Två niter

23 januari, 2014 at 23:30 (Manga, Superhjältar) (, , , , )

Jo, ja, det blir inte så bra serier idag. Tyvärr. Men å andra sidan lovar jag att skriva väldigt lite om dem!

Takasug-san's Obento - Cover

Först ut, det japanska bidraget: Takasugi-san’s Obento av Nozomi Yanahara. Det här lät som en småtrevlig bok om Harumi, en 31-årig man som en dag hastigt och lustigt blir förmyndare för sin 12-åriga kusin, Kururi. Kururi är tystlåten och inte så social (inte så konstigt med tanke på att hennes mamma just dött, och hennes pappa aldrig funnits med i bilden), medan Harumi känner sig omogen och inte alls reda att ta ansvar för någon annan, arbetslös som han är. Men de upptäcker snabbt ett gemensamt intresse för matlagning, och tack vare det börjar de så smått kommunicera.

Så, en trevlig mix av de bra delarna av Bunny Drop och alla småcharmiga japanska serier om mat kanske?

Ack nej. Istället är det en slarvigt hopkommen historia där till exempel hela berättelsen om varför Kururi hamnar hos Harumi med expressfart klaras av, utan minsta uppbyggnad. Samma sak är det sen serien igenom: Den stressar fram för att så snabbt som möjligt komma till sin payoff. Och sorgligt nog är payofferna inte ens bra. De dåliga delarna från de avslutande Bunny Drop-böckerna finns här med ända från start i scener som de där Harumi ser Kururis trosor hänga på tork efter tvätten och blir klart intresserad, tillsammans med upprepade antydningar att det finns någonting sexuellt lockande/frustrerande/pinsamt med en 12-årig flick som bor hos en ensamstående 31-årig man.

Takasug-san's Obento - Nej

Egentligen spelar det ingen roll med tanke på det som redan nämnts, men matinslagen är inte så kul de heller utan känns bara som en dålig efterapning från andra liknande men mycket bättre serier. Kort sagt, Takasugi-san’s Obento känns som en mycket meningslös skrivbordsprodukt där man tagit ett antal tidigare lyckade idéer och hoppats på att om man blandar dem borde det bli ännu bättre. Men tji fick man!

Nästa!

Kiss Me, Satan! - Cover

Det amerikanska bidraget har den lågmälda titeln Kiss Me, Satan! och är en 5 delar lång miniserie där Victor Gischler står för manus och Juan Ferreyra för manus. Skälet till att jag läste den? Den handlar om varulvar, monstret jag har en så olycklig förkärlek för; olycklig med tanke på hur usla de flesta varulvsserier/böcker/filmer brukar vara ;-)

Och Kiss Me, Satan! lyckas inte precis bryta den trenden. Barnabus Black är en demon som ångrat sig och vill tillbaka till himlen, men oturligt nog för honom går inte hen där ovan med på det om inte Black först utför några arbeten åt hennem. I New Orleans har precis varulvsklanledaren Cassian Steele (alltså, de här namnen är så löjligt klichéartade att det nästan, men bara nästan, är roligt) fått reda på att barnet hans varulvsfru väntar inte kommer ha varulvsanlagen vilket innebär att Steele måste avgå som ledare för klanen. Varför de inte kan hoppas på att nästa barn blir en normal varulv är oklart; hur som helst leder det till att Steele planerar att se till att barnets defekt aldrig kommer att bli känt, oavsett vem som måste tystas. Men barnet ifråga är profeterat  att spela en stor roll i framtiden så Black blir utsänd för att se till att ingenting händer med det…

Jahapp, på den vägen är det. Ninja-zombies, vampyrer, varulvar, skjutvapen en masse (suck!) och kvinnor som alla envisas med att i tid och otid inta poser som vore de Playboy-modeller snarare än personer som är i dödlig fara fyller sedan ut sidorna i den här soppan. Det är ärligt talat inte uselt men det är en oerhört fantasilös berättelse som Gischler skrivit; jag tror inte det finns ett enda originellt inslag i hela serien. Ferreyra klarar sig en smula bättre för hans teckningar har trots det överdrivna poserandet en viss personlighet, men det är inte på länga vägar nog för att jag ska kunna rekommendera serien. Så, varulvsförbannelsen slår till igen!

Kiss Me, Satan! - Poser

Det var det; två stycken inte läsvärda serier som jag nu lagt ner tid på både att läsa och att skriva om. Tsk, tsk, jag måste nog skärpa mig!

Direktlänk 5 kommentarer

Uppsamlingsheat

13 januari, 2014 at 00:07 (Dagspresserier, Manga, Superhjältar) (, , , , , , , )

Dags för det då-och-då förekommande uppsamlingsheatet då jag kort går igenom några serier som fortsätter att komma ut, men som jag redan skrivit längre om förut :-) Fyra stycken idag, varav den första är…

Empowered: Adam Warrens T&A&Bondage-komedi har kommit ut med sin åttonde volym och serien är fortfarande rolig att läsa, men den har långsamt ändrat karaktär från att vara en nästan hundraprocentig komedi till att nuförtiden vara betydligt mera allvarlig. Inte för att det är ett Shakespeare-drama men i de senaste volymerna har både Ninjettes och Mindf*ck/Sistah Spookys plottrådar varit rätt ruggiga och gripande (framförallt den senare).

Empowered 8 - Thug boy

Fanservice

Det har också blivit betydligt blodigare, på allvar, och det är jag inte så säker på att det är en bra sak, med tanke på hur serien alltid balanserat på gränsen till ren bondage. Det är inte så att Warren är dålig på att skildra äkta känslor av det tyngre slaget, men blandningen av genrer känns mer tveksam nu. Fast det ska erkännas att det finns en del episoder här som är rejält gripande så det är förstås ett plus :-)

Parker: Darwyn Cooke fortsätter med sina serieversioner av Donald Westlake/Richard Starks kallhamrade kriminella Parker, och den senaste boken heter Slayground. Handlingen är mycket enkel: Efter ett misslyckat rån flyr Parker till ett nöjesfält som är stängt över vintern. Andra kriminella tillsammans med korrupta poliser följer efter för att döda Parker och ta pengarna.

Slayground - cover

Det är det vanliga som gäller här, dvs ett koncentrerat och bra manus tillsammans med Cookes flyhänta teckningar med deras vanliga brister vad gäller hur de fungerar som en serie. En sak som slog mig den här gången var att trycket är si och så, med linjer som inte är så skarpa som jag skulle vilja. Men när jag tittade igenom de tidigare volymerna så hade de samma problem så det är ingenting nytt, det är bara det att jag inte lagt märke till det förut. Jag misstänker att det har at göra med att jag nuförtiden har böcker liiite närmare ansiktet pga att jag inte gillar läsglasögon, så jag blir mer kritisk när det inte ser riktigt bra ut med trycket. Så ta den sistnämnda kritiken med en lagom dos salt.

Captain Easy Sundays: Ser man på, Fantagraphics lyckades bli klar med sin fyra volymer långa utgåva av Roy Cranes, trot stora förseningar. Det som alltid Cranes mycket charmiga teckningar som gör det här till rekommenderad läsning; om man jämför med Cooke ovanför så har båda två en stil som är extremt väl lämpad för serier,Captain Easy - Lulu Belle men Crane är fullständigt överlägsen när det gäller hur man sätter ihop en seriesida.

Manuset är dock svagt i den här sista volymen. Inte för att de tidigare historierna varit fantastiska men här märks det rätt tydligt att Crane hade börjat fundera på sin nya serie, Buz Sawyer, som snart skulle startas. Det går lite för snabbt och lite för enkelt här. Behållningen är fokuset på Lulu Belle, en karaktär som fungerar mycket bättre i de här korta humoristiska episoderna än Easy och Tubbs. Så en ganska svag avslutningen på en fantastisk sprudlande energisk serie.

Yotsuba&!: Jag nämnde i årskrönikan att jag inte riktigt hann läsa den tolfte boken om Yotsuba under 2013 och att den därför inte kom med på årsbästalistan. Men det gör bara att den har en så gott som garanterad plats om ett år på årsbästalistan för 2014 för bra är den! OK för att det inte är den bästa volymen i Yotsuba&!-serien men även en medelbra Yotsuba är bättre än nästan allt annat i serieväg.

Här upptäcker Yotsuba hur roligt det är med målarfärg, att cykelhjälm är bra att ha, och så får hon följa med på en campingtripp (fortsättning följer i nästa bok). Totalt har de tolv böckerna hittills täckt ungefär 3.5 månad av Yotsubas liv, så det är rätt långt kvar till hon blir vuxen om Azuma fortsätter i samma takt, och det tackar jag så väldigt mycket för; varje volym av Yotsuba&! gör mig lika hjärtinnerligt lycklig att läsa ^_^

Yotsuba 12 - Tora

Rosettknytning

Direktlänk 2 kommentarer

En rejält repetitiv recension: Astro City

28 december, 2013 at 21:37 (Superhjältar) (, , , )

Astro City 1 - Cover

Ja, alltså, jag har inte recenserat just Astro City förut, men jag har recenserat lite för många serier med samma problem som Astro City har: Irredeemable. Superior. Supreme Power. Och säkert några till som jag glömt bort/förträngt. Alla serier som går ut på att skriva om Stålmannen och andra klassiska superhjältars bakgrund igen, i mycket lätt förklädnad, och alla skrivna med ett förtvivlat, nästan desperat högtravande och hundraprocentigt allvarlig tonfall.

Astro City har rätt många år på nacken nu, nästan tjugo stycken, men i fråga om tidningar har det bara blivit ett 50-tal stycken; serien har gjort uppehåll då och då av olika anledningar och därför är det en relativt sporadisk utgivning som man kunnat följa. Konstant har däremot de inblandade serieskaparna varit, med Kurt Busiek som manusansvarig och Brett Anderson som tecknare. Och serien i sig har växlat mellan längre sammanhängande historier och fristående nummer som alla syftar till att måla ett porträtt av Astro City, staden där de viktigaste och mest inflytelserika superhjältarna huserar: Samaritan (Stålmannen), The Confessor (Läderlappen), The First Family (Fantastiska fyran), och så vidare.

Jag ska ge en eloge till Busieks serie (för det är han som är den tydliga huvudpersonen bakom serien; Andersons teckningar är kompetenta men mycket opersonliga, precis som i de andra nämnda serierna av det här slaget): Astro City var tidigt ute med konceptet att försöka göra en superhjälteserie där vanliga människor har huvudrollen lika ofta som hjältarna. Inte allra först; exempelvis utkom året innan Astro City startade den kritikerhyllade miniserien Marvels där Marvels universums historia presenteras från en alldeles vanlig fotografs synvinkel istället för den vanliga hjälte-fokuserade presentationen. Författare: Kurt Busiek.

Astro City - En dag på stan

En vanlig dag i Astro City

Så här har vi problem nummer 1 med Astro City: Om du har läst Marvels har du i princip läst Astro City. Samma knep för att ”överraska” läsaren med att skildra spektakulära superhjältestrider ur grodperspektiv. Samma försök att få det att kännas mer hotfullt genom att man inte som läsare får veta vad som egentligen händer när de närmast gudalika varelserna slåss. Samma tro på att realism i superhjälteserier = vanliga människor stretar på med sina vanliga jobb men tvingas ibland reflektera över världen och livet när superhjältarnas närvaro inte går att ignorera. Samma gudsigförbarme urtråkiga Alex Ross-illustratione (i Astro City är Ross lyckligtvis begränsad till att bara svara för omslagen men där är han å andra sidan lika förskräcklig som alltid).

Men i Astro City som är så mycket längre än Marvels dyker samma historier upp gång på gång på gång på gång. Dysterkvisten som ogillar superhjältar eftersom de gör honom nervös, men som när serien är slut ändrat åsikt eftersom de faktiskt gör nytta? Självklart med. Personen som avskyr superhjältar eftersom de svikit hen en gång förut när de inte kunde stoppa någon nära/kär från att dö men som efter ett nytt möte ändrar åsikt? Jodå, flera gånger, varav en gång i en tolv nummer lång episod (The Dark Age), bara för att jag som läsare verkligen ska förstå hur FANTASTISKT BRA äkta superhjältar är.

Låt mig säga så här: Det är en otroligt enerverande erfarenhet att läsa en serie som i nästan varje nummer känns som om den börjar om från början och att den därför måste presentera sin sensmoral, sådär superhjälteaktigt övertydligt, igen.

Det är allvar, det är oupphörliga exempel på Seriösa Monologer Om Uppoffring Och Vad En Sann Hjälte Egentligen Är (hädanefter SMOUOVESHEÄ), det är väldigt väldigt tråkigt.

Astro City - Hjälte

En vanlig peripeti i Astro City: Hjälten är trots allt värd att rädda

Samtidigt kan jag på sitt sätt förstå varför Astro City (och för den delen Marvels) av så många ses som en bra serie. När man läst de första numren känns det lovande, med en lite ny infallsvinkel och småintressanta presentationer av några av de viktigare superhjältarna, ofta medelst vanliga människors reaktioner över vad hjältarna gör. Men rätt snabbt märker man sen att det aldrig tar sig utan att ämnet redan är uttömt efter 3-4 nummer, och att vad som sedan väntar är sida upp och sida ner med SMOUOVESHEÄ och eviga löften om att snart blir det allvar, snart blir det tragedi, snart slår ödet till, men det blir aldrig någon payoff. Särskilt den redan nämnda The Dark Age är skyldig till det senaste; i efterhand känns det som om den nästan uteslutande bestod av textplattor som insinuerade att nu kommer det bli allvar och stora känslor, någonting som aldrig ens var i närheten att infrias.

Faktum är att det är ett av de största problem med Busieks manus (förutom att de är tråkiga och överdrivet allvarliga): Han sliter förtvivlat hårt för att driva fram en känsla av desperation och hopplöshet för att den följande vändningen med hjälp av heroiska insatser från hjältarna ska bli så mycket mer triumfatorisk, men tyvärr är han oförmögen att suggerera fram känslorna. Det är mycket text och mycket dialog som alla är fyllda med referenser till stora känslor, men det är en total brist på att skildra desamma. Med andra ord så säger texten mer eller mindre rakt ut ”Nu är det sorgligt! Nu är det skrämmande! Nu är det fantastiskt!” medan handlingen i sig och även teckningarna är renons på samma känslor. Busiek går i samma fälla som många andra i genren när han tror att en orättvis avrättning ska göra mig som läsare nedstämd och samtidigt upprörd bara för att Busiek skriver att den som avrättas är en stor man, en sann hjälte; om jag ska sympatisera med en påhittad figur skildrad i bläck på papper krävs det allt lite mer än så.

Som inledningen till den här recensionen konstaterade finns det inte mycket nytt i Astro City att hämta, och det lilla nya som finns där är inte paketerat på ett sätt som tilltalar mig det minsta. Det är drygt tusen sidor skrivna av ett fan som, misstänker jag, känner ett starkt behov av att försvara superhjälteserierna mot de som anklagar dem för att vara juvenila och platta. Tyvärr är resultatet det motsatta, som det ofta blir när någon som är väldigt involverad i någonting ska försvara sig mot det som ses som en oförstående omvärld, och det känns mest av allt som ett perfekt exempel på riskerna med inavel. Och avslutningsvis, det finns givetvis riktigt bra superhjälteserier men Astro City är inte en av dem.

Astro City - LL & CK

En vanlig imitation av andra serier i Astro City: Om du tror att kvinnan ifråga är journalist och att det snart kommer dyka upp en mild-mannered kollega till henne på tidningen (med efterföljande försök av henne att avslöja hans hemlighet) så tror du alldeles rätt

Direktlänk 4 kommentarer

Battling Boy

13 november, 2013 at 22:46 (Superhjältar) (, , )

Battling Boy - Cover

Okej, dags för en serieskapare som jag måste erkänna att jag känner mig kluven inför. Paul Pope är en väldigt skicklig tecknare vars stil kännetecknas av mycket kraftiga tuschstreck och dynamik i mängder; hans personer är ständigt i rörelse. När han först blev uppmärksammad var det kanske främst för att han var en av de första amerikanska serieskaparna som sade sig vara inspirerad av manga när det gällde sidlayout och den redan nämnda energin i teckningarna; vad gäller teckningarna i sig sade han sig vara inspirerad av de stora europeiska serieskaparna. Båda sakerna borde lova gott för min del med tanke på min smak, men…

Det har alltid skurit sig för mig när jag läst Popes serier. Hans teckningar tycker jag visserligen är mycket kompetenta men de är inte alls i min smak; jag tycker att hans streck bara blir tunga och trista att läsa. Vad gäller energin och rörelsen känns den malplacerad eftersom jag tycker att han inte riktigt förstått vad som gör den bättre mangan så bra: Ett högt energiinnehåll kräver att man då och då lugnar ner tempot för att få en vettig rytm. Popes serier har bara brakat på i toppfart hela tiden och som alltid innebär det att det blir tradigt att läsa efter ett tag. Dessutom har hans manus aldrig engagerat mig det minsta och trots att jag läst en del av honom kan jag uppriktigt sagt inte komma på någonting alls om vad de handlat om (en bidragande orsak till det är också att han lite väl ofta varit typen av konstnär som tycker bättre om att påbörja projekt än att avsluta dem vilket resulterat i flera oavslutade eller extremt försenade serier).

Så om jag nu har svårt att uppskatta Pope eftersom hans sensibilitet helt går på tvärsen mot min, varför har jag då (återigen) läst en ny serie av honom?

Två orsaker: Dels vet jag att det finns kvalitéer hos honom som jag kanske en dag börjar uppskatta även om jag hittills varit kallsinnig, dels är dagens serie utgiven på förlaget First Second som brukar hålla en hög lägsta-standard :-)

Battling Boy är någonting så ovanligt för First Second som en superhjälteserie. Huvudpersonen, Battling Boy (han saknar namn), är uppväxt i en värld någonstans i rymden befolkad av hjältar vars uppgift det är att besegra monster runtom i universum. Han har precis fyllt 13 år och ska genomgå sitt mandomsprov: Att ensam skydda en utvald värld mot faror. Världen han kommer till (eventuellt Jorden i framtiden) har synbarligen bara en enda stad, Acropolis, som i många år varit är belägrad av monster. Själv är han osäker eftersom han inte alls känner sig mogen uppgiften och saknar sin faders kraft. Väl framme visar det sig att stadens tidigare beskyddare, vetenskapshjälten Haggard West, precis dödats i strid mot en underlig kriminell liga, och därför med öppna armar tar emot honom. Som sagt har han svårt att leva upp till förväntningarna, men West har en dotter som inte har något emot att ta över sin faders roll i staden.

Battling Boy - Arrival

 

Så ett klassiskt upplägg med en ung människa som tvivlar på sig själv och på om hen kan leva upp till föräldrarnas krav, men med möjligheten att bli en hjälte, en idol, som alla ser upp till. Och eventuellt med ett hopp om en liten romans ;-)

Är det då en bra serie?

Faktum är att jag gillade Battling Boy mer än jag kommer ihåg att jag gjort någon annan serie av Pope. Att det är en serie som uttryckligen riktar sig till barn/ungdom (vilket First Second alltid gör) verkar passa honom eftersom han då inte behöver försöka sig på en för komplicerad historia vilket han annars lätt gör. Och rent teckningsmässigt ser det också bättre ut än vanligt tycker jag; precis som nyligen recenserade Woman Rebel

Mézières

Mézières

är det här en bok som vinner på färgläggningen som lättar upp stämningen (som trots det ändå är rätt dyster). Faktum är att jag tycker att det ser riktigt riktigt bra ut! Det är också en rätt rejäl bok med sina drygt tvåhundra sidor och det är också ett plus med tanke på Popes opålitlighet.

Med andra ord lyckas First Second precis som vanligt att leverera, till och med när det är Pope som står för leveransen. Ett omistligt mästerverk är det inte men väl ett utan tvekan godkänt hantverk som om fortsättningen blir lika bra kanske kan bli mer än så.

 

PS. En nördig detalj jag gillade: Fadern är tveklöst inspirerad av fransk seriekonst; det enda jag inte är säker på är om hans design och framförallt kroppsspråk inspirerats av Druillet eller Mézières. Druillet är originalet, men Mézières drift med Druillets persongalleri i Vårdagjämningens hjältar är ännu mer lik Popes krigare. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Volleyboll+superkrafter=Mara

11 oktober, 2013 at 17:02 (Superhjältar) (, , )

Mara 1 - Cover

Krigstillstånd råder i en framtida värld där det enda som förenar är sport och sportstjärnor. Störst av dem alla är Mara Prince, en ung kvinna som växt upp på ett barnhem men nu är en idol som volleybollspelare, med sponsorkontrakt värda miljarder. Men mitt under direktsändningen av en match rör sig Mara plötsligt snabbare än vad kameran kan fånga och alla, inklusive Mara själv, undrar: Vad hände?

Så börjar Brian Wood (manus) och Ming Doyles (teckningar) sex nummer långa miniserie Mara. En bra inledning som fick mig att bli sugen på att läsa de nästkommande numren för det kändes som om serien kunde fortsätta nästan hur som helst. Och så mycket tråkigare därför att se att slutet inte alls lever upp till början :-/

Mara - Acceleration

Mara accelerar

Generellt sett är Mara en serie av ett slag jag uppskattar: Den är enkelt berättad, rakt på sak, och i och med det begränsade omfånget kan den berätta sin historia snabbt och obönhörligt och sen är det inte mer med det. Problemet är egentligen det sista numret, det avslutande.

Fram tills dess har seriens rättframma handling känts helt naturlig, med en Mara som först blir rädd för förvandlingen hon genomgår för att sedan långsamt acceptera den för att till slut ta det som självklart att hon tagit nästa steg i utvecklingen. Hon är den nya människan, den förbättrade versionen, den som är framtiden, och det medför att hon slutar tänka på sig själv som en del av mänskligheten (tänk Dr Manhattan, ungefär).

Att hon mycket temporärt annekteras av militären är ett typiskt inslag i en sån här historia men Wood & Doyle klarar av den delen berömvärt effektivt; 12 sidor, sen är det över. Alltså hoppades jag på ett liknande slut, dvs ett effektivt dito.

Men tyvärr växlar serien spår i sista kapitlet. Plötsligt ska det tryckas in filosofi som känns mycket malplacerad och ett ärligt talat känslopjunkigt slut som inte alls tilltalar mig. Jag får intrycket att Wood & Doyle har fått för sig att de ska skriva Stor Konst med ett Budskap istället för utmärkt underhållning, och det klarar de inte alls av. Den koncentrerade fokusen tappas helt bort och istället för att Mara blir en serie jag kommer ihåg som liten men naggande god kommer jag nog knappast komma ihåg några detaljer av den om ett tag. Som sagt, tyvärr, för det här var på god väg att bli en liten trevlig bok att rekommendera.

Avslutningsvis också några specifika ord om teckningarna. Doyle tecknar stelt här, inte tu tal om den saken, men det fungerar förvånansvärt väl och ger serien en egen stil. Men jag måste få klaga på en specifik detalj: Officerarnas uniformer har den gräsligaste designen jag sett i serievärlden sen Jim Lees nya Stålmannenkläder såg dagens ljus. Kanske till och med snäppet värre och det är illa. Mycket illa! ;-)

Mara - Uniform

Den fruktansvärda lilla uniformsjackan! Och ni skulle bara se hur hela uniformen ser ut framifrån!

Direktlänk Lämna en kommentar

Litet köptips

20 augusti, 2013 at 21:53 (Superhjältar) (, , )

Marshal Law Deluxe Edition cover

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades till slut DC ge ut deluxe-utgåvan av Pat Mills & Kevin O’Neills Marshal Law. Den har utannonserats flera gånger så jag trodde nog aldrig att den skulle komma ut men nu finns den alltså på riktigt. Jag har redan recenserat den första och längsta historien i den, Fear and Loathing, men här finns alltså också de övriga serierna med den superhjältehatande superhjälten; totalt 480 sidor ultravåld och kantigt suveräna teckningar av O’Neill.

Övrig konsumentupplysning:

  • Trycket är inte perfekt. Ta exempelvis Fear and Loathing som på en del sätt ser lite bättre ut än den första och sedan länge utgångna utgåvan men på det stora hela sämre; jag misstänker att originalfilmerna för färgläggningen är sedan läge försvunna.
  • Om man redan har Fear and Loathing men saknar de övriga är det inte säkert att man behöver den här boken eftersom den är den med marginal bästa serien. Marshal Law Takes Manhattan är också väldigt rolig där huvudpersonen tar sig an The Avengers (eller snarare, Mills/O’Neills version av desamma), men den är bara ungefär 50 sidor lång. Resten av serierna är mer förglömliga, och mot slutet känns det till och med som om O’Neill lite tappat sugen.
  • Att läsa Marshal Law är att läsa inspirationen till alldeles för många långt nyare superhjälteserier. Ennis The Boys eller för den delen så gott som alla Mark Millars allra sämsta serier består till stora delar av upprepningar från den här serien när det gäller att skildra superhjältar från deras allra sämsta sidor.
  • Om man istället tittar på inspirationskällor till Marshal Law måste det sägas att fet finns en hel del av 2000AD och Judge Dredd-andan här, milt sagt.
  • O’Neill tar upp kampen med Will Elder vad gäller hur mycket bakgrundsklotter/skyltar man kan få in i en serie, framförallt i de tidigaste serierna. Och han gör det bra :-)

Marshal Law 3-28

Direktlänk Lämna en kommentar

En hög Stålmannen

1 augusti, 2013 at 16:30 (Serier, Superhjältar) (, )

Då och då får jag för mig att läsa någonting lite längre och (förhoppningsvis) lättläst i serieväg; det händer gärna på sommaren men ibland annars också. Resultaten har varierat från eländes elände till helt OK till riktigt bra. Nu är det dags igen efter att ha läst 302 nummer av diverse Stålmannen-tidningar från alla tänkbara tidsåldrar. Valet av numren var helt enkelt att jag har läst igenom alla serierna som bilder de, enligt en poll på CBR, 75 bästa Stålmannenserierna genom tiderna. Listan är som alla framröstade listar givetvis högst diskutabel med en tydlig obalans till förmån för serier de senaste decennierna men jag tänkte ändå att det kunde vara roligt att läsa igenom dem. Visserligen har jag redan tidigare läst en hel del av dem men mycket var också nytt. För mitt eget välmåendes skull läste jag dem bakifrån, dvs från plats 75 till plats 1; att avsluta med godbitarna kändes vettigast. Jag har inga planer på att gå igen dem serie för serie utan istället tänkte jag bara kasta ner några reflektioner jag gjorde medan jag läste. I punktform, för (min) enkelhets skull :-)

  • Det tidiga 90-talet var en katastrofal period för Stålmannen (och hela superhjältebranschen, uppriktigt sagt, men speciellt för DC). Efter 80-talet då Miller, Moore, Morrison, Gaiman med flera slog igenom blev inte 90-talet en fortsättning på uppsvinget utan istället ett fall till botten. De serier som framröstats från den här tiden är events snarare än bra serier, dvs det är inte seriernas kvalité som gjort att de kvalat in på listan utan att de är ”viktiga” i Stålmannens historia. Det gjorde att jag för första gången plågat mig igenom hela helvetesserierna som gjordes i samband med Stålmannens död, här representerade med sviterna Funeral for a Friend (plats 20, 8 nummer), Reign of the Supermen (plats 14, 22 nummer), och Death of Superman (plats 12, 11 nummer). Det här är ungefär så dåligt det kan bli, med undermåliga manus fördelade på multipla författare och tecknare som är bottenlöst tråkiga, där layouterna är fantasilösa ,figurteckningen är stel vilket gör alla actionscener till ett skämt, och färgläggningen är gräll och själlös. Att serierna dessutom alla drar ut på handlingen i det oändliga gör det bara etter värre; jag har svårt att tro att någon bryr/brydde sig ett skvatt om karaktärer som The  Guardian, Steel eller The Metropolis Kid. Det absolut enda bra med hela Death of Superman-eventet är att den här filmen finns.

Stålmannen - Doomsday

  • Överlag är det fascinerande att se hur mycket längre serierna har blivit. Så fort det är någonting någorlunda nutida (om nu 20 år sen är nutida) så är det mini-serier, maxi-serier, eller bara långa fortsättningsserier i de vanliga tidningarna. Jämför exempelvis Death of Superman à la 1992 med Death of Superman à la 1961 (plats 10, så högre upp än den senare version vilket var skönt att se): Den tidigare klarar på ett enda nummer av vad som senare behövs 11 nummer för (plus många många fler om man räknar med hur länge Stålmannens ”död” var huvudsakliga handlingen i tidningarna efteråt). Att den sen dessutom är så mycket bättre skriven och tecknad, och faktiskt också med en mycket intressantare psykologisk skildring (av Lex Luthor i det här fallet) är bara väntat, med tanke på nästa punkt.
  • De tidiga 60-talsserierna är förvånansvärt bra, framförallt när de ger sig på längre historier (”In this issue, a complete Superman novel!”, med vilket avses en avslutad serie som är längre än typ 20 sidor). Redan nämnda Death of Superman är ett bra exempel, och ett annat hittar vi på plats 25 med Return to Krypton där Stålmannen efter en oavsiktlig tidsresa hamnar på Krypton en tid innan den förstörs. Han försöker hejda katastrofen, han blir kär (på riktigt, med avsett bröllop), men kan givetvis inte ändra historien. Teckningarna är också väldigt trevliga att titta på, som den här:
Stålmannen - Return to Krypton

En lite roligare sida att läsa och titta på

  • De nyaste serierna är rätt tråkiga de med, med en oroväckande tendens att återuppliva det sämsta från 90-talet. Författare som Geoff Johns kan heller inte låta bli att samtidigt som hans serier tar alltför lång tid på sig att komma till saken så ska de också överlastas med text. I 60-talsserierna är det också gott om text men de trycker  in mer handling på en sida än Johns gör på ett nummer, och i många moderna framgångsrika superhjälteserier med lika långsam handling som hos Johns är seriesidorna ofta helt fria från text. Johns och hans 90-talsgeliker lyckas med konststycket att dränka sina serier i text utan att någonting egentligen händer.
  • Stålmannen är en knepig figur att göra serier med. Grundproblemet är helt enkelt detta: Hur ska man göra en serie intressant när huvudpersonen i princip är en vandrande deus ex machina som kan göra allt? Serierna i den här listan visar på hur man försökt: Gör honom svag på olika sätt (t ex magi/kryptonit); introducera andra gudaliknande varelser; behandla honom som en naturkraft där det intressanta är hans symboliska och/eller mytologiska värde. Att göra en serie där spänningen beror på frågan om han kommer att klara av att spöa/lyfta/förstöra/rädda vadsomhelst är rätt poänglöst. Enligt mig lyckas de serier bäst här som använder det sistnämnda sättet, dvs symbolik/mytologi. Problemet med det är att det angreppssättet inte lämpar sig så bra för en månadstidning (eller snarare, en hög med månadstidningar), och därav den oftast låga kvalitén på Stålmannen-serier.
Stålmannen - One Million

One Million: Stålmannen har blivit ännu mer gudalik, med mer än 80000 års erfarenhet, en Gröna lyktan-ring som har den samlade kraften från OA, osv; här har han i slutet av serien trätt ut ur solen där han befunnit sig i tusentals år

Stålmannen - Kingdom Come

I slutet av Kingdom Come har människor och superhjältar nått en kompromiss för att leva tillsammans i en strålande framtid, en utopi där alla bestämmer tillsammans. Förutom kvinnorna då, de får vänta ett tag till ser det ut som.

  • Vad gäller specifika serier så var de som jag hade någon slags nämnvärd reaktion på förutom de redan nämnda Red Son (plats 6) som jag läst förut men den här gången tydligare såg Millars svagheter i,  Peace on Earth (plats 26) som var ännu tråkigare och konservativare än jag kom ihåg , sammalunda med Kingdom Come (som jag har lite lust att skriva en separat post om, för att jämföra den med Alan Moores Twilight), Grant Morrisons One Million (plats 21) med sina förtjusande referenser till den suveräna All-Star Superman (plats 3) redan i (Morrison är verkligen bra på Stålmannen), Of Thee I Sing (plats 24) av Ennis som jag blir lika imponerad av varje gång jag läser den. Och återigen, hur mycket av Stålmannen-serierna som är skräp, och det säger jag som en som alltid varit svag för karaktären, trots allt.
  • Slutligen, håller jag med om listan? Jag vill givetvis slänga ut en del från den (som ni nog förstått) men för att nöja mig med de tre översta platserna så håller jag med om att det är de tre bästa: Whatever Happened to the Man of Tomorrow? (plats 1, Alan Moore/diverse), For the Man Who Has Everything (plats 2, Alan Moore/Dave Gibbons), och All-Star Superman (plats 3, Grant Morrison/Frank Quitely). Däremot håller jag inte längre med om ordningen. WHttMoT är fortfarande kanske min personliga favorit men det är en serie som man måste ha läst väldigt många tidigare Stålmannen-serier för att uppskatta, så objektivt sett hör den hemma på plats 3 som en mästerlig serie men med begränsat intresse för allmänna läsare. Vad gäller de två övriga så är det hugget som stucket eftersom båda är på sitt sätt perfekta, med Moore/Gibbons serie som den ultimata ”vanliga” Stålmannen-serien och med Morrison/Quitelys som den perfekta skildringen av den mytologiska figuren.

Så ska ni ge er på att läsa den här samlingen serier? Låt mig säga så här: Bara om ni har väldigt gott om tid OCH har en svaghet för Stålmannen. Annars ska man nog bara göra det enda vettiga, det vill säga läsa serier som är bra istället för serier som finns på en lista ;-)

Direktlänk 5 kommentarer

Läser ifatt: Invincible

18 maj, 2013 at 23:24 (Superhjältar) (, )

Invincible 86 cover

Invincible Ultimate Collection 8, innehållande nummer 85-96 av tidningen, dök upp i förrgår så nu är jag lite mer up-to-date vad som hänt i Robert Kirkmans superhjälteuniversum; en liten nackdel att läsa serier i samlade utgåvor är att jag är typ ett halvår ur synk med internet så det gäller att undvika spoilers :-)

Senaste gången jag skrev om Invincible är nästan fyra år sedan och det har hänt en hel del sen den. Vad gäller det som hänt i serien är det rätt meningslöst att gå igenom det eftersom Kirkman älskar att ha mängder av subplotter igång samtidigt och stora inslag av såpopera. Vare nog sagt att kriget mot Viltrum avklarats, Invincible drabbats av samvetskval vad gäller nyttan med superhjältar, Invincibles pappa definitivt rehabiliterats, Allen blivit ledare av galaxen, Oliver nu är vuxen, Atom Eve jobbar på med sin hyr-en-superhjälte-firma, Dinosaur förstör Las Vegas, Rex Robot och Monster Girl tillbringat några sekel i en annan dimension, …

Invincible - Ovidkommande

Massa folk, ingen Invincible (förutom den (säkerligen temporära) ”nya” Invincible)

Så en massa saker har hänt, och ärligt talat är det ett problem med serien. När den började kändes den uppfriskande med sin rättframma berättarstil och en träffsäker ton när det gällde hur det verkligen skulle vara att en dag som tonåring vakna upp och i princip var Stålmannen. Tillsammans med de lika raka och klara linjerna i teckningen var det ungefär så långt man kunde komma från den alldeles för vanliga dark-and-gritty-stil som dominerat vad gäller superhjältar.

Men allteftersom tiden gått så börjar jag misströsta en smula vad gäller Kirkmans kvalitéer som författare. Av det jag läst av honom så är det tre serier som varit bra: Invincible, The Walking Dead och Battle Pope. Ju fler av hans övriga serier jag läst desto mer övertygad blir jag att dessa tre är undantagen, och det intressanta är att de alla tre är bland det första han skrev. Också relevant är att båda långkörarna (BP är en liten bagatell, men en väldigt roande sådan :-) ) båda har problem med mitt intresse i längden. TWD håller fortfarande en hög kvalité men det börjas kännas oroande med en del déjà vu-känslor mot slutet som jag tror det behövs riktiga förändringar för att bekämpa, medan Invincible nu lider mycket av att Kirkman försöker trycka in en hel superhjältevärld i en enda serie, där den här senaste samlingen spenderar alldeles för mycket tid på väldigt irrelevanta bihandlingar om Tech Jacket, Rex Robot med flera.

Det grundläggande problemet är nog att Kirkman i grunden är ett fan uppväxt på en stadig diet av superhjältar och att hans serier inte riktigt kunnat frigöra sig från den bakgrunden. Det fungerade bra i Invincible till en början när han lyckades förmedla wow-känslan hos Invincible när han börjar sin karriär; mindre bra i exempelvis The Astounding Wolf-Man när det känns som om jag läser en rätt omogen 13-årings version av hur en cool serie ska vara. Men i längden räcker inte den entusiasmen till och när Kirkman försöker vara mer seriös klarar han inte riktigt av det, och han kan inte heller hantera såpopera-inslagen så bra som jag skulle kunna önska (om man jämför med de riktiga mästarna på det här inom seriemediet så håller Kirkman liv i sina olika trådar alltför länge och han kan aldrig avsluta dem; om en utomjordisk ras invaderar Jorden så kan man garanterat räkna med att en av dem överlever för att kunna upprepa försöket senare). TWD klarar sig som sagt bättre men det är också en serie som ligger längre från mittfåran vad gäller amerikanska serier så de serieklichéer som annars tenderar att dränka Kirkmans serier efter ett tag (på ett mindre bra sätt alltså) saknas.

Invincible - Blodig

Extremt blodig är Invincible fortfarande

Det blev lite mer kritiskt än jag tänkt mig när jag började skriva, det här. Teckningarna är fortfarande väldigt trevliga att titta på, men faktum är att ju mer jag läser av Kirkman desto mer begränsad känns han som författare; Invincible känns numera som om samma historier dragits gång på gång på gång, och jag misstänker att Kirkman själv har problem med motivationen med tanke på att han spenderar så mycket mer tid på karaktärer som är betydligt mindre intressanta (Tech Jacket, I’m looking at you!). De sisådär 50 första numren av tidningen är bra, riktigt bra till och med, men numera känns det måttligt spännande att läsa nya nummer. Jag kommer fortsätta ett tag till för jag har fortfarande småtrevligt: Ni vet hur det är med gamla bekanta, det är mysigt att se hur de har det nu även om man växt isär.

Direktlänk 2 kommentarer

Before Watchmen: Hela konkarongen

27 april, 2013 at 01:37 (Superhjältar) (, , , )

Det här blir nog inte så långt eftersom jag redan gnällt över att Before Watchmen åtminstone inleddes rätt uselt för ett knappt år sedan, men jag tänkte ändå skriva några ord om projektet efter att den 36:e och sista tidningen kom ut i onsdags.

Så, efter att ha läst några av de inledande tidningarna klagade jag på Cookes dåliga känsla för serieberättande; fortsatte det, fanns det några bra inslag bland den uppsättning miniserier som ingick, hur var det med själva idén att göra en föreföljare till Watchmen?

Cookes problem tänkte jag faktiskt inte så mycket på efter ett tag. Inte för att det blev bättring på den fronten men det var en så uppriktigt sagt trist och menlös läsning i gemen att sådana detaljer inte spelade så stor roll. Jag är ingen stor älskare av uppföljningar till framgångsrika serier/böcker/filmer men det stora problemet med Before Watchmen är inte att det vanhelgar någon slags helig relik utan bara att det mestadels är undermåliga serier.

Before Watchmen - NIte Owl

Egentligen skulle jag vilja såga dem helt på egna meriter men det går inte för utan Watchmen skulle de här serierna vara helt obegripliga för en läsare; det saknas helt saker som introduktion och presentation av karaktärer och handling eftersom det förutsätts att alla läsare kan originalet på sina fem (tio?) fingrar. Så förutom att de är trista i sig blir jämförelsen med Moore/Gibbons serie oundviklig och tja, det är inte en jämförelse som Before Watchmen klarar av ;-)

Men att bara säga ”Dåligt!” är att göra det lätt för mig så jag ska precisera en smula:

  • Där Watchmen aldrig egentligen skildrar några superhjälteäventyr och det istället är uppenbart att de som skildras bara är vanliga, ganska taffliga människor i fåniga kläder (med undantag för Manhattan och i viss mån Ozymandias, men inte heller de skildras i bild göra superhjälteaktiga saker) är det i BW gott om slagsmål och annat. För ett tag sen påpekade jag det tråkiga i hur serien Kick-Ass efter den första rätt OK delen snabbt föll in i gamla uttjatade spår där en föregivet ”realistisk” serie förvandlades till en alldeles normal nutida superhjälteserie av det sjaskigare slaget och precis samma sak händer här. Författarna som ska bygga vidare på Moores serie har inte förstått å vilket sätt den var annorlunda och skriver istället samma gamla vanliga serier.
  • Man kan givetvis inte låta bli att peta på vad som hände i Watchmen; för att ett sådant här projekt ska bli framgångsrikt måste man såklart tillföra någonting nytt (se nästa punkt) men jag är inte förtjust i att man ändrar vad som egentligen hände i originalverket. Trodde ni att Hollis Masons bok Under the Hood beskrev vad som egentligen hände med The Minutemen? Icke då! Sådana här förändringar i efterhand var inte kul när Asimov öste på med dem i uppföljarna till Stiftelse-trilogin; de var trista när Card gjorde det i de senare böckerna om Ender Wiggin, och samma sak gäller alltså den här gången.
  • En hel del av serierna består också i alltför hög grad av att man fyller i mellanrummen mellan rutorna hos Moore/Gibbons, dvs det som förut bestod av någon enstaka ruta ska här skildras i detalj. Vill ni läsa sidor om hur Blake upptäcker vad som försiggår istället för en kort dramatisk beskrivning av samma sak så är det bara att läsa här.
  • Serierna har en egendomlig brist på känslomässigt engagerande personer. Efter att originalet lagt en så utmärk grund för människor som jag som läsare bryr mig om, oavsett om de var sympatiska eller inte, borde jag åtminstone känna någonting när jag nu läser mer om samma människor men resultatet är bupkis. Med visst undantag för Silk Spectre och Ozymandias (lite mer om dem här nedanför). 

Det finns mer att kritisera men jag nöjer mig med det här; jag tänker inte peka ut någon av mini-serierna som extra klandervärd eftersom svagheterna är gemensamma.

Men det finns några få ljusglimtar mitt i medelmåttigheten också.

Before Watchmen - Silk Spectre

Silk Spectre-serien är tack vare Amanda Conners teckningar (hon är också medansvarig för manus) roligare att läsa även om färgläggningen förtar en del av teckningarnas styrka. Men det är enstaka scener som fungerar bra för manuset i stort känns precis som för de andra som en enda lång transportsträcka för att nå sitt slut, som liksom det mesta här slutar med en scen direkt tagen från Watchmen.

Ozymandias-serien är än mer läsvärd och återigen är det teckningarna som fixar kakan. Jae Lees illustrationer tillsammans med June Chungs färgläggning är en fröjd att läsa och gör att den här mini-serien kan jag med gott samvete rekommendera till vem som helst som känner för att läsa en serie som utspelar sig i Watchmens universum. Sidlayouter med sina rikliga inslag av runda detaljer och de mycket rena rutorna som helst saknar distraherande detaljer gör att Ozymandias själv framstår som någonting förmer än alla andra, snudd på en gudaliknande varelse (åtminstone i sina egna ögon). Och igen, Chungs färgläggning är genial!

Before Watchmen - Ozymandias

Len Weins manus är egentligen inte bättre än några av de andra men det här är ett fantastiskt bra exempel på att serier är en kombination av bild och text; bilderna är här så strålande att slutresultatet blir en riktigt bra serie. Den kan inte stå på egna ben för utan vetskapen om vad som händer i Watchmen skulle den vara helt meningslös men nu finns ju förstås Watchmen och då blir Ozymandias ett inte alls oävet tillägg.

Så läs för allt i världen inte hela Before Watchmen, men kasta ett getöga eller två på Ozymandias om ni känner för det.

Härnäst: Seriefestivalen 2013 i Stockholm (som redan startat med diverse förlagsfester och föreläsningar; jag tänkte inte skriva om dem här, det är sånt FB/Twitter är gjort för). Yes!

Direktlänk 2 kommentarer

Korta återkopplingar

2 april, 2013 at 23:34 (Serier, Superhjältar) (, , , , , , , , , )

Några korta ord om några serier jag precis läst som hänger ihop med några andra jag nyligen skrivit om. Med andra ord, är det andra gången gill(a)t eller andra gången (o)gill(a)t?

The Sleeper Omnibus: Kopplingen här är rätt lös; det är Ed Brubaker och Sean Phillips vars andra Criminal-samling jag skrev om förra veckan, men serierna i sig har ingenting med varandra att göra.

The Sleeper handlar mycket riktigt om en sleeper, dvs en undercover-agent som nästlar sig in hos kriminella genom att utge sig för att själv vara en. Holden Carver ansluter till geniet Taos brottssyndikat för att försöka förstå vad dess planer är, men snart inträffar det som alltid händer i den här sortens berättelser: Carver får problem med att förstå vad som egentligen är rätt och fel. Helgar ändamålet medlen, när medlen är så groteskt våldsamma och brutala som här? Dessutom vet förstås ingen förutom Carvers chef att han handlar enligt order, och ni kan ju gissa om denne chef klarar sig oskadd ;-)

Sleeper - Club

The Sleeper Omnibus är 720 sidor kompetent underhållning men lika bra som Criminal är det inte. Det som stör är dels det rätt så onödiga superhjälteinslaget (serien utspelar sig i förlaget Wildstorms universum, så personer från serier som Wildcats och The Authority skymtar förbi) som enbart innebär att icke-superhjältar kan dödas en smula enklare och att huvudpersonen tål mycket mer stryk än vanligt, men än mer stör jag mig på kvinnoskildringen den här gången.

Inte för att den var så mycket att hänga i julgranen i Criminal som följer den hårdkokta kriminalhistoriens klichéer in i minsta detalj men här blir det så extremt uppenbart att det enda kvinnorna som finns med är påtänkta, nuvarande eller ex-flickvänner. I en serie med superhjältar där alla har övermänskliga krafter kan vår huvudperson bli kompis med godtyckliga män, se andra som rivaler, hata ytterligare andra, men kvinnorna kan oavsett krafter inte göra annat än att liggas med. För att inte tala om alla strippor som oupphörligen trycks in i rutorna (tänk Bada Bing i Sopranos). Är det för mycket begärt att önska sig åtminstone en personlig relation där en kvinna är med som inte baseras på hennes pojkvän?

Så nej, The Sleeper ger inte mersmak för Brubaker/Phillips. Nästa serie!

The Voice: Den första samlingen med Finder-serier av Carla Speed McNeil som är gjorde efter det att de två tjocka samlingarna jag läste och verkligen gillade publicerades.

Det här var mycket trevligare att läsa, även om jag lite saknade den omväxling det innebar att kunna läsa flera stycken längre berättelser som de tjocka samlingarna gav. Men det är ju ingen kritik av The Voice i sig, dvs att den bara är en serie och inte flera ;-)

Hursomhelst, The Voice följer hur Rachel, den äldsta dottern i Grosvenor-Lockhart-familjen som var huvudpersoner i flera av de tidigare serierna, försöker bli antagen till sin mammas klan via deras årliga uttagningar. Trots att det bara är en episod (dvs drygt hundra sidor) är det rätt svårt att förklara varför serien är bra den här gången med; när man läst de tidigare serierna blir varje ny detalj som McNeil avslöjar om städerna, klon-klanerna, Grosvenor-barnen och Jaeger intressant.

Finder - The Voice - Night District

 

Notapparaten finns självklart med den här gången också, och precis nu när jag skriver det inser jag att jag inte läst klart dem. Yay, mer Finder för mig!

Och till slut några korta ord om Constantine, den nya tidningen om John Constantine som tar vid efter att Hellblazer lades ner efter 300 nummer.

Kort blir det för det finns uppriktigt sagt bara en sak att säga: Tidningen är precis så usel som man kunde frukta. Allt knöligt och knepigt från Hellblazer är borta, och den Constantine vi presenteras för här är bara en alldeles vanlig DC-hjälte som råkar ha magiska krafter istället för superkrafter (dvs en rent teoretisk skillnad som man helt kan bortse ifrån). ”Tuffa” repliker, glassiga teckningar, kvinnor med gigantiska bröst; allt finns med. Visserligen är Jeff Lemire inte ensam ansvarig för manuset men det är ändå deprimerande att han varit inblandad i den här sörjan.

Constantine - Sargon

Visst ska jag erkänna att det funnits andra serier vars första nummer varit dåligt som sen visat sig desto mer intressant, men…

Nu ska jag fortsätta läsa Vernor Vinges romanserier The Zones of Thoughts; tredje delen är nyligen införskaffad så jag läser om de första två. Inte för att det behövs (de är mycket fristående), men för att både A Fire Upon the Deep & A Deepness in the Sky är så fruktansvärt bra. Någon serie ska jag väl kunna klämma in mellan dem dock :-)

Direktlänk 2 kommentarer

« Previous page · Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare