Wandering Son
Jag håller inte alltid så bra ordning på vilka pågående serier jag följer och som jag därför behöver beställa när det kommit ut en ny samling. Speciellt knepigt är det med serier som jag kanske inte läser varje volym av utan istället väntar på några stycken så att jag kan få en större dos; ibland har jag inte en susning om vilka nummer jag har/inte har, så då får det bli en titt i den gamla databasen 
Så när jag höll på att ställa in lite böcker i bokhyllan ramlade jag över mangan Wandering Son av Shimura Takako och insåg att jag bara läst första volymen av den trots att jag hade två till, och att jag dessutom inte hade en aning om det kommit ut fler. Därmed fanns det bara en sak att göra: Läsa serien och sen, om den var bra, kolla om det fanns fler volymer att beställa!
Shuichi är en ung pojke (dvs, en pojke när serien börjar) som trivs bäst klädd i flickkläder, även om han inte vågar erkänna det vare sig för sig själv eller andra. I sin nya skola blir han vän med flickan Yoshino som har det omvända problemet, och trevande börjar de öppna upp sig för varandra. Andra människor blir invigda i deras hemlighet (som den mycket besynnerliga klasskamraten Chiba och den vuxna Yuki, en f.d. man som numera är en kvinna) och allteftersom läcker det ut till familjemedlemmar och skolkamrater vad som pågår.
Är det en komedi om könsförväxlingar à la Ranma ½? En tragedi om ångestladdade tonåringar?
Ingetdera, egentligen. Wandering Son är rolig/charmig så att det förslår, men det är också gott om oro, funderingar över jaget, småmobbning i skolan, och allt annat som kan följa i spåret av en kris över sin könsidentitet. Shimuras skildring av HBT-personer är alltigenom känslig och hoppar på intet sätt över problemen för Shuichi och Yoshino, men serien är samtidigt full av accepterande personer och några riktigt uppslitande bråk där såren blir kvar får vi aldrig se; däremot antyds det att Yuki råkat ut för det med föräldrar som inte accepterar henne, men (hittills) har S & Y klarat sig. Jag är inte alls säker på att det kommer fortsätta så eftersom Wandering Son är en serie avsedd för en vuxen publik, med tanke på tidningen den ursprungligen publicerades i, så den som läser får se hur det kommer gå.
Visst är det HBT-frågorna som står i centrum men om det var allt skulle det bara vara en pamflett; det som gör serien så bra är hur skickligt Shimura visar alla undertryckta känslor med minimala medel, allt som oftast genom vad människorna inte säger och gör snarare än vad de öppet visar. Det finns långa sekvenser ibland helt utan ord som är fullproppade med emotionell handling som är mästerligt genomförda.
Sen bryr jag mig alldeles förskräckligt mycket om alla personerna i serien, inte bara huvudpersonerna, och jag älskar hur nyansrik Shimura är. Ta till exempel hur de som får reda på Shuichis hemlighet reagerar: Chiba är hundraprocentigt OK med det och rör inte ett ögonbryn; Shuichis storasyster Maho är intellektuellt beredd på att acceptera hennes syskons läggning men utan att någonsin säga någonting är det uppenbart att hon har större problem med det känslomässigt än hon vill medge; hur pojken Seya som blivit kär i Shuichi som flicka kommer reagera långsiktigt efter att fått reda på att Shuichi biologiskt sett är en pojke är jag oerhört nyfiken på att få reda på.
Kort sagt, Wandering Son visade sig vara en förträfflig serie som jag verkligen borde hållit ögonen på bättre; just precis nu efter att aldeles nyligen lagt ifrån mig bok 3 känns det som en av de bästa relationsserierna jag läst, alla kategorier!
Hur var det då med fler volymer? Låt mig säga så här: Jag har lagt in en beställning på bok 4 och 5, och håller nu tummarna för att de kommer ut snart! Fyran är försenad och sägs nu dyka upp i juni, medan femman ska komma senare samma månad (as if!). Vi får väl se, men längtar efter dem gör jag 
Shuichi provar för första gången en peruk
Tidsresor och bad: Thermae Romae
Egentligen borde jag kanske skriva om SIS 2013 (Stockholms Internationella Seriefestival) idag eftersom den precis tagit slut för några timmar sedan, men eftersom den precis tagit slut för några timmar sedan har jag inte hunnit läsa ett endaste litet dyft ännu. Recensioner av de inköpta serierna kommer såklart men tills dess kan jag bara säga att det var lika trevligt som vanligt att träffa alla möjliga och omöjliga seriemänniskor
Men nu är det baddags!
Lucius är en arkitekt med problem: Stadens byråkrater är inte intresserade av hans idéer för nya badhus eftersom de är för gammalmodiga och invånarna längtar efter nya upplevelser. Men Lucius har svårt att frigöra sig från stadens 800-åriga traditioner och för att koppla av går han till ett offentligt badhus tillsammans med sin vän Marcus. Väl där får han syn på ett vattenutlopp som han blir nyfiken på och dyker ner under vattnet för att undersöka det närmare och drunknar nästan när sugkraften blir för stor.
När han kommer upp till ytan igen befinner han sig i vad han tror är slavarnas avdelning av badet. Men alla slavarna är av en ras han inte känner igen; besynnerliga plattansikten med än besynnerligare badutrustning som är fascinerande överlägsen den han är van vid…
Varför den romerska ariktekten Lucius hela tiden poppar upp i det moderna Japan när han badar (efter ett kort tag kommer han tillbaka till sin egen tid igen, varje gång) spelar absolut ingen roll för serien. Mari Miyazaki är en fan av antiken och framförallt deras badkultur och därför är det badets alla aspekter som fokus ligger på i hennes serie, ungefär som Måndag hela veckan / Groundhog Day helt struntar i att förklara varför Bill Murray fastnat i sin tidsloop.
Och jag saknar inte alls något trist pseudovetenskapligt dravel; det här är en serie som är rolig att läsa både för att den är så bisarrt nischad (jag menar, om man beskriver det som en serie för badintresserade antikexperter så låter det nog inte så säljande) men också för att det är en bra serie. Den är rolig, framförallt när Lucius applicerar sin romerska uppfattning om seder och bruk på den japanska, med nakentabun och allt annat. Ett plus också för att språkbarriären är total så Lucius kan inte prata med plattansiktena; han måste försöka förstå hur deras bad fungerar så att han kan använda de nya idéerna han får helt utan hjälp av tal.
Det här är en sån där serie som är svårt att säga så värst mycket om förutom att jag hade väldigt trevligt när jag läste den, och dessutom med intressanta kommentarer från Yamazaki till varje kapitel där hon går igenom historiska fakta. Teckningarna är lite stela men det gör mycket lite för humorn kommer fram utan problem. Om den kommer hålla i längden vet jag inte men det märks att Yamazaki också har tänkt på det för redan i volym ett av den amerikanske utgåvan (på japanska finns sex böcker hittills, varav den bok jag alltså läst innehåller de första två) smyger det sig mot slutet in antydningar till en mer ”normal” handling med diverse intriger i Rom där kejsar Hadrianus, Lucius mecenat, har utsett en arvtagare som inte har en helt fullödig karaktär.
Men igen, den här boken är väldigt rakt berättad: Lucius har något oftast badrelaterat problem, typ hur rädda de gamla impopulära privata badhusen, hur hjälpa Hadrianus trupper i Judeen med konvalescensen, hur bli av med sin impotens; Lucius tar ett bad; Lucius hamnar i ett bad i det moderna Japan och får inspiration till lösningen. Alltmedan jag som läsare roas, fascineras av att japanska serier verkligen kan handla om vad som helst, och till och med börjar bry mig lite om Lucius som person
PS. Dagens tack till lästipset går till Staffan@Staffars som nämnde den här mangan för några månader sedan. DS.
PPS. För den som föredrar film framför serier finns det både en kortare anime-serie à sex episoder och en vanlig spelfilm som verkar precis lika egendomlig som serien, åtminstone att döma av trailern:
DS.
Shadow Star / Narutaru
Jag tycker att det alltid är lite läskigt att återuppta läsningen av en serie som jag inte sett till på flera år: Kommer den ha åldrats till oläsbart? Kommer det som förut kändes lockande numera visa sig helt ointressant? Osv, osv.
Mohiro Kitohs manga Shadow Star gavs ut på engelska av Dark Horse men när manga-vågen började kollapsa och de var tvungna att lägga ner sin antologitidning Super Manga Blast! där Shadow Star var en av titlarna så sågs det uppenbart inte som tillräckligt lönsamt att fortsätta att ge ut boksamlingarna heller. Därmed avbröts den engelska utgivningen efter att ha täckt ungefär tre fjärdedelar av originalet; tråkigt nog tycket jag för det var om inte en favoritserie så ändå en som jag var intresserad av att följa. Men för ett tag sen fick jag för mig att kolla om serien kanske avslutats av fans och visst fanns det en scanlation av de avslutande böckerna
Shadow Star är en serie som inte är den lättaste att hänga med i: Den börjar som en närmast söt serie när huvudpersonen Shiina upptäcker en besynnerlig varelse som påminner om en Pokemonifierad sjöstärna, som dessutom kan användas som en flygande skateboard av Shiina. Men strax därefter blir serien mycket mörkare när andra barn (barn i Kitohs serier är svårbestämda vad gäller ålder; utseendemässigt ser de ut som uttänjda 10-åringar men i uppträdande är de snarare 13-16 år) dyker upp med följeslagare som är betydligt mindre gulliga och som används för ärligt talat ruskigt våldsamma ändamål.
Historien sprider sen ut sig med förgreningar till människans och till och med planetens tidigaste historia, storpolitiska intriger och annat. Ju länge serien pågår desto mindre kontroll verkar Kitoh ha över den; nya intriger dyker upp, avhandlas i en bok eller två, och försvinner sedan. Men lustigt nog blir serien samtidigt mer suggestiv trots att jag inte har bättre koll på vad som händer, och om man bara låter sig svepas med av serien utan att fundera alltför mycket är den faktiskt riktigt bra.
Men visst finns det brister. Förutom de minst sagt oklara manuset så är Kitohs personer alldeles för likartade vad gäller utseende vilket gör det rejält svårt ibland att förstå vem som är vem (manuset hjälper förstås inte till); när alla barn ser ut som om de utsatts för Willy Wonkas tuggummiutsträckningsmaskin behöver åtminstone jag lite hjälp med identifieringen. Sen är serien bitvis väl deprimerande för min smak och också alltför obehaglig i vissa scener, som den utdragna våldtäkten (inte grafiskt skildrad men väl psykologiskt) och tortyren av en av huvudpersonerna. Med tanke på att Kitohs serie Bokurano också har barn som utsätts för ruskiga saker i huvudrollerna är det dock inte så oväntat.
Jag misstänker att man skulle kunna läsa både Shadow Star och Bokurano som att de egentligen handlar om ångesten inför att bli vuxen. Shiina är precis på gränsen och har svårt att acceptera de förändringar som kommer ske, som att förhålla sig till sex, till sina föräldrar när man inte längre kan lita på att de kan klara av vadsomhelst, till sina vänner när plötsligt könet kan avgöra hur man sak relatera till varandra. Och det är inte bara Shiina som har problem för just förälder/barn-relationer dyker upp gång på gång i serien, med föräldrar som överger sina barn, barn som växer ifrån sin föräldrar, och andra variationer. Jordens undergång som ständigt hotar i bakgrunden kan ses som en metafor för barndomens slut, och mycket riktigt tar Shiinas sina sista steg in i vuxenvärlden samtidigt som Jordens öde bestäms i seriens slut.
Så 12 volymer ytterst deprimerande, oklar och suggestiv läsning med tonvikt på våld, drakar (men inte precis de vanliga fantasydrakarna), sex och tonårsångest är vad som erbjuds. Om man gillar manga som till exempel Saikano tycker jag absolut man ska ge sig på Shadow Star också för Kitoh vet hur elände ska skildras. Jag tyckte det var bra men jag ska också säga att jag just nu inte känner för att kasta mig över den senaste volymen av hans Bokurano som i morse ramlade in i brevlådan; jag behöver inte mer nedslående historier om barn/tonåringar för ögonblicket
20th Century Boys
Så har den då kommit ut på engelska, den sista delen av Naoki Urasawas 20th Century Boys (eller om man ska vara korrekt: Den andra boken i 21st Century Boys, som avslutar hela sviten). Och jag måste säga att det har varit en alldeles fantastisk resa, med svindlande toppar, några transportsträckor i lägre fart, obehagligt mörka tunnlar, och sen börjar allt om igen.
Att kortfattat redogöra för handlingen är omöjligt, och jag tror inte Urasawa själv skulle klara av det. Den här sf-thrillern utspelas samtidigt i perioder runt åren 1969, 2000, 2014 och 2017 där det mesta kretsar kring huvudpersonerna och framförallt Kenjis försök att komma ihåg och utreda vad som egentligen hände den där barndoms-sommaren när Kenji och hans vänner fantiserade ihop en berättelse om världens undergång, en profetia som sen kusligt nog visar sig stämma i detalj efter detalj.
Den röda tråden vindlar mellan bristfälliga minnen och hoppande framåt och bakåt i tiden, och varje gång en ytterligare pusselbit placerats rätt växer pusslet ytterligare. När det blir spännande så blir det ohyggligt spännande för Urasawa är mästerlig på att driva fram en känsla av att nu, riktigt snart, kommer någonting fasansfullt att avslöjas, och nagelbitandet när en avgörande scen långsamt nalkas sin upplösning är knappast hälsosamt för mig. Precis som i hans thriller Monster känns det hela tiden som om avgrunden när som helst kan öppna sig.
Nackdelen med berättarsättet är att om jag läser för mycket av serien på en gång kan det kännas smått frustrerande med de här spänningstopparna; när det verkar som om frågorna äntligen ska få sitt svar men det istället visar sig att kaninhålet fortsätter än djupare ner i marken, gång på gång, så tappar det effekten. Men det är mitt eget fel; Urasawa jobbade med serien i 8 år så att läsa den alltför snabbt är inte helt rättvist.
Men läser man den några volymer åt gången och sen tar en paus är det en fantastisk läsupplevelse. Riktigt lika bra som hans Pluto är den inte; topparna är väl så höga men efter 24 volymer så tror jag att historien inte riktigt håller ihop om man skulle granska alla detaljer; ärligt talat kan jag inte svära på det eftersom historien är mycket komplicerad, men jag kan inte tänka mig att den egentligen håller ihop om man är petig. Fast jag är inte petig när det gäller Urasawa för redan Monster visade tydligt att hans styrka inte är att sätta ihop en thriller som är tänkt att läsas som en roman utan istället att han till fullo vet hur man ska göra en thriller som är tänkt att läsas som en serie i fortsättningsform; med jämna mellanrum skruvar han upp spänningen till det yttersta, för att sedan efteråt börja om igen.
Det känns lite tomt att det nu för första gången på många år inte kommer finnas nya böcker av Urasawa på engelska sisådär varannan månad. Jag håller tummarna för att någon plockar upp hans senaste thriller Billy Bat men fram tills dess får jag nöja mig med de scanlations av hans ännu inte översatta serier som långsamt, långsamt dyker upp
Min fars dagbog
Jiro Taniguchi är ibland en alldeles fantastisk serieskapare med få, om några övermän. The Walking Man är ett mästerverk jag nämnt flera gånger här på bloggen, och serier som A Zoo in Winter och A Distant Neighborhood förstärker bara bilden.
Så egentligen borde jag inte bli förvånad när jag läser hans Min fars dagbog (dansk utgåva; serien finns varken på svenska eller engelska) och flera gånger måste ta en paus i läsningen för att reflektera över hur bra boken är. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur någon med så små medel lyckas förmedla så mycket.
Här är det liksom A Zoo in Winter fråga om en serie som visserligen är skönlitterär men med stora doser från Taniguchis eget liv. Huvudpersonen Yoichi får en dag meddelandet att hans far har dött och det gör att han inte längre kan undvika att resa tillbaka till sin barndoms stad Tottori (där också Taniguchi växte upp) för första gången på många år. Ändå sedan hans föräldrar skilde sig då han var en mycket ung pojke har han känt sig avskärmad från familjen och framförallt från sin far; hans saknad efter sin mor som övergav honom satte sig djupt.
Väl där sitter han tillsammans med släkt och vänner till fadern och hör deras berättelser om sin fars liv, både vad som hände efter att Yoichi som ung man lämnat staden och vad som hände när han var för liten för att egentligen förstå vad som pågick. Det är en smått sorglig och melankolisk berättelse; Yoichi inser själv att han egentligen aldrig förstått sig på sin fars känslor och nu är det försent för dem att lära känna varandra bättre.
Men även om Yoichis sorg över att han aldrig tog chansen att lära känna sin far och det är lika tydligt från berättelserna han hör att fadern alltid hoppades att Yoichi skulle återuppta kontakten är det inte en så deprimerande historia som det kanske låter som. Trots Yoichis flykt från familjen har fadern haft ett rikt liv; allt kanske inte var perfekt men det kan man inte heller kräva.
Taniguchis teckningar är precis lika finstämda som historien och ibland är de så perfekta att jag nästan inte kan titta på dem; kompositionen, strecken, figurteckningen är alltigenom rätt. Men lustigt nog svajar han också till lite ibland när det gäller anatomin (proportionen huvud/kropp, med mera); det är bara någon enstaka ruta här och där men när det så ofta ser så fantastiskt bra ut märks det när även små detaljer fallerar
Försök för allt i världen få tag på Min fars dagbog för det här är ungefär så bra serier kan bli. Om det inte går så finns The Walking Man (som jag har för mig är ännu bättre, men det var ett tag sen jag läste den) att låna på biblioteket här i Stockholm; 3 exemplar ska Serieteket ha, minsann!
Blänkare 3: Kingyo Used Books
Kingyo Used Books är en trevlig manga men det är också en som känns som om det är lite för dyr att köpa; priset per volym i Japan ligger på sisådär 45 kronor och det är den värd men $13 är i mastigaste laget. Det märkte jag när jag köpt och läst de två första volymerna så därför blev det inga fler för mig förrän jag för någon månad sen såg att 3-4 fanns med på SF-bokhandelns rea för 39:- styck. Mycket rimligare!
Kingyo Used Books, skriven och tecknad av Seimu Yoshizaki, är på ytan en enkel serie som handlar om en butik för begagnade serier och de personer som jobbar och handlar där. Som ett exempel kan vi ta episoden Same Time Tomorrow där fyra män träffas varje dag vid vargburen på det lokala zoot den lokala djurparken (SAOL: ”zoo” är oböjligt) där de bland annat diskuterar livet i stort, och olika manga de läst (huvudsakligen Sanpei Shiratos, mest känd för Kamui). En natt när djurparken har extraöppet utbryter ett åskväder och i blixtarnas sken får de äntligen syn på vargen; dittills har de aldrig sett den eftersom den är ett nattdjur. Förutom en av dem som inte ser någonting… Dagen efter ger han sig av till Kingyo för att se om det finns några manga om just vargar, för att se om han kan få någon förståelse varför just han inte såg den, varpå han blir föreslagen Seton Dobutsuki av just Shirato. Han ger sig därifrån med serien i hand och med en fast övertygelse att om ödet så vill kommer han också få se vargen en dag.
Snällt, humant, och med en fast tro på litteraturens välsignelse fortsätter Kingyo Used Books på ungefär samma sätt. ”Onda” människor saknas helt; de som först kan verka kantiga och svåra att ha att göra med visar sig alla ha en bättre sida, bara man gräver lite. Aningens menlöst, javisst, men mycket trivsamt, och lika trivsamma och enkla är Yoshizakis teckningar.
Och sen finns också historiekunskaperna. Varje kapitel föräras ett separat efterord där någon av serierna som nämnts i kapitlet sätts in i sitt historiska sammanhang. Det blandas hej vilt mellan gamla smala klassiker och helt nya breda serier, och till och med Blueberry avhandlas i ett av dem (kapitlet ifråga handlar också mycket riktigt helt om en mangaläsares första möte med franska serier i form av Blueberry). Och som den serieläsare jag är tycker jag det är kul att läsa om serier jag inte känner till, även om det är frustrerande att inte kunna få tag på en del av dem :-/
Så en småputtrig serie som jag gärna läst mer av (till en rimlig penning), men så vitt jag förstår har Viz lagt ner SigIkki och därmed de flesta av serierna som publicerades under det namnet, så det lär inte bli fler översatta volymer än de fyra jag har. Så kan det gå.
En smula långt mellan varven – Fukumoto fyller ut
Det är fortfarande lite ont om serierecensioner här på grund av mycket bokläsande, filmtittande och tvserieslukande. Plus att den serie som jag hållit på att läsa ett ganska bra tag nu, Carla Speed McNeils Finder, är fantastiskt bra, men också mycket späckad med läsning (förutom serien själv också med en fascinerande notapparat); det kommer ta ett tag till innan jag är klar med den.
Så därför blir det några korta rader om de där andra Fukumoto-serierna jag nämnde senast, närmare bestämt:
Atsuize Tenma!: En som jag förstått mycket tidig Fukumoto-manga och det märks. Den är mycket kort, bara en volym, och består av 6 väldigt enkla mahjongmatcher där den unga pojken Atsuize Tenma har huvudrollen, tack vare sitt geni för spelet. Ärligt talat är det här inte någon vidare speciell serie men den var lite intressant att läsa som ett exempel på hur en Fukumoto-serie utan hans vanliga särdrag med extremt utdragen psykologisk krigföring kan se ut. Jag skulle säga att den är en typisk biserie i en mangaantologi för unga pojkar, med sin löjligt överlägsna unge protagonist som enkelt slår alla vuxna spelare, där det tydligaste tecknet på att Fukumoto ligger bakom är (teckningarna undantaget, förstås), det starka klassmedvetandet som är så typiskt för honom.
Seizon -LifE-: Den här tre volymer långa mangan där Fukumoto bara står för manus medan Kaiji Kawaguchi (på engelska mest känd för sin utmärkta politiska thriller Eagle: The Making of an Asian-American President) står för teckningarna var betydligt intressantare. Takeda, en typisk kontorsarbetare i övre medelåldern, får en dag besked att han bara har några månader kvar att leva på grund av cancer. Samtidigt får polisen ny information i jakten på vad som hände hans dotter när hon spårlöst försvann 15 år tidigare. Han bestämmer sig därför för att försöka göra en sista insats, nämligen att hitta mördaren innan han själv dör.
Tydliga spår av Kurosawas Ikiru, med andra ord, och Fukumotos manus är riktigt bra när Takeda långsamt börjar nysta upp vad som hände; inte tack vare någon förunderlig skicklighet à la Sherlock Holmes utan bara genom att vara envis och inte ge sig, trots att alla spår sedan länge kallnat. Kawaguchis lågmält realistiska teckningar passar också bra med en serie där det är väldigt lite action men desto mer depression. Plus att jag gillar när polisen i deckare inte framstår som helt inkompetent (jag har läst alldeles för många sådana historier…).
Men tyvärr tappar serien i kvalité när det blir lite väl orimligt stora sammanträffanden och för den delen stora logiska luckor i andra halvan. Det är helt klart att Fukumoto är bättre på att frammana en stämning än på att skriva en vattentätt deckarhistoria. Det är kanske orättvist att klaga på att jag skulle velat se en annan serie men jag tycker ändå att Fukumoto skulle skippa deckarpretentionerna och koncentrera sig på vad han är så bra på, nämligen människor som grubblar över livet och sin plats i detsamma. Visst hade jag trevligt när jag läste Seizo -LifE-, men det var tur att den inte var längre!
Den sista serien Confession har mycket gemensamt med Seizo -LifE-: Samma tecknare, samma problem med att slutet inte riktigt lever upp till början. Men Confession borde med sitt kortare format (en volym), smarta idé, och extremt stiliserade miljö vara en mycket bättre serie eftersom upplägget passar Fukumoto.
Två män klättrar i berg när en snöstorm slår till och en av dem skadar sig svårt. Övertygad om att han kommer att dö lättar han sitt hjärta och avslöjar sin stora hemlighet: En ung kvinna, kamrat till dem båda, som trotts fallit offer för en olyckshändelse mördades egentligen av honom. Men innan han dör hittar de en stuga där de kan klara sig tills hjälp kan anlända. Väl inne i stugan slås kamraten av insikten om att han nu är ensam i en stuga med en man som redan mördat en gång och att denne vet att den enda som kan avslöja sanningen för polisen befinner sig i samma stuga…
Upplagt för en psyko-thriller där icke-mördaren blir mer och mer paranoid när han försöker tyda tecknen för att förstå om han är i fara eller inte!
Och så länge serien kör på det temat är den väldigt bra; det är precis den här sortens serier där en människas tanke skildras i detalj som jag tycker Fukumoto gör så bra. Men, tyvärr, alltför snart blir det istället en vanlig thriller av det hela när det psykologiska spelet byts ut mot ett fysiskt. Det är inte dåligt men igen, precis som med Seizon -LifE-, förirrar sig serien in på alldeles för normala spår. Jag vill att Fukumoto ska vara så extremt udda som bara han kan, istället för att han ska skriva relativt vanliga thrillers. Det här blir nästan en karbonkopia på det jag skrev om förra serien men det går inte att undvika: Confession är en på många sätt mycket bra serie som hade kunnat vara så mycket mer.
Jahapp, det var allt för idag. Jag lovar att härnäst ska det inte handla om Fukumoto utan om någonting helt annat. Kanske Finder, kanske avslutning på Aya, kanske Morrisons Batman, kanske någonting annat
The Heart of Thomas
The Heart of Thomas är för att fatta mig kort en fruktansvärt bra shojo-serie som återigen visar att Moto Hagio är en av de allra intressantaste japanska serieskaparna. Jag gillade A Drunken Dream, hennes samling med kortare serier, som kom ut för några år sedan men THoT är ännu bättre. Och liksom de bästa serierna i DD är det också en tidig Hagio-serie; jag skulle hemskt gärna läsa några längre nyare serier också. För den delen borde jag också läsa om A, A’ som jag inte läst sen den kom ut för många år sedan, men jag kommer ihåg att jag tyckte mycket bra om den
Hursomhelst, THoT är enligt Matt Thorns intressanta efterord en av de viktigaste serierna som höjde shojo-seriernas status i början på 70-talet, tillsammans med bland andra The Rose of Versailles som jag nyligen också läste. Men man ska inte luras att tro att THoT värde huvudsakligen är historiskt för till skillnad från TRoV är det här en bok som inte känns det minsta gammalmodig.
Boken inleds med ett självmord: Den unge Thomas Werner hoppar från en järnvägsbro efter att hans kärleksförklaringar till en av de andra eleverna på internatskolan han går på har avfärdats. Föremålet för hans kärleken, den något äldre pojken Juli, verkar till allas bestörtning inte bry sig om tragedin, men när en ny elev vars utseende starkt påminner om Thomas anländer börjar Julis fasad krackelera.
Jag är själv förvånad över hur mycket jag tyckte om THoT. Kärleksdramor med stora känslor är inte riktigt vad jag brukar uppskatta, men Hagio är förunderligt balanserad i sin serie. Trots att känslorna är så starka hålls de innestängda i en mycket kontrollerad berättelse, ett kammardrama där huvudpersonerna alla är unga pojkar/män som ännu inte har så stor livserfarenhet men likafullt drabbas av kärlek, ångest och bitterhet.
Och även om känslorna är större än världen är Hagios manus subtilt. Små antydningar om händelser som inträffat innan serien börjar som är exakt lagom tydliga, och aldrig ett ord för mycket yttras. Jag är full av beundran för blandningen där innehållet och presentationen är så olika men där läsningen likafullt känns så lätt och självklar. Där många serier med liknande teman kan kännas platta finns det här alltid mer att hämta, med ett djup som kanske inte är omedelbart uppenbart om man bara ser någon enstaka sida som de jag scannat in här; ett allvar som gör att jag var fängslad under hela läsningen (boken är relativt kort för att vara en manga, bara drygt 500 sidor, men de är välmatade).
Jag ska inte skriva så mycket mer eftersom The Heart of Thomas är en serie som bör upplevas snarare än beskrivas; om jag ska försöka göra den rättvisa skulle jag behöva skriva ett alldeles för långt inlägg. Att det är pojkar som älskar pojkar känns egentligen som en bisak även om det var en ovanlighet när den kom ut (och jag kan inte säga om det handlar om Eros eller Agape; mer Agape tyckte jag, ungefär som Jane Eyre och Helen Burns förhållande, kyssar till trots) för det här är en bok om synd, skuld och vänskap, men framförallt om kärlek.
Franken Fran
Fran Madaraki, huvudpersonen i Katsuhisa Kigitsus serie Franken Fran, kan enklast beskrivas som en absolut psykotiskt naiv och välmenande version av Tezukas Black Jack. Fran är en Frankenstein-varelse skapad av dr Madaraki som tar hand om Madarakis hem när han är bortrest (medan mangan utspelar sig kommer han aldrig hem). Hon kan åstadkomma vadsomhelst när hon har tillgång till sin operationssal och hon använder gärna sina kunskaper, både för ren forskning av det mer bisarra slaget eller för att hjälpa de stackare som söker upp henne när de är desperata. Stackare, för även om hon kan lösa alla problem där en operationskniv behövs så är hon också övertygad om att alla problem oavsett vad de är går att lösa på just det sättet…
Klasskamrater med komplex? Går finfint att lösa med en operation eller två. Nöjespark som behöver bättre maskoter för att locka besökare? Det är bara att mixa och matcha olika delar så får man utmärkta maskoter som ser helt naturtrogna ut och är helt självgående. En galen ”syster” (dvs en annan av dr Madarakis konstruktioner) som älskar våld? Släpp ner henne på en öde ö, gör så att en stackars poliskommissarie kan föröka sig genom delning, och släpp sedan ner densamma på samma ö så att systern kan roa sig av hjärtats lust med att döda den outsinliga tillgången på offer.
Frans klasskamrater, efter att hon hjälpt dem att uppfylla sina drömmar (klicka för större version)
Jag kan inte precis påstå att Franken Fran är en fantastisk serie; den är alldeles för varierande i kvalité för det. Men jag hade bitvis väldigt trevligt när jag läste den, med Kigitsus mycket svarta humor som den största behållningen. Teckningarna gör det de ska, i deeras typiska manga-skräckstil som den här gången används på ett mindre skrämmande sätt, gruvligheterna som utspelas till trots (Franken Fran är här och där väldigt guckig!). Frans obotliga optimism och förnöjsamhet med sina insatser vad resultatet än blir är rejält underhållande och de återkommande bifigurerna gör också sitt till; själv blev jag mycket förtjust i redan nämnda kommissarien Rumiko Kuhou och hennes olycksaliga öde (hon är med i flera episoder, alltid med förödande resultat för hennes del efter att Fran har gjort sitt). Så en trevlig underhållning av det svartsyntare slaget!
Till sist, en liten episod av det oblodigare slaget men som ändå alldeles utmärkt demonstrerar Kigitsus typ av av humor. Frans galna syster Gavrill (här inte längre strandsatt på en öde ö) har av olika anledningar sett sig tvungen att temporärt jobba som lärare, men några elever är skeptiska mot henne och bestämmer sig därför för att överfalla henne. Det går inte så bra eftersom hon är en mördarmaskin, men hon har lovat att inte döda någon och ger därför attackerarna och andra elever några råd istället…:
Shōjo-klassiker: The Rose of Versailles
The Rose of Versailles. En serie jag sett omnämnd oräkneliga gånger i böcker och serier, men själv har jag inte läst mer än det enstaka kapitel som finns med i Fredrik L. Schodts Manga! Manga!, den första boken om manga jag läste. Tydligen finns två volymer översatta till engelska men det var länge sedan de kom ut (cirka 30 år sedan) så de går inte att få tag på. Plus att jag såklart vill läsa hela serien (den är inte så lång heller, bara 10 volymer). Vad återstår då förutom den gamla trogna scanlation-scenen…
En liten varning: Spoilrar blir det gott om, men med tanke på att serien ändå är 40 år gammal så hoppas jag det är OK
Oscar François de Jarjayes är ung, vacker och karismatisk, och alla kvinnorna vid Ludvig XVIs hov trånar efter en dans eller bara ett vänligt ögonkast från Oscar. Som officer vid det kungliga gardet är den viktigaste uppgiften att skydda kungafamiljen, och mellan Oscar och Marie Antoinette växer en djup vänskap fram. När Marie Antoinette blir kär i Axel von Fersen blir Oscar invigd i hemligheten, och även den unge svensken gör ett bestående intryck på Oscar. Men tiderna är svåra för Frankrikes befolkning och svårare ska de bli; revolutionen är nära och Oscar kan inte låta bli att sympatisera med den lidande befolkningen, sitt adelskap och nära förhållande med drottningen till trots…
The Rose of Versailles bygger på riktiga händelser, med det tillägget att Oscar är ett ren fantasifoster påhittat av upphovskvinnan Riyoko Ikeda. Skälet var säkert att undvika en alltför torr historieskildring, men oavsett varför Oscar introducerades var det en bra idé. De historiska människorna blir aldrig riktigt levande även om Ikeda tappert kämpar på, men Marie Antoinette, Ludvig XVI, von Fersen, Robespierre och de andra blir aldrig mer än kulisser till Oscars moraliska tvivel, kärleksgrubbel och kamp för ett fritt liv. Kärlekshistorien mellan Marie Antoinette och von Fersen skildras med stora penseldrag och melodrama, men det är alldeles för överspänt för att lyckas engagera. När Oscar skildras med liknande inslag är det visserligen lika överdrivet men ändå så mycket intressantare eftersom Oscar är så mycket intressantare som person.
Med undantag för Oscar är serien ärligt talat inte så bra. Den är ryckigt berättad, och en smula ofokuserad: I början är det Marie Antoinette som är huvudperson, sedan tar Oscar över mer och mer (antagligen beroende på läsarsympatier), men när Oscar dör i samband med stormningen av Bastiljen är det fortfarande mer än en volym kvar av serien, som fylls med att plikttroget redogöra för hur kungaparet senare avrättas. Antagligen tyckte Ikeda att hon måste redogöra för hur det gick men jag hade klarat mig utan det; serien hade redan övergett Marie Antoinette när Oscars öde tog över huvudrollen, så när hon plötsligt blir centrum för serien igen känns det ganska onödigt. Dessutom håller personskildringen av drottningen inte ihop: När hon har huvudrollen i början är det uppenbart att jag som läsare ska sympatisera med henne, ung, naiv och godhjärtad som hon är, men när revolutionen väl rullar igång med dess protester mot slöseriet och adelns brist på omtanke om befolkningen är det svårt att få ihop deras klagomål med den bild av drottningen jag fått. Det känns som om avskyn mot henne är mycket orättvis, eftersom det enda hon skulle kunna anklagas för är naivitet, men samtidigt skildras revolutionärerna som rättfärdiga och välmenande. Kort sagt känns det som om Ikeda vill att jag ska hålla med både revolutionärerna och drottningen men det fungerar inte helt.
Teckningarna är vad jag skulle kalla för typiska för romantikserier. Kompetent gjorde men så gott som helt utan personlighet. Det mest fascinerande med dem är nog att det finns så tydliga likheter mellan sådana här serier från 70-talet från mycket olika länder; jämför man Ikedas teckningar här tycker jag att det finns klara paralleller till hur till exempel Starlet-serierna i Sverige (tecknade i Spanien har jag för mig) såg ut vid samma tid.
Så varför har då The Rose of Versailles fått klassikerstatus, om det nu bara är en halvdan historisk kärleksserie av det mer klichéartade slaget? Svaret är förstås Oscar och den status hon fått som en föregångsfigur inom manga.
Oscar är intressant eftersom hon inte följer några vanliga mallar. Hon är uppfostrad som man av sin pappa eftersom inga söner fötts, och någon måste ta över den traditionsenliga rollen som officer. Hon trivs med manskläder och den frihet de ger henne i att leva sitt liv utan den instängdhet som kvinnorollen medför, flörtar med en del av adelsdamerna (och framförallt med sin inneboende vän Rosalie för vilken hon beklagar sig över att hon inte är en man och därmed inte kan bli den som hon anser Rosalie behöver)). Både männen och kvinnorna i hennes omgivning blir kära i henne, men själv blir hon verkligt kär bara i en enda person, sin ungdomsvän André, och det kommer hon inte på förrän det är nästan försent (dvs de får en kärleksnatt innan André dör i revolutionen, och själv dör hon snart därefter med). En liten utvikning: Även här är Ikedas manus lite rossligt eftersom hennes kärlek till André känns alltför plötslig, efter att han tidigare inte känts som någon hon brytt sig mer om än Rosalie, Axel von Fersen eller många andra i hennes omgivning.
Även idag känns Oscar fräsch som karaktär, trots att olika könsroller behandlas mycket öppnare i manga nuförtiden. Oscars androgyns utstrålning gör också att det finns klara vibbar av både yaoi (pojke älskar pojke) och yuri (flicka älskar flicka) här, så Ikeda öppnade många dörrar i och med The Rose of Versailles. Att det sen inte är en särskilt bra serie förtar inte dess status som klassiker; den rollen förtjänar serien tveklöst!
