Stora Björn och Lilla Björn

16 november, 2014 at 00:30 (Svenska serier) (, , )

Stora Björn och Lilla Björn - omslag

Nya svenska serier för barn är inte det som oftast dyker upp i min brevlåda eller i seriebutikerna häromkring, men ibland händer det: Stora Björn och Lilla Björn, av debutanten Johanna Gustafsson och utgiven på Ordbilder förlag. Fast, jag blev inte överraskad den här gången eftersom jag visste att den var på gång, efter att Ordbilder aktivt sökt efter just barnserier och till och med meddelat att den här blev utvald som första bok (http://serieforum.se/phpbb3/viewtopic.php?f=59&t=9599 var forum-tråden där det stod om den) :-)

Det är alldeles utmärkt att Ordbilder satsar på återväxten av serieläsare, men det krävs förstås också att serierna är bra, så hur står sig SBoLB?

Bara fint tycker jag. Den är kort och enkel: Maia, en astronomi-älskande flicka, upptäcker en natt att konstellationen Lilla Björn försvunnit, och i sann barnboksanda blir hon sedan indragen i jakten på lilla björnen under samma natt. Med andra ord, en inte alltför komplicerad handling, precis lagom för en liten knodd som inte är så van vid avancerad handling ännu ;-)

Att jag liknar den vid en barnbok är inte en slump. Berättelsen känns så mycket som en bilderbok att jag märkt att jag efter att ha läst den tänker på den som en sån snarare än en serie. Det beror inte på teckningarna eller formen, det är tveklöst en serie och inte en blandning av serie/bilderbok som man ser ibland, typ Sendaks I nattköket. Men manuset läser jag mer som en bilderbok:

  • Mötet med Stora Björn
  • Mötet med hunden
  • Mötet med katten

En rytm som känns igen från bilderböcker för de minsta där närmast ritualiserade upprepningar är någonting som väldigt ofta finns med.

Stora Björn och Lilla Björn - omslag - Stora Björn

(Ingen ny scanner ännu så har fotograferat -> sidorna inte helt platta, som synes. Sorry!)

 

Och det är såklart inget fel på det! Det är ett sätt att berätta sagor som hypnotiskt vaggar in lyssnaren, med tryggheten i att känna igen sig i de nya mötena eftersom de påminner om de tidigare, och också tryggheten i att det här kommer gå bra, det kommer att lösa sig, även om det kan vara nagelbitande spännande att oroa sig för om den lilla björnen kommer att klara sig den här gången också (alla som läst för småttingar vet att om boken gillas så kommer den läsas mååånga gånger…).

Att jag sen är så inpräntad med känslan att den här tekniken att berätta innebär att det är en bok och inte en serie är förstås bara en quirk hos mig  som beror på att det är så ovanligt med serier för de mindre barnen ;-)

Teckningarna: Tydliga, både innehåll och känslor hos Maia & djuren (viktigt för målgruppen), med bastanta streck och platta färgytor som passar bra ihop. Det jag är lite mer kluven inför är sidlayouterna. De är inte dåliga, men jag undrar om det inte är lite för många rutor (och därmed också för mycket text) ibland för att de ska fungera som högläsning. Min erfarenhet av att läsa serier högt för barn är att det krävs att varje ruta med text för handlingen framåt, att det finns någon anledning att läsa texten och stanna till med blicken vid rutan, för att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Om inte finns risken att ögonen börjar läsa i förväg, kommande rutor, och därmed tappar bort sig i handlingen. Eller för att omformulera det: Att varje ruta innehåller lika mycket handling som bilden tar att avläsa*.

Det är en svår avvägning för serier, mer än för bilderböcker, eftersom mer text i en ruta automatiskt leder till mindre plats för illustrationen. Rytmen mellan samverkan text/bild kan vara väldigt knepig vid högläsning. Lustigt nog, med tanke på att målgruppen är äldre barn än här, så är många av Carl Barks klassiska 10-sidingar med Kalle Anka (typ runt slutet av 40-talet / början av 50-talet) alldeles förträffligt lämpade som högläsning. Texten för antingen handlingen framåt utan att det visas i bild vilket gör att det är intressant att lyssna på, eller så är det någonting roligt i repliken som gör den intressant; dödkött saknas helt.

I SBoLB märker jag att om jag skulle läsa den högt fick det nog bli en del omstrukturerande av när repliker sägs, och antagligen också en del som stryks. Fast det ska erkännas, jag tycker ofta just det att en del text måste bort gäller för de flesta illustrerade bilderböcker som jag läser högt ;-)

Och observera att om någon läser SBoLB själv så gäller inte det jag sagt, rytmen fungerar då på ett helt annat sätt. Det är bara det att den känns (som jag redan tjatat om) som en så väldigt lämplig kandidat till godnattsageläsningen att jag också känner att jag vill åtminstone delvis recensera den som en sådan.

Kudos till Ordbilder för att de satsar på den här typen av serier, och givetvis kudos till Johanna Gustafsson för en lyckad debut. Som jag har förstått det är tanken att fortsätta med nya serier för barn, och eftersom nästa på tur lär vara en serie av Tinet Elmgren är jag givetvis mycket nyfiken på fortsättningen!

Stora Björn och Lilla Björn - hunden

 

*: Att fokus tappas om det finns saker att se på som ännu inte nämnts gäller förstås inte bara barn. Därför har jag som tumregel för mig själv när jag ska föreläsa eller undervisa i jobbet att aldrig använda mig av exempelvis Powerpoint med punkt-listor; om du gör det så kommer de flesta omedelbart börja läsa alla punkterna istället för att lyssna på mig när jag börjar prata om den första av dem. Att bara visa en punkt i taget är lite bättre, men det är IMHO distraherande för åhörarna med punkter som gradvis läggs till (rörelser på skärmar distraherar, som den vet som ätit ute på restaurang med TV-apparater utan ljud i bakgrunden: det är snudd på omöjligt att inte då och då titta till på skärmen, trots att man inte kan höra eller ibland ens se vad som pågår).

Ergo: Whiteboard där jag själv skriver upp en punkt om det jag just nu ska berätta om, innan jag börjar prata. Det gör att rytmen blir lugnare (jag har en tendens att bli lite väl ivrig ibland) och naturligare, och har den extra fördelen att jag blir tvungen att koncentrera punkten till någonting mycket kort eftersom jag dels ska kunna skriva den utan att det tar alltför lång tid, dels har så gräslig handstil att långa texter ser för hemska ut…

Direktlänk 2 kommentarer

Äganderätten måste ständigt omförhandlas

30 september, 2014 at 00:00 (Svenska serier) (, , )

Äganderätten måste ständigt omförhandlas - omslag

Cool! En till bok från Apart skriven av Pär Thörn, manusförfattaren bakom förra årets strålande bok Ordningen upprätthålls alltid som kanske är den svenska serie från 2013 som gjorde störst intryck på mig.

Den här gången heter boken ifråga Äganderätten måste ständigt omförhandlas, en titel med likalydande klang och kraft som den tidigare. Men innehållet är annorlunda organiserat: Istället för kort-korta serier om några få sidor är det den här gången en längre berättelse om 62 sidor, tecknad av Lars Krantz (flitig i höst, har beställt hans lika nya Den Svarta Jorden men kommer nog inte hinna få den innan jag åker utomlands och jobbar en månad, så recension lär dröja). Och dessutom är det inte en serie i klassisk bemärkelse, utan snarare en bilderbok alternativt en mycket rikligt illustrerad novell.

Historien följer en SS-knivs färd bakåt genom tiden, och med början i dagens Sverige får vi se hur nazismen levt vidare och gnagt sig in i hela det västerländska samhället: Alltid närvarande, alltid potent. Tidigare ägare skildras på något uppslag eller två, som den socialdemokratiska samlaren av nazi-symboler eller den känslokalla satanisten. Kniven själv har sällan en uppgift, den är ”bara” symbolen för någonting ont och sjukt som genomtränger världen.

Det handlar inte om att människorna som kommer i kontakt med dem ska straffas för att de intresserar sig för nazismen, för även om de flesta verkar ha liv av den eländigare sorten är det tydligt att det gäller de allra flesta i Thörns värld. Om man inte redan märkte det när man läste Ordningen upprätthålls alltid så är det inte direkt en positiv bild av vår värld och människorna som Thörn har; att det går dåligt för de flesta personer vi läser om beror enbart på att det är så världen är. Nazismen och dess symbol i form av en kniv är inte orsaken till det onda/dåliga, den är ett symptom som ständigt måste bekämpas, även om det är en hopplös kamp.

Lars Krantz teckningar där de hårda svart-vita kontrasterna aldrig visar upp den minsta gråa ton passar givetvis förträffligt till en berättelse där det inte heller finns minsta tillstymmelse till nyanser. Jag gillar hans stil mer och mer när jag ser den. Det finns drag av tecknare som Charles Burns, även om Krantz är betydligt mer okontrollerad, men framförallt är det hans egen som är hur lätt som helst att känna igen. Framförallt tycker jag den fungerar bra för råa historier som den här, och ju skitigare miljö desto bättre.

Äganderätten_uppslag-12

Så ja, Äganderätten måste ständigt omförhandlas är också den en mycket läsvärd bok. Men den är inte riktigt lika vass som Ordningen upprätthålls alltid. Jag tycker att Thörns obarmhärtiga stil gjorde sig bättre när historierna var så korta att de bara var glimtar från ett liv, ett blixtnedslag som kortvarigt belyste en människa. Här, när historien blir längre, förlorar berättelsen lite av sin kraft. Visserligen är varje person bara med på några få sidor här med, men i och med att jag alltid vet hur det kommer gå i nästa berättelse (den kommer sluta med att kniven dyker upp hos den person jag nyss läst om) så saknas känslan av överraskning från den tidigare boken. Att läsa Ordningen upprätthålls alltid var som att plötsligt befinna sig på den förlorande sidan i en boxningsmatch där knockoutslag följde på knockoutslag, alla från oförutsägbara vinklar, medan jag här ser slagen i förväg och hinner förbereda mig på dem. Plus, det måste jag också säga, jag saknar lite av den språkliga magin från den förra boken, med de suggestivt upprepade stroferna som återkom gång på gång.

Men, som sagt, läs boken, det förtjänar den. Sen tycker jag också att det är roligt att den finansierade via crowd funding, ett finansieringssätt som jag hoppas kan leda till att fler udda serier kommer ut. Och snygg är den också, den här inbundna boken, tryckt i 1000 exemplar varav 666 finns till försäljning (nummer 30 fick jag)!

Direktlänk Lämna en kommentar

Deras ryggar luktade så gott

8 september, 2014 at 15:10 (Svenska serier) (, )

Deras ryggar luktade så gott - omslag

Det är mer än fyra år sedan jag senast läste någonting av Åsa Grennvall men svärtan från Svinet minns jag ännu. Så det var inte någon överraskning att hennes nionde serieroman, Deras ryggar luktade så gott (första boken från det nya förlaget Syster förlag), var rikligt försedd med människor som det är förtvivlat svårt att tycka om. Det som däremot är annorlunda den här gången är att jag den här gången mest känner medlidande med dessa personer istället för ogillande. Låt mig förklara lite mer om varför, efter att jag nämnt vad boken handlar om.

Huvudpersonen i Deras ryggar luktade så gott är Jenny. Inledningsvis får vi se en vuxen Jenny som inte förstår hur andra människor relaterar till sina föräldrar; uppenbart är att deras upplevelser är väsensskilda från hennes. De pratar om hur föräldrar alltid finns där, hon förstår inte ens vad de menar; de pratar om hur skönt det är att föräldrarna ibland hjälper till med barnpassning, hon funderar på att anmäla dem för att ens tänker sådana tankar. Och vi får se hur Jenny inte längre orkar med, och hur hon är tvungen att ringa vårdcentralen för att få hjälp.

Deras ryggar luktade så gott - syntax error

Först därefter får vi se vad som ligger bakom, när vi får följa Jenny från det hon var liten till dess hon är vuxen och vi åter är framme där boken började. Och det som visar sig är ett föräldrapar som är oförmöget att känslomässigt engagera sig i sitt barn. På ytan är ingenting fel (ingen misshandel, ingen svält, inga konstiga straff) men egentligen är allt så fel det bara kan vara. Vare sig mamman eller pappan (eller för den delen brodern som bara skymtar till då och då, men verkar vara av samma skrot och korn som föräldrarna) bryr sig om vad Jenny känner eller funderar på. Så fort hon försöker kommunicera sluter de sig: Mamman genom att bli upprörd å egna vägar, pappan genom att helt enkelt gå därifrån. Det spelar ingen roll om Jenny bara vill diskutera någonting, berätta vad som hänt under dagen, eller om hon mår dåligt för resultatet blir alltid detsamma: Ingenting händer.

Mönstret upprepar sig gång på gång utan minsta variation medan Jenny växer upp. Den enda skillnaden är att när Jenny väl är vuxen kan föräldrarna ännu tydligare tala om att de inte är intresserade, t ex när pappan skriver ett brev att han inte vill att hon hör av sig om det inte är för att det går bra för henne och att hon vill berätta det. Med andra ord, svårigheter göre sig icke besvär. Att Jenny mår dåligt både under uppväxten och som vuxen är därför inte det minsta underligt; det enda underliga är snarast att hon inte helt går under.

Så Jenny har jag all sympati i världen för. Men varför tycker jag då inte lika illa om hennes föräldrar som jag gjorde om personerna i Svinet?

Skälet är att Jennys föräldrar känns som genuint trasiga människor. De är inte elaka för att de vill det eller för att de valt det (som svinet var) utan för att de helt saknar förmåga att känna empati, vare sig genom känslor eller genom intellektet. De förstår inte att det de gör är så skadligt, och det verkar inte ens som om de någonsin funderat över det. Därför tycker jag närmast synd om dem eftersom de har såna enorma begränsningar. Jag misstänker att om boken hade fokuserat mer på dem hade jag kanske börjat ogilla dem om jag då mer fått uppfattningen att de faktiskt valde att inte ändra sitt beteende (av lathet/bekvämlighet/egoism/…), men boken är väldigt fokuserad på Jenny så jag får nöja mig med det här lätt ytliga intrycket av föräldrarna.

Sen finns det flera andra i boken jag har svårare att ha några som helst sympatier för, nämligen alla de som den vuxna Jenny möter som vägrar tro på vad hon berättar om sina föräldrar eftersom de ”vet” att så handlar ju inga föräldrar. Jag har väldigt svårt för i övrigt resonabla människor (dvs inte som Jennys föräldrar) som inte kan förstå att deras erfarenheter inte är andras erfarenheter. Det finns så många människor i världen och därmed så många olika livsöden att det är rätt naivt/korkat att tro att människor alltid är si eller så, eller att lättfärdigt fastslå att såhär, just såhär ska man alltid göra. ”There are more things in Heaven and Earth, Horatio,…”.

Lite om teckningarna också, som som vanligt ser ut precis som de brukar, om man kan säga så. Dvs, mycket kolsvarta ytor, en lätt naiv stil på människorna, och en alldeles ypperlig samverkan mellan ord och bild. Grennvall tycker jag är ett utmärkt exempel på någon som inte tecknar så bra i en hantverksmässig mening men som trots det gör riktigt bra serier; jag har svårt att tänka mig en Grennvall-serie i en annan teckningsstil. En detalj jag gillade extra mycket i den här boken: Den flera gånger upprepade sidan där Jenny försöker kommunicera med familjen. Att teckningarna är identiska understryker hur hopplös situationen är, hur omöjligt det är för Jenny att någonsin komma ur den onda cirkeln där hon försöker få kontakt men det istället slutar med att hon mår ännu sämre, oavsett hur mycket hon anstränger sig.

Deras ryggar luktade så gott - kretslopp

Det var ett tag sedan Grennvall senast kom ut med en bok men väntan var värd det: Deras ryggar luktade så gott visar igen att ingen i Sverige kan konkurrera med henne när det gäller serier av den här typen.

Direktlänk Lämna en kommentar

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr

16 juni, 2014 at 21:12 (Superhjältar, Svenska serier) (, , , )

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr - omslag

Jag är inte 100% säker men jag tror att det här är det första inlägget jag skrivit som haft både Svenska serier och Superhjältar som tagg :-)

Serien är Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr, den fjärde volymen av Daniel Ahlgrens superhjältesvit SH3, utgiven på Apart förlag. Pinsamt nog måste jag erkänna att jag inte läst någon av de tidigare böckerna förut, trots ihärdig rekommendation av min vän Sandra. Men nu har jag knatat till biblioteket och lånat & läst allt så dags att sätta igång med skrivandet!

Först, lite allmänt om SH3 och bok 1-3.

För den som liksom jag tidigare inte har så bra koll på SH3 är det en helt seriös superhjälteserie som handlar om en svensk skola med en speciallinje för ungdomar med superkrafter. De har de vanliga tonårsproblemen som utanförskapskänslor, obesvarade förälskelser, och så vidare, plus de lite mer speciella problem som kan uppstå om man till exempel har problem att bli förstådd eftersom man av och till delvis förflyttas till ett annat universum.

Men jag ska ärligen säga att jag trodde serien skulle vara mindre seriös än den var; det här är på allvar, även om det såklart finns komiska inslag. Världen hotas, vänner dör, elever mobbar/s (och mobbningen kan bli allvarligare än vanligt, på grund av de involverade). Allt presenterat i kortare episoder om några sidor, men där varje tidigare bok ändå har varsin huvudtråd som knyts samman elegant i slutet. Dessutom finns det ännu längre historier som sträcker sig över böckerna, varav en del inte avslutats ännu.

Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr - Ahlgren

Igår, idag…: Daniel Ahlgren

Faktum är att Ahlgrens manus är imponerande välkonstruerat. Små saker planteras i första boken vars fulla innebörd dyker klargörs långt senare, och så håller det på; gång på gång blev jag glad när jag märkte ett nytt exempel på hur genomtänkt serien är. Och inte skrivs jag på näsan som läsare heller, jag måste läsa noggrant och själv koppla ihop olika ledtrådar för att förstå hur allt hänger samman. Ett utmärkt exempel är hur spegeluniversumet introduceras och senare förklaras, och hur jag själv blir tvungen att tänka efter för att förstå vilka av kapitlen som skildrat vilken av världarna.

Jag gillar också hur Ahlgren skriver sina egna versioner av kända superhjältar och andra figurer, som Scooby Doo-gänget. Till skillnad från hur jag ibland irriterar mig på det ständiga återvändandet av Stålmannen-karaktären fungerar det här klockrent; Ahlgrens mer jordnära versioner känns uppfriskande och inte alls kitschiga.

Så ett riktigt starkt manus är det!

Tyvärr är jag inte lika förtjust i Ahlgrens teckningar. De är lite för grötiga och svårlästa för min smak, och så kan jag inte låta bli att irritera mig lite på de ständigt halvöppna munnarna. Men sen ska jag också villigt erkänna att seriens egenhet och fräschhet till ganska stor del beror på den udda kombinationen av ett allvarligt och skickligt superhjältemanus kopplat med teckningar som inte alls ser ut som de brukar. Med andra ord, trots att teckningarna i sig inte är gjorda i en stil jag är värst förtjust i tror jag att jag skulle gillat serien mycket mindre om den haft typiska DC/Marvel-teckningar. En smula kluven känsla alltså :-)

SH3 1-3 är alltså synnerligen läsvärda; vad med Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr?

Joakim Gunnarsson & Hedvig Häggman-Sund

Joakim Gunnarsson & Hedvig Häggman-Sund

På ett sätt liknar boken de tidigare: Korta episoder skrivna av Ahlgren som tillsammans bildar en helhet, och att ha läst de tidigare böckerna innan skulle jag nog rekommendera även om den går att läsa självständigt. Huvudhistorien den här gången bygger på tidsresor, ett inslag som passar utmärkt för en manusförfattare som har stenkoll på alla detaljer vilket är nödvändigt för att tidsresehistorier ska hänga ihop logiskt. Om nu det är ens teoretiskt möjligt förstås, det går att diskutera länge: Determinism utan paradoxer? Förändringar möjligt med paradoxer? Universum splittras varje gång någon färdas bakåt i tiden? Osv, osv, osv…

Men teckningarna är den här gången gjorda av en mycket förnämlig samling svenska serietecknare: Ahlgren själv, Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund, Lars Krantz, Jimmy Wallin och Li Österberg. Stilarna skiljer sig åt rejält, från Krantz närmast brutala stil till Gunnarsson & Häggman-Sunds extremt charmiga och lättlästa teckningar.

Blandningen fungerar bra och jag har svårt att säga vems bidrag jag tycker bäst om. Inklusive Ahlgren för framförallt de sista sidorna i hans episod tycker jag ser bra mycket vassare ut än tidigare. Plus att det var roligt att se honom i färg i den första episoden; det kändes lite ovant i de första rutorna men sen kändes det bara bra :-)

Allt som allt är jag mycket glad att jag äntligen läst alla SH3-böckerna. De var inte vad jag väntat mig, och det på ett positivt sätt. Hjärngympa, ett mycket tajt manus, plus att jag nu verkligen är nyfiken på vad som ska hända med Alfapojkenmannen, Girl Power och de andra i framtiden.

Lars Krantz

Lars Krantz

PS. Konsumentinfo, FYI: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr har en rätt liten upplaga vilket kan var bara att veta om man vill ha den. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

SIS 2014: Fanzinen, del 3

30 maj, 2014 at 11:56 (Svenska serier) (, , , )

D’oh!

Glömde ett fanzine i sista genomgången så ett kort inlägg om det idag: Li Österbergs Agnosis, nr 13.

Precis som vanligt kom ett nytt nummer ut till SIS, och precis som vanligt var det bra. Och precis som de senaste numren domineras tidningen av ett nytt kapitel av Pappas flicka, serien om Pallas Athena och hur hon anländer till Olympen till allas förvåning eftersom Zeus inte berättat om henne för de andra.

I det här kapitlet är tonläget lite annorlunda: Athena har varit där ett år men känner att hon inte riktigt passar in eftersom hon inte är som de andra kvinnorna. Den som sympatiserar är förvånande nog Zeus som (mycket korrekt) konstaterar att han också är lite udda eftersom han som man varit gravid med Athena och därför också är en gränsöverskridare.

Agnosis 13

Hursomhelst, serien fortsätter att fascinera och som jag skrivit förut gillar jag verkligen den (i brist på bättre ord) konkreta känslan i teckningarna här. Om jag jämför med serien Trappan i samma nummer där Patrik Rochling har tuschat Österberg så är hennes egen tuschning mycket mer dramatisk och kraftfull. Därmed inte sagt att Rochlings insats är dålig, inte alls, utan bara att det är när hon själv står för allt tecknande och manus som serierna blir mer personliga och spännande.

Och för att avsluta som jag började, precis som vanligt ser jag fram mot nästa kapitel av Pappas flicka och (förhoppningsvis) en bok så småningom :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Mitt dåliga samvete

29 maj, 2014 at 11:47 (Svenska serier) (, )

Mitt dåliga samvete - omslag

Ja, alltså, inte mitt dåliga samvete (för tillfället mår det alldeles utmärkt), utan Stina Hjelms bok på Kolik förlag med samma namn. Upplockad på SIS efter livliga rekommendationer från en bekanting är jag glad att köpte den;  jag hade sett den innan och funderat på den, men var inte säker eftersom jag trodde att den kanske var för långt från min typ av serier :-)

Mitt dåliga samvete är en självbiografisk seriedagbok som utspelar sig i nutid i Malmö. Eller seriedagbok förresten… Det här är mer av kollage med rena serier, texter, illustrationer i en blandad kompott, utförda i diverse olika stilar och tekniker (inklusive användande av gamla kuvert, räkningar mm som underlag). Och att jag tycker om en sån vild mix är väl ingenting att sticka under stol med. Det kräver självklart att författaren har en bra känsla för rytm och dynamik så att tempoväxlingarna som sker när en sida tar lång tid att läsa (typ fylld med text) och andra svischar förbi känns uppfriskande istället för stressande, men Hjelm klarar av det galant.

Jag får hela tiden lust att vända blad för att se vad som kommer härnäst: En stillsam sida med en ordlös illustration där författaren sover i solven? En utläggning om vilka känslor en plånbokskondom frammanar? En serieskildring av ett sent kvällsragg som mitt i hånglandet bryter ihop och visar sig vara ett djupt kärleksdeprimerat Morrisseyfan? Oavsett vilket är det bara att inse att efter den sidan/de sidorna kommer någonting nytt och oväntat dyka upp igen. Jag började läsa boken rätt sent på kvällen men det gick inte att undvika att läsa klart den i ett svep; bara-en-sida-till-känslan var för stark!

Läs den rafflande förklaringen i boken eller på bloggen (http://stinahjelm.blogspot.se)

Hjelms teckningar är precis som dagboksformatet livliga, råa och utmärkta. Här finns ingenting av de hellre-än-bra-teckningar man kan se alltför ofta i just självbiografiska serier för hennes illustrationer visar tydligt att här handlar det om någon som verkligen kan teckna serier. Som sagt varierar stilarna i boken men alla har det gemensamt att de är väldigt säkert tecknade; snabbt gjorda måhända men gjorda av någon som vet hur man ska teckna så att det är kul att läsa.

Inte så lång recension kanske men jag måste säga att det här var en riktigt rolig överraskning. Lustfylld läsning proppad med känslor, humor och vardagsiakttagelser -> läs den!

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2014: Fanzinen, del 2

25 maj, 2014 at 18:53 (Europeiska serier, Science fiction, Svenska serier) (, , , , , , )

Tre till fanzine!

New Frontier 1 – Third Wheel: Andra fanzinet av Hanna K som jag skriver om. För två år sedan var det 24-timmarsserien Astrobebis som jag tyckte om som ett alldeles utmärkt exempel på ett litet fanzine, medan det här gången är en lite mer påkostad tidning utgiven på svenska Peow! Studio. Science fiction igen (yay), ombord en rymdstation i spillror där människor och mutanter lever och ogillar varandra.

Den 36-sidiga historien handlar om en ung pojke, hans beskyddare, och deras möte med en liten övergiven muterad flicka vars existens måste hållas hemlig eftersom det är olagligt att skydda mutanter. En enkel liten känslomässig historia som Hanna K berättar på ett charmant sätt, både i text och bild. Så allt frid och fröjd alltså?

New Frontier - Third Wheel

Nja, jag har några små invändningar. För all del rätt orättvisa men ändå :-)

Först är det trycket som jag inte är helt vän med. Tidningen är påkostad och var med all rätt ovanligt dyr för ett fanzine; såpass påkostad är den att det egentligen är tveksamt om den passar in i fanzine-kategorin. Men Peow! trycker sina böcker med en risograph (eller vad den kan tänkas heta på svenska, jag är ingen tryckeriexpert precis) vilket gör att sidor har vad jag skulle kalla en tämligen låg upplösning vilket gör att alla linjer tydligt består av punkter. Nu råkar det vara så att en av sakerna jag gillade i den tidigare Astrobebis var just linjerna i teckningarna men här är det tji på den fronten, med linjer som helt saknar den tidigare mjukheten. Visst ger den ovanliga färgen sidorna ett ovanligt och elegant utseende men jag tycker som sagt att den här tryckmetoden helt simpelt inte passar så bra till just de här teckningarna.

Sen känns det väldigt tydligt att historien bara är ett nedslag i en större, mer komplicerad värld; det finns en text på sista sidan som ger en bakgrund till det som jag just har läst. Och det gör (här kommer det orättvisa in) att jag skulle vilja se mer av världen som beskrivs, och eftersom jag är rädd för att det inte kommer ske (numret 1 i tidningens titel till trots) känns det lite rumphugget. Så klagomålet är egentligen att jag vill se mer av den här serien, fast helst med annat tryck då :-)

Mer av Hanna K finns här.

Wrecked Ship: En till Peow!-bok, och den här är ännu mer påkostad, med en riktig bokrygg och på hela 84 sidor. Ytterligare en science fiction-serie (heja Peow!) är den här boken skriven och tecknad av franska (tror jag) Valentin Seiche. Samma tryckteknik men i den här historien om en Finder, en person som kan hitta saker, tycker jag det fungerar mycket bättre, inklusive de två sidorna i en avvikande färg som lagts in på ett för serien vettigt ställe.

Wrecked Ship - cover

Serien berättar stämningsfullt om hur huvudpersonen en dag hittar delarna till en robot som han anlitats för att söka upp. Men den här gången vill han helst inte fullfölja uppdraget eftersom någonting med robotens huvud gör honom obekväm med att lämna det ifrån sig.

Det är suggestivt berättat och riktigt bra. Liksom i Hanna K:s serie finns det en vagt skissad bakgrund till den värld vi ser, men den här gången får jag inte samma rumphuggna känsla eftersom Wrecked Ship är en avslutad historia, en helhet som gör att jag inte känner samma behov av att få veta vad som hände sen eller innan. Så med beröm godkänt manus :-)

Wrecked Ship - robot

När det gäller teckningarna så är de som sagt bra de med. Berättelsen saknar i princip de vanliga seriebyggstenarna och består av en teckning per sida med åtföljande text under illustration. Så på en del sätt är det mer en mycket rikligt illustrerad bok än en serie, men det märks att Seiche jobbar ändå jobbar i en serietradition med tanke på hur textningarna ser ut och hur historien byggs upp, så jag skulle nog kalla det en serie trots allt. Och en bra sådan dessutom!

Mer av Valentin Seiche finns här.

The Slow and the Relentless: Third Wheel var bra med några (små) brister som huvudsakligen beror på att det finns så mycket potential i serien att jag hoppas på mer. Wrecked Ship är en finstämd liten historia förtjänstfullt presenterad. Men rent primitivt känslomässigt är Tinet Elmgrens fanzine ännu vassare; här är det inga små antydda känslor utan fullt ös både i handling och teckningar när det är dags för lastbilsracing i Ryssland.

Alex befinner sig i den ryska småstaden Urgunovo eftersom hennes mamma jobbar på en filminspelning i området som stuntförare. Första dagen i skolan lär hon känna Tonya som inviger henne i sin (och de flesta andra ungdomarnas) hobby: Lastbilsracing. Och Alex blir förtjust eftersom hon precis som sin mamma älskar bilar och allt som hör till.

Blanda med en snygg, snäll, men lite kuschad kille, samma killes snobbiga och otrevliga flickvän, motorsabotage, och givetvis ett avslutande race där allt står på spel, och man har The Slow and the Relentless, en alldeles enormt underhållande tidning på 56 sidor.

Jag har ju gillat Tinet Elmgrens tidigare seriealbum, framförallt Asbesthjärtan, men baske mig om inte den här tidningen är det bästa jag läst av henne. Den höga farten är densamma men med en lite kortare berättelse som här känns det aldrig som om jag behöver hämta andan: Börja läs, fortsätt, och klart!

Dessutom gillar jag skarpt teckningarnas här, med gråskalorna och den vildsinta pennföringen som bara blir vildare och vildare i samma takt som racet blir det; mot slutet är det nästan bara en massa härliga streck och linjer som kurvar sig fram.

Plus, precis som i hennes tidigare böcker har Elmgren ett fint språköra. Ofta kan det låta lite kantigt när någon från Sverige skriver dialog på engelska men inte här inte; tvärtom är framförallt Tonyas repliker en njutning att läsa (jag gillar hennes extremt vulgära svordomar extra mycket).

Jag skulle säga att The Slow and the Relentless i princip är det perfekta seriefanzinet: Så mycket energi och glädje att sidorna svämmar över av desamma :-)

Mer av Tinet Elmgren (inklusive hela The Slow and the Relentless) finns här.

Som synes lite längre inlägg idag, mestadels beroende på att fanzinen var så bra. Några fler serier (icke-fanzine) förutom de redan recenserade blev det också på SIS så än är jag inte klar med SIS-inläggen!

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2014: Fanzinen, del 1

22 maj, 2014 at 15:41 (Svenska serier) (, , , , , , )

Dags för några införskaffade fanzine på årets SIS. Eftersom jag köper fanzine rätt slumpmässigt blir det ibland inköp av tidningar som kom ut innan årets SIS men what the hey, en bra serie är alltid en bra serie!

Kattliv 2.0: Kan det verkligen finnas en marknad för serier om katter? Jag menar, vem vill läsa om de ointressanta krypen? ;-)

Det blev inte många fanzine för mig i år (som vanligt, frestas jag att säga…) men jag är en sucker för katter så Emilia Norströms fanzine plockade jag upp så fort jag såg det. 16 sidor med diverse kolsvarta katter som förstör lägenheter under nattliga strövtåg, tar absolut all plats i mattes säng när de ska sova, och som dansar Ninja Style.

Kattliv

Ett typiskt fanzine är det, med entusiastiska men inte alltid helt säkra teckningar och stor spännvidd på manusens kvalité. Bäst tycker jag det fungerar när Norström bara låter katterna vara katter, utan konstigheter; de mer urspårade serierna känns lite krystade jämfört med vardagsiakttagelserna av hur suveränt katter kan ignorera allt och alla bortsett från dem själva :-)

Fler kattserier och annat av Norström finns här.

Palmeaffären.se: Snabbt införskaffad; jag fick syn på tidningen på ett bord, jag ville köpa några fler fanzine, det såg inte så dumt ut på omslaget -> Rickard Fornstedts minidrama hamnade i min ryggsäck.

Till skillnad från Kattliv är det här fråga om en enda sammanhängande historia på 32 sidor om en Palme-spanare, dvs en pensionerad man som försöker ta reda på vem som sköt Palme. För att det skulle kunna vara en nedgången alkoholiserad kriminell man som gjorde det är givetvis otänkbart för huvudpersonen,pre det måste vara någonting mer sinistert och större än så.

Så polisspår följs upp. Pensionerade CIA-agenter besöks. Kort sagt, allt som pekar på en konspiration bakom det hela måste undersökas, och till slut går hela huvudpersonens liv ut på att rota i fallet. Vänner? Familj? Oväsentligheter.

Palmeaffären

Jag gillade det här fanzinet. Fornstedts teckningar är inte alls dumma med en rätt säker personteckning och varierade layouter som dessutom understödjer läsbarheten vilket inte är det vanligaste i fanzine). Och manuset är likaså tydligt och med en bra rytm. När jag började läsa var jag orolig för att det skulle vara en berättelse där författaren hade en uttalad teori att driva men icke; det här handlar inte om huruvida Palme mördas pga en konspiration eller en ensam man à la Christer Pettersson utan om vad huvudpersonens fixering vid mordet innebär för honom själv.

Så med beröm godkänt, med andra ord. Rickard Fornstedts blogg finns här.

Tidningen Plåstra: Malin Svedjeholms Plåstra har jag skrivit om förut. Då var det ett album som samlade ihop de tidigaste stripparna, medan det den här gången handlar om en tidning i A4-format med nyare strippar och en del annat.

Som jag skrev när jag recenserade albumet så är jag klart svag för Svedjeholms goda humör och känsla för humor. När Plåstra fungerar som bäst är den riktigt rolig, och även när den är mindre bra blir jag på gott humör när jag läser den. I den här senare stripparna märks det att teckningarna är mer drivna och proffsiga, även om jag ibland lite kan sakna de tidigaste stripparnas yvigare och vildare stil. Men det är ofta den trade off som sker när en mer polerad stil ersätter en mer rå.

Tidningen Plåstra - Plåstra

Plåstra, nyanställd: Faux pas

Roligt är det likafullt, men jag måste nog säga att det roligaste i hela tidningen tyckte jag trots allt ett icke-serieinslag var, nämligen Sexspalten Fråga Maj-Britt. Jag vet inte vem som står bakom svaren men geniala är de!

Överlag gillade jag att det var en mix av inslag; Plåstra-serier, sex-spalt, ensides skämtteckningar, mm. Rena strippsamlingar kan ibland bli lite enahanda så blandningen här är bara bra. Får man hoppas på fler nummer av Tidningen Plåstra kanske kommer, med fler serier, frågor och annat? Hur som, Malin Svedjeholms blogg finns här.

Jahapp, det var första bunten! Som vanligt tycker jag alla fanzinen var värda att läsa; jag tycker det är kul att se vad som skapas därute. Finns tyvärr bara en mkt liten bunt fanzine till kvar, som jag återkommer till.

Direktlänk Lämna en kommentar

En återblick: MAD – Samlade årgångar del 1

13 januari, 2014 at 22:30 (Svenska serier) (, )

MAD - Samlade årgångar - Omslag

Well, inte en återblick till 1960-1961 för mig personligen eftersom jag inte existerade då, men en återblick rent historiskt sett alltså ;-)

Jag läste en del MAD i de tidiga tonåren (och innan dess med), precis som många kompisar, och det kändes alltid som en udda fågel bland serietidningarna. Visst hade den serier, men serierna kändes udda jämfört med andra tidningarnas, med en helt annan känsla som gjorde att jag aldrig egentligen tänkte på den som en serietidning utan bara en tidning. Plus att en del av innehållet inte ens var serier utan snarare rikligt illustrerade texter/skämt, och det var ju både skumt, jobbigt att läsa och ibland roligt!

Så jag gillade den, var alltid medveten om att den fanns därute, men det var aldrig en tidning som jag prenumererade på även om jag gärna läste den när jag fick syn på den. Det jag framförallt gillade var filmparodierna; det finns fortfarande flera filmer som jag inte är helt säker på om jag faktiskt sett eller om jag bara läst MADs version av för efter att ha läst en drös av dessa var det lätt rätt att förstå vad som egentligen hände i filmen: MADs version gick ofta ut på att ta en riktig scen ur filmen och sen peppra den med textbubblor som gav en sanningsenlig representation av vad som hände förutom den sista repliken, den dräpande som var helt MADs egna. Så ignorera den och vips var det som om jag själv hade sett Hajen 2 (det dröjde många år innan jag till slut såg filmen och kunde konstatera att underhållningsvärdet var väldigt mycket lägre än att läsa om den i MAD…).

Men vad gäller de första decennierna av MAD på svenska så har jag aldrig läst dem, bara läst om dem och att den svenska redaktören Lasse O’Månsson hade gjort ett utmärkt jobb på att göra en lokal version av det amerikanska originalet. Så därför är Egmonts MAD – Samlade årgångar del 1, en bok som samlar ihop de första svenska numren av MAD, närmare bestämt de fyra första från åren 1960-1961, en utmärkt chans för mig att prova på tidningen. Till verket!

Först och främst är det fascinerande att så mycket känns igen från tidningarna trots att de är mer än tjugo år äldre än de jag läst förut. Dave Berg är med, Don Martin är med, och parodierna med. Aragones marginalkrumelurer saknas men istället finns det XO-diton som är mindre charmiga men rätt kul i sitt spartanska utförande. Humorn är sig lik, på gott och ont; den som någon gång läst en MAD-tidning lär känna igen sig utan problem.

MAD - Samlade årgångar - Dans

Sen är det roligt att se spåren från den första versionen av MAD, den som var en ren serietidning fylld med parodier av andra serier och liknande, och förlaget EC, som Wally Wood och Joe Orlandos teckningar. Med andra ord, det finns gott om inslag både från MADs historia och dess framtid.

Det tillsammans med innehållet gör att boken är en ypperlig tidsspegel: Jag tror aldrig att jag sett något avsnitt av vare sig TV-serierna Perry Mason eller Lassie men jag förstår precis vad de var för något, tack vare versionerna som syns här. Sidorna med tips för hur barn ska förstå sina föräldrar (dvs en omvänd spegelbild av böcker för föräldrar om hur man uppfostrar barn) visar att barn/föräldra-relationer nog i grunden inte ändrat sig mycket på 50 år, och samma sak med skildring av hur en TV-serie blir till (med inflytande från reklammakare, TV-moguler, osv).

Kort sagt skulle jag säga att en majoritet av sidorna här skulle fungera precis lika bra idag som då, vilket är rätt fascinerande :-)

Så, är det roligt att läsa? Svaret på det beror nog helt på vad man tycker om MADs speciella typ av humor. Själv är jag lite kluven: När jag först läste MAD tyckte jag den var hur rolig som helst, men jag tröttnade efter ett tag med enstaka undantag (jag har till exempel alltid varit svag för Dave Berg). Humorn är inte heller lika unik som den nog var när den först kom ut eftersom crazy-humor nu funnits så länge att den sen blivit lika mycket en kliché i sig som någonsin buskis- eller pilsnerfilmshumor, och som antytts har MAD alltid haft ett litet problem med att den ibland blir lite mycket av en formel där man kan stoppa in till exempel en godtycklig helt förutsägbar Hollywood-film och få ut en lika förutsägbar MAD-parodi.

Det är egentligen inget större fel med det, poängen med en sån här samling är mycket den trygga och mysiga känslan av igenkänning. Men ibland blir det mer än så, där det blir genuint lyckat och fräscht; jag gillade till exempel sidorna om hur det måste funnits två Andra världskriget, med tanke på hur skildringen av detsamma förändrats i filmer gjorda medan det pågick och efteråt. Bra uppslag i sig, ännu bättre med sista sidans ”Om det fortsätter på samma sätt, hur kommer framtidens filmer se ut?” :-) Plus att jag av någon anledning verkligen fastnade för Daisys non sequitur-kommentar i en Blondie-stripp som den skulle vara om den skrevs av John Osborne, ”Jag är en stor ful ekorre”. :-)

MAD - Samlade årgångar - Film

Lasse O’Månsson insats? Stort A, tveklöst. Det mesta materialet hämtades förstås från originaltidningarna, men det har anpassats på ett snyggt sätt så att tidningen känns mycket svensk. Typ byta ut en del uppenbart lokala amerikanska förebilder i Alfred E. Neumans stamträd mot svenska motsvarigheter, eller att ersätta några av de amerikanska dagstidningsserierna mot svenska serier när man går igenom hur olika serier skulle kunna tänkas sluta (om de någonsin gör det). Snyggt gjort och ambitiöst. Plus att frågan är om inte insändarsidorna är de roligaste och mest kreativa sidorna i tidningen, såhär 50 år senare.

Sist lite om utgåvan och vad som finns förutom de fyra tidningsnumren. Boken i sig är snyggt producerad och med väldigt bra tryck; jag vet inte vad för förlagor man haft men det är långt ifrån en halvdan fotokopiering och ser förvånansvärt snyggt ut. På några få stället är det lite svårt att läsa texten i mitten när det i tingen varit ett helt uppslag men det är svårt att undvika i en icke-inbunden bok. De inledande sidorna har en del intressant information, som mötesanteckningar för planerna med den svenska tidningen innan den kommit ut (som uppenbarligen någon sparat, och som sedan någon lyckats leta upp). De avslutande sidorna inkluderar två saker som jag faktiskt tänkte på medan jag läste att jag saknade (jag hade inte kikat i förväg): De delar av originalmaterialet som ersatts med svenska versioner, och ett index över vilka serieskapare som ansvarat för materialet.

Med andra ord, ett exemplariskt återtryck av en svensk klassisk humortidning. Jämfört med andra liknande projekt, som samlingar av tidningarna Kalle Anka, 91:an och Fantomen, tycker jag att det här är intressantare; för de sistnämnda läser jag nog hellre samlingar av originalserierna i sig, dvs exempelvis Barks-samlingar, enbart 91:an-serier (om det funnes såna samlingar), och dagstidningsseriestrippsamlingar (pust!), men vad gäller MAD är det själva tidningarna som är den, tycker jag, ”riktiga” utgåvan.

Direktlänk 1 kommentar

Höstskräck: Blodsband

28 oktober, 2013 at 23:51 (Svenska serier) (, , , )

Viktor Kasparsson Blodsband - Omslag

Aomanjuskogen kommer ut regelbundet varje höst men det finns det fler serier som gör; för tredje oktobermånaden i rad ger Albumförlaget ut en ny bok med Dennis Gustafssons ockulta expert Viktor Kasparsson. 2011 års Skräckens Ängel var en riktig fullträff där vi fick se hur Kasparsson först drogs in i det ockulta mysterierna, medan 2012 års Spöket på Hotell Vega var en mycket lugnare historia med mindre ren skräck och mer knivig detektivhistoria.

I år heter boken Blodsband och den drar mer åt Skräckens Ängel-hållet vilket jag gillar; hotellhistorien var inte alls dålig men jag föredrar tydligen Viktor Kasparsson när det är mer desperation och nerverna utanpå som gäller.

Blodsband utspelas sommaren 1925 i Hälsingborg, direkt efter Spöket på hotell Vega, och Kasparsson har fortfarande inte helt hämtat sig psykologiskt efter traumat i Skräckens Ängel och fysiskt efter hotellet. Men han har börjat intressera sig mer för omvärlden och när han känner sig uttråkad i sin sjukhussäng promenerar han ner förbi obduktionssalen där tjänstgörande obducent precis fått in ett nytt lik: Liket efter Jonas Banér, ledare för det växande nationalistiskt partiet Nordfront, och ett lik som har delvis förtärts av råttor.

Råttorna, Nordfront, obducenten, Kasparsson spelar sedan alla viktiga roller i Blodsband där historien grenar sig bakåt i tiden, och där det finns gott om svaga karaktärer som begår grava misstag men där mina sympatier ändå finns hos alla, även de som är uppenbart onda; det går att tycka synd om en genuint obehaglig person på grund av vad hen varit med om, och samtidigt tycka att hen måste stoppas från att göra det hen gör. Historien är skrämmande även om den mer kaosartade Lovecraft-liknande stämningen som fanns i Skräckens Ängel inte finns här; i Blodsband finns en tydligare förklaring till vad som händer. Vad man tycker är läskigast är nog individuellt: Kaos, antydningar, delirium eller en mer realistisk, förklarande stämning*.

Kasparsson själv fortsätter sin personliga utveckling. I Skräckens ängel drogs han in i händelserna utan egen förskyllan, i Spöket på Hotell Vega undvek han inte att dras in, och här söker han själv upp faran (även om det delvis beror på att han inte bryr sig om hur det ska gå för honom själv, skakad som han fortfarande är efter vad han varit med om). Det är fortfarande långt kvar till den självsäkre utredaren som vi såg i en del av episoderna i Viktor Kasparsson Makabra Mysterier men fröna är nu sådda.

Det finns mycket att tycka om i Gustafssons serie, som den härligt brun urringa färgskalan som för min del passar perfekt till tiden serien utspelas i, det faktum att boken innehåller tydliga kapitel med både namn och titelsida (vilket är ovanligare än man skulle kunna tro när det gäller serier skapade direkt för bokpublicering), de fint skildrade tidstrogna karaktärerna som nationalisterna, socialisterna, överklassen här, och annat.

Vad jag fastande för i detaljväg just den här gången var två saker: Den fyra sidor långa prologen som sparkar igång boken på ett förträffligt sätt, och Hektor Vargas slutscen när en kliché till handling utförd av en kliché till man ligger nära till hands men istället visar sig även Varga ha fler än en sida.

Viktor Kasparsson Blodsband - Råttor

* För min del är det Lovecraft; få saker kan göra mig lika mörkrädd som den typen av suggestiva antydningar om saker vi inte kan se. På liknande sätt finns det en hel noveller av till exempel Philip K Dick som jag får rysningar av; han skriver helt annorlunda än Lovecraft men utnyttjar ofta glidningar i verkligheten fruktansvärt effektivt. Upon the Dull Earth = jag får gåshud bara jag tänker på den, som nu. Huvaligen!

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 179 andra följare