Brit & Dicks – End of Time

1 december, 2014 at 20:57 (Superhjältar) (, , , , , , )

Snabb-recension idag eftersom serierna ifråga i ena fallet inte är värd så många ord, medan den andra är klart bättre men det är svårt att säga speciellt mycket om den…

Brit: Ytterligare en superhjälte-serie i Robert Kirkmans Invincible-universum, ytterligare en flopp, IMHO. Visst, de tre första fristående numren av tidningen som skrevs av Kirkman själv är för all del småtrevliga, med en huvudrollsinnehavare som är en äldre man vars enda superkraft består av att han är osårbar/oförstörbar. Anställd som han är av USAs avdelning för att hantera saker som utomjordiska invasioner mm är han den sista utposten, den som besegrar skurken med superstyrka genom att helt enkelt låta denne slå på honom tills alla krafter är uttömda, varpå Brit kan fängsla honom.

Brit - Kirkman

Flickvän har han också, en (givetvis) mycket mycket yngre kvinna som jobbar på Brits strippklubb. Några hinkar blod och det givna inslaget med en alltför hänsynslös chef på hans jobb som leder till att Brit blir förrådd är de sista ingredienserna i den här soppan, som Kirkman själv säger att han ursprungligen skrev för att han ville prova på att skriva serier av samma typ som en del av de brittiska manusförfattarna skrev, exempelvis Mark Millar

Så nja, njä, nä, inga vidare inspirationskällor, men det som gör att Kirkmans tre nummer av tidningen ändå är OK läsning är hans humor. Jag har sagt det förut: Han skulle satsa betydligt mer på det när han skriver, det skulle de flesta av hans serier tjäna på!

Sen har vi (dvs jag, som läste dem, suck) tolv nummer till, skrivna av Bruce Brown. Här försvinner alla förmildrande omständigheter (ok, lite mindre blod blir det också), och dessutom är Browns manus extremt förvirrande och svåra att hänga med i. Jag tror att han försöker imitera Kirkmans manus från Invincible som kryllar av små detaljer som kan visa sig vara viktiga och mängder av såpa-trådar som kommer plockas upp senare, men problemet är att Brown helt saknar timing och förmågan att driva den aktuella handlingen framåt medan planterande av framtida intriger planteras. Här är det bara förvirring som gäller.

Brit - Brown

Några figurer och referenser som för den stackars läsare som inte läst Invincible är obegripliga, men situationen är inte mycket bättre för den som har gjort det eftersom de är från ett alternativt universum så…

Det roligaste med de här numren är nog brevspalten i ett av de sista numren, där för en gångs skull ett kritiskt brev publiceras. Läsaren har helt rätt i sin kritik av svagheterna i manus (inte för att teckningarna är någonting att skryta med heller) men får svaret att nej då, serierna är visst bra, det är bara det att läsaren ifråga inte har ansträngt sig och är en smula lat. Varpå serien två nummer senare lades ner pga dålig försäljning. Så kan det gå!

Dicks – End of Time (eller Dicks – To the End of Time, Like, som den kompletta undertiteln lyder på omslagen) är sex nummer av Garth Ennis och John McCreas gamla serie med Dougie & Ivor i huvudrollen, ett par som dök upp första gången i en av Ennis allra första serier, For a Few Troubles More. Redan från början var det slapstick av allra barnsligaste slag som gällde, men fascinerande nog har det bara blivit bättre/värre med de med åren.

Ergo, D-EoT, med följande intrig: Djävulen (röd i klassisk stil med vingar, horn, och alltid naken med ett gigantisk organ fullt med vårtor och taggar) & utomjordingen lord Bluevein (som namnet säger, en människostor blå penis med många ådror och hundratals ögon) planerar att utnyttja att påven ska besöka Nordirland för att elda på stridigheterna, varpå deras ”bigotry beam” kommer förstärka hatet och göra hela Jorden till en krigsplats. På-eldningen ska man fixa genom anlitandet av Tool Carson, en man vars organ är några meter långt, och som ska hoppa på påven under en parad, där man distraherat påven genom att skicka fram några mycket unga korgossar.

Dicks - Djävulen och Mr Bluevein

Subtilt är det inte, med en handling som tar Dougie & Ivor genom tiden när de försöker samla ihop de symboliska hat-föremålen som ger strålen dess kraft. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är kul och det blir ungefär som South Park-filmen; om man öser på med dåliga vulgära skämt tillräckligt länge så bryter min fasad till slut samman. Och jag bryr mig inte ens om att så många av skämten här går ut på blasfemi :-)

Sen finns det också några inslag av det som Ennis kan vara så bra på: Manlig vänskap. Dougie är en loser av gigantiska mått, och han är olyckligtvis tillräckligt smart för att inse hur mycket av hans elände som beror på Ivors idiotier. Men när det gäller spelar det ingen roll för Ivor är ändå en mate, och en sån överger man aldrig. Det finns kärlek här, även om det kan låta larvigt med tanke på innehållet.

Dock, det är ett väldigt minimalt inslag, för det här är primärt, sekundärt och tertiärt en uppvisning i barnslighet. En rätt kul sån!

Dicks - Dougie x 2

Nutida äldre Dougie möter unge Dougie från For a Few Troubles More. Mötet går inte bra.

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Caliban och Über

16 oktober, 2014 at 03:38 (Science fiction, Serier, Superhjältar) (, , , , , )

Två korta blurbs idag om två serier som har det gemensamt att det ges ut av Avatar, ett förlag som tyvärr mer och mer verkar specialisera sig på extremt blodiga serier som säljs med hjälp av omslag med en rejält osmaklig blandning av våld & sex. Skälet till att jag trots det ibland läser en del av deras serier är att det ibland är intressanta serieskapare som är inblandade, typ Garth Ennis, David Lapham, Alan Moore med flera. Men, till serierna!

image

Först Caliban, en sju delar lång miniserie skriven av Garth Ennis och tecknad av Facundo Percio som enklast kan beskrivas som en variant på filmen Alien. En rymdfarkost från Jorden råkar på en utomjordisk farkost med som det verkar en död besättning, men när man närmare undersöker saken visar det sig att det inte stämmer. Någon som tror att utomjordingen visar sig vara en gullig typ à la ET som vill hjälpa jordborna?

Det är en besynnerligt torftig serie för att vara Ennis. Kanske beror det på att vare sig allvarlig science fiction eller skräck är någonting som passar honom så bra, med tanke på att jag tycker han är som bäst när han får chansen att skildra jordnära vänskapsförhållanden i en semi-allvarlig miljö (med det menar jag serier som blandar humor och allvar), och det är Caliban långt från.

Det dröjer väldigt länge innan den mer lyckade Ennis tittar fram; närmare bestämt till de sista två numren där serien plötsligt tippar över till att skildra just relationen mellan två av personerna istället för att vara en ospännande skräckis. Men det är alldeles för sent, och det är alltför kort tid för att jag då ska hinna bygga upp en personlig relation till de två, så när serien tog slut var min första tanke ”Jaha, det var det…”. Och eftersom Facios insats inte heller är något uppseendeväckande finns det mycket liten anledning för någon artt läsa den här serien. Våldsam är den, men för att vara Avatar var det mindre guck än vanligt, och faktiskt så gott som helt fritt från sexuellt våld, så det är ju någonting. Fast kanske inte ändå…

Serie två är Über, en fortfarande pågående serie (18 nummer ute, planerat att bli ungefär 60) som är en alternativ historia där Tyskland de sista skälvande dagarna under andra världskriget plötsligt vänder på krigslyckan när ett hemligt projekt att skapa sanna övermänniskor (läs superhjältar) visar sig burit frukt.

image

Det låter förstås som en alldeles ovanligt icke-originell idé med tanke på alla serier med ett liknande tema som funnits, men faktum är att Kieron Gillen (manusförfattare och skapare av serien) lyckas överraska stort. Det som gör serien originell är att övermänniskorna här enbart betraktas som krigsmateriel. Trikåer och ostoppbara hjältar saknas helt; här handlar det om mycket väl definierade och avgränsade krafter som används av soldater i uniform, och militära befälhavare som på bästa sätt försöker anpassa sin strategi för de nya möjligheterna. Egentligen är det helt fel att kalla det här för en superhjälteserie för det är det inte alls; det är istället fråga om en krigsserie med tonvikten på militär strategi, taktik och logistik.

Men också med en hel del politik, där det märks att Gillen läst på noga för att exempelvis integrera atombomben och Manhattan-projektet i sin alternativa värld. Ju fler nummer jag läste av Über, desto intressantare blev den, och det är närmast precis tvärtom mot hur det brukar vara för mig med serier från Avatar (som den vedervärdiga Crossed som jag plågat mig igenom, men vägrar skriva om mer pga dess uselhet). Så hurra för Gillen, det här är ett riktigt bra manus!

Tyvärr är teckningarna oftast desto tråkigare. Huvudtecknare har hittills varit Caanan White, och teckningarna är stålgrått urtrista, med personer som är så gott som omöjliga att se skillnad. White har kanske tre människokroppar+ansikten att välja på för män och en för kvinnor och det är allt; ibland (men oftast inte) har de olika hårfärg och det kan hjälpa. De enda som ser lite annorlunda ut är de som är baserade på riktiga människor, men även de har White svårt med (Hitler ser mycket besynnerlig ut tycker jag). Några av gästtecknarna har varit åtminstone godtagbara så med lite tur får de mer att göra och White mindre i framtiden ;-)

image

Slutomdömet blir: En menlös serie, en på många sätt bra, trots att strategi-resonemangen faktiskt flera gånger fick mig att känna mig som om jag läste ett referat av en runda från GBA-spelet Advance Wars, när det handlade om pansarmännen vs blixtmännen vs de tunga pansarmännen och vem som är starkast/svagast när de möts. Fast Advance Wars var förstås ett väldigt bra spel så okej för det!

PS. Omslagen är dock unisont usla, och i sann Avatar-anda har varje tidning en uppsjö olika omslag, de ena värre än det andra. Lite synd för framförallt Über som på utsidan ser ut som en orgie i muskulösa arier som sliter människor i stycken medan innehållet är mycket bättre än så. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Kick-Ass 3

11 september, 2014 at 20:50 (Superhjältar) (, , , )

Kick-Ass 3 08 - cover

I förra Smått & Gott nämnde jag att boken ifråga (Walt Before Skeezix) inte precis var liten och inte så himla god heller. Mark Millar (manus) och John Romita Jrs (layouter/skisser) avslutande miniserie Kick-Ass 3, om den alldeles vanliga pojken Dave Lizewski som får för sig att försöka bli en superhjälte på riktigt, är däremot rätt liten med bara åtta nummer, men god är den baske mig inte alls!

Vilket inte lär förvåna någon som läst den här bloggen ett tag; Mark Millar har jag väldigt svårt för, även om den första mini-serien om Kick-Ass hade en hel del poänger. Extremt våldsamt är det som vanligt, även om jag i ärlighetens namn ska säga att det var lite mindre blod som skvätte den här gången. Det kan dock bero på att Hit Girl mestadels sitter i fängelse den här gången och därför inte kan släppa lös som hon brukar.

Det är helt klart hon som har blivit både Millars och läsarnas stora favorit från serien, och jag kan på sitt sätt förstå att en liten flicka som är extremt skicklig på att slåss/döda och som svär ohyggligt blivit populär. Det jag har svårt för är det alldeles för stora sadistiska inslaget som är så vanligt i Millars serier, och som Kick-Ass 3 givetvis också innehåller. Plus att Millar har en olycklig förkärlek för att peppra sina serier med scener som kanske ser coola ut men som inte har någon som helst täckning i handlingen.

Kick-Ass 3 - Hit Girl

Med andra ord inga överraskningar vad gäller manuset, och teckningarna precis som i Kick-Ass 2 och Hit Girl-miniserien ibland tydligt slarviga. Fortfarande är teckningarna ett positivt inslag i serien, men ändå.

Fast det ska jag säga till Millars förtjänst: Han avslutar faktiskt serien här, och lyckas till och med knyta igen säcken relativt elegant. Det ska han ha beröm för för det händer verkligen inte alltid när en serie på samma sätt som Kick-Ass plötsligt blir en enorm succé, då det istället blir uppföljare på uppföljare tills alla har storknat.

Men det säger jag bara en gång, om det dyker upp fler miniserier med Kick-Ass i framtiden så blir Millar av med den lilla guldstjärnan han fick här!

Direktlänk 4 kommentarer

Squadron Supreme: Revolutionerande 80-talsserie?

25 augusti, 2014 at 14:10 (Superhjältar) (, , )

Squadron Supreme 1 - cover

Dagens recension courtesy of Graham Crackers i Chicago, en seriebutik som hade rea på Mark Gruenwalds Squadron Supreme, en 12-delars maxiserie från 1985-86 som ofta nämns som en föregångare när det gäller superhjälteserier som gör anspråk på att vara realistiska.

Squadron Supreme (kompetent men inte särskilt upphetsande tecknad av Paul Neary) handlar om en superhjältegrupp à la Justice League/Lagens väktare som innan den här serien skrevs hade dykt upp en handfull gånger i andra Marvel-titlar. Den utspelar sig i en annan dimension och kan därför ta sig stora friheter med vad som händer med världen eftersom den inte behöver bekymra sig för hur det påverkar andra titlar, och Gruenwald tog chansen till att skriva en historia om vad som skulle hända om en sådan grupp faktiskt skulle få för sig att rätta till alla världens problem istället för att bara agera reaktivt vid hot från superskurkar mm.

Den som läst mycket Marvel och (framförallt) DC från 70-talet vet att det här är en fråga som dyker upp då och då: Varför tar inte exempelvis Stålmannen tag i problem som krig, hunger, mm? Han har uppenbart kraften att göra det men avstår. Skälet som dittills alltid framförts i tidningarna var att göra så vore att omyndigförklara mänskligheten, att de skulle förvandlas till initiativlösa soffpotatiser, osv. Ett inte så dumt argument, men en stor anledning att så inte skedde var förstås också meta-anledningen att det helt skulle förändra serierna från hjälte/skurk-spänning till någonting annat, någonting mer politiskt, och det var inte en riktning förlagen ville ge sig in på för sina stora titlar.

Diskussioner...

Argumentering med ord…

Men om man hade några superhjältar som inte låg bakom några egna tidningar, och som dessutom lyckligtvis befann sig i ett annat universum? I sådana fall skulle man kanske kunna våga sig på att besvara frågan annorlunda. Och presto, Squadron Supreme!

Så jag skulle säga att det är så man ska nalkas serien: Inte som en nyskapande titel typ WatchmenMiraclemanDark Knight Returns, eller Zenith (som alla dyker upp ungefär vid den här tiden) som alla angriper superhjälteserierna på radikalt nya sätt, utan istället som en fullkomligt naturlig följd på tidigare serier med den stora skillnaden att man här av diverse skäl kan ge ett alternativt svar på en fråga som alltid legat och pyrt ända sedan genren skapades.

Det tog ett tag för mig att inse det eftersom det jag läst om SS (olycklig eller lyckad förkortning, beroende på hur man ser det med tanke på den lätt fascistoida regim som skildras) innan hade låtit som om det här var en serie i samma anda som de nyss nämnda. Därför blev jag initialt besviken eftersom den inte var i närheten av lika intressant som dem. Men efter ett tag bytte jag inställning och läste den som en ”vanlig” serie från den tiden, bara det att den hade lite större friheter i sin handling, och då blev det bättre. Medlemmarnas käbblande internt, de uppenbara pastischerna på Justice League (Gruenwald var ett stort fan av DC och det märks eftersom teamet till stora delar är en oblyg kopia på JL), de självklara slagsmålen med superskurkar; allt välbekant, men med en liten twist, som att både hjältar och skurkar kan vara kluvna inför idén att hjärntvätta kriminella för att göra dem till nyttiga samhällsmedborgare.

De stora frågorna som rätten till fri vilja och när ändamålet helgar medlen är centrala för serien, men de avhandlas på ett tämligen enkelt sätt utan större djup, precis som man kan förvänta sig av superhjälteserier från den här eran. Det som är ovanligt är att de besvaras på ett nytt sätt: Istället för det tidigare svaret som alltid var att hjältar lämnar människorna ifred medan skurkar gärna förslavar dem är svaret här att vissa hjältar kan tänka sig att gå väldigt långt för den goda saken, medan vissa skurkar tycker att det är fel. Mer originellt är det faktiskt inte, men det är vackert så.

...och med kraft

…och med kraft

Att serien i övrigt är väldigt förutsägbar (”Superman” är för att styra, ”Batman” är mot, menlösa ”Aquaman” försvinner som enda medlem ur handlingen redan tidigt för att sedan aldrig synas till igen, ”Green Arrow/Black Canary” har ett tumultartat förhållande, crossovern med en mer känd figur (Captain America)), också i det att Marvel givetvis inte lämnade den ifred efter det här utan senare kopplat ihop den än mer med vanliga Marvel, är inte så överraskande precis.

Men det var ändå intressant att äntligen läsa den, även om jag nog tycker att den är rätt överreklamerad som nyskapelse för den är rejält rotad i 80-talsmyllan. Jag skulle nog enklast beskriva den som Warren Ellis The Authority, om den hade gjorts 15 år tidigare och inom DC/Marvels trygga sfär. Vilket är lite ironiskt med tanke på att rättigheterna till The Authority numera ägs av DC, och precis som man kunde misstänka har det inte alls fungerat att integrera serien i det vanliga DC-universumet i samband med The New 52 (när alla DCs titlar skulle integreras med varandra). Jag menar, hur skulle det fungera med en organisation som ska styra världen med hjälp av superkrafter när exempelvis Superman finns i samma värld? Det här problemet löste Gruenwald nästan 30 år sedan: Man låter handlingen ta plats någon annanstans :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Jack Kirbys 2001: A match made in hell?

30 juli, 2014 at 15:43 (Science fiction, Superhjältar) (, )

2001 A Space Odyssey - cover

Jag skyller på senaste veckornas värmebölja när jag nu ser att det är rekordlänge sedan senaste inlägget här. En del har jag läst, men mest flämtat i solen och badat. Dvs har haft det alldeles utmärkt.

Och en liten men ändock del i den utmärkta sommaren har faktiskt Jack Kirby stått för, en serieskapare som jag aldrig varit speciellt svag för. Visst förstår jag hur inflytelserik han varit, främst i USA men också internationellt, och jag kan se kvalitéer i hans teckningar, men jag har aldrig riktigt tyckt om någon av hans serier. Förrän nu, när jag har läst hans 10 nummer långa massaker/omtolkning/jagvetintevad av Arthur C Clarke & Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr :-)

Först lite bakgrundsinfo: I mitten av 70-talet (dvs flera år efter filmen) gjorde Kirby en serieversion av filmen. Den har jag inte läst; jag brukar ogilla både överflyttningar mellan medier och Kirby så den kombinationen undviker jag gärna. Men efter det skrev och tecknade han alltså 10 nummer av tidningen 2001: A Space Odyssey där han presenterar sin alldeles egna fortsättningen på historien.

2001 A Space Odyssey - Vira

Och eftersom det är Kirby innebär det att episoderna heter saker som Vira, the She-Demon! eller Norton of New York 2040 A.D.. Låt mig säga såhär: Det här är ungefär så långt från Clarke & Kubricks filosofiska och lågmälda historia man kan komma. I de första numren är det ungefär samma historia som berättas i olika versioner:

En människa från långt bakåt i tiden (som Vira eller Marak the Merciless) träffar på den svarta monoliten, får mystiska insikter/idéer, och sen hoppar vi in i framtiden där de återföds igen som astronauter, superhjälteskådespelare eller annat, och träffar på monoliten igen när det som bäst behövs (typ när utomjordiska bläckfiskmonster försöker äta upp dem ) varpå de förflyttas till ett personligt utopia för ett dygn innan de återföds igen som små rymdbebisar med närmast gudomliga krafter.

Det är ju en, ska vi säga ganska personlig, tolkning av filmen/boken som bjuds, onekligen. Bisarrt, minst sagt, men faktiskt väldigt roligt att läsa för Kirbys teckningar är fantastiskt trevliga här. Barbariska soldater som slåss blandat med extremt utflippad framtida teknologi & visioner framkallade av monoliten (tänk sekvensen i filmen med färgerna, i Kirby-version) gör det här till något riktigt roligt. Manuset är inte spännande men däremot befriande opåverkat av saker som logik och rimlighet. Så på sitt alldeles egna sätt är det här en psykedelisk tripp, precis som filmen, men åstadkommen på ett mycket Kirby-artat sätt (inklusive rikliga mängder med Kirbys krackle).

2001 A Space Odyssey - hmm

Så ja, roligt att läsa var det!

Sen är de tre sista numren lite tristare. Här presenterar Kirby Mister Machine/Machine Man, en superhjälte som senare inlemmades i det vanliga Marvel-universat. Det är en mycket klichéartad historia om en robot som med sin avancerade AI funderar på om hen har en själ och hur  hen blir bemött, dvs samma gamla historia som Frankenstein, Adam Link från I, Robot, och så vidare, och anknytningen till 2001 är så gott som obefintlig (monoliten syns bara till mycket kort då den antyds vara orsaken till att just den här roboten blir medveten). Men det gör inte så mycket egentligen för jag misstänker starkt att den här tidningen inte skulle överlevt mycket längre oavsett Mister Machine; som så ofta tröttnade Kirby rätt snabbt på tvångströjan det innebar att behöva förhålla sig till en äldre förlaga och stack iväg på sitt eget race.

Utan tvekan är 2001: A Space Odyssey det mest överraskande jag läst i sommar. Jag kan inte med gott samvete säga att den är bra i objektiv mening, men den är jäkligt underhållande :-D

2001 A Space Odyssey - Travel

Direktlänk Lämna en kommentar

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr

16 juni, 2014 at 21:12 (Superhjältar, Svenska serier) (, , , )

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr - omslag

Jag är inte 100% säker men jag tror att det här är det första inlägget jag skrivit som haft både Svenska serier och Superhjältar som tagg :-)

Serien är Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr, den fjärde volymen av Daniel Ahlgrens superhjältesvit SH3, utgiven på Apart förlag. Pinsamt nog måste jag erkänna att jag inte läst någon av de tidigare böckerna förut, trots ihärdig rekommendation av min vän Sandra. Men nu har jag knatat till biblioteket och lånat & läst allt så dags att sätta igång med skrivandet!

Först, lite allmänt om SH3 och bok 1-3.

För den som liksom jag tidigare inte har så bra koll på SH3 är det en helt seriös superhjälteserie som handlar om en svensk skola med en speciallinje för ungdomar med superkrafter. De har de vanliga tonårsproblemen som utanförskapskänslor, obesvarade förälskelser, och så vidare, plus de lite mer speciella problem som kan uppstå om man till exempel har problem att bli förstådd eftersom man av och till delvis förflyttas till ett annat universum.

Men jag ska ärligen säga att jag trodde serien skulle vara mindre seriös än den var; det här är på allvar, även om det såklart finns komiska inslag. Världen hotas, vänner dör, elever mobbar/s (och mobbningen kan bli allvarligare än vanligt, på grund av de involverade). Allt presenterat i kortare episoder om några sidor, men där varje tidigare bok ändå har varsin huvudtråd som knyts samman elegant i slutet. Dessutom finns det ännu längre historier som sträcker sig över böckerna, varav en del inte avslutats ännu.

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr - Ahlgren

Igår, idag…: Daniel Ahlgren

Faktum är att Ahlgrens manus är imponerande välkonstruerat. Små saker planteras i första boken vars fulla innebörd dyker klargörs långt senare, och så håller det på; gång på gång blev jag glad när jag märkte ett nytt exempel på hur genomtänkt serien är. Och inte skrivs jag på näsan som läsare heller, jag måste läsa noggrant och själv koppla ihop olika ledtrådar för att förstå hur allt hänger samman. Ett utmärkt exempel är hur spegeluniversumet introduceras och senare förklaras, och hur jag själv blir tvungen att tänka efter för att förstå vilka av kapitlen som skildrat vilken av världarna.

Jag gillar också hur Ahlgren skriver sina egna versioner av kända superhjältar och andra figurer, som Scooby Doo-gänget. Till skillnad från hur jag ibland irriterar mig på det ständiga återvändandet av Stålmannen-karaktären fungerar det här klockrent; Ahlgrens mer jordnära versioner känns uppfriskande och inte alls kitschiga.

Så ett riktigt starkt manus är det!

Tyvärr är jag inte lika förtjust i Ahlgrens teckningar. De är lite för grötiga och svårlästa för min smak, och så kan jag inte låta bli att irritera mig lite på de ständigt halvöppna munnarna. Men sen ska jag också villigt erkänna att seriens egenhet och fräschhet till ganska stor del beror på den udda kombinationen av ett allvarligt och skickligt superhjältemanus kopplat med teckningar som inte alls ser ut som de brukar. Med andra ord, trots att teckningarna i sig inte är gjorda i en stil jag är värst förtjust i tror jag att jag skulle gillat serien mycket mindre om den haft typiska DC/Marvel-teckningar. En smula kluven känsla alltså :-)

SH3 1-3 är alltså synnerligen läsvärda; vad med Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr?

Joakim Gunnarsson & Hedvig Häggman-Sund

Joakim Gunnarsson & Hedvig Häggman-Sund

På ett sätt liknar boken de tidigare: Korta episoder skrivna av Ahlgren som tillsammans bildar en helhet, och att ha läst de tidigare böckerna innan skulle jag nog rekommendera även om den går att läsa självständigt. Huvudhistorien den här gången bygger på tidsresor, ett inslag som passar utmärkt för en manusförfattare som har stenkoll på alla detaljer vilket är nödvändigt för att tidsresehistorier ska hänga ihop logiskt. Om nu det är ens teoretiskt möjligt förstås, det går att diskutera länge: Determinism utan paradoxer? Förändringar möjligt med paradoxer? Universum splittras varje gång någon färdas bakåt i tiden? Osv, osv, osv…

Men teckningarna är den här gången gjorda av en mycket förnämlig samling svenska serietecknare: Ahlgren själv, Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund, Lars Krantz, Jimmy Wallin och Li Österberg. Stilarna skiljer sig åt rejält, från Krantz närmast brutala stil till Gunnarsson & Häggman-Sunds extremt charmiga och lättlästa teckningar.

Blandningen fungerar bra och jag har svårt att säga vems bidrag jag tycker bäst om. Inklusive Ahlgren för framförallt de sista sidorna i hans episod tycker jag ser bra mycket vassare ut än tidigare. Plus att det var roligt att se honom i färg i den första episoden; det kändes lite ovant i de första rutorna men sen kändes det bara bra :-)

Allt som allt är jag mycket glad att jag äntligen läst alla SH3-böckerna. De var inte vad jag väntat mig, och det på ett positivt sätt. Hjärngympa, ett mycket tajt manus, plus att jag nu verkligen är nyfiken på vad som ska hända med Alfapojkenmannen, Girl Power och de andra i framtiden.

Lars Krantz

Lars Krantz

PS. Konsumentinfo, FYI: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr har en rätt liten upplaga vilket kan var bara att veta om man vill ha den. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Adventures of Superman, uppföljning

3 maj, 2014 at 20:46 (Superhjältar) (, , , )

Det här var ingenting jag planerat att skriva om men jag har just läst några till nummer av Adventures of Superman som jag skrev om förut, och jag måste bara få rekommendera nummer 40-41. Förra gången hade jag läst fram till och med nummer 30 så ikväll fortsatte jag därifrån: En OK Milligan-sekvens, lite annat (jag föredrar nog fristående nummer för den här tidningen så att det var flera tredelars miniserier tyckte jag var lite synd), och sen ramlade jag över Max Landis (manus) och Jocks (teckningar) tvådelars dito. Och kände att jag helt enkelt var tvungen att rekommendera den!

Max Landis gjorde för ett tag sedan filmen Chronicle, en riktigt bra superhjältefilm av det mer lågmälda och skrämmande slaget, och han har dessutom (mer relevant för dagens serie) gjort den suveräna lilla filmen The Death and Return of Superman som jag nämnt förut. Men jag var inte riktigt förberedd på att han skulle vara så bra på att skriva en helt vanlig serie :-)

Bortsett från en fem sidor lång coda består The Sound of One Hand Clapping helt enkelt av två nummers dialog mellan Stålis och Jokern (det här är tidigt i bådas karriär, ingen av dem har träffat den andre förut). Jokern har gömt några bomber i Metropolis och har sagt till Stålis att möta honom på The Daily Planets tak, och det är allt:

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 1

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 2

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 3

Koncentrerade repliker och underbara teckningar av Jock gör det här till något av det tajtaste jag läst i superhjälteväg på mycket länge. Inga onödiga detaljer, inget slöseri med utrymme, bara ett samtal som innehåller både en hjärnornas kamp och en utsökt behandling av de två karaktärerna av Landis.

Landis och Jocks lilla serie är kongenial, en perfekt sammansmältning mellan ord och bild. Läs och gläds över att det finns sådana här små pärlor som kan slinka igenom i titlar som den här, med en av de mest kända superhjältarna men i en publikation där serieskaparna får friare händer att göra vad de vill.

Adventures of Superman - The Sound of One Hand Clapping 4

Direktlänk Lämna en kommentar

China Miévilles Dial H

6 april, 2014 at 22:44 (Superhjältar) (, )

Dial H 1 - cover

Knackig början. Liten uppryckning. Riktigt knackigt slut.

Ungefär så kändes det att läsa den rätt kortlivade DC-titeln Dial H, en ny version av den äldre serien Dial H for Hero som jag aldrig läst (eller åtminstone inte har något som helst minne av att ha läst). Den handlade om en mystisk petmoj som om man slog numret som motsvarar ordet HERO (amerikanska nummerskivor har bokstäver vid varje siffra) så förvandlades den som slog numret temporärt till en superhjälte. Alltid med nytt namn, alltid med nya krafter. Rätt fånig setup alltså men 2012 återupplivades idén alltså med titeln Dial H, med författaren China Miéville som manusansvarig.

Och Miéville är hela skälet till att jag gav serien en chans. För den som inte vet det är han en uppburen sf/fantasyförfattare; själv tycker jag att hans böcker Perdido Street Station och The Scar hör till det absolut bästa man kan läsa i genren. Barocka, svårgenomträngliga, överlastade och nästan löjligt ambitiösa är de en kamp att komma in i och igenom, men det är värt mödan. Sen har han skrivit en del andra romaner som inte är lika imponerande, där de positiva delarna saknas och bara de ansträngande finns kvar. Så extremt hög högstanivå men nästan lika extremt låg lägstanivå.

Därför hade jag väntat mig någonting rejält att bita i när jag började läsa serien. Om det skulle vara bra eller dåligt visste jag såklart inte men jag räknade definitivt med någonting ovanligt. Så gissa om jag blev besviken när Dial H visade sig vara en rätt medioker Grant Morrison light-historia. Superhjältarna som frammanas via nummerskivorna är menade att vara bisarra och löjliga/roande, med namn som Boy Chimney (hans skorstenshatt spyr ut rök som kan göra nästan vadsomhelst) eller Cock-a-Hoop (ett tupphuvud med kraftfulla armar/vingar vars kropp är en hula-ring), men det räcker aldrig till någonting mera än på sin höjd ett småleende.

Dial H - Cock-A-Hoop

Efter några nummer fick jag dock ett litet hopp om att det kanske skulle kunna fungera som tanklös förströelse, när Miéville presenterat de två huvudpersonerna och fått igång en liten story med dem med, där de smågnatas om vem som ska få använda petmojen härnäst. Men tyvärr tas handlingen sen över av en konspiration där det visar sig att telefoner ända sedan begynnelsen bara varit ett medel för varelser från en annan dimension att ta över jorden/universum, och att det finns mängder av andra skivor som man kan slå fram andra saker än hjältar med, och så vidare.

Den här huvudstoryn känns aldrig intressant och allting som bara som några ovanligt tråkiga nummer av Morrisons gamla Doom Patrol. Fast Morrison hade klarat av hela storyn på sådär 4-5 nummer medan Miéville behöver 16 för samma sak (sedan lades titeln ner). Dessutom lyckades Morrison (oftast) med att mitt i anarkin också berätta en historia som gick att följa med i, medan Miévilles historia är rörig på helt fel sätt, både vad gäller manus men minst lika mycket vad gäller teckningarna där det är mer regel än undantag att jag inte har en susning om vad som pågår i de sista numren, där så gott som alla har petmojar och oupphörligen byter utseende och krafter.

Dial H - Mess

För några månader sedan klagade jag på Jeff Lemire och att hans Animal Man kändes som en trött version av gamla Vertigo-serier. Det står jag för men jag måste ändå säga att samma kritik är än mer motiverad när det gäller Dial H: Det här är ingenting annat än en dålig Vertigo-serie som anammat alla klichéer förlaget en gång drogs med. Och som pricken över i vad gäller den jämförelsen står dessutom Brian Bolland för omslagen. Inget fel på dem, Bolland är styv på omslag, men behövde man verkligen påpeka så tydligt var inspirationen till Dial H kommit ifrån?

Direktlänk 2 kommentarer

Adventures of Superman

12 mars, 2014 at 21:31 (Superhjältar) (, , )

Allt var inte eländigt med DCs The New 52-reboot, även om det kändes så ibland. En trevlig titel som startats efter rebooten som jag precis upptäckt är Adventures of Superman, en veckovist utkommande digitalt publicerad serie där allsköns serieskapare får göra sin version  av Stålmannen.

Adventures of Superman - Jordan & Rossmo

Stålmannen försöker argumentera med Bizarro på ett ”logiskt” sätt; Justin Jordan (manus) och Riley Rissmo (teckningar)

Jag har ännu inte läst alla nummer, bara 1-30 (det blir ju rätt många med en så pass frekvent utgivning), men ärligt talat är det på många sätt den bästa nya enkla och raka superhjälteserien jag läst på länge. Med ”enkel och rak” menar jag att den inte på något sätt försöker vara någonting mer komplicerat eller djupare, och att den precis lika gärna skulle kunnat publiceras för 30 år sedan som idag, och ibland kan det vara trevligt till omväxling med andra nya serier i samma genre som har en helt annan ambitionsnivå (som exempelvis Thor – God of Thunder som jag skrev om nyligen, en mycket bra superhjälteserie men upplagd på ett helt annat och ojämförbart sätt).

Många av numren är fristående, men det finns också några kortare följetonger på 2-3 nummer. Och alla är uppfriskande fria från att behöva vara en del av DCs mainstream-universum, vilket betyder att det inte finns några krav på att behöva anpassa handlingen så att den stämmer överens med vad som sker i andra tidningar. Istället kan författarna (det finns ingen fast författare eller tecknare utan det är ständigt nya konstellationer som får chansen) koncentrera sig på att berätta precis den historia de vill vilket ofta leder till förvånansvärt personliga små berättelser.

Jag har skrivit om svårigheten med en fiktiv karaktär som Stålmannen förut: Hur göra en berättelse spännande när huvudpersonen i princip är allsmäktig? Här löser de flesta problemet genom att inte fokusera på ”Kommer han att fix kakan?” utan istället göra serier om exempelvis en stressig morgon i Stålmannens liv, en liten flicka som skriver ett fanbrev till honom, en sekt som dyrkar honom och där alla medlemmarna bestämmer sig för att samtidigt hoppa ut genom fönster för att tvinga honom att rädda dem och därmed bevisa att han kan betvinga döden, med mera. Och eftersom sidantalet (oftast) är begränsat till ett drygt tjugotal spenderas ingen tid med att beskriva någon komplicerad bakgrundshistoria eller dylikt; det är pang på, in medias res, inga krusiduller, som gäller.

Adventures of Superman - Lapham

Stålmannen-sektens grundare (av David Lapham)

Om man som jag läser en bunt av tidningarna (eller vad man nu ska kalla dem med tanke på att de är helt digitala; ”numren” kanske är bättre?) kan det nästan bli lite för hetsigt och okomplicerat men med ett lite lugnare lästempo är det bara skönt att se serier som är helt koncentrerade på en sak, nämligen att berätta sin historia utan sidospår eller distraktioner. Det kan så klart göras på bra eller dåliga sätt, men i AoS tycker jag att serieskaparna nästan alltid drar åt det bra hållet. Faktiskt tyckte jag inte någon av dem var direkt dåliga, även om det var något flernummers återberättande av en episod precis innan Stålmannen officiellt ”kom ut” som superhjälte som kändes lite tradigt eftersom jag läst den berättelsen så många gånger förut.

Sen är det också för egen del, som en som läser många serier digitalt, kul att läsa serier som är gjorda för just det formatet. Som här där serierna alla är i liggande format (en trevlig omväxling som ofta känns otymplig i tryckt format i vanligt serietidningsutförande eftersom man måste vrida tidningen) och givetvis ser bra ut på paddan eftersom tecknaren vetat att det är där serien kommer att läsas. Stilen varierar vilt men precis som med manusen var ingen riktigt dålig även om del var lite intetsägande.

Det händer inte precis varje dag att jag läser en alldeles normal gammeldags superhjälteserie med en lika gammeldags huvudperson som är genuint trevlig att läsa men desto roligare när det sker. Adventures of Superman känns väldigt sympatisk med sin opretentiösa inställning och sin avkopplade inställning till det normala gravallvaret när det gäller saker som continuity och liknande, och med serieskapare som (ofta) tar tillvara på möjligheterna som därmed finns.

Adventures of Superman - Lemire

En dag av lekar är slut (Jeff Lemire)

PS. Det ska också sägas att jag var förtjust i den här typen av Stålmannen-historier redan som liten; jag har nämnt förut hur mycket jag gillade The Private Life of Clark Kent-biserierna från 70-talet som oftast var rena slice of life-berättelser om en 30-årig rätt tråkig man med ett mer spännande alter ego. Så pass mycket gillade jag dem att jag för ett tag sedan letade upp alla avsnitt av serien i digitalt format och satte ihop en alldeles egen privat digital bok av dem, när jag vill läsa dem igen. Ärligt talat är de flesta rätt dåliga men som sagt, jag är ändå svag för dem. Så när en titel à la Adventures of Superman med bra genomförda liknande serier (men mer dragning åt The Private Life of Superman, visserligen) dyker upp ska man kanske ta mitt ros med några nypor salt :-) DS.

Direktlänk 6 kommentarer

Serieskapare, bliv vid din läst: Jeff Lemires Animal Man

19 februari, 2014 at 22:15 (Superhjältar) (, )

Animal Man 17 - cover

Vet ni den där känslan man kan få när man läser någonting att här, precis här, har kreatören hittat hundraprocentigt rätt? Dvs skapare, ämne och framställning känns som gjorda för varandra och resultatet är underbart att läsa. Som exempelvis Rumiko Takahashi med Maison Ikkoku, Vernor Vinge med A Fire Upon the Deep, eller George Herriman med Krazy Kat; alla tre bra författare/tecknare rent generellt sett, men ingenting de gjort är egentligen i närheten av lika bra som de tre nämnda verken där alla bitar faller på plats.

Sen finns det tyvärr också motsatsen, dvs generellt sett bra kreatörer som hittar ämnen som de verkligen inte passar för…

Som ni nog förstått handlar dagens inlägg om det senare, närmare bestämt om Jeff Lemires Animal Man. Jeff Lemire som gjort många utmärkta indie-serier och även serier som Sweet Tooth, en förträfflig DC/Vertigo-serie som jag skrev om förra året, blev i samband med DCs nystart av sina tidningar för drygt två år sedan anlitad för att bland annat skriva superhjälteserien Animal Man. Tanken var nog god: En quirky superhjälteserie för en quirky författare.

Men tyvärr har det visat sig att Lemires superhjältar är väldigt mycket tråkigare än hans andra karaktärer och att hans historier om dem inte är bättre de heller. Animal Man blev känd för en bredare läsarkrets på 80-talet då Grant Morrison började skriva den (senare författare inbegriper Milligan och Delano), men den hade legat nere flera år när Lemire tog vid. Fria händer med andra ord att göra vad han ville med Buddy Baker, men sorgligt nog har serien enbart känts som en mycket smaklös soppa kokad i den mest generiska Vertigo-stil à la 80-talet man kan tänka sig.

Återigen får Buddy Baker problem med sina krafter. Återigen ska det flummas om The Green (växtrikets spirituella hemvist med Swamp Thing som dess avatar), The Red (djurrikets dito med Buddy som dess avatar), och nu med det fantasifulla (not) tillägget The Rot (med en deprimerande ickeöverraskande avatar) som invaderar floran och faunan. Återigen med Buddys fru Ellen som är arg på Buddy för att han låter sitt arbete som superhjälte gå ut över familjen*. Återigen ska det vara cross overs med andra lite mer udda superhjältar (Swamp Thing, John Constantine, Frankensteins monster) som tröttsamt följer cross over-mallarna till punkt och pricka.

Animal Man - Gnat

Varianter på den här sidan kan man läsa i typ vartannat nummer av Animal Man. Om man vill!

Det är faktiskt fasansfullt meningslöst att läsa, och inte är det roligare att titta på heller med teckningar som också ser ut som om de grävts upp ur något 25 år gammalt Vertigo-arkiv. Av Lemires egensinniga stildrag i manus till sina icke-superhjälteserier finns inga spår; så totalt saknas de att jag nästan har svårt att tro på att det här är samma person som skrev Sweet Tooth, Essex County med mera. Framförallt är det skumt med tanke på Sweet Tooth som är just det Animal Man inte är: En modern Vertigo-serie i personlig stil.

Och ännu mer deprimerande är det att serien blir sämre med tiden; i de allra första numren finns det lite mer fantasi, lite mer egensinnighet, så att jag hoppades att Lemire bara inte var riktigt varm i kläderna ännu och att det skulle bli bättre. Men istället gick utvecklingen åt rakt motsatt håll :-/

Så varför är jag så säker på att det är just superhjältar Lemire har problem med och borde undvika? Kan inte just Animal Man råka vara ett undantag, och att det inte är superhjältar generellt som Lemire inte kan skriva om?

Well…

Förutom Animal Man har Lemire också varit flitigt anlitad av DC för andra superhjälteserier som Constantine, Justice League Dark med flera. Och, tja, de är lika trista de med :-)

Animal Man - Cross over

Woohoo! Ett cross over-uppslag!

* Ärligt talat, jag står inte ut längre med klagande respektiven i superhjälteserier som gnäller oupphörligt och fullständigt orättfärdigt över att hjälten/hjältinnan (ok, så gott som altid hjälten) utsätter familjen för fara/borde sluta som superhjälte när det inte på något sätt går att undvika. Det är en så tröttsam kliché som används oupphörligen för att göra serien mer ”realistisk” och för att visa att joho då, hjälten/hjältinnan har alldeles vanliga vardagsproblem, hen med, att jag får lust att skrika åt författaren att Nu.Måste.Hen.Sluta.Med.Det!

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare