Lydie

10 juli, 2014 at 20:15 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

image

Några korta ord om det utlovade bra franska albumet jag nämnde i recensionen av Princess Ugg: Albumet heter Lydie, är tecknat av Jordi Lafebre och skrivet av Zidrou, och det är en scanlation som jag fick syn på häromveckan. Översättaren (alt. översättarna, jag vet inte) kallar sig phillywilly och jag har märkt att de serier som han/hon/de tar sig an ofta brukar vara värda en titt. Så, Lydie:

Den unga Camille bor tillsammans med sin far i ett litet franskt kvarter där invånarna har en sammanhållning utöver det vanliga. När Camille efter att ha blivit med barn (ogift och ung) men flickebarnet Lydie är dödfött reagerar med att vägra inse det och istället fortsätter att agera som om barnet lever blir först en del av grannarna smått upprörda. Men efterhand, när de ser hur den lätt förståndshandikappade Camille fortsätter att bekymra sig om osynliga dotter, sluter de sig samman och utan att någonsin formellt bestämma det spelar de med. När Lydie är sjuk kommer doktorn; när det är dags för dop går prästen (efter en smula funderande) med på det; till och med skolans lärare skriver in, testar, och betygsätter Lydie (och hennes klasskamrater accepterar givetvis det hela, som barn lätt gör, och leker med henne osv).

Det här är hela handlingen, varken mer eller mindre; det är en väldigt varm men samtidigt lätt sorglig berättelse. Lafebres teckningar är också de varma, med en myckenhet av orange och bruna färger, och fysionomier som känns väldigt karakteristiska för fransmän och fransyskor för några årtionden sedan. Det är en liten och enkel historia, berättad med små ord, och det är ett slags serie som jag älskar att den finns: Min personliga preferens är åt det mer fantastiska hållet men bara det faktum att det publiceras (well, i Frankrike åtminstone och ibland i fanöversättningar på nätet…) sådana här serier som inte hör till någon speciell genre och utan större publikfriande inslag känns väldigt bra; det är ett tecken på en frisk bransch där alla slags serier kan finnas :-)

image

Direktlänk Lämna en kommentar

Benito Mambo

7 juli, 2014 at 13:33 (Europeiska serier) (, )

Benito Mambo - Dans

Benito Mambo är en besynnerlig liten saga skriven och tecknad av belgaren Christian Durieux. Huvudpersonen Charles-Henry är en kortväxt prydlig liten kostymklädd man vars stora passion i livet är mambo. Det uppskattas inte av hans far som därför förpassar honom till en fängelsehåla tillsammans med skeletten från hans andra likaledes misslyckade söner. I förtvivlan börjar Charles-Henry dansa sin mambo, varpå mambons gud blir intresserad och uppenbarar sig för honom, ger honom det nya namnet Benito som är mer passande för en mambo-dansör, och hjälper honom fly.

Det här är introduktionen på sagan, som sen vindlar sig fram på alla möjliga stickspår. Så gott som alla personer Benito träffar på i sin jakt efter kärleken (han träffar nämligen snart en trebent kvinna han faller pladask för) har sin egen historia att berätta, alla mycket fascinerande; Durieux har inte skrivit en fokuserad utan en spretig skröna som jag verkligen gillar. Den är rolig, fantastisk, och till och med lite gripande när den så vill, så när den var slut efter alltför korta 120 sidor (inklusive ett lite för abrupt slut, skulle jag säga) önskade jag att den hade fortsatt bra mycket längre.

Benito Mambo - Orm

Teckningarna är också förträffliga. Benitos upprepade danser hör definitivt till höjdpunkterna, men också de fantasifulla miljöerna och maskinerna. Men framförallt gillar jag dem för att de precis som manuset är så förbaskat sympatiska, en ren njutning att läsa och titta på.

I ärlighetens namn hade jag inte så stora förväntningar på den här boken. Jag var rädd att den skulle vara någonting sådär halvdant OK, en alltför högtravande konstnärlig bok av klassiskt franskt (ok, belgiskt!) snitt. Utgivaren Humanoids kan ibland dra lite åt det hållet när de ger ut sina mer udda böcker och då kan det bli ganska trist. Men hej vad fel jag hade, det här var någonting av det bästa jag läst på länge! En bagatell, javisst, (precis som den här recensionen som är ovanligt kort) men ack så charmig (precis som den här recensionen…hmmm…nja….)!

Benito Mambo - Luftfarkost

Direktlänk Lämna en kommentar

Maybe This Tuesday

26 juni, 2014 at 23:54 (Europeiska serier) (, )

Maybe this Tuesday - cover

Nicolas Vadot presenterar i Maybe This Tuesday enslingen Achilles, en man som aldrig lämnat ön han växt upp på. Den enda kontakten med omvärlden han har är en mycket sporadisk brevväxling med sin barndomsvän Rebecca som lämnat ön för fastlandet och storstadens frestelser, men det är huvudsakligen hon som skrivit under åren; själv har han inte svarat på flera år. Varför? Tja, egentligen har han inget starkt skäl, han är bara handlingsförlamad och vet inte vad han ska göra. Hans föräldrar har dött, han har ingen han socialiserar med, och åren rinner iväg.

Så inaktiv är han att han bokstavligen vuxit fast där han sitter på stranden. Hans fötter har förvandlats till trä och de har skjutit rötter ner i marken. Det enda han kan göra är att prata med fiskmåsarna som besöker honom, tills han en dag håller på att drunkna under en storm när vattnet stiger över hans huvud och han blir tvungen att hugga av sina fötter med en yxa.

När han väl reparerat fötterna i sin snickarbod dit han krupit bestämmer han sig: Han ska göra sitt livs första resa och söka upp Rebecca. Planer? Egentligen inga, så när han väl står utanför hennes dörr med en blombukett har han ingen aning om vad han ska göra när hon öppnar.

Maybe this Tuesday - Stranden

Det är en småsorglig historia som Vadot skrivit. Achilles är socialt handikappad, inte bara på grund av sina skamkänslor på grund av sina egendomliga fötter utan huvudsakligen för att han inte har någon träning av att umgås med andra människor. Han är tafatt, han får panikattacker, han märker att han uppträder konstigt/fel men han är oförmögen att göra så mycket åt det eftersom han inte vet hur han ska ändra på sig.

Och Rebecca har det inte heller så lätt. En man hon inte träffat på flera år dyker plötsligt upp utanför hennes dörr, och eftersom han är så hjälplös ser hon sig tvungen att ta ansvar för honom. Hennes eget privatliv är snårigt redan innan och det blir inte bättre av Achilles intåg.

Efter ungefär halva boken var jag inte övertygad om att boken var läsvärd. Vadot tecknar bra och smått expressionistiskt när han skildrar drömmar och känslor, och inte oävet i vardagssituationer (hans människor ser ibland alltför stela ut vad gäller ansiktena, han är klart bättre på miljöer), men manuset var lite för icke-subtilt (som de fastvuxna fötterna i ön Achilles själv är mentalt bunden vid) och utan spänning.

Men andra halvan är bättre. Det blir tydligare att Achilles är en människa som slagits sönder inombords och inte bara någon som har det lite knepigt socialt. Och en del av symboliken visar sig också inte vara så tung och gravallvarlig som jag trott. Som titeln, Maybe This Tuesday, som anspelar på en profetia yttrad av en av fiskmåsarna Achilles umgicks med på stranden, som i början står för en sak och senare för något helt annat.

Omistlig läsning är det inte men Maybe This Tuesday kan ändå vara värd en titt om man ramlar över den. Ungefär som jag gjorde; det var ingen serie jag sökte upp utan bara en som jag råkade få syn på och gav en chans :-)

Maybe this Tuesday - Samtal

Direktlänk Lämna en kommentar

Den mörka sidan – del 2

14 juni, 2014 at 00:31 (Europeiska serier) (, , )

Den mörka sidan 2 - omslag

Lagom till SIS kom den andra och avslutande delen ut av Sylvain Runberg (manus) och Olivier Martins (teckningar) serie Den mörka sidan. När jag recenserade den första delen i höstas var jag nyfiken på vad som skulle hända: Framförallt huvudpersonen Satoshi var intressant, med sitt vänliga manér men som trots det har en otrohetsaffär med sin kollega Mayumi.

Så fort jag började läsa den nya boken blev det uppenbart att det fanns någonting mer bakom det hela, och att Runbergs historia inte gick ut på att bara få veta mer om personernas bakgrund utan att det också fanns hemligheter begravda. Satoshis slutar helt kommunicera med Mayumi utan att det verkar finnas någon direkt anledning; den enkla förklaringen att han bara skulle ha tröttnat (som Mayumi misstänker) känns fel.

Jag tänker inte avslöja alltför mycket mer för en stor del av poängen med Den mörka sidan är avslöjandena som kommer, men jag kan säga att jag inte såg vartåt det barkade. Så full pott för Runberg för att han lyckades överraska mig; slutet hade nog känts ganska platt om jag gissat vad som skulle hända.

Och däri ligger kanske orsaken till att jag inte kände mig helt nöjd med serien efter avslutad läsning. Det finns många saker som är mycket lyckade:

  • Martins blyertsartade teckningar är precis lika bra här som tidigare, med sin mjukhet och fina känsla för personteckning.
  • Runberg är bra på skildra Satoshi utan att vara övertydlig, och även på att låta historien ta god tid på sig utan att stressa fram; det är ovanligt med en såpass lång europeisk serie som här, cirka 300 sidor, där historien som berättas är såpass enkel.
  • Flera av bifigurerna som bara är med i mycket begränsad omfattning är trots det intressanta och helgjutna.

Den mörka sidan 2 - Blickar

Men överraskningsslutet gör att jag blev en smula frustrerad hur de andra trådarna i berättelsen  utvecklades. Å ena sidan har vi alltså den allra viktigaste tråden som först ger sken av att ha en rent psykologisk karaktär, dvs där det viktiga är att förstå hur Satoshis person fungerar, men där det istället visar sig att det viktiga är vad som egentligen hänt/händer. Å andra sidan har vi alla andra trådar som håller sig till det psykologiska där personernas reaktioner och känslor är viktigare än vad som hänt. De två sidorna passar inte riktigt ihop, enligt mig. Som exempel kändes det lite snopet att Mayumis berättelse, med hennes två skilda föräldrar vars reaktioner på skilsmässan påverkar hennes liv starkt, visar sig inte ha någon som helst relevans för slutet.

Så min kritik är egentligen bara den att jag skulle föredragit att Runberg hållit sig till en rent psykologisk skildring, utan överraskningsslut. För även om slutet som sagt var överraskande så förtar det mycket av styrkan i resten av serien i och med att det blir det jag kommer komma ihåg, istället för Mayumis trassliga familjeliv, Satoshis chefs likaså, med mera. Det känns som en lite billig poäng, en elevator pitch för att få serien att låta intressant, som egentligen inte behövs.

För de som läst boken, fundera på följande: Om ni redan vetat om vad hemligheten var när ni började läsa, hade inte serien fungerat minst lika bra och kanske bättre då? För min del tror jag faktiskt det hade lett till att seren fungerat bättre som en helhet, och att jag då hade uppskattat den skildringen av de olika personerna mer.

Fast det är klart, jag kan ju alltid läsa om serien nu när jag vet vad som egentligen pågår :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Skyttegravskriget

1 juni, 2014 at 22:21 (Europeiska serier) (, , )

Skyttegravskriget - omslag

Det kändes nästan som ett personligt tema på SIS i år: Svensk utgivning av riktigt bra europeiska serier jag redan recenserat. Som Émile Bravos Spirou-bok, eller dagens likaså suveräna serie: Jacques Tardis Skyttegravskriget som jag skrev om när den amerikanska utgåvan It Was the War of the Trenches kom ut.

Som med Bravos bok rekommenderar jag att man först läser min äldre recension; här kommer jag ta upp några nya reflektioner efter att ha läst den svenska versionen.

Fyra år efter att ha läst serien första gången är den fortfarande lika förkrossande stark i sin avsky för kriget. De korta berättelserna om olika människoöden i skyttegravarna saknar helt sentimentalitet eller känslomässiga utsmyckningar. Allt är nerskalat till det absolut mest basala. Hatet mot de som startade kriget, och mot de som profiterar på det. Meningslösheten. Avtrubbningen som gör att de mest groteska upplevelser ses som fullständigt normala.

När till exempel en soldat klättrar upp ur sin skyttegrav och går mot sin död utan några stora åthävor eller sista ord behövs inga förklaringar: Skildringen av kriget gör att det på något sätt känns som en helt rimlig och närmast vardaglig reaktion.

Det är en, kort sagt, helvetiskt bra serie, den bästa Tardi-serien jag läst. Första världskriget är ett ämne han återkommer till gång på gång, ända från starten då hans första publicerade bok var Den ödesdigra resan. Alla hans krigsserier är inte lika bra men det märks alltid att det är ett ämne han känner djupt för, och när han som här lyckas i det närmaste perfekt med både manus och teckningar kan jag inte annat än kapitulera som läsare.

Några ord om Placebo Press utgåva: Bra översättning, snygg formgivning, skarpt tryck. Med andra ord, precis som jag skulle ha önskat om jag fått som jag ville. Jag trodde nog inte att Tardi var den troligaste kandidaten för utgivning på svenska, men jag är bara glad att jag hade fel. Och att just den här boken skulle översättas är förstås extra roligt eftersom den är en stor personlig favorit :-)

Skyttegravskriget - Gaspard

Direktlänk 4 kommentarer

SIS 2014: Fanzinen, del 2

25 maj, 2014 at 18:53 (Europeiska serier, Science fiction, Svenska serier) (, , , , , , )

Tre till fanzine!

New Frontier 1 – Third Wheel: Andra fanzinet av Hanna K som jag skriver om. För två år sedan var det 24-timmarsserien Astrobebis som jag tyckte om som ett alldeles utmärkt exempel på ett litet fanzine, medan det här gången är en lite mer påkostad tidning utgiven på svenska Peow! Studio. Science fiction igen (yay), ombord en rymdstation i spillror där människor och mutanter lever och ogillar varandra.

Den 36-sidiga historien handlar om en ung pojke, hans beskyddare, och deras möte med en liten övergiven muterad flicka vars existens måste hållas hemlig eftersom det är olagligt att skydda mutanter. En enkel liten känslomässig historia som Hanna K berättar på ett charmant sätt, både i text och bild. Så allt frid och fröjd alltså?

New Frontier - Third Wheel

Nja, jag har några små invändningar. För all del rätt orättvisa men ändå :-)

Först är det trycket som jag inte är helt vän med. Tidningen är påkostad och var med all rätt ovanligt dyr för ett fanzine; såpass påkostad är den att det egentligen är tveksamt om den passar in i fanzine-kategorin. Men Peow! trycker sina böcker med en risograph (eller vad den kan tänkas heta på svenska, jag är ingen tryckeriexpert precis) vilket gör att sidor har vad jag skulle kalla en tämligen låg upplösning vilket gör att alla linjer tydligt består av punkter. Nu råkar det vara så att en av sakerna jag gillade i den tidigare Astrobebis var just linjerna i teckningarna men här är det tji på den fronten, med linjer som helt saknar den tidigare mjukheten. Visst ger den ovanliga färgen sidorna ett ovanligt och elegant utseende men jag tycker som sagt att den här tryckmetoden helt simpelt inte passar så bra till just de här teckningarna.

Sen känns det väldigt tydligt att historien bara är ett nedslag i en större, mer komplicerad värld; det finns en text på sista sidan som ger en bakgrund till det som jag just har läst. Och det gör (här kommer det orättvisa in) att jag skulle vilja se mer av världen som beskrivs, och eftersom jag är rädd för att det inte kommer ske (numret 1 i tidningens titel till trots) känns det lite rumphugget. Så klagomålet är egentligen att jag vill se mer av den här serien, fast helst med annat tryck då :-)

Mer av Hanna K finns här.

Wrecked Ship: En till Peow!-bok, och den här är ännu mer påkostad, med en riktig bokrygg och på hela 84 sidor. Ytterligare en science fiction-serie (heja Peow!) är den här boken skriven och tecknad av franska (tror jag) Valentin Seiche. Samma tryckteknik men i den här historien om en Finder, en person som kan hitta saker, tycker jag det fungerar mycket bättre, inklusive de två sidorna i en avvikande färg som lagts in på ett för serien vettigt ställe.

Wrecked Ship - cover

Serien berättar stämningsfullt om hur huvudpersonen en dag hittar delarna till en robot som han anlitats för att söka upp. Men den här gången vill han helst inte fullfölja uppdraget eftersom någonting med robotens huvud gör honom obekväm med att lämna det ifrån sig.

Det är suggestivt berättat och riktigt bra. Liksom i Hanna K:s serie finns det en vagt skissad bakgrund till den värld vi ser, men den här gången får jag inte samma rumphuggna känsla eftersom Wrecked Ship är en avslutad historia, en helhet som gör att jag inte känner samma behov av att få veta vad som hände sen eller innan. Så med beröm godkänt manus :-)

Wrecked Ship - robot

När det gäller teckningarna så är de som sagt bra de med. Berättelsen saknar i princip de vanliga seriebyggstenarna och består av en teckning per sida med åtföljande text under illustration. Så på en del sätt är det mer en mycket rikligt illustrerad bok än en serie, men det märks att Seiche jobbar ändå jobbar i en serietradition med tanke på hur textningarna ser ut och hur historien byggs upp, så jag skulle nog kalla det en serie trots allt. Och en bra sådan dessutom!

Mer av Valentin Seiche finns här.

The Slow and the Relentless: Third Wheel var bra med några (små) brister som huvudsakligen beror på att det finns så mycket potential i serien att jag hoppas på mer. Wrecked Ship är en finstämd liten historia förtjänstfullt presenterad. Men rent primitivt känslomässigt är Tinet Elmgrens fanzine ännu vassare; här är det inga små antydda känslor utan fullt ös både i handling och teckningar när det är dags för lastbilsracing i Ryssland.

Alex befinner sig i den ryska småstaden Urgunovo eftersom hennes mamma jobbar på en filminspelning i området som stuntförare. Första dagen i skolan lär hon känna Tonya som inviger henne i sin (och de flesta andra ungdomarnas) hobby: Lastbilsracing. Och Alex blir förtjust eftersom hon precis som sin mamma älskar bilar och allt som hör till.

Blanda med en snygg, snäll, men lite kuschad kille, samma killes snobbiga och otrevliga flickvän, motorsabotage, och givetvis ett avslutande race där allt står på spel, och man har The Slow and the Relentless, en alldeles enormt underhållande tidning på 56 sidor.

Jag har ju gillat Tinet Elmgrens tidigare seriealbum, framförallt Asbesthjärtan, men baske mig om inte den här tidningen är det bästa jag läst av henne. Den höga farten är densamma men med en lite kortare berättelse som här känns det aldrig som om jag behöver hämta andan: Börja läs, fortsätt, och klart!

Dessutom gillar jag skarpt teckningarnas här, med gråskalorna och den vildsinta pennföringen som bara blir vildare och vildare i samma takt som racet blir det; mot slutet är det nästan bara en massa härliga streck och linjer som kurvar sig fram.

Plus, precis som i hennes tidigare böcker har Elmgren ett fint språköra. Ofta kan det låta lite kantigt när någon från Sverige skriver dialog på engelska men inte här inte; tvärtom är framförallt Tonyas repliker en njutning att läsa (jag gillar hennes extremt vulgära svordomar extra mycket).

Jag skulle säga att The Slow and the Relentless i princip är det perfekta seriefanzinet: Så mycket energi och glädje att sidorna svämmar över av desamma :-)

Mer av Tinet Elmgren (inklusive hela The Slow and the Relentless) finns här.

Som synes lite längre inlägg idag, mestadels beroende på att fanzinen var så bra. Några fler serier (icke-fanzine) förutom de redan recenserade blev det också på SIS så än är jag inte klar med SIS-inläggen!

Direktlänk Lämna en kommentar

Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man

21 maj, 2014 at 11:24 (Europeiska serier) (, , , , , )

Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man - omslag

Boken är liiite för stor för att helt få plats i min lilla scanner, så kanterna är en smula avhuggna tyvärr

Dags för nästa SiS-album, liksom Linda och Valentin-albumet utgivet på Cobolt förlag: Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, skriven och tecknad av Émile Bravo. Det här albumet är förstås som den som brukar läsa den här bloggen nog redan förstått en av böckerna i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av X, dvs böcker där serieskapare får göra sin egen version av Spirou, utan samband med den ordinarie utgivningen. Allt presenterat i ett mycket lyxigare utförande än de vanliga Spirou-albumen vi sett här förut, vackert inbunden och i ett större format. Hittills har man fått leta sig utanför Sverige för att läsa dem; själv har jag läst de sex första på danska och recenserat dem alla här förut. Eftersom just den här boken var den som sist översattes till danska är det också den som jag mest nyligen recenserat, närmare bestämt för nästan exakt ett halvår sedan då jag berömde Portræt af helten som troskyldig ung mand och avslutade min recension med en förhoppning om att en dag kanske den skulle finnas att köpa på svenska. Ärligt talat trodde jag nog inte att det någonsin skulle hända, och framförallt inte att det skulle bli så snart! Så ta först och läs den tidigare recensionen; här följer några reflektioner efter att just ha läst den igen. Det här är definitivt den mest ambitiösa och också mest lyckade boken i sviten, och omläsningen förstärker bara det intrycket. Den mycket unga Spirou som skildras är en typisk ung tonåring: I endera stunden en person med mycket vuxna drag, som när han leder småkillarna i deras fotbollsmatch, för att i nästa istället vara lika barnslig som de när han hoppar in i spelet och bokstavligen kör över dem med sin mycket större kropp. För att inte tala om hans små tappra försök till en dejt med den politiskt mycket mer medvetna flickan från hotellet; lika gammal som han i år räknat kanhända, men väldigt mycket äldre när det gäller erfarenheter. Spirou är blyg, rodnar ofta, och är pinsamt medveten om att han egentligen inte har en aning om hur han ska uppträda tillsammans med henne.

Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man - Nationalitet

En nackdel med Bravos komplexa manus: Enstaka sidor gör inte serien rättvisa, vare sig vad gäller de allvarliga eller de humoristiska (och rolig är den) delarna :-/

Det som är så sympatiskt med Bravos skildring av Spirou är hur välmenande den föräldralösa pojken är. Han vet inte så mycket om det storpolitiska maktspelet som pågår, dagarna innan andra världskrigets utbrott, men när han förstår att det faktiskt är viktigt, alldeles på riktigt, så gör han sitt bästa för att bättra på sina kunskaper för att vara säker på att han gör det rätta. Och hans välmenta men naiva inställning gör också att han undviker de ideologiska fällorna som många andra i hans omgivning, barn som vuxna, faller i (inklusive den påtänkta flickvännen). Det jag också la märke till mer vid den här läsningen var den lyckade skildringen av hur Nicke och Spirou knyter an, och jag gillar infallsvinkeln med den vuxnare och mer världsliga Nicke som blir vän med den yngre och mer välmenande Spirou. Och Spip var lika tragisk/skrämmande/neurotisk/oroväckande som förra gången jag läste boken. Brrr! Så läs den här för allt i världen; det är en suverän bok, till och med om man aldrig läst ett Spirou-album förut. Vi får se vilken som blir den nästa boken i sviten som översätts till svenska; själv hoppas jag på Trondheims underbara Panique en Atlantique eftersom det finns alldeles för lite av Trondheim på svenska :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Linda och Valentin: Samlade äventyr 1

19 maj, 2014 at 13:25 (Europeiska serier, Science fiction) (, , , )

Linda och Valentin Samlade äventyr 1 - omslag

SiS 2014 är över så det närmaste inläggen kommer handla om vad jag hittade där (och kanske något inlägg om tillställningen i sig). Först ut på banan är också den bok jag först läste av de jag fick med mig hem: Volym 1 av den samlade utgåvan av Pierre Christin (manus) och Jean-Claude Mézières (teckningar) Linda och Valentin, den klassiska franska science fiction-serien. Jag har skrivit om serien förut då jag gick igenom dess utveckling från början till slut men utan att gå in på enskilda album, så den här gången blir det lite mer detaljerat är det tänkt. Men först några ord om den fysiska utgåvan :-)

Förlaget bakom boken, Cobolt, har förut gett ut samma bok på danska tillsammans med många andra serier, varav jag recenserat en hel del här på bloggen. Men nu har Cobolt alltså glädjande nog börjat satsa på svensk utgivning också, där den här boken tillsammans med en Spirou-bok, Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man (recension av den svenska utgåvan kommer) är första vågen.

Tanken är att LoV-samlingarna ska komma med två böcker om året, med totalt sju böcker, så det är en ambitiös utgivningstakt. Men inledningen lovar gott: Det är bra tryck och bra papper, där det första som slog mig är hur mycket bättre och jämnare återgivningen av Évelyne Tranlés färger är jämfört med Carlsens äldre svenska utgåva där färgerna är betydligt mer (oavsiktligt) flammiga. Färgerna i LoV är framförallt i de tidigare albumen rätt impressionistisk så de är en viktig del av serien.

Sen har vi nyöversättningen av Tintin-översättaren Björn Wahlberg. Den gamla var gjord av Roland Adlerberth och är faktiskt rätt bra vilket inte är så förvånande med tanke på att även Adlerberths skönlitterära översättningar höll hög klass (jag menar, han lyckades till och med med konststycket att göra Tolkiens Silmarillion till en förträfflig bok på svenska!). Problemet med den äldre översättningen är snarast att Adlerberth liksom de flesta andra  70-talsöversättningarna av franska serier till svenska förenklade och förkortade en hel del, antagligen med syftet att anpassa serierna för en barnpublik. Kanske välmenande men knappast nödvändigt, med tanke på att barn förstår och snappar upp mycket mer än man ibland tror, plus såklart att originalets läsare klarade av läsningen utan problem. Wahlbergs översättning behåller däremot all information från originalet, och med tanke på hans insats för Tintin är det inte precis överraskande att den flyter på bra.

OK, nog om boken, till serierna!

Tre album plus en del redaktionellt material innehåller boken. I turordning:

De onda drömmarna: Det allra första äventyret är rätt annorlunda mot de andra, med en mycket enklare och inte så originell handling. Valentin får i uppdrag att jaga ifatt skurken Xombul, reser tillbaka till medeltiden, träffar Linda, och tillsammans ordnar de sen saken. Trevligt, javisst, och charmigt tecknat också, men det enda som sticker ut en smula jämfört med andra serier av samma typ från den här tiden är science fiction-bakgrunden.

Linda och Valentin Samlade äventyr 1 - De onda drömmarna

Och just att Linda och Valentin är så uttalat science fiction är en sak som alltid gjort att jag gillat serien. Det är än i dag ovanligt med rena science fiction-serier; de allra flesta som nominellt sett hör till genren skulle lika gärna kunnat vara deckare, fantasy, eller någon annan genre. De onda drömmarna hör också till dessa: Historien skulle precis lika gärna kunnat utspelats helt på medeltiden, utan tidsresor osv som egentligen inte är nödvändiga. Men som sagt, fröna till en sf-serie såddes i albumet.

Det stigande vattnets stad: Nu blir det mer ren sf. Skurken Xombul är tillbaka (Christin undviker dock att göra honom till den eviga skurken à la Blake och Mortimers Olrik för det här är sista gången vi ser till honom) men nu har han en intressantare idé, nämligen att försöka rätta till alla fel (alltså, fel enligt Xombul…) i historien genom att använda en egen tidsmaskin.

Linda och Valentin Samlade äventyr 1 - Det stigande vattnets stad

Fortfarande är dock Christin lite försiktig med sf-inslagen. De onda drömmarna utspelades på Jorden under medeltiden, medan Det stigande vattnets stad istället utspelas i den mycket nära framtiden i New York. Med andra ord, det är fortfarande rätt välbekanta miljöer som skildras. Men det här albumet är mycket mognare än det första, med intressanta bikaraktärer som den kriminella Sun Rae och två huvudpersoner som börjar få lite personliga egenskaper istället för att bara vara karbonkopior på de klassiska typerna Manlig hjälte + Ärtig sidekick. Ett bra album, tveklöst, som dessutom innehåller några sidor som var bortredigerade i den tidigare svenska utgåvan.

De tusen planeternas rike: Nu blir det rymden för hela slanten, av varianten där en främmande kultur och dess sociologi spelar en viktig roll. I förordet påpekas likheter med en del av Jack Vances romaner och det är en lyckad liknelse för det här samhället där tusen planeter delar samma sol påminner i sitt upplägg om Vances Alastor Cluster där tusentals planeter likaså delar ett relativt litet område. Det var en sf-idé som låg i tiden, bara några år skiljer Vance från det här albumet, och andra sf-författare som exempelvis Frank Herbert hade också börjat tänka i banor där ekologi och kultur var väl så viktigt som teknik. Så Christin var väl medveten om sf som litteratur, inte tu tal om annat.

Linda och Valentin Samlade äventyr 1 - De tusen planeternas rike

Det som också märks i albumet är intresset för politik. Våra två huvudpersoner ska från början bara utforska världen men dras in i en revolt där underklassen gör uppror mot den utsugande överklassen. Det är inte en kapitalistisk överklass versus en arbetande underklass utan mer ett feodalsamhälle som skildras men 60-talets anda märks av, och i de följande albumen kommer det märkas ännu tydligare.

Men fortfarande är det här mer äventyr än politik, med de mystiska Kännarna som styr samhället medelst sina överlägsna kunskaper, rymdstrider med strålkanoner osv. Det känns lite konstigt för mig att Linda och Valentin utan betänkligheter använder sina mer avancerade vapen för att utplåna motståndarnas skepp, men jag misstänker att det även här är tidens anda som gör sig gällande: Mot förtryckare är våld ett självklart medel. Allt som allt ett bra album men trots de rikligare sf-inslagen (yay!) är det ett lite svagare album än Det stigande vattnets stad; handlingen är lite för fladdrig och ofokuserad, och jag tror att planetsystemet Syrten skulle behövt fler sidor på sig för att riktigt komma till liv.

Sammanfattningsvis:

  • Det är hur roligt som helst att Cobolt satsar på Sverige.
  • Linda och Valentin: Samlade äventyr 1 är en utmärkt start, med exemplariskt utförande och en serie som är väl värd att göras tillgänglig på svenska igen.
  • Jag gillar fortfarande science fiction-delarna bäst i Linda och Valentin; ju mer av dem, desto bättre tycker jag om serien.
  • Jag ser fram mot del två, trots att jag (spoiler!) tycker att albumen i den samlingen är bland de svagare i serien :-)

Boken finns att köpa bland annat här:
- Adlibris
- Bokus

Direktlänk 2 kommentarer

A Taste of Chlorine

14 maj, 2014 at 19:09 (Europeiska serier) (, )

A Taste of Chlorine - cover

En bassänglängd. En till. Och en till. Alla som har simmat någon gång kan nog känna igen sig; svidande ögon, de kala väggarna, minut efter minut med att titta upp i taket, svårigheten att navigera mellan de andra simmande, och lukten av klor. Bastien Vivès A Taste of Chlorine fångar känslan på pricken: 144 sidor som i princip bara består av scener, ofta utan ord, från bassängen där en namnlös ung man en dag börjar simma för att korrigera sin sneda rygg.

Hans teknik är sådär och han spenderar en hel del av tiden med att hänga i bassängkanten (en av mina favoritställen att hålla till på i bassänger) och titta sig omkring. Efter några besök fångas han intresse av en skicklig simmare, en ung kvinna som verkar träna på onsdagar liksom han. Hon erbjuder sin hjälp med att rätta till hans teknik, han blir mer intresserad av simning, och snart ser han fram mot onsdagarna då ha återigen får se henne.

A Taste of Chlorine - lektion

Mer dramatiskt än så är det inte. Är det en kärlekshistoria? Tja, kanske det; det finns inslag av det men min känsla är ändå att än viktigare än kärlekshistorien är det att skildra den publika simbassängens unika miljö. Och för den delen, att se om det går att göra en serie som i princip helt utspelar sig i ett enda rum (den enda andra miljön som syns till är några få sidor där huvudpersonen besöker läkaren som rekommenderar honom simning för ryggproblemen).

Med tanke på att den enda andra serie av Vivès jag läst, To My Eyes, också den var extremt konsekvent i sitt bildspråk tror jag nog att han gillar den formella leken, att se hur långt man kan gå när det gäller att göra en serie med stora begränsningar i vad som får visas och inte. Det trevliga är dock att hans serier inte på något sätt blir svårlästa akademiska övningar utan tvärtom berättar enkla historier; ibland kanske lite väl enkla med tanke på båda seriernas ganska klichéartade kärleksskildring.

Men jag gillar ändå Vivès. To My Eyes teckningar tilltalade mig mycket mer rent allmänt sett, men å andra sidan lyckas A Taste of Chlorine nästan få mig att just känna lukten av klor, så perfekt fångar han atmosfären. Och lyckade formella experiment är alltid skoj att se. Så den enda egentligen invändningen jag har mot boken är en som Vivès egentligen inte rår för för det är en invändning som ofta är ett problem för serieböcker i allmänhet: Det är en dyr läsning. 150 kr för en bok som tar kanske en kvart att läsa är saftigt, minst sagt :-/

A Taste of Chlorine - simma

Direktlänk Lämna en kommentar

The Ring of the Seven Worlds

11 maj, 2014 at 17:08 (Europeiska serier, Science fiction) (, , , )

The Ring of the Seven Worlds - cover

The Ring of the Seven Worlds är en rak och enkel äventyr/fantasy/science fiction-serie, skriven av Giovanni Gualdoni och Gabreiele Clima och tecknad av Matteo Piana, utgiven av Humanoids som fortsätter med sin trevliga trend att ge ut avslutade europeiska serier i tjocka album (fyra originalalbum, cirka 240 sidor den här gången). Storverk? Nix, men absolut OK underhållning:

TRotSW utspelar sig i en värld bestående av sju planeter som är förbundna med varandra via gigantiska ringar som fungerar som portar mellan världarna. Teknologin som skapat dem är okänd, men de möjliggör handel och utbyte mellan sex av dem; den sjunde, Nemo, som har en förgiftad atmosfär som bara Nemos invånare kan leva i, fick sin port förstörd för flera århundraden senare i ett krig där Nemo försökte förgifta atmosfären på de övriga sex planeterna för att därmed ta över dem. Men när serien börjar verkar det som om Nemos port kanske inte är stängd för all framtid, trots allt.

Huvudpersonen Time är en ung pojke, son till en av ledarna på planeten Mose som är planeten där Nemos portal fanns. Han tycker politik och utbildning är tråkigt och är mycket mer fascinerad av luftcirkusar; den existerande teknologin är inte så värst välutvecklad, men gigantiska och minimala flygfarkoster finns det gott om. Men (givetvis) när Nemo invaderar Mose dras Timo in i intrigerna, tillsammans med den lika unga flickan Luce, en av luftakrobaterna.

The Ring of the Seven Worlds - Luce

TRotSWs handling är inte precis originell, och teckningarna är likaledes inte speciellt överraskande (första gången man ser Timos pappas rådgivare är det uppenbart att han inte är pålitlig, enbart på grund av hans utseende). Författarna slänger in mer och mer detaljer och beskrivningar av de sju världarna, som luftpirater, gillesintriger, hemliga sällskap som styrt världen sen urminnes tider, med mera, med mera. Allt är med andra ord upplagt för en förvirrad handling som är svår att följa med i, presenterar i en ordinär förpackning.

Men det lustiga med serien är att hela konkarongen fungerar. Manuset håller sig i skinnet och när nya omständigheter presenteras faller de på plats utan att distrahera, och Pianas teckningar är så klara och lättlästa att de likaså hjälper till med att, precis som jag skrev i början, göra den här potentiella röran till en rak och enkel läsning.

Tyvärr kommer avslutningen lite för plötsligt och är snudd på svårförståeligt; jag skulle gärna sett att det fått fler sidor tillhanda eftersom serien dittills klarat sig så bra från att bli obegriplig. Jag misstänker att bokens unga målgrupp (det är definitivt en serie avsedd för barn snarare än vuxna) kan ha svårt att hänga med, om de inte läst en del sf förut (från att ha varit fantasy fram till dess är slutet rent sf, så att säga).

Men som sagt, för slukaråldern är det här någonting som passar bra, och Humanoids utgivning fortsätter att förtjäna att jag håller uppsyn över den. Nu hoppas jag bara för egen del att skulle de bara komma med någonting riktigt bra igen, som Paris Soirees eller Koma, och inte bara med ”absolut OK underhållning” ;-)

The Ring of the Seven Worlds - Timo

PS. För den som undrar så jodå, Miyazakis ande svävar rätt tungt över serien: Teknologin, flygfarkosterna (framförallt Luces), ekologins huvudroll, männens ansiktsbehåring, oknytt som den lilla vita figuren i bilden ovan; alla är de saker som minner om Nausicaa och andra av Miyazakis filmer. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare