Nattbarn
En svensk debutbok handlar det om idag; utgivningen av svenska originalserier har ärligt talat varit ganska livlig de senaste åren, och det flesta har definitivt haft sina poänger. Så också Nattbarn av Hanna Gustavsson som handlar om 14-åringen Ingrid, precis på gränsen till att bli vuxen och därmed sökande efter en identitet. Sex är intressant men inte helt okomplicerat (Hetero/bi/homo/X? Vad göra om det blir allvar? Får ens ensamstående mamma skaffa pojkvän?); vänskap likaså, åtminstone när det gäller människor som är vuxnare till åren, men kanske inte mentalt.
Det är alltså inte så konstigt att när den vuxne mannen Bosse börjar prata med henne som om hon också vore vuxen så är det väldigt lockande men samtidigt farligt; inte för att hon egentligen är kär i honom men att slippa bli behandlad som ett barn är attraktivt.
Men även om historien med Bosse står för den yttre handlingen i Nattbarn är det en one woman show: Ingrid och hennes tonårsaktiga låtmigvaraifred-beteende mot mamman (som hon ändå tycker om), Ingrids integritet när hon faktiskt har koll på relationen med Bosse trots att den vore nog så knepig att kontrollera för vem som helst, oavsett ålder, att hon inte mår sämre av de små pikar som är en del av hennes vardag från alla möjliga håll. Kort sagt, Ingrid som står ut och som säkert kommer klara sig finfint även om det kan vara jobbigt just nu.
Nattbarn lyckas fånga en bild av en ung människa idag, utan att någonsin inta ett von oben-perspektiv, något som det funnits fler bra exempel på i svenska serier jag skrivit om förut, som till exempel Vi håller på med en viktig grej & Frances. Sen måste jag nog erkänna att teckningarna inte riktigt är i min stil där människorna för mig känns som om huvuden, ansikten och kroppar inte riktigt passar ihop. Men å andra sidan gillar jag verkligen vissa detaljer, som munnarna där en minimal förändring kan rymma en ocean av känslor.
Allt i allt en serie som jag helhjärtat kan rekommendera om man uppskattar vardagsrealism och inträngande personlighetsskildringar; att sen det kanske inte är min personliga favoritgenre är en helt annan sak och det ska inte hindra mig från att säga att det här är en bra serie och en med beröm godkänd bokdebut 
Plåstra
Ok, jag vet att jag skrivit här förut att komiska strippserier inte alltid faller mig i smaken, framförallt inte de i Mort Walkers skola/anda men det finns de jag gillar. Förutom gamla klassiker som Snobben (som är hur rolig som helst när den är som bäst) så uppskattar jag till exempel Pondus och Rocky bland nyare (nåja) varianter. För mig måste en sådan serie ha tillräckligt hög kvot av ”roliga” strippar, dvs sådana som jag tycker lyckas: Alla strippar kan inte vara bra, förutom då mästerverk som Snobben under storhetstiden, men tillräckligt många måste vara det. Alternativt så kan serien leva på ett gott humör snarare än en slutpoäng i varje ruta, förstås. Mort Walkers funkar nästan aldrig för mig på något sätt -> away they go, osv!
Så med den lilla inledningen ska jag skriva lite om Malin Svedjeholms Plåstra, en strippserie som funnits i ungefär 15 år men som först nu kommit ut med sin första samling.
Jag kommer inte ihåg var jag först såg serien; det kan ha varit i Pondus-tidningen eller möjligen Larson! för Plåstra har synts till på ganska många ställen genom åren. Det jag däremot minns är att jag gillade den med schvung i teckningarna och ett friskt humör som lyste upp varenda stripp, även de där skämtet inte riktigt klickade för min del. Sen såg jag inte till den på flera år förrän boken dök upp på SIS häromveckan, och då var den ett självklart köp; jag har faktiskt funderat lite lätt någon gång på vad som hände med serien
Och serien var som jag mindes och hoppades, med ett ruskigt gott humör som gjorde att jag hade både kul och trevligt boken igenom. Teckningarna är kanske inte alltid hundraprocentigt säkra men det spelar mycket liten roll för en serie som Plåstra där den redan nämnda energin närmast förstärks av att det känts som om teckningarna snarast kastats ner på pappret istället för att under yl och tandagnisslan ha värkts fram. Kort sagt, teckningar och manus passar bra ihop!
För den som undrar vad Plåstra handlar om är det lätt: Den handlar om tjejen Plåstra som går på gymnasiet (i slutet av boken tar hon dock studenten) och hennes kompisar. Skola, familj, vänner, kärlek, lättsammare fall av tonårsångest (jag gillar hur Plåstra ser så typiskt tonårsaktigt otymplig ut ibland) i en salig röra, helt enkelt.
Så halleluja, en bra komisk strippserie som dessutom är svensk och som passar alldeles utmärkt att läsa i större mängd eftersom så mycket av seriens charm beror på dess stämning. Det är inte varje dag det kommer ut böcker med sådant kan jag lova
SIS 2013: Fanzinen, del 2
Andra och avslutande omgången med fanzine innehåller fyra stycken där tre av dem är återbesök hos för mig kända serieskapare Men jag börjar med den nya (för mig, alltså):
På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.
Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig Mer av Palmborg finns här.
Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.
De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.
Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana Mer om 1000 ögon finns här.
Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?
Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^
Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.
Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år 
Mer av Österberg finns här.
Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!
SIS 2013: Fanzinen, del 1
SIS (f.d. SPX) är slut och som vanligt var det mycket trevligt att gå runt och prata med seriebekantskaper, och som vanligt tycker jag också att jag borde varit mer socialt aktiv under veckan. Men-men, så kan det gå! Nu har jag i alla fall en bunt tidningar+böcker att skriva om; jag börjar med några av fanzinen
a zine! av Marie Post Riggelsen: Ett danskt fanzine (jag tror jag varierar stavningen på ”fanzine” varje gång jag skriver om det; det här är alltså dagens stavning) som jag köpte för att jag gillade omslagets stil:
Lite ruffigt, säkert och personligt tecknat är innehållet också, och det är en stil som för närvarande är långt ifrån dagens mode där det vanligaste är antingen ”fult” tecknande åt Galago-hållet eller mycket slickt tecknande. Inte för att det är något fel på de två stilarna men det är skoj att se någonting annat också
Serierna själva är typiska fanzineserier där de jag gillade bäst dels var den längre inledande historien om bråkiga teckningar och den kaotiska tresidorshistorien där hubudpersonen plötsligt förvandlas till en mangaversion av sig själv.
Det mesta är på engelska vilket jag tycker är lite synd för även om Riggelses engelska flyter på bra föredrar jag oftast originalspråk när jag kan förstå det, och danska är inte svårt att läsa. Men, ett bra fanzine helt enkelt! Mer av Riggelsen finns här.
Struntprat av Sissel Gustafsson: Inte precis rykande färskt med tanke på att det fanns flera senare nummer av Struntprat men jag köpte och läste det första så det är det jag skriver om
Precis som a zine! är Struntprat väldigt mycket ett fanzine: Serierna är tecknade i väldigt olika stilar, allt från en mycket prydlig linjedriven stil som i den första sagan till en betydligt slängigare i de vardagsnära historierna. Jag tyckte nog att det var de senare som fungerade bäst (och allra bäst var den lilla ordlösa serien Flyt) men det är också för att den typen av berättelser passar så bra i fanzine av den här klassiska typen. Mer av Gustafsson finns här.
Supermarket av Therése Lundin: Ett fanzine av lite annorlunda typ än de tidigare två för här är det en enda serie och i ett fysiskt utförande som är betydligt mer utstuderat, med färgtryck (två stycken, vill säga), bra papper, och till och med inbunden inlaga som bokstavligen är inbunden m h a ett snöre. Jag skulle tro att tidningstryckandet i sig har varit väl så viktigt som innehållet när fanzinet satts ihop, och teckningarna är inte bara normalt färglagda utan färgen används lite mer avancerat än så.
Sen är serien i sig inte heller så dum, med sin slice of life-artade berättelse om huvudpersonen Pias jobb efter studierna. En ny vän, några udda arbetskamrater och så vidare. Det som kanske saknas för att göra den riktigt bra är en knorr, någonting extra, på slutet; nu tar den helt enkelt slut. Men det känns ändå som om hantverket bakom fanzinet är det viktigaste med Supermarket, och det är vackert så.
Så tre stycken fanzine som alla har sina poänger och är väl värda en titt för fanzineläsare, även om ingen av dem var hundraprocentiga fullträffar. Men fanzine är ju till för att pröva sig fram och experimentera
Med eller utan dig
En både kort (nästan bara en anmälan) och sen mini-recension blir det idag av Jenny Berggrunds Med eller utan dig som kom ut i slutet av förra året. Att den är sen är uppenbart; att den är kort beror enbart på att jag redan skrivit om serien flera gånger förut i dess tidigare inkarnation som fanzinet Ink 1-5
Så vad har jag att tillägga till det jag skrivit förut? Förutom den rena konsumentinformationen att Berggrund har lagt till ett antal sidor till boken så även om man som jag har fanzinen så finns det ändå en del nytt här.
Egentligen inte mycket; det här var nog tredje eller fjärde gången jag läste serien eftersom jag läste om de tidigare numren varje gång det kom ett nytt, och jag har varje gång tyckt att det här relationsdramat om ett gäng ännu inte riktigt vuxna människor fungerat alldeles utmärkt. Ibland kan jag kanske tycka att det är lite för många detaljer som jag sett förut, med de halvkonstnärliga miljöerna där ingen har ett 9-5-jobb (förutom eventuellt de som i serien avfärdas, med all rätta, som ointressanta personer) och där alla huvudpersoner har ständigt chica frisyrer som aldrig tappar formen; jag gillar nog Berggrund bäst när det handlar om de rena relationerna snarare än detaljerna runtomkring. Och jag misstänker att mina små invändningar mot detaljer har mest att göra med min personliga smak, och i det här fallet kanske också en viss överdosering av just de här sakerna sista tiden
Sen är det också alltid roligt att se hur någon utvecklas som serieskapare. Här tycker jag det mest märks med teckningarna, där huvudperson Ink i början är mycket, i brist på bättre beskrivning, ”gulligare”, med rundare och mer slutna linjer och, för att sedan liksom de övriga persongalleriet mot slutet ha mer realistiska proportioner och stil, utan att för den skull på något sätt tappa charmen.
(Scannat från fanzinet efter jag inte vill förstöra boken; i boken lyser den andra sidan självklart inte igenom eftersom boken liksom alla Optimals böcker är föredömligt tryckt och designad)
Med eller utan dig blev, tror jag, Optimal Press svanesång innan förlaget tyvärr lades ner för några veckor sedan, och det är en alldeles förträfflig avslutning som så väl illustrerar vad Optimal stod för: Serier på svenska med inriktning på vardagen, ofta av välförtjänta svenska debutanter men som inga andra förlag vågade chansa på.
Ännu mer skånsk skräck: Viktor Kasparsson – Spöket på Hotell Vega
Skräckens Ängel, det förra albumet om Viktor Kasparsson, var en utmärkt serie; så pass bra att jag tycker den borde fått Urhunden för bästa svenska seriealbumet 2011. Visst tyckte jag att vinnaren, Vi håller på med en viktig grej, var riktigt bra den med, men SÄ kändes lite vassare och lite mer originell, med den skrämmande berättelsen och det gripande slutet. Därför såg jag verkligen fram mot det nya albumet Spöket på Hotell Vega som dök upp häromveckan.
För att få ut det mesta av SpHV måste man nog ha läst SÄ eftersom den förra utspelas omedelbart efter den senares slut. Emma Rygels öde plågar fortfarande Viktor K. svårt och han vet inte längre vad han ska göra med sitt liv, men när han av en händelse råkar stöta ihop med hotellägare Bengtsson som behöver hjälp med att utreda en föregiven hemsökelse bestämmer han sig för att anta utmaningen, och därmed är hans framtida bana utstakad.
SpHV är en ganska annorlunda bok jämfört med SÄ. Istället för skräcken inför det okända handlar det mer om att lösa ett mysterium; insatsen är mycket lägre den här gången där det värsta som kan hända är att ett hotell säljs för ett lägre pris än det är värt. Det yttre är den här gången viktigare med frågor som Vem gjorde vad? istället för SÄs fokus på det inre, med Viktor och Emmas känslor för varandra och alla de andra extrema känslorna hos prästen, spågumman och byborna. Det behöver inte betyda att den nya boken är sämre, men personligen saknar jag den emotionella spänningen; de enda gångerna det bränner till är när tankar på Emma kryper sig på Viktor.
Men jag vill inte vara för hård mot SpHV för det förtjänar den inte. Det är i jämförelse med SÄ som jag tycker den inte når riktigt ända fram; det är ändå en bra serie, för att inte säga en av de allra bästa nya svenska serierna just nu. Teckningarna är lika personliga som förut, där en utveckling mot renare linjer kan skönjas ända sedan den första boken, Viktor Kasparssons Makabra Mysterier.
Dessutom kan det vara så att det behövdes en liten andningspaus efter Skräckens Ängel för det här är trots allt en pågående serie, inte en avslutad dito, och det är mycket möjligt att jag när det kommit ut fler album kommer se SpHV som en välbehövlig lugnare episod för att rytmen i den större historien ska bli bättre
De utvalda – Omöjligt uppdrag & Hjälten
Den svenska science fiction-serien De utvalda av Gösta Lindwall och Nisse Lindberg fortsätter, och liksom förra gången är det i tidningen Fantomen som serien publiceras. Den här gången utspelar sig handlingen 20000 år innan förra episoden, men huvudpersonerna är desamma eftersom kloning och hibernering gör att de som får möjligheten kan leva i princip hur länge som helst. Formellt sett är det två fristående episoder men eftersom Hjälten tar vid omedelbart efter Omöjligt uppdrags slut tänker jag glatt behandla det som en historia.
Från Omöjligt uppdrag
I Hybriden mötte vi bland annat vetenskaparna Huria och Borgis, och det framgick tydligt att de inte tyckte om varandra; den nya episoden fokuserar nästan uteslutande på deras relation istället för den mer actioninriktade handlingen i det tidigare äventyret. Det är lite synd eftersom både styrkorna och svagheterna är detsamma nu som då.
Det som är bra är ambitionsnivån, där Lindwall/Lindberg har en gigantisk historia att berätta med som jag misstänker mycket väl utarbetad bakgrund, och att genomförandet är kompetent om än lite själlöst. Dessutom hade Hybriden en tydlig historia, med dess skildring av Fraktionskrigets början och slut.
Det som är mindre bra är att det pratas för mycket just på grund av den stora mängden information som de vill ge mig som läsare. Alltför ofta känns det mer som en historiebok som noggrant redogör för vad som händer istället för en medryckande berättelse som får mig att undra hur det ska gå. Det pratas för mycket, och dialogen består oftast av förklaringar av vad som hände/händer/ska hända. Sen är serien lite allmänt stel, både teckningar och manus; att ha icke-mänskliga personer i huvudrollerna gör att det lätt ser ut som människor med orörliga plasthuvuden.
Från Hjälten
För att få bättre tempo i De utvalda skulle jag gärna se att nästa episod får en tydligare handling, liksom Hybriden, och att det inte slängs in ännu mer lösa trådar om galaxens bakgrundshistoria eftersom det redan finns gott om dem (som Borgis mystiska kontakter, galanternas försvinnande, guden Janus ingripanden, vad de utvalda är utvalda för, osv). I ivern att visa upp hur mycket energi som lagts ner på bakgrundsarbete blir det för mycket; mer Kill you darlings-anda är av nöden. Men jag kommer köpa Fantomen igen när De utvalda dyker upp nästa gång, trots att jag då återigen kommer känna mig tvungen att också läsa de gudsigförbarme usla Fantomen-avsnitten
SIS-tegelsten 2: Drivgods
Efter Henrik Bromanders Smålands mörker är det nu dags för den andra tjocka svenska serieboken från SIS 2012: Tinet Elmgrens Drivgods. Det är hur kul som helst att se de här ambitiösa böckerna ges ut; för några år sedan hade jag knappast trott det vore möjligt med svenska originalserier på hundratals sidor. Fast om man vill vara petig så är inte Drivgods helt ny; serien har publicerats kapitelvis i Tinet Elmgrens fanzine med start 1996, så den har tagit sina modiga 16 år att bli klar
Aeron & Evas pappa skymtar förbi
Handligen i Drivgods helt kortfattat: 16-åriga Wilma Čapeková är på väg från Newcastle till Bergen när skeppet förliser, och efter att ha drivit runt några dagar blir hon upplockad av ett segelfartyg under kapten Shannon. Det visar sig att hon befinner sig i en annan värld, och resten av boken handlar om personerna ombord på fartyget, deras gemensamma resa, och en försiktigt spirande kärlek mellan Wilma och besättningsmannen Aeron. Bland personerna som dyker upp finns bland annat Eva, Aerons syster, från Tinet Elmgrens tidigare serie Asbesthjärtan (enligt Elmgren själv är det ”samma” Eva, även om en hel del bakgrundsdetaljer är annorlunda).
Det är inte helt lätt att beskriva Drivgods som serie eftersom berättelsen är av en typ som man egentligen aldrig ser nuförtiden. Det finns klara likheter i tonfall med Ainur Elmgrens (syster) Golden Bird (och därmed också Donna Barr), men mitt i det lättsamma finns det också allvarligare stråk om hur man lever sitt eget liv, även om det kan vara svårt.
Men framförallt är det en pikareskroman som utspelar sig mot en besynnerlig men fascinerande bakgrund med en slags söderhavsövärld kryddad med rikliga doser Öst-Europa och Asien, där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar. Inte för att det politiska är speciellt viktigt för handlingen men det är en detalj som jag verkligen gillar, tillsammans med den extremt kosmopolitiska känslan av en värld där alla kulturer faktiskt möts och ändå behåller sin särart, så att korsningen kommunism/romer/segelskepp/uigurer/… känns helt självklar. Jag älskar själva idén att nationsgränser saknas och att vi alla skulle kunna resa, bo och arbeta var vi vill, utan problem; det är därför jag i grunden tycker om EU-projektet (även om det tyvärr hamnat på avvägar).
OK, kanske lite mycket politik, men jag försöker sätta fingret på varför jag är så förtjust i Drivgods. Teckningarna är sådär (det märks att hon var ung när serien startade) och huvudhandlingen med pojke-möter-flicka är inte super-originell, men det är inte det som är poängen med Drivgods. Det som fungerar så fantastiskt bra är just känslan i miljön, i personerna (där alla har sin egen Origin Tale), i samspelet mellan de senare. Och sen håller historien faktiskt ihop bra också vilket är imponerande med tanke på den tidrymd som förflutit sen starten, och att Tinet Elmgren bara var 15 år då.
Drivgods är serien som väldigt många fanzine-skapare skulle vilja göra: Man börjar med en följetong i sitt fanzine med extremt ambitiösa planer på en serie som ska bli en stor roman med komplex intrig och personlighetsskildring, men efter kapitel två så har man tröttnat. Drivgods däremot känns precis som vad det är: En roman planerad av en ambitiös tonåring som otroligt nog lyckas ro det hela i hamn, med allt vad det innebär av lite tafatthet här och där uppblandat med stora doser fräschör och grandiosa idéer som faktiskt fullföljs. Allteftersom jag läste tyckte jag bara mer och mer om den, och jag är själaglad att någon vågade ge ut boken!
Kapten Shannon saknar fokus inför en duell
Nekyia
Jag har alldeles för mycket kvar att både läsa och skriva om serier jag köpte på SIS men skam den som ger sig
Jag har skrivit om Li Österberg förut; mestadels om hennes egna fanzine Agnosis som brukar komma ut med ett nummer per år, lagom till SPX/SIS. Det kom ett nummer i år också, men framförallt kom det en ny bok med en längre historia: Nekyia, utgiven av Optimal Press.
Familjegnabb
För den som köper Agnosis är det ingen överraskning att den grekiska gudavärlden är någonting som intresserar Österberg eftersom det har varit en del serier på det temat redan. Nekyia fortsätter på den inslagna vägen med ett klassiskt tema: En resa ner i Hades underjordiska rike.
Men sen är det slut med likheterna mellan Nekyia och klassikerna. Istället för ett tragiskt kärleksdrama eller dito vill de två människorna som tagit sig ned till Hades bara ställa några filosofiska frågor till guden, men han är rätt asocial av sig (och har dessutom huvudvärk) och bryr sig helt enkelt inte om dem. Hans brorson Hermes är däremot mer energisk, närmast en trickster, och betydligt mer intresserad. Förutom att försöka få Hades att engagera sig vill han också ha med sig denne på en familjefest på Olympen, och det är inte heller det lättaste.
Jag måste nog säga att även om jag tyckte mycket bra om Österbergs Det är inte så här det ska vara och diverse kortare serier i Agnosis så känns det ändå som om det är först nu hon hittat helt rätt. Det här är en alldeles egen typ av serier: Lugna, sakliga, filosofiska utan att bli överdrivet högtravande, och placerade i en intressant miljö. Plus likaledes intressanta personporträtt, oavsett om det handlar om gudar, människor eller de redan döda.
Det kanske låter träigt när jag beskriver det, med en serie som tar det lugnt och stadigt arbetar sig fram, men det är inte det minsta tråkigt att läsa. På sitt eget sätt är det här kanske den mest udda serien av alla jag såg på SIS i år;det är bara det att eftersom framförandet är så odramatiskt är det lätt att missa det.
Jag måste skriva några ord om Agnosis 11 för den innehåller också serier i samma miljö: En kortare avslutad historia om Hermes besök hos en vanlig familj, och dessutom den första delen av en längre berättelse om Pallas Athena.
Hermes-serien är en charmig sak som mixar mytologi, arkeologi och kärlek, medan Athena-serien är väldigt lovande; som det ser ut hittills det bästa jag sett från Österberg (inklusive Nekyia). Det som gör den så bra är att den förutom det jag redan nämnt apropå Nekyia också har en något mer experimentell berättarstil och en tydligare huvudperson (Nekyia är mer av en ensemble-serie, och eftersom den är rätt kort hinner inte alla karaktärerna utvecklas lika mycket).
Sen gillar jag verkligen de robusta teckningarna, och hur väl Österberg fångar kroppsspråket ibland som i bilden här bredvid på Athena själv där hon står i all sin prakt efter ett hårt dagsverke.
Jag är rädd för att Österbergs serier kanske är alltför svårklassificerade för att sälja bra, så ta och köp Nekyia (och Agnosis med för den delen) både för att det är en bra serie och för att se till att serierna fortsätter komma ut.
SIS 2012: Fanzinen, del 2
Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…
Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet
Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.
Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.
Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.
Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.
Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.
Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.
Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här
Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!
Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst
