To My Eyes
Senaste Lou! har precis kommit på svenska och jag har läst den, men eftersom jag behöver lite tid för att reda ut för mig själv vad jag tycker om den (den är för att uttrycka sig milt väldigt annorlunda jämfört med de tidigare!) så tänkte jag skriva några ord om en annan serie så länge: Bastien Vivès To My Eyes.
To My Eyes är någonting så ovanligt som en första person-serie, dvs varenda teckning i albumet är ritad som om läsaren ser ut genom tecknarens ögon. Dessutom får vi aldrig läsa seriens berättarjags repliker utan bara vad de han (jag skriver han eftersom författaren är en man och det finns en del i serien som tyder på att berättarjaget är just det) pratar med säger. Visst finns det kortare exempel på liknande serier men jag tror att det här är den första längre serien av det här slaget jag läst.
Berättartekniken gör att känslan när jag läser TME är väldigt annorlunda; faktiskt så pass annorlunda att jag inte är säker på om det är bra eller dåligt. Det som är bra är att det verkligen känns som om jag kryper in under skinnet på mannen ifråga, och att det är roligt med ovanliga idéer om hur man gör serier.
Det som är mindre bra är att det blir smått klaustrofobiskt eftersom det verkligen känns som om jag sitter i någon annans huvud och tittar ut, och att framförallt skildringen av seriens egentliga huvudperson, kvinnan som berättaren inleder en vänskap med och mer därtill och som finns med i princip varenda bild, mest av allt känns som om jag plötsligt förvandlats till en voyeur.
Den sista invändningen är nog den allvarligaste för min del; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en serie där jag lika starkt får intrycket att jag spionerar obemärkt på en ovetande person på ett ojuste sätt. En besynnerlig känsla kanske, att få dåligt samvete gentemot en fiktiv person, men likafullt har jag den. Sen kan det nog också spela in att jag har lite svårt för den klichéartade vurmen för vackra sensuella kvinnor som alltför många franska kulturarbetande män har (som i exempelvis ungefär alla franska romantiska/sensuella/erotiska filmer) så när TME får mig att associera till dem är det inte en bra association, för min del 
Men sen är det förstås också teckningar i serien, och de är utsökta. Svindlande nära klichéerna de med kan jag inte låta bli att njuta av dem; de är utan tvekan det stora pluset med den här serien och gör den högst rekommendabel bara därför. Och ett till plus får Vivès för att när till slut den oundvikliga sexscenen dyker upp (franskt, manligt perspektiv, sensuellt -> det är givet att det kommer förekomma) så blir hans stil än mer impressionistiskt och istället för de klara och tydliga bilderna tidigare blir det nu mer antydningar och lek med färger och kontraster.
Tl;dr: To My Eyes är en kanske inte helt igenom lyckad udda berättad serie med fantastiska teckningar som alldeles på egen hand gör det till en högst läsvärd serie.
Kairos
De scanlations jag laddar ner är oftast lite äldre serier, sådana som det inte verkar troligt att de någonsin kommer översättas officiellt till ett språk jag behärskar. Men ibland slinker det ner något nyare eftersom jag ibland inte har en susning om vad det är för serie, förutom att den ser intressant ut av det jag kan se innan nedladdning. Case in point: Kairos, första boken i en svit om tre (om jag förstått det hela rätt), skriven och tecknad av Ulysse Malassagne. Fannet (vad tusan är singular bestämd form av fans?!?) som översatt serien hade en sida med som exempel och den såg väldigt lovande ut så jag chansade.
Och det visade sig vara en absolut fullträff! Kairos (googla för vad ordet ”kairos” betyder, det är ett intressant ord) är väldigt bra; jag kan inte kalla den lovande eftersom den är bättre än så, trots att jag bara läst första delen. Här följer de första fyra sidorna:
Nills och Anaëlle är ett par men de har lite olika framtidsplaner: Nills vill planera för ett liv tillsammans medan Anaëlle inte tycker om att lova saker man kanske inte kan hålla. Så långt ett relationsdrama i miniatyr men den första natten händer någonting. Nills kan inte sova och tar en promenad men när han kommer tillbaka är underliga saker på gång:
Sen bär det iväg på äventyr och vad som egentligen pågår lär visa sig i de efterföljande böckerna.
Handlingen är inte alls dum i sig men det som verkligen gör serien bra är Malassagnes teckningar och känsla för rytm och detaljer. När jag försökte ta reda på någonting om Malassagnes bakgrund hittade jag mycket lite: Det här är den första serien han (tror jag, Ulysse låter som ett mansnamn) gett ut men innan dess har han jobbat med animation. Att ahn influerats av Hayao Miyazaki är hur tydligt som helst, både i teckningarna som påminner en hel del i figurteckning, rörelsemönster och färgläggning om hur Miyazakis skisser och målningar till filmerna brukar se ut, men minst lika mycket märks det i just hur han bygger upp seriesidorna och scenerna, med växelspelet mellan långa sekvenser i mycket maklig takt utan ord och extremt snabba scener fyllda med action.
Därmed inte sagt att Malassagne bara är en kopia av Miyazaki i serieform istället för animation, bara att han tveklöst har sett filmerna, och sämre inspirationskällor kan man sannerligen ha 
Och det där med inledningen, om hur scanlations ofta är lite äldre serier? Den här kom ut i Frankrike för ungefär tre veckor sedan… Med andra ord, chansen finns att något förlag snappar upp den för översättning vilket skulle göra mig mycket glad; jag tycker att den borde passa utmärkt både i exempelvis First Seconds utgivning, eller varför inte Humanoids som nuförtiden har en del mer udda serier i sin katalog.
You’re All Just Jealous of My Jetpack
The Guardian är en tidning som inte har många serier men de den har är ibland fantastiskt bra, som Posy Simmonds serier Tamara Drewe, Gemma Bovery och de om Weber-familjen. Men det finns andra med, och You’re All Just Jealous of My Jetpack är en nyutkommen bok samlar ihop diverse småserier av Tom Gauld som först publicerades i The Guardian.
Jag fascinerades av Gaulds bok Goliath förra året; den hade en alldeles egen stämning och en lågmäld humor som jag uppskattade mycket, tillsammans med väldigt underfundiga teckningar. Så mina förväntningar var minst sagt höga inför YAJJoMJ, även om det inte handlade om en längre serie
Och det här är riktigt, riktigt bra, faktiskt bland de bästa jag läst i genren (där genren skulle kunna beskrivas som ensides/enrutes strippar utan gemensamma personer/handling). Om än inte varenda stripp är lika rolig skrattade jag till högt alldeles för mig själv väldigt ofta när jag läste den; Gaulds extremt knasiga och irrelevanta infall vad gäller vårt kulturella arv (för det handlar ofta om klassiska romaner, litteratur i allmänhet, film och dylikt) är ständigt förvånande och helt respektlösa.
Gauld gör upp listor av typen ”Elements for a railway murder mystery”; han intervjuar romanpersoner om deras orsakerna till varför de vill hämnas; en myra från Den andalusiska hunden berättar om hur privilegierad hon känner sig som fick springa runt på Buñuels hand. Allt illustrerat på samma kongeniala sätt som Goliath med en stil som känns både gammalmodig och modern på samma gång.
Efter ett tag börjar jag känna igen en del av Gaulds metoder men lustigt nog gör det bara serierna ännu bättre, med en känsla av en mästare som varierar sitt tema (typ Lewis Trondheims serier herrarna O och I). Så en kort recension men en helhjärtad rekommendation: Läs You’re All Just Jealous of My Jetpack och bli lyckligare!
Hilda and the Bird Parade
Precis som på förra SIS blev det ett nytt Hilda-album för mig: Hilda and the Bird Parade, skriven och tecknad av Luke Pearson.
Sen hon sist sågs till i Hilda and the Midnight Giant har hon flyttat till stan; hon vantrivs eftersom hon saknar naturen och alla oknytt hon umgicks med där och dessutom känner hon inga av barnen, något som kommer bli svårt att ändra på eftersom hennes mamma är orolig för hur hon ska klara sig och därför vägrar släppa ut henne på egen hand.
Så Hilda sitter hemma och surar men när hennes klasskamrater ändå tittar förbi för att fråga om hon får komma ut och leka tar hon chansen att gå på upptäcktsfärd i staden. De andra barnen lämnar henne när hon i sann Hilda-anda tar sig an en konstig fågel med minnesförlust och tillsammans med denne går (fågeln har också glömt hur man flyger) hon runt i stan för att försöka hitta hem.
Jag gillar verkligen Hilda-böckerna. Hilda själv är ett litet fynd som huvudperson med sin blandning av energi, nyfikenhet, medkänsla och ofta småtrumpna humör. Pearsons teckningar är också underbara att titta på och har en mycket egen färgskala, och som alla andra Nobrow-böcker är den väldigt trevlig att hålla i handen och känna på. Det jag saknar en smula i HatBP är alla fantasifulla väsen som de tidigare böckerna kryllade av. Visst finns det underliga djur även här, som salt-lejonen, men stadsmiljön begränsar möjligheterna vad den saken anbelangar.
Att historien i HatBP är mer fokuserad än i de tidigare böckerna är både bra och dåligt. Det som är bra är att jag kommer ihåg handlingen bättre; jag älskar de tidigare böckerna men framförallt Hildafolk har jag helt glömt bort vad som händer i. Jag kommer ihåg stämningen och miljön men det är allt. Handlingen i HatBP skulle jag tro att jag kan redogöra för utan problem om ett år eller två. Men å andra sidan är jag väldigt förtjust i (bra) serier som vinglar hit och dit i ett charmerande kaos, som Hildafolk eller de flesta serierna av Trondheim och Sfar.
Men mina små kritiska invändningar till trots så ska man givetvis läsa Hilda and the Bird Parade om man gillade de två första böckerna om Hilda, eller för den delen om man vill läsa en riktigt bra modern serie som visserligen är avsedd för barn men som vuxna med det rätta humöret kan läsa med precis lika stor behållning
Days of the Bagnold Summer
Först ett tack för tipset till Håkan F. som rekommenderade dagens bok för några månader sedan i en kommentar till en recension av några Ralf König-serier; jag hade helt missat den här serien (precis som alltför många andra brittiska serier som har en tendens att slinka under radarn, tyvärr).
Med andra ord, Days of the Bagnold Summer är en mycket bra liten bok, skriven och tecknad av Joff Winterhart. Den utspelar sig under 6 korta sommarveckor då den ensamstående mamman Sue och hennes 15-årige son Daniel kommer att umgås lite mer än tänkt eftersom Daniels planerade semester i USA inte blir.
Eller umgås och umgås; Daniel är en klassiskt trulig tonåring som helst inte svarar på tilltal alls och skäms ögonen ur sig om någon bekant skulle råka få syn på honom tillsammans med sin mamma. Han föredrar att hänga med kompisen Ky och lyssna på metal, och kommunikationen mamma-son består mest i diverse grymtanden (från Daniel) och diverse oroande (från Sue). Hon funderar på sina egna tonår, han är så fokuserad på sig själv att han inte har en susning om vad som pågår runtom honom.
Allt presenteras med hjälp av korta glimtar av deras vardagsliv, alla en sida långa: Den gamla och skröpliga hunden Maisie behöver gå ut och gå; Sue tvättar kläder och funderar på om Daniel någonsin kommer ha på sig någonting annat än svarta hoodies, Daniel smyglyssnar på ett band som spelar i ett garage, utan att våga gå in.
Det här kan låta både klichéartat och ointressant men Winterhart har en närmast lyrisk känsla för hur seriesidan ska användas, och trots att boken inte är så lång känns den ändå fullödig. Scenerna vi får läsa ger förunderligt nog en helbild av de två, och bilden är ömsint: Båda två utvecklas under sommaren men det handlar inte om större skeenden, bara om små små detaljer som ändå är hur tydliga som helst.
Teckningsmässigt är Winterhart knappast elegant men desto mer insiktsfull i kroppspråk, där både den äldre Sue och den evigt hoppsjunkna Daniel är fångade på pricken. Här och där kom jag att tänka på amerikanen Ben Katchor och hans vardagssagor som också de är mästerliga i hur de fångar livet i det stora med hjälp av de små detaljerna, och vars teckningar ser ut som en mer polerad version av Winterharts.
Det här är en serie som jag var rätt skeptisk till när jag bläddrade i den men som det var ett sant nöje att läsa. Det är en serie där känslan är allt och där en redogörelse för handlingen inte alls kan göra den rättvisa så jag hoppas verkligen att exempel-sidorna lyckas fånga det som är så bra med den
Ariol – Just a Donkey Like You and Me
Well, dags igen för någonting som är mer ett tips om en trevlig barnserie än en renodlad recension: Förlaget Papercutz (med titlar som Smurfarna, Starke Staffan, Dance Class och Monster) har letat upp ytterligare en charmig fransk barnserie som man översatt till engelska där Emmanuel Guibert (The Photographer, Alan’s War, Sardine) står för manuset medan den för mig okända Marc Boutavant tecknar: Ariol.
Den första volymen (två till är redan utlysta) heter Just a Donkey Like You and Me och var som sagt en trevlig upplevelse. Ariol är en liten åsnepojke som går i skolan tillsammans med diverse andra djurbarn och boken består av 12 stycken 10-sidiga små berättelser, typ Ariol besöker sin hemliga förälskelse Petulas hem; Ariol och hans vän Ramono går på bio i sällskap med Ariols mormor, Ariol vill inte gå upp på morgonen eftersom det är så kallt och mörkt ute, och så vidare.
(Seriesidorna är tagna från presskitet -> de har en vattenstämpel i mitten. Bara så ni vet!)
Små vardagsberättelser, alla från Ariols synvinkel, och helt fria från flörter med vuxna; Ariol är en serie som helt riktar in sig på sina tilltänkta unga läsare.
Det är lustigt att med allt prat om hur få bra serier för barn som görs nuförtiden (allt prat = mycket prat i den mycket begränsade serieankdammen, alltså ) så kommer det samtidigt ut mängder av alldeles utmärkta barnserier i Europa. Däremot är det alldeles förtvivlat ont om dem i Sverige och det är synd för jag skulle gärna kunna köpa serier som Ariol och sätta dem i händerna på de barn jag känner som är i rätt ålder 
The Celestial Bibendum: Fascinerande obegripligheter
Det har varit lite längre mellanrum än vanligt mellan recensionerna de sista veckorna. Det beror mest på att jag har läst en hel del böcker (Mortal Instruments = , Metro 2033/34 = 
, omläsning av alla Pratchetts Guard-böcker = (förutom den sorgligt usla Snuff)), en hel del tv-serier (Arrested Development = 
, de sista 30 Rock = , Big Bang Theory = 
, Girls = 
), men också på att de serier jag läst varit väldigt långa, som några Fukumoto-serier jag ännu inte läst klart.
En pingvin förklarar tidsresandets mekanik
Fast sen är det ju också så att dagens serie har jag spenderat flera dagar med att läsa trots att den bara är på 200 sidor… Inte för att den är dålig eller tungläst, utan bara för att den är så bisarrt underhållande och samtidigt obegriplig att jag ville dra ut på nöjet
Nicolas de Crécys serie Salvatore tyckte jag var en av förra årets bästa serier; den mycket roliga och suggestiva berättelsen om en hunds färd mot kärleken genom ett mycket underligt Europa kan jag rekommendera till alla läsare. Visst är miljön den utspelar sig i minst sagt udda men den är aldrig det minsta svår att följa med i eftersom handlingen faktiskt är okomplicerad (kär hund bygger gigantisk bil för att köra till sin älskade i Sydamerika).
Celestial Bibendum utspelar sig i en ännu mer udda värld, och den här gången är handlingen nästan omöjlig att beskriva. Huvudpersonen, sälen Diego, blir upptagen av presidenten i staden New York-on-the-Seine för att utbildas till en kandidat till Nobelpriset i kärlek, men Satan själv vill annorlunda. Diego, alltid framhoppandes på kryckor eftersom en säl i skor bara kan få på sig en och därför inte kan gå normalt, säger själv ingenting serien igenom, medan andra djur som hans hundvän pladdrar på en masse. Tidsresor, huvuden utan kropp, diverse djävlar, politiker bokstavligen beståendes av sina väljare (som även kan injiceras vid behov av mer makt/kraft) är bara några andra detaljer som ryms i detta sammelsurium av infall och idéer. Förvirrande och ofta obegripligt, javisst, men samtidigt väldigt underhållande för de Crécy har gott om humor och blandar glatt högt och lågt.
Som exempel kan vi ta bilden här bredvid. Den visar professor Lombax huvud (Lombax är en av dem som ska träna Diego så att han kan vinna Nobelpriset ) ridandes på en sugga som Lombax i framtiden har förfört 
för att hon ska bära bort honom från bilkraschen som skilde hans huvud från kroppen, tillsammans med ett månliknande ansikte som är samma huvud från framtiden (där alltså suggan förfördes) som rest tillbaka i tiden via flygplan + gris (suggan på bilden är inte hon som förförts utan samma sugga innan förförelsen), efter att först ha misshandlats och kavlats ut av Satan och hans anhängare. Hundhuvudet kommer från en hund de träffat på på vägen som de använder sig av för att förklä sig. Träanordningen är till för att försöka söka rätt på berättelsens röda tråd eftersom han anlitats av tre dekadenta överviktiga ankor för att föra berättelsen framåt.
Och det här är alltså en bild som jag åtminstone på ett ytligt plan förstår vad som händer i; det finns de som är betydligt mer komplicerade och svårförståeliga
En av Satans hantlangare är en smula burlesk
Förutom humorn och den faktiskt medryckande handlingen (när jag hänger med i den alltså!) så är de Crécys underbara teckningar ett skäl bara de att läsa Celestial Bibendum. De olika stilarna avlöser varandra och de Crécy är lika bra på alla, oavsett om det är enkla pennteckningar eller rena fyrverkerier i nästan abstrakta färgkompositioner. Serien är ett alldeles ypperligt exempel på att när man recenserar (eller för den delen nöjesläser) serier så kan man inte göra det genom att dela upp manuset och teckningarna för sig och bedöma dem separat. Utan teckningarna skulle boken vara en ganska roande men alldeles för rörig historia, och utan manuset skulle teckningarna visserligen vara vackra och fascinerande men knappast mer än så. Tillsammans däremot bildar de en fantastisk serie där varje gång hjärnan inte helt kan följa med så kopplar rena känslorna in istället och håller fanan högt, tills hjärnan återigen får någonting gripbart att jobba med. För alla som vill ge sig ut på ett surrealistiskt serieäventyr kan jag varmt rekommendera Celestial Bibendum; mycket bättre i genren (om man nu kan kalla det för en genre) blir det inte.
PS. Boken finns utgiven i USA av Humanoids och i England av Knockabout. Av någon anledning är Humanoids mer än dubbelt så dyr så jag rekommenderar Knockabouts utgåva; visserligen har Humanoids en slipcase för boken men i övrigt har de samma format. DS.
PPS. Tyvärr kan jag inte visa några helsidor från serien (omslaget ovan är något beskuret) eftersom min scanner inte är tillräckligt stor för sidorna så ni får ta mig på mitt ord när jag säger att helsidorna också ser mycket aptitliga ut DS.
Religiösa samtal och stora näsor: Prototype
För bara några veckor sedan skrev jag lite allmänt om Ralf König, den utmärkta tyska serieskaparen, och sedan dess har jag läst ett nytt album av honom: Prototype, utgivet på danska av Fahrenheit förlag. Och ett rätt annorlunda album var det, jämfört med det jag läst av honom tidigare.
Först och främst det mest uppenbara, en ytlig skillnad men ändå: Prototype är den första (längre) serie av König i färg som jag sett. Inte för att jag tycker Königs svartvita serier ser tråkiga ut, tvärtom, men färgerna här är vad jag skulle kalla verkligt mysiga. En mycket enkel färgläggning men ack så trevlig att titta på när man jämför med de horrörer som framförallt, men inte enbart, amerikanska mainstream-serier drabbas av idag.
Sen det mindre uppenbara, nämligen manuset: Här är det inte fråga om Königs sedvanliga relationsdramer, eller för den delen skräckfilmsparodier à la Skräckkondomen. Den allra största delen av Prototype har bara två karaktärer i bild, nämligen Adam och ormen i paradiset, dvs Lucifer (Eva dyker upp först mot slutet). De två pratar om allt möjligt, från smått som sex och mat till religion, vetenskap och andra stora frågor, och då och då ger sig Gud in i samtalet men aldrig i bild, bara som en röst från himlen.
Ett exempel på en av serierna:
De är tre aparta karaktärer man får följa i korta sekvenser på typ 2-3 sidor åt gången. I början är Adam mer än lovligt korkad, men sen sätter Gud igång hjärnan och då blir det lite bättre fart på honom. Fast för säkerhets skull ser Gud till att han inte blir alltför smart eftersom han då kanske slutar sjunga Guds lov dagarna i ända. Överlag framstår Gud som en rätt gnällig och osäker gammal man, som kanske, kanske vill väl men hans stora ömtåliga ego sätter käppar i hjulet för det. Lucifer å sin sida är jordnära och vill bara att Gud ska skärpa sig lite grann och ta ansvar för sin skapelse, och han hjälper också Adam så mycket han kan med dennes spörsmål.
Fast när Adam efter en liten olyckshändelse, delvis uppmuntrad av Lucifer, blir lite smartare än Gud tänkt sig (och definitivt smartare än Gud som som sagt är lite gaggig) så får både Adam och Lucifer passa sig för det uppskattas inte av han däruppe
Det är en underfundig och rolig bok, Prototype. Jag måste säga att danskan var lite knepigare än vanligt, antagligen en kombination av det lite tyngre innehållet i de teologiska diskussionerna (men det finns gott om typisk König-humor här med) och frakturstilen som Gud pratar med, men det tycker jag inte ska avskräcka någon. König har gjort två böcker till som hör ihop med den här, Archetyp (handlar om Noa) och Antityp (handlar om Paulus) som jag hoppas Fahrenheit också tänker översätta. Jag skulle nog säga att Prototype inte är lika omedelbart och allmänt lockande som hans andra serier som exempelvis Den frigjorde mannen som jag själv lånat ut till icke-serieläsare med utmärkt resultat, men den är värd insatsen att läsa. Ju mer jag läser av König desto mer tycker jag om honom!
Bull’s Balls! / Like Rabbits / Roy & Al
Efter den gravallvarliga Irreedemable behövde jag någonting lättsamt så jag plockade fram några serier av en gammal favorit: Ralf König. Och när jag läst dem så plockade jag fram resten av hans böcker och läste dem med för han är svår att sluta läsa när man börjat
Jag hoppas att alla har läst honom; om inte så är det bara att leta upp Den frigjorde mannen, Pretty Baby, Beach Boys, och Skräckkondomen I-II; fem lysande album som getts ut i lika lysande översättning på svenska av Epix. Han gör relationskomedier av allra bästa märke med intressanta personer och dialoger som känns hur naturliga (och roliga!) som helst. Sen kan man läsa de andra albumen som också finns på svenska, som Lysistrate och Jago, som inte är riktigt lika bra men ändå mycket läsvärda.
Så jag tänkte inte skriva någonting om de svenska serierna utan istället några ord om ett par böcker som finns på engelska, som tips för de som liksom jag älskar König och hans potatisnäsemänniskor.
Roy & Al är en renodlad komedi om två hundar med samma namn som plötsligt tvingas dela hem eftersom deras hussar blir ett par. König har med hundar i en hel del av sina andra serier men här vänder han på fokuset, och istället för att hundarna har en bakgrundsroll är det här istället de som står i centrum medan människornas liv enbart bildar en plafond som hundarna kommenterar. Roy är en tjock byracka som inte bekymrar sig för någonting, medan Al är en neurotisk rashund som är förtvivlad över all vulgaritet som omger honom sedan hans sofistikerade matte dog och hennes son tog hand om honom. Plus att Al blir vansinnig över alla bögar; själv deklarerar han nogsamt sin heterosexualitet så ofta han kan.
R&A är rolig men hör inte till Königs bästa. Jag saknar någon att bry mig om; när König får till det skrattar jag åt handlingen men jag bryr mig samtidigt om karaktärerna. Här finns inget sånt, bara enkel humor. Så en bra bok (König är aldrig sämre än bra), men ingenting man behöver leta upp.
Like Rabbits är däremot en bok i samma stil som Den frigjorde mannen et al: Ett samtidsdrama med betoning på humor och relationer. Här får vi läsa om barndomsvännerna Horst och Sigi som en dag blir grannar och återupptar bekantskapen. Horst är ihop med Vera men förhållandet tar slut när hon hittar en porrvideo han köpt i hemlighet, medan Sigi som är nyseparerad lever ett ungkarlsliv även om han kastar längtansfulla blickar på en flyttkarl som hjälpt honom till den nya lägenheten…
LR är König i klassisk form. Horst är nervös, lätt generad, och lever ett långt ifrån lössläppt liv. Med uppmuntran från Sigi försöker han bli av med sina hämningar men det är inte lätt, trots den underbara bifiguren operadivan Kriemhild Nastrowas inträde på scenen och därmed följande vilda sex. Det är omöjligt att inte sympatisera med honom, tafatt som han är, och det blir riktigt spännande mot slutet när han i allas åsyn måste bestämma sig för hur han ska ha det. LR ger mig den där varma, småmysiga känslan som König är så bra på, när jag läser om hans mycket mänskliga och ömsint skildrar människor.
Bull’s Balls! är ett skarpare album än LR, även om handlingen är av samma typ. Det man skulle kunna kritisera i LR (och de tidigare nämnda albumen på svenska) är att det sällan känns som om relationsdramatiken är på riktigt allvar. För de inblandade är den det absolut, men den godmodiga tonen gör att det ändå känns säkert att det kommer gå någorlunda bra till slut. I BB! däremot är det glödande passion och kåthet som gäller och ingen småputtrig kärlek.
Den drabbade är Paul som levt ihop med Conrad i flera år när han en dag får syn på en spansk byggnadsarbetare och faller pladask. Oturligt nog för Paul är Ramon inte intresserad av män men Paul kan inte låta bli att inleda en vänskap, med allvarliga följder för hans relation med Conrad. Conrad har sina egna problem med en pianostudent han undervisar men det känns ändå tydligt att det är Pauls problem som är viktigast i boken.
Egentligen är inte Bull’s Balls! bättre än till exempel LR, men det är kul att läsa en bok som inte på något sätt känns tillrättalagd för känsligare läsare. I de flesta andra av Königs böcker (Skräckkondomen undantaget) sticker han inte på något sätt under stol med att det är bögar det handlar om, och sexskildringarna är mycket grafiska. Men det känns ändå tryggt och säkert på något sätt eftersom böckerna känns så inriktade på humor. Här däremot är det kåtheten och passionen som är viktigare, och det misstänker jag en del kan tycka känns lite mer påträngande. Jag tycker som sagt det är kul när König inte det minsta bryr sig om hur hans serier ska uppfattas av olika läsare (jag tror han försnällar ibland annars).
Tre trevliga böcker där jag framförallt tycker att man ska försöka hitta Like Rabbits & Bull’s Balls!. Det kan vara lite knepigt eftersom förlagen som gett ut dem knappast är speciellt välkända för engelska serier, men det är värt det. En liten varning dock: Trycket i Bull’s Balls! är tyvärr undermåligt, för att inte säga urkasst. Men innehållet är guld värt!
PS. En liten detalj i Königs serier som jag uppskattar är hur han då och då använder sig av en ovanlig teknik vid scenbyten: Istället för att lägga dem så att de sker mellan två sidor lägger han dem istället mitt i sidan, som i sidan från Like Rabbits härovan. Det gör att serierna får sitt alldeles egna tempo jämfört med de flesta andra serier där scenbytena är mycket mer drastiska när jag som läsare också måste flytta blicken till en ny sida. Jag tror kanske inte att Königs teknik alltid är bättre men den är en intressant omväxling när den är så tydligt genomförd som här, inklusive det lilla hundörat på första rutan från den nya scenen som indikerar att nu vänder vi blad, bildligt talat men inte bokstavligt. DS.
The Nao of Brown
Glyn Dillons The Nao of Brown är spännande, men kanske inte helt på det sätt jag skulle önskat. Jag hade hört mycket gott om den och eftersom den också ser fantastiskt bra ut när man tittar i den så var kanske mina förväntningar alldeles för högt uppskruvade. Men när jag läste den var det hela tiden en tanke som svävade inom mig: Kommer slutet fungera?
För den här berättelsen om Nao Brown, en ung engelska/japanska med mycket svåra psykiska problem, är utmärkt berättad men också en typ av berättelse där slutet uppenbart kommer bli avgörande för vad jag tycker. För att likna den vid en film där mentala problem också spelar en stor roll, skulle Gökboet ha blivit så rosad med ett annat slut, om till exempel McMurphy blivit frisk och skrivits ut från mentalsjukhuset i sista scenen?
Innan jag svarar på frågan så tänkte jag skriva lite mer om seriens handling. Nao Brown är en frilansande artist som också jobbar extra i en leksaksbutik för vuxna (tänk Kid Robot). Hon älskar japanska figurer och framförallt Ichi, en anime påhittad av Dillon som han också skapat en site för för den som vill se mer av den förutom det som finns i boken. På ytan är allt bra, men inombords mår hon dåligt: Hon tvångsfantiserar om att döda de omkring henne, framförallt småbarn, och har konstant ångest över att hon en dag kanske kommer realisera fantasierna. Det gör också att hon hela tiden tänker på sig själv och därför också utgår från att allt som händer runtomkring henne också har med henne att göra. Parallellt får vi också läsa en ganska fruktansvärd berättelse från Ichi, om pojken Pictor och hans äventyr; jag måste erkänna att även om jag uppskattade Pictor-sagan kan jag inte riktigt se hur den relaterar till Nao, men det är definitivt meningen att den ska göra det.
Skildringen av Naos problem är riktigt bra och det var länge sedan jag läste något som lika väl skildrar hur ett mentalt problem upplevs av den drabbade. Hela hennes personlighet är den stora behållningen av boken, och teckningarna fångar också upp hennes yttre charm men inre tumult. Tyvärr är de andra personerna inte lika intressanta, och framförallt Gregory, Naos blivande pojkvän, är en rätt ointressant person, men det störde mig egentligen inte eftersom det här är en one-woman show.
Men sen var det det där med slutet…
I sitt sökande efter hjälp har vi redan fått läsa om hur Nao bland annat går i en buddistisk samtalsgrupp för att försöka reda ut sina tankar. Det går väl sådär eftersom hon har mycket svårt att stänga av sina tankar som obönhörligt mal på. Men så mot slutet inträffar någonting som drabbar både Gregory och Nao, och plötsligt byter boken helt inriktning. Från att ha varit (tycker iallafall jag) ett utmärkt psykologiskt porträtt av en intressant människa känns det plötsligt som att läsa en pamflett som vill värva mig till buddismen. Handlingen hoppar några år framåt i tiden, och vi får med hjälp av ett fyra sidor långt brev (och jag menar verkligen exakt det; The Nao of Brown är luftigt och väldigt elegant tecknad, men här blir det istället fyra sidor med ett maskinskrivet brev) reda på allt om Gregorys bakgrund. Han är nu botad från alkoholismen, och Nao själv mår också bra tack vara buddismen. Visst slängs det in en brasklapp eller två om att hon fortfarande måste jobba med sina problem men det är ingenting som det syns minsta spår av på de ssita seriesidorna. Allt har hastigt och lustigt löst sig och alla mår nu bra. Tack och adjö.
Om inte The Nao of Brown i stora delar varit så bra (teckningar och manus) så skulle jag kanske inte varit lika kritisk mot slutet, men jag måste säga att jag tycker det är katastrofalt. Precis innan jag började skriva den här recensionen googlade jag runt lite för att se vad andra har tyckt, och även om de flesta nämner att slutet inte lever upp till resten är de alldeles för snälla. Bokens första 80% är hur bra som helst i genren psykologisk djupanalys, men de sista 20 är så usla att jag inte kan rekommendera boken till någon. Förutom de förstås som verkligen tror på att resan är allt medan målet är inget, för om man håller med om det så erbjuder Dillon en fascinerande tripp i The Nao of Brown
Sagan om Pictor
