The Sisters & Kairos

14 april, 2014 at 12:01 (Europeiska serier)

Dagens tips är två bra scanlations från franska: en som jag inte skrivit om förut, en som var en av förra årets mest lovande nya serier.

The Sisters - The Sorority Rapport cover

Först, The Sisters: Skriven av Christophe Cazenove & William med teckningar av den senare är The Sisters en väldigt trivsam serie om två systrar, Wendy och Marine. Wendy är den äldre som precis kommit upp i de tidiga tonåren medan Marine är några år yngre och betydligt mer barnslig. Resultat: Marine hänger efter Wendy så mycket hon bara kan medan Wendy tycker att det är otroligt irriterande med den pinsamma lillasystern. Fast egentligen är inte Wendy så värst vuxen ännu så då och då blir det riktiga lekar, huvudsakligen superhjältefantasier där de både tillsammans slåss mot superskurkar, fixar en tyrannosaurus tandvärk, med mera :-)

The Sisters - Trauma

Humor och charm presenterat i episoder à la en sida tecknat i en modern fransk stil (jämför med andra barnserier som Tidsresenärerna, Lou, Bellybuttons med flera)? Sign me up! Jag gillar den här typen av serier väldigt mycket, som nog de som läser den här bloggen redan insett, åtminstone när de som i The Sisters lyckas med karaktärerna. Manuset här är helt OK; ibland lite väl klichéaktigt men med tillräckligt många lyckade sidor för ett godkänt betyg. Och som sagt, det allra viktigaste här är huvudpersonerna och framförallt Marnie är rolig att följa. En enkel och inte så värst originell serie, men trevlig läsning.

Kairos 2 - cover

Så, Kairos: Den första volymen var en riktigt bra serie som lovade mycket. Nu har jag läst den andra volymen och den infriar löftena från den första; det här är väldigt, väldigt bra. Malassagnes teckningar har ett suveränt flyt där de rasande actionscenerna nästan får mig att tappa andan. Vanligtvis är jag inte så förtjust i effekter typ småsuddiga bakgrunder som indikerar hög hastighet (jag tycker det lätt känns distraherande) men här fungerar det utmärkt, och precis som i den förra boken är tempoväxlingarna perfekt tajmade.

Och manuset är inte sämre. En sak som jag var lite orolig för efter att ha läst den första delen var att det skulle kunna bli svårt att hinna med allt som krävdes med bara tre böcker; det verkade finnas ett överflöd av bakgrundshistoria som skulle behöva gås igenom. Men i och med tvåan är jag inte längre orolig för nu förstår jag vad Malassagne siktar på: Det är inte en konstfärdigt och intrikat utformad fantasyhistoria med främmande länder, kulturer, historia som ska berättas utan en mycket mer omedelbar adrenalindriven sak. Ett ungt förälskat par, en kidnappning, en (eventuell) räddning av den kidnappade. Det ser ut som om hela historien kommer täcka max ett par dagars handling, inte mer än så.

Kairos 2 - Nills

Sen finns det förstås en myckenhet vinkar om en bakgrund modell större, med antydningar om att det som skildras bara är kulmen på århundraden av händelser. Men listigt nog räknar Malassagne med att han inte behöver fylla i alla detaljer eftersom alla de som läst lite fantasy klarar av den delen själva. Varför skildra sida upp och sida ner med någon som berättar om ett långvarigt förfall av en kungaätt med mer och mer brutalitet och orättvisa när det räcker med några ord och läsarens fantasi/tidigare läserfarenheter, om det man är mest intresserad av att skildra är rörelse och fart?

Om den tredje och avslutande delen håller samma höga klass kommer det här bli en hejdundrande bra serie, som jag verkligen hoppas kommer ges ut på engelska (eller svenska, om jag för drömma) i ett enda album. Berättelsen passar bättre att läsas i ett sträck, utan paus, eftersom så mycket av den bygger på den obönhörliga farten framåt, utan tankar, precis som huvudpersonen Nills oväntade framfart i den här delen.

Kairor 2 - Anaëlle

Direktlänk 3 kommentarer

Birger og Viola / Bidouille et Violette

8 april, 2014 at 22:59 (Europeiska serier, Serier) (, , )

Birger og Viola - Som i ett æventyr

Efter Dial H behövde jag läsa någonting bättre och mina ögon föll på en gammal goding. Inte den mest kända serien kanhända men en som jag ända sedan jag först läste den tillhört mina absoluta favoriter: Bernard Hislaires Bidouille et Violette, eller som den heter i den danska utgåvan jag har, Birger og Viola.

De tre danska albumen skildrar hur Birger 16 år, korvkiosägarens son, förälskar sig i Viola, blomsterhandlarens dotter. Båda två men framförallt Birger är mycket blyg så det tar ett tag innan han lyckas ta kontakt med henne. Medlet: en påse pommes frites, en gåva som uppskattas mycket eftersom  Viola tycker de andra pojkarna har dålig fantasi som envisas med att ge henne blommor, med tanke på hennes pappas jobb.

När väl introduktionen är avklarad finner de två varandra utan problem. Utifrån sett är det en mycket händelselös förälskelse; eftersom de båda så lätt blir generade tillbringar de varje lördagseftermiddag tillsammans på en favoritbänk i en liten park där de sitter och bara trivs med den andres närvaro. Men lätt har de det inte eftersom Birgers pappa ogillar förhållandet eftersom studierna blir lidande när Birger inte kan tänka på någonting annat än Viola,Birger og Viola - Viola och Violas pappa envisas med att fråga hur det är vilket Viola avskyr eftersom hon hatar att alla hela tiden måste fråga henne hur det är och vad hon tycker. Så Birger måste varje lördag hitta på en undanflykt för att smita iväg till mötet medan Viola flyr undan de eviga frågorna.

Det är en mycket stillsam serie på ytan men med desto mer glöd under densamma. För både Birger och Viola är det här den första stora kärleken, den som hela livet hänger på, men ingen runtomkring dem förstår hur viktigt det är och tjatar istället om oviktiga saker som skolan och hur de mår. De enda som tar det på allvar är några av deras jämnåriga, som tidningsförsäljaren Sam som närmast är en deus ex machina när han då och då dyker upp och tröstar eller reder upp fnurror dem emellan eller Violas vän Nina som alltid realistiskt och humoristiskt förklarar för Viola att det nog inte var så farligt när någonting har hänt.

Det här är en fantastiskt bra ungdomsserie, ärligt talat den bästa jag läst om Den stora förälskelsen när den drabbar några människor i nedre tonåren. Den är så långt från diskbänksrealismen man kan komma, som till exempel det tredje albumet Som i ett æventyr där halva boken är en dröm som Viola har när hon tror att förhållandet med Birger är slut; drömmen är en variation på H C Andersens Snödrottningen där känslor har frysts till is. Men realistisk är den på det sätt den fångar upp hur knepigt det kan vara med alla känslor som måste konkurrera med vad resten av världen ser som viktigt när man är i tonåren; ännu inte vuxen och betrodd med att klara sig själv, men känslorna minst lika starka som någonsin en vuxens. Och realistisk i skildringen av känslor, såklart :-)

Och jag har ännu inte nämnt Hislaires suveräna teckningar. Det finns en hel del av 70-talets fantasyserier här,Birger og Viola - Birger och Sam framförallt i linjer och de expressionistiska färgerna; det påminner en del om tecknare som Fred och Will men det syns också spår av Hislaires senare mer måleriska stil i till exempel Sambre, From Cloud 99 med flera. Det bästa är dock att det är en ren njutning att titta på Hislaires sidor: Sprakande färger, utsökta linjer, charmant och varierad figurteckning (Birger och Viola själva ser väldigt olika ut i stil men det fungerar förträffligt i serien).

Den här serien från tidigt 80-tal är hur bra som helst och enligt mig har den inte åldrats ett dugg; den är lika bra idag som den var för 30 år sedan. Hur bra tycker jag då att den är? Låt mig säga så här: Mina franska-kunskaper är mycket mycket rostiga, jag har inte använt språket sen jag slutade gymnasiet. Men efter att ha läst om de tre böckerna i helgen blev jag så sugen på att försöka få tag på den fjärde och sista boken som aldrig översattes till danska att jag gick in på franska Amazon för att se om den gick att få tag på.

Hoppet var svagt, men det visade sig att för bara några år sedan trycktes alla fyra böckerna upp i en samlingsutgåva på franska som fortfarande finns i tryck. Så nu är den beställd, borde dyka upp om några dagar, och sen gäller det bara för mig att stava mig igenom den sista fjärdedelen. Det kommer att ta sin lilla tid, det är rätt gott om text i serien, men jag ska verkligen försöka klara av det. Den enda andra franska serie jag gjort samma sak med är den lika suveräna Le Génie des alpages av F’Murr (Fårfängans marknad på svenska, med sorgligt nog bara två översatta album av totalt fjorton) så jag vet att det går, även om det är knepigt. Och när det är klart kommer jag kanske skriva några ord här om den avslutande delen också :-)

Birger og Viola - Tak

Direktlänk Lämna en kommentar

Last Days of an Immortal

27 februari, 2014 at 21:28 (Europeiska serier, Science fiction) (, , , )

Last Days of An Immortal - cover

Jamen äntligen fick Fabien Vehlmann till en fullträff! Efter en mängd Spirou-album, smånoveller om kriminell brittisk överklass, en fransk monsterjagande markis, hemskheter i sagoskogen, samarbete med Jason, och häromsistens en svartsynt efter katastrofen-serie, alla serier som haft sin poänger och varierat från helt OK till bra så kan jag till slut reservationslöst rekommendera en serie av honom: Last Days of an Immortal, med teckningar av Gwen de Bonneval (manusansvarig för William and the Lost Spirit).

LDofI är en cerebral science fiction-serie om ungefär 150 sidor, utgiven på förlaget Archaia. Elijah är en filosofi-polis vars uppdrag går ut på att försöka medla mellan och förstå sig på alla de förunderliga utomjordiska raserna som finns i universum. Uppdragen kan variera från rättframma av typen ”Varför dödade X Y?” till mer esoteriska där uppdragen är oerhört vagt formulerade eftersom ingen ännu ens förstår om varelserna ifråga är intelligenta och varför de i så fall betett/beter sig som de gör.

Det centrala uppdraget i boken är ett av de senare slagen där två eventuellt intelligenta raser på en planet ser ut att vara på kollisionskurs. Elijah ger sig i kast med uppdraget som efterhand slukar mer och mer av hans uppmärksamhet, i så hög grad att alla Elijah samarbetar; människor kan nämligen backa upp sig själva och backuperna, kallade ekon,  har fristående liv och kroppar så vid behov kan flera versioner av samma individ finnas till samtidigt.

Last Days of An Immortal - Merge

Därav titelns referens till odödlighet för med kontinuerliga backuper finns det ingen begränsing för livslängden. Vad titelns sista dagar anbelangar handlar de om ett filosofiskt dilemma för Elijah själv: Nackdelen med att använda ekon är att när ett eko införlivas med originalet så får visserligen den individ som finns kvar tillgång till bådas minnen av vad de gjort när de var fristående, men tyvärr försvinner också en del gamla minnen. Så för Elijah är frågeställningen om garantin om odödlighet egentligen är värd det, med tanke på priset.

Det är en ytterst lågmäld serie som framför sin historia utan yviga gester och där det mesta av handlingen skildras via dialoger och resonemang mellan Elijah och kollegor, Elijah och svårförståeliga icke-människor, och givetvis mellan Elijah och Elijah. Det som Vehlmann lyckas så bra med här är skildringen av varelser så fjärran från oss; inte bara utomjordingarna utan även människorna tänker och resonerar drastiskt annorlunda i och med det samhälle som är möjligt tack vare ekona och annan teknologi.

Med andra ord är LDoaI alldeles excellent science fiction, science fiction av det slag som intresserar sig för hur teknologi förändrar människorna, och hur andra tankemönster än de mänskliga kan vara konstruerade. Att Vehlmann också lyckats skapa en komplex huvudperson, både känslomässigt och intellektuellt, gör bara serien ännu bättre.

Sen är också Gwen de Bonnevals bidrag utmärkt, utfört i gråskala och med mycket avskalade och ibland nästan schematiska teckningar. Känslan när jag ser teckningarna är desamma som när jag läser texten: Det här handlar om ett intellektuellt dilemma som trots Elijahs starka känslor ändå hanteras på ett svalt och kalkylerande sätt.

Last Days of an Immortal var en riktigt stor positiv överraskning för min del. Jag hade vant mig vid att Vehlmann var en kompetent manusförfattare som alltid var värd att läsa men inte mycket mer än så. Men här har han som sagt lyckats till 100%; det är en serie jag kommer minnas. Inte för att förringa de Bonnevals insats, hennes teckningar har definitivt en stor del seriens känsla, men det var Vehlmann som stod för det rejält oväntade här :-)

Last Days of An Immortal - Worries

PS. Jupp, Elijah ser ut som Jean-Luc Picard; inte bara på grund av (bristen på) frisyr, men också för att hans kläder ser ut som precis de slags trikåer som alla i Starfleet verkar älska att klä sig i. Och inga protester från mig, Picards utstrålning är ju också känslomänniskan med ett lite kyligt yttre. Plus att han såklart är den bästa Star Trek-kaptenen! DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Franskt vardagsliv: Bluesy Lucy

24 februari, 2014 at 10:58 (Europeiska serier) (, , )

Bluesy Lucy - cover

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Serieformen är fantastiskt väl lämpad för vardagsskildringar, utan spektakulära händelser eller action. OK, formen passar alldeles utmärkt för extravaganta fantasiskapelser också eller för den delen action galore, men åtminstone för min gillar jag betydligt fler jordnära berättelser i serieform än i bokform :-)

Som Bluesy Lucy, Veronique Grisseaux (manus) och Catels (teckningar & manus) serie om en 30+ franks kvinna som inte vet vad hon vill göra med sitt liv. Jobb? Jodå, hon har ett men det är inte så kul som hon skulle vilja. Familj? Jodå, en stadig pojkvän skulle hon gärna ha med vilken hon (kanske) skulle kunna skaffa barn med i framtiden, men det är svårt att hitta den rätte. Eller för den delen, att ens veta hur den rätte ska vara. Att alla hennes väninnor redan tycks ha hittat rätt i tillvaron gör det inte lättare.

Så Lucy knegar på, träffar sina vänner och klagar på/pratar om sitt liv, blir ihop med en kille, gör slut med honom, och så vidare. Och faktiskt, långsamt går det framåt även om det är rätt oklart om problemen egentligen löser sig eller om det bara är dags för en ny omgång med samma problem men i ny utformning när boken är över :-)

Spännande? Dramatiskt? Knappast, men däremot en trevlig stund i soffan med en lite hopplös och bitvis förvirrad men ändå engagerande huvudperson. Manuset skulle jag säga är vad man kan vänta sig av en romcom-serie; småroligt, gemytligt men egentligen rätt förglömligt. Däremot är Catels teckningar desto bättre. Jag gillade henne mycket när jag läste Kiki från Montparnasse, och jag tyckte lika bra om hennes bidrag den här gången. Bluesy Lucy är lite lösare tecknat, mer skissartat och med inte riktigt lika gulliga personer, men med samma livfullhet och schvung i linjerna. Med andra, sämre, teckningar hade Bluesy Lucy knappast varit läsvärd eftersom manuset inte förmår bära berättelsen självt, men med Catels har jag så mysigt att det kändes trist när den rätt korta boken var slut.

Bluesy Lucy - Samtal

Nödvändig läsning är Bluesy Lucy inte alls, men däremot ett bra exempel på hur man kan göra en modern vardagsserie som faktiskt är rätt svårdefinierad sin lättlästhet till trots. Komedi/Realism/Romantik/Drama? Lite av varje, lite av ingenting, skulle jag säga :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Lite euro-scanlations epilog: Var?

13 februari, 2014 at 23:19 (Europeiska serier) ()

Bra fråga från Sandra i en kommentar apropå scanlations av europeiska serier: Var kan man hitta dem? Jag har inte nämnt det och det har delvis varit medvetet; jag läser de här serierna själv och laddar alltså ner dem, men samtidigt känns det lite iffy med scanlations. Men det är förstås rätt inkonsekvent av mig, och faktiskt är just de här översättningarna definitivt kärleksarbeten där ingen tjänar pengar på dem på bekostnad av serieskaparna.*

Så alltså, var hittar man dem?

En hel del av dem dyker förstås upp på vanliga torrentsajter à la Pirate Bay (och när jag ser några där burkar jag ofta kolla upp vilka andra torrents som den som lagt upp den lagt upp eftersom en scanlation sällan kommer ensam), men långt ifrån alla. Plus att med alla torrents där kan det vara svårt att hitta just europeiska serier i scanlation så man måste nästan veta vilka serier som finns innan man letar efter dem. Själv är jag inte någon expert på var fansen som översätter håller hus men det finns i alla fall ett ställe som jag följer: En tråd på det indonesiska forumet Kaskus.

Varför ett indonesiskt forum? Inte vet jag varför, men det är i just den här tråden som flera av de fanns som översätter håller hus och först postar översättningarna. Så gott som alla europeiska scanlations jag skrivit om har jag först fått korn på här, och här är tråden för de som är nyfikna:

http://www.kaskus.co.id/thread/000000000000000003870846/scanlations

Tråden är i skrivande stund 178 sidor lång och det ska sägas att länkarna till serierna rätt snabbt slutar att fungera så det är bäst att kolla de senaste sidorna först. Sen kan man förstås registrera ett konto och om man ser någon länk som slutat fungera så brukar man ofta få hjälp med en ny. Ytterligare en caveat är att forumet då och då är väldigt segt, och att tekniken bakom det verkar vara lite sisådär.

Men oavsett den stundom opålitliga funktionaliteten vet ni nu precis like mycket som jag om var man hitta de här översättningarna. Lycka till! :-)

 

*: Vad gäller scanlations av japanska serier är det tvärtom så att de är hur enkla som helst att hitta, men att sajterna som har dem tyvärr är helt kommersiella. Trogna fans översätter men översättningarna snos sedan snabbt av de här kommersiella sajterna som givetvis varken kompenserar serieskaparna eller översättarna :-/

Direktlänk 3 kommentarer

Lite euro-scanlations 3: The Call of Origins

12 februari, 2014 at 23:34 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

The Call of Origins 1 - Cover

Jag har sparat det bästa till sist i den här genomgången av euro-scanlations: The Call of Origins, skriven av Joël Callède och tecknad av Gaël Séjourné, tre album i en avslutad historia om ras och härkomst.

Det är det glada 20-talet, men det epitetet stämmer inte för alla. Som exempelvis för Anna, en servitris på ett café i hjärtat av Harlem. Hennes föräldrar är döda sedan länge så hon har växt upp hos sin moster, morbror och mormor. Och trots engelskan vet jag att det är mor- som gäller och inte far-, för Anna har en bakgrund som gör det svårt att passa in: Hennes mor var svart men hennes far vit, och den blandningen är inte någonting som ses på med blida ögon. För de vita hon (mycket sällan) kommer i kontakt med klassificeras hon omedelbart som svart och därmed mindre värd och olämplig at tumgås med, medan de svarta är misstänksamma eftersom hon inte är svart ”på riktigt” utan kanske bara en posör, en älskare av de/t vita.

Hon och hennes väninnor går ut och dansar på nattklubbar i Harlem och visst flörtar män med Anna men det är alltid med en stark känsla att de egentligen är mest intresserade av henne för hennes atypiska utseende, inte för att hon är den hon är, och också med baktanken att eftersom hon inte är ”äkta” svart så behöver man inte bekymra sig om hennes rykte och moral; det är oväsentligt eftersom hennes bakgrund är det enda som definierar henne i deras ögon.

Men efter att ha läst en tidningsartikel om en försvunnen forskningsexpedition till Afrika framkommer det att hennes far inte alls som tidigare sagts henne dog för länge sedan; den sanna historien är både mer hoppfull och mer tragisk. Hon bestämmer sig för att försöka ta reda på mer om honom och om vad som hänt med expeditionen, och till sin hjälp har hon Simon Sachs, en ung man som jobbar på samma museum som expeditions ledare kom från. Tillsammans skramlar de ihop pengar för en resa till Afrika, en resa som är tänkt att betalas för genom att man samtidigt spelar in en film med Anna i huvudrollen som en dokumentär äventyrerska.

Det första albumet utspelar sig helt i Harlem, de övriga två i Afrika, och tillsammans målar de upp en ovanligt rättfram bild av rasism och fördomar. Vad som gör det intressant är att den så tydligt (utan att skriva läsaren på näsan) visar hur rasism frodas hos alla, inte bara hos de som gynnas (dvs här de vita) utan även hos de som förtrycks (här de svarta). Alla är lika fördomsfulla och avvisande när det kommer till hur de bemöter Anna inte som en individ utan som en representant för Det andra, Det främmande. Sättet de ger uttryck för sina fördomar är förstås olika, men grundproblemet är detsamma: Det systematiska förtrycket förvrider allas själar. Det finns en grupp av människor här som inte behandlar henne fördomsfullt och det är följdriktigt de svarta i Afrika, dvs de som inte levt under vitt förtryck utan klarat sig undan det. Eftersom de inte växt upp i en miljö färgad av rasism som beror på ens hudfärg ser de bara Anna som en människa med ett ovanligt och därför fascinerande utseende, varken mer eller mindre.

The Call of Origins - Bad

De som tillåter sig lära känna Anna behandlar henne förstås därefter som en individ istället som en grupprepresentant men så är det ju alltid; det finns ju mängder av rasister som samtidigt som de yttrar de mest horribla saker ändå tycker att den invandrade grannen som de känner väl är helt OK och en trevlig prick.

OK, nu låter det här förstås som om The Call of Origins är en läskigt propagandistisk historia som man knappast nöjesläser, men det är alltså helt fel. Anna har huvudrollen och det är hennes utveckling vi får följa, hur hon påverkas av sin omgivning (där rasismen är en stor del, men ändå bara en bakgrund till allt annat). När seriens handling flyttar över till Afrika blir den ännu bättre; jag var hela tiden orolig för att den skulle börja förenkla eller för den delen bli lite fördomsfull själv (jag har ju lite dåliga erfarenheter av scanlations där kvinnor letar efter sina försvunna fäder i Afrika). Men TCoO klarar sig alldeles utmärkt från det, ingenting klingar falskt, och det kändes mycket skönt.

Eller, det finns en sak som klingar falskt som jag måste nämna: Översättningen är väldigt krattig. De brukar variera i scanlations från bra till katastrof, och den här drar tyvärr väldigt mycket åt det senare hållet. Meningarna är oftast grammatiskt fel, stavningen likaså, och jag var tvungen att ibland läsa den på det speciella sättet som går ut på att bara låta orden skölja över mig för att låta hjärnan själv pussla ihop det till en begriplig enhet. Så om man kräver ett vackert språk ska man hoppa över den här serien, tveklöst!

Om Callèdes manus misshandlats en (stor) smula så är Séjournés teckningar däremot intakta, och det är tacknämligt. Han tecknar i en målad stil som påminner lite om Bourgeon, lite om Gibrat, lite om Ana Mirrales. Kort sagt, en elegant stil som känns väldigt franks/europeisk och som passar utmärkt till den här typen av serie :-)

Man måste ha överseende med översättningen men om det inte är något problem så är The Call of Origins en förträfflig liten serie som vore väl värd en fysisk utgåva och en därmed (förhoppningsvis) bättre språkbehandling. Men tills det händer, läs den här trots bristerna.

The Call of Origins - Karen Blixen

En berömd danska presenteras

Direktlänk 4 kommentarer

Lite euro-scanlations 2: Alone

11 februari, 2014 at 21:52 (Europeiska serier) (, , , )

Alone 1 - cover

I mini-serien om nyare euro-scanlations handlar det idag om serien Alone: Hittills sju översatta album skrivan av Fabien Vehlmann (bland annat nuförtiden ansvarig för manus till Spirou) och tecknade av Bruno Gazzotti.

Alone är ett bidrag till den klassiska genren Efter katastrofen. När den börjar är det en vanlig kväll i en fransk stad, med barn som läser läxor, trakasseras av jämnåriga, äter middag. Dagen efter är allt förändrat: Alla vuxna är försvunna och bara barn finns kvar. Men inte heller alla barn är kvar, det är bara en bråkdel som rör sig i den övergivna staden. De hittar varandra, tar hand om de riktigt små barnen som inte kan klara sig själva, och försöker förstå vad som hänt och om det finns andra överlevande kvar på andra ställen i världen.

I förra inlägget skrev jag om hur serien A Little Temptation överraskade mig när den plötsligt blev en mycket mörkare serie än jag trott. Samma sak gäller Alone men kanske i ännu högre grad eftersom den tar så pass lång tid på sig att mörkna. De första albumen är precis vad man kan vänta sig av en sådan här serie. Gruppen av barn vi får följa drabbas av inre slitningar där några försöker upprätthålla ett vanligt liv i förhoppningen att allt snart kommer bli som vanligt igen, medan andra är övertygande om att det aldrig kommer att ske och att de måste förbereda sig på ett liv i den värld de nu lever i.

Alone - Allvar

Visst finns det små detaljer som gör historien lite personligare än en del andra i genren, som den lilla mycket unga pojken som först är överlycklig eftersom han kan få precis alla leksaker han kan tänka sig men som blir mer och mer deprimerad, oavsett hur många saker han samlar på sig, men överlag följer serien det utstakade mönstret. Inklusive mötet med en annan och större grupp barn som leds av en karismatisk pojke, en pojke som visar sig vara en tyrann med blodig smak. Men jag kan inte säga mig att jag var särskilt engagerad i serien. Den var proffsigt skriven som alltid när Vehlmann svarar för manus, men också inte särskilt originell eller personlig, vilket också är rätt typiskt för honom. Gazzottis teckningar är likaså typiska för europeiska allåldersserier; det mest originella med dem var nog att serien var lite mörkare och mer realistisk i sin handling än serier med det här utseendet brukar vara.

Men så händer det: Serien tar en (för mig) mycket oväntad och mer tragisk vändning som gör att den rör sig bort från Efter katastrofen-genren och mot mer originella genrer när det femte albumet avslutar den första arcen av serien. Om jag ska vara helt krass gör det förstås inte serien bättre i sig; sidorna jag läst är samma sidor. Men det gör serien mer originell och mer gripande, och det gör mig definitivt mer nyfiken på vad som kommer hända i fortsättningen.

Jag är inte alls säker på att Vehlmann kommer lyckas fortsätta hålla mitt intresse vid liv om serien håller på alltför länge, men för tillfället är jag väldigt nyfiken på vad som kommer hända. Sju album finns i scanlation, det åttonde finns redan på franska och kommer förhoppningsvis översättas snart det med. Alone är inget mästerverk men jag blir alltid glad när någonting jag läser lyckas överraska; det händer inte ofta så för min del är det ett stort plus :-)

Alone - Haj

PS. Googlade lite nu innan jag postade det här och ser att engelska Cinebook har utannonserat att de kommer ge ut Alone, med första albumet nu i vår. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 1 kommentar

Lite euro-scanlations 1: Adios Muchachos & A Little Temptation

10 februari, 2014 at 13:51 (Europeiska serier) (, , , , , , , )

Det var ett tag sedan jag skrev om scanlations av europeiska serier (om man bortser från de senaste numren av The Bellybuttons eftersom den engelska utgivningen faktiskt började som en vanligt översatt serie). Därför blir det en miniserie om tre poster med de senaste serierna av det formatet som jag läst och som haft några kvalitéer; det finns en hel del usla serier som översätts av fans som jag inte ska plåga er med att skriva om, det räcker att jag utsatts för dem ;-)

I den här posten blir det två album som har tematiska likheter som gör att jag slår ihop dem men de följande kommer behandla en serie var.

Adios Muchachos - Cover

Adios Muchachos, manus av Matz, teckningar av Paolo Bacilieri: Adios Muchachos baseras på en roman av den uruguayanska författaren Daniel Chavarria som sedan många år bor på Kuba. Den utspelas också på Kuba, i nutid, och handlar om Alicia, en ung kvinna som gör nästan vad som helst för pengar, inklusive att lura in rika män i förhållanden. En dag plockas hon upp/plockar hon upp en ung affärsmän med strålande framtidsutsikter, och tillsammans gör de upp planer för en framtid i lyx. Planer som är långt ifrån lagliga…

AM är egentligen inte särskilt bra. Det noir-liknande upplägget matchas aldrig av en vidare tät handling utan istället känns det som om personerna agerar lite hipp som happ. Inte på grund av att livet är omöjligt att förutsäga utan mer för att Matz (eller ursprungsförfattaren Chavarria) inte bryr sig tillräckligt om handlingen.

Adioc Muchachos - Plot

Thrillerdelen känns kort sagt påklistrad, som om den bara är där för att driva handlingen framåt. Och det är lite synd för Bacilieris teckningar är inte alls oävna i sin lite grovhuggna stil som fångar den kubanska miljön och människorna bra. Så om bara Matz/Chavarria fokuserat mer på Alicia som person och skippat hela thrillerdelen hade det här kunnat bli mycket bättre. Men det är klart, om romanen varit en annan är det inte säkert om The Killer-skaparen Matz varit så intresserad av den…

A Little Temptation - Cover

A Little Temptation, manus av Jim och teckningar av Grelin: A Little Temptation kan liksom Adios Muchachos beskrivas som en erotisk thriller men likheterna slutar där. Där AMs handling aldrig känns central för serien är den här betydligt viktigare. Väninnorna Calista och Anna är precis i början av sitt vuxna liv och har ännu inte bestämt sig för hur det livet ska bli. Calista pluggar och jobbar extra som barnvakt hos en välmående familj i Paris medan Anna mer driver omkring, i förhoppningen att snart, snart kommer livet bli perfekt.

När Anna får se hur lyxigt familjen Calista jobbar hos har det försöker hon övertala Calista att förföra mannen i familjen för att kunna överta fruns liv. Calista är tveksam till idén så Anna föreslår att de ska tävla om vem som kan få honom att överge frun och istället bli ihop med en av dem.

Det är en i början lättsam historia, ALT, men allteftersom mörknar det. Den lättsamma men djupa vänskapen mellan Calista och Anna börjar krackelera och Anna som först framstår som en allmänt levnadsglad person visar sig med tiden vara betydligt mer desperat än hon först verkat. Längtan efter ett liv i lyx är inte en oförarglig dagdröm utan snarare ett uttryck för en rotlöshet i tillvaron som hon hoppas kan tillfredsställas med materiell välmåga.

A Little Temptation - Sprickor

Själv blev jag lurad av den lättsamma inledningen och blev lite tagen på sängen när serien plötsligt blev så mycket allvarligare. Grelins teckningar bidrog också till det; han tecknar i en vad jag skulle kalla mycket modern stil, antagligen gjort på dator, med ett snällt och charmigt utseende som utlovar en trevlig och charmig men antagligen inte alltför seriös stunds läsning. Det är nog orättvist av mig att karakterisera den så men det är känslan jag får när jag ser den och det är inte menat som kritik, jag tycker att han tecknar bra, bara att jag blev fintad av hur handlingen utvecklade sig :-)

Jag är inte säker på att jag är helt överens med moralen i ALT, eller vad man ska kalla det. Som en berättelse om att växa upp och vad det kan innebära för vänskap fungerar den finfint, men jag är lite misstänksam mot hur de två huvudpersonernas vidare öde skildras. Jag tycker verkligen inte om att sätta likhetstecken mellan individer i en berättelse och representater för grupper, dvs att man alltid läser in ett budskap i vad en specifik skildrad person gör eller inte gör, men ibland är det svårt att låta bli.

Och om man gör det skaver det i mig hur Anna framställs. Hennes desperation visas men bara knapphändigt, och det gör att det ibland känns som om det finns drag i serien av att svartmåla de som inte vill leva ett mamma-pappa-barn-liv. Men det kan som sagt vara jag som läser in mer i serien än vad som finns där. A Little Temptation är en serie som visade sig vara bättre än jag trodde i början av min läsning. Skavanker finns, men de går att överse med!

Direktlänk 2 kommentarer

Fortfarande bra: The Bellybuttons 6

4 februari, 2014 at 23:01 (Europeiska serier) (, , , )

The Bellybuttons 6 - Cover

Miniblänkare bara, om serien The Bellybuttons som jag inte tyckte om efter de första albumen men som jag efter det femte ändrat åsikt om. Jag har precis läst den sjätte delen, A Summer to Die For, och trenden är fortsatt uppåt. Det melodramatiska skruvas upp, jag bryr mig mycket mer om de från början så osympatiska Jenny och Vicky (inte för att de ändrat sitt beteende utan för att mer av deras bakgrund och familjeliv kommit fram), och Karine är definitivt inte längre någon som man kan sätta sig på.

Och, halleluja, handlingen är genuint oförutsägbar; hela plotten med Karines pojkvän Albin har varit överraskande flera gånger, och den har också tjänat som katalysator för att Jenny, Vicky och Karines relationer förändrats rejält. Riktigt trevlig läsning numera så även om det känns som om den här boken knöt ihop de flesta trådarna så hoppas jag att Delaf & Dubuc skyndar sig på med nummer sju!

The Bellybuttons 6 - Summer campPS. Tyvärr verkar det som om det engelska förlaget Cinebook har gett upp utgivningen av serien med tanke på att det nu är tre år sedan de gav ut den senaste boken (nummer 3). Så det är scanlation som gäller är jag rädd :-/ DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Nummer tre: Iznogoud

30 december, 2013 at 22:37 (Europeiska serier) (, , )

Iznogoud - Omslag

Här i de sista skälvande sekunderna av 2013 (dvs, mindre än 100,000 kvar!) tänkte jag passa på att recensera en alldeles garanterat icke-fräsch serie: Iznogoud, skämtserien som skapades av René Goscinny (manus) och Jean Tabary. Det är den tveklöst minst kända av Goscinnys tre stora serier, dvs de som han fortfarande skrev vid tidpunkten för sin död 1977. De båda andra, Asterix och Lucky Luke, känner så gott som alla till medan Iznogoud är betydligt mindre känd här i Sverige; det är nu 20 år sedan något album i serien kom ut i Sverige och det är nog inte så troligt att det någonsin kommer komma ut något igen.

Så varför en Iznogoud-recension? Mycket enkelt: Min kompis Sandra fick syn på albumen hemma hos mig för några veckor sedan och blev sugen på att låna och läsa dem, och när jag fick tillbaka dem var jag också nyfiken på hur serien skulle kännas att läsa nu* :-)

Iznogoud i korthet, för de som inte läst den: Iznogoud är storvisir i ett mytologiskt Bagdad, fullproppat med fakirer, trollkarlar, djinner och allt man kan tänka sig. Men han är inte nöjd med sin position för han vill nå ännu högre; han vill bli kalif istället för kalifen! Hans alltid misslyckade försök skildras i episoder som varierar i längd från typ åtta sidor uppemot tjugo, med det garanterade slutet att oavsett hur smart/korkad/fantastisk Iznogouds plan än är så kommer den vänlige men inte helt intelligente kalifen Harun al Sindar att förbli kalif och Iznogoud ha blivit ett offer för sin egen slughet.

Iznogoud - Morot

Med andra ord en extremt enkel setup jämfört med Asterix och Lucky Luke ibland betydligt mer komplicerade intriger. Inget fel i det, men här finns en orsak till Iznogouds mer obskyra tillvaro. Till skillnad från de två andra serierna där handlingen står i centrum med extra-inslag av komik är Iznogoud helt inriktad på två mycket enklare uppgifter: Spänningen i hur Iznogoud kommer att lyckas att själv råka ut för det han planerat för Harun al Sindar, och en uppsjö av ordvitsar på vägen dit. Den första delen fungerar förstås i teorin bra oavsett språk men den andra har givetvis mycket svårare att överleva en översättning.

De svenska översättare kämpar tappert och ofta med den äran men det känns ändå ofta som att de svenska skämten är rätt svaga och krystade. Dvs på fel sätt krystade, inte krystade på ett så yxigt sätt att det blir roligt **. För att inte tala om att det är gott om sekvenser där det för mig som läsare känns som att det måste ha funnits någon vits i originalet eftersom dialogen annars lika gärna kunde strukits, men där vitsen saknas på svenska.

Men ärligt talat är det inte (bristen på) ordvitsandet som gör Iznogoud till en ganska svag serie, utan bara det faktum att den inte är så värst rolig. Visst är Tabarys teckningar charmiga i sin spretiga stil (den varierar rätt mycket över tiden och albumen samlar inte episoderna i ordning så ibland dyker det upp sidor där figurerna ser väldigt annorlunda ut) och Goscinny är bra på fåniga vitsar, men det är en alltför tunn soppa i det stora hela. Det blir snabbt ganska repetitivt med slut som är lika överraskande som ECs skräckhistorier; jag vet att det är en serie där resan är allt och målet intet, men resan är inte tillräckligt intressant för min del.

Gissa vem som kommer bli upplöst av träskvattnet när serien är slut?

En träskdjinn som upplöser vad som helst som kommer i kontakt med hans vatten; gissa vem som kommer bli upplöst när serien är slut?

Det är lite sådär småskojigt att läsa den men det beror nog rätt mycket på att jag läste den som liten och gillade den då, även om den aldrig var en riktig favorit. Ibland glimtar den till när Iznogouds plan är mer fantasifull/absurd än vanligt, som i en av mina favoritepisoder när han får tag på en modern postorderkatalog som han kan beställa tre produkter från; tyvärr har han bara beskrivningarna som står i katalogen att gå på och har förstås inte en susning om vad grejerna egentligen är till för vilket leder till underbar förvirring. Men det är väl långt mellan ljusglimtarna så oftast får man nöja sig med lyckade detaljer snarare än en lyckad serie, det kapabla hantverket till trots.

Sammanfattningsvis så läs för allt i världen hellre Goscinnys mer berömda serier, men om ni råkar snubbla över ett Iznogoud-album så kan det vara värt en kvart att läsa det, om inte annat så för att veta vad det är för en serie :-)

 

*: Om någon råkar ha ett OK läsexemplar av album nummer 10, Storvisiren Iznogoud, att avyttra är jag intresserad; jag verkar inte ha det verkar det som :-)

**: Ett yxigt och lyckat exempel från det första albumet, Iznogoud går på pumpen, där Iznogouds plan går ut på att kalifen att omkomma under en skidsemester (snön är mer eller mindre magiskt framställd på Iznogouds begäran). Replikskifte mellan Brah at Hamed, ständiga Iznogouds hantlangare, och Iznogoud:

- Blev du inte förvånad när snön började falla?
- Storli’en!

Direktlänk 9 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare