Mush! Sled Dogs with Issues

Det finns två goda skäl till att prova den här serien: Den är utgiven av First Second, det amerikanska förlaget som hör till mina absoluta favoriter, men framförallt älskar jag titeln!

Vad Mush! visade sig vara var en underhållande bok om ett hundspann bestående av 6 neurotiska, intrigerande, och/eller allmänt förvirrade hundar: Ledarhunden Dolly vet inte om hon egentligen passar för rollen, hennes sido-partner Guy vill överta jobbet, Fiddler filosoferar om allt och inget, Buddy fattar ingenting. Och så vidare.

Det enda alla är överens om är att det är när de får springa framför släden som allting blir bra igen; alla gräl är som bortblåsta, och funderingar över meningen med livet blir meningslösa. Människoparet som äger spannet har det inte lika lätt: De har flyttat långt ut i vildmarken för att undkomma all mänsklig kontakt, och framförallt Patty är inte helt nöjd med resultatet.

Det här är en riktigt trevlig liten serie, inte oävet tecknad av Joe Infurnari. Om man tittar noga märker man att det egentligen är rätt stelt i konturerna, men det döljs väl tack vare den mer livliga pennföringen när han tecknar päls, hår och tyger. Manuset av Glenn Eichler (en av manusförfattarna till The Colbert Report) känns hela tiden småputtrigt, även när det blir mer dramatik som när Dolly och Guy slutligen gör upp om ledarrollen.

Mush! är en sån där serie som jag är glad för att den finns. Den är inte fantastiskt bra (till skillnad från den som följer) men den visar att det går att göra en serie som underhåller väl så bra som exempelvis en sitcom på TV på precis samma sätt. En enkel, förutsägbar intrig med en dos av allvar, snärtiga repliker, och karaktärer som nog är intressantare än handlingen. Och det är precis det här som gör att jag är så förtjust i First Second: De är ett av ytterst få serieförlag som alltid håller en hög lägstanivå, och som är lika bra på att hitta riktiga mästerverk som pålitlig underhållning.

Salvatore

Salvatore är en hund med en plan: Han ska bygga en bil som ska ta honom förbi alla hinder och fram till sin älskade Julie. Men det är svårt för hon är någonstans i Latinamerika, och det är åratal sen hennes ägare tog med sig henne dit. För att inte tala om bilen som kräver det allra yppersta av hantverksskicklighet, men turligt nog är Salvatore en bilmekaniker av yppersta klass.

Det här var ett sätt att beskriva vad som händer i Salvatore, skriven och tecknad av Nicolas De Crécy. Ett annat skulle kunna vara att berätta om den närsynta son Amandine och hennes  jakt på kultingen Frank som försvann ner i kloakerna när hon födde Franks 12 syskon på ett tak i staden. Frank har otur och hamnar i klorna hos ett gäng djur som tänker offra honom  som en symbol för frossarsamhället, men han undkommer med hjälp av en tonårig goth-katt. Tyvärr hatar hennes föräldrar grisar och anlitar därför lönnmördare för att bli av med honom…

Eller så skulle jag kunna skriva om den mycket besynnerliga värld allting utspelar sig i, där djur och människor lever tillsammans, men där exempelvis en gris som jobbar i fabrik bör hålla sig undan den dag det ska skäras ned om han/hon inte vill hamna på matbordet, och där Salvatores lilla husdjur är en mycket liten så gott som skallig medelålders man, i full utstyrsel som revisor. Är husdjuret intelligent? Han kan helt klart hantera datorer bättre än Salvatore själv, men han har å andra sidan definitiva husdjursinstinkter.

Det är en alldeles omöjlig serie att göra rättvisa i ord, för De Crécys både tecknar expressivt som få och har tumme med skrivandet också; han varierar berättarstil och blandar högt och lågt allt efter vad handlingen för ögonblicket kräver. Det är ibland löjligt roligt, ibland rejält sorgligt, bitvis gripande, och ofta underbart förbluffande. Det här är en av de bästa serierna jag läst på mycket länge, men samtidigt en av de svåraste att beskriva, så jag kan bara hoppas att fler läser den och att De Crécy tänker fortsätta med den

PS. Två album av Salvatore finns utgivna på engelska (Transports of Love & An Eventful Crossing) av NBM, och de samlar de hittills fyra franska albumen. Läs dem! DS.

Med ålderns rätt börjar jag med Blondie. Och låt mig genast säga en sak: När den var som bäst var Blondie en av de absolut roligaste dagspresserierna någonsin. Variationerna på ytterst få enkla teman var geniala, med Dagoberts holmgångar med grannen Herbert och de ofta lika absurt fysiska ditona med sin chef Ditling som några av de allra bästa. För att inte tala om den ibland Beckettskt absurda stilla humorn.

1935

Tyvärr är det här inte fråga om de bästa åren, för IDW har föga förvånande valt att starta från början, dvs 1930. Det är intressant och ibland ganska roligt att läsa de här tidigare episoderna, där Blondie är en tanklös blondin och Dagobert en bortskämd goddagspilt med miljardärer till föräldrar, och hur de blir kära, gifter sig (efter något års komplikationer), och sedan får sitt första barn. Men serien har ännu inte hittat sin slutgiltiga form, och det blir lite väl många korkad blondin-skämt i början, som sen ersätts med alldeles för klyschiga skämt om hur hemmafruar är visavi sina män. Det känns lite nattståndet, och som sagt inte ens så roligt.

Samma idé som ovan i förädlad form från tidigt 70-tal

Men det glimtar till av den kommande genialiteten här och där, så det är inte alls några tråkiga böcker, och det är roligt att se hur extremt babyfixerad Dagobert är, som släpar runt på Alexander så ofta han kan, matar, badar, byter blöjor, tar hand om nattvaket, så i den frågan är han mycket modern. Det är bara det att jag så innerligt gärna skulle se samlingar med söndagssidorna från 50- och 60-talet istället för dagsstripparna från 30-talet som det handlar om här. Fast jag har redan skrivit det här förut, i samband med att jag skrev om den första volymen, och innan dess om hur jag längtar efter samlingar med söndagssidorna, så jag ska nog inte upprepa mig mer. Dessutom har IDW meddelat att det bara ska bli två volymer i den här återutgivningen så nu kanske någon annan kan ta upp facklan och starta med de bästa åren istället

Så istället för att härma en grammofon som hakat upp sig övergår jag till Pogo, en serie jag inte skrivit om förut, trots dess klassiker -status. Det finns två orsaker att jag inte nämnt den förut: Först och främst att det trots alla återutgivningar så har Pogo fram tills nu ignorerats, men kanske ännu mer för att det är en serie som jag aldrig fängslats av. Jag har läst några strippar än här, än där, men jag har inte riktigt förstått varför den av många ses som så stor. Därför tänkte jag ge den chansen nu när Fantagraphics extremt försenat till slut lyckats komma ut med första delen i vad som är tänkt att bli en komplett utgåva.

Men sorgligt nog lyckades Pogo inte övertyga mid den här gången heller. Visst är det mycket snitsigt tecknat, ovanligt underfundigt formulerat (Kelly är känd för sina förvrängningar av ord och sentenser), och allmänt knepigt uttänkt, men jag tycker inte att det är roligt. Någon enstaka gång i den här nästan 300-sidiga volymen drar jag lite på smilbanden, men det är alldeles för sällan. Det kan såklart vara så enkelt som att jag inte förstår mig på den här humorn, men jag ska ändå försöka förklara vad som enligt mig fallerar.

Eller kanske inte. För att förklara varför någonting *inte* är roligt känns extremt svårt; det är mycket enklare att förklara varför någonting är roligt. Här är det saker som att knorren i skämten känns för omständligt och långsamt levererade med det smått arkaiska språket; de rikliga anspelningarna på amerikansk 40- och 50-talspolitik och samhälle fungerar inte för en som varken levde på den tiden eller i det landet (förutom när det någon gång dyker upp en så pass känd person/företeelse att jag inte kan missa det); ordlekarna är mer underfundiga än roliga (och jag är hädisk nog att påstå att när Alan Moore skrev sin Pogo-hyllning i The Swamp Thing så gjorde han det bättre; hans ordlekar har en poäng i sin dubbeltydlighet, medan Kellys oftast enbart är ordlekar i sig). Alla de här sakerna kan för en annan läsare vara helt irrelevanta, och att man då kan anse att det här är en de stora serierna kan jag förstå, för hantverket som Kelly presterar är klanderfritt.

Men inte är det en slump att det var Blondie som blev den internationella och mer livskrafitga serien. Pogo är betydligt mer rotad i sin tid och miljö, så att den egentligen aldrig blev stor utanför USA är inte så konstigt, och inte heller att det dröjt så länge innan den började återutges. Det är en intressant serie och nog så viktig historiskt, men den är inte tillräckligt underhållande att läsa för min del så det här blir både den första och sista delen som jag kommer köpa.

En cibopath-kollega till Tony Chu

Häromsistens handlade det den utmärkta serien I Kill Giants som helt hade gått mig förbi; idag handlar det om en annan kritikerrosad serie som jag visserligen har varit medveten om, men inte läst förrän nu: Chew, en annorlunda serie om mat, skriven av John Layman och tecknad av Rob Guillory.

• Cibopath: En cibopath kan genom att smaka på ett föremål få en psykisk förnimmelse om vad föremålet varit med om.
• Cibolocuter: En cibolocuter kan kommunicera via mat, även komplicerade meddelanden.
• Saboscrivner: En saboscrivner kan beskriva mat så exakt att den som läser texten känner det som om han/hon själv ätit den.
• Med mera mystiska matkrafter…

Huvudpersonen Tony Chu är en polis och en cibopath. Därför blir det hans uppgift att oavsett hur ickigt det är provsmaka vadhelst man kan finna på en brottsplats för att se vad som hänt. Ruttnande hundlik? Jupp. Bita misstänkta personer? Jupp. Äta misstänkt kyckling kött (för i den här världen är kycklingkött förbjudet efter ett utbrott av fågelinfluensa som dödat miljoner människor)? Jupp. Det är ett hårt liv, och inte blir det bättre av att även vanlig mat är en obehaglig upplevelse eftersom han känner allt den varit med om. Som misshandlad tamboskap. Eller vårdslöst plockade frukter. Det enda som inte ger honom några intryck är rödbetor så det är hans huvudföda.

Därför är det inte konstigt att han blir förtjust i Amelia Mintz, en saboscrivner, för när han läser hennes recensioner kan han ”äta” mat utan obehagliga psykiska intryck. Det är klart, när hon är på dåligt humör och beskriver en horribel sylta så att alla som läser morgontidningen omedelbart måste spy så är det lite knepigare, men det är ändå värt det för Chu.

Ett matkrig i skolan går lite väl långt

Det är som nog framgår inte en så värst allvarlig serie, Chew. Men den är å andra sidan inte en ren komedi heller för en hel del av charmen i serien är den ibland helt allvarliga handlingen som förlagts i en så galen värld. Hallucinogena grodor som medvetet muterats med hjälp av kyckling-DNA för att undvika förbudet mot kyckling-kött, utomjordiska växter som smakar precis som kyckling (mycket av polisens arbete går ut på att stoppa kycklingsmugglare, olagliga kycklingrestauranger, och liknande), och oförklarliga ljustexter i himlen är en del av den smått vansinniga värld som Chu lever i, men handlingen i sig är egentligen helt allvarlig; det är bara allting runtomkring som är så udda.

Guillorys teckningar är precis lagom skruvade, i sin trevligt karikatyrartade stil med en bra spänst i linjerna, och Layman leker också med själva berättandet, där ett vanligt grepp är att berätta historierna med stora hopp i tiden. Framåt, bakåt, och ibland är hela numret bara en bakgrundshistoria till var handlingen för tillfället befinner sig. Inte ens tidningsnumreringen är rakt på sak: Nummer 27 kom ut efter nummer 19, bara för att Layman & Guillory kände för att teasa läsaren om vad som ska komma. Det påminner en smula om den första Haruhi Suzumiya-animen, även om den hoppade ännu mer fram och tillbaka på ett uppfriskande sätt.

Sen kan jag väl tycka att Chew sin underhållande charm till trots inte riktigt når upp till alla lovord. Risken är att den alla galenskaper till trots ändå är en entricks-ponny, där grundidén med bisarra matkrafter kanske inte räcker hela vägen fram (Chew är en uttalat begränsad serie; om jag kommer ihåg rätt så har skaparna sagt att det blir 60 nummer, inte mer). Jag har läst de första 20 numren (plus ”framtidsnumret” 27), och tycker att energin har avtagit en del i slutet. Min känsla är att det krävs nya fräscha infall hela tiden eftersom grunden i serien är ganska tunn, och vi får väl se om Layman/Guillory klarar av att leverera sådana serien igenom.

Men trevligt hade jag, inte minst för att det är skönt att läsa en kriminalserie som vågar vara rolig istället för enbart dödligt allvarlig. Och en del saker som ska smakas på är onekligen rätt kul

Osmakliga bevis för Tony Chu

Barbara har problem: Hon saknar helt vänner. Om någon försöker närma sig henne biter hon raskt ifrån, oavsett om det är någon som är jämnårig eller någon med mer auktoritet, som en lärare. Och någonting är väldigt fel i hennes familj…

Men vad hon däremot har är en enorm integritet. Rädd känslomässigt är hon kanske, framförallt för att någon ska komma henne närmare och därigenom tvinga henne att känna efter hur hon egentligen mår, men det hindrar henne inte från att alltid tala om vad hon tycker, och att säga ifrån om någon gör någonting elakt mot vem det vara må.

Det är en både sorglig och rolig bok; sorglig för att Barbaras känslomässiga låsning är så uppenbar, men samtidigt rolig för Barbaras charm och fantasifullhet. Hennes trevande försök att bli vän med Sophia (eller mer korrekt, Sophias envetna försök att bli vän med Barbara, trots Barbaras taggiga utsida) fångar på pricken hur svårt det kan vara för barn att relatera till någon annan när man egentligen bara vill gå hem och tjura/sura/gråta.

Barbaras fantasivärld är en flykt från verkligheten, men Kelly och Niimura gör alldeles rätt som skildrar den som lika viktig och riktig ändå eftersom det för Barbara inte är en lek utan blodigt allvar; de faror som hon ser omkring sig är på riktigt, oavsett var de kommer ifrån. De tre olika världarna som Barbara lever i (den som alla andra ser som den verkliga; den D&D-värld hon spelar i som hon vet är ett spel; den värld som är hennes egna, med drag från D&D-världen men den här gången på riktigt) flyter in i varandra och Barbara låter det ske eftersom det känns lättare än att leva till 100% i den ”verkliga” världen.

Det är svårt att säga om Kelly eller Niimura är den som imponerar mest. Manuset som lyckas fånga repliker som känns helt rätt, och med en utmärkt uppbyggnad av historien, eller teckningarna som lika lekande lätt skildrar charmiga små amoriner, mobbning i skolan, för att inte tala om de mycket suggestiva uppenbarelserna mot slutet av boken. Det är, utan att använda överord, en nästan perfekt bok.

Så bra är I Kill Giants att jag är lite förvånad över att den inte haussats mer. Jag har sett en del väldigt positiva recensioner men den förtjänar ännu fler. Läs den, nu!

Kelly & Niimura har också några Bakom kulisserna-sidor (klicka för större format)

Boys Over Flowers (eller Hana Yori Dango som den japanska originaltiteln lyder) är en rätt typisk shōjo-manga med en stark och egensinnig Makino Tsukushi i huvudrollen, kryddad med en dos av rejält obehaglig mobbning. För skolan som Makino går i domineras av F4, fyra övernaturligt vackra unga män som med hjälp av sin rikemansbakgrund och fysiska styrka styr och ställer som de vill. Så när Makino vägrar spela med och istället ger dem en utskällning när de gett sig på en av hennes kompisar kommer straffet omedelbart: F4 markerar henne som fredlös, varpå alla andra elever ger sig på henne både fysiskt och psykiskt (inklusive mer eller mindre direkta mordförsök).

Så öppningen av serien är följer inte precis de vanliga shōjo-mallarna men efter ett tag avtar tyvärr de mer realistiska inslagen. Makino blir vän med Rui Hanazawa, en av F4-gänget, och mer än så; han blir hennes första riktiga kärlek. Själv är han egendomligt känslokall, så även om han tveklöst är med hans mått mätt intresserad av henne så saknas glöden.

Däremot finns det betydligt mer glöd i hennes relation till Domyoji Tsukasa, F4s inofficiella ledare. Han drivs helt och hållet av känslor, huvudsakligen av det aggressiva slaget, och bråk av det storslagnare slaget är vardagsmat. Och det fortsätter, även när framförallt Domyojis känslor börjar förändras. Makino vägrar dock att bli intresserad, både för att Domyoji tidigare sadistiska drag men också för att skillnaden mellan deras liv är alltför stort: Medan Domyojis familj är rika som Krösus så är Makinos fattiga som kyrkråttor (ett återkommande skämt i serien är hur hennes familj lyckas bli fattigare och fattigare, tack vare de dysfunktionella föräldrarna).

Sen fortsätter serien på det sättet, där Domyoji försöker omvända Makino medan hon är ytterst tveksam, och hennes svaghet för Rui gör sitt till för att komplicera förhållandet. Missförstånd, våldsamma gräl, starka känslor, bisarra familjemedlemmar, och en hel del humor blir det i de 37 volymerna.

Så visst förstår jag att serien blivit enormt populär med versioner i form av anime, spelfilmer, ett flertal tv-serier (både japanska och koreanska); det är konstant underhållande hela serien igenom. Men samtidigt kan jag inte låta bli att gnälla litegrann över en sak som är rätt vanligt vad gäller manga: Serien är alldeles för lång.

Den tredje (och fjärde, och femte…) gången som Makino och Domyoji missuppfattar varandra för att någon av dem (oftast Makino) inte klarar av att säga vad som verkligen hänt, eller den tredje (och fjärde, och femte…) gången som de bryter upp beroende på familjepåtryckningar (Domyojis) blir det för mycket. Boys Over Flowers är något av ett offer för sin egen framgång: Eftersom den blev så populär kunde den ju inte avslutas innan den var färdigmjölkad.

Jag skulle önska att Kamio hade avslutat serien efter kanske halva den slutliga längden. Det blir aldrig tråkigt men väl många upprepningar, så risken är att man som läsare tappar orken innan man kommer fram till slutet. Efter tio-tolv volymer känns det som om temat är färdigbehandlat: Alla relevanta karaktärer har presenterats och det är uppenbart vad som kommer att hända (innan dess är det faktiskt inte alls uppenbart vem av Domyoji och Rui som har den manliga romantiska huvudrollen; jag misstänker att den ursprungliga planen var att Rui skulle få den men att Domyojis mycket mer energiska person vann över både Makino, Kamio och läsarna).

Boys Over Flowers är ett bra exempel på god underhållnings-shōjo, som skulle mått bra av att ha bantats en hel del. Men det är sånt som händer när en serie blir framgångsrik: Pressen att förlänga serien mer än vad den mår bra av blir stark (andra exempel är en del Takahashi-serier som Ranma ½ och Inu-Yasha, eller för den delen många sportserier som Whistle!). Trots det tänker jag prova på några andra serier av Yoko Kamio, för det var som sagt en underhållande serie att läsa

My Life as A White Trash Zombie

I Harris böcker har det nu dykt upp vampyrer, varulvar, älvor, gnomer, maenader, osv, osv, men en klassisk skräckfigur saknas: Zombien. Det är antagligen för att den som alla vet tillhör monstrens underklass, ständigt sedd ner på av andra. Hur sexigt är det egentligen med hjärnätande och ruttnade kroppar?

Men trots det dök de förra året upp en bok i den här genren med en zombie i huvudrollen: My Life as A White Trash Zombie, skriven av Diana Rowland. Huvudpersonen Angel Crawford råkar ut för en olycka, och efter den märker hon att hennes aptit har ändrats radikalt till någonting huvudsakligen huvudsakligt. Dessutom får hon svårt att tänka klart och börjar ruttna om hon inte får sin diet tillfredsställd med jämna mellanrum. Taskigt läge, så vad gör man? Ett jobb på en begravningsfirma fixar kakan, och sen bär det iväg med mystiska mord och kärlek. Såklart, för genren är vad den är. Rowland sköter sitt utan klagomål från mig, och omslaget av Daniel Dos Santos är det inte bara jag som tycker är smått genialt

Så vad har då det här att göra med serier?

iZOMBIE, en Vertigo-tidning skriven av Shris Roberson och tecknad av Mike Allred (tecknaren av bl a X-Statix), är en ovanligt godmodig Vertigo-titel som har ett liknande tema med en liknande lösning, och när jag läste den kom jag omedelbart att tänka på Rowlands bok. Dock började serien redan 2010 så om någon har läst den andra så är det Rowland som är härmaren, men själv tror jag snarast att det handlar om två olika författare som haft samma grundidé (”Jag vet! En sån där mysig skräck/romantik/deckare med en zombie i huvudrolle!”) varpå mycket av resten följer naturligt på premissen. Men det var onekligen en idé som var nästan oundviklig, med tanke på Harris et als böcker.

Där en ung kvinnlig huvudperson är given för det har ju alla andra böcker i genren också. I iZOMBIE heter hon Gwen Dylan (och hon påminner t o m om Dos Santos bokomslag i utseende), och hon jobbar som dödgrävare i staden Eugene efter att på ett för henne okänt sätt ha blivit förvandlad till en zombie. Behovet att äta hjärna för att undvika förlusten av intellektet och köttet på kroppen, extra-styrkan, osv fungerar på väntat sätt; det som är eget för Gwen är att hon också temporärt kan höra den avlidnes tankar efter måltiden.

Och det är inte alltid så skoj för ofta har den döde någonting som han/hon vill ha utfört innan de vill lämna stackars Gwen ifred. Hitta mördaren, säga några sista ord till en familjemedlem, äntligen vinna en skeetboll-tävling, eller någonting annat. Så för att få lugn och ro tar Gwen och ger sig den på att hjälpa dem, ibland med hjälp av sina vänner Ellie (spöke) och Scott (varterrier). Det lilla gänget liknar någon gång sig själva vid Scooby Doo-gänget och det med all rätta för det är precis vad det påminner om.

Romantiken har de alla svårare med av olika anledningar (osexigheten i att vara en zombie, svårigheten att få tag på någon när man inte kan röra vid andra, osv), men de kämpar på.

Precis som de flesta böckerna i genren tycker jag det här är en mysig läsning. Det är på intet sätt revolutionerande eller gripande, men att läsa de första 20 numren tyckte åtminstone jag var skoj. Allreds teckningsstil passar finfint här med sina teckningar som då och då faktiskt påminner om gamla tecknade tv-serier som Scooby Doo, fast med mycket mer elegans.

Men jag kan inte påstå att manuset någonsin tar en oväntad vändning. Allting flyter på exakt som jag förväntar mig från nummer till nummer, så det är inte en tidning som jag kommer kasta mig över när nästa nummer dyker upp. Handlingen är också ganska sävlig så jag skulle nog säga att det är bäst om man har en chunk med åtminstone några nummer att läsa.

Allt som allt en rätt trevlig bekantskap, om nu bara inte Roberson får för sig att dra iväg åt något mindre lyckat håll; i de sista numren jag läst dyker en statlig organisation bestående av diverse monster (zombie, Frankenstein-varelse, …) upp som har som uppgift att kämpa mot ondskans krafter. Det finns tecken på att Gwen eventuellt rekryteras dit vilket jag tycker vore synd; jag föredrar nog en fortsättning på de charmiga småäventyren i Eugene (som ibland känns som Sunnydale, med tanke på alla monster som verkar finnas där) snarare än en Rädda världen-action.

Nu är det avklarat, dags att göra min årliga genomgång av statistiken för den här bloggen, dvs mitt årliga Babbla om saker som nog bara jag är intresserad av-inlägg

Först och främst är det en serieskapare som utan tvekan påverkat statistiken mer än någon annan i år: Lina Neidestam som står bakom serierna Maran och Zelda. I alla kategorier dyker de upp, både i populära inlägg, söktermer, och refererare. Och inte mig emot för det är riktigt bra serier, och jag ser fram mot Zelda 2 som ska dyka upp riktigt snart nu!

Men, till siffrorna:

• Antal inlägg: 126. Färre än förra året och det är jag inte förvånad över ; det har blivit mycket böcker och tv-serier i år också som har tagit tid från det ack så viktiga serieläsandet Men jag är ändå nöjd med 2-3 inlägg / vecka.
• Mest lästa inlägg: Kross-seger av Neidestam där både Maran-inlägget och Zelda-inlägget (från 2009!) hade dubbelt så många läsare som trean i statistiken, inlägget om den nya för året tidningen Utopi. Efter dem kommer några äldre inlägg som också fortsätter att attrahera en stadig ström av läsare: Linda och Valentin, Battle Pope, och inlägget om hur det är att läsa serier på en iPad. Sen är det några nyare serier som dragit (Umbra, Svart tomtebloss), och sen ytterligare några perenna favoriter (Maka-Maka, Phoebe Zeit-Geist).
• Antal kommentarer: 198. Den enda siffran som gått neråt jämfört med förra året. Snyft. Å andra sidan är det en del väldigt bra kommentarer så det väger ju upp!
• Mesta söktermer: De populäraste inläggen återspeglas här. Med andra ord, en drös varianter på Lina Neidestam, Maran, Zelda, tillsammans med några ensamma huldror, dominerar, följda av Linda och Valentin osv. De enda söktermer som kommer relativt högt upp utan ett motsvarande inlägg är Fantomen och Spirou; en del gamla klassiska serier är helt klart fortfarande populära.
• Oväntade söktermer: Om den inte redan hade dykt förra året så skulle ”intimrakning” definitivt komma med här, men nu har jag förlikat mig med att sökningar på den termen hamnar här ibland. Stackars sökare! Annars var det ingenting som stack ut, även om jag fortfarande undrar om en person som söker på termer som ”home”, ”battle”, ”rolig”, eller ”spekulativ” blir tillfredsställd med att hamna på den här bloggen. Och hur långt ner i ett sökresultat måste man egentligen gå för att få en länk hit när man söker på så allmänna termer?!?
• Mesta refererare (bortsett från sökningar på Google, Bing o dyl): Liksom förra året kom det flest läsare hit från Serieforum. Men sen har det ändrat sig en smula, för istället för andra seriebloggar så är det Facebook som seglat upp som tvåa, följt av WordPress (som listar inlägg från olika WordPress-bloggar på sin hemsida). Så det sociala internätet har nått hit också. Sen följer andra bloggar, förutom att Neidestam givetvis dyker upp även i den här kategorin: Intervjun med Neidestam i DN apropå Maran har lett till totalt 135 läsningar av min recension.
• Sist men inte minst, totalt antal läsningar: 29,285. Så ökningen av antalet visningar går fortsatt uppåt, med 11,317 det första året följt av 19,398 det andra. Yay! Och ett stort tack till Lina Neidestam who helped make it happen

Eftersom post är så himla dyrt så är jag rädd att det bara funkar om man plockar upp dem här i Stockholm; sorry om någon annan är intresserad!

Så:

• 20th Century Boys 17 & 18: De senaste delarna av Urasawas utmärkta sf-thriller. Tyvärr antagligen rätt obegriplig om man inte läst de tidigare delarna för Urasawa gillar komplicerade intriger. Läs mer om vad jag tycker om honom här.
• Cross Games 5: Mitsuru Adachis sedvanliga blandning av sport och romantik fortsätter. Jag har skrivit om honom flera gånger tidigare och han är värd att läsa, även om hans serier inte ser speciellt flashiga ut vid första anblicken.
• Heavy Metal Jan 2012: Tja, det är den moderna HM som jag inte är så förtjust i normalt, men som jag fortfarande prenumererar på eftersom det är såpass billigt. Och just det här numret är inte alltför pjåkigt, med första delen av en ny serie, Wisher, som huvudnummer, som faktiskt går att både läsa och titta på utan att bli deprimerad. Inget storverk, men trots allt Tillsammans med första delen av en ny Bilal-serie och en serie av Mark Wheatley är det här så bra som HM kan bli nuförtiden.
• The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists: Seths senaste, recenserad här.

Och vad tusan, jag listar några gamla böcker som jag inte heller behöver längre; förhoppningsvis finns det någon som vill prova på någon av de här titlarna:

• Starman – Sins of the Father: Första TP:n med James Robinsons av en del hyllade nostalgiska superhjälteserie. Jag tyckte den var helt OK men inte fantastisk när jag läste den i den nya Omnibus-utgåvan; det här är alltså första boken i den vanliga ursprungliga TP-utgåvan som passar bra om man vill se vad det är för en serie.
• Heavy Metal May 2007: Låt mig säga så här: Det här är inte så bra som HM kan vara nuförtiden…
• Epileptic 1: David Bs mest hyllade verk. Skälet till att jag ger bort den här boken är för att det är den första, icke-kompletta amerikanska utgåvan, inte den som kom senare och som också innehåller den sista delen. Det är inte min favorit av David Bs serier men den är ändå riktigt bra, och för den som inte läst någonting av honom är det här ett utmärkt ställe att se vad man tycker.
• Mixxzine 2-2,2-3,2-4: Amerikansk manga-antologi som jag uppriktigt sagt varken vet varför jag har eller hur den är. Ser ärligt talat inte så rolig ut men vad tusan, jag kan ha fel!
• Castle Waiting – The Lucky Road & The Curse of Brambley Bridge: Två album som samlar starten av Linda Medleys utmärkta fantasy-serie. Jag tyckte så bra om serien att jag köpte de nyare inbundna Fantagraphics-böckerna istället, men på samma sätt som med Epileptic- och Starman-böckerna ovan så är det här ett bra sätt att se vad man tycker om serien själv.

Så, först till kvarn, antingen genom inlägg här eller mail till swigzell (at) gmail.com; jag stryker titlar här allteftersom.

Och om ingen vill ha något så får jag väl knata till Myrorna med dem

• Svensk dramadokumentär
• Ursprungligen publicerad 1996-2008
• Tidningen med serien ifråga har en upplaga ungefär lika stor som Fantomen
• Samlad utgåva i 10 volymer i färg, totalt ungefär 1,000 sidor, mellan åren 2006-2010

Jag skulle inte ha vetat vilken serie det handlar om för några månader sedan, men tack vare min kompis Sandra som talat sig varm för den skaffade jag böckerna och läste dem, med nöje. Samtidigt som det är lite pinsamt att jag inte visste att serien fanns verkar jag befinna mig i gott sällskap, för när jag försökte få tag på böckerna visade det sig att volym 2, 7 och 8 är slut på förlaget, varpå jag gav mig ut att leta efter dem i seriebutikerna här i Stockholm.

Ingen av de fem seriebutiker jag besökte visste ens om att serien existerade.

Så givetvis hade ingen av dem hade en enda volym inne, vare sig av de som är slut eller de som fortfarande finns att beställa. En av dem sade sig eventuellt känna igen namnet på serien, men sa också att serien inte hade funnits på många år och att några album hade de aldrig hört talas om.

Kanske beror seriebutikernas okunskap på att även Grand Ocean, den svenska seriedistributören, inte heller för böckerna. Eller så kan felet ligga ännu längre tillbaka, nämligen att förlaget bakom böckerna, Egmont, inte marknadsför dem tillsammans med de andra serierna de ger ut. Men oavsett vilket känns det ärligt talat ganska oprofessionellt av framförallt seriebutikerna och Grand Ocean: De har som yrke att sälja serier, men har uppenbarligen helt missat den här, trots att den uppenbarligen säljer bra (med tanke på de 10 böckerna som kom ut i ganska rask takt, och där dessutom några sålt slut). Lite mer intresse för serier och nyfikenhet på vad som finns skulle jag vilja se; om inte så är det kanske inte helt konstigt att internetförsäljningen riskerar att slå ut butikerna. För om inte jag, som verkligen gillar serier och läser en hel del, kan få hjälp av specialistbutikerna med att hitta nya och för mig okända serier, varför ska jag då besöka dem?

Alltnog, dags att tala om vad det är för serie: Stallgänget på Tuva, skriven och tecknad av Lena Furberg, ursprungligen publicerad i Min Häst.

Precis som namnet säger handlar det om stallet Tuva, hästarna där, och deras ägarinnor/ägare. Stallet finns på riktigt, utanför Skellefteå, och de som är med i serien finns också på riktigt. Det är historier om nya hästar, knepiga hästar, sjuka hästar, och underbara hästar. Eftersom serien utspelar sig under så många år dyker nya föl upp, växer till sig, medan andra dör. Det är helt enkelt en skildring av det dagliga livet i ett stall, med alla dess glädjeämnen och sorger, kamratskapen i stallet, men framförallt kärleken till hästar.

Det är egentligen en rätt udda serie för dramadokumentärer är inte det vanligaste i serievärlden. Humor, allvar och mindre äventyr finns det, men bara i samma mån som i livet i allmänhet. Så det är inte alls överraskande att det fungerar mycket bra som serie enligt mig; jag har sedan länge insett att det finns genrer som jag har föga överseende med i textformat (som (själv)biografier, faktaböcker, mm) men som jag uppskattar i serieversion. Det beror för min del på att utförandet i sig introducerar variation i det som annars riskerar att bli alltför tradigt. Som med Stallgänget på Tuva: Som exempelvis noveller tror jag att jag hade tröttnat ganska fort på berättelserna, men som serier plöjde jag glatt alla volymerna jag fick tag på (2:an lånade jag av Sandra, men nummer 7 & 8 saknar jag fortfarande, så om någon råkar ha extra examplar av 2,7,8 får ni gärna höra av er ).

En tidig sida, från första boken

Det krävs förstås att serieskaparen är duktig och det är Furberg definitivt. Teckningarna ändrar sig ganska rejält över tiden, med en lite striktare och mer realistisk stil i början till en mjukare och ledigare stil mot slutet, men den är alltigenom underhållande. Och jag gillar definitivt att Furberg håller på realismen i manuset och undviker det melodramatiska: Även med gulliga hästar kan man ha otur och bli tvungen att avliva dem (kom ihåg att det är en dokumentärserie). Precis som de hästintresserade jag känt är det givetvis mycket känslor med i bilden när en häst blir sjuk och kanske måste avlivas, men i grunden har det varit personer som undvikit alltför mycket pjåsk eftersom det helt enkelt inte fungerar. När man är ansvarig helt själv för ett stort djur med allt vad det innebär av mockande, geggiga sjukdomar, betäckning och annat mycket handgripligt fysiskt så kan man helt enkelt inte vara alltför romantiserande.

Så en klart trevlig serie som är alldeles utmärkt för framförallt hästintresserade (men även andra!) barn och ungdomar.

En sen sida, från sista boken

Men för att avsluta med att anknyta till det jag började med: Varför är Stallgänget på Tuva så ignorerad av seriebutikerna? Svaret kan förstås vara att det beror på flera olika saker men själv misstänker jag att det handlar om att läsarna är ”fel” sorts läsare. Att de antagligen huvudsakligen är barn/ungdomar är inget problem, men de är dels flickor, dels hästintresserade.

Problemet med hästintresset är inte unikt för serier; se bara på hur många kommuner som glatt spenderar miljoner på att understödja den lokala ishockeyföreningen med nya arenor, men så fort som det nämns att man kanske skulle satsa på exempelvis ridstall också så sparkas det bakut. Ridintresse är inte normalt, så varför skulle kommunen sponsra sådant? Typ.

Problemet att de serier som huvudsakligen läses av flickor ignoreras är tyvärr inte någon nyhet. Om vi går tillbaka i tiden så kan man ju nämna Starlet i Sverige som i princip aldrig omnämns när man diskuterar serier (och som om man kollar på seriekatalogen.se och bortser från det allra första numret, så har alla nummer av tidningen från starten 1966 fram till nedläggningen 1994 exakt samma pris). I USA kan man se samma fenomen, där romantik-tidningarna från 60- och 70-talet ses som avvikelser och inte en del av seriernas huvudfåra, trots bitvis utmärkta försäljningssiffror. Eller om man ser på mer nutida fenomen finns ju manga som i mångt och mycket ignoreras av den ”vanliga” serievärlden och som i väst numera läses av huvudsakligen flickor.

Det är sorgligt att se hur det ibland klagas i seriebranschen på att flickor inte läser serier, medan det samtidigt finns en hel del serier som faktiskt både säljs och läses. Men det är ju gubevars inte trikåklädda hjältar som pucklar på andra trikåer, så då räknas det ju inte

Det är nu nästan på dagen 3 år sedan jag började skriva här; 28 december 2008 för att vara exakt, och det här är alltså mitt 500:e inlägg. Får jag vara så egocentrerad att jag släpper ur mig ett litet Yay?

Därför tycker jag att det är dags att skriva om en serie som jag hittills bara nämnt i förbifarten, men som nog är den serie som påverkat mig mest, känslomässigt, genom alla år: Maison Ikkoku av Rumiko Takahashi. Det blir nog inte så mycket en recension utan mer en reflektion av min relation till serien, m a o hur jag läste och upplevde den, men det tycker jag att jag kan tillåta mig i dagens jubileumsinlägg. Och SPOILERS galore, så de som inte vill veta mer om vad som händer i MI borde nog inte läsa mer nu.

Maison Ikkoku började komma ut på engelska 1992 och på den tiden var det vanligt serietidningsformat som gällde för manga i USA, med en månatlig utgivning där varje nummer vanligen innehöll två episoder av serien. Det kom inte ut så mycket manga på engelska då, och jag gillade Takahashis Lum som redan tidigare getts ut, så att jag åtminstone skulle prova på att läsa den var självklart.

Men vad jag inte räknat med var hur bra serien var. Det tar ett tag innan den helt hittar rätt, precis som ofta är fallet med långkörare vare sig det gäller serier, tv-serier eller någonting annat; Takahashis teckningar ser radikalt annorlunda ut i början mot vad de gör efter ett litet tag, och hennes manus blir också mer genuint intressant och gripande.

Yusaku & Kyoko från den första episoden

För från att vara en visserligen väldigt rolig men ändå trivial romantisk komedi med samma typ av humor som i Lum och teckningar som också är medvetet komiska utvecklar sig MI efterhand till att bli en serie för vuxna istället för för tonåringar. Personerna växer upp tillsammans med serien själv, om man kan säga så. Och det som gör att serien fungerade så fantastiskt bra för mig hänger ihop med den här utvecklingen.

Yusaku & Kyoko från den sista episoden

Från början publicerades MI i en japansk tidning med målgruppen män i 20-25-årsåldern (så det passade också in på mig), med en varannan-veckas utgivningstakt. Takahashis genidrag var att låta personerna åldras i samma takt som serien kom ut. Yusaku Godai, den manliga huvudrollsinnehavaren, är i början en omogen yngling runt 20 år gammal som kämpar med inträdesprovet till universitet. Han flyttar in i pensionatet Maison Ikkoku som drivs av Kyoko Otonashi, en några år äldre kvinna men redan änka. Yusaku faller som en fura för Kyoko, men hon är mer tveksam: Hennes tidigare man Soichiro var äldre än henne och uppenbarligen en mycket stabil person, medan Yusaku som sagt inte bara är yngre utan också mycket fladdrig.

Men allteftersom åren går mognar Yusaku, medan Kyoko själv blir mindre sträng och mjukare i sin framtoning. Det är en långsam process men mycket tydlig, och att som jag få läsa den i samma takt som den ursprungligen publicerades (dvs 2 episoder / månad) gjorde definitivt sitt till. Dessutom var utgivning tajmad med de riktiga årstiderna: Varje nyår i verkligheten motsvarades av ett nyårsfirande i serien, och både jag som läsare och seriens människor var ett år äldre än sist.

Även om serien blev allvarligare så innebar det inte att humorn försvann; tvärtom blev den bara roligare med tiden. Vad Takahashi gjorde var att hon tydligt visade att det var allvar för Yusaku och Kyoko, oavsett det som pågick runtom dem. Men den grundläggande komedin övergavs aldrig, och de seriösa delarna avslutade aldrig en episod. Istället avslutades sådana episoder alltid med en liten komisk knorr.

Utom i en enda sekvens, i det serieögonblick som nog är min allra starkaste läsupplevelse, alla kategorier. Efter sju år, efter att ha genomlevt betydligt fler än åtta bedrövelser, när alla yttre och inre komplikationer slutligen är avfärdade (andra potentiella flick/pojkvänner är säkert undanstuvade, både Yusaku och Kyoko har sagt att de älskar varandra), när Kyoko slutligen vill ta steget till ett förhållande med Yusaku, när de tar in på ett kärlekshotell, så gör de det mest för att Kyoko inte längre orkar med ovissheten och osäkerheten. Hon älskar Yusaku, inte tu tal om det, men alla missförstånd som uppstått under åren gör att hon egentligen bara vill slippa tänka på dem.

Och därför, när de ska älska med varandra, fungerar det inte.

Glädjen saknas hos Kyoko vilket Yusaku förstås märker, och själv ser han Soichiro framfrö sig som ett spöke, någon som han tvivlar på att han egentligen kan konkurrera med. Istället känner han sig som ett dåligt substitut för den som Kyoko egentligen älskar. Och episoden slutar här, utan knorr, bara med en mycket sorglig stämning efter ett misslyckat försök till samlag. Att vänta en månad på nästa nummer var inte roligt, det kan jag lova. Det var som om en gammal vän plötsligt sparkat mig i magen. Var var den godmodiga tonen som skulle avsluta alla episoder, egentligen? Och hur skulle det gå nu?

I nästföljande episoder visar sen Takahashi hur mogen hon själv blivit som serieskapare. Hennes persongalleri är nu oåterkalleligen vuxna, även Yusaku, och de agerar också vuxet. Istället för en långdragen process där de hittar tillbaka till varandra tar de händelsen för vad den var: Ett oundvikligt misslyckande efter ett i princip sjuårigt förspel. De talar ut om det hela, och Kyoko förklarar utan att missförstånd uppstår precis hur hon känner för Yusaku (dvs att hon älskar honom själv, inte för att han liknar Soichiro vilket han verkligen inte gör), och nästa försök går mycket bättre.

Förutom att ha hanterat den här vändpunkten oerhört skickligt avslutar Takahashi serien med samma höga kvalité. När de nu äntligen har hittat varandra blir det inga fler missförstånd som hotar att bryta upp idyllen; giftermålet nalkas utan vare sig stress eller långdragenhet, och serien avrundas sedan i exakt rätt ögonblick. Det är en hundraprocentig avslutning och det är inte precis varje dag någon åstadkommer någonting sådant.

Jag läser om MI kanske en gång per år, och varje gång jag gjort det går jag runt i en liten mini-dvala några dagar efteråt. Förutom huvudhistorien med Yusaku och Kyoko finns det andra personer vars öden engagerar, och Takahashi är en mästare på att skildra den lite lätt melankoliska men inte olyckliga känslan när någon man en gång älskat gått vidare och blivit lycklig med någon annan. Efter att ha läst den så många gånger påverkar Maison Ikkoku mig fortfarande nästan lika mycket som den första gången, och det är en mycket lycklig liten dvala jag befinner mig i.

Jag tvivlar på att någon som läser serien nu, då man kan läsa alla böckerna i ett svep istället för utdragen över sju år, kommer att bli påverkad riktigt lika starkt (jag menar, jag får små tårar i ägonen bara av att skriva om Maison Ikkoku just nu…), men även om den av olika anledningar passade mig perfekt så skulle jag ändå säga att den även mer objektivt sett är en av de allra bästa serierna som har gjorts. Visst, man kan beskriva den som en romantisk såpakomedi om man vill, men det är ju inget fel på sådana om de är bra.

Härnäst: Inlägg 501, om den svenska serien som serie-Sverige ignorerat.

PS. Egentligen skulle jag nog haft med någon sida mer åt det komiska hållet eftersom det är det som är det vanligaste i MI, men eftersom så mycket av humorn bygger på personligheterna så går det inte riktigt att visa upp den med enstaka sidor. Läs serien istället! DS.