Ett mästerverk i det lilla: Rumic Theater

16 september, 2014 at 23:58 (Manga) (, , )

Rumic Theater 4 - cover

Dags att strö ett stort fång rosor över Rumiko Takahashis serie Rumic Theater; RT är någonting jag läser om då och då, till exempel när jag behöver rensa ur frustrationen över någonting dåligt jag läst, eller då jag bara känner för att läsa en serie gjord av en mästare :-)

Rumic Theater är samlingsnamnet för de årliga serier som Takahashi gör för tidningen Big Comic Original. Varje serie är fristående, ungefär 30 sidor lång, och handlar så gott som alltid om ett familjedrama i miniatyr: Den nyinflyttade familjen där hustrun mobbas av den som styr i bostadsrättsföreningen. Hustrun som måste ta hand om sin makes gamla far. Maken som måste ta ett jobb i en annan stad än hans familj bor i. Problemen som uppstår när makens syster efter en olycka tillfälligt flyttar in hos sin bror och kritiserar hustruns matlagning/barnuppfostran.

Vissa situationer återkommer flera gånger i de 24 historierna (6 historier / bok, 4 böcker), och det är väldigt typiska japanska sådana, som slitningarna som uppstår när makens föräldrar bor tillsammans med familjen, eller den arbetande mannen som tappat kontakten med sin familj (ibland när han bor hemma, ibland när han jobbar på annan ort). Så om man vill kan man läsa de här böckerna som en alldeles lysande dramatisering av den klassiska japanska familjen med den ofta känslomässigt hämmade maken med ett jobb som kräver all tid, den likaså ofta något frustrerade hemmafrun, föräldrarna till maken som delar hemmet, osv.

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungna att ta hand om en pingvin en tid)

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungen att ta hand om en pingvin en tid när den mest fanatiska husdjursmotståndaren tittar in på ett besök…)

Den enda familjemedlemmen som lustigt nog inte är med så mycket här är barnet; de här serierna är fokuserade på de vuxna (makar + ev. föräldrageneration) vilket inte är så konstig eftersom Big Comic Originals läsekrets (enl. Wikipedia) till 83% består av läsare över 30 år. Äkta vuxenserier, med andra ord :-)

Handlingarna är variationer på teman, någonting som Takahashi alltid varit bra, även om det den här gången handlar om vardagsrealism istället för galna utomjordingar eller bisarra monster. Men genomgående i alla serierna är hur skickligt Takahashi presenterar sina huvudpersoner: På 30 sidor lyckas hon presentera oftast flera personer, ge dem en intressant och djup personlighet, introducera ett drama, och knyta ihop berättelsen på ett så gott som alltid väldigt tillfredställande sätt. Det är fascinerande framförallt hur snabbt hon får personligheterna på plats, och hur varierade de är även om familjerna som sådana påminner om varandra. Och jag uppskattar också hur de aldrig är perfekta; alla har sina fel och brister, även om de allra flesta vill väl.

Ta exempelvis historien Help. Huvudpersoner: Hidehiko (make), Yasuko (hustru), och Hidehikos far som är sängliggande. Yasuko är den som tar hand om sin svärfar på kvällar och nätter när inte hemtjänsten är där, så när hon råkar ut för en olycka och måste stanna på sjukhuset för en tid måste Hidehiko rycka in. Varpå han inser att han inte har en aning om vad som behöver göras, typ hur man byter faderns blöjor, ser till att han kan sova, osv. Fadern i sin tur ber inte om hjälp med någonting utan försöker istället varje natt själv kravla till toaletten men orkar inte, varpå Hidehiko knappt får någon sömn alls eftersom han måste hjälpa honom tillbaka till sängen.

Help

Help

Vad som också framgår när man läser serien är alla komplexa känslor som finns under ytan hos personerna:

  • Yasuko är visserligen inte med så mycket men det är ändå tydligt att hon tycker om sin svärfar och är orolig för honom även om hon också tycker att det är lite jobbigt att ta hand om honom på ett så närgående sätt eftersom de inte är släkt.
  • Hidehikos far är med desto mera men hans inre känslor säga aldrig rakt ut. Hans handlingar däremot visar att han tycker det är extremt jobbigt att hans son ska behöva hjälpa honom med blöjor mm, och att han är så hjälplös inför honom. Men också att han fortfarande ser sig som förälder och därför är ansvarig/orolig för sin son när denne nästan klappar ihop av överansträngning. Och att han verkligen uppskattar Yasukos hjälp.
  • Hidehiko, den meste huvudrollsinnehavaren här, märker att han inte ens uppfattat hur mycket hjälp Yasuko bistår hans far med, men också att han verkligen längtar efter att hon ska komma hem igen och överta ansvaret. Det jobbigaste för honom är dock att inse att han måste agera förälder åt sin egen far, samtidigt som han vill ha beröm av honom för att han hjälper honom (något som han aldrig fått). Så han är arg på fadern, men också arg på sig själv att han vill ha beröm för någonting som är självklart att han ska göra, och dessutom rörd över att fadern i all sin envishet ändå bryr sig så mycket om honom (utan att berömma honom, som sagt).

En rätt kompakt handling med tanke på det ynka sidantalet, men läsningen flyter på hur lätt som helst. Det låter förstås som en tung och tragisk handling, men det som gör de här serierna så geniala är att de samtidigt är så väldigt roliga. Få kan som Takahashi skildra familjeumgänge på ett så komiskt sätt; repliker, personer, teckningar, handlingen själv är alltid underbart underhållande att läsa, även om handlingen kan låta deprimerande när den beskrivs, som Help ovan eller serier som The Red Bouquet där en man efter sin död ser sin egen begravning och där inser att hans fru inte älskade honom längre och hans son inte heller är ledsen över hans bortgång eftersom han inte pratat med dem på flera år efter att hans jobb förhindrat honom att vara hos dem när det behövdes.

The Red Bouquet

The Red Bouquet

Låter skoj eller hur? Och japp, det är faktiskt väldigt roligt, tro’t eller ej, för Rumic Theater är primärt komedier med (ibland) tragisk handling. Med den lilla brasklappen att de senare historier snarare drar åt drama med komiska inslag; det verkar som om Takahashi har blivit allvarligare med åren när det gäller Rumic Theater-serierna.

RT är inte någon av Takahashis mer kända serier, och faktum är att den är den enda, tillsammans med ungefär hälften av Lum, som inte finns officiellt utgiven i komplett utgåva på engelska. Förlaget Viz gav ut två av böckerna för många år sedan men sedan dess har det kommit ut två till på japanska som båda lyser med sin frånvaro på engelska. Men fansen har förstås gjort som de ofta gör i såna här fall -> alla fyra finns som scanlation att ladda ner. Köp om ni hitter de två som finns översatta (de är slut på förlaget sedan länge), ladda ner de andra, för det här är ungefär så bra som korta fristående serier kan bli!

Direktlänk Lämna en kommentar

In Clothes Called Fat

1 september, 2014 at 18:38 (Manga) (, )

In Clothes Called Fat - cover

Sprudlande raseri? Ja tack, åtminstone när det kommer från Moyoco Anno, serieskaparen bakom bland annat Sakuran som jag skrev om häromåret. Precis som då handlar det om en avslutad serie om en volym: In Clothes Called Fat. Men den här gången är det nutiden som gäller och det tycker jag passar Anno ännu bättre; hennes huvudpersoner känns extremt moderna, och det gjorde de också i Sakuran (vilket jag var lite irriterad på).

I ICCF är det Noko Hanazawa som står i centrum. På jobbet mobbas hon av alla: Männen öppet på grund av hennes fetma, kvinnorna mer försåtligt genom pikar och förflutna ord. Vänner har hon inga, åtminstone inga som visas i serien, men väl en pojkvän, Saito, men hans känslor för henne är mycket svårdefinierade.

På ett sätt älskar han henne, men mest är det för att hon är så svulten på kärlek att hon står ut med honom oavsett vad han gör eller hur han behandlar henne. Varpå han föraktar henne för att hon är så svag och står ut med honom, samtidigt som det är just det han vill ha av henne (dvs att hon alltid ställer upp för honom).

In Clothes Called Fat - Saito

Liksom Saitos är Nokos känslor i serien svåra att enkelt förklara. Nokos tvångsätande för att känna sig trygg, hennes längtan efter att vara smal och vacker, hennes reaktion när hon märker att även efter att hon blivit smal så behandlas hon av andra som vore hon fortfarande tjock, hennes kärlek till Saito (eller kanske mera efter vad han representerar snarare än han personligen); allt komprimeras till en ångestframkallande helhet, där det ända som är enkelt att förstå är hennes känsla av vanmakt över sin situation som verkar omöjlig att förändra, oavsett hur hon ser ut eller hur hon uppträder.

Och även de andra bifigurerna drivs av komplicerade känslor, som Mayumi, Nokos kollega som inleder ett förhållande med Saito bara för att hon så innerligt avskyr Noko. Varför? För att hon alltid hatat tjocka och viljelösa kvinnor. Och varför gör hon det? Oklart, men Mayumi är knappast mer stabil än Noko; på utan verkar hon ha det bra, men hennes ogrundade avsky mot Noko gör att hon ligger med en person hon tycker är urtråkig, och hon begår brott som gör att hon måste gå under jorden för att undvika fängelse, så inte mår hon bra hon heller.

In Clothes Called Fat - cover - Noko

Faktum är att varenda person i serien verkar leva på avgrundens rand, och några lyckliga människor syns inte till. Det skulle säkert kunnat bli trist att läsa om serien varit längre eller Anno inte lika skicklig på att hålla energin uppe, men den här dryga 200 sidor långa boken sträckläste jag. Jag tror att det är så den ska läsas: Snabbt, så att känslornas styrka strömmar över en, och inte så mycket tankar på själva handlingen (som har en hel del lösa trådar och osannolika sammanträffanden).

Så läs In Clothes Called Fat. Inte för att få svar på några frågor eller för en lugn diskussion om stress, självförtroende, eller ätstörningar, utan för att det är en bra serie. Inte riktigt lika bra som kollegan Kyoko Okazakis Helter Skelter med vilken den har stora likheter (energin, raseriet, ångesten), men det var å andra sidan en av förra årets bästa serier (well, av de jag läste det året…) alla kategorier :-)

 

PS. Jag vill också nämna att hur tjock Noko egentligen är är en smula oklart; jag får en klar känsla av att Annos teckningar ofta visar Noko som hon känner sig just då. Så extra tjock om hon är ovanligt medveten om det, lite mindre om hon mår bättre, och på samma sätt åt benrangligt håll när hon gått ner några kilon. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Slow Step

15 juli, 2014 at 18:48 (Manga) (, , )

image

Slow Step: Softball. Boxning. Försiktig romantik. Med andra ord, en serie av Mitsuri Adachi, som jag nu tror jag läst varenda liten serie av, åtminstone de som är avslutade :-)

Huvudpersonen den här gången är Minatsu Nakazato; många vill bli hennes pojkvän, men själv är hon inte så värst intresserad av någon. Framförallt är det tre som slåss om hennes gunst: två som liksom hon själv går på gymnasiet, båda boxare, och en äldre man som tränar både boxarna och softballslaget på Minatsus gymnasium.

Sju volymer missförstånd och osäkra känslor senare är berättelsen över. Man inte alltid lita på att slutet blir så värst tydligt i Adachis serier men det här är en där det inte är någon tvekan om hur det gick, så att säga. Tyvärr.

För precis som alltid var det trevligt att läsa serien, men Slow Step är ändå inte någon av Adachis bästa. Den lossnar aldrig, vare sig när det gäller sportdelen eller den romantiska delen. Humorn finns som alltid med men jag tycker den fungerar bättre när den kontrasterar mot någonting mer allvarligt, men här tycker jag inte ens det verkar som om Adachi själv bryr sig så mycket (han driver till och med själv med att det förment sportsliga inslaget aldrig blir på allvar).

Och persongalleriet är ovanligt slätstruket för att vara Adachi. De tre männen har egentligen inga personliga egenskaper alls förutom ytliga egenheter, och inte heller Minatsu har något spännande att komma med i den grenen. Att hon sen till slut (SPOILER!) väljer den äldre tränaren och att det känns lätt osmakligt med tanke på att allt av personlighet vi fått se är att han 1. tagit hand om sin döda systers barn (pluspoäng), och 2. envetet försöker spionera på de unga kvinnorna i softballslaget när de byter om (gigantiska minuspoäng) gör det inte bättre.

image

Låt mig sammanfatta Slow Step så här: Den dag någon lyckas skriva ett datorprogram som kan ta som input allt en författare/serieskapare gjort och som output ger ett nytt verk som är minsta gemensamma nämnaren för input så kommer resultatet för Mitsuri Adachi att bli Slow Step. Den är underhållande, jag är glad att den har översatts av fans, men det finns absolut ingenting unikt i den över huvud taget.

Direktlänk Lämna en kommentar

Whispered Words

10 maj, 2014 at 21:27 (Manga) (, , , )

Whispered Words - cover

Jahapp, det här var ett lite snöpligt sammanträffande: Jag har läst Takashi Ikedas serie Whispered Words lite av och till under några år; när några nya volymer scanlaterats har jag tagit dem i ett svep och läst. Och nu när jag precis har läst klart den nionde och sista volymen (scanlationen blev klar för ett år sedan men som sagt, det här är en serie jag då och då kommer på att jag vill läsa mer av) visar det sig att en officiell översättning ska börja ges ut. Utgivningsdag: Nu på tisdag…

Jag brukar ju bara läsa scanlations av det som inte finns översatt officiellt men ibland går det så här :-/

Hur som, se det här som en pre-recension av serien som snart börjar ges ut!

Sumika Murasame är 15 år gammal, smart, stark, och stor; hon har sedan barnsben tränat karate eftersom hennes far äger en dojo. Hon har hela tiden känt sig utanför och i stort sett saknat vänner eftersom andra ser henne som så udda/ovanlig. Men en god vän har hon, den bästa: Ushio Kazama. Tyvärr gör det inte att hon lättare kan få andra vänner eftersom andra betraktar även Kazama som en skum typ: Hon är nämligen lesbisk.

Tidig sida

Tidig sida

Kazama har dessutom väldigt lätt att bli förälskad och låter alltid hela världen få veta det. Hennes smak är det söta, det urgulliga, dvs de som är lite småväxta, näpna och försynta. Men när serien tar sin början har Murasame fått det jobbigt eftersom hennes vänskapliga känslor för Kazama övergått till någonting mera, till kärlek. Och Murasame är ungefär så långt från Kazamas drömflicka man kan vara. Plus att ingen anar Murasames känslor eftersom hon aldrig visar dem öppet, så alla, inklusive Kazama, utgår från att hon är intresserad av pojkar. Murasame själv har egentligen ingen uttalad läggning åt vare sig det ena eller det andra hållet, det enda hon vet är att hon älskar Kazama.

Så det är bakgrunden, och det här är någonting som jag som läsare får reda på redan i första kapitlet. Inte så dumt upplägg, men när jag läst typ de två första volymerna var jag ganska besviken. Ingenting i serien tog upp det egentligt knepiga i situationen utan det kändes som en helt ordinär blandning av humor och romantik, och trist nog en opersonlig sådan dessutom. Idiotiska missförstånd, en uppsjö klichékaraktärer där den enda med en gnutta djup var Murasame själv, för t o m Kazama var bara ett generiskt lufthuvud vars enda egenhet var att hon var lesbisk, men den egenskapen hade ingen som helst betydelse i serien.

Därför slutade jag läsa serien, och först något/några år senare fick jag för mig att ge den en chans till efter att jag på något sätt (minns inte var/hur/vem) fått höra att den var läsvärd. Två-tre volymer till och det visade sig stämma alldeles på pricken :-)

Sen sida

Sen sida

Det som händer efter ett tag är att Ikeda börjar ta seriens handling och personer på allvar, och gör ett genuint försök att sätta sig in i hur en sådan här relation skulle kunna förlöpa. Känslorna blir på riktigt och karaktärerna djupnar, fortfarande dock med huvudfokus på Murasame men även Kazama växer. Fördomarna mot lesbiska tas likaså på allvar och det blir kämpigare både för Kazama som är så öppen men även för Murasame som inte riktigt vet vad alla runtomkring henne, Kazama, familj, och vänner (hon samlar på sig fler vänner under seriens gäng, varav majoriteten är lesbiska) ska tycka om de får reda på hennes känslor. Ikeda ber om ursäkt i ett efterord till en av volymerna över att hennes huvudpersoner gråter så mycket och att det är en så deppig stämning istället för inledningens lättsamhet, men enligt mig är det bara till det bättre.

Det är inte det att Whispered Words blir en lika initierad skildring av HBQT som den fantastiska Wandering Son, men det blir en väldigt mycket bättre och intressantare serie än jag trodde i början. Den känns hela tiden som en mainstream-serie med ett i grunden gott humör som garanterat kommer sluta lyckligt, tecknat i en stil som inte precis utstrålar personlighet, men innehållet sticker ut lite försiktigt. En av vännerna har tydliga drag av transperson utan att Ikeda någonsin bombastiskt pekar på denna och övertydligt talar om det; en viss (försiktig men ändå) kritik av Japans förbud mot giftermål för homosexuella dyker också upp.

Ett måste är den inte (läs Wandering Son om ni bara ska läsa en japansk serie med det här temat) men jag misstänker att den tack vare sitt vanliga och oförargliga utseende kan få en hel del läsare som kanske blir lite förvånade över hur den utvecklas, vilket jag gillar. Så om ni köper den nu på tisdag och tycker att den är lite trist så fundera på att inte ge upp alltför snabbt :-)

Whispered Words - kärlek

Direktlänk 2 kommentarer

Klassiker av stora mått: Ashita no Joe/Tomorrow’s Joe

28 april, 2014 at 00:15 (Manga) (, , , , )

Tomorrow's Joe v16 p000

Så blev den klar till slut, den tjugonde och avslutande delen i Ikki Kajiwara (manus) och Tetsuya Chibas (teckningar) mega-klassiker: Ashita no Joe, historien om ungdomsligisten Kabuki Joe och hans kamp för världsmästartiteln i boxning. Jag läste några kapitel för några år sedan, tyckte den verkade sådär, och eftersom scanlationen verkade ha upphört efter bara några få volymer så skippade jag att läsa resten av det som var översatt.

Men så för något halvår sedan såg jag att en ny fan tagit vid och jag gav serien en ny chans. Och den här gången klickade det; efter att ha läst en volym eller två så fastnade jag för serien, och sedan dess har jag väntat med spänning på varje ny del.

För det här må vara en mer än 40 år gammal manga om boxning men den har inte åldrats alls. Det är en aggressiv serie, med en huvudperson som redan från början är arg på hela världen och inte drar sig för att slåss eller lura och bedra alla han träffar. Joe är ingen trevlig prick utan tvärtom en extremt enerverade ung kille som så fort någon visar minsta tecken på att bry sig om honom genast förolämpar dem och allmänt gör sitt bästa för att de ska tycka illa om honom. M a o, han är en typisk ungdom på glid som inte vågar lite på någon, och helt följdriktigt hamnar han snart på ett (hemskt) ungdomshem. Väl där försöker de andra intagna ta död på honom eftersom han hela tiden retar dem och vägrar anpassa sig.

Sen kommer boxningen in i Joes liv och motvilligt inser han att han faktiskt tycker om sporten. Inte för att vinna, det är aldrig hans mål, men för att få känna att han kämpat och fått chansen att slåss, att utmana motståndaren och i och med det hela världen.

Tomorrow's Joe v14 p021

Visst finns det en del klichéer här med osannolika kämpainsatser som man kan vänta sig i en boxningsmanga, men en av sakerna som gör den så speciell är att den aldrig väjer för det våldsamma och primitiva i sporten som skildras. Ringdöden tas upp och inte som någonting melodramatiskt utan som ett genuint trauma för den som dödat en annan under en match; hjärnskador skildras även de realistiskt och utan sentimentalitet som en reell risk. Och när det gäller samhället är det samma hårda bandage även där; klasskampen är allestädes närvarande och Joe är akut medveten om skillnaderna i förutsättning för en sån som han och hans vänner jämfört med de som har det bättre ställt. Med andra ord, känslor är det gott om (själv blev jag väldigt rörd på flera ställen, men framförallt förstås av det välförtjänt legendariska slutet) men känslopjunk saknas helt.

Jag villl egentligen inte säga mer för det är lätt att det blir spoilers här, och den här serien är värd att läsa utan sådana. Själv visste jag en del om hur det skulle gå men det gjorde inte så mycket för poängen med Kabuki Joe är inte huruvida han ska vinna sina matcher eller inte utan istället seriens skildring av ett människoöde där huvudpersonen aldrig riktigt passar in utan hela tiden marscherar efter sin egen inre trummas takt, en person som hela tiden stöter ifrån sig de som vill honom väl och som trots sin avighet och bitvis extremt irriterande personlighet ändå hittar några som envetet stödjer honom även i hans värsta stunder.

Några ord om Chibas teckningar också. Seriens utseende förändras rätt drastiskt över tiden, och lyckligtvis matchar förändringen Joes utveckling. I början ser serien mer ut som de flesta äldre japanska serier, med rätt mycket Tezuka-influenser och en relativt ”snäll” och rund stil som precis som Joe inledningsvis känns lite omogen, lite barnslig. Men efterhand blir det mer realism i teckningarna, samtidigt som Joe förändras från en extremt impulsiv och oeftertänksam yngling till en mer fundersam dito (men alltid beredd att explodera, om det behövs).

Så ladda ner och läs; det är en ytterst läsvärd serie. När det är klart kan jag också rekommendera en ypperlig och mycket längre recension av serien som också sätter den i sitt historiska sammanhang, skriven av personen som översatt det mesta av den; texten finns här men varning, den avslöjar precis allt som händer i serien.

Slutligen, ett smakprov från serien som fångar mycket av vad som gör den så bra (läs höger till vänster, såklart!):

Tomorrow's Joe v20 p186

Tomorrow's Joe v20 p187

Tomorrow's Joe v20 p188

Tomorrow's Joe v20 p189

Tomorrow's Joe v20 p190

Tomorrow's Joe v20 p191

 

Översättarens blogg med nedladdningslänkar: http://hoxtranslations.blogspot.se

Direktlänk Lämna en kommentar

Koukou Debut / High School Debut

22 mars, 2014 at 22:38 (Manga) (, , )

High School Debut 13 - cover

Några små reflektioner bara över Kazune Kawaharas Koukou Debut / High School Debut, en 13 volymer lång shojo-serie som handlar om hur Haruna Nagashima börjar på gymnasiet och hur hon där blir tillsammans med den ett år äldre Yoh Komiyama:

  • Betyget är klart godkänt; jag råkade av en ren slump ramla över första volymen, läste den, gillade den, och fortsatte (vilket inte alltid händer, faktiskt!).
  • Jag gillar huvudpersonen Haruna med hennes entusiasm, osäkerhet, ärlighet, baseboll-skicklighet/förälskelse, och naivitet.
  • Yoh är lite tråkigare IMHO, en typ (snygg, eftertraktad, men ändå tafatt när det gäller kärlek) som jag precis som Haruna sett rätt många gånger förut men som inte är lika rolig att läsa om.
  • Pluspoäng för Yohs syster Asami vars känslor faktiskt är rätt komplexa när det dyker upp en ny person som tar hennes brors känslor och tid i anspråk, och som inte enkelt går att placera på en god/ond-skala.
  • Plus också för Harunas bästa kompis Mami som inte någonsin, trots Harunas oro och försök att entusiasmera, blir kär i någon eller för den delen ens är ledsen över att hon inte har någon att vara kär i; kliché-slutet i kärleksserier är ju annars att även bipersonerna blir ihop med någon.
  • När det dyker upp någon tredje part som blir kär i någon av de två huvudpersonerna så resulterar det inte i långa sekvenser av missuppfattningar eller fejkad spänning (för jag vet ju att det kommer lösa sig). Även om Haruna och Yoh temporärt tycker det är jobbigt eller blir oroliga för vad den andra tycker är det kortvarigt och den riktiga spänningen är i skildringen av hur sådana situationer påverkar dem, inte i hur det ska gå.
  • Teckningarna är typiska för shojo-serier. Kawaharas bästa sidor är de som antingen skildrar starka känslor eller slapstickhumor, så när båda två sakerna kombineras blir det som allra mest lyckat.
  • Jag är svag för serier av det här slaget när de fungerar, dvs feelgood med lite humor, lite kärlek, lite småknasiga men charmiga karaktärer. Originellt är det inte och inte heller är manuset speciellt spännande men det är inte heller meningen; målet med serien är att jag ska ha trevligt när jag läser den och att jag ska tycka om personerna, och det lyckas Kawahara med.

Jag skulle vilja likna Koukou Debut vid en lyckad popcornfilm: Jag kommer antagligen glömma bort den rätt snabbt, jag kommer antagligen aldrig läsa om den, men jag hade några roliga timmar i dess sällskap :-)

High School Debut - Försvar

Direktlänk Lämna en kommentar

Thermae Romae: Slutrapport

2 mars, 2014 at 19:24 (Manga) (, )

Therma Romae 3 - Cover

Omslaget är lika charmigt lekfullt som de tidigare :-)

Kort och kul!

Ok, några fler ord om Mari Yamazakis Thermae Romae ; har jag skrivit lite om bok ett och två ska jag nog göra det om trean också:-)

Tredje boken (dvs bok 5+6 av det japanska originalet) om den stackars romerska badhusarkitekten Lucius som färdas mellan antikens Rom och nutida Japan avslutar också serien, och jag skulle säga att den höll på precis lagom länge. Lucius reaktioner när han utsätts för vår moderna värld och teknik och hans nedslagenhet vid tanken på hur underlägsen hans egen tid är när han t ex ser en gummibadanka och förundras över materialet och den otroligt precisa tekniken som måste ligga bakom räcker inte till en serie som håller på över tusentals sidor.

Kärlekshistorien som vävdes in från och med slutet av bok två kändes inte heller som om den kunde mjölkas alltför länge. Yamazaki är visserligen utmärkt på att skildra udda personer (vilket Lucius kärleksföremål definitivt är) och fisken-ur-vattnet-berättelser som Lucius i Japan eller nutida japaner i Rom (en variant som dyker upp i tredje boken) men med en serie som Therma Romae som började som en komedi kändes det lite malplacerat när några allvarligare toner smög sig in i den avslutande boken, så slutet kom precis när det behövdes tycker jag.

Therma Romae - Romantik

Någon stor romantiker är han inte, Lucius, även om han här försöker

Jag skulle väldigt gärna läsa fler serier av Yamazaki och om de från början är tänkte att vara lite bredare än TR tror jag säkert det kan fungera det med, men en stor del av charmen med TR var just att den var så fascinerande fokuserad på enbart badkultur i Rom och Japan. Och ämnets smalhet till trots var det en bra serie också. Ett alldeles perfekt exempel på hur det kan fungera när ett land har en så stor och varierad seriekultur som Japan är Therma Romae; det är svårt att tänka sig hur en serie som den här skulle kunna säljas in i ett annat land. Den komiska delen med en romare som förpassas till framtiden och fascineras av den, visst, men sen har vi ju det faktum att Yamazaki alldeles uppenbart är genuint intresserad av hur romarnas badkultur såg ut. Det finns gott om detaljerade beskrivningar av dem här, tillsammans med faktasidor skrivna av Yamazaki som mellan kapitlen berättar om verkligheten bakom serien.

Ett mästerverk är det inte fråga om men Therma Romae är en liten pärla som visar hur man kan ta ett mycket exotiskt ämne och från det skapa en kort men minnesvärd serie. Jag misstänker att om serien fyllts ut till att hålla på längre skulle jag fortfarande gillat den men kanske också tröttnat en smula; nu kommer jag enbart komma ihåg allt som var bra med den, och jag vet att jag kommer läsa om den en dag :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Yes!

28 januari, 2014 at 23:29 (Manga, Serienyheter) (, , )

Kotonoba Drive - 01

Ingen recension, bara ett Tips och ett Hurra!: Hitoshi Ashinano har startat en ny serie efter den (ganska) nyligen avslutade Kabu no Isaki, och fangruppen Roselia Scanlations har redan plockat upp serien och släppte första kapitlet för några dagar sedan :-)

Såklart skulle jag allra helst se en officiell engelsk översättning men jag har helt gett upp hoppet om att någonsin få se en Ashinano-serie på engelska så därför tar jag mig friheten att länka till scanlationen av just de här serierna.

Nu ser jag fram emot att det kommer ta typ ett år innan jag förstår vad för miljö och värld serien utspelar sig i, och sedan några år till innan jag lärt känna personerna bra. En plågsam men njutningsfylld väntan, med andra ord!

Kotonoba Drive - 02

Direktlänk 5 kommentarer

Två niter

23 januari, 2014 at 23:30 (Manga, Superhjältar) (, , , , )

Jo, ja, det blir inte så bra serier idag. Tyvärr. Men å andra sidan lovar jag att skriva väldigt lite om dem!

Takasug-san's Obento - Cover

Först ut, det japanska bidraget: Takasugi-san’s Obento av Nozomi Yanahara. Det här lät som en småtrevlig bok om Harumi, en 31-årig man som en dag hastigt och lustigt blir förmyndare för sin 12-åriga kusin, Kururi. Kururi är tystlåten och inte så social (inte så konstigt med tanke på att hennes mamma just dött, och hennes pappa aldrig funnits med i bilden), medan Harumi känner sig omogen och inte alls reda att ta ansvar för någon annan, arbetslös som han är. Men de upptäcker snabbt ett gemensamt intresse för matlagning, och tack vare det börjar de så smått kommunicera.

Så, en trevlig mix av de bra delarna av Bunny Drop och alla småcharmiga japanska serier om mat kanske?

Ack nej. Istället är det en slarvigt hopkommen historia där till exempel hela berättelsen om varför Kururi hamnar hos Harumi med expressfart klaras av, utan minsta uppbyggnad. Samma sak är det sen serien igenom: Den stressar fram för att så snabbt som möjligt komma till sin payoff. Och sorgligt nog är payofferna inte ens bra. De dåliga delarna från de avslutande Bunny Drop-böckerna finns här med ända från start i scener som de där Harumi ser Kururis trosor hänga på tork efter tvätten och blir klart intresserad, tillsammans med upprepade antydningar att det finns någonting sexuellt lockande/frustrerande/pinsamt med en 12-årig flick som bor hos en ensamstående 31-årig man.

Takasug-san's Obento - Nej

Egentligen spelar det ingen roll med tanke på det som redan nämnts, men matinslagen är inte så kul de heller utan känns bara som en dålig efterapning från andra liknande men mycket bättre serier. Kort sagt, Takasugi-san’s Obento känns som en mycket meningslös skrivbordsprodukt där man tagit ett antal tidigare lyckade idéer och hoppats på att om man blandar dem borde det bli ännu bättre. Men tji fick man!

Nästa!

Kiss Me, Satan! - Cover

Det amerikanska bidraget har den lågmälda titeln Kiss Me, Satan! och är en 5 delar lång miniserie där Victor Gischler står för manus och Juan Ferreyra för manus. Skälet till att jag läste den? Den handlar om varulvar, monstret jag har en så olycklig förkärlek för; olycklig med tanke på hur usla de flesta varulvsserier/böcker/filmer brukar vara ;-)

Och Kiss Me, Satan! lyckas inte precis bryta den trenden. Barnabus Black är en demon som ångrat sig och vill tillbaka till himlen, men oturligt nog för honom går inte hen där ovan med på det om inte Black först utför några arbeten åt hennem. I New Orleans har precis varulvsklanledaren Cassian Steele (alltså, de här namnen är så löjligt klichéartade att det nästan, men bara nästan, är roligt) fått reda på att barnet hans varulvsfru väntar inte kommer ha varulvsanlagen vilket innebär att Steele måste avgå som ledare för klanen. Varför de inte kan hoppas på att nästa barn blir en normal varulv är oklart; hur som helst leder det till att Steele planerar att se till att barnets defekt aldrig kommer att bli känt, oavsett vem som måste tystas. Men barnet ifråga är profeterat  att spela en stor roll i framtiden så Black blir utsänd för att se till att ingenting händer med det…

Jahapp, på den vägen är det. Ninja-zombies, vampyrer, varulvar, skjutvapen en masse (suck!) och kvinnor som alla envisas med att i tid och otid inta poser som vore de Playboy-modeller snarare än personer som är i dödlig fara fyller sedan ut sidorna i den här soppan. Det är ärligt talat inte uselt men det är en oerhört fantasilös berättelse som Gischler skrivit; jag tror inte det finns ett enda originellt inslag i hela serien. Ferreyra klarar sig en smula bättre för hans teckningar har trots det överdrivna poserandet en viss personlighet, men det är inte på länga vägar nog för att jag ska kunna rekommendera serien. Så, varulvsförbannelsen slår till igen!

Kiss Me, Satan! - Poser

Det var det; två stycken inte läsvärda serier som jag nu lagt ner tid på både att läsa och att skriva om. Tsk, tsk, jag måste nog skärpa mig!

Direktlänk 5 kommentarer

Tropic of the Sea

19 januari, 2014 at 15:36 (Manga) (, )

Tropic of the Sea - Omslag

Havet. Mysterier. En värld i förändring.

Det kunde vara en beskrivning av den utmärkta mangan Children of the Sea som jag skrivit om här flera gånger men det handlar istället om en annan japansk serie: Satoshi Kons Tropic of the Sea. Kon var mest känd som animeregissör med titlar som Perfect Blue och Paprika på sin meritlista, men i början av sin karriär gjorde han också en del serier och det är alltså en av dem som förlaget Vertical översatt.

Tropic of the Sea utspelar sig i ett litet kustsamhälle där huvudpersonen Yosukes familj i generationer varit ansvariga för att ta hand om en sjöjungfrus ägg: Enligt traditionen ska ägget lämnas på en ö när 60 år gått, varefter ett nytt ägg kommer lämnas på stranden efteråt. Som tack för hjälpen kommer havet vara givmilt mot fiskarna och de andra i samhället. Men Yosukes pappa tror inte på historien och hjälper istället ett modernt företag som vill kommersialisera området, med turism och annat. Yosuke själv tvivlar, men hans skröpliga farfar envisas med att ta sagan på allvar.

Det är en jämförelsevis kort historia, avslutad som den är på drygt 200 sidor, och Kon trycker kanske in lite för mycket i serien, med myter, kamp mot kommersialisering/miljöförstöring, Yosukes familjedrama, med mera. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att det här var Kons första riktiga serie, och Kon skriver själv i ett efterord att när han nu läser serien skäms han fruktansvärt över hur dålig den är och hur stressad han kände sig när han gjorde den.

Men han är mer kritisk än vad jag är. Det är en serie med brister, utan tvekan, men den lyckas samtidigt här och där med att vara visuellt suggestiv så det förslår; att Kon senare skulle göra sig ett namn inom film/TV-branschen innan sin tidiga död 2010 är inte förvånande. Själva teckningarna är inte mer än bruksvara i sin tydliga imitation av Katsuhiro Otomo; det som är lyckat är designen och hur han växlar perspektiv, som i den här scenen där Yosuke just tappat sin ficklampa i vattnet ute på en nattlig roddtur:

Tropic of the Sea - Natt 1

 

Tropic of the Sea - Natt 2

 

Tropic of the Sea - Natt 3

Allt som allt är det en serie som är mer intressant för Satoshi Kons skull snarare än som serie, men den har sina poänger. Vänta er bara inte någonting lika fullödigt som tidigare nämnda Children of the Sea eller för den delen Kons animerade verk, utan en rätt klichéartad historia som ibland glimrar till :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare