China Miévilles Dial H

6 april, 2014 at 22:44 (Superhjältar) (, )

Dial H 1 - cover

Knackig början. Liten uppryckning. Riktigt knackigt slut.

Ungefär så kändes det att läsa den rätt kortlivade DC-titeln Dial H, en ny version av den äldre serien Dial H for Hero som jag aldrig läst (eller åtminstone inte har något som helst minne av att ha läst). Den handlade om en mystisk petmoj som om man slog numret som motsvarar ordet HERO (amerikanska nummerskivor har bokstäver vid varje siffra) så förvandlades den som slog numret temporärt till en superhjälte. Alltid med nytt namn, alltid med nya krafter. Rätt fånig setup alltså men 2012 återupplivades idén alltså med titeln Dial H, med författaren China Miéville som manusansvarig.

Och Miéville är hela skälet till att jag gav serien en chans. För den som inte vet det är han en uppburen sf/fantasyförfattare; själv tycker jag att hans böcker Perdido Street Station och The Scar hör till det absolut bästa man kan läsa i genren. Barocka, svårgenomträngliga, överlastade och nästan löjligt ambitiösa är de en kamp att komma in i och igenom, men det är värt mödan. Sen har han skrivit en del andra romaner som inte är lika imponerande, där de positiva delarna saknas och bara de ansträngande finns kvar. Så extremt hög högstanivå men nästan lika extremt låg lägstanivå.

Därför hade jag väntat mig någonting rejält att bita i när jag började läsa serien. Om det skulle vara bra eller dåligt visste jag såklart inte men jag räknade definitivt med någonting ovanligt. Så gissa om jag blev besviken när Dial H visade sig vara en rätt medioker Grant Morrison light-historia. Superhjältarna som frammanas via nummerskivorna är menade att vara bisarra och löjliga/roande, med namn som Boy Chimney (hans skorstenshatt spyr ut rök som kan göra nästan vadsomhelst) eller Cock-a-Hoop (ett tupphuvud med kraftfulla armar/vingar vars kropp är en hula-ring), men det räcker aldrig till någonting mera än på sin höjd ett småleende.

Dial H - Cock-A-Hoop

Efter några nummer fick jag dock ett litet hopp om att det kanske skulle kunna fungera som tanklös förströelse, när Miéville presenterat de två huvudpersonerna och fått igång en liten story med dem med, där de smågnatas om vem som ska få använda petmojen härnäst. Men tyvärr tas handlingen sen över av en konspiration där det visar sig att telefoner ända sedan begynnelsen bara varit ett medel för varelser från en annan dimension att ta över jorden/universum, och att det finns mängder av andra skivor som man kan slå fram andra saker än hjältar med, och så vidare.

Den här huvudstoryn känns aldrig intressant och allting som bara som några ovanligt tråkiga nummer av Morrisons gamla Doom Patrol. Fast Morrison hade klarat av hela storyn på sådär 4-5 nummer medan Miéville behöver 16 för samma sak (sedan lades titeln ner). Dessutom lyckades Morrison (oftast) med att mitt i anarkin också berätta en historia som gick att följa med i, medan Miévilles historia är rörig på helt fel sätt, både vad gäller manus men minst lika mycket vad gäller teckningarna där det är mer regel än undantag att jag inte har en susning om vad som pågår i de sista numren, där så gott som alla har petmojar och oupphörligen byter utseende och krafter.

Dial H - Mess

För några månader sedan klagade jag på Jeff Lemire och att hans Animal Man kändes som en trött version av gamla Vertigo-serier. Det står jag för men jag måste ändå säga att samma kritik är än mer motiverad när det gäller Dial H: Det här är ingenting annat än en dålig Vertigo-serie som anammat alla klichéer förlaget en gång drogs med. Och som pricken över i vad gäller den jämförelsen står dessutom Brian Bolland för omslagen. Inget fel på dem, Bolland är styv på omslag, men behövde man verkligen påpeka så tydligt var inspirationen till Dial H kommit ifrån?

Direktlänk 2 kommentarer

Adventures of Superman

12 mars, 2014 at 21:31 (Superhjältar) (, , )

Allt var inte eländigt med DCs The New 52-reboot, även om det kändes så ibland. En trevlig titel som startats efter rebooten som jag precis upptäckt är Adventures of Superman, en veckovist utkommande digitalt publicerad serie där allsköns serieskapare får göra sin version  av Stålmannen.

Adventures of Superman - Jordan & Rossmo

Stålmannen försöker argumentera med Bizarro på ett ”logiskt” sätt; Justin Jordan (manus) och Riley Rissmo (teckningar)

Jag har ännu inte läst alla nummer, bara 1-30 (det blir ju rätt många med en så pass frekvent utgivning), men ärligt talat är det på många sätt den bästa nya enkla och raka superhjälteserien jag läst på länge. Med ”enkel och rak” menar jag att den inte på något sätt försöker vara någonting mer komplicerat eller djupare, och att den precis lika gärna skulle kunnat publiceras för 30 år sedan som idag, och ibland kan det vara trevligt till omväxling med andra nya serier i samma genre som har en helt annan ambitionsnivå (som exempelvis Thor – God of Thunder som jag skrev om nyligen, en mycket bra superhjälteserie men upplagd på ett helt annat och ojämförbart sätt).

Många av numren är fristående, men det finns också några kortare följetonger på 2-3 nummer. Och alla är uppfriskande fria från att behöva vara en del av DCs mainstream-universum, vilket betyder att det inte finns några krav på att behöva anpassa handlingen så att den stämmer överens med vad som sker i andra tidningar. Istället kan författarna (det finns ingen fast författare eller tecknare utan det är ständigt nya konstellationer som får chansen) koncentrera sig på att berätta precis den historia de vill vilket ofta leder till förvånansvärt personliga små berättelser.

Jag har skrivit om svårigheten med en fiktiv karaktär som Stålmannen förut: Hur göra en berättelse spännande när huvudpersonen i princip är allsmäktig? Här löser de flesta problemet genom att inte fokusera på ”Kommer han att fix kakan?” utan istället göra serier om exempelvis en stressig morgon i Stålmannens liv, en liten flicka som skriver ett fanbrev till honom, en sekt som dyrkar honom och där alla medlemmarna bestämmer sig för att samtidigt hoppa ut genom fönster för att tvinga honom att rädda dem och därmed bevisa att han kan betvinga döden, med mera. Och eftersom sidantalet (oftast) är begränsat till ett drygt tjugotal spenderas ingen tid med att beskriva någon komplicerad bakgrundshistoria eller dylikt; det är pang på, in medias res, inga krusiduller, som gäller.

Adventures of Superman - Lapham

Stålmannen-sektens grundare (av David Lapham)

Om man som jag läser en bunt av tidningarna (eller vad man nu ska kalla dem med tanke på att de är helt digitala; ”numren” kanske är bättre?) kan det nästan bli lite för hetsigt och okomplicerat men med ett lite lugnare lästempo är det bara skönt att se serier som är helt koncentrerade på en sak, nämligen att berätta sin historia utan sidospår eller distraktioner. Det kan så klart göras på bra eller dåliga sätt, men i AoS tycker jag att serieskaparna nästan alltid drar åt det bra hållet. Faktiskt tyckte jag inte någon av dem var direkt dåliga, även om det var något flernummers återberättande av en episod precis innan Stålmannen officiellt ”kom ut” som superhjälte som kändes lite tradigt eftersom jag läst den berättelsen så många gånger förut.

Sen är det också för egen del, som en som läser många serier digitalt, kul att läsa serier som är gjorda för just det formatet. Som här där serierna alla är i liggande format (en trevlig omväxling som ofta känns otymplig i tryckt format i vanligt serietidningsutförande eftersom man måste vrida tidningen) och givetvis ser bra ut på paddan eftersom tecknaren vetat att det är där serien kommer att läsas. Stilen varierar vilt men precis som med manusen var ingen riktigt dålig även om del var lite intetsägande.

Det händer inte precis varje dag att jag läser en alldeles normal gammeldags superhjälteserie med en lika gammeldags huvudperson som är genuint trevlig att läsa men desto roligare när det sker. Adventures of Superman känns väldigt sympatisk med sin opretentiösa inställning och sin avkopplade inställning till det normala gravallvaret när det gäller saker som continuity och liknande, och med serieskapare som (ofta) tar tillvara på möjligheterna som därmed finns.

Adventures of Superman - Lemire

En dag av lekar är slut (Jeff Lemire)

PS. Det ska också sägas att jag var förtjust i den här typen av Stålmannen-historier redan som liten; jag har nämnt förut hur mycket jag gillade The Private Life of Clark Kent-biserierna från 70-talet som oftast var rena slice of life-berättelser om en 30-årig rätt tråkig man med ett mer spännande alter ego. Så pass mycket gillade jag dem att jag för ett tag sedan letade upp alla avsnitt av serien i digitalt format och satte ihop en alldeles egen privat digital bok av dem, när jag vill läsa dem igen. Ärligt talat är de flesta rätt dåliga men som sagt, jag är ändå svag för dem. Så när en titel à la Adventures of Superman med bra genomförda liknande serier (men mer dragning åt The Private Life of Superman, visserligen) dyker upp ska man kanske ta mitt ros med några nypor salt :-) DS.

Direktlänk 3 kommentarer

Serieskapare, bliv vid din läst: Jeff Lemires Animal Man

19 februari, 2014 at 22:15 (Superhjältar) (, )

Animal Man 17 - cover

Vet ni den där känslan man kan få när man läser någonting att här, precis här, har kreatören hittat hundraprocentigt rätt? Dvs skapare, ämne och framställning känns som gjorda för varandra och resultatet är underbart att läsa. Som exempelvis Rumiko Takahashi med Maison Ikkoku, Vernor Vinge med A Fire Upon the Deep, eller George Herriman med Krazy Kat; alla tre bra författare/tecknare rent generellt sett, men ingenting de gjort är egentligen i närheten av lika bra som de tre nämnda verken där alla bitar faller på plats.

Sen finns det tyvärr också motsatsen, dvs generellt sett bra kreatörer som hittar ämnen som de verkligen inte passar för…

Som ni nog förstått handlar dagens inlägg om det senare, närmare bestämt om Jeff Lemires Animal Man. Jeff Lemire som gjort många utmärkta indie-serier och även serier som Sweet Tooth, en förträfflig DC/Vertigo-serie som jag skrev om förra året, blev i samband med DCs nystart av sina tidningar för drygt två år sedan anlitad för att bland annat skriva superhjälteserien Animal Man. Tanken var nog god: En quirky superhjälteserie för en quirky författare.

Men tyvärr har det visat sig att Lemires superhjältar är väldigt mycket tråkigare än hans andra karaktärer och att hans historier om dem inte är bättre de heller. Animal Man blev känd för en bredare läsarkrets på 80-talet då Grant Morrison började skriva den (senare författare inbegriper Milligan och Delano), men den hade legat nere flera år när Lemire tog vid. Fria händer med andra ord att göra vad han ville med Buddy Baker, men sorgligt nog har serien enbart känts som en mycket smaklös soppa kokad i den mest generiska Vertigo-stil à la 80-talet man kan tänka sig.

Återigen får Buddy Baker problem med sina krafter. Återigen ska det flummas om The Green (växtrikets spirituella hemvist med Swamp Thing som dess avatar), The Red (djurrikets dito med Buddy som dess avatar), och nu med det fantasifulla (not) tillägget The Rot (med en deprimerande ickeöverraskande avatar) som invaderar floran och faunan. Återigen med Buddys fru Ellen som är arg på Buddy för att han låter sitt arbete som superhjälte gå ut över familjen*. Återigen ska det vara cross overs med andra lite mer udda superhjältar (Swamp Thing, John Constantine, Frankensteins monster) som tröttsamt följer cross over-mallarna till punkt och pricka.

Animal Man - Gnat

Varianter på den här sidan kan man läsa i typ vartannat nummer av Animal Man. Om man vill!

Det är faktiskt fasansfullt meningslöst att läsa, och inte är det roligare att titta på heller med teckningar som också ser ut som om de grävts upp ur något 25 år gammalt Vertigo-arkiv. Av Lemires egensinniga stildrag i manus till sina icke-superhjälteserier finns inga spår; så totalt saknas de att jag nästan har svårt att tro på att det här är samma person som skrev Sweet Tooth, Essex County med mera. Framförallt är det skumt med tanke på Sweet Tooth som är just det Animal Man inte är: En modern Vertigo-serie i personlig stil.

Och ännu mer deprimerande är det att serien blir sämre med tiden; i de allra första numren finns det lite mer fantasi, lite mer egensinnighet, så att jag hoppades att Lemire bara inte var riktigt varm i kläderna ännu och att det skulle bli bättre. Men istället gick utvecklingen åt rakt motsatt håll :-/

Så varför är jag så säker på att det är just superhjältar Lemire har problem med och borde undvika? Kan inte just Animal Man råka vara ett undantag, och att det inte är superhjältar generellt som Lemire inte kan skriva om?

Well…

Förutom Animal Man har Lemire också varit flitigt anlitad av DC för andra superhjälteserier som Constantine, Justice League Dark med flera. Och, tja, de är lika trista de med :-)

Animal Man - Cross over

Woohoo! Ett cross over-uppslag!

* Ärligt talat, jag står inte ut längre med klagande respektiven i superhjälteserier som gnäller oupphörligt och fullständigt orättfärdigt över att hjälten/hjältinnan (ok, så gott som altid hjälten) utsätter familjen för fara/borde sluta som superhjälte när det inte på något sätt går att undvika. Det är en så tröttsam kliché som används oupphörligen för att göra serien mer ”realistisk” och för att visa att joho då, hjälten/hjältinnan har alldeles vanliga vardagsproblem, hen med, att jag får lust att skrika åt författaren att Nu.Måste.Hen.Sluta.Med.Det!

Direktlänk 2 kommentarer

Thor – God of Thunder

9 februari, 2014 at 21:57 (Serier, Superhjältar) (, , )

Thor - God of Thunder - Cover 18

Hur mycket av Marvels Thor har jag läst förut? Bra nära noll. En del av Walt Simonsons run (The Ballad of Beta Ray Bill, närmare bestämt), och strönummer/gästspel här och där. Simonsons serie var helt OK, men i övrigt har jag inte varit imponerad av Thor i Marvels tappning. En rätt ointressant tolkning av asaguden IMHO som kändes omväxlande fånig, med vikingen i nutid, och överdrivet allvarlig, med bombastiska repliker skrivna på fejkat gammeldags språk. För ett tag sedan fick Journey Into Mystery, med Loke i huvudrollen, mycket beröm men jag la ifrån mig den efter ett par nummer eftersom jag tyckte den var alldeles för svårgenomtränglig.

Men så, för någon vecka sedan, blev jag nyfiken på titel Thor – God of Thunder, i och med dess 18:e nummer. Skälet? Tecknaren, Das Pastoras, som är en gammal favorit, en spansk tecknare med en väldigt snygg stil. Och sen såg jag att den som stod för manus var Jason Aaron, mannen bakom den suveräna Scalped. Med andra ord, dags för ett nytt försök med Thor :-)

Thor – God of Thunder tar god tid på sig (precis som Scalped, nu när jag tänker på det). Den första historien sträcker sig över elva nummer trots en egentligen väldigt enkel storyline: Gorr, en man som behandlats illa av gudarna, kommer över ett uråldrigt vapen med vars hjälp han börjar döda gudar, med det slutgiltiga målet att helt utrota dem. När hans väg sammanstrålar med Thors binds deras öden samman i en intrikat härva som tar tusentals år att reda ut.

Det är en oväntat tankeväckande historia som Aaron satt samman här. Den har uppenbart två tydliga mål: Dels att sätta upp en bakgrund till vad som lär bli seriens huvudtema, nämligen hur Thor förhåller sig till vad det innebär att vara en gud vad gäller moraliskt ansvar för människorna, och dels för att introducera de tre huvudpersonerna för läsaren.

För Aaron har den smått geniala idén att inte nöja sig med att skildra dagens Thor, dvs den som är djupt rotad i Marvels universum och det redan nämnda ibland smått löjeväckande gravallvar, utan han skildrar också en yngre Thor, under vikingatiden, som helt lever för att supa, slåss, och lägra kvinnor, och en äldre Thor, långt in i framtiden, som blivit den nya allfadern med allt det innebär av ansvar. De tre möter alla Gorr och reagerar på olika sätt på hans framfart, och de måste tillsammans hjälpas åt att stoppa honom.

Det låter säkert som en typisk superhjälteserie med tidsresor, med övergripande idé att om en Thor är cool måste tre vara supercoolt! Och visst finns den tanken här med, men mer handlar det om de tres olika position i livet och hur mycket/lite de reflekterar över vad de gör och hur det påverkar världen omkring dem.

Så beröm till Aaron för vad som är en mycket lovande början på en serie. Den nästa längre episoden, om ett inbördeskrig hos mörkalverna, tyckte jag först kändes lite väl klichéartad med en ny (i brist på bättre ord) superhjältegrupp med en representant för varje folkslag, ledda av Thor, som försöker stoppa kriget. Men när den var slut hade Aaron igen överraskat; historiens moraliska frågor knyter an till de i Gorr och jag misstänker att Thor kan räkna med en svår kamp med sitt samvete i framtiden där frågor som när ändamålet helgar medlen, och hur makt korrumperar (med andra ord, teman som känns igen från Scalped, igen ;-) ).

Ok, det var ungefär 600 ord om manuset, men det var ju ursprungligen teckningarna som gjorde mig nyfiken på serien.

Thor - God of Thunder - Ribic

Ribic

Esad Ribic är huvudtecknaren och det med den äran. Hans halvmålade stil med heroiska vinklar och poser fungerar perfekt när det gäller att skildra gudarnas göranden. Den är snudd på kitschig men håller sig på rätt sida om gränsen, delvis tack vara den utmärkta färgläggningen av Ive Svorcina. När det mitt i numren om Gorr dök upp ett gästnummer av andra tecknare blev serien omedelbart mycket sämre; Aaron/Rbic/Svorcina känns helt enkelt som ett närmast perfekt sammansatt team för den här serien.

Sen var det förstås det där numret av Das Pastoras också, nummer 18. Och jajamensan, det var ett nöje att läsa det med. Det fristående numret fungerar så pass bra att läsas även utan att ha läst numren innan att jag faktiskt tror att om jag börjat med att läsa det så hade jag nog blivit nyfiken och läst de andra också.

Jag gillar Thor – God of Thunder. Av vanliga Marvel har hittills synts mycket lite och det tror jag är bra; det här är mycket närmare asarnas Tor än superhjältarnas Tor och det gör serien intressantare och ovanligare. Ribics teckningar är utmärkta och Aarons manus är riktigt bra det med, med enda svaghet just de superhjälteaktiga inslagen; Aaron är bättre när det handlar om moral, etik, filosofi än när det handlar om övermänskliga varelser som pucklar på varandra.

Thor - God of Thunder - Das Pastoras

Das Pastoras

Direktlänk 6 kommentarer

Två niter

23 januari, 2014 at 23:30 (Manga, Superhjältar) (, , , , )

Jo, ja, det blir inte så bra serier idag. Tyvärr. Men å andra sidan lovar jag att skriva väldigt lite om dem!

Takasug-san's Obento - Cover

Först ut, det japanska bidraget: Takasugi-san’s Obento av Nozomi Yanahara. Det här lät som en småtrevlig bok om Harumi, en 31-årig man som en dag hastigt och lustigt blir förmyndare för sin 12-åriga kusin, Kururi. Kururi är tystlåten och inte så social (inte så konstigt med tanke på att hennes mamma just dött, och hennes pappa aldrig funnits med i bilden), medan Harumi känner sig omogen och inte alls reda att ta ansvar för någon annan, arbetslös som han är. Men de upptäcker snabbt ett gemensamt intresse för matlagning, och tack vare det börjar de så smått kommunicera.

Så, en trevlig mix av de bra delarna av Bunny Drop och alla småcharmiga japanska serier om mat kanske?

Ack nej. Istället är det en slarvigt hopkommen historia där till exempel hela berättelsen om varför Kururi hamnar hos Harumi med expressfart klaras av, utan minsta uppbyggnad. Samma sak är det sen serien igenom: Den stressar fram för att så snabbt som möjligt komma till sin payoff. Och sorgligt nog är payofferna inte ens bra. De dåliga delarna från de avslutande Bunny Drop-böckerna finns här med ända från start i scener som de där Harumi ser Kururis trosor hänga på tork efter tvätten och blir klart intresserad, tillsammans med upprepade antydningar att det finns någonting sexuellt lockande/frustrerande/pinsamt med en 12-årig flick som bor hos en ensamstående 31-årig man.

Takasug-san's Obento - Nej

Egentligen spelar det ingen roll med tanke på det som redan nämnts, men matinslagen är inte så kul de heller utan känns bara som en dålig efterapning från andra liknande men mycket bättre serier. Kort sagt, Takasugi-san’s Obento känns som en mycket meningslös skrivbordsprodukt där man tagit ett antal tidigare lyckade idéer och hoppats på att om man blandar dem borde det bli ännu bättre. Men tji fick man!

Nästa!

Kiss Me, Satan! - Cover

Det amerikanska bidraget har den lågmälda titeln Kiss Me, Satan! och är en 5 delar lång miniserie där Victor Gischler står för manus och Juan Ferreyra för manus. Skälet till att jag läste den? Den handlar om varulvar, monstret jag har en så olycklig förkärlek för; olycklig med tanke på hur usla de flesta varulvsserier/böcker/filmer brukar vara ;-)

Och Kiss Me, Satan! lyckas inte precis bryta den trenden. Barnabus Black är en demon som ångrat sig och vill tillbaka till himlen, men oturligt nog för honom går inte hen där ovan med på det om inte Black först utför några arbeten åt hennem. I New Orleans har precis varulvsklanledaren Cassian Steele (alltså, de här namnen är så löjligt klichéartade att det nästan, men bara nästan, är roligt) fått reda på att barnet hans varulvsfru väntar inte kommer ha varulvsanlagen vilket innebär att Steele måste avgå som ledare för klanen. Varför de inte kan hoppas på att nästa barn blir en normal varulv är oklart; hur som helst leder det till att Steele planerar att se till att barnets defekt aldrig kommer att bli känt, oavsett vem som måste tystas. Men barnet ifråga är profeterat  att spela en stor roll i framtiden så Black blir utsänd för att se till att ingenting händer med det…

Jahapp, på den vägen är det. Ninja-zombies, vampyrer, varulvar, skjutvapen en masse (suck!) och kvinnor som alla envisas med att i tid och otid inta poser som vore de Playboy-modeller snarare än personer som är i dödlig fara fyller sedan ut sidorna i den här soppan. Det är ärligt talat inte uselt men det är en oerhört fantasilös berättelse som Gischler skrivit; jag tror inte det finns ett enda originellt inslag i hela serien. Ferreyra klarar sig en smula bättre för hans teckningar har trots det överdrivna poserandet en viss personlighet, men det är inte på länga vägar nog för att jag ska kunna rekommendera serien. Så, varulvsförbannelsen slår till igen!

Kiss Me, Satan! - Poser

Det var det; två stycken inte läsvärda serier som jag nu lagt ner tid på både att läsa och att skriva om. Tsk, tsk, jag måste nog skärpa mig!

Direktlänk 5 kommentarer

Uppsamlingsheat

13 januari, 2014 at 00:07 (Dagspresserier, Manga, Superhjältar) (, , , , , , , )

Dags för det då-och-då förekommande uppsamlingsheatet då jag kort går igenom några serier som fortsätter att komma ut, men som jag redan skrivit längre om förut :-) Fyra stycken idag, varav den första är…

Empowered: Adam Warrens T&A&Bondage-komedi har kommit ut med sin åttonde volym och serien är fortfarande rolig att läsa, men den har långsamt ändrat karaktär från att vara en nästan hundraprocentig komedi till att nuförtiden vara betydligt mera allvarlig. Inte för att det är ett Shakespeare-drama men i de senaste volymerna har både Ninjettes och Mindf*ck/Sistah Spookys plottrådar varit rätt ruggiga och gripande (framförallt den senare).

Empowered 8 - Thug boy

Fanservice

Det har också blivit betydligt blodigare, på allvar, och det är jag inte så säker på att det är en bra sak, med tanke på hur serien alltid balanserat på gränsen till ren bondage. Det är inte så att Warren är dålig på att skildra äkta känslor av det tyngre slaget, men blandningen av genrer känns mer tveksam nu. Fast det ska erkännas att det finns en del episoder här som är rejält gripande så det är förstås ett plus :-)

Parker: Darwyn Cooke fortsätter med sina serieversioner av Donald Westlake/Richard Starks kallhamrade kriminella Parker, och den senaste boken heter Slayground. Handlingen är mycket enkel: Efter ett misslyckat rån flyr Parker till ett nöjesfält som är stängt över vintern. Andra kriminella tillsammans med korrupta poliser följer efter för att döda Parker och ta pengarna.

Slayground - cover

Det är det vanliga som gäller här, dvs ett koncentrerat och bra manus tillsammans med Cookes flyhänta teckningar med deras vanliga brister vad gäller hur de fungerar som en serie. En sak som slog mig den här gången var att trycket är si och så, med linjer som inte är så skarpa som jag skulle vilja. Men när jag tittade igenom de tidigare volymerna så hade de samma problem så det är ingenting nytt, det är bara det att jag inte lagt märke till det förut. Jag misstänker att det har at göra med att jag nuförtiden har böcker liiite närmare ansiktet pga att jag inte gillar läsglasögon, så jag blir mer kritisk när det inte ser riktigt bra ut med trycket. Så ta den sistnämnda kritiken med en lagom dos salt.

Captain Easy Sundays: Ser man på, Fantagraphics lyckades bli klar med sin fyra volymer långa utgåva av Roy Cranes, trot stora förseningar. Det som alltid Cranes mycket charmiga teckningar som gör det här till rekommenderad läsning; om man jämför med Cooke ovanför så har båda två en stil som är extremt väl lämpad för serier,Captain Easy - Lulu Belle men Crane är fullständigt överlägsen när det gäller hur man sätter ihop en seriesida.

Manuset är dock svagt i den här sista volymen. Inte för att de tidigare historierna varit fantastiska men här märks det rätt tydligt att Crane hade börjat fundera på sin nya serie, Buz Sawyer, som snart skulle startas. Det går lite för snabbt och lite för enkelt här. Behållningen är fokuset på Lulu Belle, en karaktär som fungerar mycket bättre i de här korta humoristiska episoderna än Easy och Tubbs. Så en ganska svag avslutningen på en fantastisk sprudlande energisk serie.

Yotsuba&!: Jag nämnde i årskrönikan att jag inte riktigt hann läsa den tolfte boken om Yotsuba under 2013 och att den därför inte kom med på årsbästalistan. Men det gör bara att den har en så gott som garanterad plats om ett år på årsbästalistan för 2014 för bra är den! OK för att det inte är den bästa volymen i Yotsuba&!-serien men även en medelbra Yotsuba är bättre än nästan allt annat i serieväg.

Här upptäcker Yotsuba hur roligt det är med målarfärg, att cykelhjälm är bra att ha, och så får hon följa med på en campingtripp (fortsättning följer i nästa bok). Totalt har de tolv böckerna hittills täckt ungefär 3.5 månad av Yotsubas liv, så det är rätt långt kvar till hon blir vuxen om Azuma fortsätter i samma takt, och det tackar jag så väldigt mycket för; varje volym av Yotsuba&! gör mig lika hjärtinnerligt lycklig att läsa ^_^

Yotsuba 12 - Tora

Rosettknytning

Direktlänk 2 kommentarer

En rejält repetitiv recension: Astro City

28 december, 2013 at 21:37 (Superhjältar) (, , , )

Astro City 1 - Cover

Ja, alltså, jag har inte recenserat just Astro City förut, men jag har recenserat lite för många serier med samma problem som Astro City har: Irredeemable. Superior. Supreme Power. Och säkert några till som jag glömt bort/förträngt. Alla serier som går ut på att skriva om Stålmannen och andra klassiska superhjältars bakgrund igen, i mycket lätt förklädnad, och alla skrivna med ett förtvivlat, nästan desperat högtravande och hundraprocentigt allvarlig tonfall.

Astro City har rätt många år på nacken nu, nästan tjugo stycken, men i fråga om tidningar har det bara blivit ett 50-tal stycken; serien har gjort uppehåll då och då av olika anledningar och därför är det en relativt sporadisk utgivning som man kunnat följa. Konstant har däremot de inblandade serieskaparna varit, med Kurt Busiek som manusansvarig och Brett Anderson som tecknare. Och serien i sig har växlat mellan längre sammanhängande historier och fristående nummer som alla syftar till att måla ett porträtt av Astro City, staden där de viktigaste och mest inflytelserika superhjältarna huserar: Samaritan (Stålmannen), The Confessor (Läderlappen), The First Family (Fantastiska fyran), och så vidare.

Jag ska ge en eloge till Busieks serie (för det är han som är den tydliga huvudpersonen bakom serien; Andersons teckningar är kompetenta men mycket opersonliga, precis som i de andra nämnda serierna av det här slaget): Astro City var tidigt ute med konceptet att försöka göra en superhjälteserie där vanliga människor har huvudrollen lika ofta som hjältarna. Inte allra först; exempelvis utkom året innan Astro City startade den kritikerhyllade miniserien Marvels där Marvels universums historia presenteras från en alldeles vanlig fotografs synvinkel istället för den vanliga hjälte-fokuserade presentationen. Författare: Kurt Busiek.

Astro City - En dag på stan

En vanlig dag i Astro City

Så här har vi problem nummer 1 med Astro City: Om du har läst Marvels har du i princip läst Astro City. Samma knep för att ”överraska” läsaren med att skildra spektakulära superhjältestrider ur grodperspektiv. Samma försök att få det att kännas mer hotfullt genom att man inte som läsare får veta vad som egentligen händer när de närmast gudalika varelserna slåss. Samma tro på att realism i superhjälteserier = vanliga människor stretar på med sina vanliga jobb men tvingas ibland reflektera över världen och livet när superhjältarnas närvaro inte går att ignorera. Samma gudsigförbarme urtråkiga Alex Ross-illustratione (i Astro City är Ross lyckligtvis begränsad till att bara svara för omslagen men där är han å andra sidan lika förskräcklig som alltid).

Men i Astro City som är så mycket längre än Marvels dyker samma historier upp gång på gång på gång på gång. Dysterkvisten som ogillar superhjältar eftersom de gör honom nervös, men som när serien är slut ändrat åsikt eftersom de faktiskt gör nytta? Självklart med. Personen som avskyr superhjältar eftersom de svikit hen en gång förut när de inte kunde stoppa någon nära/kär från att dö men som efter ett nytt möte ändrar åsikt? Jodå, flera gånger, varav en gång i en tolv nummer lång episod (The Dark Age), bara för att jag som läsare verkligen ska förstå hur FANTASTISKT BRA äkta superhjältar är.

Låt mig säga så här: Det är en otroligt enerverande erfarenhet att läsa en serie som i nästan varje nummer känns som om den börjar om från början och att den därför måste presentera sin sensmoral, sådär superhjälteaktigt övertydligt, igen.

Det är allvar, det är oupphörliga exempel på Seriösa Monologer Om Uppoffring Och Vad En Sann Hjälte Egentligen Är (hädanefter SMOUOVESHEÄ), det är väldigt väldigt tråkigt.

Astro City - Hjälte

En vanlig peripeti i Astro City: Hjälten är trots allt värd att rädda

Samtidigt kan jag på sitt sätt förstå varför Astro City (och för den delen Marvels) av så många ses som en bra serie. När man läst de första numren känns det lovande, med en lite ny infallsvinkel och småintressanta presentationer av några av de viktigare superhjältarna, ofta medelst vanliga människors reaktioner över vad hjältarna gör. Men rätt snabbt märker man sen att det aldrig tar sig utan att ämnet redan är uttömt efter 3-4 nummer, och att vad som sedan väntar är sida upp och sida ner med SMOUOVESHEÄ och eviga löften om att snart blir det allvar, snart blir det tragedi, snart slår ödet till, men det blir aldrig någon payoff. Särskilt den redan nämnda The Dark Age är skyldig till det senaste; i efterhand känns det som om den nästan uteslutande bestod av textplattor som insinuerade att nu kommer det bli allvar och stora känslor, någonting som aldrig ens var i närheten att infrias.

Faktum är att det är ett av de största problem med Busieks manus (förutom att de är tråkiga och överdrivet allvarliga): Han sliter förtvivlat hårt för att driva fram en känsla av desperation och hopplöshet för att den följande vändningen med hjälp av heroiska insatser från hjältarna ska bli så mycket mer triumfatorisk, men tyvärr är han oförmögen att suggerera fram känslorna. Det är mycket text och mycket dialog som alla är fyllda med referenser till stora känslor, men det är en total brist på att skildra desamma. Med andra ord så säger texten mer eller mindre rakt ut ”Nu är det sorgligt! Nu är det skrämmande! Nu är det fantastiskt!” medan handlingen i sig och även teckningarna är renons på samma känslor. Busiek går i samma fälla som många andra i genren när han tror att en orättvis avrättning ska göra mig som läsare nedstämd och samtidigt upprörd bara för att Busiek skriver att den som avrättas är en stor man, en sann hjälte; om jag ska sympatisera med en påhittad figur skildrad i bläck på papper krävs det allt lite mer än så.

Som inledningen till den här recensionen konstaterade finns det inte mycket nytt i Astro City att hämta, och det lilla nya som finns där är inte paketerat på ett sätt som tilltalar mig det minsta. Det är drygt tusen sidor skrivna av ett fan som, misstänker jag, känner ett starkt behov av att försvara superhjälteserierna mot de som anklagar dem för att vara juvenila och platta. Tyvärr är resultatet det motsatta, som det ofta blir när någon som är väldigt involverad i någonting ska försvara sig mot det som ses som en oförstående omvärld, och det känns mest av allt som ett perfekt exempel på riskerna med inavel. Och avslutningsvis, det finns givetvis riktigt bra superhjälteserier men Astro City är inte en av dem.

Astro City - LL & CK

En vanlig imitation av andra serier i Astro City: Om du tror att kvinnan ifråga är journalist och att det snart kommer dyka upp en mild-mannered kollega till henne på tidningen (med efterföljande försök av henne att avslöja hans hemlighet) så tror du alldeles rätt

Direktlänk 3 kommentarer

Battling Boy

13 november, 2013 at 22:46 (Superhjältar) (, , )

Battling Boy - Cover

Okej, dags för en serieskapare som jag måste erkänna att jag känner mig kluven inför. Paul Pope är en väldigt skicklig tecknare vars stil kännetecknas av mycket kraftiga tuschstreck och dynamik i mängder; hans personer är ständigt i rörelse. När han först blev uppmärksammad var det kanske främst för att han var en av de första amerikanska serieskaparna som sade sig vara inspirerad av manga när det gällde sidlayout och den redan nämnda energin i teckningarna; vad gäller teckningarna i sig sade han sig vara inspirerad av de stora europeiska serieskaparna. Båda sakerna borde lova gott för min del med tanke på min smak, men…

Det har alltid skurit sig för mig när jag läst Popes serier. Hans teckningar tycker jag visserligen är mycket kompetenta men de är inte alls i min smak; jag tycker att hans streck bara blir tunga och trista att läsa. Vad gäller energin och rörelsen känns den malplacerad eftersom jag tycker att han inte riktigt förstått vad som gör den bättre mangan så bra: Ett högt energiinnehåll kräver att man då och då lugnar ner tempot för att få en vettig rytm. Popes serier har bara brakat på i toppfart hela tiden och som alltid innebär det att det blir tradigt att läsa efter ett tag. Dessutom har hans manus aldrig engagerat mig det minsta och trots att jag läst en del av honom kan jag uppriktigt sagt inte komma på någonting alls om vad de handlat om (en bidragande orsak till det är också att han lite väl ofta varit typen av konstnär som tycker bättre om att påbörja projekt än att avsluta dem vilket resulterat i flera oavslutade eller extremt försenade serier).

Så om jag nu har svårt att uppskatta Pope eftersom hans sensibilitet helt går på tvärsen mot min, varför har jag då (återigen) läst en ny serie av honom?

Två orsaker: Dels vet jag att det finns kvalitéer hos honom som jag kanske en dag börjar uppskatta även om jag hittills varit kallsinnig, dels är dagens serie utgiven på förlaget First Second som brukar hålla en hög lägsta-standard :-)

Battling Boy är någonting så ovanligt för First Second som en superhjälteserie. Huvudpersonen, Battling Boy (han saknar namn), är uppväxt i en värld någonstans i rymden befolkad av hjältar vars uppgift det är att besegra monster runtom i universum. Han har precis fyllt 13 år och ska genomgå sitt mandomsprov: Att ensam skydda en utvald värld mot faror. Världen han kommer till (eventuellt Jorden i framtiden) har synbarligen bara en enda stad, Acropolis, som i många år varit är belägrad av monster. Själv är han osäker eftersom han inte alls känner sig mogen uppgiften och saknar sin faders kraft. Väl framme visar det sig att stadens tidigare beskyddare, vetenskapshjälten Haggard West, precis dödats i strid mot en underlig kriminell liga, och därför med öppna armar tar emot honom. Som sagt har han svårt att leva upp till förväntningarna, men West har en dotter som inte har något emot att ta över sin faders roll i staden.

Battling Boy - Arrival

 

Så ett klassiskt upplägg med en ung människa som tvivlar på sig själv och på om hen kan leva upp till föräldrarnas krav, men med möjligheten att bli en hjälte, en idol, som alla ser upp till. Och eventuellt med ett hopp om en liten romans ;-)

Är det då en bra serie?

Faktum är att jag gillade Battling Boy mer än jag kommer ihåg att jag gjort någon annan serie av Pope. Att det är en serie som uttryckligen riktar sig till barn/ungdom (vilket First Second alltid gör) verkar passa honom eftersom han då inte behöver försöka sig på en för komplicerad historia vilket han annars lätt gör. Och rent teckningsmässigt ser det också bättre ut än vanligt tycker jag; precis som nyligen recenserade Woman Rebel

Mézières

Mézières

är det här en bok som vinner på färgläggningen som lättar upp stämningen (som trots det ändå är rätt dyster). Faktum är att jag tycker att det ser riktigt riktigt bra ut! Det är också en rätt rejäl bok med sina drygt tvåhundra sidor och det är också ett plus med tanke på Popes opålitlighet.

Med andra ord lyckas First Second precis som vanligt att leverera, till och med när det är Pope som står för leveransen. Ett omistligt mästerverk är det inte men väl ett utan tvekan godkänt hantverk som om fortsättningen blir lika bra kanske kan bli mer än så.

 

PS. En nördig detalj jag gillade: Fadern är tveklöst inspirerad av fransk seriekonst; det enda jag inte är säker på är om hans design och framförallt kroppsspråk inspirerats av Druillet eller Mézières. Druillet är originalet, men Mézières drift med Druillets persongalleri i Vårdagjämningens hjältar är ännu mer lik Popes krigare. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Volleyboll+superkrafter=Mara

11 oktober, 2013 at 17:02 (Superhjältar) (, , )

Mara 1 - Cover

Krigstillstånd råder i en framtida värld där det enda som förenar är sport och sportstjärnor. Störst av dem alla är Mara Prince, en ung kvinna som växt upp på ett barnhem men nu är en idol som volleybollspelare, med sponsorkontrakt värda miljarder. Men mitt under direktsändningen av en match rör sig Mara plötsligt snabbare än vad kameran kan fånga och alla, inklusive Mara själv, undrar: Vad hände?

Så börjar Brian Wood (manus) och Ming Doyles (teckningar) sex nummer långa miniserie Mara. En bra inledning som fick mig att bli sugen på att läsa de nästkommande numren för det kändes som om serien kunde fortsätta nästan hur som helst. Och så mycket tråkigare därför att se att slutet inte alls lever upp till början :-/

Mara - Acceleration

Mara accelerar

Generellt sett är Mara en serie av ett slag jag uppskattar: Den är enkelt berättad, rakt på sak, och i och med det begränsade omfånget kan den berätta sin historia snabbt och obönhörligt och sen är det inte mer med det. Problemet är egentligen det sista numret, det avslutande.

Fram tills dess har seriens rättframma handling känts helt naturlig, med en Mara som först blir rädd för förvandlingen hon genomgår för att sedan långsamt acceptera den för att till slut ta det som självklart att hon tagit nästa steg i utvecklingen. Hon är den nya människan, den förbättrade versionen, den som är framtiden, och det medför att hon slutar tänka på sig själv som en del av mänskligheten (tänk Dr Manhattan, ungefär).

Att hon mycket temporärt annekteras av militären är ett typiskt inslag i en sån här historia men Wood & Doyle klarar av den delen berömvärt effektivt; 12 sidor, sen är det över. Alltså hoppades jag på ett liknande slut, dvs ett effektivt dito.

Men tyvärr växlar serien spår i sista kapitlet. Plötsligt ska det tryckas in filosofi som känns mycket malplacerad och ett ärligt talat känslopjunkigt slut som inte alls tilltalar mig. Jag får intrycket att Wood & Doyle har fått för sig att de ska skriva Stor Konst med ett Budskap istället för utmärkt underhållning, och det klarar de inte alls av. Den koncentrerade fokusen tappas helt bort och istället för att Mara blir en serie jag kommer ihåg som liten men naggande god kommer jag nog knappast komma ihåg några detaljer av den om ett tag. Som sagt, tyvärr, för det här var på god väg att bli en liten trevlig bok att rekommendera.

Avslutningsvis också några specifika ord om teckningarna. Doyle tecknar stelt här, inte tu tal om den saken, men det fungerar förvånansvärt väl och ger serien en egen stil. Men jag måste få klaga på en specifik detalj: Officerarnas uniformer har den gräsligaste designen jag sett i serievärlden sen Jim Lees nya Stålmannenkläder såg dagens ljus. Kanske till och med snäppet värre och det är illa. Mycket illa! ;-)

Mara - Uniform

Den fruktansvärda lilla uniformsjackan! Och ni skulle bara se hur hela uniformen ser ut framifrån!

Direktlänk Lämna en kommentar

Litet köptips

20 augusti, 2013 at 21:53 (Superhjältar) (, , )

Marshal Law Deluxe Edition cover

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades till slut DC ge ut deluxe-utgåvan av Pat Mills & Kevin O’Neills Marshal Law. Den har utannonserats flera gånger så jag trodde nog aldrig att den skulle komma ut men nu finns den alltså på riktigt. Jag har redan recenserat den första och längsta historien i den, Fear and Loathing, men här finns alltså också de övriga serierna med den superhjältehatande superhjälten; totalt 480 sidor ultravåld och kantigt suveräna teckningar av O’Neill.

Övrig konsumentupplysning:

  • Trycket är inte perfekt. Ta exempelvis Fear and Loathing som på en del sätt ser lite bättre ut än den första och sedan länge utgångna utgåvan men på det stora hela sämre; jag misstänker att originalfilmerna för färgläggningen är sedan läge försvunna.
  • Om man redan har Fear and Loathing men saknar de övriga är det inte säkert att man behöver den här boken eftersom den är den med marginal bästa serien. Marshal Law Takes Manhattan är också väldigt rolig där huvudpersonen tar sig an The Avengers (eller snarare, Mills/O’Neills version av desamma), men den är bara ungefär 50 sidor lång. Resten av serierna är mer förglömliga, och mot slutet känns det till och med som om O’Neill lite tappat sugen.
  • Att läsa Marshal Law är att läsa inspirationen till alldeles för många långt nyare superhjälteserier. Ennis The Boys eller för den delen så gott som alla Mark Millars allra sämsta serier består till stora delar av upprepningar från den här serien när det gäller att skildra superhjältar från deras allra sämsta sidor.
  • Om man istället tittar på inspirationskällor till Marshal Law måste det sägas att fet finns en hel del av 2000AD och Judge Dredd-andan här, milt sagt.
  • O’Neill tar upp kampen med Will Elder vad gäller hur mycket bakgrundsklotter/skyltar man kan få in i en serie, framförallt i de tidigaste serierna. Och han gör det bra :-)

Marshal Law 3-28

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare