Sagor från Kobrans tid 1: De älskande

9 november, 2014 at 20:31 (Europeiska serier) (, , )

Sagor från Kobrans tid 1 - omslag

(Min scanner har gett upp andan så tyvärr har bilderna lite lägre upplösning än jag skulle önska idag)

Jahapp, på allmän begäran (dvs på 2 av 3s förslag) blev den första serien jag läste i min stora Att läsa-hög Enrique Fernández Sagor från Kobrans tid 1: De älskande; som titeln antyder är det här första delen av två, och den avslutande boken kommer på svenska nästa år enligt förlaget Ordbilder Media.

Ordbilder gillar helt klart Fernández, det här är den tredje boken av honom de översatt till svenska, och hittills har det varit stor variation på dem. Den första, Den glädjelösa ön, var en charmig liten berättelse där den stora behållningen för min del var i de underfundiga varelserna. Den andra, Aurore, var en mytologi berättelse med inuitiska (inuitska?) inslag. Och SfKt1:Dä är en orientalisk saga med drag av Tusen och en natt.

Närmare bestämt handlar den om det unga paret Sian, en fattig flicka som av sina föräldrar säljs till ett hus där rika män köper sig en hustru (eller en slav, beroende på smak), och Ivri, en ung mästertjuv. För att undvika att Sian ska säljas planerar de att Ivri ska smyga sig in till henne och att de ska älska, varpå hennes förlorade oskuld ska göra henne ointressant för köparna.

Tyvärr befinner hon sig på tredje våningen, så när Ivri ska klättra uppför fasaden upptäcker kvinnorna på de nedre våningarna honom och drar in honom till sig…

Så precis som i Tusen och en natt spelar erotik en stor roll i serien, och efterspelet till Ivris äventyr leder också till våldsamheter och krig. Och allt presenteras av en berättare som i klassisk sagostil förklarar vad som händer, kommenterar personerna och vad de gör, vilket gör att det nästan mer känns som en rikligt illustrerad saga snarare än en serie:

Sagor från Kobrans tid 1 - Ivri

Den speciella tonen gör att boken känns ovanlig och personlig, men efter ett tag blir det lite för mycket av det goda, med lite för många ”och sen hände X, och sen hände Y, och sen…”-scener. Själv började jag känna mig lite uttråkad och saknade fokus på personerna snarare än bara den rena handlingen; Ivris personlighetsförändringar (Sian är inte alls med lika mycket, det är Ivri som står i fokus) kom alltför abrupt så att jag inte brydde mig så värst mycket om dem, och de stora känslorna som beskrevs så utförligt och elegant i texten saknade inlevelse.

Varpå Fernández lägger in en sida (nr 24, så knappt halvvägs in i boken) där publiken som lyssnar på sagoberättaren säger ungefär samma sak:

”…Dessutom skulle det vara lättare att hänga med om du lade av med den där högtravande och mässande tonen. Den står mig snart upp i halsen.”

Och jodå, berättaren tar vid sig av kritiken och resten av albumet är på en mycket mer personlig nivå, där vi får följa Ivri och hans nya vän Maluuk när de försöker störta tyrannen Kobra och också eventuellt återförenas med Sian. Istället för att flera år kan avhandlas på en enda sida drar berättelsen också drastiskt ner på takten, och resten av albumet utspelas under någon enstaka dag. Jag hoppas och tror att det avslutande albumet kommer fortsätta på samma sätt.

Med andra ord, manuset är efter en lite trög inledning klart godkänt; om det blir mer än så får vi se när historien är avslutad. Det jag skulle vilja se mer av är ännu mer personlighetsskildring för fortfarande är Ivri inte helt lätt att förstå sig på, och Sian har vi som sagt sett väldigt lite av.

Och teckningarna?

Jodå, som i Fernández tidigare böcker är de med beröm godkända. Här är det framförallt illustrationerna med mycket rörelse som är lyckade, dvs oftast de med Ivri i aktion. Fernández har en stil som ibland kan bli en gnutta stel så därför gillar jag att han här lagt ner så mycket energi på just att skildra rörelse. Som vanligt provar han också diverse olika tekniker i sina teckningar, som att helt undvika sin vanliga målade stil på några ställen; jag misstänker att han helt enkelt tycker att det är roligt att testa olika saker, och pluspoäng för det!

Allt som allt skulle jag säga att mitt slutomdöme om SfKt1:Dä måsta vänta på del 2. Jag gillar teckningarna här, som synes, men vad gäller manuset beror det väldigt mycket på hur Fernández får till avslutningen. Det här albumet som en fristående bok är lite för obalanserat och splittrat, men det finns goda möjligheter att tvåan kommer att fixa till balansen. Tummar hålls!

Direktlänk 4 kommentarer

Hemma igen

8 november, 2014 at 18:37 (Serier)

En och en halv månads resande (varav sista veckan helt utan internet) är nu avklarat. Dags att läsa några av de serier som dykt upp under tiden:

efter_resan

Frågan är vad jag ska börja med…

Om någon är nyfiken på någonting speciellt, hojta till! Annars lär det bli det som känns roligast för stunden :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Statusuppdatering

31 oktober, 2014 at 08:22 (Serier)

Fortfarande på resande fot, och nu kommer det bli en vecka antagligen helt utan internet…

Så recensioner blir det nog tyvärr ont om. Men när jag väl är hemma kommer det nog bli desto flera; jag vet att det dykt upp en stor hög av serier att läsa. Bland annat: Två nya album från Ordbilder, första volymen av Don Rosas serier på engelska, nya volymer av både Juliet Jones & Mary Perkins, Kerascoëts Beauty, Charles Burns Sugar Skull, mer Vinland Saga, med mera, med mera. Med andra ord, massa trevlig läsning!

Men för min del blir det alltså bara lite digitalt närmaste tiden. Jag har snart läst klart Kimagure Orange Road, en trevlig romantik-manga från 80-talet (tror jag), och så håller jag på att plöja igenom Ellery Queen-romanerna kronologiskt från början (har hittills inte lyckats avslöja mördaren innan Queen). Så signing off för en vecka. Om nu inte internet visar sig finnas trots allt :)

Direktlänk Lämna en kommentar

688 sidor cynisk anka

20 oktober, 2014 at 04:13 (Europeiska serier, Serier) (, , )

Canardo 4 - Blodsbröllop

Dagens serie är en serie jag är verkligt svagt för. Inte för att den är så bra utan för att den var en av de serier som gjorde mest intryck på mig när jag läste Epix i dess begynnelse. Varför? Ja, ärligt talat vet jag inte. Kanske för att den var så off, så annorlunda, med den lätt deprimerade och cyniska Canardo i huvudrollen, och samtidigt så typisk för genren franska deckare. Jag vet att Benoit Sokal, mannen bakom serien, är belgare men stämningen är mycket lik böcker som Maigret-böckerna i dess vardaglighet och lätt/mycket försupna titelkaraktär, och franska gangster-filmer som Le Samouraï vad gäller cynism. Kort sagt, den var ett utmärkt exempel på en genre (vanligtvis utan ankor) som jag inte sett i serier förut vilket var precis en av Epix styrkor i början.

Men, som sagt, serien var inte den bästa i tidningen. Faktum är att det egentligen bara är två av album, närmare bestämt nummer 2 & 3, som är verkligt lyckade: Rasputins märke med en psykotisk katt med anknytning till ryska tsarfamiljen som titelns Rasputin, och Den ljuva döden med en döende Marlene Dietrich-kopia i fokus. Båda två har en kanske lite hackigt presenterad berättelse men som kompensation har de stämning i överflöd. Plus en Sokal i högform vad gäller teckningarna, med dova suggestiva men ändå klara färger som gör serien så mycket bättre än vad enbart manuset utlovar.

Hursomhelst, dagens inlägg är föranlett (oooh, det lät byråkratiskt!) av att jag precis läst klart de album som för närvarande finns att hitta som scanlations: Det första svartvita albumet (på svenska som Canardo ger järnet) och nr 1-13 av huvudserien (på franska finns 6 till album). Jag har drygt hälften i fysisk form (svenska-danska-engelska) men är man på resande fot och liten sugen på ank-cynismer så…

Så, hur är det att läsa Canardo så här många år efter att jag första gången såg serien? Ganska trevligt tycker jag allt. Det är fortfarande de inledande fyra albumen som jag tycker är klart starkast, men nuförtiden har jag mer förståelse för de senare albumen än första gången jag läste dem. Styrkan i början beror som sagt mycket på teckningarna: Av någon anledning valde Sokal efter några album att rätt radikalt ändra färgläggning, och tyvärr på fel sätt tycker jag. Den dramatiska looken försvinner och ersätts av en platt och ganska menlös; en mer vardagligt grå så att säga. Det gör serien mycket tråkigare att titta på och det är såklart synd.

Canardo 2 - Rasputins märke

Från album 2, Rasputins märke

Men att läsa alla albumen på en gång som jag gjorde nu gör att jag har mer förståelse för förändringen. För samtidigt som teckningarna blir mer realistiska i sin karaktär (dvs färgläggningen, de antropomorfiska figurerna ser ut som de alltid gjort) så händer samma sak med handlingen. Ett album som Den vita Cadillacen (nr 6) där Canardo besöker en anonym krigszon är en mycket annorlunda berättelse än den (melo)dramatiska Rasputins märke, och faktum är att teckningarna i den senare inte skulle passa bra i den tidigare och vice versa.

Och så fortsätter det; de senare albumen blir mer och mer skitiga vardagsdramer där Canardo träffar på några bensinmacksägare som rånar sina kunder (The Girl who Dreamed of the Horizon), en aupair som blir åtalad för mord på sina arbetsgivare (Innocent), och en sjuksköterska som mördas på det sjukhus han är inlagd på för avgiftning (tobak+alkohol) (The Canal of Anguish). Gråa historier där gränsen mellan de onda och de goda ofta är utsuddad, och Canardo mest går runt som en Colombo i sin rock. Skitig är han och förolämpande mot så gott som alla, men löser fallen gör han, ofta tack vare att han är den enda som är så cynisk att han alltid misstror alla och inte litar på att bara för att du ser och uppträder oskyldigt så är du också det.

Canardo 9 - The Gutter with No Moon

Från album 9, The Gutter with No Moon

Med vissa undantag, som det riktigt roliga albumet A Filthy Little Pile of Secrets där plötsligt en tidsmaskin dyker upp vilket gör att Canardo får chansen att supa till i olika epoker under 1900-talet och träffa på några nazister dessutom :-)

Allt som allt är det som sagt en ganska trevlig serie, men alls inte oundgänglig. Att jag gillar den har sina personliga orsaker, men jag tror nog att man kan tycka om Canardo även som en ny läsare. Men överseende måste man ha med att Sokals manus kan vara både styltiga och fulla av klichéer, och att hans teckningar är rätt stela vad gäller personerna. Om jag vill vara snäll kan jag säga att hans djur ser såpass realistiska ut att de inte har så värst livlig mimik när jag jämför dem med riktiga människor, och att den här sortens historier ska vara klichéartade, det är lite av poängen. Om jag vill vara snäll alltså! ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Caliban och Über

16 oktober, 2014 at 03:38 (Science fiction, Serier, Superhjältar) (, , , , , )

Två korta blurbs idag om två serier som har det gemensamt att det ges ut av Avatar, ett förlag som tyvärr mer och mer verkar specialisera sig på extremt blodiga serier som säljs med hjälp av omslag med en rejält osmaklig blandning av våld & sex. Skälet till att jag trots det ibland läser en del av deras serier är att det ibland är intressanta serieskapare som är inblandade, typ Garth Ennis, David Lapham, Alan Moore med flera. Men, till serierna!

image

Först Caliban, en sju delar lång miniserie skriven av Garth Ennis och tecknad av Facundo Percio som enklast kan beskrivas som en variant på filmen Alien. En rymdfarkost från Jorden råkar på en utomjordisk farkost med som det verkar en död besättning, men när man närmare undersöker saken visar det sig att det inte stämmer. Någon som tror att utomjordingen visar sig vara en gullig typ à la ET som vill hjälpa jordborna?

Det är en besynnerligt torftig serie för att vara Ennis. Kanske beror det på att vare sig allvarlig science fiction eller skräck är någonting som passar honom så bra, med tanke på att jag tycker han är som bäst när han får chansen att skildra jordnära vänskapsförhållanden i en semi-allvarlig miljö (med det menar jag serier som blandar humor och allvar), och det är Caliban långt från.

Det dröjer väldigt länge innan den mer lyckade Ennis tittar fram; närmare bestämt till de sista två numren där serien plötsligt tippar över till att skildra just relationen mellan två av personerna istället för att vara en ospännande skräckis. Men det är alldeles för sent, och det är alltför kort tid för att jag då ska hinna bygga upp en personlig relation till de två, så när serien tog slut var min första tanke ”Jaha, det var det…”. Och eftersom Facios insats inte heller är något uppseendeväckande finns det mycket liten anledning för någon artt läsa den här serien. Våldsam är den, men för att vara Avatar var det mindre guck än vanligt, och faktiskt så gott som helt fritt från sexuellt våld, så det är ju någonting. Fast kanske inte ändå…

Serie två är Über, en fortfarande pågående serie (18 nummer ute, planerat att bli ungefär 60) som är en alternativ historia där Tyskland de sista skälvande dagarna under andra världskriget plötsligt vänder på krigslyckan när ett hemligt projekt att skapa sanna övermänniskor (läs superhjältar) visar sig burit frukt.

image

Det låter förstås som en alldeles ovanligt icke-originell idé med tanke på alla serier med ett liknande tema som funnits, men faktum är att Kieron Gillen (manusförfattare och skapare av serien) lyckas överraska stort. Det som gör serien originell är att övermänniskorna här enbart betraktas som krigsmateriel. Trikåer och ostoppbara hjältar saknas helt; här handlar det om mycket väl definierade och avgränsade krafter som används av soldater i uniform, och militära befälhavare som på bästa sätt försöker anpassa sin strategi för de nya möjligheterna. Egentligen är det helt fel att kalla det här för en superhjälteserie för det är det inte alls; det är istället fråga om en krigsserie med tonvikten på militär strategi, taktik och logistik.

Men också med en hel del politik, där det märks att Gillen läst på noga för att exempelvis integrera atombomben och Manhattan-projektet i sin alternativa värld. Ju fler nummer jag läste av Über, desto intressantare blev den, och det är närmast precis tvärtom mot hur det brukar vara för mig med serier från Avatar (som den vedervärdiga Crossed som jag plågat mig igenom, men vägrar skriva om mer pga dess uselhet). Så hurra för Gillen, det här är ett riktigt bra manus!

Tyvärr är teckningarna oftast desto tråkigare. Huvudtecknare har hittills varit Caanan White, och teckningarna är stålgrått urtrista, med personer som är så gott som omöjliga att se skillnad. White har kanske tre människokroppar+ansikten att välja på för män och en för kvinnor och det är allt; ibland (men oftast inte) har de olika hårfärg och det kan hjälpa. De enda som ser lite annorlunda ut är de som är baserade på riktiga människor, men även de har White svårt med (Hitler ser mycket besynnerlig ut tycker jag). Några av gästtecknarna har varit åtminstone godtagbara så med lite tur får de mer att göra och White mindre i framtiden ;-)

image

Slutomdömet blir: En menlös serie, en på många sätt bra, trots att strategi-resonemangen faktiskt flera gånger fick mig att känna mig som om jag läste ett referat av en runda från GBA-spelet Advance Wars, när det handlade om pansarmännen vs blixtmännen vs de tunga pansarmännen och vem som är starkast/svagast när de möts. Fast Advance Wars var förstås ett väldigt bra spel så okej för det!

PS. Omslagen är dock unisont usla, och i sann Avatar-anda har varje tidning en uppsjö olika omslag, de ena värre än det andra. Lite synd för framförallt Über som på utsidan ser ut som en orgie i muskulösa arier som sliter människor i stycken medan innehållet är mycket bättre än så. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

En studie i rött

9 oktober, 2014 at 04:33 (Serier) (, , , , )

image

En fysisk serie ska jag recensera, Chicago-vistelsen till trots, nämligen Ian Edgintons bearbetning av sir Arthur Conan Doyles klassiska roman En studie i rött, boken som introducerade Sherlock Holmes för världen. Serien, tecknad av INJ Culbard, är utgiven på Apart förlag och jag hann precis läsa den innan jag stack från Stockholm :-)

Först, ett personligt erkännande: Jag älskar Sherlock Holmes som karaktär, och har gjort det ända sedan jag läste böckerna om honom som liten.

- När han dyker upp i moderna versioner, som i BBC-serien med Benedict Cumberbatch i titelrollen eller i de nya Hollywood-filmerna kommer jag garanterat sluka dem (BBC: +++++, trots kitsch och ibland röriga manus; Hollywood: ++++ för första filmen som var bra underhållning, + för den fasansfulla andra filmen).
– När han syns till i ett kort gästspel i Alan Moores League of Extraordinary Gentlemen är det de sidorna som jag minns bäst och tycker bäst om i serien.
– När författarparet Ellery Queen skriver en pastisch-roman med Holmes i huvudrollen läser jag den, trots mitt närmast minimala intresse för deckare.
– Bara jag hör namnet Reichenbach Falls får jag rysningar längs ryggen…

Kort sagt, jag har mycket starka känslor och åsikter när det gäller Sherlock Holmes. Och det inkluderar Doyles egna berättelser (fram till och med The Memoirs of Sherlock Holmes är det ypperlig läsning; sen faller kvalitén snabbt). Plus att jag generellt sett har lite svårt för när man flyttar ett konstverk från ett medium till ett annat, utan större bearbetningar; jag gillar t ex inte Peter Jacksons Ringen-filmer, TV-versionen av Game of Thrones är OK men inte mer, och så vidare. Med det i åtanke, hur klarar sig Edginton/Culbard?

Presentationen av the one and only Sherlock Holmes

Presentationen av the one and only Sherlock Holmes

Jag skulle säga att de klarar sig OK. Det är en rätt knepig berättelse, En Studie i rött. Det som är intressant i originalet är dr Watsons bakgrundshistoria, och beskrivningen av hur han först möter Holmes. Men Holmes själv kommer inte riktigt till sin rätt; deckarintrigen är en smula för enkel och Holmes lösning känns lite väl tillrättalagd, och de sedermera klassiska beskrivningarna av London saknas så gott som helt. Och sen känns det som om Doyle själv är minst lika intresserad av att skildra mormonernas blodiga 1800-talshistoria som att skildra paret Holmes/Watson. Vilket kanske inte är så konstigt för hur skulle Doyle kunna veta hur populära de senare skulle bli, när novellerna skrevs (de är de som är verkligt bra, dvs de två första samlingarna)? Det är med andra ord inte den bästa Holmes-berättelsen, men det är den första så det är inte konstigt att Edginton/Culbard gett sig i kast med den.

Edginton gör sin del på ett kompetent sätt. Det är som sagt en lite platt historia som är intressantast som grunden för det som komma skall, och Edginton berättar den rakt upp och ner, mycket trogen originalet. Jag saknar kanske lite av Doyles känsla för det överdrivet dramatiska, de nästan gotiska inslagen i sekvensen om mormonerna, men den brister ligger kanske mer hos Culbard än Edginton. Möjligen skulle Edginton kunna gjort en mer drastisk bearbetning av manus, med mindre text och mer dramatisk presentation av framförallt mormon-delen; det skulle eventuellt ha gjort mig gladare (om det gjorts bra, det vill säga…) men det skulle onekligen ha gjort serien mindre Doyle-lik med tanke på Doyles huvudsakligen rättframma prosa.

Culbard har jag en mer kluven känsla inför. Det jag tycker om
är den generalla stilen på teckningarna; den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att jag uppskattar den här sortens lite kantiga teckningar med klara färger, som i Chew, Powers, 2 Guns, med flera andra serier. Men Culbard får som nämnts härovan inte riktigt till stämningen i den mer action-inriktade episoden med mormonerna, och har svårt med ansiktsuttrycken tycker jag. Ta till exempel den här rutan, där teckningen inte stämmer så bra överens med texten:

image

Pluspoäng för stilen, minuspoäng för detaljhantverket, således.

Som ett totalomdöme skulle jag säga att En studie i rött lämnar mig med i princip samma känsla som när jag läst romanen: En OK förströelse, men det som lockar är framtiden, det som kommer efter. Jag vet inte om Edginton/Culbard gjort fler Holmes-serier men jag skulle gärna läsa dem, och om så är fallet tror jag det skulle vara lättare att bedöma hur skickliga de är om jag finge se deras version av de bästa novellerna :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

The Walking Dead: Jägarna

4 oktober, 2014 at 18:12 (Serier) (, , , , )

The Walking Dead 11 - omslag2

Jag önskar jag vore lite bättre på att stå ut med att ha samlingar av en serie i olika utgåvor, men när jag väl börjat köpa en serie i en viss utgåva så kommer jag antingen fortsätta köpa samma version eller sluta köpa den. Jag är ingen samlare, jag köper bara serier jag mer eller mindre läser omedelbart och som jag tror är bra, men att ha se en inbunden, en icke-inbunden, en liten, en stor samling med samma serie i bokhyllan är svårt. Mycket svårt. Och ibland leder det till suboptimala läsupplevelser.

Case in point: Elfte svenska samlingen av Robert Kirkmans braksuccé The Walking Dead,  Jägarna, som precis kommit ut på Apart förlag. Första gången jag läste någonting av serien var det efter att ha köpt den första Omnibus-boken: 24 nummer av tidningen samlad i en inbunden bok i storformat. Jag gillade serien och har därför fortsatt att köpa Omnibus-böckerna (den femte kommer ut i december), men allteftersom har jag insett att det var ett dåligt val av mig.

Det innebär att det går två år mellan nya volymer vilket gör att jag hinner glömma mycket av vad som händer, men framförallt betyder det att när jag väl läser nya episoder blir det alltför mycket svartsynthet och elände. The Walking Dead är en sällsynt deprimerande serie (det är medvetet, såklart) och två års samlad produktion i ett svep är lite för mycket för mig; jag riskerar att koppla bort känslorna istället för att dras med i vad som händer.

Jag kom att tänka på det när jag läste Jägarna. När jag startade var jag bara halvsugen på att läsa eftersom jag som sagt kan känna mig lite trött på nedslående zombieläsning, men det blev det ändring på. Här, i en bok som samlar sex nummer av tidningen, visar The Walking Dead sig från sin allra bästa sida. Det är en avslutad berättelse den här gången, om mötet med några andra överlevare som valt ett helt annan sätt att klara sig, samtidigt som huvudpersonernas liv fortsätter att (d)evolvera: Rick, som mer och mer blivit någon som helt utan skrupler gör allt för att han och hans nära ska överleva, börjar visa drag av att också sätta sig till doms över andra, att inte bara längre vara hänsynslös utan också dömande. Carl fortsätter att anpassa sig och gör sitt bästa för att härma sin far, oavsett priset.

The Walking Dead - Jägarna - Beslut

Så kort sagt är Jägarna en alldeles utmärkt lagom dos av The Walking Dead, med en längre berättelse som klaras av, och bihandlingar som tas väl om hand. När jag läste den här på engelska för några år sedan, som en del av den tredje Omnibus-samlingen, så gjorde den inget större intryck på mig, det var bara ytterligare en svart episod i boken. Men som fristående berättelse fungerar den mycket bättre, och detaljer som Dale och Andreas förhållande blir mycket intressantare.

Men det är klart, The Walking Dead kommer aldrig bli en serie som gör mig på gott humör av att läsa; den dagen det händer är dagen som serien hoppat över hajen ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Thorgalkrönikan

1 oktober, 2014 at 22:01 (Europeiska serier, Science fiction) (, , , )

Thorgalkrönikan 1 - omslag

Yay, första volymen av en ny samlingsserie från Cobolt! Efter deras Linda och Valentin-böcker är det nu dags för Thorgalkrönikan, en serie som samlar manus-författaren Jean Van Hamme och tecknaren Grzegorz Rosinskis serie om vikingen Thorgal, kronologiskt från början. Utformningen påminner en hel del om LoV-böckerna (inbunden, utmärkt tryck, cirka 160 sidor) men den här gången utan utländsk förlaga (LoV-samlingarna är en ursprungligen fransk utgåva).

Och en serie som jag själv aldrig egentligen läst, förutom någon ströepisod här eller där. Det har varit nära flera gånger att jag gett mig på den på allvar men det har aldrig blivit av av diverse skäl, bland annat att jag inte vetat hur jag ska läsa serien. Vilken utgåva? Vilken ordning? Går det att få tag på allt? Well, nu vet jag precis var jag ska börja :-)

Så för den som liksom mig inte vet något om serien utspelar den sig alltså under vikingatiden, men med inslag av fantasy och science fiction. Det var med tvekan jag taggade det här inlägget som sf eftersom jag inte vet hur mycket av det inslaget som kommer längre fram, men här är det iallafall mycket blygsamt med teknik men desto rikligare sprinklat med magi. Thorgal är en utböling, en som inte hör till någon specifik vikingastam, och därför uppskattar inte hans älskade Aaricias far hans uppvaktning av sin dotter. I den här boken är det just deras förhållande som kickar igång berättelserna; vi får väl se om det fortsätter på samma sätt eller om Aaricia kommer försvinna ur handlingen längre fram…

Alltnog, detta är bakgrunden till in media res-inledningen vars första sidan följer här:

Thorgalkrönikan - Intro

Handlingen igång utan några krusiduller alltså, och så fortsätter det i hög grad: Det är aktion för hela slanten, där Thorgal hjälper förslavade vikingar och inuiter att störta sina tillfångatagare, där Thorgal och Aaricia (jag håller hela tiden på att skriva Alicia, det faller sig så mycket naturligare som namn) råkar på en by som styrs av magiker som tvingar Aaricia att bli drottning, där Thorgal stöter på ett Eden under den arktiska isen. Det är fartigt och mycket kompetent skrivet, även om man nog inte ska syna handlingen för mycket i sömmarna eftersom det finns en del obegripliga inslag här och där. Det viktiga här är underhållningen, och den delen klarar Van Hamme av bra.

Att serien också ursprungligen publicerades som fortsättningsserie med korta kapitel gör också sitt till för att farten hålls uppe; varje kapitel behövde ju ha tillräckligt med handling för att bli spännande. Risken med det är att tempot blir för upptrissat, utan andningspauser, men så är det inte här utan balansen upprätthålls hela tiden. Det jag saknar är en intressantare personskildring, men som jag nämner längre fram finns det goda skäl till att den är bristande här så med lite tur blir det bättre med det i de senare serierna.

Rosinskis teckningar är också intressanta att se. De är mycket typiska för 70-talet, och så polack han är påminner de en hel del om andra franska serier från samma tid. Till och med drag av Mézières som jag la märke till efter att så nyligen läst Linda och Valentin; inte så att någon av dem härmat varandra, bara att de uppenbart är samma andas barn på samma sätt som Mézières ibland påminner en hel del om tecknare som Druillet. Samma sak gäller för färgläggningen som också känns väldigt tidstypisk i färgskalan och sin blandning av realism och impressionism där vissa sidor har naturtrogna färger rakt upp och ner medan andra har helt stämningsberoende färger. Det känns som om de senare sidorna här går åt det realistiska hållet allmänt sett, och som med mycket annat här får jag helt enkelt se hur det blir med den saken (de som redan läst mer av Thorgal vet redan men för mig får det bli en överraskningen!).

Jag skulle vilja säga så här: Det här är en bra äventyrsserie av klassiskt slag, så jag förstår att den blivit populär och publicerats i exempelvis Fantomen flera gånger. Hittills, dvs efter de serier som ingår i den här boken, kan jag inte säga vad serien egentligen är för någonting vad gäller speciella särdrag eftersom de 156 sidorna är lite spretiga. Det är inte så konstigt eftersom Van Hamme och Rosinski enligt förordet inte själva visste vad Thorgal var för en krumelur egentligen, så här har hans personlighet ännu inte satt sig och därför känns serierna en smula generiska. Men som sagt, det flyter ändå på bra och jag hade mysigt när jag läste den så jag ser fram mot de kommande samlingarna, och mot att få reda på hur serien utvecklar sig :-)

En av de mer ambitiösa sidorna, från den sista episoden i boken

En av de mer ambitiösa sidorna, från den sista episoden i boken

Direktlänk Lämna en kommentar

Äganderätten måste ständigt omförhandlas

30 september, 2014 at 00:00 (Svenska serier) (, , )

Äganderätten måste ständigt omförhandlas - omslag

Cool! En till bok från Apart skriven av Pär Thörn, manusförfattaren bakom förra årets strålande bok Ordningen upprätthålls alltid som kanske är den svenska serie från 2013 som gjorde störst intryck på mig.

Den här gången heter boken ifråga Äganderätten måste ständigt omförhandlas, en titel med likalydande klang och kraft som den tidigare. Men innehållet är annorlunda organiserat: Istället för kort-korta serier om några få sidor är det den här gången en längre berättelse om 62 sidor, tecknad av Lars Krantz (flitig i höst, har beställt hans lika nya Den Svarta Jorden men kommer nog inte hinna få den innan jag åker utomlands och jobbar en månad, så recension lär dröja). Och dessutom är det inte en serie i klassisk bemärkelse, utan snarare en bilderbok alternativt en mycket rikligt illustrerad novell.

Historien följer en SS-knivs färd bakåt genom tiden, och med början i dagens Sverige får vi se hur nazismen levt vidare och gnagt sig in i hela det västerländska samhället: Alltid närvarande, alltid potent. Tidigare ägare skildras på något uppslag eller två, som den socialdemokratiska samlaren av nazi-symboler eller den känslokalla satanisten. Kniven själv har sällan en uppgift, den är ”bara” symbolen för någonting ont och sjukt som genomtränger världen.

Det handlar inte om att människorna som kommer i kontakt med dem ska straffas för att de intresserar sig för nazismen, för även om de flesta verkar ha liv av den eländigare sorten är det tydligt att det gäller de allra flesta i Thörns värld. Om man inte redan märkte det när man läste Ordningen upprätthålls alltid så är det inte direkt en positiv bild av vår värld och människorna som Thörn har; att det går dåligt för de flesta personer vi läser om beror enbart på att det är så världen är. Nazismen och dess symbol i form av en kniv är inte orsaken till det onda/dåliga, den är ett symptom som ständigt måste bekämpas, även om det är en hopplös kamp.

Lars Krantz teckningar där de hårda svart-vita kontrasterna aldrig visar upp den minsta gråa ton passar givetvis förträffligt till en berättelse där det inte heller finns minsta tillstymmelse till nyanser. Jag gillar hans stil mer och mer när jag ser den. Det finns drag av tecknare som Charles Burns, även om Krantz är betydligt mer okontrollerad, men framförallt är det hans egen som är hur lätt som helst att känna igen. Framförallt tycker jag den fungerar bra för råa historier som den här, och ju skitigare miljö desto bättre.

Äganderätten_uppslag-12

Så ja, Äganderätten måste ständigt omförhandlas är också den en mycket läsvärd bok. Men den är inte riktigt lika vass som Ordningen upprätthålls alltid. Jag tycker att Thörns obarmhärtiga stil gjorde sig bättre när historierna var så korta att de bara var glimtar från ett liv, ett blixtnedslag som kortvarigt belyste en människa. Här, när historien blir längre, förlorar berättelsen lite av sin kraft. Visserligen är varje person bara med på några få sidor här med, men i och med att jag alltid vet hur det kommer gå i nästa berättelse (den kommer sluta med att kniven dyker upp hos den person jag nyss läst om) så saknas känslan av överraskning från den tidigare boken. Att läsa Ordningen upprätthålls alltid var som att plötsligt befinna sig på den förlorande sidan i en boxningsmatch där knockoutslag följde på knockoutslag, alla från oförutsägbara vinklar, medan jag här ser slagen i förväg och hinner förbereda mig på dem. Plus, det måste jag också säga, jag saknar lite av den språkliga magin från den förra boken, med de suggestivt upprepade stroferna som återkom gång på gång.

Men, som sagt, läs boken, det förtjänar den. Sen tycker jag också att det är roligt att den finansierade via crowd funding, ett finansieringssätt som jag hoppas kan leda till att fler udda serier kommer ut. Och snygg är den också, den här inbundna boken, tryckt i 1000 exemplar varav 666 finns till försäljning (nummer 30 fick jag)!

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Söndagssidor, volym 2

28 september, 2014 at 22:12 (Dagspresserier) (, , , )

Gasoline Alley Sundays 2

Dark Horse fick ur sig samlingsvolym nummer 2 av både Gasoline Alley och Alley Oops söndagssidor väldigt snabbt; det var knappt att jag hann läsa volym 1 av respektive serie innan den andra dök upp känns det som. Därför är det lite oroväckande att volym 3 inte blivit utannonserad för någon av dem. Det kan vara så enkelt att de vill avvakta för att se hur böckerna säljer vilket är förståeligt, men jag hoppas verkligen att framförallt Gasoline Alley fortsätter att komma ut eftersom det är en väldigt underhållande serie :-)

Hur som, några ord om mina känslor efter att ha läst de här böckerna med:

  • Alley Oop är fortfarande rätt seg, med alltför enkel handling
  • Foozys rimmande blir inte mer uthärdligt med tiden
  • I de sista fem sidorna av Alley Oop-boken dyker tidsmaskinen äntligen upp, så när (om?) nästa bok dyker upp finns det hopp om roligare läsning
  • Gasoline Alley är en fantastiskt trevlig serie: Den är charmig/rolig/vardaglig/fantasifull i en underbar blandning
  • Det ska bli spännande att se söndagssidorna i nästa bok, när Walt och Phyllis har gift sig; i den här boken har episoderna antingen Skeezix i ensam huvudroll eller tillsammans med Walt och jag undrar om det kommer fortsätta så
  • Om Alley Oop var lite trög att komma igenom tog däremot Gasoline Alley slut alldeles för snabbt; jag saknade serien så mycket att jag nu börjat läsa om dagsseriesamlingarna från början (de är också hur trevliga som helst, synd bara att Drawn & Quarterly inte kunnat hitta bättre förlagor*)
  • Både böckerna är otroligt inbjudande att sitta och bläddra i, med det stora formatet och de färgglada sidorna

Som sagt, nu återstår bara att se om Dark Horse fortsätter med samlingarna; tummar hålls (och en av dem lite hårdare)!

 

*: Drawn & Quarterly är extremt noga med design och utformning av sina böcker, men när jag känner mig cynisk misstänker jag ibland att deras nostalgi förblindar dem en smula. Se på deras John Stanley-böcker till exempel, vars yttre design visserligen är genomtänkt men som knappast lär locka några läsare som inte redan vet vad det är för serier och gillar dem, och vars inre i alltför hög grad försöker frammana en nostalgisk känsla av att läsa gamla serier istället för att på bästa sätt presentera bra serier. Ibland finns det skäl för att använda gulnat papper och icke-retuscherade scans av originalserierna eftersom det kan bli alltför grällt och okänsligt med kritvitt papper när färgerna aldrig varit avsedda för det, men här går man till överdrift. Och på samma sätt undrar jag om inte den icke-existerande retuscheringen av Gasoline Alleys dagsstrippar kan bero på att man snarast velat understödja intrycket av att det här är lämningar från en svunnen era. Seth (som designat GA-böckerna) har ju flera gånger visat att för honom är nostalgin viktigare än de faktiska serierna, som hans design av Fantagraphics Snobben/Peanuts-böcker som är betydligt mer nedtonad och dyster än serien själv, eller när han i ett långt förord till just en av John Stanley-böckerna (Thirteen, Going on Eighteen) visar att han inte ens har läst samlingen han skriver om när han ger helt felaktiga uppgifter om serien; jag misstänker att han snarare skriver om serien som han minns den än som den faktiska serie det är.

Direktlänk 4 kommentarer

« Previous page · Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare