Koukou Debut / High School Debut

22 mars, 2014 at 22:38 (Manga) (, , )

High School Debut 13 - cover

Några små reflektioner bara över Kazune Kawaharas Koukou Debut / High School Debut, en 13 volymer lång shojo-serie som handlar om hur Haruna Nagashima börjar på gymnasiet och hur hon där blir tillsammans med den ett år äldre Yoh Komiyama:

  • Betyget är klart godkänt; jag råkade av en ren slump ramla över första volymen, läste den, gillade den, och fortsatte (vilket inte alltid händer, faktiskt!).
  • Jag gillar huvudpersonen Haruna med hennes entusiasm, osäkerhet, ärlighet, baseboll-skicklighet/förälskelse, och naivitet.
  • Yoh är lite tråkigare IMHO, en typ (snygg, eftertraktad, men ändå tafatt när det gäller kärlek) som jag precis som Haruna sett rätt många gånger förut men som inte är lika rolig att läsa om.
  • Pluspoäng för Yohs syster Asami vars känslor faktiskt är rätt komplexa när det dyker upp en ny person som tar hennes brors känslor och tid i anspråk, och som inte enkelt går att placera på en god/ond-skala.
  • Plus också för Harunas bästa kompis Mami som inte någonsin, trots Harunas oro och försök att entusiasmera, blir kär i någon eller för den delen ens är ledsen över att hon inte har någon att vara kär i; kliché-slutet i kärleksserier är ju annars att även bipersonerna blir ihop med någon.
  • När det dyker upp någon tredje part som blir kär i någon av de två huvudpersonerna så resulterar det inte i långa sekvenser av missuppfattningar eller fejkad spänning (för jag vet ju att det kommer lösa sig). Även om Haruna och Yoh temporärt tycker det är jobbigt eller blir oroliga för vad den andra tycker är det kortvarigt och den riktiga spänningen är i skildringen av hur sådana situationer påverkar dem, inte i hur det ska gå.
  • Teckningarna är typiska för shojo-serier. Kawaharas bästa sidor är de som antingen skildrar starka känslor eller slapstickhumor, så när båda två sakerna kombineras blir det som allra mest lyckat.
  • Jag är svag för serier av det här slaget när de fungerar, dvs feelgood med lite humor, lite kärlek, lite småknasiga men charmiga karaktärer. Originellt är det inte och inte heller är manuset speciellt spännande men det är inte heller meningen; målet med serien är att jag ska ha trevligt när jag läser den och att jag ska tycka om personerna, och det lyckas Kawahara med.

Jag skulle vilja likna Koukou Debut vid en lyckad popcornfilm: Jag kommer antagligen glömma bort den rätt snabbt, jag kommer antagligen aldrig läsa om den, men jag hade några roliga timmar i dess sällskap :-)

High School Debut - Försvar

Direktlänk Lämna en kommentar

Thermae Romae: Slutrapport

2 mars, 2014 at 19:24 (Manga) (, )

Therma Romae 3 - Cover

Omslaget är lika charmigt lekfullt som de tidigare :-)

Kort och kul!

Ok, några fler ord om Mari Yamazakis Thermae Romae ; har jag skrivit lite om bok ett och två ska jag nog göra det om trean också:-)

Tredje boken (dvs bok 5+6 av det japanska originalet) om den stackars romerska badhusarkitekten Lucius som färdas mellan antikens Rom och nutida Japan avslutar också serien, och jag skulle säga att den höll på precis lagom länge. Lucius reaktioner när han utsätts för vår moderna värld och teknik och hans nedslagenhet vid tanken på hur underlägsen hans egen tid är när han t ex ser en gummibadanka och förundras över materialet och den otroligt precisa tekniken som måste ligga bakom räcker inte till en serie som håller på över tusentals sidor.

Kärlekshistorien som vävdes in från och med slutet av bok två kändes inte heller som om den kunde mjölkas alltför länge. Yamazaki är visserligen utmärkt på att skildra udda personer (vilket Lucius kärleksföremål definitivt är) och fisken-ur-vattnet-berättelser som Lucius i Japan eller nutida japaner i Rom (en variant som dyker upp i tredje boken) men med en serie som Therma Romae som började som en komedi kändes det lite malplacerat när några allvarligare toner smög sig in i den avslutande boken, så slutet kom precis när det behövdes tycker jag.

Therma Romae - Romantik

Någon stor romantiker är han inte, Lucius, även om han här försöker

Jag skulle väldigt gärna läsa fler serier av Yamazaki och om de från början är tänkte att vara lite bredare än TR tror jag säkert det kan fungera det med, men en stor del av charmen med TR var just att den var så fascinerande fokuserad på enbart badkultur i Rom och Japan. Och ämnets smalhet till trots var det en bra serie också. Ett alldeles perfekt exempel på hur det kan fungera när ett land har en så stor och varierad seriekultur som Japan är Therma Romae; det är svårt att tänka sig hur en serie som den här skulle kunna säljas in i ett annat land. Den komiska delen med en romare som förpassas till framtiden och fascineras av den, visst, men sen har vi ju det faktum att Yamazaki alldeles uppenbart är genuint intresserad av hur romarnas badkultur såg ut. Det finns gott om detaljerade beskrivningar av dem här, tillsammans med faktasidor skrivna av Yamazaki som mellan kapitlen berättar om verkligheten bakom serien.

Ett mästerverk är det inte fråga om men Therma Romae är en liten pärla som visar hur man kan ta ett mycket exotiskt ämne och från det skapa en kort men minnesvärd serie. Jag misstänker att om serien fyllts ut till att hålla på längre skulle jag fortfarande gillat den men kanske också tröttnat en smula; nu kommer jag enbart komma ihåg allt som var bra med den, och jag vet att jag kommer läsa om den en dag :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Yes!

28 januari, 2014 at 23:29 (Manga, Serienyheter) (, , )

Kotonoba Drive - 01

Ingen recension, bara ett Tips och ett Hurra!: Hitoshi Ashinano har startat en ny serie efter den (ganska) nyligen avslutade Kabu no Isaki, och fangruppen Roselia Scanlations har redan plockat upp serien och släppte första kapitlet för några dagar sedan :-)

Såklart skulle jag allra helst se en officiell engelsk översättning men jag har helt gett upp hoppet om att någonsin få se en Ashinano-serie på engelska så därför tar jag mig friheten att länka till scanlationen av just de här serierna.

Nu ser jag fram emot att det kommer ta typ ett år innan jag förstår vad för miljö och värld serien utspelar sig i, och sedan några år till innan jag lärt känna personerna bra. En plågsam men njutningsfylld väntan, med andra ord!

Kotonoba Drive - 02

Direktlänk 5 kommentarer

Två niter

23 januari, 2014 at 23:30 (Manga, Superhjältar) (, , , , )

Jo, ja, det blir inte så bra serier idag. Tyvärr. Men å andra sidan lovar jag att skriva väldigt lite om dem!

Takasug-san's Obento - Cover

Först ut, det japanska bidraget: Takasugi-san’s Obento av Nozomi Yanahara. Det här lät som en småtrevlig bok om Harumi, en 31-årig man som en dag hastigt och lustigt blir förmyndare för sin 12-åriga kusin, Kururi. Kururi är tystlåten och inte så social (inte så konstigt med tanke på att hennes mamma just dött, och hennes pappa aldrig funnits med i bilden), medan Harumi känner sig omogen och inte alls reda att ta ansvar för någon annan, arbetslös som han är. Men de upptäcker snabbt ett gemensamt intresse för matlagning, och tack vare det börjar de så smått kommunicera.

Så, en trevlig mix av de bra delarna av Bunny Drop och alla småcharmiga japanska serier om mat kanske?

Ack nej. Istället är det en slarvigt hopkommen historia där till exempel hela berättelsen om varför Kururi hamnar hos Harumi med expressfart klaras av, utan minsta uppbyggnad. Samma sak är det sen serien igenom: Den stressar fram för att så snabbt som möjligt komma till sin payoff. Och sorgligt nog är payofferna inte ens bra. De dåliga delarna från de avslutande Bunny Drop-böckerna finns här med ända från start i scener som de där Harumi ser Kururis trosor hänga på tork efter tvätten och blir klart intresserad, tillsammans med upprepade antydningar att det finns någonting sexuellt lockande/frustrerande/pinsamt med en 12-årig flick som bor hos en ensamstående 31-årig man.

Takasug-san's Obento - Nej

Egentligen spelar det ingen roll med tanke på det som redan nämnts, men matinslagen är inte så kul de heller utan känns bara som en dålig efterapning från andra liknande men mycket bättre serier. Kort sagt, Takasugi-san’s Obento känns som en mycket meningslös skrivbordsprodukt där man tagit ett antal tidigare lyckade idéer och hoppats på att om man blandar dem borde det bli ännu bättre. Men tji fick man!

Nästa!

Kiss Me, Satan! - Cover

Det amerikanska bidraget har den lågmälda titeln Kiss Me, Satan! och är en 5 delar lång miniserie där Victor Gischler står för manus och Juan Ferreyra för manus. Skälet till att jag läste den? Den handlar om varulvar, monstret jag har en så olycklig förkärlek för; olycklig med tanke på hur usla de flesta varulvsserier/böcker/filmer brukar vara ;-)

Och Kiss Me, Satan! lyckas inte precis bryta den trenden. Barnabus Black är en demon som ångrat sig och vill tillbaka till himlen, men oturligt nog för honom går inte hen där ovan med på det om inte Black först utför några arbeten åt hennem. I New Orleans har precis varulvsklanledaren Cassian Steele (alltså, de här namnen är så löjligt klichéartade att det nästan, men bara nästan, är roligt) fått reda på att barnet hans varulvsfru väntar inte kommer ha varulvsanlagen vilket innebär att Steele måste avgå som ledare för klanen. Varför de inte kan hoppas på att nästa barn blir en normal varulv är oklart; hur som helst leder det till att Steele planerar att se till att barnets defekt aldrig kommer att bli känt, oavsett vem som måste tystas. Men barnet ifråga är profeterat  att spela en stor roll i framtiden så Black blir utsänd för att se till att ingenting händer med det…

Jahapp, på den vägen är det. Ninja-zombies, vampyrer, varulvar, skjutvapen en masse (suck!) och kvinnor som alla envisas med att i tid och otid inta poser som vore de Playboy-modeller snarare än personer som är i dödlig fara fyller sedan ut sidorna i den här soppan. Det är ärligt talat inte uselt men det är en oerhört fantasilös berättelse som Gischler skrivit; jag tror inte det finns ett enda originellt inslag i hela serien. Ferreyra klarar sig en smula bättre för hans teckningar har trots det överdrivna poserandet en viss personlighet, men det är inte på länga vägar nog för att jag ska kunna rekommendera serien. Så, varulvsförbannelsen slår till igen!

Kiss Me, Satan! - Poser

Det var det; två stycken inte läsvärda serier som jag nu lagt ner tid på både att läsa och att skriva om. Tsk, tsk, jag måste nog skärpa mig!

Direktlänk 5 kommentarer

Tropic of the Sea

19 januari, 2014 at 15:36 (Manga) (, )

Tropic of the Sea - Omslag

Havet. Mysterier. En värld i förändring.

Det kunde vara en beskrivning av den utmärkta mangan Children of the Sea som jag skrivit om här flera gånger men det handlar istället om en annan japansk serie: Satoshi Kons Tropic of the Sea. Kon var mest känd som animeregissör med titlar som Perfect Blue och Paprika på sin meritlista, men i början av sin karriär gjorde han också en del serier och det är alltså en av dem som förlaget Vertical översatt.

Tropic of the Sea utspelar sig i ett litet kustsamhälle där huvudpersonen Yosukes familj i generationer varit ansvariga för att ta hand om en sjöjungfrus ägg: Enligt traditionen ska ägget lämnas på en ö när 60 år gått, varefter ett nytt ägg kommer lämnas på stranden efteråt. Som tack för hjälpen kommer havet vara givmilt mot fiskarna och de andra i samhället. Men Yosukes pappa tror inte på historien och hjälper istället ett modernt företag som vill kommersialisera området, med turism och annat. Yosuke själv tvivlar, men hans skröpliga farfar envisas med att ta sagan på allvar.

Det är en jämförelsevis kort historia, avslutad som den är på drygt 200 sidor, och Kon trycker kanske in lite för mycket i serien, med myter, kamp mot kommersialisering/miljöförstöring, Yosukes familjedrama, med mera. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att det här var Kons första riktiga serie, och Kon skriver själv i ett efterord att när han nu läser serien skäms han fruktansvärt över hur dålig den är och hur stressad han kände sig när han gjorde den.

Men han är mer kritisk än vad jag är. Det är en serie med brister, utan tvekan, men den lyckas samtidigt här och där med att vara visuellt suggestiv så det förslår; att Kon senare skulle göra sig ett namn inom film/TV-branschen innan sin tidiga död 2010 är inte förvånande. Själva teckningarna är inte mer än bruksvara i sin tydliga imitation av Katsuhiro Otomo; det som är lyckat är designen och hur han växlar perspektiv, som i den här scenen där Yosuke just tappat sin ficklampa i vattnet ute på en nattlig roddtur:

Tropic of the Sea - Natt 1

 

Tropic of the Sea - Natt 2

 

Tropic of the Sea - Natt 3

Allt som allt är det en serie som är mer intressant för Satoshi Kons skull snarare än som serie, men den har sina poänger. Vänta er bara inte någonting lika fullödigt som tidigare nämnda Children of the Sea eller för den delen Kons animerade verk, utan en rätt klichéartad historia som ibland glimrar till :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Uppsamlingsheat

13 januari, 2014 at 00:07 (Dagspresserier, Manga, Superhjältar) (, , , , , , , )

Dags för det då-och-då förekommande uppsamlingsheatet då jag kort går igenom några serier som fortsätter att komma ut, men som jag redan skrivit längre om förut :-) Fyra stycken idag, varav den första är…

Empowered: Adam Warrens T&A&Bondage-komedi har kommit ut med sin åttonde volym och serien är fortfarande rolig att läsa, men den har långsamt ändrat karaktär från att vara en nästan hundraprocentig komedi till att nuförtiden vara betydligt mera allvarlig. Inte för att det är ett Shakespeare-drama men i de senaste volymerna har både Ninjettes och Mindf*ck/Sistah Spookys plottrådar varit rätt ruggiga och gripande (framförallt den senare).

Empowered 8 - Thug boy

Fanservice

Det har också blivit betydligt blodigare, på allvar, och det är jag inte så säker på att det är en bra sak, med tanke på hur serien alltid balanserat på gränsen till ren bondage. Det är inte så att Warren är dålig på att skildra äkta känslor av det tyngre slaget, men blandningen av genrer känns mer tveksam nu. Fast det ska erkännas att det finns en del episoder här som är rejält gripande så det är förstås ett plus :-)

Parker: Darwyn Cooke fortsätter med sina serieversioner av Donald Westlake/Richard Starks kallhamrade kriminella Parker, och den senaste boken heter Slayground. Handlingen är mycket enkel: Efter ett misslyckat rån flyr Parker till ett nöjesfält som är stängt över vintern. Andra kriminella tillsammans med korrupta poliser följer efter för att döda Parker och ta pengarna.

Slayground - cover

Det är det vanliga som gäller här, dvs ett koncentrerat och bra manus tillsammans med Cookes flyhänta teckningar med deras vanliga brister vad gäller hur de fungerar som en serie. En sak som slog mig den här gången var att trycket är si och så, med linjer som inte är så skarpa som jag skulle vilja. Men när jag tittade igenom de tidigare volymerna så hade de samma problem så det är ingenting nytt, det är bara det att jag inte lagt märke till det förut. Jag misstänker att det har at göra med att jag nuförtiden har böcker liiite närmare ansiktet pga att jag inte gillar läsglasögon, så jag blir mer kritisk när det inte ser riktigt bra ut med trycket. Så ta den sistnämnda kritiken med en lagom dos salt.

Captain Easy Sundays: Ser man på, Fantagraphics lyckades bli klar med sin fyra volymer långa utgåva av Roy Cranes, trot stora förseningar. Det som alltid Cranes mycket charmiga teckningar som gör det här till rekommenderad läsning; om man jämför med Cooke ovanför så har båda två en stil som är extremt väl lämpad för serier,Captain Easy - Lulu Belle men Crane är fullständigt överlägsen när det gäller hur man sätter ihop en seriesida.

Manuset är dock svagt i den här sista volymen. Inte för att de tidigare historierna varit fantastiska men här märks det rätt tydligt att Crane hade börjat fundera på sin nya serie, Buz Sawyer, som snart skulle startas. Det går lite för snabbt och lite för enkelt här. Behållningen är fokuset på Lulu Belle, en karaktär som fungerar mycket bättre i de här korta humoristiska episoderna än Easy och Tubbs. Så en ganska svag avslutningen på en fantastisk sprudlande energisk serie.

Yotsuba&!: Jag nämnde i årskrönikan att jag inte riktigt hann läsa den tolfte boken om Yotsuba under 2013 och att den därför inte kom med på årsbästalistan. Men det gör bara att den har en så gott som garanterad plats om ett år på årsbästalistan för 2014 för bra är den! OK för att det inte är den bästa volymen i Yotsuba&!-serien men även en medelbra Yotsuba är bättre än nästan allt annat i serieväg.

Här upptäcker Yotsuba hur roligt det är med målarfärg, att cykelhjälm är bra att ha, och så får hon följa med på en campingtripp (fortsättning följer i nästa bok). Totalt har de tolv böckerna hittills täckt ungefär 3.5 månad av Yotsubas liv, så det är rätt långt kvar till hon blir vuxen om Azuma fortsätter i samma takt, och det tackar jag så väldigt mycket för; varje volym av Yotsuba&! gör mig lika hjärtinnerligt lycklig att läsa ^_^

Yotsuba 12 - Tora

Rosettknytning

Direktlänk 2 kommentarer

Pink

11 januari, 2014 at 00:25 (Manga) (, )

Pink - cover

Nu har jag läst en till serie av Kyoko ”Helter Skelter” Okazaki , och jodå, den var också en uppfriskande blandning av aparta inslag. Pink handlar om Yumi, en ung kvinna som arbetar på ett kontor dagtid, dvs när hon inte sjukanmäler sig för att hon inte har lust att jobba eller så, och som call girl nattetid, dvs när hon behöver pengar för att kunna lyxshoppa. Eller pengar för att mata sin fullvuxna krokodil Croc som hon har hemma i lägenheten, ett husdjur som är hennes enda riktiga kärlek i livet.

Sen blir hon ihop med Haru, en lika ung gigolo vars sugar mommy är Yumis styvmor, men som egentligen vill bli författare trots att han inte kan skriva för fem öre. Åtminstone inte innan han träffar sin musa/slavdrivare, Keiko, Yumis lillasyster som är den enda i hela historien som verkar någorlunda normal och inte känslomässigt rubbad.

Pink - Möte

Möte dagen efter första natten

Ja, och på den vägen är det; konstiga relationer åt alla håll och kanter och våldsamma känslor som ofta är en smula svårförståeliga men likafullt underhållande att läsa om. Trots att personerna resonerar på sätt som jag tycker är minst sagt helt uppåt väggarna knasigt kan jag ändå förstå dem; Okazaki är suverän på att göra dem levande, egenheterna till trots.

Det här låter kanske som en svartsynt historia och det är det verkligen också, men en sak som gör Okazakis serier bra är att de är en sån vild mix av olika saker. Som med svartsyntheten här: Att allt är rätt eländigt för huvudpersonen och att de är cyniska till max påverkar inte deras humör och teckningarnas glada uppsyn; om man bara öppnar boken och läser en sida här och där lär man nog snarast tro att det är en enkel och naiv komedi. Och det är också sant, förvisso, eftersom Pink samtidigt är sjaskig nutidsrealism, lättsinnig absurd komedi, och en tragedi.

Lika bra som Helter Skelter är Pink inte, därtill är den lite för lättviktig jämfört med den förras ursinniga raseri och energi. Men charmig är den, på sitt mycket personliga sätt, den här lilla svarta komedin om en ung kvinna, en ung man, deras kärlek, en ond styvmor, och en krokodil :-)

Pink - Natt

Direktlänk 2 kommentarer

Kabu no Isaki

22 december, 2013 at 20:28 (Manga, Science fiction) (, , )

Kabu no Isaki v6 - cover

Jahapp, det här var en smula svårrecenserat :-)

Hitoshi Ashinanos Yokohama Kaidashi Kikou är en serie som jag utan tvekan skulle sätta upp på min personliga tio-i-topp-lista vad gäller serier, och kanske ännu högre än så. Så man kan lugnt säga att mina förväntningar var höga när jag först började läsa hans senare serie Kabu no Isaki när den började översättas (scanlation; tyvärr finns inga fysiska och/eller licensierade utgåvor av Ashinano på engelska) för några år sedan. Och början var väldigt lovande: Världen är av oklar anledning tio gånger större än förut, och de långa distanserna gör att tempot lugnats ner  eftersom det inte är möjligt att färdas mellan städer och samhällen på ett enkelt sätt. Så precis som i YKK finns det en stark känsla av ro och lugn eftertänksamhet, en ostressad tillvaro som Ashinano skildrar som om han har all tid i världen på sig. I YKK finns det kapitel på kapitel där det enda som händer är att någon kokar kaffe och sitter utomhus och tittar på världen; i KnI kan ett kapitel bestå enbart av att Isaki, den unga manliga huvudpersonen, tar en flygtur och tittar på världen.

För flygplan är faktiskt nästan huvudpersonen i serien mer än Isaki själv. Avstånden gör att det är det enda egentliga sättet som man kan träffa färdas, och Isaki, Shiro (ägarinnan av den Piper Super Cub som Isaki flyger med), Kajika (Shiros lilla syster) och nästan alla personer i serien är piloter. För att återigen referera till YKK: I YKK var skotrar det centrala fordonet och Alpha känner flera gånger att åka skoter påminner om att flyga; i KnI är flygplan centrala men även här dyker liknelsen med skotrar och flygplan upp (det är rätt uppenbart att Ashinano älskar skotrar!).

Kabu no Isaki - Dofter

6 volymer består KnI av totalt, alla utgivna i Ashinanos makliga takt om ungefär en bok per år, så det är 6 år sedan serien startade. Jag själv läste den första volymen men sen bestämde jag mig för att vänta in översättningen för att läsa ett större sjok på en gång; det råkade sammanträffa med att den första översättaren tappade intresset och därmed låg översättningen nere under en period. Men tidigt i våras tog en ny översättare upp serien igen och har nu avslutat arbetet, så jag har äntligen kunnat läsa hela serien :-)

Så vadan inledningsmeningen härovan med att KnI är svårrecenserad?

Skälet är inte att den är dålig; tvärtom är det återigen en ypperlig serie. Den når inte riktigt upp till YKK men det känns huvudsakligen som att det beror på omfånget; Ashinanos sätt att berätta kräver helt enkelt många sidor, och YKK var mer än dubbelt så lång och han därmed utveckla personligheterna mer. Det är först i de sista två-tre volymerna här som framförallt Isaki och Kajika blir riktigt intressant och alla små vinkar och antydningar om känslorna som rör sig inom dem fungerar fullt ut. Kortfattat tar det uppåt tusen sidor innan rodnaderna på kinden och de icke-utsagda replikerna får sin rätta tyngd.

Sen är Ashinano också en svår författare att göra rättvisa i text eftersom det är just i bildform som han är så mästerlig, med enstaka sidor som är nästan smärtsamt vackra att se. Hans manus med sin lågmälda ton och teckningarna som är fyllda av stämning (och dessutom behärskar han många olika stilar lika suveränt) gör att jag har lust att skriva någonting som mest låter som ett citat på en usel B-film: ”Kan inte beskrivas! Måste ses!” ;-)

Kabu no Isaki - Flygning

Men sen är det det här med slutet…

Ingen spoiler egentligen men slutet är mycket konstigt. Någonstans efter knappt halva serien smyger det in sig en känsla av att den förunderliga världen vi sett är mer än förunderlig: Efter att mestadels bestått av korta fristående kapitel påbörjar Isaki här en resa till Fuji som med sin höjd på 37 km blir någonting annat än bara ett högt berg. Vad Fuji egentligen är (eller symboliserar) är höljt i dunkel, precis som så mycket annat brukar vara i Ashinanos serier (som exempelvis vad det egentligen är som hänt med världen i YKK), men den här gången känns det som att det inte bara är ett oförklarat mysterium utan ett oförklarat mysterium som har en betydelse i sig.

Jag ska inte säga mer om vad som händer eftersom serien som sagt precis har avslutats (i sin engelska översättning vill säga, den tog slut i våras i Japan) men jag kan ärligt erkänna att jag gillade serien hela vägen, inklusive slutkapitlet, även om jag lika ärligt kan erkänna att om någon frågade mig hur serien egentligen slutade kommer jag kunna svara lika bra på det som om någon frågade mig vad som hände i slutet av filmen Primer (som fram tills dess är komplicerad men möjlig att hänga med i, för att sista tio minuterna bli helt obegriplig, fast på ett stimulerande och kul sätt).

Slutorden måste bli att jag är överlycklig över att Ashinano har så hängivna fans att Kabu no Isaki blev översatt, trots att de vanliga förlagen inte är intresserade av honom, och att serien är något av det bästa jag läst i år. Och att man trots det i första hand ska läsa YKK som är ännu bättre; jag läste om den i veckan innan jag gav mig på KnI och tyckte precis lika mycket om den nu som första gången jag läste den :-)

Kabu no Isaki - Knipa

Direktlänk 2 kommentarer

Japanska vikingar: Vinland Saga

8 december, 2013 at 23:24 (Manga) (, )

Vinland Saga 1 - Cover

Det var ett tag sen jag började följa någon ny manga i genren Action. Men så dök Vinland Saga, en serie av Makoto Yukimura, som gjorde den utmärkta sf-mangan Planetes för några år sedan, upp häromveckan med sin första volym på engelska och så var torkan över :-)

Vinland Saga handlar självklart om vikingar, närmare bestämt om Thorfinn vars mål i livet är att hämnas sin far Thors död; Thors dödades av Askeladd (underbart namn där, synd att det inte fick bli den klassiska formen Askeladden istället), en hyrd dråpare, när Thorfinn var en liten pojke.

Vinland Saga 1 - Thors

Men som ofta i japanska serier är det en mer mångbottnad historia än en enkel hämndhistoria där det Onda står mot det Goda. Thors framställs förvisso som God (åtminstone efter att han gav upp krigandet och flydde till Island för att slippa ifrån det) men Askeladd misstänker jag kommer ha fler bottnar än en endimensionell Ond sådan. Och inte kommer det bli en jakt där Thorfinn försöker hitta Askeladd för sen Thors dödades har Thorfinn växt i Askeladds vikingaband. Redan efter 100 sidor duellerar de och det är inte första gången; Askeladd dödar inte Thorfinn trots att han återigen vinner duellen. Så vi får se hur deras relation utvecklar sig, hittills är Thorfinn den klart mest endimensionella personen i serien.

Teckningarna är, i brist på bättre ord, helt OK. Yukimura utskiljer sig inte på något sätt från andra tecknare i samma genre; han vet m a o hur man ska teckna action, hur man ska teckna oövervinneliga hjältar, hur man ska teckna humoristiskt när så krävs (för Vinland Saga har inslag av humor här och där, i den där lyckade blandningen mellan lek och allvar som de bästa japanska mainstream-mangorna har).

Som alltid är det svårt att säga någonting mer innan serien har kommit lite längre, även om förlaget Kodansha sympatiskt nog valt att ge ut Vinland Saga i inbundet format där en engelsk bok motsvarar två japanska vilket gör att det blir en redig munsbit att läsa. Det jag läst hittills ger mersmak, och att Planetes var bra lovar också gott. Det är rätt stor skillnaden på de två serierna, för där Planetes var en serie utan en stark huvudhandling som istället förlitade sig på Yukimuras omsorg om detaljerna är Vinland Saga betydligt mer handlingsdriven, även om detaljnoggrannheten finns här med, med så vitt jag kan bedöma relativt realistisk miljö (bortsett från de givna överdrifterna i hur fantastiska stridsmän vissa vikingar var då ;-) ).

Om tre månader kommer nästa engelska volym (så Kodansha kommer ganska snart var ifatt utgivningen i Japan med den utannonserade takten) och då får vi se hur det går för alla personerna med de charmigt nordiska namnen: Thorfinn, Askeladd, Leif (Erikson, och den som gett serien dess namn), Ylva (Thorfinns syster).

Vinland Saga 1 - By

Direktlänk Lämna en kommentar

Bättre och bättre: I’ll Give It My All…Tomorrow

23 november, 2013 at 17:17 (Manga) (, )

I'll Give It My All...Tomorrow - Cover

Ett tag sen senaste uppdateringen nu; jag har haft lite brist på energi pga en envis förkylning/halsinfektion men nu är det bättre. Det har blivit en hel del omläsning under tiden eftersom gamla favoriter passar bra när jag är lite krasslig, men några nya har det också blivit; dags för recension!

För drygt tre år sedan skrev jag lite kort om Shunju Aonos mycket svarta serie I’ll Give It My All…Tomorrow. Jag var inte så värst förtjust i den; svärtan var för svart och utan förmildrande omständigheter så för min del kändes den alltför extrem.

Men trots det fortsatte jag att köpa den (när jag väl kom ihåg att den fanns, vill säga, för utgivningstakten har varit mycket låg); den hade ändå någonting speciellt som gjorde att jag hoppades att den skulle bli någonting bättre, någonting mer gripande, till slut.

I juli i år kom den sista och femte delen ut, och för någon vecka sedan fick jag syn på den och nu har jag alltså läst ut den, efter att precis som vanligt för min del först ha läst om någon/några tidigare volymer  för att komma in i handlingen igen.

I'll Give It My All...Tomorrow - Recap

Precis som tidigare kämpar huvudpersonen Shizuo Oguno på med sitt mangaskapande, och precis som tidigare är hans serier extremt fokuserade på honom själv (med till exempel en huvudperson vid namn Oguro) och ett enda långt rättfärdigande av hans val i livet. Dvs det mycket sära beteendet att som 40-åring säga upp sig från sitt fasta jobb och satsa på en karriär inom manga, trots att man har en dotter och en äldre far att försörja och att talangen för att rita manga inte precis är uppenbar…

Men runtomkring honom har det nu växt fram en intressant samling karaktärer som alla påverkats av Ogunos egenartade personlighet. Hans dotter som uppenbarligen älskar honom trots att hon mobbats i skolan pga honom; hans bästa vän Miyata vars familjetrassel är katalysator för den sista volymens handling; hans redaktör som visserligen tycker att hans serier är usla men som ändå försöker hjälpa både honom och sig själv att hitta meningen med livet.

Och det är inte det att Oguno har blivit en charmigare person, men när jag läser seriens avslutning bryr jag mig väldigt mycket om honom, oavsett hans (många) personliga brister och ofta osympatiska uppträdande. Med sin barnsliga envishet och sitt irriterande mod är han en genuint tredimensionell människa av sällan skådat slag i serievärlden. Jag kommer att tänka på Fukumotos likaså fantastiska serie om Strongest Man Kurosawa; visserligen har den en helt annan stämning och stil men de två huvudperserona delar ändå egenskapen att de fascinerar och fängslar mig, deras avigheter till trots, och att de på ett underligt sätt framstår som vinnare oavsett att de i världens ögon är förlorare av rang.

Som synes har jag ändrat åsikt rätt så kraftigt om I’ll Give It My All…Tomorrow sen första recensionen :-) Aono visar sig vara en mycket djupare människoskildrare än jag först trodde och lyckas med egentligen mycket banala medel frammana en känsla av äkthet. I den avslutande femte boken får vi också för första gången läsa lite längre utdrag ur Ogunos serier (fram tills dess har vi huvudsakligen fått nöja oss med fantasieggande titlar som My Life So Far…And From Now On, Live To Be 300, och I Might Be a Loser, But I’m a Loser in My Own Unique, Precious Way) och följa hans utveckling både som människa och som konstnär; som jag redan nämnt är hans serier en återspegling av honm själv och var han just då befinner sig i livet.

Sammanfattningsvis, gör inte samma misstag som jag och avfärda den här serien efter att ha läst en volym eller två eftersom den verkar alltför enkel och rätt krattigt tecknad. Den innehåller väldigt mycket mer än man skulle kunna tro, både vad gäller manus och de faktiskt kongeniala teckningarna. Men det är klart, ni har ju nu blivit förvarnade och vet att det här är riktigt, riktigt bra! ;-)

I'll Give It My All...Tomorrow - Rejection

PS. Det har gjorts en spelfilm baserad på serien i år men efter att ha tittat på trailern känner jag mig skeptisk. Till exempel försvinner helt den påträngande känslan av hur obekväm Oguno är i sin egen kropp som är så tydlig i serien, en känsla som jag ser som mycket central: Serien känns som om den är gjord från Ogunos eget perspektiv, med de naivt stela teckningarna och överdrifterna, något som är mycket svårt att överföra till en spelfilm. Fast det är klart, jag hade ju fel vad gällde serien efter att bara ha läst början av den så jag kan såklart ha helt fel vad gäller filmen med ;-) DS.

Direktlänk 1 kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare