En återblick: MAD – Samlade årgångar del 1

13 januari, 2014 at 22:30 (Svenska serier) (, )

MAD - Samlade årgångar - Omslag

Well, inte en återblick till 1960-1961 för mig personligen eftersom jag inte existerade då, men en återblick rent historiskt sett alltså ;-)

Jag läste en del MAD i de tidiga tonåren (och innan dess med), precis som många kompisar, och det kändes alltid som en udda fågel bland serietidningarna. Visst hade den serier, men serierna kändes udda jämfört med andra tidningarnas, med en helt annan känsla som gjorde att jag aldrig egentligen tänkte på den som en serietidning utan bara en tidning. Plus att en del av innehållet inte ens var serier utan snarare rikligt illustrerade texter/skämt, och det var ju både skumt, jobbigt att läsa och ibland roligt!

Så jag gillade den, var alltid medveten om att den fanns därute, men det var aldrig en tidning som jag prenumererade på även om jag gärna läste den när jag fick syn på den. Det jag framförallt gillade var filmparodierna; det finns fortfarande flera filmer som jag inte är helt säker på om jag faktiskt sett eller om jag bara läst MADs version av för efter att ha läst en drös av dessa var det lätt rätt att förstå vad som egentligen hände i filmen: MADs version gick ofta ut på att ta en riktig scen ur filmen och sen peppra den med textbubblor som gav en sanningsenlig representation av vad som hände förutom den sista repliken, den dräpande som var helt MADs egna. Så ignorera den och vips var det som om jag själv hade sett Hajen 2 (det dröjde många år innan jag till slut såg filmen och kunde konstatera att underhållningsvärdet var väldigt mycket lägre än att läsa om den i MAD…).

Men vad gäller de första decennierna av MAD på svenska så har jag aldrig läst dem, bara läst om dem och att den svenska redaktören Lasse O’Månsson hade gjort ett utmärkt jobb på att göra en lokal version av det amerikanska originalet. Så därför är Egmonts MAD – Samlade årgångar del 1, en bok som samlar ihop de första svenska numren av MAD, närmare bestämt de fyra första från åren 1960-1961, en utmärkt chans för mig att prova på tidningen. Till verket!

Först och främst är det fascinerande att så mycket känns igen från tidningarna trots att de är mer än tjugo år äldre än de jag läst förut. Dave Berg är med, Don Martin är med, och parodierna med. Aragones marginalkrumelurer saknas men istället finns det XO-diton som är mindre charmiga men rätt kul i sitt spartanska utförande. Humorn är sig lik, på gott och ont; den som någon gång läst en MAD-tidning lär känna igen sig utan problem.

MAD - Samlade årgångar - Dans

Sen är det roligt att se spåren från den första versionen av MAD, den som var en ren serietidning fylld med parodier av andra serier och liknande, och förlaget EC, som Wally Wood och Joe Orlandos teckningar. Med andra ord, det finns gott om inslag både från MADs historia och dess framtid.

Det tillsammans med innehållet gör att boken är en ypperlig tidsspegel: Jag tror aldrig att jag sett något avsnitt av vare sig TV-serierna Perry Mason eller Lassie men jag förstår precis vad de var för något, tack vare versionerna som syns här. Sidorna med tips för hur barn ska förstå sina föräldrar (dvs en omvänd spegelbild av böcker för föräldrar om hur man uppfostrar barn) visar att barn/föräldra-relationer nog i grunden inte ändrat sig mycket på 50 år, och samma sak med skildring av hur en TV-serie blir till (med inflytande från reklammakare, TV-moguler, osv).

Kort sagt skulle jag säga att en majoritet av sidorna här skulle fungera precis lika bra idag som då, vilket är rätt fascinerande :-)

Så, är det roligt att läsa? Svaret på det beror nog helt på vad man tycker om MADs speciella typ av humor. Själv är jag lite kluven: När jag först läste MAD tyckte jag den var hur rolig som helst, men jag tröttnade efter ett tag med enstaka undantag (jag har till exempel alltid varit svag för Dave Berg). Humorn är inte heller lika unik som den nog var när den först kom ut eftersom crazy-humor nu funnits så länge att den sen blivit lika mycket en kliché i sig som någonsin buskis- eller pilsnerfilmshumor, och som antytts har MAD alltid haft ett litet problem med att den ibland blir lite mycket av en formel där man kan stoppa in till exempel en godtycklig helt förutsägbar Hollywood-film och få ut en lika förutsägbar MAD-parodi.

Det är egentligen inget större fel med det, poängen med en sån här samling är mycket den trygga och mysiga känslan av igenkänning. Men ibland blir det mer än så, där det blir genuint lyckat och fräscht; jag gillade till exempel sidorna om hur det måste funnits två Andra världskriget, med tanke på hur skildringen av detsamma förändrats i filmer gjorda medan det pågick och efteråt. Bra uppslag i sig, ännu bättre med sista sidans ”Om det fortsätter på samma sätt, hur kommer framtidens filmer se ut?” :-) Plus att jag av någon anledning verkligen fastnade för Daisys non sequitur-kommentar i en Blondie-stripp som den skulle vara om den skrevs av John Osborne, ”Jag är en stor ful ekorre”. :-)

MAD - Samlade årgångar - Film

Lasse O’Månsson insats? Stort A, tveklöst. Det mesta materialet hämtades förstås från originaltidningarna, men det har anpassats på ett snyggt sätt så att tidningen känns mycket svensk. Typ byta ut en del uppenbart lokala amerikanska förebilder i Alfred E. Neumans stamträd mot svenska motsvarigheter, eller att ersätta några av de amerikanska dagstidningsserierna mot svenska serier när man går igenom hur olika serier skulle kunna tänkas sluta (om de någonsin gör det). Snyggt gjort och ambitiöst. Plus att frågan är om inte insändarsidorna är de roligaste och mest kreativa sidorna i tidningen, såhär 50 år senare.

Sist lite om utgåvan och vad som finns förutom de fyra tidningsnumren. Boken i sig är snyggt producerad och med väldigt bra tryck; jag vet inte vad för förlagor man haft men det är långt ifrån en halvdan fotokopiering och ser förvånansvärt snyggt ut. På några få stället är det lite svårt att läsa texten i mitten när det i tingen varit ett helt uppslag men det är svårt att undvika i en icke-inbunden bok. De inledande sidorna har en del intressant information, som mötesanteckningar för planerna med den svenska tidningen innan den kommit ut (som uppenbarligen någon sparat, och som sedan någon lyckats leta upp). De avslutande sidorna inkluderar två saker som jag faktiskt tänkte på medan jag läste att jag saknade (jag hade inte kikat i förväg): De delar av originalmaterialet som ersatts med svenska versioner, och ett index över vilka serieskapare som ansvarat för materialet.

Med andra ord, ett exemplariskt återtryck av en svensk klassisk humortidning. Jämfört med andra liknande projekt, som samlingar av tidningarna Kalle Anka, 91:an och Fantomen, tycker jag att det här är intressantare; för de sistnämnda läser jag nog hellre samlingar av originalserierna i sig, dvs exempelvis Barks-samlingar, enbart 91:an-serier (om det funnes såna samlingar), och dagstidningsseriestrippsamlingar (pust!), men vad gäller MAD är det själva tidningarna som är den, tycker jag, ”riktiga” utgåvan.

Direktlänk 1 kommentar

Höstskräck: Blodsband

28 oktober, 2013 at 23:51 (Svenska serier) (, , , )

Viktor Kasparsson Blodsband - Omslag

Aomanjuskogen kommer ut regelbundet varje höst men det finns det fler serier som gör; för tredje oktobermånaden i rad ger Albumförlaget ut en ny bok med Dennis Gustafssons ockulta expert Viktor Kasparsson. 2011 års Skräckens Ängel var en riktig fullträff där vi fick se hur Kasparsson först drogs in i det ockulta mysterierna, medan 2012 års Spöket på Hotell Vega var en mycket lugnare historia med mindre ren skräck och mer knivig detektivhistoria.

I år heter boken Blodsband och den drar mer åt Skräckens Ängel-hållet vilket jag gillar; hotellhistorien var inte alls dålig men jag föredrar tydligen Viktor Kasparsson när det är mer desperation och nerverna utanpå som gäller.

Blodsband utspelas sommaren 1925 i Hälsingborg, direkt efter Spöket på hotell Vega, och Kasparsson har fortfarande inte helt hämtat sig psykologiskt efter traumat i Skräckens Ängel och fysiskt efter hotellet. Men han har börjat intressera sig mer för omvärlden och när han känner sig uttråkad i sin sjukhussäng promenerar han ner förbi obduktionssalen där tjänstgörande obducent precis fått in ett nytt lik: Liket efter Jonas Banér, ledare för det växande nationalistiskt partiet Nordfront, och ett lik som har delvis förtärts av råttor.

Råttorna, Nordfront, obducenten, Kasparsson spelar sedan alla viktiga roller i Blodsband där historien grenar sig bakåt i tiden, och där det finns gott om svaga karaktärer som begår grava misstag men där mina sympatier ändå finns hos alla, även de som är uppenbart onda; det går att tycka synd om en genuint obehaglig person på grund av vad hen varit med om, och samtidigt tycka att hen måste stoppas från att göra det hen gör. Historien är skrämmande även om den mer kaosartade Lovecraft-liknande stämningen som fanns i Skräckens Ängel inte finns här; i Blodsband finns en tydligare förklaring till vad som händer. Vad man tycker är läskigast är nog individuellt: Kaos, antydningar, delirium eller en mer realistisk, förklarande stämning*.

Kasparsson själv fortsätter sin personliga utveckling. I Skräckens ängel drogs han in i händelserna utan egen förskyllan, i Spöket på Hotell Vega undvek han inte att dras in, och här söker han själv upp faran (även om det delvis beror på att han inte bryr sig om hur det ska gå för honom själv, skakad som han fortfarande är efter vad han varit med om). Det är fortfarande långt kvar till den självsäkre utredaren som vi såg i en del av episoderna i Viktor Kasparsson Makabra Mysterier men fröna är nu sådda.

Det finns mycket att tycka om i Gustafssons serie, som den härligt brun urringa färgskalan som för min del passar perfekt till tiden serien utspelas i, det faktum att boken innehåller tydliga kapitel med både namn och titelsida (vilket är ovanligare än man skulle kunna tro när det gäller serier skapade direkt för bokpublicering), de fint skildrade tidstrogna karaktärerna som nationalisterna, socialisterna, överklassen här, och annat.

Vad jag fastande för i detaljväg just den här gången var två saker: Den fyra sidor långa prologen som sparkar igång boken på ett förträffligt sätt, och Hektor Vargas slutscen när en kliché till handling utförd av en kliché till man ligger nära till hands men istället visar sig även Varga ha fler än en sida.

Viktor Kasparsson Blodsband - Råttor

* För min del är det Lovecraft; få saker kan göra mig lika mörkrädd som den typen av suggestiva antydningar om saker vi inte kan se. På liknande sätt finns det en hel noveller av till exempel Philip K Dick som jag får rysningar av; han skriver helt annorlunda än Lovecraft men utnyttjar ofta glidningar i verkligheten fruktansvärt effektivt. Upon the Dull Earth = jag får gåshud bara jag tänker på den, som nu. Huvaligen!

Direktlänk 2 kommentarer

Ordningen upprätthålls alltid

26 september, 2013 at 22:29 (Svenska serier) (, , )

Ordningen upprätthålls alltid - Omslag

Årets bokmässa har precis startat så det kommer givetvis en hel del nytt lagom till den, som exempelvis den redan recenserade Fridas resor. Här hemma (tji bokmässebesök för mig i år igen…) damp ett tjockt paket från Apart förlag ner i brevlådan i början av veckan med tre album som de ska till att släppa. Två av dem är fortsättningar av redan utgivna serier (recensioner kommer) men den tredje är Aparts första ”egna” serie, dvs inte översatta, så den var jag mest nyfiken på och läste först.

Ordningen upprätthålls alltid är skriven av konstnären Per Thörn och består av 23 korta (2-6 sidor) svartvita serienoveller med kriminaltema. Tecknarna är en uppsjö av namn kända från serie-Sverige som exempelvis Jenny Berggrund, Malin Biller och Dennis Gustafsson. Första meningen är alltid Jag heter XXX och jag är död (namnet varierar), medan den sista meningen är Ordningen upprätthålls alltid.

Ordningen upprätthålls alltid - Intro

När jag såg mönstret tänkte jag först att det hela var ett gulligt trick men att det snabbt skulle bli tradigt med sådana uppenbara begränsningar i vad som redan var väldigt korta seriesnuttar. Men jag upptäckte snabbt att det var helt fel: Ett vanligt problem med serieantologier på ett visst tema är att det blir alltför hattigt att läsa, med en mättnadskänsla som gör att jag snabbt glömmer vad de olika serierna handlat om. I Ordningen upprätthålls alltid blir istället de återkommande inslagen en sammanbindande refräng och de bildar en suggestiv rytm som gör att jag sugs in i historierna. Även texten i övrigt är ofta skriven som någonting jag närmast skulle kalla en prosadiktartad stil, som exempelvis de fyra avslutande meningarna på sidan som syns längst ner i den här recensionen, meningar som marscherar fram i takt.

För en gångs skull är det här en serieantologi där antologin blir större än delarna; för egen del tycker jag så gott som alltid att det brukar vara tvärtom. Några av serierna har publicerats i Agent X9 (ett stilla hurra för redaktören som tog in dem) och även om de nog fungerar som en uppfriskande fläkt där tror jag att de blir ännu bättre när man kan läsa dem i samlad form som här.

Berättelserna i sig blandar friskt mellan verkliga och påhittade brottsfall, utan några ledtrådar om vad som är vad. En del tar upp spektakulära händelser som Salaligans framfart medan andra handlar om mer personliga och mindre brott, som en kvinna som tänker på ett mord hon begick som ung, en enstaka händelse som aldrig upprepades. Men det viktiga är aldrig spänningen i hur det ska gå; vi vet ju redan att huvudpersonen är död. Istället blir varje serie en tripp in i en människas berättelse om hur de dog, och hur meningslöst det hela var. För oavsett om man dör en stilla död i hemmet eller medan man försöker hämnas på alla man hatar blir resultat ett och endast ett: Ordningen. Upprätthålls. Alltid.

Förutom serierna innehåller boken också noter skrivna av Per Thörn om de olika serierna och noterna är en lika självklar del av boken som serierna de handlar om. Ibland är de extremt detaljerade, ibland saknas de helt, och sanningen är inte någonting som de strävar efter. På samma helgjutna sätt kan man också lite på att om länkar till internet finns med i noterna så finns hemsidorna också där, även om de är uppdiktade och skapade av Thörn.

Ordningen upprätthålls alltid är lite av ett allkonstverk: Serier, fiktion, fakta, påhittad fakta, specialgjorda hemsidor, allt för att ge läsaren en upplevelse utan skarvar. Jag blev själv förvånad över hur mycket jag tyckte om boken, med tanke på min initiala skepsis mot antologiformatet och de repeterande fraserna. Men som sagt bedrog jag mig, och Ordningen upprätthålls alltid är en bok jag rekommenderar starkt, med dess närmast poesiartade gestaltning av en cynisk värld sedd med de dödas ögon.

Ordningen upprätthålls alltid - Outro2

Direktlänk 1 kommentar

Zelda vs. Patriarkatet

23 september, 2013 at 13:10 (Svenska serier) (, , )

Zelda vs patriarkatet - Omslag

En ny (well, det är några månader sen den kom ut måste jag erkänna…) Zelda-bok av Lina Neidestam innebär en garanterat trevlig stund på soffan. Zelda vs. Patriarkatet är den tredje samlingen av serier om den, hur ska jag säga, inte alltid helt konsekventa Zelda och hennes öden och äventyr.

För den som till äventyrs inte läst någonting om Zelda förut så är hon en ung kvinna som vill leva sitt liv enligt höga ideal men som samtidigt är en slav under sina laster. Och laster, det finns det gott om! Alkohol, sex, oändliga samtal med vänner och annat smått och gott. Zelda är alltid snar till handling; impulsdriven som hon är agerar hon först och tänker (ibland) efteråt. Men för att göra henne rättvisa ska jag också säga att hon är genuint medveten om kön och klass, det är bara det att när känslorna pockar på uppmärksamhet vinner de alltid, och nöden har ingen lag :-)

Zelda vs patriarkatet - Bostadsbrist

Allting aptitligt presenterat i klassiskt strippformat, tecknat i en väldigt inbjudande stil. Jag har skrivit det förut och nu skriver jag det igen: Neidestam har en fantastisk känsla för hur man gör serier som jag omedelbart blir sugen på att läsa när jag ser dem. Jag blir helt enkelt på gott humör bara av att titta på teckningarna, så enkelt är det.

Konsumentfakta (som jag ibland kommer ihåg att lägga till) är att Zelda den här gången förärats en inbunden bok men inte ett högre pris, och att det till skillnaden från förra gången enbart är 4-rutors strippar; de ensidiga ”längre” serierna saknas. Själv gillar jag Zelda både i det kortare och det längre formatet som sågs till i Zelda – Sex Out West så jag hoppas Neidestam fortsätter att göra båda typerna :-)

Ett mycket kort inlägg blev det eftersom jag redan skrivit om Zelda förut och inte vill upprepa mig alltför mycket. Läs och bli glad!

Zelda vs patriarkatet - Skrift

Direktlänk 2 kommentarer

Fridas resor

6 september, 2013 at 23:39 (Biografiska serier, Svenska serier) (, , )

Fridas resor omslag

Dags för en serie som jag verkligen sett fram emot alltsedan jag hörde att den var på väg: Frida Ulvegrens självbiografiska Fridas resor. För den som inte vet vem hon är har jag recenserat några kortare serier av henne förut och hon har också synts till då och då i antologititlar som Zelda – Sex Out West och i Rocky. Ofta med självbiografiska inslag och med en rå energi i serierna som jag verkligen gillat; leta upp serierna för det är de värda.

Hursomhelst är Fridas resor, hennes första egna bok, en smula annorlunda: Här handlar det om en enda lång berättelse om hur Frida som ung, kanske alltför ung, blir fotomodell. Eftersom det såklart är hur lockande som helst med vad som verkar vara ett glamoröst jobb och jetset-liv, för att inte tala om att bli behandlad som en vuxen och få resa utomlands, skriver hon kontrakt med agenturen. Lite osäker är hon på varför just hon blir anlitad när en del av människorna på agenturen ideligen klagar på hennes utseende (hållning, gångstil, solbränna, …), men å andra sidan blir hon ju anlitad för modelljobb så allt kan väl inte vara fel?

Precis som utlovats på det underbara omslaget (som verkligen känns som ett halvdant månadstidningsdito, inklusive den glassiga/kitschiga guldfärgen) får vi sen följa Fridas äventyr i Italien, Grekland och andra länder, alltid helt själv utan vuxet sällskap. Själv blev jag uppriktigt orolig flera gånger och tänkte att nu, nu kommer det gå alldeles åt helvete; situationerna kändes upplagda för standardberättelsen ”Ung kvinna råkar illa ut med slemmo i modevärlden”.

Fridas resor - Dålig idé

Jo, ja,… Hm.

Men efterhand visar det sig att det här inte är den sortens berättelse. Visst blir det någon jobbig episod, men det går aldrig riktigt illa. Utlandsresorna fungerar bra: Det finns alltid någon som har ordnat boende, resor mm. ”De fixar allt. Jag kan vara lugn.” tänker hon på ett ställe och det stämmer faktiskt, agenturen fixar allt. Och det är bitvis glamoröst med lyxliv i Malaysia, yachter, gratisfester och så vidare. Så varför finns det hela tiden en smått ledsen känsla i bakgrunden, en känsla av att det här trots allt inte är så bra som det kan verka på ytan?

Svaret antyds då och då men är tydligast i slutet: Modelljobbet handlar till syvende og sist om att alla kommer behandla dig som en vara, som ett objekt man kan kritisera utan tanke på att det faktiskt är en i det här fallet mycket ung kvinna man kritiserar för hennes utseende. Visst är det en egoboost att vara en modell eftersom det borde betyda att andra tycker man är vacker, men det betyder också att du kommer bli bedömd efter ditt utseende; andra egenskaper är helt irrelevanta.

Sen att Frida är så ung som hon är gör det givetvis etter värre; jag kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara att i den åldern åka ensam utomlands och försöka upprätthålla någon slags inre självrespekt när du konstant skyfflas runt till personer som säger ”Gör A! Gör B! Gör C!”. Otroligt spännande och kul, säkert, men på samma gång säkert väldigt jobbigt i längden.

Fridas resor - Bedömning

Ulvegrens teckningar är livfulla som alltid och jag gillar att Kartago vågat spendera pengar på utgåvan med tjockt papper och lyxigt omslag (som redan nämnts) men ändå inte dyr, sidantalet till trots. De som gillar anatomiskt korrekthet och prydliga teckningar får leta någon annanstans för här är det närmast undergroundstilen som gäller, men det är inte alls en amatörmässig undergorund; stilen är väldigt driven och väldigt trevlig att läsa tycker jag, och det är en stil som känns mycket serieaktig. Ibland läser jag serier där tecknaren har en personlig stil, precis som här, men där det inte känns som serier utan mer som en illustrerad berättelse och det är rätt sorgligt.

Så japp, Fridas resor är precis som jag hoppades en utmärkt serie. I början kände jag mig ändå lite besviken eftersom den inte var riktigt lika rolig och spretig som hennes andra serier, men allteftersom jag läste försvann den känslan. Det här är mer av en roman medan de andra serierna jag läst snarast varit personliga kåserier så det annorlunda tonfallet är bara helt naturligt. Sen är det också skönt att läsa en självbiografisk serie som har en rejäl och ovanlig historia att berätta; i längden kan det bli lite tröttsamt när det enda handlingen består av är hur serieskaparen har ångest över sitt liv. Visst kan också sådana självbiografiska serier vara bra, men när det blir för mycket av den typen så… :-)

 

PS. När jag skriver Frida i texten ovan menar jag karaktären i serien; när jag skriver Ulvegren menar jag hon som står bakom boken. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Två små anmälningar

11 augusti, 2013 at 16:49 (Serier, Svenska serier) (, , , , , , , )

Två böcker som jag vill rekommendera men egentligen inte har så mycket att tilläga om, förutom det jag redan skrivit om serierna förut :)

Usagi Yojimbo Book 27 cover

Först, årets Usagi Yojimbo-samling vid namn A Town Called Hell. Det är bok nummer 27 med Stan Sakais samuraj-kanin och varje år säger jag samma sak (om än med en smula olika formuleringar): Det här är en himla trevlig serie som jag alltid blir lika glad över när en ny samling dyker upp. Titelns stad står för miljön i större delen av årets bok och Usagi blir här inblandad i en maktkamp mellan olika gangsterligor, alltmedan stadens icke-kriminella befolkning inte riktigt vet vad de ska göra. En annan samuraj, Kato, som kan liknas vid en variant på Usagi själv med en gnutta mer cynism komplicerar det hela ytterligare.

Usagi Yojimbo - Teru Teru Bozu

Vad gäller de mer långvariga bihandlingarna gör Jei ett litet gästspel i den kanske mest lyckade historien här, en mycket suggestiv liten rysare. Och sen finns det givetvis några helt fristående berättelser; som vanligt är boken en bra blandning mellan längre och kortare historier som går alldeles utmärkt att läsa även om man aldrig läst en Usagi-serie förut. Att Sakais teckningar är lika bra som alltid behöver jag nog inte nämna heller.

Zelda Sex Out West omslag

Så en helt annan men också mycket läsvärd bok: Zelda – Sex Out West. Det är en nuförtiden ovanlig typ av seriealbum här i Sverige, en helt fristående bok designad och prissatt för att sälja till den stora allmänheten. De flesta seriealbum som ges ut i Sverige är ju annars antingen mer av vanliga böcker (à la Galago/Kartago/Kolik/…) som kostar därefter, eller så ingår de i längre sviter (à la Spirou/manga/…) och betydligt billigare. Men med Lina Neidestams extremt populära Zelda som dragplåster tror jag det absolut kan fungera :-)

Förutom Zelda (med både en längre nytecknad serie om Zelda på musikfestival tillsammans med en del äldre strippar) finns det en del andra serieskapare med i albumet. Jag är alltid väldigt svag för Frida Ulvegrens serier så plus för att den är med, och Loka Kanarp innebär också garanterad underhållning. Allt som allt är det här ett bra sommaralbum som passar perfekt att köpa som underhållning för alla, dvs ett seriealbum av ett slag jag skulle vilja se mycket mer av. Överraskande att det kom ut, billigt att köpa, så jag håller tummarna för att Egmont vågar sig på fler liknande experiment :D

Zelda Sex Out West - Intro

Direktlänk Lämna en kommentar

Elektrisk tsunami

18 juni, 2013 at 17:51 (Svenska serier) (, , )

Elektrisk tsunami omslag

Idag blir det någonting inte alltför vanligt: En svensk serie helt avsedd för digital läsning. Mix Förlag, ett dotterförlag till Bonniers som ger ut crossoverlitteratur huvudsakligen i digitalt format, har som sin första grafiska novell valt Tinet Elmgrens Elektrisk tsunami.

För den som inte stött på Tinet Elmgren förut kan jag nämna att hon har gett ut två tjocka seriealbum: Eva – Asbesthjärtan och Drivgods. Båda två väldigt underhållande, och Eva – Asbesthjärtan är dessutom synnerligen relevant för Elektrisk tsunami eftersom de har samma huvudrollsinnehavare: Den prostituerade tuffingen Eva.

I Elektrisk tsunami får vi följa Eva på ett udda uppdrag: En man med osedvanligt stark sexuell utstrålning anlitar henne för att han inte ska vara otrogen mot sin fru som är bortrest i en vecka. Eftersom män bara skrattar åt att han tycker det är ett problem med att kvinnor kastar sig över honom och kvinnor som sagt kastar sig över honom har han fått idén att en prostituerad kvinna kanske skulle kunna vara oemottaglig för hans charm. Dessutom är han inte precis ogillande och hoppar gärna i säng med kvinnorna, men han tycker att det vore fel mot hustrun. Så lite av Mannen som slutade röka alltså, med inhyrd hjälp som ska stoppa en person från personens egna handlingar :-)

Elektrisk tsunami - Nyduschad

Det är inte en lång serie så den gör skäl för namnet novell, men det är precis som Tinet Elmgrens tidigare serier en serie med mycket energi och hjärta som får mig att kapitulera; jag har helt enkelt kul när jag läser den, och den ångande erotiken är det inte heller något fel på. Handlingen är rättfram utan krusiduller så jag ska inte skriva mer om den, men jag vill berömma en sak till: Den digitala anpassningen.

Teckningarna, som för övrigt är lika charmigt personliga som alltid, är gjorda som klassiska serieteckningar med pratbubblor osv. Men förutom dem så finns det också ren text; korta stycken på en eller två rader som ibland sprängs in mellan bilderna. Det som fungerar så bra är rytmen i serien, med exempelvis sekvenser med en serieruta, en text, en serieruta, en text,… där bilderna och texten samspelar alldeles förträffligt. Att läsa en serie på en telefon kan lätt kännas stressigt/futtigt med bara en serieruta åt gången innan det är dags att bläddra, men här används de snabba bläddringarna för att istället få upp tempot. Plus också för att Elmgren låter bilder och text båda bidra till handlingen; att bara läsa serierutorna eller bara läsa texten fungerar inte alls eftersom serien då blir obegriplig :-)

Sammanfattningsvis är Elektrisk tsunami ett riktigt lyckat experiment med en nytt sätt att publicera serier för en billig penning (den kostar en tia eller två i de olika nätbutikerna) så nu är det bara att hoppas att den säljer tillräckligt bra för att det ska komma mera.

Elektrisk tsunami - Lockelse

 

PS. Slutligen lite konsumentinformation: Elektrisk tsunami publiceras i epub-formatet, utan kryptering (Yes!), så det går finfint att läsa den på valfri digital mojäng, vare sig det är en telefon, tablett eller dator. Jag själv läste den på min mini-padda och provade lite olika appar och valde till sist Bluefire Reader; den respekterade typsnittsvalet istället för att välja sitt eget och presenterade serien på ett bra sätt när jag läste i liggande format. Men som sagt, alla epub-läsare fungerar. DS.

Direktlänk 1 kommentar

Nattbarn

15 maj, 2013 at 23:53 (Serier, Svenska serier) (, )

Nattbarn omslag

En svensk debutbok handlar det om idag; utgivningen av svenska originalserier har ärligt talat varit ganska livlig de senaste åren, och det flesta har definitivt haft sina poänger. Så också Nattbarn av Hanna Gustavsson som handlar om 14-åringen Ingrid, precis på gränsen till att bli vuxen och därmed sökande efter en identitet. Sex är intressant men inte helt okomplicerat (Hetero/bi/homo/X? Vad göra om det blir allvar? Får ens ensamstående mamma skaffa pojkvän?); vänskap likaså, åtminstone när det gäller människor som är vuxnare till åren, men kanske inte mentalt.

Det är alltså inte så konstigt att när den vuxne mannen Bosse börjar prata med henne som om hon också vore vuxen så är det väldigt lockande men samtidigt farligt; inte för att hon egentligen är kär i honom men att slippa bli behandlad som ett barn är attraktivt.

Men även om historien med Bosse står för den yttre handlingen i Nattbarn är det en one woman show: Ingrid och hennes tonårsaktiga låtmigvaraifred-beteende mot mamman (som hon ändå tycker om), Ingrids integritet när hon faktiskt har koll på relationen med Bosse trots att den vore nog så knepig att kontrollera för vem som helst, oavsett ålder, att hon inte mår sämre av de små pikar som är en del av hennes vardag från alla möjliga håll. Kort sagt, Ingrid som står ut och som säkert kommer klara sig finfint även om det kan vara jobbigt just nu.

Nattbarn - Möte

Nattbarn lyckas fånga en bild av en ung människa idag, utan att någonsin inta ett von oben-perspektiv, något som det funnits fler bra exempel på i svenska serier jag skrivit om förut, som till exempel Vi håller på med en viktig grej & Frances. Sen måste jag nog erkänna att teckningarna inte riktigt är i min stil där människorna för mig känns som om huvuden, ansikten och kroppar inte riktigt passar ihop. Men å andra sidan gillar jag verkligen vissa detaljer, som munnarna där en minimal förändring kan rymma en ocean av känslor.

Allt i allt en serie som jag helhjärtat kan rekommendera om man uppskattar vardagsrealism och inträngande personlighetsskildringar; att sen det kanske inte är min personliga favoritgenre är en helt annan sak och det ska inte hindra mig från att säga att det här är en bra serie och en med beröm godkänd bokdebut :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Plåstra

4 maj, 2013 at 17:00 (Svenska serier) (, )

Plåstra omslag

Ok, jag vet att jag skrivit här förut att komiska strippserier inte alltid faller mig i smaken, framförallt inte de i Mort Walkers skola/anda men det finns de jag gillar. Förutom gamla klassiker som Snobben (som är hur rolig som helst när den är som bäst) så uppskattar jag till exempel Pondus och Rocky bland nyare (nåja) varianter. För mig måste en sådan serie ha tillräckligt hög kvot av ”roliga” strippar, dvs sådana som jag tycker lyckas: Alla strippar kan inte vara bra, förutom då mästerverk som Snobben under storhetstiden, men tillräckligt många måste vara det. Alternativt så kan serien leva på ett gott humör snarare än en slutpoäng i varje ruta, förstås. Mort Walkers funkar nästan aldrig för mig på något sätt -> away they go, osv!

Så med den lilla inledningen ska jag skriva lite om Malin Svedjeholms Plåstra, en strippserie som funnits i ungefär 15 år men som först nu kommit ut med sin första samling.

Jag kommer inte ihåg var jag först såg serien; det kan ha varit i Pondus-tidningen eller möjligen Larson! för Plåstra har synts till på ganska många ställen genom åren. Det jag däremot minns är att jag gillade den med schvung i teckningarna och ett friskt humör som lyste upp varenda stripp, även de där skämtet inte riktigt klickade för min del. Sen såg jag inte till den på flera år förrän boken dök upp på SIS häromveckan, och då var den ett självklart köp; jag har faktiskt funderat lite lätt någon gång på vad som hände med serien :-)

Och serien var som jag mindes och hoppades, med ett ruskigt gott humör som gjorde att jag hade både kul och trevligt boken igenom. Teckningarna är kanske inte alltid hundraprocentigt säkra men det spelar mycket liten roll för en serie som Plåstra där den redan nämnda energin närmast förstärks av att det känts som om teckningarna snarast kastats ner på pappret istället för att under yl och tandagnisslan ha värkts fram. Kort sagt, teckningar och manus passar bra ihop!

Plåstra - Post-it

För den som undrar vad Plåstra handlar om är det lätt: Den handlar om tjejen Plåstra som går på gymnasiet (i slutet av boken tar hon dock studenten) och hennes kompisar. Skola, familj, vänner, kärlek, lättsammare fall av tonårsångest (jag gillar hur Plåstra ser så typiskt tonårsaktigt otymplig ut ibland) i en salig röra, helt enkelt.

Så halleluja, en bra komisk strippserie som dessutom är svensk och som passar alldeles utmärkt att läsa i större mängd eftersom så mycket av seriens charm beror på dess stämning. Det är inte varje dag det kommer ut böcker med sådant kan jag lova :-)

Direktlänk 3 kommentarer

SIS 2013: Fanzinen, del 2

2 maj, 2013 at 21:27 (Svenska serier) (, , , , , , )

Andra och avslutande omgången med fanzine innehåller fyra stycken där tre av dem är återbesök hos för mig kända serieskapare :-) Men jag börjar med den nya (för mig, alltså):

På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma  logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.

På väg

Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig :-) Mer av Palmborg finns här.

Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.

De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.

Nyckeln - Varulv

Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana :-) Mer om 1000 ögon finns här.

Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?

Ruckelslottet

Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^

Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.

Agnosis 12 - Pappas flicka

Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år ;-) Mer av Österberg finns här.

Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare