Läser ifatt: Invincible
Invincible Ultimate Collection 8, innehållande nummer 85-96 av tidningen, dök upp i förrgår så nu är jag lite mer up-to-date vad som hänt i Robert Kirkmans superhjälteuniversum; en liten nackdel att läsa serier i samlade utgåvor är att jag är typ ett halvår ur synk med internet så det gäller att undvika spoilers 
Senaste gången jag skrev om Invincible är nästan fyra år sedan och det har hänt en hel del sen den. Vad gäller det som hänt i serien är det rätt meningslöst att gå igenom det eftersom Kirkman älskar att ha mängder av subplotter igång samtidigt och stora inslag av såpopera. Vare nog sagt att kriget mot Viltrum avklarats, Invincible drabbats av samvetskval vad gäller nyttan med superhjältar, Invincibles pappa definitivt rehabiliterats, Allen blivit ledare av galaxen, Oliver nu är vuxen, Atom Eve jobbar på med sin hyr-en-superhjälte-firma, Dinosaur förstör Las Vegas, Rex Robot och Monster Girl tillbringat några sekel i en annan dimension, …
Massa folk, ingen Invincible (förutom den (säkerligen temporära) ”nya” Invincible)
Så en massa saker har hänt, och ärligt talat är det ett problem med serien. När den började kändes den uppfriskande med sin rättframma berättarstil och en träffsäker ton när det gällde hur det verkligen skulle vara att en dag som tonåring vakna upp och i princip var Stålmannen. Tillsammans med de lika raka och klara linjerna i teckningen var det ungefär så långt man kunde komma från den alldeles för vanliga dark-and-gritty-stil som dominerat vad gäller superhjältar.
Men allteftersom tiden gått så börjar jag misströsta en smula vad gäller Kirkmans kvalitéer som författare. Av det jag läst av honom så är det tre serier som varit bra: Invincible, The Walking Dead och Battle Pope. Ju fler av hans övriga serier jag läst desto mer övertygad blir jag att dessa tre är undantagen, och det intressanta är att de alla tre är bland det första han skrev. Också relevant är att båda långkörarna (BP är en liten bagatell, men en väldigt roande sådan ) båda har problem med mitt intresse i längden. TWD håller fortfarande en hög kvalité men det börjas kännas oroande med en del déjà vu-känslor mot slutet som jag tror det behövs riktiga förändringar för att bekämpa, medan Invincible nu lider mycket av att Kirkman försöker trycka in en hel superhjältevärld i en enda serie, där den här senaste samlingen spenderar alldeles för mycket tid på väldigt irrelevanta bihandlingar om Tech Jacket, Rex Robot med flera.
Det grundläggande problemet är nog att Kirkman i grunden är ett fan uppväxt på en stadig diet av superhjältar och att hans serier inte riktigt kunnat frigöra sig från den bakgrunden. Det fungerade bra i Invincible till en början när han lyckades förmedla wow-känslan hos Invincible när han börjar sin karriär; mindre bra i exempelvis The Astounding Wolf-Man när det känns som om jag läser en rätt omogen 13-årings version av hur en cool serie ska vara. Men i längden räcker inte den entusiasmen till och när Kirkman försöker vara mer seriös klarar han inte riktigt av det, och han kan inte heller hantera såpopera-inslagen så bra som jag skulle kunna önska (om man jämför med de riktiga mästarna på det här inom seriemediet så håller Kirkman liv i sina olika trådar alltför länge och han kan aldrig avsluta dem; om en utomjordisk ras invaderar Jorden så kan man garanterat räkna med att en av dem överlever för att kunna upprepa försöket senare). TWD klarar sig som sagt bättre men det är också en serie som ligger längre från mittfåran vad gäller amerikanska serier så de serieklichéer som annars tenderar att dränka Kirkmans serier efter ett tag (på ett mindre bra sätt alltså) saknas.
Extremt blodig är Invincible fortfarande
Det blev lite mer kritiskt än jag tänkt mig när jag började skriva, det här. Teckningarna är fortfarande väldigt trevliga att titta på, men faktum är att ju mer jag läser av Kirkman desto mer begränsad känns han som författare; Invincible känns numera som om samma historier dragits gång på gång på gång, och jag misstänker att Kirkman själv har problem med motivationen med tanke på att han spenderar så mycket mer tid på karaktärer som är betydligt mindre intressanta (Tech Jacket, I’m looking at you!). De sisådär 50 första numren av tidningen är bra, riktigt bra till och med, men numera känns det måttligt spännande att läsa nya nummer. Jag kommer fortsätta ett tag till för jag har fortfarande småtrevligt: Ni vet hur det är med gamla bekanta, det är mysigt att se hur de har det nu även om man växt isär.
Before Watchmen: Hela konkarongen
Det här blir nog inte så långt eftersom jag redan gnällt över att Before Watchmen åtminstone inleddes rätt uselt för ett knappt år sedan, men jag tänkte ändå skriva några ord om projektet efter att den 36:e och sista tidningen kom ut i onsdags.
Så, efter att ha läst några av de inledande tidningarna klagade jag på Cookes dåliga känsla för serieberättande; fortsatte det, fanns det några bra inslag bland den uppsättning miniserier som ingick, hur var det med själva idén att göra en föreföljare till Watchmen?
Cookes problem tänkte jag faktiskt inte så mycket på efter ett tag. Inte för att det blev bättring på den fronten men det var en så uppriktigt sagt trist och menlös läsning i gemen att sådana detaljer inte spelade så stor roll. Jag är ingen stor älskare av uppföljningar till framgångsrika serier/böcker/filmer men det stora problemet med Before Watchmen är inte att det vanhelgar någon slags helig relik utan bara att det mestadels är undermåliga serier.
Egentligen skulle jag vilja såga dem helt på egna meriter men det går inte för utan Watchmen skulle de här serierna vara helt obegripliga för en läsare; det saknas helt saker som introduktion och presentation av karaktärer och handling eftersom det förutsätts att alla läsare kan originalet på sina fem (tio?) fingrar. Så förutom att de är trista i sig blir jämförelsen med Moore/Gibbons serie oundviklig och tja, det är inte en jämförelse som Before Watchmen klarar av 
Men att bara säga ”Dåligt!” är att göra det lätt för mig så jag ska precisera en smula:
- Där Watchmen aldrig egentligen skildrar några superhjälteäventyr och det istället är uppenbart att de som skildras bara är vanliga, ganska taffliga människor i fåniga kläder (med undantag för Manhattan och i viss mån Ozymandias, men inte heller de skildras i bild göra superhjälteaktiga saker) är det i BW gott om slagsmål och annat. För ett tag sen påpekade jag det tråkiga i hur serien Kick-Ass efter den första rätt OK delen snabbt föll in i gamla uttjatade spår där en föregivet ”realistisk” serie förvandlades till en alldeles normal nutida superhjälteserie av det sjaskigare slaget och precis samma sak händer här. Författarna som ska bygga vidare på Moores serie har inte förstått å vilket sätt den var annorlunda och skriver istället samma gamla vanliga serier.
- Man kan givetvis inte låta bli att peta på vad som hände i Watchmen; för att ett sådant här projekt ska bli framgångsrikt måste man såklart tillföra någonting nytt (se nästa punkt) men jag är inte förtjust i att man ändrar vad som egentligen hände i originalverket. Trodde ni att Hollis Masons bok Under the Hood beskrev vad som egentligen hände med The Minutemen? Icke då! Sådana här förändringar i efterhand var inte kul när Asimov öste på med dem i uppföljarna till Stiftelse-trilogin; de var trista när Card gjorde det i de senare böckerna om Ender Wiggin, och samma sak gäller alltså den här gången.
- En hel del av serierna består också i alltför hög grad av att man fyller i mellanrummen mellan rutorna hos Moore/Gibbons, dvs det som förut bestod av någon enstaka ruta ska här skildras i detalj. Vill ni läsa sidor om hur Blake upptäcker vad som försiggår istället för en kort dramatisk beskrivning av samma sak så är det bara att läsa här.
- Serierna har en egendomlig brist på känslomässigt engagerande personer. Efter att originalet lagt en så utmärk grund för människor som jag som läsare bryr mig om, oavsett om de var sympatiska eller inte, borde jag åtminstone känna någonting när jag nu läser mer om samma människor men resultatet är bupkis. Med visst undantag för Silk Spectre och Ozymandias (lite mer om dem här nedanför).
Det finns mer att kritisera men jag nöjer mig med det här; jag tänker inte peka ut någon av mini-serierna som extra klandervärd eftersom svagheterna är gemensamma.
Men det finns några få ljusglimtar mitt i medelmåttigheten också.
Silk Spectre-serien är tack vare Amanda Conners teckningar (hon är också medansvarig för manus) roligare att läsa även om färgläggningen förtar en del av teckningarnas styrka. Men det är enstaka scener som fungerar bra för manuset i stort känns precis som för de andra som en enda lång transportsträcka för att nå sitt slut, som liksom det mesta här slutar med en scen direkt tagen från Watchmen.
Ozymandias-serien är än mer läsvärd och återigen är det teckningarna som fixar kakan. Jae Lees illustrationer tillsammans med June Chungs färgläggning är en fröjd att läsa och gör att den här mini-serien kan jag med gott samvete rekommendera till vem som helst som känner för att läsa en serie som utspelar sig i Watchmens universum. Sidlayouter med sina rikliga inslag av runda detaljer och de mycket rena rutorna som helst saknar distraherande detaljer gör att Ozymandias själv framstår som någonting förmer än alla andra, snudd på en gudaliknande varelse (åtminstone i sina egna ögon). Och igen, Chungs färgläggning är genial!
Len Weins manus är egentligen inte bättre än några av de andra men det här är ett fantastiskt bra exempel på att serier är en kombination av bild och text; bilderna är här så strålande att slutresultatet blir en riktigt bra serie. Den kan inte stå på egna ben för utan vetskapen om vad som händer i Watchmen skulle den vara helt meningslös men nu finns ju förstås Watchmen och då blir Ozymandias ett inte alls oävet tillägg.
Så läs för allt i världen inte hela Before Watchmen, men kasta ett getöga eller två på Ozymandias om ni känner för det.
Härnäst: Seriefestivalen 2013 i Stockholm (som redan startat med diverse förlagsfester och föreläsningar; jag tänkte inte skriva om dem här, det är sånt FB/Twitter är gjort för). Yes!
Korta återkopplingar
Några korta ord om några serier jag precis läst som hänger ihop med några andra jag nyligen skrivit om. Med andra ord, är det andra gången gill(a)t eller andra gången (o)gill(a)t?
The Sleeper Omnibus: Kopplingen här är rätt lös; det är Ed Brubaker och Sean Phillips vars andra Criminal-samling jag skrev om förra veckan, men serierna i sig har ingenting med varandra att göra.
The Sleeper handlar mycket riktigt om en sleeper, dvs en undercover-agent som nästlar sig in hos kriminella genom att utge sig för att själv vara en. Holden Carver ansluter till geniet Taos brottssyndikat för att försöka förstå vad dess planer är, men snart inträffar det som alltid händer i den här sortens berättelser: Carver får problem med att förstå vad som egentligen är rätt och fel. Helgar ändamålet medlen, när medlen är så groteskt våldsamma och brutala som här? Dessutom vet förstås ingen förutom Carvers chef att han handlar enligt order, och ni kan ju gissa om denne chef klarar sig oskadd
The Sleeper Omnibus är 720 sidor kompetent underhållning men lika bra som Criminal är det inte. Det som stör är dels det rätt så onödiga superhjälteinslaget (serien utspelar sig i förlaget Wildstorms universum, så personer från serier som Wildcats och The Authority skymtar förbi) som enbart innebär att icke-superhjältar kan dödas en smula enklare och att huvudpersonen tål mycket mer stryk än vanligt, men än mer stör jag mig på kvinnoskildringen den här gången.
Inte för att den var så mycket att hänga i julgranen i Criminal som följer den hårdkokta kriminalhistoriens klichéer in i minsta detalj men här blir det så extremt uppenbart att det enda kvinnorna som finns med är påtänkta, nuvarande eller ex-flickvänner. I en serie med superhjältar där alla har övermänskliga krafter kan vår huvudperson bli kompis med godtyckliga män, se andra som rivaler, hata ytterligare andra, men kvinnorna kan oavsett krafter inte göra annat än att liggas med. För att inte tala om alla strippor som oupphörligen trycks in i rutorna (tänk Bada Bing i Sopranos). Är det för mycket begärt att önska sig åtminstone en personlig relation där en kvinna är med som inte baseras på flickan/pojkvän?
Så nej, The Sleeper ger inte mersmak för Brubaker/Phillips. Nästa serie!
The Voice: Den första samlingen med Finder-serier av Carla Speed McNeil som är gjorde efter det att de två tjocka samlingarna jag läste och verkligen gillade publicerades.
Det här var mycket trevligare att läsa, även om jag lite saknade den omväxling det innebar att kunna läsa flera stycken längre berättelser som de tjocka samlingarna gav. Men det är ju ingen kritik av The Voice i sig, dvs att den bara är en serie och inte flera
Hursomhelst, The Voice följer hur Rachel, den äldsta dottern i Grosvenor-Lockhart-familjen som var huvudpersoner i flera av de tidigare serierna, försöker bli antagen till sin mammas klan via deras årliga uttagningar. Trots att det bara är en episod (dvs drygt hundra sidor) är det rätt svårt att förklara varför serien är bra den här gången med; när man läst de tidigare serierna blir varje ny detalj som McNeil avslöjar om städerna, klon-klanerna, Grosvenor-barnen och Jaeger intressant.
Notapparaten finns självklart med den här gången också, och precis nu när jag skriver det inser jag att jag inte läst klart dem. Yay, mer Finder för mig!
Och till slut några korta ord om Constantine, den nya tidningen om John Constantine som tar vid efter att Hellblazer lades ner efter 300 nummer.
Kort blir det för det finns uppriktigt sagt bara en sak att säga: Tidningen är precis så usel som man kunde frukta. Allt knöligt och knepigt från Hellblazer är borta, och den Constantine vi presenteras för här är bara en alldeles vanlig DC-hjälte som råkar ha magiska krafter istället för superkrafter (dvs en rent teoretisk skillnad som man helt kan bortse ifrån). ”Tuffa” repliker, glassiga teckningar, kvinnor med gigantiska bröst; allt finns med. Visserligen är Jeff Lemire inte ensam ansvarig för manuset men det är ändå deprimerande att han varit inblandad i den här sörjan.
Visst ska jag erkänna att det funnits andra serier vars första nummer varit dåligt som sen visat sig desto mer intressant, men…
Nu ska jag fortsätta läsa Vernor Vinges romanserier The Zones of Thoughts; tredje delen är nyligen införskaffad så jag läser om de första två. Inte för att det behövs (de är mycket fristående), men för att både A Fire Upon the Deep & A Deepness in the Sky är så fruktansvärt bra. Någon serie ska jag väl kunna klämma in mellan dem dock
Blänkare 2: Hit-Girl
Jag gillade serien Kick-Ass när den kom; den var ett lyckat försök i genren ”Tänk om någon tog superhjältar på allvar”. Och det trots att Mark Millar skrivit den, en författare som så gott som alltid får mig att bli uppriktigt arg när jag läser honom pga hans närmast våldspornografiska serier.
Kick-Ass 2 var däremot en flopp som fick mig att tro att det var en lycklig slump att den första serien blev så bra den ändå blev, för i 2:an visade Millar upp sina vanliga sidor istället, och det som från början närmast var en elak kritik mot superhjältar blev hastigt och inte alls särskilt lustigt en alldeles vanlig Millar-superhjälteserie som frossar i våld. Liiite mindre våld än vanligt eftersom karaktärerna inte har några riktiga superkrafter och därför inte kan orsaka lika mycket skada som brukligt är hos Millar, men det var allt.
Och nu finns det alltså en mini-serie med Hit-Girl i huvudrollen som utspelar sig mellan Kick-Ass 1 & 2.
Handlingen knyter samman de tidigare serierna så att man som läsare ska få reda på vad som hänt innan 2:an börjar, med Hit-Girl, Kick-Ass och deras ”fiender”. Givetvis är det otroligt våldsamt eftersom Hit-Girl har huvudrollen och hon är lika effektiv på att döda som någonsin exempelvis Punisher, sin ringa ålder till trots.
Den antydan till intressantare handling som skymtar till utspelar sig i Hit-Girls dagliga liv: Hon vet inte hur man ska uppföra sig i skolan tillsammans med jämnåriga efter sin ovanliga uppfostran, och hennes adoptiv-pappa oroar sig för att hon ska fortsätta sitt superhjälteliv i hemlighet. Men eftersom det är Millar vi talar om så tappas de här inslagen bort för att göra plats för de mycket viktigare sidorna som skildrar alla uppfinningsrika sätt man kan döda en människa på som Hit-Girl lärt sig av sin döde pappa.
Skräp? Jo, nog är det det. Teckningarna är riktigt bra, men manuset är upprörande uselt. Egentligen är det inte så mycket som skulle behöva förändras för att göra det till en bra serie (och detsamma gäller många andra Millar-serier); han har idéer som kan vara intressanta, men han är förtvivlat usel på att utnyttja dem. Men om man gillade Kick-Ass 2 så kan man definitivt läsa den här serien med; mer av detsamma och av ungefär samma kvalité.
Nu: Ut i solen! Och sen kanske någon blänkare till ikväll/imorgon
Varför inte?
Ni vet de där monstruösa crossoverna som jag inte är sådär värst förtjust i? Ni kanske hört talas om Marvels Civil War-dito som för ungefär 5 år sedan förpestade utspelade sig i alla Marvels titlar? Ni har kanske hört talas om Howard the Duck, den cyniska 70-talsankan med den grova munnen, också känd från en spektakulärt usel film? Ni kanske undrar vad i hela friden de har med varandra att göra?
För åtminstone jag blev förvånad när jag råkade få syn på en hänvisning till att Howard deltog i Marvels spektakel. Visserligen bara med en kort historia i tidningen Civil War: Choosing Sides men ändå, och eftersom den ofta trevliga Ty Templeton stod för manuset kunde jag inte låta bli att leta upp serien.
Först ska jag väl nämna att tidningen även innehåller 4 andra kortare berättelser men trots lovande namn som Ed Brubaker och Robert Kirkman är de alla helt förglömliga. De är enbart till för att introducera nya/bortglömda karaktärer som i och med Civil War skulle få egna tidningar (eller nystarter som karaktärer), och att de bara är lätt maskerad reklam för de tidningarna är uppenbart; de är inte avslutade berättelser utan bara intron till andra.
Howards historia är däremot inte avsedd som det och är redan därför mycket roligare att läsa för en läsare som mig som inte läst någonting annat från Civil War (förutom de delar av Brubakers Captain America som utspelade sig under kriget). Och halleluja, det visade sig att Roger Langridge stod för teckningarna så de var också en fröjd för ögat!
Jag ska kanske undvika de alltför stora orden med tanke på att det är 8 sidor underhållning utan anspråk på storverk men det var en mycket bättre serie än jag egentligen trott (jag var mest nyfiken på den för att det lät så bisarrt att Howard the Duck skulle vara med i en så gravallvarlig tillställning som Civil War…), och det är därför jag tipsar om den för de som kanske vill ta sig en titt. Howards kamp mot allehanda byråkrater när han försöker registrera sig som ”superhjälte” (och därmed få del i de belöningar som väntar de som registrerar sig) var hur trevligt som helst att läsa, och det är bara synd att Marvel inte gör mer sånt här; jag skulle iallafall gärna läsa mer av samma slag. Det finns små guldkorn i havet av superhjälteserier även om det ibland tar några år för mig att hitta dem
Grant Morrisons Batman
Ibland har jag svårt att motivera ens för mig själv varför jag läser vissa serier. Jag menar, jag är inte så där himskans förtjust i superhjältar i allmänhet och Batman i synnerhet, så varför ska jag läsa knappa 2000 sidor Batman i ett svep? Visserligen är det Grant Morrison som står för manuset och han kan skriva riktigt bra, men hans tidigare Batman-serier (Arkham Asylum, Gothic) tyckte jag tydde på att han inte hade något vidare grepp på Batman-karaktären så serierna blev trista (till skillnad från Superman som Morrison alltid förstått sig på).
Men i och med att det nyligen kom ut en Absolute-samling med hans Batman and Robin som såg lockande ut gav jag efter, plus att det var så många som sa att hela hans Batman-svit var någonting man verkligen borde läsa. Sagt och gjort: Jag började noggrant från början och har nu läst ikapp till dags datum.
Dick Grayson som Batman, Damian Wayne som Robin (från Batman and Robin 1, tecknad av Frank Quitely)
Var det då mödan värt?
Jag har svårt att ge ett entydigt svar på frågan, ärligt talat. Det finns en del riktigt bra saker men också djupt frustrerande inslag, så det beror nog lite på vad man själv har för preferenser när det gäller hur serier ska skrivas. Först en mycket översiktlig beskrivning av handlingen (dagens inlägg kommer ha en del spoilers, men bara för den som inte har en susning om vad Morrison pysslat med i serien):
Morrison vill sätta in Batman i ett större sammanhang, och istället för den ensamme vigilanten är hans Batman både mer mytisk och mer äkta som person. Med hjälp av idéer från gamla Batman-serier pusslar Morrison ihop en bakgrund för Gotham, för att inte säga hela världen, där Batman är en viktig del och till och med avgörande för universums överlevnad, samtidigt som han ger Bruce Wayne en son, Damian, och betydligt mer samverkan med hans närmaste vänner (som han faktiskt har, åtminstone i Morrisons version). Samtidigt är Wayne under psykologisk attack från vad som först verkar vara olika håll men som allteftersom visar sig ha en och samma källa.
Först och främst är det tveklöst en imponerande planering som ligger bakom de hittills 7 åren av serier, och ju längre jag läste desto tydligare blev det att Morrison redan från början hade tänkt igenom vad som skulle hända även långt i framtiden, där små detaljer och oförklarade inslag får sin förklaring först flera år senare. Och som alltid med Morrison är det en svindlande samling idéer som närmast trängs om att få plats; nya fantasifulle skurkar dyker upp i parti och minut, medan de gamla trotjänarna lika fantasifullt får nya tolkningar. Dessutom är det flera riktigt bra tecknare som är inblandade i serien, där Andy Kubert, Frank Quitely och Chris Burnham är de jag kommer på på rak arm som mest minnesvärda.
Batman vs Darkseid (från Batman 702, tecknad av Tony Daniel)
De mytiska delarna där Morrison lyckas väva in sin Batman-kontinuitet med de allestädes närvarande gigantiska DC-eventsen som Final Crisis och Blackest Night fungerar överraskande bra, med tanke på hur sunkiga eventsen i sig var, men här känns de som naturliga inslag till och med när Batman blir som mest kosmisk (serien brukar ju annars beskrivas som en kontrast mot den mer sf-inriktade Superman).
Men det jag gillar allra mest är nog hur Morrison faktiskt får mig intresserad av Bruce Wayne och hans omgivning. Damian är en riktigt intressant karaktär, och Dick Grayson som här ikläder sig Batman-dräkten när Bruce Wayne tillfälligt är död är ett lyckokast; de är en dynamisk duo som jag tyckte var intressantare att läsa om än någon annan uppsättning.
En något mindre allvarlig episod (från Batman Incorporated 1, tecknad av Chris Burnham)
Varför är jag då kluven trots att allt jag skrivit hittills varit positivt, och rätt rejält så också?
Morrisons Batman är, vill jag hävda trots att det bara är en dag sen jag läste klart, en serie som fungerar bättre i minnet än medan jag läser den. De bra delarna är enkla att komma ihåg, medan de mindre bra lätt faller ur minnet. Skälet till det är att min irritation under läsningen beror på att Morrison alltför ofta i sitt överflöd av idéer gör att jag som läsare känner mig helt vilsen. När jag bombarderas av nya inslag sida upp och sida ner har jag ingen chans att förstå vad som är viktigt och vad som inte är det. Behöver jag lägga just den här skurken på minnet, trots att han bara skymtat förbi; han kan ju visa sig vara fundamental för min förståelse längre fram? Är den här obegripliga sidan en glimt av framtiden, en hallucination, en parallell värld? Morrison själv vet såklart vart han är på väg, men det gör inte jag, förrän i efterhand.
Med andra ord skulle Morrison behöva lugna ner sig. Varje gång han gör det och bara berättar en okomplicerad historia från A till Ö är det suveränt bra, en demonstration hur man kan skriva superhjälteserier idag utan att falla i dark-and-gritty-fällan. Det känns lite synd att tidningar som Batman 700-702 som hoppar tillbaka i kontinuiteten och fyller i vad som hände i några tidigare nummer av Batman & Final Crisis känns som en mer fullödig och givande läsning än de tidningar där händelserna egentligen utspelade sig (om ni förstår hur jag menar). Därmed inte sagt att jag vill att Morrison ska sluta med sina nya idéer och sina in media res-berättelser, bara att det som omväxling vore bra med att ibland låta en historia börja på ett enkelt sätt och sen bara låta det fortsätta därifrån; nu känns det som om tempot alltid är så högt uppskruvat att det blir lite dåligt med möjligheter att hämta andan.
Bruce Wayne är liksom jag förvirrad (från Batman 665, tecknad av Andy Kubert)
Och hur var det med Morrisons halvdana grepp på Batman-karaktären som jag pratade om i början? Den kritiken tänker jag inte hålla fast vid längre för i och med den här långa Batman-sviten har Morrison istället ändrat på en ikon och gjort den till sin, framförallt i och med Damians introduktion och Batman, Incorporated, den pågående Batman-tidningen som han fortfarande skriver. Sen misstänker jag att när Morrison slutar skriva om Batman kommer allt glida tillbaka till det gamla igen; DC har deprimerande svårt att låta nya tolkningar leva vidare…
Tillägg: Och några timmar efter att jag skrivit det här får jag syn på en länk till det här, där Morrison själv skriver om sin serie; jag blev extra glad när jag ser att Morrison nämner att han medvetet omtolkat Bruce Wayne så att han inte längre är den halvgalne ensamvargen utan istället någon med ett rikt nätverk av vänner och t o m familj, precis som jag uppfattade det när jag läste den
En utlovad sågning: Irredeemable
Jag undrar hur det känns att skriva ett förord till en serie, fyllt av beröm, för att sen bevittna hur senare nummer gör att allt det man skrev undermineras?
Skälet till min fundering är Mark Waids superhjälteserie Irredeemable (teckningar av huvudsakligen Peter Krause och Diego Barretto; eftersom resten av inlägget bara kommer röra manus kan jag helt kort säga att deras teckningar är adekvata, utan att vare sig irritera eller muntra upp), och Grant Morrisons text om serien som finns i nummer 1. Morrison nämner hur frustrerande det kan vara att det första intrycket man ger aldrig går att ändra. Som exempel nämner han hur han själv alltid ses som den där underliga engelsmannen med manus fulla av fria associationer, trots att han det senaste decenniet fokuserat på raka superhjälteserier. Jag förstår hans frustration för egen del eftersom han har visat med serier som X-Men och JLA att han är väl så skicklig som någon annan när det gäller just det.
Hans andra exempel är givetvis Mark Waid:
For some reason, towards the end of the last decade, Mark Waid was saddled with an inexplicable reputation as the Sterling Sentinel of Silver Age Nostalgia comics.
Det finns mera, men kontentan av det hela är att Waid alls inte är en ”…owlish archivist, alphabetically arranging the 4-color debris of his youth.”.
Varpå följer 37 nummer av en tidning som bevisar bortom allt tvivel att det är precis vad Waid håller på med. Suck!
Spoilers kommer det finnas gott om, så den som är sugen på att läsa Irredeemable utan att få avsläjet för sig vad som händer bör sluta läsa nu, och vänta på nästa inlägg om någon/några dagar istället.
Huvudpersonen i Irredeemable är The Plutonian (hädanefter TP), en superhjälte à la Stålmannen som en dag bryter ihop eftersom ingen älskar honom trots allt han gjort för världen, och därför istället börjar döda de han känner för, först sin hemstad, sen sina superhjälte-kollegor. Titeln utlovar ett moraliskt ödesdrama: Är han räddningslöst förlorad, eller finns det något sätt för honom att gottgöra all död han förorsakat?
Här och där, framförallt i de första numren (som var de som Morrison kunnat läsa när han skrev sin text), finns antydningen till någonting intressant. TP har kanske en poäng att otacksamheten som visats honom inte är lätt att hantera, speciellt inte när hans superkrafter gör att han hör allt som alla säger om honom, oupphörligen, dagarna i ända. För att inte tala om hans trauman från barndomen när alla fosterfamiljer gett upp försöken att ta hand om honom efter diverse olyckor förorsakade av hans problem att kontrollera sin styrka.
Hans kollega Qubits envisa tro på att det alltid är fel att döda skulle också kunna blivit intressant läsning, som när Qubit har chansen att en gång för alla stoppa TP men vägrar. Men dylika filosofiska spörsmål kräver att det är någon som har någonting intressant att säga, och tyvärr är inte Mark Waid den mannen; därtill är han alltför fast rotad i klassiska superhjältetradition.
Jag skulle kunna lista problem med serien i timmar men jag tänker nöja mig med några axplock:
- Waid kan inte hålla sig från Stålmannen vilket gör att jag hela tiden rycks ur serien eftersom jag kommer att tänka på likheterna. Flickvän (reporter i mediebranschen), krafter, ursprung, signalapparater till vänner, moral (innan han kraschar, alltså); allt känns som oerhört trötta variationer på ett uttjatat tema.
- Varje gång ett eventuellt intressant dilemma nalkas smiter Waid undan problemet. Som i det nämnda fallet när det dyker upp ett tillfälle att döda TP och Qubit måste bestämma sig: Ska han döda en människa, här och nu, för att potentiellt rädda miljarder senare? Men dilemmat är falskt eftersom Qubit vet att om han låter TP dö kommer istället demonen som TP för tillfället slåss med överleva, och demonen kommer omedelbart döda alla människor om det händer. Därför är det ett lätt val att istället låta demonen dö -> Waid slipper sätta sig in i ett svårt problem. Jag kan också påpeka att när en annan superhjälte senare ställs inför ett liknande dilemma (Jorden vs en oräknelig mängd andra planeter) väljer Waid att helt ignorera svårigheterna; ingen i serien reagerar det minsta på att den ”goda” superhjälten valt att offra de andra planeterna…
- Serien är inte internt konsekvent. Exempelvis nämns vid ett tillfälle att TP inte kan ha sex med kvinnor eftersom han är rädd för att han ska skada dem. Det här behövs för att plotten kräver ett vapen som kan skada en osårbar man (ett magiskt stearinljus gör honom sårbar så länge det brinner). Sedan visar det sig att han haft en flickvän länge men i det läget är det ointressant för plotten hur sex hanterats -> Waid ignorerar det hela. Med andra ord, Waid fuskar ofta genom att allteftersom handlingen så kräver lägga till/dra ifrån detaljer. Andra exempel är när mer eller mindre alla plötsligt är helt säkra på att The Survivor, en superhjälte som visar sig vara TPs like i styrka, är ett mycket större hot mot mänskligheten och att det därför är viktigare att stoppa honom. Varför? Inte vet jag, med tanke på att vi dittills fått se TP i grunden förstöra några mångmiljonstäder med hela deras befolkning, medan TS som jämförelse bara visat tendenser till att gilla sina nya krafter (han var svagare innan) och ha en tendens att vilja bestämma. Men plotten kräver att TP ignoreras ett tag -> Waid fuskar igen.
- Irredeemable är proppfull med klichéer som vi sett i alla andra ”realistiska” superhjälteserier de senaste decennierna. Som problemet att ha sex, den genomcyniska befolkningen som alltid tror Stålmannen-kopian om det värsta oavsett att de alltid varit goda, och så vidare. Waid tror kanske att han gör någonting nytt och spännande här, men det han åstadkommit är bara ytterligare en ””Jag ska minsann göra Stålmannen på ett realistiskt sätt!” som vi sett så många av redan. Waid är precis det Morrison säger att han inte är, dvs ett mycket traditionellt superhjältefan som nu som vuxen tycker att det är otroligt spännande och våghalsigt att visa Stålmannen när han *brrr* HAR SEX! eller *brrr* BLIR ARG!.
- Nämnde jag hur uttråkad jag är av att läsa om Stålmannen i en obetydligt maskerad version? Den ursprungliga Stålmannen började som alla vet som en betydligt svagare version av det han senare blev. Allteftersom han utvecklades till att bli i princip allsmäktig insåg manusförfattarna att det är lite knepigt att hitta på spännande historier där huvudpersonen kan klara av precis vad som helst, varpå kryptonit och svaghet för magi lades till. Senare struntade man helt i det och det dök upp mängder av andra varelser som var lika starka som Stålmannen -> ursprungskonceptet försvann. Waid går precis samma sak här: TP är i början av serien omöjlig att stoppa i sitt raseri, och allt världen kan göra är att hoppas att han inte ska döda just dem. Men ganska snart visar det sig att det scenariot kan man inte hålla på med alltför länge (några nummer bara, sen är alla döda), så givetvis dyker redan nämnda The Survivor upp, och efter honom kommer andra varelser som är minst lika starka de med. Så TPs galenskap är inte längre temat för serien som istället blir en mycket traditionell superhjälteserie med slagsmål, tuffa poser & dialoger, och så vidare.
- Men det kanske värsta av allt är ändå slutet. Waid har fram tills dess som sagt skrivit en till revisionistisk superhjälteserie ungefär som alla andra i genren (typ Supreme Power), varken bättre eller sämre (min trötthet när jag läste den beror mestadels på att jag har läst precis samma serie så många gånger förut, inte på att den är exceptionellt dålig). Men de sista sidorna är så oändligt usla och klichéartade att jag nästan skulle ta det som ett skämt, om jag inte av bitter erfarenhet visste precis hur mycket humor Waid har i sina serier. För att förklara läget så har TP som sin sista handling offrat livet för att rädda världen, och därmed till viss del gottgjort sina synder. Qubit har sett hur TPs livsessens splittrats i delar och spritts ut i universum, och högt önskat sig att nästa gång ska bli bättre; de sista fyra sidorna av serien följer här:
I och med den avslutningen avslutar jag också den här recensionen med att trots allt välja att tolka Irredeemable som ett skämt (trots Waids normala brist på dylikt) men att det är titeln som är skämtet: Waid är oförbätterlig, för vad han än skriver kommer det ändå till syvende og sist handla om ytterligare en omläsning av hans barndoms serier.
Six years in the making: The Boys
Har ni varit med om den där känslan man kan få om man läser en ny bok av en favoritförfattare och märker att den inte är så bra (host-*Snuff & Unseen Academicals*-host)? Eller en film av en regissör som plötsligt inte känns så himla suverän längre? Precis det är känslan jag får när jag läser Garth Ennis The Boys, hans tredje längre egna serie tillsammans med Preacher och Hitman, som avslutades i och med #72 som kom ut för några veckors sedan. De flesta detaljer som jag brukar tycka om hos hans serier finns där: Den ofta groteska humorn; kamratskapet som det känslomässiga kittet; äkta kärlek; de frekventa pub-besöken; (melo)dramat; det fyrverkeriartade och följdriktiga slutet; och igen (för det är det viktigaste i hans bättre serier) vänskapen mellan huvudpersonerna trots svek och opålitlighet. Men The Boys lyfter aldrig trots livligt flaxande; det känns hackigt och faktiskt en smula ansträngt trots att en av Ennis allra starkaste sidor är hur lätta hans serier brukar kännas att läsa.
Personligen tror jag att det beror på ämnet. The Boys handlar om superhjältar, dvs det är inte bara en serie med superhjältar utan hela handlingen går ut på att dissekera vad som får superhjältar att gå upp på morgonen, och vad de kan tänkas få för sig att göra under dagen. Och eftersom Ennis uppenbart ogillar superhjältar av det klassiska snittet (jag har skrivit om det förut eftersom det är så uppenbart när man läser hans serier där de förekommer) så innebär det att The Boys består av 90 tidningar skrivna av en författare som avskyr ämnet han skriver om. Ta som exempel kärlekshistorien mellan Hughie och Annie som aldrig når upp till den mellan Jesse och Tulip i Preacher, och jag tror det i mångt och mycket beror på att Ennis helt enkelt tycker att Annie är en så mycket ointressantare person än Tulip (en välmenande men naiv superhjälte kontra en person kan ta hand om sig själv efter ett hårt liv).
Visst gör det att Ennis förkärlek för grovkornig humor får mycket plats, men det finns gränser för hur länge man kan skämta om superhjältar som har mer bisarr sex än engelska konservativa politiker, eller hur mycket jag orkar läsa om vidriga övergrepp utförda av maktfullkomliga trikåbärare, oavsett presentationen. Det är en alldeles för tunn soppa som Ennis erbjuder, trots alla exotiska kryddor han slänger i. Om serien slutat efter sådär 20 nummer hade den varit mycket bättre, helt enkelt. Dessutom slår humorn alltför ofta över i någonting som ligger alldeles för nära sexism: De manliga superhjältar är alla galna och sextokiga och extremt sexistiska, och eftersom så mycket av den förmenta humorn ligger i att skildra superhjältarnas bisarra livsstil så blir det mycket av deras sexism, och Ennis lyckas inte alltid skilja på humor som beror på Ennis manus och humor som beror på de grabbiga superhjältarnas aktioner.
Mindre av det här, tack…
Sen finns det en del riktigt bra detaljer förstås, som karaktären Butcher. Om han hade fortsatt att vara den han verkade vara i större delen av serien hade jag istället tyckt att han var en riktigt tveksam karaktär, en väldigt obehaglig typ men ändå presenterad som en av ”de goda”, men mot slutet visade Ennis hur bra han kan vara som karaktärsskildrare när Butcher plötsligt blir en betydligt intressantare människa.
Fast Butcher-omvandlingen är egentligen också ett symptom på att The Boys egentligen aldrig fungerar som ett sammanhållet verk. Det känns som om serien aldrig kan bestämma sig för om den ska vara allvarlig eller inte; både Preacher och Hitman lyckas förena humor och allvar i och med att personerna ändå alltid är desamma, oavsett om episoden är slapstick eller tragedi, men i The Boys känns det istället som att karaktärerna själva ändrar sig fram och tillbaka i samma takt som Ennis ändrar sig. Om Butchers mer tredimensionella skildring hade spritts ut över serien istället för att släppas ner som en stor blobb på slutet hade jag kanske brytt mig mer om honom och de andra redan tidigare istället för att som nu först precis på sluttampen kunna uppbåda några känslor för The Boys.
Kan jag rekommendera The Boys för nya läsare? Jodå, om man känner för bitvis väldigt rolig drift med superhjältar framfört med Ennis sedvanliga rappa och utmärkta dialog så är The Boys helt OK underhållning. Men läs för allt i världen Hitman eller Preacher först för allt som är bra i The Boys finns i än högre grad i dem.
…och mer av det här istället
PS. Teckningarna? Darick Robertson är huvudansvarig för dem och de ser mestadels ganska småtråkiga ut faktiskt; Robertson var mycket bättre i exempelvis Transmetropolitan (färgläggningen spelar stor roll). I senare nummer syns en del andra tecknare men teckningarna blir inte roligare för det. DS.
Uppdatering: Action Comics
Dags för en kort uppdatering av en pågående serie! Det blir alltid lite slumpartat exakt när jag ska skriva om pågående serier, men efter ett år sedan första numret av Action Comics tänkte jag att det passade bra
En återberättelse av Kryptons undergång ingår alltid när Stålmannens historia skrivs om
Efter att ha läst de första tolv numren efter nystarten i o m DCs New 52 känner jag mig kluven. Som jag skrev om serien tidigare har Grant Morrison bra kläm på Stålmannen-karaktären och teckningarna är inte så dåliga de heller i sin visserligen något opersonliga men ändå fartiga stil. Men det är någonting som skaver och det har att göra med mitt ointresse av att följa med i alla detaljer av vad som händer i DCs universum.
I All-Star Superman berättade Morrison sin historia i en hoppig stil där bakgrundsdetaljer bara antyddes och man som läsare var tvungen att fylla i mycket själv. Visst fick jag ibland en känsla av att jag befann mig på ett gungfly där jag inte var säker på vad som hände eller varför, men jag var inte orolig för att det skulle ordna sig om jag bara fortsatte att läsa och koncentrerade mig.
Men i Action Comics saknas den tryggheten; när jag här inte riktigt hänger med känns det som om det istället beror på att jag inte läser resten av DCs titlar där Stålmannen ingår. “Kanske skulle det vara mer begripligt om jag läst Superman/Justice League/…?”, ungefär. För det är mycket som känns osammanhängande och upphugget, åtminstone i det jag hittills har läst. Men jag tror inte att det hjälper att fortsätta med bara den här titeln; för att förstå allt som händer är jag helt enkelt tvungen att investera betydligt mer i även andra titlar och det har jag ingen lust till, framförallt eftersom det jag läste av de två andra nämnda DC-titlarna förut var så erbarmligt usla. Sen tycker jag också att det är en smula fusk att kalla det här för en omstart av Stålmannen avsedd för nya läsare: Om man inte stött på Stålmannen tidigare kommer den här titeln vara fruktansvärt förvirrande.
Men därmed inte sagt att man ska skippa AC. Jag gillar den något yngre versionen av Stålmannen som skildras här, med hans mer impulsiva personlighet. Jag kommer ihåg att de få gånger som serier skildrade Clark Kent som nybliven Metropolis-bo i pre-Crisis-universumet så var det alltid givande; hur han ändrades från den naiva Stålpojken till den gudalike Stålmannen var någonting som det spenderades alldeles för lite tid på att skildra. Det var också lite konstigt egentligen att huvudpersonen oftast var den väldigt träige och medelålders Clark Kent; jag kan inte riktigt förstå hur man kunde tro att målgruppen skulle uppskatta att läsa om någon så pass alldaglig vuxen.
Risken med infallsvinkeln Morrison har valt är att det blir lite för likt den klassiska versionen av Spindelmannen: Ung, fattig reporter med stort hjärta och moral kämpar för de svaga genom både sina avslöjande artiklar och sin hemliga identitet. Det är inget fel på det förstås, bara att det inte känns så nytt som det kanske borde. Men det är riktigt bra superhjälte-underhållning av det klassiska slaget som jag läser med glädje, de små irritationsmomenten till trots.
Mer av samma sak: The League of Extraordinary Gentlemen – Century: 2009
Jahapp.
Det här blir inget långt inlägg men eftersom jag skrivit om både del 1 (Century: 1910) och del 2 (Century: 1969) tänkte jag iallafall pränta ner några tankar om den avslutande delen i den fjärde sviten i Alan Moore och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen-serie, nyutkommen som den är.
Skälet till att det inte blir långt är att jag egentligen redan skrivit vad jag tycker om serien i de tidigare inläggen: O’Neills teckningar är förunderligt bra och jag skulle kunna titta på dem hur länge som helst, medan Moores manus uppriktigt sagt är rätt uselt, kanske det sämsta i Century-sviten. Efter att både 1910 och 1969 i stort sett saknat nerv och Mina Murray/Harker dessutom helt förlorat sin personliga karisma från de tidigare böckerna (hon var den centrala karaktären där, den som höll ihop böckerna och som de andra i gruppen interagerade mot, och när hon inte längre känns intressant gör inte heller de andra personerna det) så hade jag väl inga stora förhoppningar, men tyvärr var 2009 lite sämre än jag väntat mig:
En del av TLoEGs charm har alltid bestått av att se olika gamla litterära personer blandas, som Bertie Wooster + Cthulhu-monster. Tyvärr led 1910 svårt av att huvudpersonerna (förutom Mina Murray) var för mig helt ointressanta karaktärer, som mästertjuven Raffles; det verkade som om Moore haft svårt att hitta några lämpliga referenser att jobba med. 1969 var bättre i den aspekten, med en ung lord Voldemort, Monty Python och annat, och därför hoppades jag att Moore skulle kunna hitta på något roligt när han fick chansen i 2009 att använda sig av moderna litterära referenser.
Jag vet inte om det beror på mig eller Moore, men refererandet kändes rejält trött, som någonting han var tvungen att göra snarare än någonting han hade roligt medan han kom på. 30 Rock, James Bond och alldeles för mycket Harry Potter är en del av det som bjuds, och en del av problemet är väl att karaktärer som mr Hyde i de första TLoEG-sviterna eller för den delen sjörövar-Jenny i 1910 är en del av det allmänna medvetandet, urtyper, medan till exempel Harry Potter inte har nått samma stadium (ännu, kan tilläggas).
Med andra ord, själva grundkonceptet med ett collage av litterära karaktärer verkar inte fungera lika bra när det handlar om nutiden snarare än klassikerna.
Egentligen är det patetiskt att klaga på att referenserna inte känns lika roliga för de två första (och framförallt den allra första) TLoEG-böckerna är bra serier där referenserna bara är en liten del av helheten. Men tyvärr är det så lågt som serien har fallit: Jag kan inte komma på någonting intressantare att säga om serien än att klaga på trista referenser. Förutom att berömma O’Neills teckningar förstås
