk Lämna en kommentar

Vad händer i långkörarna: Dilbert 40

3 juni, 2013 at 17:01 (Dagspresserier) (, )

Dilbert 40 cover

Jag tänkte det var dags att titta till några serier som tuffat på rätt många år nu, med anledning av att jag nyligen läst nya samlingar av dem. Först ut: Scott Adams Dilbert med den 40:e samling, Your New Job Title Is ”Accomplice”.

I Dilberts universum är det mesta sig likt. Alice är alltid kompetent, alltid underbetald, alltid reda med sin dödliga knytnäve, chefen med det spetsiga håret är aningslöst stupid, Dilbert själv har trots allt en svag förhoppning om att livet kunde vara bättre, medan Wally framstår som den store vinnaren bland de anställda som den enda som helt accepterat sin situation med sin alldeles egna ultra-cyniska zen-filosofi som till och med kan besegra den annars alltid opåverkbara och sadistiska Kattbert:

Dilbert 40 - Wally

Det enda som gör att jag som läsare märker att serierna är nya är referenserna till nya management-idéer/floskler/buzzwords och att nya elektroniska tingestar också dyker upp. Men referenserna till nördig teknik har blivit färre med åren, som om Dilbert och hans ingenjörskollegor inte längre kan uppbåda intresset för sånt längre efter alla sina plågsamma år som anställda i en komplett dysfunktionell organisation.

För den som inte varit i kontakt med stora företag själv verkar det nog orimligt att ett företag som Dilberts skulle kunna överleva med tanke på hur uselt det fungerar men tyvärr är det inte alls orealistiskt; varje gång jag hör någon argumentera för att företag på den öppna marknaden alltid sköts effektivt och professionellt kommer jag att tänka på vänner som exempelvis jobbat som konsulter på Ericsson där deras konsultföretag anlitats av ett annat som i sin tur anlitats av ytterligare ett annat som är det som Ericsson anlitat. Slutresultat: Projekt där 0 personer i gruppen är anställda av Ericsson, och ingen bryr sig så värst mycket om hur det kommer att gå. Och det här är kontinuerliga projekt, inte tillfälliga…

Så läs Dilbert, roas (allt är inte bra men tillräckligt ofta hittar den rätt), och skänk en medlidsam tanke till de som har jobb som har alldeles för stora likheter med serien :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

97 år sedan: Baron Bean

28 januari, 2013 at 21:01 (Dagspresserier) (, )

Baron Bean cover

Den moderna serien (dvs serier från det man började se dem som en speciell konstform, uteslutande Hogarth o dyl) börjar bli gammal. Dagens serie Baron Bean är inte riktigt ett århundrade gammal, men 97 år är inte fy skam! Och med så många år på nacken kan man med gott samvete börja utnämna en del serier till äkta klassiker; för egen del känns det lite löjligt att prata om klassiker som bara är några decennier gamla eftersom det är oerhört svårt att avgöra vad som kommer överleva i långa loppet :-)

Men Baron Bean är knappast en av dessa äkta klassiker. Visst är den rätt kul och jag gillar definitivt teckningarna, men mer än så är det inte. Den stora behållningen är istället just det historiska värdet: Samtidigt som Baron Bean gick också Herrimans serie Krazy Kat, och större serieklassiker än den finns inte. Eftersom jag älskar Krazy Kat var jag såklart nyfiken på baronen också, så en uppskattande nick skickar jag till förlaget IDW som står bakom den här samlingen med det första årets strippar i en charmig men besynnerlig utgåva (boken har en stripp/sida så resultatet är en tjock, bred men alls inte hög produkt).

Baronen är en typisk dagdrivare; han har ingen synlig inkomstkälla men på något sätt får han ändå mat varje dag, även om han ibland behöver bluffa till sig den. Pengar snor han från sin vän Grimes eller lurar till sig från sin fru, som tillsammans med Grimes fru är de mer jordnära personerna.

Baron Bean - Dreams

Det märks att Herriman inte riktigt vet vad han ska ta sig till med serien. I början är baronen ensam men efter ett kort tag dyker Grimes upp, och deras respektive fruar dyker lika plötsligt upp efter ett halvår varpå baronen+Grimes utan förklaring plötsligt har varsitt hus och hem, från att tidigare ha verkat ha varit närmast luffare. Tjänstefolk har de också råd med (givetvis av diverse etniciteter som inte precis skildras politiskt korrekt, trots Herrimans egen härkomst), så ursprungsidén med en moraliskt flexibel fattiglapp med en självuppfunnen flådig titel är puts väck.

För humorn spelar förändringarna i serien egentligen ingen roll. Rakt igenom är den bäst när den är som mest absurd och helt glatt struntar i realismen, medan den är som tristast när den mest påminner om Agust & Lotta i Amerika. Teckningarna förändrar sig däremot inte alls för Herriman var redan när serien började en driven tecknare. Fast jag måste säga att när i en sekvens en kvinna dyker upp som ska vara en sexbomb ser hon ganska besynnerlig ut:

Baron Bean - Model

Som sagt är Baron Bean småputtrig och ibland även bättre än så, men det spelar ingen roll: När jag läser serien blir jag mest frustrerad över hur miljöerna begränsar vad Herriman kan göra. Jag vet ju hur mycket bättre det blir när han helt släpper alla anspråk på realismen och bara svävar iväg över Coconino Countys öken.

Direktlänk 3 kommentarer

Bloom County -> Outland -> Opus

15 december, 2012 at 18:44 (Dagspresserier) (, , , )

Opus - Cover

Mer serie-historik idag än serie-recension. Omväxling förnöjer!

I och med IDWs utgivning av Opus är nu Berkeley Breatheds tre dagstidningsserier samlade; sju tjocka böcker allt som allt. Själv var jag både mest nyfiken och mest rädd för Opus: Jag älskade Bloom County, Breatheds första serie, och Outland var en inte oäven uppföljare, men det lilla jag sett av Opus hade uppriktigt sagt sett rent hemskt ut.

För den som inte läst någon av Breathed serier förut hänvisar jag till vad jag skrev om Bloom County när IDW började ge ut serien så ge er av och läs den först…

Bloom County

Bloom County

Tillbaka?

Efter 9 år med Bloom County meddelade Breathed att han ville ta det lite lugnare ett tag, och fokusera mer på teckningarna. Därför avslutade han serien men fortsatte omedelbart efteråt med Outland, en serie som bara kom ut på söndagarna och därför tillät Breathed att fokusera enbart på det. Innehållet var från början en smula mer varierat och teckningarna mer utsvävande, med den nya karaktären Ronald-Ann i huvudrollen. Men pingvinen Opus dök snart upp, och efter ett tag var så gott som alla Bloom County-karaktärerna med igen. Ronald-Ann försvann nästan helt, och huvudrollen innehades nu av Opus, precis som den sista tiden av Bloom County.

Och det var faktiskt helt OK. Det är klart att det var lite synd att Outland inte blev den nystart som Breathed nog hoppats på, men å andra sidan är Opus en genial figur; jag skulle säga en av de riktigt stora och unika i seriehistorien. Jag kan inte ens beskriva hans personlighet på ett vettigt sätt. Visst är han naiv, lättlurad, ibland förbluffande klarsynt, men den beskrivningen gör honom inte rättvisa.

Det som saknades i Outland var de längre episoderna som var lite av ryggraden i Bloom County. Eftersom serien nu bara publicerades en gång i veckan kunde Breathed inte breda ut sig på samma underbara nonsenssätt som innan. Satiren var lika vass och humorn lika lyckad, men om man inte läst Bloom County innan för att få känslan för vilka personerna var så misstänker jag att serien faller lite platt till marken.

Outland

Outland

Efter drygt fem år (dvs 1995) lade Breathed ner serien och fokuserade istället på sina bilderböcker (varav några har Opus i huvudrollen). Själv är jag inte så svag för dem eftersom jag tycker bättre om Breatheds satiriska ådra, men de har sålt rätt bra och en av dem, Mars Needs Moms, blev långfilm häromåret (med rätt usel kritik dock).

Opus?

2003 lät Breathed meddela att han skulle göra comeback på seriesidan med Opus, en söndagsserie med just Opus i huvudrollen. Med andra ord, någonting som lät väldigt mycket som Outland. Jag var själv lite orolig eftersom Outland helt klart tappade i kvalité mot slutet och kändes trött, men intresserad var jag. Tills jag såg första strippen:

Opus - Första

Färgläggningen är en fullständig katastrof, så usel att jag knappt kunde läsa serien. Och de nästföljande veckorna såg precis lika hemska ut, så jag slutade helt läsa och tittade sen aldrig på Opus mer. Jag var vagt medveten om att den fortsatte publiceras men noterade aldrig när den lades ner 5 år senare. Men sen kom IDWs utgåvor av de tidigare serierna, och när jag såg att de också skulle ge ut Opus i en volym kunde jag inte låta bli.

Och halleluja! Efter några månader slutar Breathed med den hemska sprejfärgläggningen och samtidigt börjar manusen bli bättre. Ärligt talat blir det aldrig lika bra som tio år tidigare, eller för att vara mer exakt blir det aldrig lika kontinuerligt hög kvalité. Enstaka sidor kan vara riktigt bra, men det finns också riktigt dåliga serier, plus att Breathed då och då återanvänder gamla skämt.

Opus - Sen

Men det stora problemet är trots allt att Opus är en serie för de redan frälsta, som jag. Ta som exempel Steve Dallas som dyker upp igen, tio år äldre med vitnande tinningar. Hur ska nya läsare ha en chans att förstå vad poängen är med honom, om man aldrig läst de tidigare serierna med hans manschauvinism, egoism, omvändelse till en modern jämlik man (efter att ha blivit kidnappad av utomjordingar som hjärntvättat honom) och hans senare återfall? För mig fungerar serierna finfint och jag uppskattar verkligen att se Breathed ta sig an nyare saker som iPhones, Obama, mm, men för andra tror jag att de är snudd på helt poänglösa.

Så de här är ytterligare en av de där böckerna som jag själv är väldigt glad att den kommit ut och läst med nöja men som jag verkligen inte kan rekommendera till andra, förutom de som är fans av framförallt Bloom County. Och eftersom Bloom County nog kan kännas ålderstigen om man läser den första gången idag, med alla då aktuella skämt och referenser, så kan jag tänka mig att det är svårt att värva nya läsare till Breathed. Hans serier (framförallt Bloom County) var en fantastisk serie då det begav sig, men den är inte precis tidlös :-/

Direktlänk 4 kommentarer

En trist klassiker: Dick Moores Gasoline Alley

12 november, 2012 at 17:27 (Dagspresserier) (, )

Gasoline Alley är en riktig långkörare till serie som nalkas sin 100-årsdag. Den har väl aldrig varit vidare känd i Sverige och själv hade jag bara hört talas om den när Drawn & Quarterly för några år sedan började publicera de tidigare åren under namnet Walt & Skeezix (namnbytet var pga rättighetsskäl). Serien visade sig vara riktigt bra; en underhållande vardagssåpa om hur ungkarlen Walt Wallet en dag hittar en övergiven baby, Skeezix, på sin förstutrapp, och hur han sedan förvandlas från sorglös ungkarl till kärleksfull fader.

Serien är mest känd för att huvudpersonerna åldras i mer eller mindre realtid. I dagens serie är Walt drygt 100 år, hans fru död sen några år tillbaka, och Skeezix har även han barnbarn. Därför var jag nyfiken på att se hur serien utvecklas efter åren 1921-1930 som täcks av Drawn & Quarterlys utgivning, så när förlaget IDW nu påbörjat en parallell utgivning köpte jag den första boken.

IDWs bok tar sin början 1964. Tiden är vald eftersom den ursprungliga skaparen, Frank King, från och med då låter Dick Moores, även känd för sina Disney-serier, lägga till sin signatur på stripparna; Moores hade då redan jobbat med serien i flera år.

Men som rubriken antyder blev jag besviken. Visst är det en rätt kompetent gjord serie som dessutom har ett unikt manus; problemet är bara att det unika inte är någonting jag är intresserad av. Vad Moores Gasoline Alley mest av allt liknar är en dagtidssåpa: Vi följer släkten Wallet och deras vänner och fiender genom åren. Någon blir kär. Äktenskapstrubbel av det oförargligare slaget. Någon enstaka kriminalhistoria, likaså oförarglig. Ingenting som händer får på något sätt kunna göra en läsare upprörd så allting som skulle kunna komplicera berättandet lämnas därhän. Ta till exempel Gideon Grubb som är gift med Walts dotter Judy. Ett hopplöst exemplar på alla sätt, men eftersom präktighetsidealet råder så innebär det bara att någon någon enstaka gång påpekar att han kanske inte är deras favoritperson, och när Judy blir riktigt arg (med rätta!) så bor hon bara någon dag hos ett syskon innan hon flyttar tillbaka. Gaaah!

Det är verkligen inget fel på en serie utan egentliga konflikter där alla huvudpersonerna är snälla människor. Läs Walt & Skeezix-böckerna som exempel på det! Men här känns det som om serien blivit kastrerad och att ingenting viktigt någonsin kommer hända. Tempot är förödande likformat utan minsta försök att bygga upp spänning, vilket också liknar TV-serier som Våra bästa år. Jag kan inte låta bli att jämföra med en av mina favoritserier som är samtida med de här stripparna: Mary Perkins On Stage. När jag skrivit om den har jag kallat även den för en såpa och det står jag för. Skillnaden är att den är så oändligt mycket mer varierad i sina storylines, och att den inte väjer för jobbiga ämnen som den dessutom behandlar på ett mycket vuxet sätt.

Några ord om teckningarna också: Moores tecknar skickligt men besynnerligt nog lite stelt, med tanke på att hans Disney-serier är ovanligt ostela (om nu det ordet finns). Jag tycker inte heller att han riktigt behärskar seriens stil heller, där olika personer ser ut som om de kommer från olika serier när graden av stilisering varierar så mycket som den ibland gör här. Kvinnor ser generellt mer realistiska ut med riktiga ögon (som dessutom ofta ser egendomligt stirriga ut), medan männen är mer karikerade och har ögon som antingen svarta prickar eller pupill-lösa à la Little Orphan Annie (fast det händer att ögonen inte beror på könet). Det gör att stripparna blir röriga och oharmoniska tycker jag, som om tecknaren inte kan bestämma sig för hur det ska vara. Samma brist på konsistens syns också när det gäller människornas ålder; i strippen härovan är personerna i övre tonåren, medan i den här nedanför ett medelålders par (föräldrarna till pojken i första strippen) pratar med en drygt 60-årig man (farfar till samma pojke)… (Som vanligt går det att klicka på bilderna för att se en större version.)

Dick Moores Gasoline Alley var intressant att läsa för mig som uppskattat Frank Kings 40 år äldre version, men jag kan inte säga att det är en bra serie. Ovanlig, javisst, men tyvärr på ett enligt mig långtråkigt och ointressant sätt :-(

Direktlänk 2 kommentarer

3 april 1938: Alex Raymond upptäcker Prins Valiant

27 oktober, 2012 at 12:19 (Dagspresserier) (, , , , )

Idag: Komparativ seriekonst, med fokus på bildlayout och framförallt textens placering. Deltagare: Alex Raymonds Jungle Jim & Hal Fosters Prins Valiant.

Alex Raymond var en mycket skicklig tecknare men det tog ett tag innan han hittade rätt. När jag senast skrev om hans Blixt Gordon påpekade jag hur han i seriens början tecknade människor så att de såg små och rätt ointressanta ut, innan han började släppa loss mer och lät människorna se ut som i det närmaste övermänniskor, och hur mycket det betydde för en serie där manuset var så undermåligt att det som gör den läsvärd är Raymonds suggestiva illustrationer.

Den reflektionen hade jag efter att ha läst förlaget IDWs första samling med serien. När jag nyligen läste den andra slog det mig att det även här inträffade en förändring till det bättre, och att förändringen den här gången var både mer subtil men samtidigt mycket enkel att tidsbestämma: Den 3:e april 1938 gjorde Raymond en fundamental förändring i hur serien såg ut.

Den här gången tänker jag använda Blixt Gordons topper-serie Jungle Jim* som illustration; att jag valt den är helt enkelt för att den är lättare att scanna eftersom Blixt Gordon-episoderna helt enkelt är för stora för min A4-scanner :-)

Först en typisk sida innan förändringen:

Figurteckningen är redan larger than life, precis som jag skrev om förra gången, men samtidigt är rutorna krampaktigt fyllda med innehåll. Textplattorna/bubblorna tar över och ger ett intryck av en rikligt illustrerad text, och åtminstone mina ögon koncenterar sig nästan uteslutande på läsning snarare än att ta in illustrationerna.

Men sen händer någonting med Raymonds teckningar. Redan veckorna innan 3 april blir layouten av framförallt Jungle Jim lite lösare när Raymond varierar layouten mera. Textmassan är dock fortfarande överväldigande.

3 april 1938:

Insikten som Raymond kommit till är att man faktiskt inte behöver ha vare sig en vit bakgrund till texten eller rama in den. Det är fortfarande mycket text men det är ack så mycket mer inbjudande att läsa. Jämför till exempel ruta två här med ruta 1 i det tidigare exemplet. Här känns det som om det finns mycket luft runt Jim och Lil, medan de tre männen i det andra fallet nästan kvävs under tyngden av textbubblorna som hänger ovanför dem. Att förändringen är ett medvetet val framgår också av att Blixt Gordon samma dag också byter till det nya sättet att inkorporera text.

Det är lite lustigt att steget framåt som Raymond tar här egentligen är ett steg bakåt i seriehistorien; användningen av pratbubblor brukar ju ses som en del av den moderna serien. Men Raymond gör helt rätt: Jungle Jim & Blixt Gordon är båda serier där miljön är allt och handlingen intet, så allting som distraherar från teckningarna ska minimeras.

Slutligen, varför nämner jag Prins Valiant i titeln?

Hal Foster hade tecknat serier långt före 1938, som exempelvis Tarzan. Men 1937 hade Prins Valiant sin premiär, en serie som liksom Blixt Gordon enbart publicerades på söndagar och där teckningarna var det stora dragplåstret. Men Foster satsade redan från början på en serie utan pratbubblor och hade istället oftast all text, inklusive repliker, längst ner i rutan, vilket gjorde att teckningarna själva var utan distraktioner. Ibland placerade han dock in replikerna på andra ställen i rutorna när det passade bättre med designen, som kan ses på det här urklippet från en tidig sida, 8 maj 1937:

Det finns skillnader i Fosters användning av repliker här; till exempel saknas det lilla strecket som Raymond använder för att peka ut den talande, och Fosters språk är fortfarande bokens när han lägger till ”…, exclaims Val hotly.” istället för att repliken får leva sitt eget fria liv. Jag ska också påpeka att de här tidiga Valiant-sidorna fortfarande har ett rätt styltigt språk; när Foster får bättre flyt i det lite senare blir Prins Valiant den fantastiska serie den var.

Men jag tror ändå att det är goda odds på att Raymond tagit intryck av Foster här när han insett att man faktiskt inte behöver använda pratbubblor/textplattor på samma sätt som alla andra. Om omständigheterna, dvs teckningarna och utrymmeskraven, kräver det så finns det andra lösningar, och en illustratör som Raymond kommer tids nog hitta dem även om det förstås går lite lättare om det finns någon annan som redan löst samma problem :-)

 

* Topper-serie: En serie som delade sida med huvudserien som fanns för de tidningar som inte ville tillägna huvudserien en hel sida i tidningen.

Direktlänk Lämna en kommentar

« Previous page · Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare