Smått & Gott: Kick-Ass 3

11 september, 2014 at 20:50 (Superhjältar) (, , , )

Kick-Ass 3 08 - cover

I förra Smått & Gott nämnde jag att boken ifråga (Walt Before Skeezix) inte precis var liten och inte så himla god heller. Mark Millar (manus) och John Romita Jrs (layouter/skisser) avslutande miniserie Kick-Ass 3, om den alldeles vanliga pojken Dave Lizewski som får för sig att försöka bli en superhjälte på riktigt, är däremot rätt liten med bara åtta nummer, men god är den baske mig inte alls!

Vilket inte lär förvåna någon som läst den här bloggen ett tag; Mark Millar har jag väldigt svårt för, även om den första mini-serien om Kick-Ass hade en hel del poänger. Extremt våldsamt är det som vanligt, även om jag i ärlighetens namn ska säga att det var lite mindre blod som skvätte den här gången. Det kan dock bero på att Hit Girl mestadels sitter i fängelse den här gången och därför inte kan släppa lös som hon brukar.

Det är helt klart hon som har blivit både Millars och läsarnas stora favorit från serien, och jag kan på sitt sätt förstå att en liten flicka som är extremt skicklig på att slåss/döda och som svär ohyggligt blivit populär. Det jag har svårt för är det alldeles för stora sadistiska inslaget som är så vanligt i Millars serier, och som Kick-Ass 3 givetvis också innehåller. Plus att Millar har en olycklig förkärlek för att peppra sina serier med scener som kanske ser coola ut men som inte har någon som helst täckning i handlingen.

Kick-Ass 3 - Hit Girl

Med andra ord inga överraskningar vad gäller manuset, och teckningarna precis som i Kick-Ass 2 och Hit Girl-miniserien ibland tydligt slarviga. Fortfarande är teckningarna ett positivt inslag i serien, men ändå.

Fast det ska jag säga till Millars förtjänst: Han avslutar faktiskt serien här, och lyckas till och med knyta igen säcken relativt elegant. Det ska han ha beröm för för det händer verkligen inte alltid när en serie på samma sätt som Kick-Ass plötsligt blir en enorm succé, då det istället blir uppföljare på uppföljare tills alla har storknat.

Men det säger jag bara en gång, om det dyker upp fler miniserier med Kick-Ass i framtiden så blir Millar av med den lilla guldstjärnan han fick här!

Direktlänk 4 kommentarer

Smått & Gott: Walt Before Skeezix

10 september, 2014 at 22:31 (Dagspresserier) (, , )

Smått? Knappast. Walt Before Skeezix är en mer än 700 sidor inbunden bok som samlar alla Gasoline Alley-serier (av rättighetsskäl använder förlaget Drawn & Quarterly sig inte av seriens vanliga titel) som Frank King gjorde innan babyn Skeezix dyker upp på Walts farstutrappa; serierna när det sker samlas i den likadant formgivna serien av böcker med titeln Walt and Skeezix.

Gott? Nja, egentligen inte det heller. King är en utmärkt serieskapare, men här har han inte hittat rätt med Gasoline Alley ännu. Serien fokuserar uteslutande på bilar: Inköp. Underhåll. Prestanda. Kostnader. Och framförallt, en grupp män som hänger runt en bil och kommenterar den (eller dess ägare). I början är det en samling anonyma personer, och det dröjer innan några individer utkristalliserar sig: Walt, som kommer bli seriens riktiga huvudperson; Avery, en snåljåp; Doc, en otursförföljd bilägare; Bill, en Svensson.

När det sker blir det lite bättre, men bara lite. Skämten är fortfarande extremt likartade (det enda som läggs till de tidigare bilskämten är hur Walt frekvent gratulerar sig själv till att inte vara gift, när de tre andras fruar syns till), och upplägget med en serieruta/dag uppmuntrar inte heller till några mer ambitiösa berättelser.

Osv

Osv

Men sen börjar det dyka upp regelrätta seriestrippar, och en och annan handling som sträcker sig över flera dagar, och vips blir det mycket roligare när King får chansen att visa upp hur bra han är på att skildra alldeles ordinära amerikans liv på 20-talet (onekligen med stort fokus på bilen). Fast riktigt bra blir det förstås inte förrän Skeezix kommer med i handlingen, och den här boken slutar som sagt innan dess.

Så för stora Gasoline Alley-fans är det här ett givet köp, en samling som gör att det blir möjligt att läsa serien ända från starten, medan de som ”bara” är ute efter någonting bra att läsa gör bättre i att hoppa på de (hittills) fem Walt and Skeezix-böckerna. Eller, alternativt, så kan man läsa den minst lika bra söndagsserien som Dark Horse samlar ihop. Jag skrev om den första när den kom ut, och den andra håller jag just på med och den verkar precis lika trevlig den med!

Direktlänk 8 kommentarer

Smått & Gott: Sisters

10 september, 2014 at 22:07 (Biografiska serier) (, )

Sisters - cover

Smått & Gott: Mkt korta blänkare om saker jag läst. Lite för långt för Twitter, men kortare än vanligt. Först ut: Raina Telgemeiers självbiografiska Sisters :-)

Sisters är Telgemeiers tredje serieroman, efter likaså självbiografiska Smile (om tandproblem) och Drama (fiktion). Relationen med hennes lillasyster Amara (som skymtade förbi i Smile) står i fokus när familjen åker på en biltur genom USA för att träffa några släktingar.

Tycker hon nu ja!

Tycker hon nu ja!

Hela familjen? Nja, pappan jobbar istället, och redan där antyds att allt inte är som det borde.

Scener från bilturen där systrarna i princip hela tiden grälar med varandra varvas med tillbakablickar från tidigare: När Amara föds, när hon är riktigt liten, osv. Alltid med Raina närvarande, och med tiden alltmer frustrerad över sitt syskon. Det är inte fullt krig som i Peter Bagges familjen Bradley utan mer smågnäll och retlighet och allmänt käbblande, typiskt för hur det kan bli när det är lite stretigt i familjen.

Allt förstås presenterat i Telgemeiers vanliga rediga och tydliga stil, både vad gäller manus och teckningar, och som vanligt genuint sympatiskt och underhållande. Inte riktigt lika bra som Smile och Drama, berättelsen saknar den tydliga inramningen från dessa två (tänderna och teater-uppsättningen), men Telgemeier är bra på att skildra vardagsumgänget mellan personerna.

Plus, såklart, att det är en sympatiskt billig bok den här gången med: $11 för drygt 200 sidor originalserier i färg. Så trots ett något svagare innehåll kan jag starkt rekommendera Sisters. Fast ni borde läsa Smile och Drama först :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Deras ryggar luktade så gott

8 september, 2014 at 15:10 (Svenska serier) (, )

Deras ryggar luktade så gott - omslag

Det är mer än fyra år sedan jag senast läste någonting av Åsa Grennvall men svärtan från Svinet minns jag ännu. Så det var inte någon överraskning att hennes nionde serieroman, Deras ryggar luktade så gott (första boken från det nya förlaget Syster förlag), var rikligt försedd med människor som det är förtvivlat svårt att tycka om. Det som däremot är annorlunda den här gången är att jag den här gången mest känner medlidande med dessa personer istället för ogillande. Låt mig förklara lite mer om varför, efter att jag nämnt vad boken handlar om.

Huvudpersonen i Deras ryggar luktade så gott är Jenny. Inledningsvis får vi se en vuxen Jenny som inte förstår hur andra människor relaterar till sina föräldrar; uppenbart är att deras upplevelser är väsensskilda från hennes. De pratar om hur föräldrar alltid finns där, hon förstår inte ens vad de menar; de pratar om hur skönt det är att föräldrarna ibland hjälper till med barnpassning, hon funderar på att anmäla dem för att ens tänker sådana tankar. Och vi får se hur Jenny inte längre orkar med, och hur hon är tvungen att ringa vårdcentralen för att få hjälp.

Deras ryggar luktade så gott - syntax error

Först därefter får vi se vad som ligger bakom, när vi får följa Jenny från det hon var liten till dess hon är vuxen och vi åter är framme där boken började. Och det som visar sig är ett föräldrapar som är oförmöget att känslomässigt engagera sig i sitt barn. På ytan är ingenting fel (ingen misshandel, ingen svält, inga konstiga straff) men egentligen är allt så fel det bara kan vara. Vare sig mamman eller pappan (eller för den delen brodern som bara skymtar till då och då, men verkar vara av samma skrot och korn som föräldrarna) bryr sig om vad Jenny känner eller funderar på. Så fort hon försöker kommunicera sluter de sig: Mamman genom att bli upprörd å egna vägar, pappan genom att helt enkelt gå därifrån. Det spelar ingen roll om Jenny bara vill diskutera någonting, berätta vad som hänt under dagen, eller om hon mår dåligt för resultatet blir alltid detsamma: Ingenting händer.

Mönstret upprepar sig gång på gång utan minsta variation medan Jenny växer upp. Den enda skillnaden är att när Jenny väl är vuxen kan föräldrarna ännu tydligare tala om att de inte är intresserade, t ex när pappan skriver ett brev att han inte vill att hon hör av sig om det inte är för att det går bra för henne och att hon vill berätta det. Med andra ord, svårigheter göre sig icke besvär. Att Jenny mår dåligt både under uppväxten och som vuxen är därför inte det minsta underligt; det enda underliga är snarast att hon inte helt går under.

Så Jenny har jag all sympati i världen för. Men varför tycker jag då inte lika illa om hennes föräldrar som jag gjorde om personerna i Svinet?

Skälet är att Jennys föräldrar känns som genuint trasiga människor. De är inte elaka för att de vill det eller för att de valt det (som svinet var) utan för att de helt saknar förmåga att känna empati, vare sig genom känslor eller genom intellektet. De förstår inte att det de gör är så skadligt, och det verkar inte ens som om de någonsin funderat över det. Därför tycker jag närmast synd om dem eftersom de har såna enorma begränsningar. Jag misstänker att om boken hade fokuserat mer på dem hade jag kanske börjat ogilla dem om jag då mer fått uppfattningen att de faktiskt valde att inte ändra sitt beteende (av lathet/bekvämlighet/egoism/…), men boken är väldigt fokuserad på Jenny så jag får nöja mig med det här lätt ytliga intrycket av föräldrarna.

Sen finns det flera andra i boken jag har svårare att ha några som helst sympatier för, nämligen alla de som den vuxna Jenny möter som vägrar tro på vad hon berättar om sina föräldrar eftersom de ”vet” att så handlar ju inga föräldrar. Jag har väldigt svårt för i övrigt resonabla människor (dvs inte som Jennys föräldrar) som inte kan förstå att deras erfarenheter inte är andras erfarenheter. Det finns så många människor i världen och därmed så många olika livsöden att det är rätt naivt/korkat att tro att människor alltid är si eller så, eller att lättfärdigt fastslå att såhär, just såhär ska man alltid göra. ”There are more things in Heaven and Earth, Horatio,…”.

Lite om teckningarna också, som som vanligt ser ut precis som de brukar, om man kan säga så. Dvs, mycket kolsvarta ytor, en lätt naiv stil på människorna, och en alldeles ypperlig samverkan mellan ord och bild. Grennvall tycker jag är ett utmärkt exempel på någon som inte tecknar så bra i en hantverksmässig mening men som trots det gör riktigt bra serier; jag har svårt att tänka mig en Grennvall-serie i en annan teckningsstil. En detalj jag gillade extra mycket i den här boken: Den flera gånger upprepade sidan där Jenny försöker kommunicera med familjen. Att teckningarna är identiska understryker hur hopplös situationen är, hur omöjligt det är för Jenny att någonsin komma ur den onda cirkeln där hon försöker få kontakt men det istället slutar med att hon mår ännu sämre, oavsett hur mycket hon anstränger sig.

Deras ryggar luktade så gott - kretslopp

Det var ett tag sedan Grennvall senast kom ut med en bok men väntan var värd det: Deras ryggar luktade så gott visar igen att ingen i Sverige kan konkurrera med henne när det gäller serier av den här typen.

Direktlänk Lämna en kommentar

Slutet på Jonah Hex

3 september, 2014 at 22:29 (Serier) (, )

All-Star Western 34 - cover

(Jo, titeln är allt lite lik det sista numret av Bat Lash som jag skrev om igår)

Myyycket kort idag, om att tidningen All-Star Western nu lagt ner efter 34 nummer. All-Star är tidningen som jag klagat på förut eftersom den var en sån besvikelse när den tog över efter Jonah Hex-tidningen på grund av DCs The New 52-spektakel.

Så egentligen är det enda jag vill säga att serien inte blev serien mot slutet heller (även om Darwyn Cookes teckningar i de sista numret var ovanligt lyckade för att vara honom). De sista 5 numren ägnades åt att knyta ihop alla trådar som lämnats öppna (FYI, there be spoilers ahead):

  • Gina som följde med Jonah Hex tillbaka till 1800-talet tas snabbt död på. Det var uppenbart att det fanns mer planerat för henne men eftersom hon var en lös tråd nu när titeln lades ner som skulle komplicera eventuella nylanseringar av Hex så var det enklast att göra sig av med henne. Så hennes karaktär blev det inget med.
  • Jonah Hex ärr fick han inte tillbaka (!). Lite överraskande, onekligen, men sen visade det sig att det gjorde att man kunde avsluta serien på ett sätt som gjorde att allt vi fått veta om Jonah Hex senare öden när han befann sig i framtiden och såg sig själv beskrivas på ett museum kan vi glömma bort; det är av noll och intet värde.
  • Tallulah Black försvinner också ur DCs interna historia tillsammans med Hex, utan att lämna spår efter sig.

Kort sagt så sopar man rent så att vi som läsare i praktiken kan låtsas som att de  här 34 numren inte fanns. I sig har jag ingenting emot det eftersom de (som sagt, flera gånger) inte var mycket att ha, men det är ändå frustrerande typiskt att mindre än 3 år efter rebooten gör man sig beredd att kunna reboota igen, om det skulle behövas…

All-Star Western 34 - upplösning

Direktlänk Lämna en kommentar

Bat Lash

2 september, 2014 at 19:57 (Serier) (, , )

Bat Lash 6 - cover

Lite Vilda Västern skriven av Sergio Aragonés, någon? Om så önskas är det givetvis serien Bat Lash som avses; Aragonés skrev den när den först publicerades 1968 (tillsammans med bland andra Sheldon Mayer och Denny O’Neil, men Aragonés har alltid varit huvudförfattaren), och han är också medförfattare till den 6-delars miniserie som kom ut för några år sedan och som jag uppenbarligen nyss har läst (var ett paket med alla nummer för $6 som jag inte kunde motstå).

Personligen hade jag inte läst mycket om Lash förut. Inte för att det finns så mycket serier med honom överhuvudtaget. Tidningen på 60-talet lades ner redan efter sju nummer och sedan har han mest gästspelat i olika tidningar innan han fick chansen igen, med den här mini-serien från 2008. Det jag sett av honom var huvudsakligen när han då och då dök upp i Jonah Hex och retade gallfeber på Hex med sitt manér. Så mini-serien är ingenting jag letat efter men med tanke på Aragonés-kopplingen och att jag gillat honom i JH tycket jag den verkade värd ett (billigt) köp.

Serien är kort och gott en återberättelse av Bat Lashs bakgrund: Hans familj och vad som drev honom in på banan som godmodig hjärtekrossande gentlemanna-skurk/hjälte. Och det är en historia som är arketypen för en protagonist i en Vilda Västern-serie. En fader som är hård, fördomsfri och rättvis, och gift med -> En indianska som älskar sin son och är beredd att offra sitt liv för honom, och även för -> Lillebrorn som är den enda vars kropp inte hittas bland de döda efter att hans familj mördats av -> Den ohederliga sheriffen som är köpt av den rika landägaren som gör vad som krävs för pengars skull och för att stoppa sin -> Dotter från att rymma tillsammans med Lash istället för att gå med på ett gifta sig med sheriffen.

Så knappast några överraskningar i handlingen. Detsamma gäller teckningarna som veteranen John Severin, känd från bland annat EC, står bakom. Han har tecknat många västern-serier under sin långa karriär och det märks: han vet precis hur man tecknar hästar, prärier, rancher, action osv så att det ser både realistiskt och serieaktigt ut.

Bat Lash - Lash

Det är med andra ord en mycket gammeldags serie. Inga moderna klipp eller hopp i handlingen utan bara en klassisk gedigen grundhistoria som berättas helt utan krusiduller, som det varit även i de fåtal andra allvarligare serier jag läst där Aragonés stått för manus. På sitt sätt är det trevligt med att läsa någonting som inte bryr sig om vad som är modernt eller inte, men jag skulle nog gärna sett någonting som stack ut för här känns det ofta som om jag läst serien förut, så välbekant är allt. Fast $6 var det nog värt, ändå!

Direktlänk Lämna en kommentar

In Clothes Called Fat

1 september, 2014 at 18:38 (Manga) (, )

In Clothes Called Fat - cover

Sprudlande raseri? Ja tack, åtminstone när det kommer från Moyoco Anno, serieskaparen bakom bland annat Sakuran som jag skrev om häromåret. Precis som då handlar det om en avslutad serie om en volym: In Clothes Called Fat. Men den här gången är det nutiden som gäller och det tycker jag passar Anno ännu bättre; hennes huvudpersoner känns extremt moderna, och det gjorde de också i Sakuran (vilket jag var lite irriterad på).

I ICCF är det Noko Hanazawa som står i centrum. På jobbet mobbas hon av alla: Männen öppet på grund av hennes fetma, kvinnorna mer försåtligt genom pikar och förflutna ord. Vänner har hon inga, åtminstone inga som visas i serien, men väl en pojkvän, Saito, men hans känslor för henne är mycket svårdefinierade.

På ett sätt älskar han henne, men mest är det för att hon är så svulten på kärlek att hon står ut med honom oavsett vad han gör eller hur han behandlar henne. Varpå han föraktar henne för att hon är så svag och står ut med honom, samtidigt som det är just det han vill ha av henne (dvs att hon alltid ställer upp för honom).

In Clothes Called Fat - Saito

Liksom Saitos är Nokos känslor i serien svåra att enkelt förklara. Nokos tvångsätande för att känna sig trygg, hennes längtan efter att vara smal och vacker, hennes reaktion när hon märker att även efter att hon blivit smal så behandlas hon av andra som vore hon fortfarande tjock, hennes kärlek till Saito (eller kanske mera efter vad han representerar snarare än han personligen); allt komprimeras till en ångestframkallande helhet, där det ända som är enkelt att förstå är hennes känsla av vanmakt över sin situation som verkar omöjlig att förändra, oavsett hur hon ser ut eller hur hon uppträder.

Och även de andra bifigurerna drivs av komplicerade känslor, som Mayumi, Nokos kollega som inleder ett förhållande med Saito bara för att hon så innerligt avskyr Noko. Varför? För att hon alltid hatat tjocka och viljelösa kvinnor. Och varför gör hon det? Oklart, men Mayumi är knappast mer stabil än Noko; på utan verkar hon ha det bra, men hennes ogrundade avsky mot Noko gör att hon ligger med en person hon tycker är urtråkig, och hon begår brott som gör att hon måste gå under jorden för att undvika fängelse, så inte mår hon bra hon heller.

In Clothes Called Fat - cover - Noko

Faktum är att varenda person i serien verkar leva på avgrundens rand, och några lyckliga människor syns inte till. Det skulle säkert kunnat bli trist att läsa om serien varit längre eller Anno inte lika skicklig på att hålla energin uppe, men den här dryga 200 sidor långa boken sträckläste jag. Jag tror att det är så den ska läsas: Snabbt, så att känslornas styrka strömmar över en, och inte så mycket tankar på själva handlingen (som har en hel del lösa trådar och osannolika sammanträffanden).

Så läs In Clothes Called Fat. Inte för att få svar på några frågor eller för en lugn diskussion om stress, självförtroende, eller ätstörningar, utan för att det är en bra serie. Inte riktigt lika bra som kollegan Kyoko Okazakis Helter Skelter med vilken den har stora likheter (energin, raseriet, ångesten), men det var å andra sidan en av förra årets bästa serier (well, av de jag läste det året…) alla kategorier :-)

 

PS. Jag vill också nämna att hur tjock Noko egentligen är är en smula oklart; jag får en klar känsla av att Annos teckningar ofta visar Noko som hon känner sig just då. Så extra tjock om hon är ovanligt medveten om det, lite mindre om hon mår bättre, och på samma sätt åt benrangligt håll när hon gått ner några kilon. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Cape Horn

31 augusti, 2014 at 11:34 (Serier)

Cape Horn - cover

Ahhh, bättre igen!

Efter förra inläggets europeiska besvikelse Legends of the Tour var det skönt att läsa någonting som överraskade positivt från vår del av världen: Cape Horn, en 228 sidor tjock inbunden bok skriven av Christian Perrissin och tecknad av Enea Riboldi.

Så ”vår del av världen” gäller var skaparna kommer ifrån, medan handlingen självklart utspelar sig i Eldslandet. Tiden är det sena 1800-talet, när området på allvar börjat kolonialiseras av guldgrävare, missionärer och för den delen även av Argentina och Chile. Inledningsvis får vi följa några guldtjuvar, en ensamseglare med problem, ett franskt forskningsfartyg, och en missionär som försöker både undervisa den ursprungliga indianbefolkningen i kristendom och lära sig deras språk. Deras öden kommer alla knytas samman, och mestadels med tragiska följder.

Cape Horn har en avslappnad syn på hur man berättar en historia. Egentligen är det en i grunden mycket ordinär berättelse som presenteras: en numera sjaskig man som uppenbarligen har en tragisk bakgrundshistoria från när han levde i bättre omständigheter; en missionärsdotter som gör sitt bästa för att stoppa den förfärliga behandlingen av indianerna; män som förblindats av guldfeber; soldater som efter att ha förpassats till en avkrok helt slutar bry sig om ordrar och disciplin. Så inte mycket originalitet där, men sättet det presenteras på gillar jag, när handlingen flyttar över från en person till en annan på ett väldigt okonstlat och samtidigt smidigt sätt som ger serien en egen känsla.

Cape Horn - view

Plus att miljön gör sitt till. Eldslandet, kallt och eländigt trots att det mesta av serien utspelas på sommaren, är en ovanlig miljö för en sån här serie; det vanliga hade givetvis varit att den tagit plats i vilda västern (det vore mycket enkelt att flytta den dit). Men att det är ett åtminstone för mig obekant landskap gör att jag blir mer intresserad av allting, som de olika indianstammarna, den ohyggliga rasismen, och de politiska spelarna.

Med andra ord är Cape Horn ett bra hantverk som lyfter från det ordinära tack vare några lyckade val av Perrissin (Riboldis teckningar är helt OK men utan någon egentlig personlighet; jag betvivlar att jag skulle känna igen hans teckningar om jag såg dem någon annanstans). Och jag blev nyfiken på att läsa mer om Eldslandet under den här tiden och blev glad när jag såg hur pass mycket som är baserat på verkligheten; glad för att det aldrig kändes som en torr dokumentär utan istället som ett bra drama, men mindre glad med tanke på hur realistisk skildring av hur befolkningen behandlades var :-(

Direktlänk Lämna en kommentar

Legends of the Tour

28 augusti, 2014 at 22:22 (Europeiska serier) (, )

Legends of the Tour - cover

Efter fullpoängaren Weapons of Mass Diplomacy är det dags för en annan hyllad europeisk serie från förra året: Legends of the Tour, skriven och tecknad av holländaren Jan Cleijne. Tyvärr dock med ett mycket dystrare resultat :-/

Tour de France är cykeltävlingen framför alla andra. Jag följer den inte slaviskt men nog tittar jag gärna på den på Eurosport på sommaren. I vanliga fall gillar jag inte att ha på TV:n i bakgrunden, men just touren med sina många timmar långa etapper och det fascinerande avspända men givande samtalet mellan kommentatorerna Vacchi & Adamson passar perfekt att titta till då och då, och framförallt när målgången nalkas och de stackars utbrytarna nästan alltid hinns upp av pelotonen precis innan de är framme.

Så japp, LotT var någonting jag definitivt ville läsa.

Därför kändes det väldigt tråkigt att inse att Cleijne inte var uppgiften mäktig. Hans bok är en samling korta historier från touren, allt från start fram till och med de senaste upplagornas enorma problem med doping. Det första loppet, de första decenniernas betydligt hårdare villkor (som att cyklisterna inte fick ta emot hjälp av någon, så om du fick problem med cykeln gällde det att kunna fixa det själv), legendarer som Merckx, Hinault och Armstrong; många historier väl värda att berätta finns det.

Problemet är bara att Cleijne inte vet hur man ska berätta så att det blir intressant läsning. Hans bok är en besynnerlig blandning av okonstlat, som hur de flesta episoderna inleds med en kort faktaruta, typ ”In 1930, changes were made, paving the way for the modern tour.”,Legends of the Tour - old och försök att bli poetisk, typ när han ritar en gigantisk man med en slägga stående framför en utbrytare som precis kommer att gå in i väggen. Inget fel i blandningar men för mig fungerar det inte alls den här gången. Historierna, som i sig innehåller intressanta delar, känns helt oengagerade och slentrianmässigt berättade.

Mitt intryck är att Cleijne hoppas att läsaren själv ska förstå hur fantastiskt det som skildras är, men åtminstone jag behöver mer hjälp av författaren/tecknaren för att det ska gå bra. Och det trots att hans teckningar faktiskt är finfina, åtminstone som enstaka illustrationer; det är som en serie som borde vara medryckande och fascinerande som han misslyckas. Boken är hans första längre serie och det kan vara så enkelt som att han inte (ännu?) lärt sig vad serier längre än en enstaka sida kräver.

Jag tror inte heller att det uppenbart nostalgiska framförandet gör mig mer vänligt sinnad; det känns klichéartat och fantasilöst att ju äldre episoder som skildras, desto mer sepiaförgat och färglöst blir det. Visst, fotografier från 1903 (året för den första touren) har oftast de färgtonerna, men en serie är inte ett fotografi, och på riktigt fanns det väl så mycket färger då som nu ;-)

Som sagt, Legends of the Tour var en stor besvikelse eftersom den lovade så mycket, både vid en titt i den och det jag läst om den innan. Så kan det gå!

Legends of the Tour - modern

Direktlänk 2 kommentarer

Weapons of Mass Diplomacy

26 augusti, 2014 at 19:57 (Europeiska serier) (, , )

Weapons of Mass Diplomacy - cover

Är det någon som kommer ihåg min recension av dokumentärserien In the Kitchen with Alain Passard? I så fall måste jag be om ursäkt för en sak: I den klagade jag lite grann på att tecknaren Christophe Blain inte riktigt kom till sin fulla rätt när han begränsades av dokumentärgenrens ramar. Klagomålet mot att serien var en gnutta livlös kvarstår men det hade uppenbarligen ingenting med det dokumentära innehållet att göra. Och det vet jag eftersom jag precis har läst Blains fantastiskt underhållande Weapons of Mass Diplomacy, skriven av den franska diplomaten Antonin Baudry (under pseudonymen Abel Lanzac), en pseudo-dokumentär om hans erfarenheter från sitt jobb i den franska diplomatkåren under förspelet till invasionen av Irak år 2003.

Den nominella huvudperson is serien är Arthur Vlaminck, en nyanställd talskrivare till den egentliga huvudpersonen, utrikesministern Alexandre Taillard de Vorms (i verkligheten Dominique de Villepin). Ministern är en naturkraft, men en fruktansvärt besvärlig och egocentrerad sådan. Han avbryter alla, han är extremt ombytlig, han lyssnar inte på andra, han är bokstavligen aldrig nöjd med talen Arthur och de andra skriver till honom, han är hundraprocentigt övertygad om sin egen och Frankrikes förträfflighet.

Weapons of Mass Diplomacy - tal

Det här låter förstås som om han vore en förfärlig chef, och det är han också. Men han är samtidigt styrd av en stark känsla för moral och det rätta, och något av en hjälte i sin envetna kamp mot det han ser som en orättfärdig invasion; det märks att hans stab, inklusive Arthur, verkligen vill göra sitt bästa eftersom de både håller med honom och tack vare hans starka personlighet dras med i hans nycker.

Jag kan heller inte låta bli att fascineras av hur han fullkomligt kör över alla andra och totalt dominerar alla situationer tack vare sin frenesi och energi, må de vara hans egna medarbetare, Club Med-semesterfirare som råkat ta in på samma semesterort som honom, eller andra politiker som Colin Powell. Han är en vandrande tour de force, och bara i yttersta undantagsfall kan hans närmaste lyckas styra honom i en annan riktning än den han själv valt. Han är, kort sagt, på samma gång en alldeles underbar huvudperson och en förskräckligt frustrerande människa.

Som för Arthur, när han måste tampas med en chef som ser det som en självklarhet att ringa upp Arthur när han äntligen lyckats få några dagar ledigt för att träffa sin flickvän och kräva att han inom en timme skriver ett tal som ska framförs i Colombia där de Vorms snart ska landa. Att Arthur befinner sig i Rom, helt utan material vare sig om Colombia, vad Frankrikes åsikter ifråga om landet är, eller för den delen vad talet ens ska handla om spelar ingen roll.

Weapons of Mass Diplomacy - natt

Dessutom (och föga förvånande med tanke på chefen) är nästan alla på utrikesministeriet ständigt på sin vakt mot sabotage från andra, och för att i sin tur lägga krokben när chansen ges. Det stora undantaget är Arthus närmaste chef, Claude, som alltid är kolugn, professionell och vänlig, till och med när ministern går på som värst. Arthur själv ser mest med förvåning på, men med tiden allt mer oberörd; han har tillräckligt med problem med sin nervösa mage, med sin flickvän som (med all rätta) ser sig som ignorerad, med sina tal…

Hur rolig som helst och med en fascinerande inblick i de högre diplomatiska sfärerna, fokuserad på ett extremt intressant skede i nutida världspolitiken kan det bara bli min högsta rekommendation till Weapons of Mass Diplomacy, kanske den bästa serien jag läst i år. Leta upp den!

PS. För den som är intresserad av sånt blev serien också film förra året, samma år som serien fick pris i Angoulême för årets bästa serie. Jag har ingen aning om filmen är bra men den har hyfsat betyg på IMDB, fast jag tycker nog att den de Vorms man kan se i trailern inte har i närheten av samma överväldigande karisma som seriens version:

Direktlänk 2 kommentarer

« Previous page · Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare