OK, en till Adachi: H2

15 december, 2014 at 16:16 (Manga) (, , )

H2 - omslag

I recensionen av Kimagure Orange Road häromsistens nämnde jag att jag samtidigt läste om Mitsuru Adachis H2, och att jag kanske skulle skriva några rader om den senare också. Voilà:

Mitsuru Adachi, baseboll, scanlation, kärleksrivaler. Det skulle förstås kunna vara nästan vilken som helst av Adachis serier, men den här gången är det alltså H2 det gäller, där titeln anspelar på att båda huvudrollsinnehavarna har namn som börjar på H (Hiro & Hideo). Den första pitcher, den andra slagman, och sen barndom bästa vänner. Men barndoms-duon är egentligen en trio, där även Hikari ingår (givetvis börjar också hennes namn på H, Adachi är svag för att leka med namn). Kärlekstriangel på gång? Jajamensan!

När jag senast skrev om Adachi var det om hans serie Slow Step, en serie som jag skrev var närmast en kliché av en Adachi-serie. Har H2 några unika egenskaper, eller är det 7000 sidor trevlig underhållning utan någonting som sticker ut för den som läst Adachi förut?

Svaret är ett tydligt Ja för H2 är en av Adachis allra bästa serier, kanske den allra bästa ärligt talat. Varför den är det är lite klurigt att reda ut eftersom den på ytan är lik så många av hans andra verk, som Touch eller Crossgames: Samma underbart rytmiska känsla i berättelsen, personer som ser ut som de brukar (Adachis huvudpersoner ser ofta identiska ut, oavsett serie), bifigurer med intressant bakgrund och egna historier, samma egendomliga hund (det är ett genomgående skämt i H2 att personer kommenterar att de tycker de känner igen den), samma skickliga sätt att göra baseboll-matcher spännande, samma fixering vid Koshien (den stora turnering för skollag i baseboll i Japan).

H2 - baseboll

Baseboll…

 

Men den här gången är huvudpersonerna vuxnare, med ett mer moget sätt att möta svårigheterna. Istället för att vara tysta och tillbakadragna kan de tre H:na prata med varandra, de behöver inte smussla med sina känslor. Inte för att de står på taket och högljutt deklamerar sin kärlek precis (den typen av exhibitionism får man vända sig till Maison Ikkoku för att se), men det är ingen tvekan om att alla inblandade förstår vad som rör sig i de andras huvuden.

Inte för att det gör det lättare för dem eftersom det är en i grunden knepig historia, med Hikari i mitten som genuint älskar både Hiro och Hideo, och där de två senare på grund av sin vänskap inte vill göra någonting som kan såra den andra.

Med andra ord, jag drabbas inte alls av det som jag ibland gör när jag läser/ser serier/böcker/tv-serier/filmer där alltför mycket av plotten hänger på att huvudpersonerna av en eller annan anledning inte pratar med varandra och om de skulle göra det skulle allting lösa sig ögonaböj: En stark lust att skaka om dem och skrika att de #%&/€/&%#& borde prata med varandra, nu!

Och det är lite skönt att slippa den känslan ;-)

H2 - relationer

…och relationer

 

Tillsammans med den vuxnare tonen vad gäller relationerna har H2 också ett till stort plus: När det drar ihop sig mot slutet har jag faktiskt ingen aning om hur det kommer sluta. Den här gången hade jag läst serien förut, för några år sedan, men jag kom inte ihåg upplösningen. Så än en gång greps jag av historien där det enda jag kom ihåg var att allting skulle få sitt svar i den sista matchen i den sista inningen. Nog låter det som en kliché alltid, men Adachi har vävt sin historia så elegant att det fungerar till 100%; psykologiskt är det ett klockrent slut*

Jahapp, nu är det slut på Adachi-serier att skriva om tror jag och det är lite tråkigt; de är så genuint charmig läsning att de är roliga att skriva om också, även om det kan vara lite svårt att återigen plita ner några ord om en baseboll-serie som knappast någon läst här i Sverige, och som dessutom påminner mycket om andra serier som jag redan skrivit om. Men vad tusan, jag gillar verkligen Adachi så jag hoppas åtminstone någon ger honom en chans!

 

*: Nej, slutet handlar inte om någonting så trivialt som att den som vinner matchen vinner flickan. Så det så. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Deppigt värre? : Bokurano

26 november, 2014 at 23:22 (Manga) (, )

Bokurano 11 - cover

Mohiro Kitohs Shadow Star/Narutaru var en verkligt nedslående historia, så när jag satte mig ner med hans Bokurano efter att den elfte och avslutande boken kommit ut visste jag ungefär vad som väntade: Barn som kommer råka/har råkat ut för ohyggliga saker, presenterat på ett bitvis förvirrat sätt med mycket filosofiska resonemang dessutom. Plus, jag hade redan läst typ de 5-6 första volymerna :-)

Och jodå, så blev det också. Den här gången innehas huvudrollerna av en grupp barn i de yngre tonåren som på ett sommarläger dras in i en kamp som, får de veta, kommer avgöra Jordens överlevnad. Tyvärr innebär det också att de själva kommer dö eftersom den gigantiska robot de har att slåss med utnyttjar pilotens livskraft som sin energi. Så en strid = antingen vinner piloten varpå hen själv dör, eller så förlorar piloten varpå hela Jorden dör. Ett pilotprojekt modell sämre, med andra ord.

Finns det då någon poäng med Bokurano, eller är den bara depp-depp-depp?

Jodå, det finns det. Mecha-roboten till trots är det här en serie som egentligen handlar om vad man gör när man vet att man kommer att dö (nästa pilot blir alltid utvald när striden slutar, så den personen har några dagar att vänta på sin strid och slutet), och framförallt när den utvalda är ett barn, med allt vad det innebär. Några finner sig stoiskt i det, någon panikerar, någon ser chansen att hämnas oförrätter.

Och eftersom Kitoh är en, ska vi kalla det tungmodig, författare har de flesta barnen minst sagt trassliga bakgrunder med döda/icke närvarande föräldrar, skolproblem och annat dystert i bagaget. Ärligt talat kände jag mig också dyster när jag kommit så långt i läsningen att jag förstod hur serien var uppbyggd (varje volym har sisådär 6-7 kapitel, alla namngivna efter den för tillfället utvalda piloten) eftersom jag anade att det skulle bli så mörkt att jag riskerade att tröttna på det.

Bokurano - Ushiro

Men faktiskt, Kitoh överraskade mig. Att det i grunden är en svart serie är självklart, med tanke på vad som händer, men vad det led visade det sig att Kitoh lyckas bra med att skildra alla barnen som individer, med sin egen unika historia, och på något besynnerligt sätt blir det ändå relativt lyckliga slut för dem. Med tanke på förutsättningarna förstås, dvs att ett barn dör, familj/vänner sörjer, och ett annat barn nu vet att hen kommer att dö om några dagar. Det handlar om att hitta en mening med det som händer, och att acceptera det eftersom det trots allt är någonting som händer flera gånger per minut i världen; för att citera Kitoh ur minnet är alla människor huvudpersonen i sin egen historia, och att man själv dör är egentligen inte sorgligare än att någon annan gör det. Att just de här barnen dör när de försöker rädda Jorden från undergång gör inte just deras död sorgligare än någon annans.

En något blek tröst, givetvis, men det fungerar bra i serien. Det tar några volymer innan den här trösten börjar glimta till, och innan dess är det egentligen bara sorg, nihilism och misär, så jag undrar jag om inte Kitoh själv blev övertygad av sina huvudpersoner om att allt kanske inte är så bottenlöst eländigt, trots allt ;-)

Och bortsett från döden som tema, hur är serien?

Jo då, förvirrande var den allt. Reglerna för striderna är inte helt glasklara, och Kitohs ovana att ofta inte använda sig av pilar på pratbubblorna gör att jag ibland inte har en aning om vem som egentligen säger vad, framförallt i de (som väntat) ymnigt förekommande långa filosofiska dialogerna. Och filosofin är inte den mest lätta att tyda, den heller; resonemanget om vad det innebär att dö som jag nämner härovan är det som är tydligt, det övriga är inte helt uppenbart…

Jag har också svårt för hur persongalleriet används i de första volymerna; det är lite för mycket ohyggligheter som refereras till och antyds för att jag ska gilla det. Eller snarare, jag gillar inte hur Kitohs försök att alltid finna saker att diskutera i hur människor är (vilket ofta är bra, förstås) resulterar i resonemang om vems skulden är när någon faktiskt utsätts för våldsamma övergrepp. Det snuddar vid offrets skuld till det inträffade på ett grumligt sätt. Jag tror nog att tanken här är god, att livet och människor är komplicerade, men det verkar som om det glöms bort att vissa handlingar är betydligt värre än andra, även om båda orsakar skada.

OK, jag uttrycker mig nog lite grumligt själv, men läs Bokurano så tror jag ni kommer förstå vad jag menar!

Var det värt det att läsa 2000 sidor som riskerade att göra mig själv deprimerad (och faktiskt gjorde det, i början, innan serien började ändra ton en smula)? Jo, det var det allt. Det är ett ovanligt tema och Kitoh behandlar det väl, när väl serien själv insett vad den handlar om vill säga. Så för den som börjar läsa den säger jag: Fortsätt även om det känns hårt och jobbigt i början!

 

PS. Mecha-robotstriderna? Tja, egentligen inte spännande eller dramatiska, och de tar upp en ganska liten del av sidantalet. Plus att när de två inte alltid humanoida robotarna börjar slåss så kan det vara tusan så svårt att förstå vad som händer, det är mest saker och ting som krossas och exploderar. Läsare som vill läsa om robotar som strider bör nog leta upp någonting annat misstänker jag… DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Chi’s Sweet Home

24 november, 2014 at 20:17 (Manga) (, )

Chi's Sweet Home 11 - cover

Den här gången är det verkligen både smått och gott, för Konami Konatas otroligt gulliga serie om den lilla kattungen Chi är så söt man bara kan tänka sig. Elva volymer finns hittills, både på engelska och japanska, och alla är fantastiskt underhållande, men den senaste boken var ärligt talat en smula frustrerande att läsa. Orsak?

Jo, här, i avsnitt 183-200, börjar hon äntligen få reda på lite mer om var hon egentligen kommer ifrån. Serien började ju med att Chi hittades av den lilla pojken Yohei, just när hon tappat bort sin mamma och sina syskon. Men eftersom hon är så ung kommer hon knappt ihåg någonting av dem, med bara några hjärteknipande sekvenser i de tidigaste avsnitten där hon kommer ihåg att hon legat bredvid någon stor och varm. Nu råkar hon stöta ihop med sina syskon, och de andra katterna börjar undra över att de är så lika…

Smärtsamt spännande i det lilla, men nästa volym kommer inte ut förrän om ett knappt år! Gaah!

Annars är allt som vanligt, med en Chi som har ett attention span ungefär som en guldfisk, för att inte tala om att hon inte har en susning om hur världen fungerar. Till exempel när en annan katt talar om för henne att hon är en katt så vägrar hon acceptera det. Eller när Yohei och hans mamma reser bort ett tag och en vän till Chi förklarar att när någon försvinner så är det för alltid (baserat på vännens bittra erfarenhet om när hens syskon försvann till andra familjer när hen var liten). Chi blir deppad, när hon kommer ihåg att Yohei och mamma är borta förstås eftersom det ofta faller henne ur minnet, men när de väl kommer tillbaka blir hon överlycklig.

Och jag gillar verkligen alla scener när människorna pratar om/med Chi medan Chi pratar med dem, och givetvis förstår ingen vad den andra vill. Pluspoäng också för att Kanata envisas med att katternas pratbubblor alltid innehåller ljud (”Meow”, ”Ahhh!”, osv), medan vad de egentligen säger står bredvid; det gör att jag alltid kommer ihåg att det här är katter och inte människor.

Den är förunderligt charmig, Chi’s Sweet Home, så för de som inte storknar över sånt kan jag helhjärtat rekommendera både den och animen. Om nu bara den där tolfte volymen kunde komma snart!

Chi's Sweet Home 11 - Mamma

Chi’s mamma gör ett Homer-Simpson-härmar-Terminator-framträdande i serien

 

Direktlänk Lämna en kommentar

Kimagure Orange Road

19 november, 2014 at 20:23 (Manga) (, )

Kimagure Orange Road - cover

Några ord om en serie jag läste digitalt medan jag var på resande fot nyligen: Kimagure Orange Road, en romantisk komedi-serie från 80-talet skriven och tecknad av Izumi Matsumoto och omspännande totalt 18 volymer. Jag har läst den en gång förut, för rätt länge sedan, men eftersom jag 1) inte kom ihåg någonting av den, 2) hade för mig att den var trevlig, och 3) jag ville ha någonting i serieväg att läsa på min eboksläsare på semestern, så laddade jag upp den (tillsammans med Mitsuru Adachis H2, som jag kanske skriver några rader om senare också).

  • Huvudperson: Kyōsuke Kasuga, en yngling vars familj alla har diverse esp-krafter; hans egna består främst i teleportation och ibland, utan egen önskan, tidsresande.
  • Romantiskt intresse 1: Madoka Ayukawa, en ny klasskamrat till Kyōsuke som har rykte om sig att vara en tuffing, närmast en ungdomsbrottsling. Kyōsuke blir intresserad av henne nästan genast men har svårt att erkänna det inför henne, och själv har hon ingen lust att visa sig alltför intresserad (även om hon är det) eftersom hon är bästa vän med…
  • Romantiskt intresse 2: Hikaru Hiyama, två år yngre och nybliven flickvän till Kyōsuke. Hon är verkligen kär i honom men har ingen aning om hans och Madokas ömsesidiga relation. Dessutom är hon hela tiden lite orolig för att hon är för ung, för barnslig (Madoka är istället ovanligt vuxen till utseende och karaktär).

På den vägen är det. Kyōsuke vacklar fram och tillbaka; han tycker om Hikaru men är egentligen mer intresserad av Madoka, som i sin tur med tanke på Hikaru visar upp ytterst lite av sina verkliga känslor, alltmedan den lite naiva Hikaru ovetande fortsätter datea (hur skriver man egentligen det på svenska?!?) Kyōsuke.

Kimagure Orange Road - Hikaru

Hikaru oroar sig

Egentligen ganska sorgligt, om man tänker efter, men presenterat som en komedi. Lyckligtvis är det uppenbart att Kyōsuke har svårt på riktigt att bestämma sig för vem av dem han tycker mest om; om det inte varit så hade han känts alltför mycket som en obehaglig manipulatör/bedragare gentemot Hikaru. Och han har kontinuerligt dåligt samvete för att han är så velig, ett personlighetsdrag som det drivs med serien igenom, inte bara då det gäller relationer.

Det är trevlig läsning, inte tu tal om annat, men det är också en ganska tunn soppa Matsumoto lagat till. Samma situationskomik dras gång på gång, samma förväxlingar, samma missförstånd, ibland med esp-krafterna som ett inslag (typ att teleportationen gör det möjligt för Kyōsuke att vara på två dater samtidigt), och den där känslan av att jag har läst det förut smyger sig på mig. Men det goda humöret och de typiska 80-talsteckningarna som jag gillar skarpt (jämför med t ex nämnda Adachi eller Rumiko Takahashi) räcker långt för att hålla mig på gott humör.

Kimagure Orange Road - sauna

Den som tror att bastun kommer vara tom har inte läst så många romantiska komedier…

Men visst, jämfört med Takahashis Maison Ikkoku som publicerades vid samma tid och har ett delvis liknande innehåll (med en något äldre målgrupp, men jämförelsen är ändå svår att undvika) är det här långt ifrån lika bra; MI har karaktärer som utvecklas under resans gång, tillsammans med en handling som faktiskt går framåt, medan KORs sista album skulle kunnat kommit ut omedelbart efter det första utan att det känts konstigt, och Takahashi vet också att ibland måste humorn blandas upp med några skopor allvar. Här dröjer det till slutet innan Matsumoto tar sin egen handling på allvar och låter sina huvudpersoner reagera som de nog skulle gjort långt tidigare. Men det ska sägas, han tar trots allt det steget innan serien tar slut, och det finns det tyvärr många som aldrig gör :-)

Kimagure Orange Road är en trevlig förströelse för stunden skulle jag säga. Det är alls inte omöjligt att jag läser om den en dag igen, den är lagom kort för en eftermiddag på stranden, och jag skulle tro att om några år har jag nog glömt bort mycket av handlingen igen, så det är ju bra!

Direktlänk 4 kommentarer

Ett mästerverk i det lilla: Rumic Theater

16 september, 2014 at 23:58 (Manga) (, , )

Rumic Theater 4 - cover

Dags att strö ett stort fång rosor över Rumiko Takahashis serie Rumic Theater; RT är någonting jag läser om då och då, till exempel när jag behöver rensa ur frustrationen över någonting dåligt jag läst, eller då jag bara känner för att läsa en serie gjord av en mästare :-)

Rumic Theater är samlingsnamnet för de årliga serier som Takahashi gör för tidningen Big Comic Original. Varje serie är fristående, ungefär 30 sidor lång, och handlar så gott som alltid om ett familjedrama i miniatyr: Den nyinflyttade familjen där hustrun mobbas av den som styr i bostadsrättsföreningen. Hustrun som måste ta hand om sin makes gamla far. Maken som måste ta ett jobb i en annan stad än hans familj bor i. Problemen som uppstår när makens syster efter en olycka tillfälligt flyttar in hos sin bror och kritiserar hustruns matlagning/barnuppfostran.

Vissa situationer återkommer flera gånger i de 24 historierna (6 historier / bok, 4 böcker), och det är väldigt typiska japanska sådana, som slitningarna som uppstår när makens föräldrar bor tillsammans med familjen, eller den arbetande mannen som tappat kontakten med sin familj (ibland när han bor hemma, ibland när han jobbar på annan ort). Så om man vill kan man läsa de här böckerna som en alldeles lysande dramatisering av den klassiska japanska familjen med den ofta känslomässigt hämmade maken med ett jobb som kräver all tid, den likaså ofta något frustrerade hemmafrun, föräldrarna till maken som delar hemmet, osv.

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungna att ta hand om en pingvin en tid)

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungen att ta hand om en pingvin en tid när den mest fanatiska husdjursmotståndaren tittar in på ett besök…)

Den enda familjemedlemmen som lustigt nog inte är med så mycket här är barnet; de här serierna är fokuserade på de vuxna (makar + ev. föräldrageneration) vilket inte är så konstig eftersom Big Comic Originals läsekrets (enl. Wikipedia) till 83% består av läsare över 30 år. Äkta vuxenserier, med andra ord :-)

Handlingarna är variationer på teman, någonting som Takahashi alltid varit bra, även om det den här gången handlar om vardagsrealism istället för galna utomjordingar eller bisarra monster. Men genomgående i alla serierna är hur skickligt Takahashi presenterar sina huvudpersoner: På 30 sidor lyckas hon presentera oftast flera personer, ge dem en intressant och djup personlighet, introducera ett drama, och knyta ihop berättelsen på ett så gott som alltid väldigt tillfredställande sätt. Det är fascinerande framförallt hur snabbt hon får personligheterna på plats, och hur varierade de är även om familjerna som sådana påminner om varandra. Och jag uppskattar också hur de aldrig är perfekta; alla har sina fel och brister, även om de allra flesta vill väl.

Ta exempelvis historien Help. Huvudpersoner: Hidehiko (make), Yasuko (hustru), och Hidehikos far som är sängliggande. Yasuko är den som tar hand om sin svärfar på kvällar och nätter när inte hemtjänsten är där, så när hon råkar ut för en olycka och måste stanna på sjukhuset för en tid måste Hidehiko rycka in. Varpå han inser att han inte har en aning om vad som behöver göras, typ hur man byter faderns blöjor, ser till att han kan sova, osv. Fadern i sin tur ber inte om hjälp med någonting utan försöker istället varje natt själv kravla till toaletten men orkar inte, varpå Hidehiko knappt får någon sömn alls eftersom han måste hjälpa honom tillbaka till sängen.

Help

Help

Vad som också framgår när man läser serien är alla komplexa känslor som finns under ytan hos personerna:

  • Yasuko är visserligen inte med så mycket men det är ändå tydligt att hon tycker om sin svärfar och är orolig för honom även om hon också tycker att det är lite jobbigt att ta hand om honom på ett så närgående sätt eftersom de inte är släkt.
  • Hidehikos far är med desto mera men hans inre känslor säga aldrig rakt ut. Hans handlingar däremot visar att han tycker det är extremt jobbigt att hans son ska behöva hjälpa honom med blöjor mm, och att han är så hjälplös inför honom. Men också att han fortfarande ser sig som förälder och därför är ansvarig/orolig för sin son när denne nästan klappar ihop av överansträngning. Och att han verkligen uppskattar Yasukos hjälp.
  • Hidehiko, den meste huvudrollsinnehavaren här, märker att han inte ens uppfattat hur mycket hjälp Yasuko bistår hans far med, men också att han verkligen längtar efter att hon ska komma hem igen och överta ansvaret. Det jobbigaste för honom är dock att inse att han måste agera förälder åt sin egen far, samtidigt som han vill ha beröm av honom för att han hjälper honom (något som han aldrig fått). Så han är arg på fadern, men också arg på sig själv att han vill ha beröm för någonting som är självklart att han ska göra, och dessutom rörd över att fadern i all sin envishet ändå bryr sig så mycket om honom (utan att berömma honom, som sagt).

En rätt kompakt handling med tanke på det ynka sidantalet, men läsningen flyter på hur lätt som helst. Det låter förstås som en tung och tragisk handling, men det som gör de här serierna så geniala är att de samtidigt är så väldigt roliga. Få kan som Takahashi skildra familjeumgänge på ett så komiskt sätt; repliker, personer, teckningar, handlingen själv är alltid underbart underhållande att läsa, även om handlingen kan låta deprimerande när den beskrivs, som Help ovan eller serier som The Red Bouquet där en man efter sin död ser sin egen begravning och där inser att hans fru inte älskade honom längre och hans son inte heller är ledsen över hans bortgång eftersom han inte pratat med dem på flera år efter att hans jobb förhindrat honom att vara hos dem när det behövdes.

The Red Bouquet

The Red Bouquet

Låter skoj eller hur? Och japp, det är faktiskt väldigt roligt, tro’t eller ej, för Rumic Theater är primärt komedier med (ibland) tragisk handling. Med den lilla brasklappen att de senare historier snarare drar åt drama med komiska inslag; det verkar som om Takahashi har blivit allvarligare med åren när det gäller Rumic Theater-serierna.

RT är inte någon av Takahashis mer kända serier, och faktum är att den är den enda, tillsammans med ungefär hälften av Lum, som inte finns officiellt utgiven i komplett utgåva på engelska. Förlaget Viz gav ut två av böckerna för många år sedan men sedan dess har det kommit ut två till på japanska som båda lyser med sin frånvaro på engelska. Men fansen har förstås gjort som de ofta gör i såna här fall -> alla fyra finns som scanlation att ladda ner. Köp om ni hitter de två som finns översatta (de är slut på förlaget sedan länge), ladda ner de andra, för det här är ungefär så bra som korta fristående serier kan bli!

Direktlänk Lämna en kommentar

In Clothes Called Fat

1 september, 2014 at 18:38 (Manga) (, )

In Clothes Called Fat - cover

Sprudlande raseri? Ja tack, åtminstone när det kommer från Moyoco Anno, serieskaparen bakom bland annat Sakuran som jag skrev om häromåret. Precis som då handlar det om en avslutad serie om en volym: In Clothes Called Fat. Men den här gången är det nutiden som gäller och det tycker jag passar Anno ännu bättre; hennes huvudpersoner känns extremt moderna, och det gjorde de också i Sakuran (vilket jag var lite irriterad på).

I ICCF är det Noko Hanazawa som står i centrum. På jobbet mobbas hon av alla: Männen öppet på grund av hennes fetma, kvinnorna mer försåtligt genom pikar och förflutna ord. Vänner har hon inga, åtminstone inga som visas i serien, men väl en pojkvän, Saito, men hans känslor för henne är mycket svårdefinierade.

På ett sätt älskar han henne, men mest är det för att hon är så svulten på kärlek att hon står ut med honom oavsett vad han gör eller hur han behandlar henne. Varpå han föraktar henne för att hon är så svag och står ut med honom, samtidigt som det är just det han vill ha av henne (dvs att hon alltid ställer upp för honom).

In Clothes Called Fat - Saito

Liksom Saitos är Nokos känslor i serien svåra att enkelt förklara. Nokos tvångsätande för att känna sig trygg, hennes längtan efter att vara smal och vacker, hennes reaktion när hon märker att även efter att hon blivit smal så behandlas hon av andra som vore hon fortfarande tjock, hennes kärlek till Saito (eller kanske mera efter vad han representerar snarare än han personligen); allt komprimeras till en ångestframkallande helhet, där det ända som är enkelt att förstå är hennes känsla av vanmakt över sin situation som verkar omöjlig att förändra, oavsett hur hon ser ut eller hur hon uppträder.

Och även de andra bifigurerna drivs av komplicerade känslor, som Mayumi, Nokos kollega som inleder ett förhållande med Saito bara för att hon så innerligt avskyr Noko. Varför? För att hon alltid hatat tjocka och viljelösa kvinnor. Och varför gör hon det? Oklart, men Mayumi är knappast mer stabil än Noko; på utan verkar hon ha det bra, men hennes ogrundade avsky mot Noko gör att hon ligger med en person hon tycker är urtråkig, och hon begår brott som gör att hon måste gå under jorden för att undvika fängelse, så inte mår hon bra hon heller.

In Clothes Called Fat - cover - Noko

Faktum är att varenda person i serien verkar leva på avgrundens rand, och några lyckliga människor syns inte till. Det skulle säkert kunnat bli trist att läsa om serien varit längre eller Anno inte lika skicklig på att hålla energin uppe, men den här dryga 200 sidor långa boken sträckläste jag. Jag tror att det är så den ska läsas: Snabbt, så att känslornas styrka strömmar över en, och inte så mycket tankar på själva handlingen (som har en hel del lösa trådar och osannolika sammanträffanden).

Så läs In Clothes Called Fat. Inte för att få svar på några frågor eller för en lugn diskussion om stress, självförtroende, eller ätstörningar, utan för att det är en bra serie. Inte riktigt lika bra som kollegan Kyoko Okazakis Helter Skelter med vilken den har stora likheter (energin, raseriet, ångesten), men det var å andra sidan en av förra årets bästa serier (well, av de jag läste det året…) alla kategorier :-)

 

PS. Jag vill också nämna att hur tjock Noko egentligen är är en smula oklart; jag får en klar känsla av att Annos teckningar ofta visar Noko som hon känner sig just då. Så extra tjock om hon är ovanligt medveten om det, lite mindre om hon mår bättre, och på samma sätt åt benrangligt håll när hon gått ner några kilon. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Slow Step

15 juli, 2014 at 18:48 (Manga) (, , )

image

Slow Step: Softball. Boxning. Försiktig romantik. Med andra ord, en serie av Mitsuri Adachi, som jag nu tror jag läst varenda liten serie av, åtminstone de som är avslutade :-)

Huvudpersonen den här gången är Minatsu Nakazato; många vill bli hennes pojkvän, men själv är hon inte så värst intresserad av någon. Framförallt är det tre som slåss om hennes gunst: två som liksom hon själv går på gymnasiet, båda boxare, och en äldre man som tränar både boxarna och softballslaget på Minatsus gymnasium.

Sju volymer missförstånd och osäkra känslor senare är berättelsen över. Man inte alltid lita på att slutet blir så värst tydligt i Adachis serier men det här är en där det inte är någon tvekan om hur det gick, så att säga. Tyvärr.

För precis som alltid var det trevligt att läsa serien, men Slow Step är ändå inte någon av Adachis bästa. Den lossnar aldrig, vare sig när det gäller sportdelen eller den romantiska delen. Humorn finns som alltid med men jag tycker den fungerar bättre när den kontrasterar mot någonting mer allvarligt, men här tycker jag inte ens det verkar som om Adachi själv bryr sig så mycket (han driver till och med själv med att det förment sportsliga inslaget aldrig blir på allvar).

Och persongalleriet är ovanligt slätstruket för att vara Adachi. De tre männen har egentligen inga personliga egenskaper alls förutom ytliga egenheter, och inte heller Minatsu har något spännande att komma med i den grenen. Att hon sen till slut (SPOILER!) väljer den äldre tränaren och att det känns lätt osmakligt med tanke på att allt av personlighet vi fått se är att han 1. tagit hand om sin döda systers barn (pluspoäng), och 2. envetet försöker spionera på de unga kvinnorna i softballslaget när de byter om (gigantiska minuspoäng) gör det inte bättre.

image

Låt mig sammanfatta Slow Step så här: Den dag någon lyckas skriva ett datorprogram som kan ta som input allt en författare/serieskapare gjort och som output ger ett nytt verk som är minsta gemensamma nämnaren för input så kommer resultatet för Mitsuri Adachi att bli Slow Step. Den är underhållande, jag är glad att den har översatts av fans, men det finns absolut ingenting unikt i den över huvud taget.

Direktlänk 1 kommentar

Whispered Words

10 maj, 2014 at 21:27 (Manga) (, , , )

Whispered Words - cover

Jahapp, det här var ett lite snöpligt sammanträffande: Jag har läst Takashi Ikedas serie Whispered Words lite av och till under några år; när några nya volymer scanlaterats har jag tagit dem i ett svep och läst. Och nu när jag precis har läst klart den nionde och sista volymen (scanlationen blev klar för ett år sedan men som sagt, det här är en serie jag då och då kommer på att jag vill läsa mer av) visar det sig att en officiell översättning ska börja ges ut. Utgivningsdag: Nu på tisdag…

Jag brukar ju bara läsa scanlations av det som inte finns översatt officiellt men ibland går det så här :-/

Hur som, se det här som en pre-recension av serien som snart börjar ges ut!

Sumika Murasame är 15 år gammal, smart, stark, och stor; hon har sedan barnsben tränat karate eftersom hennes far äger en dojo. Hon har hela tiden känt sig utanför och i stort sett saknat vänner eftersom andra ser henne som så udda/ovanlig. Men en god vän har hon, den bästa: Ushio Kazama. Tyvärr gör det inte att hon lättare kan få andra vänner eftersom andra betraktar även Kazama som en skum typ: Hon är nämligen lesbisk.

Tidig sida

Tidig sida

Kazama har dessutom väldigt lätt att bli förälskad och låter alltid hela världen få veta det. Hennes smak är det söta, det urgulliga, dvs de som är lite småväxta, näpna och försynta. Men när serien tar sin början har Murasame fått det jobbigt eftersom hennes vänskapliga känslor för Kazama övergått till någonting mera, till kärlek. Och Murasame är ungefär så långt från Kazamas drömflicka man kan vara. Plus att ingen anar Murasames känslor eftersom hon aldrig visar dem öppet, så alla, inklusive Kazama, utgår från att hon är intresserad av pojkar. Murasame själv har egentligen ingen uttalad läggning åt vare sig det ena eller det andra hållet, det enda hon vet är att hon älskar Kazama.

Så det är bakgrunden, och det här är någonting som jag som läsare får reda på redan i första kapitlet. Inte så dumt upplägg, men när jag läst typ de två första volymerna var jag ganska besviken. Ingenting i serien tog upp det egentligt knepiga i situationen utan det kändes som en helt ordinär blandning av humor och romantik, och trist nog en opersonlig sådan dessutom. Idiotiska missförstånd, en uppsjö klichékaraktärer där den enda med en gnutta djup var Murasame själv, för t o m Kazama var bara ett generiskt lufthuvud vars enda egenhet var att hon var lesbisk, men den egenskapen hade ingen som helst betydelse i serien.

Därför slutade jag läsa serien, och först något/några år senare fick jag för mig att ge den en chans till efter att jag på något sätt (minns inte var/hur/vem) fått höra att den var läsvärd. Två-tre volymer till och det visade sig stämma alldeles på pricken :-)

Sen sida

Sen sida

Det som händer efter ett tag är att Ikeda börjar ta seriens handling och personer på allvar, och gör ett genuint försök att sätta sig in i hur en sådan här relation skulle kunna förlöpa. Känslorna blir på riktigt och karaktärerna djupnar, fortfarande dock med huvudfokus på Murasame men även Kazama växer. Fördomarna mot lesbiska tas likaså på allvar och det blir kämpigare både för Kazama som är så öppen men även för Murasame som inte riktigt vet vad alla runtomkring henne, Kazama, familj, och vänner (hon samlar på sig fler vänner under seriens gäng, varav majoriteten är lesbiska) ska tycka om de får reda på hennes känslor. Ikeda ber om ursäkt i ett efterord till en av volymerna över att hennes huvudpersoner gråter så mycket och att det är en så deppig stämning istället för inledningens lättsamhet, men enligt mig är det bara till det bättre.

Det är inte det att Whispered Words blir en lika initierad skildring av HBQT som den fantastiska Wandering Son, men det blir en väldigt mycket bättre och intressantare serie än jag trodde i början. Den känns hela tiden som en mainstream-serie med ett i grunden gott humör som garanterat kommer sluta lyckligt, tecknat i en stil som inte precis utstrålar personlighet, men innehållet sticker ut lite försiktigt. En av vännerna har tydliga drag av transperson utan att Ikeda någonsin bombastiskt pekar på denna och övertydligt talar om det; en viss (försiktig men ändå) kritik av Japans förbud mot giftermål för homosexuella dyker också upp.

Ett måste är den inte (läs Wandering Son om ni bara ska läsa en japansk serie med det här temat) men jag misstänker att den tack vare sitt vanliga och oförargliga utseende kan få en hel del läsare som kanske blir lite förvånade över hur den utvecklas, vilket jag gillar. Så om ni köper den nu på tisdag och tycker att den är lite trist så fundera på att inte ge upp alltför snabbt :-)

Whispered Words - kärlek

Direktlänk 2 kommentarer

Klassiker av stora mått: Ashita no Joe/Tomorrow’s Joe

28 april, 2014 at 00:15 (Manga) (, , , , )

Tomorrow's Joe v16 p000

Så blev den klar till slut, den tjugonde och avslutande delen i Ikki Kajiwara (manus) och Tetsuya Chibas (teckningar) mega-klassiker: Ashita no Joe, historien om ungdomsligisten Kabuki Joe och hans kamp för världsmästartiteln i boxning. Jag läste några kapitel för några år sedan, tyckte den verkade sådär, och eftersom scanlationen verkade ha upphört efter bara några få volymer så skippade jag att läsa resten av det som var översatt.

Men så för något halvår sedan såg jag att en ny fan tagit vid och jag gav serien en ny chans. Och den här gången klickade det; efter att ha läst en volym eller två så fastnade jag för serien, och sedan dess har jag väntat med spänning på varje ny del.

För det här må vara en mer än 40 år gammal manga om boxning men den har inte åldrats alls. Det är en aggressiv serie, med en huvudperson som redan från början är arg på hela världen och inte drar sig för att slåss eller lura och bedra alla han träffar. Joe är ingen trevlig prick utan tvärtom en extremt enerverade ung kille som så fort någon visar minsta tecken på att bry sig om honom genast förolämpar dem och allmänt gör sitt bästa för att de ska tycka illa om honom. M a o, han är en typisk ungdom på glid som inte vågar lite på någon, och helt följdriktigt hamnar han snart på ett (hemskt) ungdomshem. Väl där försöker de andra intagna ta död på honom eftersom han hela tiden retar dem och vägrar anpassa sig.

Sen kommer boxningen in i Joes liv och motvilligt inser han att han faktiskt tycker om sporten. Inte för att vinna, det är aldrig hans mål, men för att få känna att han kämpat och fått chansen att slåss, att utmana motståndaren och i och med det hela världen.

Tomorrow's Joe v14 p021

Visst finns det en del klichéer här med osannolika kämpainsatser som man kan vänta sig i en boxningsmanga, men en av sakerna som gör den så speciell är att den aldrig väjer för det våldsamma och primitiva i sporten som skildras. Ringdöden tas upp och inte som någonting melodramatiskt utan som ett genuint trauma för den som dödat en annan under en match; hjärnskador skildras även de realistiskt och utan sentimentalitet som en reell risk. Och när det gäller samhället är det samma hårda bandage även där; klasskampen är allestädes närvarande och Joe är akut medveten om skillnaderna i förutsättning för en sån som han och hans vänner jämfört med de som har det bättre ställt. Med andra ord, känslor är det gott om (själv blev jag väldigt rörd på flera ställen, men framförallt förstås av det välförtjänt legendariska slutet) men känslopjunk saknas helt.

Jag villl egentligen inte säga mer för det är lätt att det blir spoilers här, och den här serien är värd att läsa utan sådana. Själv visste jag en del om hur det skulle gå men det gjorde inte så mycket för poängen med Kabuki Joe är inte huruvida han ska vinna sina matcher eller inte utan istället seriens skildring av ett människoöde där huvudpersonen aldrig riktigt passar in utan hela tiden marscherar efter sin egen inre trummas takt, en person som hela tiden stöter ifrån sig de som vill honom väl och som trots sin avighet och bitvis extremt irriterande personlighet ändå hittar några som envetet stödjer honom även i hans värsta stunder.

Några ord om Chibas teckningar också. Seriens utseende förändras rätt drastiskt över tiden, och lyckligtvis matchar förändringen Joes utveckling. I början ser serien mer ut som de flesta äldre japanska serier, med rätt mycket Tezuka-influenser och en relativt ”snäll” och rund stil som precis som Joe inledningsvis känns lite omogen, lite barnslig. Men efterhand blir det mer realism i teckningarna, samtidigt som Joe förändras från en extremt impulsiv och oeftertänksam yngling till en mer fundersam dito (men alltid beredd att explodera, om det behövs).

Så ladda ner och läs; det är en ytterst läsvärd serie. När det är klart kan jag också rekommendera en ypperlig och mycket längre recension av serien som också sätter den i sitt historiska sammanhang, skriven av personen som översatt det mesta av den; texten finns här men varning, den avslöjar precis allt som händer i serien.

Slutligen, ett smakprov från serien som fångar mycket av vad som gör den så bra (läs höger till vänster, såklart!):

Tomorrow's Joe v20 p186

Tomorrow's Joe v20 p187

Tomorrow's Joe v20 p188

Tomorrow's Joe v20 p189

Tomorrow's Joe v20 p190

Tomorrow's Joe v20 p191

 

Översättarens blogg med nedladdningslänkar: http://hoxtranslations.blogspot.se

Direktlänk Lämna en kommentar

Koukou Debut / High School Debut

22 mars, 2014 at 22:38 (Manga) (, , )

High School Debut 13 - cover

Några små reflektioner bara över Kazune Kawaharas Koukou Debut / High School Debut, en 13 volymer lång shojo-serie som handlar om hur Haruna Nagashima börjar på gymnasiet och hur hon där blir tillsammans med den ett år äldre Yoh Komiyama:

  • Betyget är klart godkänt; jag råkade av en ren slump ramla över första volymen, läste den, gillade den, och fortsatte (vilket inte alltid händer, faktiskt!).
  • Jag gillar huvudpersonen Haruna med hennes entusiasm, osäkerhet, ärlighet, baseboll-skicklighet/förälskelse, och naivitet.
  • Yoh är lite tråkigare IMHO, en typ (snygg, eftertraktad, men ändå tafatt när det gäller kärlek) som jag precis som Haruna sett rätt många gånger förut men som inte är lika rolig att läsa om.
  • Pluspoäng för Yohs syster Asami vars känslor faktiskt är rätt komplexa när det dyker upp en ny person som tar hennes brors känslor och tid i anspråk, och som inte enkelt går att placera på en god/ond-skala.
  • Plus också för Harunas bästa kompis Mami som inte någonsin, trots Harunas oro och försök att entusiasmera, blir kär i någon eller för den delen ens är ledsen över att hon inte har någon att vara kär i; kliché-slutet i kärleksserier är ju annars att även bipersonerna blir ihop med någon.
  • När det dyker upp någon tredje part som blir kär i någon av de två huvudpersonerna så resulterar det inte i långa sekvenser av missuppfattningar eller fejkad spänning (för jag vet ju att det kommer lösa sig). Även om Haruna och Yoh temporärt tycker det är jobbigt eller blir oroliga för vad den andra tycker är det kortvarigt och den riktiga spänningen är i skildringen av hur sådana situationer påverkar dem, inte i hur det ska gå.
  • Teckningarna är typiska för shojo-serier. Kawaharas bästa sidor är de som antingen skildrar starka känslor eller slapstickhumor, så när båda två sakerna kombineras blir det som allra mest lyckat.
  • Jag är svag för serier av det här slaget när de fungerar, dvs feelgood med lite humor, lite kärlek, lite småknasiga men charmiga karaktärer. Originellt är det inte och inte heller är manuset speciellt spännande men det är inte heller meningen; målet med serien är att jag ska ha trevligt när jag läser den och att jag ska tycka om personerna, och det lyckas Kawahara med.

Jag skulle vilja likna Koukou Debut vid en lyckad popcornfilm: Jag kommer antagligen glömma bort den rätt snabbt, jag kommer antagligen aldrig läsa om den, men jag hade några roliga timmar i dess sällskap :-)

High School Debut - Försvar

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare