Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr

16 juni, 2014 at 21:12 (Superhjältar, Svenska serier) (, , , )

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr - omslag

Jag är inte 100% säker men jag tror att det här är det första inlägget jag skrivit som haft både Svenska serier och Superhjältar som tagg :-)

Serien är Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr, den fjärde volymen av Daniel Ahlgrens superhjältesvit SH3, utgiven på Apart förlag. Pinsamt nog måste jag erkänna att jag inte läst någon av de tidigare böckerna förut, trots ihärdig rekommendation av min vän Sandra. Men nu har jag knatat till biblioteket och lånat & läst allt så dags att sätta igång med skrivandet!

Först, lite allmänt om SH3 och bok 1-3.

För den som liksom jag tidigare inte har så bra koll på SH3 är det en helt seriös superhjälteserie som handlar om en svensk skola med en speciallinje för ungdomar med superkrafter. De har de vanliga tonårsproblemen som utanförskapskänslor, obesvarade förälskelser, och så vidare, plus de lite mer speciella problem som kan uppstå om man till exempel har problem att bli förstådd eftersom man av och till delvis förflyttas till ett annat universum.

Men jag ska ärligen säga att jag trodde serien skulle vara mindre seriös än den var; det här är på allvar, även om det såklart finns komiska inslag. Världen hotas, vänner dör, elever mobbar/s (och mobbningen kan bli allvarligare än vanligt, på grund av de involverade). Allt presenterat i kortare episoder om några sidor, men där varje tidigare bok ändå har varsin huvudtråd som knyts samman elegant i slutet. Dessutom finns det ännu längre historier som sträcker sig över böckerna, varav en del inte avslutats ännu.

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr - Ahlgren

Igår, idag…: Daniel Ahlgren

Faktum är att Ahlgrens manus är imponerande välkonstruerat. Små saker planteras i första boken vars fulla innebörd dyker klargörs långt senare, och så håller det på; gång på gång blev jag glad när jag märkte ett nytt exempel på hur genomtänkt serien är. Och inte skrivs jag på näsan som läsare heller, jag måste läsa noggrant och själv koppla ihop olika ledtrådar för att förstå hur allt hänger samman. Ett utmärkt exempel är hur spegeluniversumet introduceras och senare förklaras, och hur jag själv blir tvungen att tänka efter för att förstå vilka av kapitlen som skildrat vilken av världarna.

Jag gillar också hur Ahlgren skriver sina egna versioner av kända superhjältar och andra figurer, som Scooby Doo-gänget. Till skillnad från hur jag ibland irriterar mig på det ständiga återvändandet av Stålmannen-karaktären fungerar det här klockrent; Ahlgrens mer jordnära versioner känns uppfriskande och inte alls kitschiga.

Så ett riktigt starkt manus är det!

Tyvärr är jag inte lika förtjust i Ahlgrens teckningar. De är lite för grötiga och svårlästa för min smak, och så kan jag inte låta bli att irritera mig lite på de ständigt halvöppna munnarna. Men sen ska jag också villigt erkänna att seriens egenhet och fräschhet till ganska stor del beror på den udda kombinationen av ett allvarligt och skickligt superhjältemanus kopplat med teckningar som inte alls ser ut som de brukar. Med andra ord, trots att teckningarna i sig inte är gjorda i en stil jag är värst förtjust i tror jag att jag skulle gillat serien mycket mindre om den haft typiska DC/Marvel-teckningar. En smula kluven känsla alltså :-)

SH3 1-3 är alltså synnerligen läsvärda; vad med Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr?

Joakim Gunnarsson & Hedvig Häggman-Sund

Joakim Gunnarsson & Hedvig Häggman-Sund

På ett sätt liknar boken de tidigare: Korta episoder skrivna av Ahlgren som tillsammans bildar en helhet, och att ha läst de tidigare böckerna innan skulle jag nog rekommendera även om den går att läsa självständigt. Huvudhistorien den här gången bygger på tidsresor, ett inslag som passar utmärkt för en manusförfattare som har stenkoll på alla detaljer vilket är nödvändigt för att tidsresehistorier ska hänga ihop logiskt. Om nu det är ens teoretiskt möjligt förstås, det går att diskutera länge: Determinism utan paradoxer? Förändringar möjligt med paradoxer? Universum splittras varje gång någon färdas bakåt i tiden? Osv, osv, osv…

Men teckningarna är den här gången gjorda av en mycket förnämlig samling svenska serietecknare: Ahlgren själv, Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund, Lars Krantz, Jimmy Wallin och Li Österberg. Stilarna skiljer sig åt rejält, från Krantz närmast brutala stil till Gunnarsson & Häggman-Sunds extremt charmiga och lättlästa teckningar.

Blandningen fungerar bra och jag har svårt att säga vems bidrag jag tycker bäst om. Inklusive Ahlgren för framförallt de sista sidorna i hans episod tycker jag ser bra mycket vassare ut än tidigare. Plus att det var roligt att se honom i färg i den första episoden; det kändes lite ovant i de första rutorna men sen kändes det bara bra :-)

Allt som allt är jag mycket glad att jag äntligen läst alla SH3-böckerna. De var inte vad jag väntat mig, och det på ett positivt sätt. Hjärngympa, ett mycket tajt manus, plus att jag nu verkligen är nyfiken på vad som ska hända med Alfapojkenmannen, Girl Power och de andra i framtiden.

Lars Krantz

Lars Krantz

PS. Konsumentinfo, FYI: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr har en rätt liten upplaga vilket kan var bara att veta om man vill ha den. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

SIS 2014: Fanzinen, del 3

30 maj, 2014 at 11:56 (Svenska serier) (, , , )

D’oh!

Glömde ett fanzine i sista genomgången så ett kort inlägg om det idag: Li Österbergs Agnosis, nr 13.

Precis som vanligt kom ett nytt nummer ut till SIS, och precis som vanligt var det bra. Och precis som de senaste numren domineras tidningen av ett nytt kapitel av Pappas flicka, serien om Pallas Athena och hur hon anländer till Olympen till allas förvåning eftersom Zeus inte berättat om henne för de andra.

I det här kapitlet är tonläget lite annorlunda: Athena har varit där ett år men känner att hon inte riktigt passar in eftersom hon inte är som de andra kvinnorna. Den som sympatiserar är förvånande nog Zeus som (mycket korrekt) konstaterar att han också är lite udda eftersom han som man varit gravid med Athena och därför också är en gränsöverskridare.

Agnosis 13

Hursomhelst, serien fortsätter att fascinera och som jag skrivit förut gillar jag verkligen den (i brist på bättre ord) konkreta känslan i teckningarna här. Om jag jämför med serien Trappan i samma nummer där Patrik Rochling har tuschat Österberg så är hennes egen tuschning mycket mer dramatisk och kraftfull. Därmed inte sagt att Rochlings insats är dålig, inte alls, utan bara att det är när hon själv står för allt tecknande och manus som serierna blir mer personliga och spännande.

Och för att avsluta som jag började, precis som vanligt ser jag fram mot nästa kapitel av Pappas flicka och (förhoppningsvis) en bok så småningom :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Mitt dåliga samvete

29 maj, 2014 at 11:47 (Svenska serier) (, )

Mitt dåliga samvete - omslag

Ja, alltså, inte mitt dåliga samvete (för tillfället mår det alldeles utmärkt), utan Stina Hjelms bok på Kolik förlag med samma namn. Upplockad på SIS efter livliga rekommendationer från en bekanting är jag glad att köpte den;  jag hade sett den innan och funderat på den, men var inte säker eftersom jag trodde att den kanske var för långt från min typ av serier :-)

Mitt dåliga samvete är en självbiografisk seriedagbok som utspelar sig i nutid i Malmö. Eller seriedagbok förresten… Det här är mer av kollage med rena serier, texter, illustrationer i en blandad kompott, utförda i diverse olika stilar och tekniker (inklusive användande av gamla kuvert, räkningar mm som underlag). Och att jag tycker om en sån vild mix är väl ingenting att sticka under stol med. Det kräver självklart att författaren har en bra känsla för rytm och dynamik så att tempoväxlingarna som sker när en sida tar lång tid att läsa (typ fylld med text) och andra svischar förbi känns uppfriskande istället för stressande, men Hjelm klarar av det galant.

Jag får hela tiden lust att vända blad för att se vad som kommer härnäst: En stillsam sida med en ordlös illustration där författaren sover i solven? En utläggning om vilka känslor en plånbokskondom frammanar? En serieskildring av ett sent kvällsragg som mitt i hånglandet bryter ihop och visar sig vara ett djupt kärleksdeprimerat Morrisseyfan? Oavsett vilket är det bara att inse att efter den sidan/de sidorna kommer någonting nytt och oväntat dyka upp igen. Jag började läsa boken rätt sent på kvällen men det gick inte att undvika att läsa klart den i ett svep; bara-en-sida-till-känslan var för stark!

Läs den rafflande förklaringen i boken eller på bloggen (http://stinahjelm.blogspot.se)

Hjelms teckningar är precis som dagboksformatet livliga, råa och utmärkta. Här finns ingenting av de hellre-än-bra-teckningar man kan se alltför ofta i just självbiografiska serier för hennes illustrationer visar tydligt att här handlar det om någon som verkligen kan teckna serier. Som sagt varierar stilarna i boken men alla har det gemensamt att de är väldigt säkert tecknade; snabbt gjorda måhända men gjorda av någon som vet hur man ska teckna så att det är kul att läsa.

Inte så lång recension kanske men jag måste säga att det här var en riktigt rolig överraskning. Lustfylld läsning proppad med känslor, humor och vardagsiakttagelser -> läs den!

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2014: Fanzinen, del 2

25 maj, 2014 at 18:53 (Europeiska serier, Science fiction, Svenska serier) (, , , , , , )

Tre till fanzine!

New Frontier 1 – Third Wheel: Andra fanzinet av Hanna K som jag skriver om. För två år sedan var det 24-timmarsserien Astrobebis som jag tyckte om som ett alldeles utmärkt exempel på ett litet fanzine, medan det här gången är en lite mer påkostad tidning utgiven på svenska Peow! Studio. Science fiction igen (yay), ombord en rymdstation i spillror där människor och mutanter lever och ogillar varandra.

Den 36-sidiga historien handlar om en ung pojke, hans beskyddare, och deras möte med en liten övergiven muterad flicka vars existens måste hållas hemlig eftersom det är olagligt att skydda mutanter. En enkel liten känslomässig historia som Hanna K berättar på ett charmant sätt, både i text och bild. Så allt frid och fröjd alltså?

New Frontier - Third Wheel

Nja, jag har några små invändningar. För all del rätt orättvisa men ändå :-)

Först är det trycket som jag inte är helt vän med. Tidningen är påkostad och var med all rätt ovanligt dyr för ett fanzine; såpass påkostad är den att det egentligen är tveksamt om den passar in i fanzine-kategorin. Men Peow! trycker sina böcker med en risograph (eller vad den kan tänkas heta på svenska, jag är ingen tryckeriexpert precis) vilket gör att sidor har vad jag skulle kalla en tämligen låg upplösning vilket gör att alla linjer tydligt består av punkter. Nu råkar det vara så att en av sakerna jag gillade i den tidigare Astrobebis var just linjerna i teckningarna men här är det tji på den fronten, med linjer som helt saknar den tidigare mjukheten. Visst ger den ovanliga färgen sidorna ett ovanligt och elegant utseende men jag tycker som sagt att den här tryckmetoden helt simpelt inte passar så bra till just de här teckningarna.

Sen känns det väldigt tydligt att historien bara är ett nedslag i en större, mer komplicerad värld; det finns en text på sista sidan som ger en bakgrund till det som jag just har läst. Och det gör (här kommer det orättvisa in) att jag skulle vilja se mer av världen som beskrivs, och eftersom jag är rädd för att det inte kommer ske (numret 1 i tidningens titel till trots) känns det lite rumphugget. Så klagomålet är egentligen att jag vill se mer av den här serien, fast helst med annat tryck då :-)

Mer av Hanna K finns här.

Wrecked Ship: En till Peow!-bok, och den här är ännu mer påkostad, med en riktig bokrygg och på hela 84 sidor. Ytterligare en science fiction-serie (heja Peow!) är den här boken skriven och tecknad av franska (tror jag) Valentin Seiche. Samma tryckteknik men i den här historien om en Finder, en person som kan hitta saker, tycker jag det fungerar mycket bättre, inklusive de två sidorna i en avvikande färg som lagts in på ett för serien vettigt ställe.

Wrecked Ship - cover

Serien berättar stämningsfullt om hur huvudpersonen en dag hittar delarna till en robot som han anlitats för att söka upp. Men den här gången vill han helst inte fullfölja uppdraget eftersom någonting med robotens huvud gör honom obekväm med att lämna det ifrån sig.

Det är suggestivt berättat och riktigt bra. Liksom i Hanna K:s serie finns det en vagt skissad bakgrund till den värld vi ser, men den här gången får jag inte samma rumphuggna känsla eftersom Wrecked Ship är en avslutad historia, en helhet som gör att jag inte känner samma behov av att få veta vad som hände sen eller innan. Så med beröm godkänt manus :-)

Wrecked Ship - robot

När det gäller teckningarna så är de som sagt bra de med. Berättelsen saknar i princip de vanliga seriebyggstenarna och består av en teckning per sida med åtföljande text under illustration. Så på en del sätt är det mer en mycket rikligt illustrerad bok än en serie, men det märks att Seiche jobbar ändå jobbar i en serietradition med tanke på hur textningarna ser ut och hur historien byggs upp, så jag skulle nog kalla det en serie trots allt. Och en bra sådan dessutom!

Mer av Valentin Seiche finns här.

The Slow and the Relentless: Third Wheel var bra med några (små) brister som huvudsakligen beror på att det finns så mycket potential i serien att jag hoppas på mer. Wrecked Ship är en finstämd liten historia förtjänstfullt presenterad. Men rent primitivt känslomässigt är Tinet Elmgrens fanzine ännu vassare; här är det inga små antydda känslor utan fullt ös både i handling och teckningar när det är dags för lastbilsracing i Ryssland.

Alex befinner sig i den ryska småstaden Urgunovo eftersom hennes mamma jobbar på en filminspelning i området som stuntförare. Första dagen i skolan lär hon känna Tonya som inviger henne i sin (och de flesta andra ungdomarnas) hobby: Lastbilsracing. Och Alex blir förtjust eftersom hon precis som sin mamma älskar bilar och allt som hör till.

Blanda med en snygg, snäll, men lite kuschad kille, samma killes snobbiga och otrevliga flickvän, motorsabotage, och givetvis ett avslutande race där allt står på spel, och man har The Slow and the Relentless, en alldeles enormt underhållande tidning på 56 sidor.

Jag har ju gillat Tinet Elmgrens tidigare seriealbum, framförallt Asbesthjärtan, men baske mig om inte den här tidningen är det bästa jag läst av henne. Den höga farten är densamma men med en lite kortare berättelse som här känns det aldrig som om jag behöver hämta andan: Börja läs, fortsätt, och klart!

Dessutom gillar jag skarpt teckningarnas här, med gråskalorna och den vildsinta pennföringen som bara blir vildare och vildare i samma takt som racet blir det; mot slutet är det nästan bara en massa härliga streck och linjer som kurvar sig fram.

Plus, precis som i hennes tidigare böcker har Elmgren ett fint språköra. Ofta kan det låta lite kantigt när någon från Sverige skriver dialog på engelska men inte här inte; tvärtom är framförallt Tonyas repliker en njutning att läsa (jag gillar hennes extremt vulgära svordomar extra mycket).

Jag skulle säga att The Slow and the Relentless i princip är det perfekta seriefanzinet: Så mycket energi och glädje att sidorna svämmar över av desamma :-)

Mer av Tinet Elmgren (inklusive hela The Slow and the Relentless) finns här.

Som synes lite längre inlägg idag, mestadels beroende på att fanzinen var så bra. Några fler serier (icke-fanzine) förutom de redan recenserade blev det också på SIS så än är jag inte klar med SIS-inläggen!

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2014: Fanzinen, del 1

22 maj, 2014 at 15:41 (Svenska serier) (, , , , , , )

Dags för några införskaffade fanzine på årets SIS. Eftersom jag köper fanzine rätt slumpmässigt blir det ibland inköp av tidningar som kom ut innan årets SIS men what the hey, en bra serie är alltid en bra serie!

Kattliv 2.0: Kan det verkligen finnas en marknad för serier om katter? Jag menar, vem vill läsa om de ointressanta krypen? ;-)

Det blev inte många fanzine för mig i år (som vanligt, frestas jag att säga…) men jag är en sucker för katter så Emilia Norströms fanzine plockade jag upp så fort jag såg det. 16 sidor med diverse kolsvarta katter som förstör lägenheter under nattliga strövtåg, tar absolut all plats i mattes säng när de ska sova, och som dansar Ninja Style.

Kattliv

Ett typiskt fanzine är det, med entusiastiska men inte alltid helt säkra teckningar och stor spännvidd på manusens kvalité. Bäst tycker jag det fungerar när Norström bara låter katterna vara katter, utan konstigheter; de mer urspårade serierna känns lite krystade jämfört med vardagsiakttagelserna av hur suveränt katter kan ignorera allt och alla bortsett från dem själva :-)

Fler kattserier och annat av Norström finns här.

Palmeaffären.se: Snabbt införskaffad; jag fick syn på tidningen på ett bord, jag ville köpa några fler fanzine, det såg inte så dumt ut på omslaget -> Rickard Fornstedts minidrama hamnade i min ryggsäck.

Till skillnad från Kattliv är det här fråga om en enda sammanhängande historia på 32 sidor om en Palme-spanare, dvs en pensionerad man som försöker ta reda på vem som sköt Palme. För att det skulle kunna vara en nedgången alkoholiserad kriminell man som gjorde det är givetvis otänkbart för huvudpersonen,pre det måste vara någonting mer sinistert och större än så.

Så polisspår följs upp. Pensionerade CIA-agenter besöks. Kort sagt, allt som pekar på en konspiration bakom det hela måste undersökas, och till slut går hela huvudpersonens liv ut på att rota i fallet. Vänner? Familj? Oväsentligheter.

Palmeaffären

Jag gillade det här fanzinet. Fornstedts teckningar är inte alls dumma med en rätt säker personteckning och varierade layouter som dessutom understödjer läsbarheten vilket inte är det vanligaste i fanzine). Och manuset är likaså tydligt och med en bra rytm. När jag började läsa var jag orolig för att det skulle vara en berättelse där författaren hade en uttalad teori att driva men icke; det här handlar inte om huruvida Palme mördas pga en konspiration eller en ensam man à la Christer Pettersson utan om vad huvudpersonens fixering vid mordet innebär för honom själv.

Så med beröm godkänt, med andra ord. Rickard Fornstedts blogg finns här.

Tidningen Plåstra: Malin Svedjeholms Plåstra har jag skrivit om förut. Då var det ett album som samlade ihop de tidigaste stripparna, medan det den här gången handlar om en tidning i A4-format med nyare strippar och en del annat.

Som jag skrev när jag recenserade albumet så är jag klart svag för Svedjeholms goda humör och känsla för humor. När Plåstra fungerar som bäst är den riktigt rolig, och även när den är mindre bra blir jag på gott humör när jag läser den. I den här senare stripparna märks det att teckningarna är mer drivna och proffsiga, även om jag ibland lite kan sakna de tidigaste stripparnas yvigare och vildare stil. Men det är ofta den trade off som sker när en mer polerad stil ersätter en mer rå.

Tidningen Plåstra - Plåstra

Plåstra, nyanställd: Faux pas

Roligt är det likafullt, men jag måste nog säga att det roligaste i hela tidningen tyckte jag trots allt ett icke-serieinslag var, nämligen Sexspalten Fråga Maj-Britt. Jag vet inte vem som står bakom svaren men geniala är de!

Överlag gillade jag att det var en mix av inslag; Plåstra-serier, sex-spalt, ensides skämtteckningar, mm. Rena strippsamlingar kan ibland bli lite enahanda så blandningen här är bara bra. Får man hoppas på fler nummer av Tidningen Plåstra kanske kommer, med fler serier, frågor och annat? Hur som, Malin Svedjeholms blogg finns här.

Jahapp, det var första bunten! Som vanligt tycker jag alla fanzinen var värda att läsa; jag tycker det är kul att se vad som skapas därute. Finns tyvärr bara en mkt liten bunt fanzine till kvar, som jag återkommer till.

Direktlänk Lämna en kommentar

En återblick: MAD – Samlade årgångar del 1

13 januari, 2014 at 22:30 (Svenska serier) (, )

MAD - Samlade årgångar - Omslag

Well, inte en återblick till 1960-1961 för mig personligen eftersom jag inte existerade då, men en återblick rent historiskt sett alltså ;-)

Jag läste en del MAD i de tidiga tonåren (och innan dess med), precis som många kompisar, och det kändes alltid som en udda fågel bland serietidningarna. Visst hade den serier, men serierna kändes udda jämfört med andra tidningarnas, med en helt annan känsla som gjorde att jag aldrig egentligen tänkte på den som en serietidning utan bara en tidning. Plus att en del av innehållet inte ens var serier utan snarare rikligt illustrerade texter/skämt, och det var ju både skumt, jobbigt att läsa och ibland roligt!

Så jag gillade den, var alltid medveten om att den fanns därute, men det var aldrig en tidning som jag prenumererade på även om jag gärna läste den när jag fick syn på den. Det jag framförallt gillade var filmparodierna; det finns fortfarande flera filmer som jag inte är helt säker på om jag faktiskt sett eller om jag bara läst MADs version av för efter att ha läst en drös av dessa var det lätt rätt att förstå vad som egentligen hände i filmen: MADs version gick ofta ut på att ta en riktig scen ur filmen och sen peppra den med textbubblor som gav en sanningsenlig representation av vad som hände förutom den sista repliken, den dräpande som var helt MADs egna. Så ignorera den och vips var det som om jag själv hade sett Hajen 2 (det dröjde många år innan jag till slut såg filmen och kunde konstatera att underhållningsvärdet var väldigt mycket lägre än att läsa om den i MAD…).

Men vad gäller de första decennierna av MAD på svenska så har jag aldrig läst dem, bara läst om dem och att den svenska redaktören Lasse O’Månsson hade gjort ett utmärkt jobb på att göra en lokal version av det amerikanska originalet. Så därför är Egmonts MAD – Samlade årgångar del 1, en bok som samlar ihop de första svenska numren av MAD, närmare bestämt de fyra första från åren 1960-1961, en utmärkt chans för mig att prova på tidningen. Till verket!

Först och främst är det fascinerande att så mycket känns igen från tidningarna trots att de är mer än tjugo år äldre än de jag läst förut. Dave Berg är med, Don Martin är med, och parodierna med. Aragones marginalkrumelurer saknas men istället finns det XO-diton som är mindre charmiga men rätt kul i sitt spartanska utförande. Humorn är sig lik, på gott och ont; den som någon gång läst en MAD-tidning lär känna igen sig utan problem.

MAD - Samlade årgångar - Dans

Sen är det roligt att se spåren från den första versionen av MAD, den som var en ren serietidning fylld med parodier av andra serier och liknande, och förlaget EC, som Wally Wood och Joe Orlandos teckningar. Med andra ord, det finns gott om inslag både från MADs historia och dess framtid.

Det tillsammans med innehållet gör att boken är en ypperlig tidsspegel: Jag tror aldrig att jag sett något avsnitt av vare sig TV-serierna Perry Mason eller Lassie men jag förstår precis vad de var för något, tack vare versionerna som syns här. Sidorna med tips för hur barn ska förstå sina föräldrar (dvs en omvänd spegelbild av böcker för föräldrar om hur man uppfostrar barn) visar att barn/föräldra-relationer nog i grunden inte ändrat sig mycket på 50 år, och samma sak med skildring av hur en TV-serie blir till (med inflytande från reklammakare, TV-moguler, osv).

Kort sagt skulle jag säga att en majoritet av sidorna här skulle fungera precis lika bra idag som då, vilket är rätt fascinerande :-)

Så, är det roligt att läsa? Svaret på det beror nog helt på vad man tycker om MADs speciella typ av humor. Själv är jag lite kluven: När jag först läste MAD tyckte jag den var hur rolig som helst, men jag tröttnade efter ett tag med enstaka undantag (jag har till exempel alltid varit svag för Dave Berg). Humorn är inte heller lika unik som den nog var när den först kom ut eftersom crazy-humor nu funnits så länge att den sen blivit lika mycket en kliché i sig som någonsin buskis- eller pilsnerfilmshumor, och som antytts har MAD alltid haft ett litet problem med att den ibland blir lite mycket av en formel där man kan stoppa in till exempel en godtycklig helt förutsägbar Hollywood-film och få ut en lika förutsägbar MAD-parodi.

Det är egentligen inget större fel med det, poängen med en sån här samling är mycket den trygga och mysiga känslan av igenkänning. Men ibland blir det mer än så, där det blir genuint lyckat och fräscht; jag gillade till exempel sidorna om hur det måste funnits två Andra världskriget, med tanke på hur skildringen av detsamma förändrats i filmer gjorda medan det pågick och efteråt. Bra uppslag i sig, ännu bättre med sista sidans ”Om det fortsätter på samma sätt, hur kommer framtidens filmer se ut?” :-) Plus att jag av någon anledning verkligen fastnade för Daisys non sequitur-kommentar i en Blondie-stripp som den skulle vara om den skrevs av John Osborne, ”Jag är en stor ful ekorre”. :-)

MAD - Samlade årgångar - Film

Lasse O’Månsson insats? Stort A, tveklöst. Det mesta materialet hämtades förstås från originaltidningarna, men det har anpassats på ett snyggt sätt så att tidningen känns mycket svensk. Typ byta ut en del uppenbart lokala amerikanska förebilder i Alfred E. Neumans stamträd mot svenska motsvarigheter, eller att ersätta några av de amerikanska dagstidningsserierna mot svenska serier när man går igenom hur olika serier skulle kunna tänkas sluta (om de någonsin gör det). Snyggt gjort och ambitiöst. Plus att frågan är om inte insändarsidorna är de roligaste och mest kreativa sidorna i tidningen, såhär 50 år senare.

Sist lite om utgåvan och vad som finns förutom de fyra tidningsnumren. Boken i sig är snyggt producerad och med väldigt bra tryck; jag vet inte vad för förlagor man haft men det är långt ifrån en halvdan fotokopiering och ser förvånansvärt snyggt ut. På några få stället är det lite svårt att läsa texten i mitten när det i tingen varit ett helt uppslag men det är svårt att undvika i en icke-inbunden bok. De inledande sidorna har en del intressant information, som mötesanteckningar för planerna med den svenska tidningen innan den kommit ut (som uppenbarligen någon sparat, och som sedan någon lyckats leta upp). De avslutande sidorna inkluderar två saker som jag faktiskt tänkte på medan jag läste att jag saknade (jag hade inte kikat i förväg): De delar av originalmaterialet som ersatts med svenska versioner, och ett index över vilka serieskapare som ansvarat för materialet.

Med andra ord, ett exemplariskt återtryck av en svensk klassisk humortidning. Jämfört med andra liknande projekt, som samlingar av tidningarna Kalle Anka, 91:an och Fantomen, tycker jag att det här är intressantare; för de sistnämnda läser jag nog hellre samlingar av originalserierna i sig, dvs exempelvis Barks-samlingar, enbart 91:an-serier (om det funnes såna samlingar), och dagstidningsseriestrippsamlingar (pust!), men vad gäller MAD är det själva tidningarna som är den, tycker jag, ”riktiga” utgåvan.

Direktlänk 1 kommentar

Höstskräck: Blodsband

28 oktober, 2013 at 23:51 (Svenska serier) (, , , )

Viktor Kasparsson Blodsband - Omslag

Aomanjuskogen kommer ut regelbundet varje höst men det finns det fler serier som gör; för tredje oktobermånaden i rad ger Albumförlaget ut en ny bok med Dennis Gustafssons ockulta expert Viktor Kasparsson. 2011 års Skräckens Ängel var en riktig fullträff där vi fick se hur Kasparsson först drogs in i det ockulta mysterierna, medan 2012 års Spöket på Hotell Vega var en mycket lugnare historia med mindre ren skräck och mer knivig detektivhistoria.

I år heter boken Blodsband och den drar mer åt Skräckens Ängel-hållet vilket jag gillar; hotellhistorien var inte alls dålig men jag föredrar tydligen Viktor Kasparsson när det är mer desperation och nerverna utanpå som gäller.

Blodsband utspelas sommaren 1925 i Hälsingborg, direkt efter Spöket på hotell Vega, och Kasparsson har fortfarande inte helt hämtat sig psykologiskt efter traumat i Skräckens Ängel och fysiskt efter hotellet. Men han har börjat intressera sig mer för omvärlden och när han känner sig uttråkad i sin sjukhussäng promenerar han ner förbi obduktionssalen där tjänstgörande obducent precis fått in ett nytt lik: Liket efter Jonas Banér, ledare för det växande nationalistiskt partiet Nordfront, och ett lik som har delvis förtärts av råttor.

Råttorna, Nordfront, obducenten, Kasparsson spelar sedan alla viktiga roller i Blodsband där historien grenar sig bakåt i tiden, och där det finns gott om svaga karaktärer som begår grava misstag men där mina sympatier ändå finns hos alla, även de som är uppenbart onda; det går att tycka synd om en genuint obehaglig person på grund av vad hen varit med om, och samtidigt tycka att hen måste stoppas från att göra det hen gör. Historien är skrämmande även om den mer kaosartade Lovecraft-liknande stämningen som fanns i Skräckens Ängel inte finns här; i Blodsband finns en tydligare förklaring till vad som händer. Vad man tycker är läskigast är nog individuellt: Kaos, antydningar, delirium eller en mer realistisk, förklarande stämning*.

Kasparsson själv fortsätter sin personliga utveckling. I Skräckens ängel drogs han in i händelserna utan egen förskyllan, i Spöket på Hotell Vega undvek han inte att dras in, och här söker han själv upp faran (även om det delvis beror på att han inte bryr sig om hur det ska gå för honom själv, skakad som han fortfarande är efter vad han varit med om). Det är fortfarande långt kvar till den självsäkre utredaren som vi såg i en del av episoderna i Viktor Kasparsson Makabra Mysterier men fröna är nu sådda.

Det finns mycket att tycka om i Gustafssons serie, som den härligt brun urringa färgskalan som för min del passar perfekt till tiden serien utspelas i, det faktum att boken innehåller tydliga kapitel med både namn och titelsida (vilket är ovanligare än man skulle kunna tro när det gäller serier skapade direkt för bokpublicering), de fint skildrade tidstrogna karaktärerna som nationalisterna, socialisterna, överklassen här, och annat.

Vad jag fastande för i detaljväg just den här gången var två saker: Den fyra sidor långa prologen som sparkar igång boken på ett förträffligt sätt, och Hektor Vargas slutscen när en kliché till handling utförd av en kliché till man ligger nära till hands men istället visar sig även Varga ha fler än en sida.

Viktor Kasparsson Blodsband - Råttor

* För min del är det Lovecraft; få saker kan göra mig lika mörkrädd som den typen av suggestiva antydningar om saker vi inte kan se. På liknande sätt finns det en hel noveller av till exempel Philip K Dick som jag får rysningar av; han skriver helt annorlunda än Lovecraft men utnyttjar ofta glidningar i verkligheten fruktansvärt effektivt. Upon the Dull Earth = jag får gåshud bara jag tänker på den, som nu. Huvaligen!

Direktlänk 2 kommentarer

Ordningen upprätthålls alltid

26 september, 2013 at 22:29 (Svenska serier) (, , )

Ordningen upprätthålls alltid - Omslag

Årets bokmässa har precis startat så det kommer givetvis en hel del nytt lagom till den, som exempelvis den redan recenserade Fridas resor. Här hemma (tji bokmässebesök för mig i år igen…) damp ett tjockt paket från Apart förlag ner i brevlådan i början av veckan med tre album som de ska till att släppa. Två av dem är fortsättningar av redan utgivna serier (recensioner kommer) men den tredje är Aparts första ”egna” serie, dvs inte översatta, så den var jag mest nyfiken på och läste först.

Ordningen upprätthålls alltid är skriven av konstnären Per Thörn och består av 23 korta (2-6 sidor) svartvita serienoveller med kriminaltema. Tecknarna är en uppsjö av namn kända från serie-Sverige som exempelvis Jenny Berggrund, Malin Biller och Dennis Gustafsson. Första meningen är alltid Jag heter XXX och jag är död (namnet varierar), medan den sista meningen är Ordningen upprätthålls alltid.

Ordningen upprätthålls alltid - Intro

När jag såg mönstret tänkte jag först att det hela var ett gulligt trick men att det snabbt skulle bli tradigt med sådana uppenbara begränsningar i vad som redan var väldigt korta seriesnuttar. Men jag upptäckte snabbt att det var helt fel: Ett vanligt problem med serieantologier på ett visst tema är att det blir alltför hattigt att läsa, med en mättnadskänsla som gör att jag snabbt glömmer vad de olika serierna handlat om. I Ordningen upprätthålls alltid blir istället de återkommande inslagen en sammanbindande refräng och de bildar en suggestiv rytm som gör att jag sugs in i historierna. Även texten i övrigt är ofta skriven som någonting jag närmast skulle kalla en prosadiktartad stil, som exempelvis de fyra avslutande meningarna på sidan som syns längst ner i den här recensionen, meningar som marscherar fram i takt.

För en gångs skull är det här en serieantologi där antologin blir större än delarna; för egen del tycker jag så gott som alltid att det brukar vara tvärtom. Några av serierna har publicerats i Agent X9 (ett stilla hurra för redaktören som tog in dem) och även om de nog fungerar som en uppfriskande fläkt där tror jag att de blir ännu bättre när man kan läsa dem i samlad form som här.

Berättelserna i sig blandar friskt mellan verkliga och påhittade brottsfall, utan några ledtrådar om vad som är vad. En del tar upp spektakulära händelser som Salaligans framfart medan andra handlar om mer personliga och mindre brott, som en kvinna som tänker på ett mord hon begick som ung, en enstaka händelse som aldrig upprepades. Men det viktiga är aldrig spänningen i hur det ska gå; vi vet ju redan att huvudpersonen är död. Istället blir varje serie en tripp in i en människas berättelse om hur de dog, och hur meningslöst det hela var. För oavsett om man dör en stilla död i hemmet eller medan man försöker hämnas på alla man hatar blir resultat ett och endast ett: Ordningen. Upprätthålls. Alltid.

Förutom serierna innehåller boken också noter skrivna av Per Thörn om de olika serierna och noterna är en lika självklar del av boken som serierna de handlar om. Ibland är de extremt detaljerade, ibland saknas de helt, och sanningen är inte någonting som de strävar efter. På samma helgjutna sätt kan man också lite på att om länkar till internet finns med i noterna så finns hemsidorna också där, även om de är uppdiktade och skapade av Thörn.

Ordningen upprätthålls alltid är lite av ett allkonstverk: Serier, fiktion, fakta, påhittad fakta, specialgjorda hemsidor, allt för att ge läsaren en upplevelse utan skarvar. Jag blev själv förvånad över hur mycket jag tyckte om boken, med tanke på min initiala skepsis mot antologiformatet och de repeterande fraserna. Men som sagt bedrog jag mig, och Ordningen upprätthålls alltid är en bok jag rekommenderar starkt, med dess närmast poesiartade gestaltning av en cynisk värld sedd med de dödas ögon.

Ordningen upprätthålls alltid - Outro2

Direktlänk 1 kommentar

Zelda vs. Patriarkatet

23 september, 2013 at 13:10 (Svenska serier) (, , )

Zelda vs patriarkatet - Omslag

En ny (well, det är några månader sen den kom ut måste jag erkänna…) Zelda-bok av Lina Neidestam innebär en garanterat trevlig stund på soffan. Zelda vs. Patriarkatet är den tredje samlingen av serier om den, hur ska jag säga, inte alltid helt konsekventa Zelda och hennes öden och äventyr.

För den som till äventyrs inte läst någonting om Zelda förut så är hon en ung kvinna som vill leva sitt liv enligt höga ideal men som samtidigt är en slav under sina laster. Och laster, det finns det gott om! Alkohol, sex, oändliga samtal med vänner och annat smått och gott. Zelda är alltid snar till handling; impulsdriven som hon är agerar hon först och tänker (ibland) efteråt. Men för att göra henne rättvisa ska jag också säga att hon är genuint medveten om kön och klass, det är bara det att när känslorna pockar på uppmärksamhet vinner de alltid, och nöden har ingen lag :-)

Zelda vs patriarkatet - Bostadsbrist

Allting aptitligt presenterat i klassiskt strippformat, tecknat i en väldigt inbjudande stil. Jag har skrivit det förut och nu skriver jag det igen: Neidestam har en fantastisk känsla för hur man gör serier som jag omedelbart blir sugen på att läsa när jag ser dem. Jag blir helt enkelt på gott humör bara av att titta på teckningarna, så enkelt är det.

Konsumentfakta (som jag ibland kommer ihåg att lägga till) är att Zelda den här gången förärats en inbunden bok men inte ett högre pris, och att det till skillnaden från förra gången enbart är 4-rutors strippar; de ensidiga ”längre” serierna saknas. Själv gillar jag Zelda både i det kortare och det längre formatet som sågs till i Zelda – Sex Out West så jag hoppas Neidestam fortsätter att göra båda typerna :-)

Ett mycket kort inlägg blev det eftersom jag redan skrivit om Zelda förut och inte vill upprepa mig alltför mycket. Läs och bli glad!

Zelda vs patriarkatet - Skrift

Direktlänk 2 kommentarer

Fridas resor

6 september, 2013 at 23:39 (Biografiska serier, Svenska serier) (, , )

Fridas resor omslag

Dags för en serie som jag verkligen sett fram emot alltsedan jag hörde att den var på väg: Frida Ulvegrens självbiografiska Fridas resor. För den som inte vet vem hon är har jag recenserat några kortare serier av henne förut och hon har också synts till då och då i antologititlar som Zelda – Sex Out West och i Rocky. Ofta med självbiografiska inslag och med en rå energi i serierna som jag verkligen gillat; leta upp serierna för det är de värda.

Hursomhelst är Fridas resor, hennes första egna bok, en smula annorlunda: Här handlar det om en enda lång berättelse om hur Frida som ung, kanske alltför ung, blir fotomodell. Eftersom det såklart är hur lockande som helst med vad som verkar vara ett glamoröst jobb och jetset-liv, för att inte tala om att bli behandlad som en vuxen och få resa utomlands, skriver hon kontrakt med agenturen. Lite osäker är hon på varför just hon blir anlitad när en del av människorna på agenturen ideligen klagar på hennes utseende (hållning, gångstil, solbränna, …), men å andra sidan blir hon ju anlitad för modelljobb så allt kan väl inte vara fel?

Precis som utlovats på det underbara omslaget (som verkligen känns som ett halvdant månadstidningsdito, inklusive den glassiga/kitschiga guldfärgen) får vi sen följa Fridas äventyr i Italien, Grekland och andra länder, alltid helt själv utan vuxet sällskap. Själv blev jag uppriktigt orolig flera gånger och tänkte att nu, nu kommer det gå alldeles åt helvete; situationerna kändes upplagda för standardberättelsen ”Ung kvinna råkar illa ut med slemmo i modevärlden”.

Fridas resor - Dålig idé

Jo, ja,… Hm.

Men efterhand visar det sig att det här inte är den sortens berättelse. Visst blir det någon jobbig episod, men det går aldrig riktigt illa. Utlandsresorna fungerar bra: Det finns alltid någon som har ordnat boende, resor mm. ”De fixar allt. Jag kan vara lugn.” tänker hon på ett ställe och det stämmer faktiskt, agenturen fixar allt. Och det är bitvis glamoröst med lyxliv i Malaysia, yachter, gratisfester och så vidare. Så varför finns det hela tiden en smått ledsen känsla i bakgrunden, en känsla av att det här trots allt inte är så bra som det kan verka på ytan?

Svaret antyds då och då men är tydligast i slutet: Modelljobbet handlar till syvende og sist om att alla kommer behandla dig som en vara, som ett objekt man kan kritisera utan tanke på att det faktiskt är en i det här fallet mycket ung kvinna man kritiserar för hennes utseende. Visst är det en egoboost att vara en modell eftersom det borde betyda att andra tycker man är vacker, men det betyder också att du kommer bli bedömd efter ditt utseende; andra egenskaper är helt irrelevanta.

Sen att Frida är så ung som hon är gör det givetvis etter värre; jag kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara att i den åldern åka ensam utomlands och försöka upprätthålla någon slags inre självrespekt när du konstant skyfflas runt till personer som säger ”Gör A! Gör B! Gör C!”. Otroligt spännande och kul, säkert, men på samma gång säkert väldigt jobbigt i längden.

Fridas resor - Bedömning

Ulvegrens teckningar är livfulla som alltid och jag gillar att Kartago vågat spendera pengar på utgåvan med tjockt papper och lyxigt omslag (som redan nämnts) men ändå inte dyr, sidantalet till trots. De som gillar anatomiskt korrekthet och prydliga teckningar får leta någon annanstans för här är det närmast undergroundstilen som gäller, men det är inte alls en amatörmässig undergorund; stilen är väldigt driven och väldigt trevlig att läsa tycker jag, och det är en stil som känns mycket serieaktig. Ibland läser jag serier där tecknaren har en personlig stil, precis som här, men där det inte känns som serier utan mer som en illustrerad berättelse och det är rätt sorgligt.

Så japp, Fridas resor är precis som jag hoppades en utmärkt serie. I början kände jag mig ändå lite besviken eftersom den inte var riktigt lika rolig och spretig som hennes andra serier, men allteftersom jag läste försvann den känslan. Det här är mer av en roman medan de andra serierna jag läst snarast varit personliga kåserier så det annorlunda tonfallet är bara helt naturligt. Sen är det också skönt att läsa en självbiografisk serie som har en rejäl och ovanlig historia att berätta; i längden kan det bli lite tröttsamt när det enda handlingen består av är hur serieskaparen har ångest över sitt liv. Visst kan också sådana självbiografiska serier vara bra, men när det blir för mycket av den typen så… :-)

 

PS. När jag skriver Frida i texten ovan menar jag karaktären i serien; när jag skriver Ulvegren menar jag hon som står bakom boken. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare