Smått & Gott: Melusine – Tales of the Full Moon

20 november, 2014 at 20:23 (Europeiska serier) (, , )

Melusine 5 - cover

Några korta ord om en serie jag skrev om för nästan 5 år sedan: Barn/ungdomsserien Melusine, skriven av Gilson, tecknad av Clarke. Häromdagen läste jag det femte albumet som översatts till engelska, Tales of the Full Moon, och fick lust att skriva lite om den :-)

Fast egentligen har jag mycket lite att tillägga som jag inte skrev första gången. Det här är en typisk fransk/belgisk humorserie, med det enda lite ovanliga att serien har en kvinnlig huvudroll. Det betyder att manuset är sådär halvskoj i genomsnitt, men att teckningarna är betydligt bättre än så. Varför har jag i så fall köpt fem album av serien (jag köper inte alla serier som kommer ut, jag lovar!)? Jo, för att Melusine är ovanligt typisk, så att säga.

Det betyder att manuset i snitt må vara halvroligt, men i praktiken är det oftast platt fall som gäller. Däremot lyckas den ibland, med långa mellanrum, få till det riktigt bra, och jag föredrar en serie som då och då fungerar istället för en som alltid sisådär-fungerar.

Och Clarkes teckningar är finfina. Så vitt jag förstår är det här det tionde albumet i den franska utgåvan (det finns 18) och det betyder att serierna är nyare än de som synts till tidigare på engelska. Det märks, personerna ser lite mer realistiska och lite mindre cartoony ut, men utan att kvalitén sjunkit. Det jag framförallt tycker är lyckat är Clarkes mimik, ansiktsuttrycken, speciellt ögonen. Varför jag gillar hans stil så mycket är svårt att säga men det gör jag.

Alltså kommer jag fortsätta köpa Melusine, väl medveten om att det inte är en vidare bra serie. Men hey, den är billig och Cinebook har översatt fem album på sju år, så jag kommer inte bli ruinerad genom att köpa dem ;-)

Melusine 5 - lice

Direktlänk Lämna en kommentar

Sagor från Kobrans tid 1: De älskande

9 november, 2014 at 20:31 (Europeiska serier) (, , )

Sagor från Kobrans tid 1 - omslag

(Min scanner har gett upp andan så tyvärr har bilderna lite lägre upplösning än jag skulle önska idag)

Jahapp, på allmän begäran (dvs på 2 av 3s förslag) blev den första serien jag läste i min stora Att läsa-hög Enrique Fernández Sagor från Kobrans tid 1: De älskande; som titeln antyder är det här första delen av två, och den avslutande boken kommer på svenska nästa år enligt förlaget Ordbilder Media.

Ordbilder gillar helt klart Fernández, det här är den tredje boken av honom de översatt till svenska, och hittills har det varit stor variation på dem. Den första, Den glädjelösa ön, var en charmig liten berättelse där den stora behållningen för min del var i de underfundiga varelserna. Den andra, Aurore, var en mytologi berättelse med inuitiska (inuitska?) inslag. Och SfKt1:Dä är en orientalisk saga med drag av Tusen och en natt.

Närmare bestämt handlar den om det unga paret Sian, en fattig flicka som av sina föräldrar säljs till ett hus där rika män köper sig en hustru (eller en slav, beroende på smak), och Ivri, en ung mästertjuv. För att undvika att Sian ska säljas planerar de att Ivri ska smyga sig in till henne och att de ska älska, varpå hennes förlorade oskuld ska göra henne ointressant för köparna.

Tyvärr befinner hon sig på tredje våningen, så när Ivri ska klättra uppför fasaden upptäcker kvinnorna på de nedre våningarna honom och drar in honom till sig…

Så precis som i Tusen och en natt spelar erotik en stor roll i serien, och efterspelet till Ivris äventyr leder också till våldsamheter och krig. Och allt presenteras av en berättare som i klassisk sagostil förklarar vad som händer, kommenterar personerna och vad de gör, vilket gör att det nästan mer känns som en rikligt illustrerad saga snarare än en serie:

Sagor från Kobrans tid 1 - Ivri

Den speciella tonen gör att boken känns ovanlig och personlig, men efter ett tag blir det lite för mycket av det goda, med lite för många ”och sen hände X, och sen hände Y, och sen…”-scener. Själv började jag känna mig lite uttråkad och saknade fokus på personerna snarare än bara den rena handlingen; Ivris personlighetsförändringar (Sian är inte alls med lika mycket, det är Ivri som står i fokus) kom alltför abrupt så att jag inte brydde mig så värst mycket om dem, och de stora känslorna som beskrevs så utförligt och elegant i texten saknade inlevelse.

Varpå Fernández lägger in en sida (nr 24, så knappt halvvägs in i boken) där publiken som lyssnar på sagoberättaren säger ungefär samma sak:

”…Dessutom skulle det vara lättare att hänga med om du lade av med den där högtravande och mässande tonen. Den står mig snart upp i halsen.”

Och jodå, berättaren tar vid sig av kritiken och resten av albumet är på en mycket mer personlig nivå, där vi får följa Ivri och hans nya vän Maluuk när de försöker störta tyrannen Kobra och också eventuellt återförenas med Sian. Istället för att flera år kan avhandlas på en enda sida drar berättelsen också drastiskt ner på takten, och resten av albumet utspelas under någon enstaka dag. Jag hoppas och tror att det avslutande albumet kommer fortsätta på samma sätt.

Med andra ord, manuset är efter en lite trög inledning klart godkänt; om det blir mer än så får vi se när historien är avslutad. Det jag skulle vilja se mer av är ännu mer personlighetsskildring för fortfarande är Ivri inte helt lätt att förstå sig på, och Sian har vi som sagt sett väldigt lite av.

Och teckningarna?

Jodå, som i Fernández tidigare böcker är de med beröm godkända. Här är det framförallt illustrationerna med mycket rörelse som är lyckade, dvs oftast de med Ivri i aktion. Fernández har en stil som ibland kan bli en gnutta stel så därför gillar jag att han här lagt ner så mycket energi på just att skildra rörelse. Som vanligt provar han också diverse olika tekniker i sina teckningar, som att helt undvika sin vanliga målade stil på några ställen; jag misstänker att han helt enkelt tycker att det är roligt att testa olika saker, och pluspoäng för det!

Allt som allt skulle jag säga att mitt slutomdöme om SfKt1:Dä måsta vänta på del 2. Jag gillar teckningarna här, som synes, men vad gäller manuset beror det väldigt mycket på hur Fernández får till avslutningen. Det här albumet som en fristående bok är lite för obalanserat och splittrat, men det finns goda möjligheter att tvåan kommer att fixa till balansen. Tummar hålls!

Direktlänk 4 kommentarer

688 sidor cynisk anka

20 oktober, 2014 at 04:13 (Europeiska serier, Serier) (, , )

Canardo 4 - Blodsbröllop

Dagens serie är en serie jag är verkligt svagt för. Inte för att den är så bra utan för att den var en av de serier som gjorde mest intryck på mig när jag läste Epix i dess begynnelse. Varför? Ja, ärligt talat vet jag inte. Kanske för att den var så off, så annorlunda, med den lätt deprimerade och cyniska Canardo i huvudrollen, och samtidigt så typisk för genren franska deckare. Jag vet att Benoit Sokal, mannen bakom serien, är belgare men stämningen är mycket lik böcker som Maigret-böckerna i dess vardaglighet och lätt/mycket försupna titelkaraktär, och franska gangster-filmer som Le Samouraï vad gäller cynism. Kort sagt, den var ett utmärkt exempel på en genre (vanligtvis utan ankor) som jag inte sett i serier förut vilket var precis en av Epix styrkor i början.

Men, som sagt, serien var inte den bästa i tidningen. Faktum är att det egentligen bara är två av album, närmare bestämt nummer 2 & 3, som är verkligt lyckade: Rasputins märke med en psykotisk katt med anknytning till ryska tsarfamiljen som titelns Rasputin, och Den ljuva döden med en döende Marlene Dietrich-kopia i fokus. Båda två har en kanske lite hackigt presenterad berättelse men som kompensation har de stämning i överflöd. Plus en Sokal i högform vad gäller teckningarna, med dova suggestiva men ändå klara färger som gör serien så mycket bättre än vad enbart manuset utlovar.

Hursomhelst, dagens inlägg är föranlett (oooh, det lät byråkratiskt!) av att jag precis läst klart de album som för närvarande finns att hitta som scanlations: Det första svartvita albumet (på svenska som Canardo ger järnet) och nr 1-13 av huvudserien (på franska finns 6 till album). Jag har drygt hälften i fysisk form (svenska-danska-engelska) men är man på resande fot och liten sugen på ank-cynismer så…

Så, hur är det att läsa Canardo så här många år efter att jag första gången såg serien? Ganska trevligt tycker jag allt. Det är fortfarande de inledande fyra albumen som jag tycker är klart starkast, men nuförtiden har jag mer förståelse för de senare albumen än första gången jag läste dem. Styrkan i början beror som sagt mycket på teckningarna: Av någon anledning valde Sokal efter några album att rätt radikalt ändra färgläggning, och tyvärr på fel sätt tycker jag. Den dramatiska looken försvinner och ersätts av en platt och ganska menlös; en mer vardagligt grå så att säga. Det gör serien mycket tråkigare att titta på och det är såklart synd.

Canardo 2 - Rasputins märke

Från album 2, Rasputins märke

Men att läsa alla albumen på en gång som jag gjorde nu gör att jag har mer förståelse för förändringen. För samtidigt som teckningarna blir mer realistiska i sin karaktär (dvs färgläggningen, de antropomorfiska figurerna ser ut som de alltid gjort) så händer samma sak med handlingen. Ett album som Den vita Cadillacen (nr 6) där Canardo besöker en anonym krigszon är en mycket annorlunda berättelse än den (melo)dramatiska Rasputins märke, och faktum är att teckningarna i den senare inte skulle passa bra i den tidigare och vice versa.

Och så fortsätter det; de senare albumen blir mer och mer skitiga vardagsdramer där Canardo träffar på några bensinmacksägare som rånar sina kunder (The Girl who Dreamed of the Horizon), en aupair som blir åtalad för mord på sina arbetsgivare (Innocent), och en sjuksköterska som mördas på det sjukhus han är inlagd på för avgiftning (tobak+alkohol) (The Canal of Anguish). Gråa historier där gränsen mellan de onda och de goda ofta är utsuddad, och Canardo mest går runt som en Colombo i sin rock. Skitig är han och förolämpande mot så gott som alla, men löser fallen gör han, ofta tack vare att han är den enda som är så cynisk att han alltid misstror alla och inte litar på att bara för att du ser och uppträder oskyldigt så är du också det.

Canardo 9 - The Gutter with No Moon

Från album 9, The Gutter with No Moon

Med vissa undantag, som det riktigt roliga albumet A Filthy Little Pile of Secrets där plötsligt en tidsmaskin dyker upp vilket gör att Canardo får chansen att supa till i olika epoker under 1900-talet och träffa på några nazister dessutom :-)

Allt som allt är det som sagt en ganska trevlig serie, men alls inte oundgänglig. Att jag gillar den har sina personliga orsaker, men jag tror nog att man kan tycka om Canardo även som en ny läsare. Men överseende måste man ha med att Sokals manus kan vara både styltiga och fulla av klichéer, och att hans teckningar är rätt stela vad gäller personerna. Om jag vill vara snäll kan jag säga att hans djur ser såpass realistiska ut att de inte har så värst livlig mimik när jag jämför dem med riktiga människor, och att den här sortens historier ska vara klichéartade, det är lite av poängen. Om jag vill vara snäll alltså! ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Thorgalkrönikan

1 oktober, 2014 at 22:01 (Europeiska serier, Science fiction) (, , , )

Thorgalkrönikan 1 - omslag

Yay, första volymen av en ny samlingsserie från Cobolt! Efter deras Linda och Valentin-böcker är det nu dags för Thorgalkrönikan, en serie som samlar manus-författaren Jean Van Hamme och tecknaren Grzegorz Rosinskis serie om vikingen Thorgal, kronologiskt från början. Utformningen påminner en hel del om LoV-böckerna (inbunden, utmärkt tryck, cirka 160 sidor) men den här gången utan utländsk förlaga (LoV-samlingarna är en ursprungligen fransk utgåva).

Och en serie som jag själv aldrig egentligen läst, förutom någon ströepisod här eller där. Det har varit nära flera gånger att jag gett mig på den på allvar men det har aldrig blivit av av diverse skäl, bland annat att jag inte vetat hur jag ska läsa serien. Vilken utgåva? Vilken ordning? Går det att få tag på allt? Well, nu vet jag precis var jag ska börja :-)

Så för den som liksom mig inte vet något om serien utspelar den sig alltså under vikingatiden, men med inslag av fantasy och science fiction. Det var med tvekan jag taggade det här inlägget som sf eftersom jag inte vet hur mycket av det inslaget som kommer längre fram, men här är det iallafall mycket blygsamt med teknik men desto rikligare sprinklat med magi. Thorgal är en utböling, en som inte hör till någon specifik vikingastam, och därför uppskattar inte hans älskade Aaricias far hans uppvaktning av sin dotter. I den här boken är det just deras förhållande som kickar igång berättelserna; vi får väl se om det fortsätter på samma sätt eller om Aaricia kommer försvinna ur handlingen längre fram…

Alltnog, detta är bakgrunden till in media res-inledningen vars första sidan följer här:

Thorgalkrönikan - Intro

Handlingen igång utan några krusiduller alltså, och så fortsätter det i hög grad: Det är aktion för hela slanten, där Thorgal hjälper förslavade vikingar och inuiter att störta sina tillfångatagare, där Thorgal och Aaricia (jag håller hela tiden på att skriva Alicia, det faller sig så mycket naturligare som namn) råkar på en by som styrs av magiker som tvingar Aaricia att bli drottning, där Thorgal stöter på ett Eden under den arktiska isen. Det är fartigt och mycket kompetent skrivet, även om man nog inte ska syna handlingen för mycket i sömmarna eftersom det finns en del obegripliga inslag här och där. Det viktiga här är underhållningen, och den delen klarar Van Hamme av bra.

Att serien också ursprungligen publicerades som fortsättningsserie med korta kapitel gör också sitt till för att farten hålls uppe; varje kapitel behövde ju ha tillräckligt med handling för att bli spännande. Risken med det är att tempot blir för upptrissat, utan andningspauser, men så är det inte här utan balansen upprätthålls hela tiden. Det jag saknar är en intressantare personskildring, men som jag nämner längre fram finns det goda skäl till att den är bristande här så med lite tur blir det bättre med det i de senare serierna.

Rosinskis teckningar är också intressanta att se. De är mycket typiska för 70-talet, och så polack han är påminner de en hel del om andra franska serier från samma tid. Till och med drag av Mézières som jag la märke till efter att så nyligen läst Linda och Valentin; inte så att någon av dem härmat varandra, bara att de uppenbart är samma andas barn på samma sätt som Mézières ibland påminner en hel del om tecknare som Druillet. Samma sak gäller för färgläggningen som också känns väldigt tidstypisk i färgskalan och sin blandning av realism och impressionism där vissa sidor har naturtrogna färger rakt upp och ner medan andra har helt stämningsberoende färger. Det känns som om de senare sidorna här går åt det realistiska hållet allmänt sett, och som med mycket annat här får jag helt enkelt se hur det blir med den saken (de som redan läst mer av Thorgal vet redan men för mig får det bli en överraskningen!).

Jag skulle vilja säga så här: Det här är en bra äventyrsserie av klassiskt slag, så jag förstår att den blivit populär och publicerats i exempelvis Fantomen flera gånger. Hittills, dvs efter de serier som ingår i den här boken, kan jag inte säga vad serien egentligen är för någonting vad gäller speciella särdrag eftersom de 156 sidorna är lite spretiga. Det är inte så konstigt eftersom Van Hamme och Rosinski enligt förordet inte själva visste vad Thorgal var för en krumelur egentligen, så här har hans personlighet ännu inte satt sig och därför känns serierna en smula generiska. Men som sagt, det flyter ändå på bra och jag hade mysigt när jag läste den så jag ser fram mot de kommande samlingarna, och mot att få reda på hur serien utvecklar sig :-)

En av de mer ambitiösa sidorna, från den sista episoden i boken

En av de mer ambitiösa sidorna, från den sista episoden i boken

Direktlänk Lämna en kommentar

Linda och Valentin: Samlade äventyr 2

25 september, 2014 at 19:11 (Europeiska serier, Science fiction) (, , , )

Linda och Valentin - Samlade äventyr 2 - omslag

Den andra samlingen av Linda och Valentin har precis dykt upp, och som jag nämnde i recensionen av den första boken är albumen den här gången några av de enligt mig svagare i serien.

Varför? Huvudsakligen för att det finns så mycket bra saker i dem men att de samtidigt är väldigt irriterande.

Hurdå? Det kommer nog framgå i min genomgång av serierna. Först lite om handlingen i dem alla (utan alltför många spoilers); allons-y!

Stjärnlös värld: Ett klassiskt sf-tema den här gången, med en ihålig värld där invånare lever på insidan av planetens skal och ”solen” är det glödande kärnan. Vetenskapligt såklart Hmmm! men det är som sagt en gammal god idé och här fungerar det ovanligt bra, med den suggestiva miljön som ett utmärkt inslag. Plus också för att planetens bräcklighet och obalans spelar roll i handlingen!

Linda och Valentin - Stjärnls värld - Strid

Precis som i många album delar Linda och Valentin på sig; Linda färdas till en av de två huvudstäderna i världen, Valentin till den andra (Christin gillar uppenbarligen manus där handlingen växlar mellan två platser, med tanke på hur ofta det händer i LoV), för att ta reda på varför de två civilisationerna befinner sig i ett evigt krig. Och som alltid är Mézières fantasifulla teckningar ett starkt bidragande skäl till att serien är så trevlig att läsa, med diverse underliga varelser och miljöer.

Kampen om Teknorog: Teknorog är en gigantisk planet som utgör basen för Jordens rymdimperiums tillgångar av sällsynta grundämnen, mat, och energi, och den är därför också genomreglerad. Så när ursprungsbefolkningen som varit trodd utdöd men egentligen bara tagit sig en kortare semester på några tusen år återvänder och glatt ignorerar jordborna blir det något av kulturernas kamp.

Linda och Valentin - Kampen om Teknorog - Fiske

Igen är det miljöerna som briljerar här, både de högteknologiska terrestriella men ännu mer Teknorogs egen natur. Så full poäng till Mézières, lite mindre till Christin eftersom manuset den gången känns alltför enkelt.

Härskarens fåglar: Återigen är det bästa teckningarna, men här är inte heller Mézières i högform i den här berättelsen om en planet som är extremt toppstyrd, med den aldrig sedda men alltid åtlydda och straffande Härskaren som tvingar allt och alla att jobba för hans omättliga aptit.

Linda och Valentin - Härskarens fåglar - Ritual

Förutom de problem som nämns längre fram finns det någonting grått och lite småtrist över det här albumet tycker jag. Den sprudlande känslan av att allt är möjligt som ändå finns i de andra två saknas här; det känns rätt baktungt hela tiden. Teckningarna går också i samma stil, med en tråkigare monoton färgskala. Visst passar det på sitt sätt till berättelsen som är betydligt allvarligare och nästan helt utan lekfullhet, men jag gillar det inte.

Så, en snabb genomgång av handlingen i de tre albumen. Men jag har i min korta beskrivning inte tagit upp det som irriterar: De alltför övertydliga politiska inslagen.

I Stjärnlös värld är det könskampen som står i fokus (de två civilisationerna är ett patriarkat (Lindas stad) och ett matriarkat (Valentins)); i Kampen om Teknorog är det kolonialismen; i Härskarens fåglar är det kampen mot kapitalismen.

Det är inget fel på att ha ett politiskt budskap, men Christin är som sagt inte precis subtil här. Det är frustrerande när en så lovande science fiction-serie som de första albumen var förvandlas till en simpel propagandaskrift (Härskarens fåglar, med marginal värst i den meningen): Den oemotståndliga Härskaren som glupar i sig allting, aldrig nöjd, och som bara kan besegras genom att alla tillsammans står emot honom. Och när han fallit så måste givetvis faran med att segrarna själva tar hans plats nämnas (om jag ska vara cynisk så är det här Christins sätt att ursäkta folkmorden och övergreppen i Kina/Sovjet, det var rätt teori men segrarna gjorde sedan fel, så att säga).

De två första albumen lider också av liknande problem men inte i lika hög grad, men visst är det enerverande med den alltför förenklade bilden och framförallt de alltför enkla lösningarna på  riktigt svåra problem som presenteras där. Men de två har åtminstone också rikliga inslag av fantasi och annat, medan i Härskarens fåglar politiken tar över så gott som allt. Små bra detaljer finns, såklart, men…

Summa summarum är jag riktigt glad över att de här albumen finns tillgängliga på svenska igen, det hade jag nog aldrig trott om någon frågat för ett år sedan. De är inte de bästa LoV-serierna, men å andra sidan är de två kommande samlingarna desto bättre. Politiken finns kvar men i dem har Christin skruvat ner retoriken och låter läsaren tänka mer själv; de presenterar snarare problemen utan att samtidigt försöka presentera ett naivt svar på vad som ska göras.

Första delen kom lagom till SiS, andra delen lagom till Bokmässan; det verkar som om det nya (för Sverige) förlaget Cobolt tajmar sina utgåvor väl. Undrar om det innebär att det tredje dyker upp vid SiS nästa år :-)

PS. En liten småsak jag irriterat mig på ändå sedan Kampen om Teknorog kom ut första gången på svenska: Den svenska titeln suger. Den franska, i direkt översättning Välkommen till Alflolol, känns betydligt bättre, med tanke på att poängen med albumet är att det handlar om hur ursprungsbefolkningens planet Alflolol har ockuperats av kolonialmakten Jorden, som också gett den ett annat namn, Teknorog. På något sätt känns det som att den svenska titelns val att välja kolonialmaktens namn är helt uppåt väggarna! Men nu heter albumet en gång för alla Kampen om Teknorog så jag tycker det är vettigt att behålla det i nyutgåvan; jag skulle bara önskat att om nu Carlsen If ville ha en mer action-betonad titel än det franska originalet hade man väl kunnat döpa boken till Kampen om Alflolol istället :-) DS.

PPS. Det måste sägas: De nytecknade omslagen på de här samlingsvolymerna är väldigt snygga. FYI! DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Legends of the Tour

28 augusti, 2014 at 22:22 (Europeiska serier) (, )

Legends of the Tour - cover

Efter fullpoängaren Weapons of Mass Diplomacy är det dags för en annan hyllad europeisk serie från förra året: Legends of the Tour, skriven och tecknad av holländaren Jan Cleijne. Tyvärr dock med ett mycket dystrare resultat :-/

Tour de France är cykeltävlingen framför alla andra. Jag följer den inte slaviskt men nog tittar jag gärna på den på Eurosport på sommaren. I vanliga fall gillar jag inte att ha på TV:n i bakgrunden, men just touren med sina många timmar långa etapper och det fascinerande avspända men givande samtalet mellan kommentatorerna Vacchi & Adamson passar perfekt att titta till då och då, och framförallt när målgången nalkas och de stackars utbrytarna nästan alltid hinns upp av pelotonen precis innan de är framme.

Så japp, LotT var någonting jag definitivt ville läsa.

Därför kändes det väldigt tråkigt att inse att Cleijne inte var uppgiften mäktig. Hans bok är en samling korta historier från touren, allt från start fram till och med de senaste upplagornas enorma problem med doping. Det första loppet, de första decenniernas betydligt hårdare villkor (som att cyklisterna inte fick ta emot hjälp av någon, så om du fick problem med cykeln gällde det att kunna fixa det själv), legendarer som Merckx, Hinault och Armstrong; många historier väl värda att berätta finns det.

Problemet är bara att Cleijne inte vet hur man ska berätta så att det blir intressant läsning. Hans bok är en besynnerlig blandning av okonstlat, som hur de flesta episoderna inleds med en kort faktaruta, typ ”In 1930, changes were made, paving the way for the modern tour.”,Legends of the Tour - old och försök att bli poetisk, typ när han ritar en gigantisk man med en slägga stående framför en utbrytare som precis kommer att gå in i väggen. Inget fel i blandningar men för mig fungerar det inte alls den här gången. Historierna, som i sig innehåller intressanta delar, känns helt oengagerade och slentrianmässigt berättade.

Mitt intryck är att Cleijne hoppas att läsaren själv ska förstå hur fantastiskt det som skildras är, men åtminstone jag behöver mer hjälp av författaren/tecknaren för att det ska gå bra. Och det trots att hans teckningar faktiskt är finfina, åtminstone som enstaka illustrationer; det är som en serie som borde vara medryckande och fascinerande som han misslyckas. Boken är hans första längre serie och det kan vara så enkelt som att han inte (ännu?) lärt sig vad serier längre än en enstaka sida kräver.

Jag tror inte heller att det uppenbart nostalgiska framförandet gör mig mer vänligt sinnad; det känns klichéartat och fantasilöst att ju äldre episoder som skildras, desto mer sepiaförgat och färglöst blir det. Visst, fotografier från 1903 (året för den första touren) har oftast de färgtonerna, men en serie är inte ett fotografi, och på riktigt fanns det väl så mycket färger då som nu ;-)

Som sagt, Legends of the Tour var en stor besvikelse eftersom den lovade så mycket, både vid en titt i den och det jag läst om den innan. Så kan det gå!

Legends of the Tour - modern

Direktlänk 2 kommentarer

Weapons of Mass Diplomacy

26 augusti, 2014 at 19:57 (Europeiska serier) (, , )

Weapons of Mass Diplomacy - cover

Är det någon som kommer ihåg min recension av dokumentärserien In the Kitchen with Alain Passard? I så fall måste jag be om ursäkt för en sak: I den klagade jag lite grann på att tecknaren Christophe Blain inte riktigt kom till sin fulla rätt när han begränsades av dokumentärgenrens ramar. Klagomålet mot att serien var en gnutta livlös kvarstår men det hade uppenbarligen ingenting med det dokumentära innehållet att göra. Och det vet jag eftersom jag precis har läst Blains fantastiskt underhållande Weapons of Mass Diplomacy, skriven av den franska diplomaten Antonin Baudry (under pseudonymen Abel Lanzac), en pseudo-dokumentär om hans erfarenheter från sitt jobb i den franska diplomatkåren under förspelet till invasionen av Irak år 2003.

Den nominella huvudperson is serien är Arthur Vlaminck, en nyanställd talskrivare till den egentliga huvudpersonen, utrikesministern Alexandre Taillard de Vorms (i verkligheten Dominique de Villepin). Ministern är en naturkraft, men en fruktansvärt besvärlig och egocentrerad sådan. Han avbryter alla, han är extremt ombytlig, han lyssnar inte på andra, han är bokstavligen aldrig nöjd med talen Arthur och de andra skriver till honom, han är hundraprocentigt övertygad om sin egen och Frankrikes förträfflighet.

Weapons of Mass Diplomacy - tal

Det här låter förstås som om han vore en förfärlig chef, och det är han också. Men han är samtidigt styrd av en stark känsla för moral och det rätta, och något av en hjälte i sin envetna kamp mot det han ser som en orättfärdig invasion; det märks att hans stab, inklusive Arthur, verkligen vill göra sitt bästa eftersom de både håller med honom och tack vare hans starka personlighet dras med i hans nycker.

Jag kan heller inte låta bli att fascineras av hur han fullkomligt kör över alla andra och totalt dominerar alla situationer tack vare sin frenesi och energi, må de vara hans egna medarbetare, Club Med-semesterfirare som råkat ta in på samma semesterort som honom, eller andra politiker som Colin Powell. Han är en vandrande tour de force, och bara i yttersta undantagsfall kan hans närmaste lyckas styra honom i en annan riktning än den han själv valt. Han är, kort sagt, på samma gång en alldeles underbar huvudperson och en förskräckligt frustrerande människa.

Som för Arthur, när han måste tampas med en chef som ser det som en självklarhet att ringa upp Arthur när han äntligen lyckats få några dagar ledigt för att träffa sin flickvän och kräva att han inom en timme skriver ett tal som ska framförs i Colombia där de Vorms snart ska landa. Att Arthur befinner sig i Rom, helt utan material vare sig om Colombia, vad Frankrikes åsikter ifråga om landet är, eller för den delen vad talet ens ska handla om spelar ingen roll.

Weapons of Mass Diplomacy - natt

Dessutom (och föga förvånande med tanke på chefen) är nästan alla på utrikesministeriet ständigt på sin vakt mot sabotage från andra, och för att i sin tur lägga krokben när chansen ges. Det stora undantaget är Arthus närmaste chef, Claude, som alltid är kolugn, professionell och vänlig, till och med när ministern går på som värst. Arthur själv ser mest med förvåning på, men med tiden allt mer oberörd; han har tillräckligt med problem med sin nervösa mage, med sin flickvän som (med all rätta) ser sig som ignorerad, med sina tal…

Hur rolig som helst och med en fascinerande inblick i de högre diplomatiska sfärerna, fokuserad på ett extremt intressant skede i nutida världspolitiken kan det bara bli min högsta rekommendation till Weapons of Mass Diplomacy, kanske den bästa serien jag läst i år. Leta upp den!

PS. För den som är intresserad av sånt blev serien också film förra året, samma år som serien fick pris i Angoulême för årets bästa serie. Jag har ingen aning om filmen är bra men den har hyfsat betyg på IMDB, fast jag tycker nog att den de Vorms man kan se i trailern inte har i närheten av samma överväldigande karisma som seriens version:

Direktlänk 2 kommentarer

Lydie

10 juli, 2014 at 20:15 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

image

Några korta ord om det utlovade bra franska albumet jag nämnde i recensionen av Princess Ugg: Albumet heter Lydie, är tecknat av Jordi Lafebre och skrivet av Zidrou, och det är en scanlation som jag fick syn på häromveckan. Översättaren (alt. översättarna, jag vet inte) kallar sig phillywilly och jag har märkt att de serier som han/hon/de tar sig an ofta brukar vara värda en titt. Så, Lydie:

Den unga Camille bor tillsammans med sin far i ett litet franskt kvarter där invånarna har en sammanhållning utöver det vanliga. När Camille efter att ha blivit med barn (ogift och ung) men flickebarnet Lydie är dödfött reagerar med att vägra inse det och istället fortsätter att agera som om barnet lever blir först en del av grannarna smått upprörda. Men efterhand, när de ser hur den lätt förståndshandikappade Camille fortsätter att bekymra sig om osynliga dotter, sluter de sig samman och utan att någonsin formellt bestämma det spelar de med. När Lydie är sjuk kommer doktorn; när det är dags för dop går prästen (efter en smula funderande) med på det; till och med skolans lärare skriver in, testar, och betygsätter Lydie (och hennes klasskamrater accepterar givetvis det hela, som barn lätt gör, och leker med henne osv).

Det här är hela handlingen, varken mer eller mindre; det är en väldigt varm men samtidigt lätt sorglig berättelse. Lafebres teckningar är också de varma, med en myckenhet av orange och bruna färger, och fysionomier som känns väldigt karakteristiska för fransmän och fransyskor för några årtionden sedan. Det är en liten och enkel historia, berättad med små ord, och det är ett slags serie som jag älskar att den finns: Min personliga preferens är åt det mer fantastiska hållet men bara det faktum att det publiceras (well, i Frankrike åtminstone och ibland i fanöversättningar på nätet…) sådana här serier som inte hör till någon speciell genre och utan större publikfriande inslag känns väldigt bra; det är ett tecken på en frisk bransch där alla slags serier kan finnas :-)

image

Direktlänk Lämna en kommentar

Benito Mambo

7 juli, 2014 at 13:33 (Europeiska serier) (, )

Benito Mambo - Dans

Benito Mambo är en besynnerlig liten saga skriven och tecknad av belgaren Christian Durieux. Huvudpersonen Charles-Henry är en kortväxt prydlig liten kostymklädd man vars stora passion i livet är mambo. Det uppskattas inte av hans far som därför förpassar honom till en fängelsehåla tillsammans med skeletten från hans andra likaledes misslyckade söner. I förtvivlan börjar Charles-Henry dansa sin mambo, varpå mambons gud blir intresserad och uppenbarar sig för honom, ger honom det nya namnet Benito som är mer passande för en mambo-dansör, och hjälper honom fly.

Det här är introduktionen på sagan, som sen vindlar sig fram på alla möjliga stickspår. Så gott som alla personer Benito träffar på i sin jakt efter kärleken (han träffar nämligen snart en trebent kvinna han faller pladask för) har sin egen historia att berätta, alla mycket fascinerande; Durieux har inte skrivit en fokuserad utan en spretig skröna som jag verkligen gillar. Den är rolig, fantastisk, och till och med lite gripande när den så vill, så när den var slut efter alltför korta 120 sidor (inklusive ett lite för abrupt slut, skulle jag säga) önskade jag att den hade fortsatt bra mycket längre.

Benito Mambo - Orm

Teckningarna är också förträffliga. Benitos upprepade danser hör definitivt till höjdpunkterna, men också de fantasifulla miljöerna och maskinerna. Men framförallt gillar jag dem för att de precis som manuset är så förbaskat sympatiska, en ren njutning att läsa och titta på.

I ärlighetens namn hade jag inte så stora förväntningar på den här boken. Jag var rädd att den skulle vara någonting sådär halvdant OK, en alltför högtravande konstnärlig bok av klassiskt franskt (ok, belgiskt!) snitt. Utgivaren Humanoids kan ibland dra lite åt det hållet när de ger ut sina mer udda böcker och då kan det bli ganska trist. Men hej vad fel jag hade, det här var någonting av det bästa jag läst på länge! En bagatell, javisst, (precis som den här recensionen som är ovanligt kort) men ack så charmig (precis som den här recensionen…hmmm…nja….)!

Benito Mambo - Luftfarkost

Direktlänk Lämna en kommentar

Maybe This Tuesday

26 juni, 2014 at 23:54 (Europeiska serier) (, )

Maybe this Tuesday - cover

Nicolas Vadot presenterar i Maybe This Tuesday enslingen Achilles, en man som aldrig lämnat ön han växt upp på. Den enda kontakten med omvärlden han har är en mycket sporadisk brevväxling med sin barndomsvän Rebecca som lämnat ön för fastlandet och storstadens frestelser, men det är huvudsakligen hon som skrivit under åren; själv har han inte svarat på flera år. Varför? Tja, egentligen har han inget starkt skäl, han är bara handlingsförlamad och vet inte vad han ska göra. Hans föräldrar har dött, han har ingen han socialiserar med, och åren rinner iväg.

Så inaktiv är han att han bokstavligen vuxit fast där han sitter på stranden. Hans fötter har förvandlats till trä och de har skjutit rötter ner i marken. Det enda han kan göra är att prata med fiskmåsarna som besöker honom, tills han en dag håller på att drunkna under en storm när vattnet stiger över hans huvud och han blir tvungen att hugga av sina fötter med en yxa.

När han väl reparerat fötterna i sin snickarbod dit han krupit bestämmer han sig: Han ska göra sitt livs första resa och söka upp Rebecca. Planer? Egentligen inga, så när han väl står utanför hennes dörr med en blombukett har han ingen aning om vad han ska göra när hon öppnar.

Maybe this Tuesday - Stranden

Det är en småsorglig historia som Vadot skrivit. Achilles är socialt handikappad, inte bara på grund av sina skamkänslor på grund av sina egendomliga fötter utan huvudsakligen för att han inte har någon träning av att umgås med andra människor. Han är tafatt, han får panikattacker, han märker att han uppträder konstigt/fel men han är oförmögen att göra så mycket åt det eftersom han inte vet hur han ska ändra på sig.

Och Rebecca har det inte heller så lätt. En man hon inte träffat på flera år dyker plötsligt upp utanför hennes dörr, och eftersom han är så hjälplös ser hon sig tvungen att ta ansvar för honom. Hennes eget privatliv är snårigt redan innan och det blir inte bättre av Achilles intåg.

Efter ungefär halva boken var jag inte övertygad om att boken var läsvärd. Vadot tecknar bra och smått expressionistiskt när han skildrar drömmar och känslor, och inte oävet i vardagssituationer (hans människor ser ibland alltför stela ut vad gäller ansiktena, han är klart bättre på miljöer), men manuset var lite för icke-subtilt (som de fastvuxna fötterna i ön Achilles själv är mentalt bunden vid) och utan spänning.

Men andra halvan är bättre. Det blir tydligare att Achilles är en människa som slagits sönder inombords och inte bara någon som har det lite knepigt socialt. Och en del av symboliken visar sig också inte vara så tung och gravallvarlig som jag trott. Som titeln, Maybe This Tuesday, som anspelar på en profetia yttrad av en av fiskmåsarna Achilles umgicks med på stranden, som i början står för en sak och senare för något helt annat.

Omistlig läsning är det inte men Maybe This Tuesday kan ändå vara värd en titt om man ramlar över den. Ungefär som jag gjorde; det var ingen serie jag sökte upp utan bara en som jag råkade få syn på och gav en chans :-)

Maybe this Tuesday - Samtal

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare