Invincible Ultimate Collection 8, innehållande nummer 85-96 av tidningen, dök upp i förrgår så nu är jag lite mer up-to-date vad som hänt i Robert Kirkmans superhjälteuniversum; en liten nackdel att läsa serier i samlade utgåvor är att jag är typ ett halvår ur synk med internet så det gäller att undvika spoilers

Senaste gången jag skrev om Invincible är nästan fyra år sedan och det har hänt en hel del sen den. Vad gäller det som hänt i serien är det rätt meningslöst att gå igenom det eftersom Kirkman älskar att ha mängder av subplotter igång samtidigt och stora inslag av såpopera. Vare nog sagt att kriget mot Viltrum avklarats, Invincible drabbats av samvetskval vad gäller nyttan med superhjältar, Invincibles pappa definitivt rehabiliterats, Allen blivit ledare av galaxen, Oliver nu är vuxen, Atom Eve jobbar på med sin hyr-en-superhjälte-firma, Dinosaur förstör Las Vegas, Rex Robot och Monster Girl tillbringat några sekel i en annan dimension, …

Massa folk, ingen Invincible (förutom den (säkerligen temporära) ”nya” Invincible)

Så en massa saker har hänt, och ärligt talat är det ett problem med serien. När den började kändes den uppfriskande med sin rättframma berättarstil och en träffsäker ton när det gällde hur det verkligen skulle vara att en dag som tonåring vakna upp och i princip var Stålmannen. Tillsammans med de lika raka och klara linjerna i teckningen var det ungefär så långt man kunde komma från den alldeles för vanliga dark-and-gritty-stil som dominerat vad gäller superhjältar.

Men allteftersom tiden gått så börjar jag misströsta en smula vad gäller Kirkmans kvalitéer som författare. Av det jag läst av honom så är det tre serier som varit bra: Invincible, The Walking Dead och Battle Pope. Ju fler av hans övriga serier jag läst desto mer övertygad blir jag att dessa tre är undantagen, och det intressanta är att de alla tre är bland det första han skrev. Också relevant är att båda långkörarna (BP är en liten bagatell, men en väldigt roande sådan ) båda har problem med mitt intresse i längden. TWD håller fortfarande en hög kvalité men det börjas kännas oroande med en del déjà vu-känslor mot slutet som jag tror det behövs riktiga förändringar för att bekämpa, medan Invincible nu lider mycket av att Kirkman försöker trycka in en hel superhjältevärld i en enda serie, där den här senaste samlingen spenderar alldeles för mycket tid på väldigt irrelevanta bihandlingar om Tech Jacket, Rex Robot med flera.

Det grundläggande problemet är nog att Kirkman i grunden är ett fan uppväxt på en stadig diet av superhjältar och att hans serier inte riktigt kunnat frigöra sig från den bakgrunden. Det fungerade bra i Invincible till en början när han lyckades förmedla wow-känslan hos Invincible när han börjar sin karriär; mindre bra i exempelvis The Astounding Wolf-Man när det känns som om jag läser en rätt omogen 13-årings version av hur en cool serie ska vara. Men i längden räcker inte den entusiasmen till och när Kirkman försöker vara mer seriös klarar han inte riktigt av det, och han kan inte heller hantera såpopera-inslagen så bra som jag skulle kunna önska (om man jämför med de riktiga mästarna på det här inom seriemediet så håller Kirkman liv i sina olika trådar alltför länge och han kan aldrig avsluta dem; om en utomjordisk ras invaderar Jorden så kan man garanterat räkna med att en av dem överlever för att kunna upprepa försöket senare). TWD klarar sig som sagt bättre men det är också en serie som ligger längre från mittfåran vad gäller amerikanska serier så de serieklichéer som annars tenderar att dränka Kirkmans serier efter ett tag (på ett mindre bra sätt alltså) saknas.

Extremt blodig är Invincible fortfarande

Det blev lite mer kritiskt än jag tänkt mig när jag började skriva, det här. Teckningarna är fortfarande väldigt trevliga att titta på, men faktum är att ju mer jag läser av Kirkman desto mer begränsad känns han som författare; Invincible känns numera som om samma historier dragits gång på gång på gång, och jag misstänker att Kirkman själv har problem med motivationen med tanke på att han spenderar så mycket mer tid på karaktärer som är betydligt mindre intressanta (Tech Jacket, I’m looking at you!). De sisådär 50 första numren av tidningen är bra, riktigt bra till och med, men numera känns det måttligt spännande att läsa nya nummer. Jag kommer fortsätta ett tag till för jag har fortfarande småtrevligt: Ni vet hur det är med gamla bekanta, det är mysigt att se hur de har det nu även om man växt isär.

En svensk debutbok handlar det om idag; utgivningen av svenska originalserier har ärligt talat varit ganska livlig de senaste åren, och det flesta har definitivt haft sina poänger. Så också Nattbarn av Hanna Gustavsson som handlar om 14-åringen Ingrid, precis på gränsen till att bli vuxen och därmed sökande efter en identitet. Sex är intressant men inte helt okomplicerat (Hetero/bi/homo/X? Vad göra om det blir allvar? Får ens ensamstående mamma skaffa pojkvän?); vänskap likaså, åtminstone när det gäller människor som är vuxnare till åren, men kanske inte mentalt.

Det är alltså inte så konstigt att när den vuxne mannen Bosse börjar prata med henne som om hon också vore vuxen så är det väldigt lockande men samtidigt farligt; inte för att hon egentligen är kär i honom men att slippa bli behandlad som ett barn är attraktivt.

Men även om historien med Bosse står för den yttre handlingen i Nattbarn är det en one woman show: Ingrid och hennes tonårsaktiga låtmigvaraifred-beteende mot mamman (som hon ändå tycker om), Ingrids integritet när hon faktiskt har koll på relationen med Bosse trots att den vore nog så knepig att kontrollera för vem som helst, oavsett ålder, att hon inte mår sämre av de små pikar som är en del av hennes vardag från alla möjliga håll. Kort sagt, Ingrid som står ut och som säkert kommer klara sig finfint även om det kan vara jobbigt just nu.

Nattbarn lyckas fånga en bild av en ung människa idag, utan att någonsin inta ett von oben-perspektiv, något som det funnits fler bra exempel på i svenska serier jag skrivit om förut, som till exempel Vi håller på med en viktig grej & Frances. Sen måste jag nog erkänna att teckningarna inte riktigt är i min stil där människorna för mig känns som om huvuden, ansikten och kroppar inte riktigt passar ihop. Men å andra sidan gillar jag verkligen vissa detaljer, som munnarna där en minimal förändring kan rymma en ocean av känslor.

Allt i allt en serie som jag helhjärtat kan rekommendera om man uppskattar vardagsrealism och inträngande personlighetsskildringar; att sen det kanske inte är min personliga favoritgenre är en helt annan sak och det ska inte hindra mig från att säga att det här är en bra serie och en med beröm godkänd bokdebut

De scanlations jag laddar ner är oftast lite äldre serier, sådana som det inte verkar troligt att de någonsin kommer översättas officiellt till ett språk jag behärskar. Men ibland slinker det ner något nyare eftersom jag ibland inte har en susning om vad det är för serie, förutom att den ser intressant ut av det jag kan se innan nedladdning. Case in point: Kairos, första boken i en svit om tre (om jag förstått det hela rätt), skriven och tecknad av Ulysse Malassagne. Fannet (vad tusan är singular bestämd form av fans?!?) som översatt serien hade en sida med som exempel och den såg väldigt lovande ut så jag chansade.

Och det visade sig vara en absolut fullträff! Kairos (googla för vad ordet ”kairos” betyder, det är ett intressant ord) är väldigt bra; jag kan inte kalla den lovande eftersom den är bättre än så, trots att jag bara läst första delen. Här följer de första fyra sidorna:

Nills och Anaëlle är ett par men de har lite olika framtidsplaner: Nills vill planera för ett liv tillsammans medan Anaëlle inte tycker om att lova saker man kanske inte kan hålla. Så långt ett relationsdrama i miniatyr men den första natten händer någonting. Nills kan inte sova och tar en promenad men när han kommer tillbaka är underliga saker på gång:

Sen bär det iväg på äventyr och vad som egentligen pågår lär visa sig i de efterföljande böckerna.

Handlingen är inte alls dum i sig men det som verkligen gör serien bra är Malassagnes teckningar och känsla för rytm och detaljer. När jag försökte ta reda på någonting om Malassagnes bakgrund hittade jag mycket lite: Det här är den första serien han (tror jag, Ulysse låter som ett mansnamn) gett ut men innan dess har han jobbat med animation. Att ahn influerats av Hayao Miyazaki är hur tydligt som helst, både i teckningarna som påminner en hel del i figurteckning, rörelsemönster och färgläggning om hur Miyazakis skisser och målningar till filmerna brukar se ut, men minst lika mycket märks det i just hur han bygger upp seriesidorna och scenerna, med växelspelet mellan långa sekvenser i mycket maklig takt utan ord och extremt snabba scener fyllda med action.

Därmed inte sagt att Malassagne bara är en kopia av Miyazaki i serieform istället för animation, bara att han tveklöst har sett filmerna, och sämre inspirationskällor kan man sannerligen ha

Och det där med inledningen, om hur scanlations ofta är lite äldre serier? Den här kom ut i Frankrike för ungefär tre veckor sedan… Med andra ord, chansen finns att något förlag snappar upp den för översättning vilket skulle göra mig mycket glad; jag tycker att den borde passa utmärkt både i exempelvis First Seconds utgivning, eller varför inte Humanoids som nuförtiden har en del mer udda serier i sin katalog.

Efter några riktigt bra serier tänkte jag som omväxling skriva några ord om en bottenlöst usel, bara så att ni förstår att jag inte tycker om allt i serieväg: Star Trek: The Next Generation / Doctor Who – Assimilation², för att uppge den fullständiga officiella titeln. Jag är inte söker på vem som svarar för den sämsta insatsen, Scott Tipton/David Tipton/Tony Lee som står för manus eller J K Woodward som tecknat, men jag kan inte precis säga att manus-trion motsäger ordspråket om kockar & soppa.

Men till saken: Jag tycker ST: TNG är den klart bästa av Star Trek-serierna på TV, och Doctor Who har jag med glädje följt i rutan sedan omstarten 2005. Så som tv-serier fungerar de alldeles utmärkt men nu gäller det alltså serietidningar, plus att två universa nu ska samsas i ett…

Om man har läst några andra sådana här crossovers så kommer man inte bli det minsta förvånad över den här: En avsides liggande planet i Federationen invaderas en dag av borger (eller vad nu borgs heter på svenska), en cyborg-organism som sedan länge är känd i Star Treks universum. Men den här gången har de någonting nytt med sig, en annan cyborg-ras som till borgernas motto ”Resistance is futile” adderar sitt egna ”Delete!”…

Sen blir kapten Picard inblandad, en blå telefonkiosk dyker upp i Enterprises holodeck, två män med mycket stora egon konfronteras, för att slutligen acceptera och respektera varandra, allt presenterat med en mycket styltig dialog. Överraskande? Ungefär lika mycket som att jag stod utomhus och frös häromkvällen på valborg.

Så om handlingen är den typiska för crossovers, hur var det då med teckningarna?

De är precis lika typiska de med, vilket innebär att det finns någon slags grundläggande trist halvkompetens som paras ihop med kravet på att personerna ska vara lätt igenkännliga från TV. Resultatet blir givetvis att det ser ut som en serie som befolkas av stela dockor, där ansiktena kopierats in från stillbilder från respektive tv-serie.

Som ren konsumentupplysning till fansen ska jag säga att 1) det är Matt Smith med Amy & Rory Pond som följeslagare vi får se, och att 2) i en tillbakablick får vi se att också kapten Kirk stött på doktorn, då givetvis i form av Tom Baker.

Men glöm konsumentupplysningen; det spelar ingen roll hur stort fan man är av vare sig ST: TNG eller Doctor Who för den här serien är 8 nummer av rent skräp. Om nu någon trodde något annat

Jag håller inte alltid så bra ordning på vilka pågående serier jag följer och som jag därför behöver beställa när det kommit ut en ny samling. Speciellt knepigt är det med serier som jag kanske inte läser varje volym av utan istället väntar på några stycken så att jag kan få en större dos; ibland har jag inte en susning om vilka nummer jag har/inte har, så då får det bli en titt i den gamla databasen

Så när jag höll på att ställa in lite böcker i bokhyllan ramlade jag över mangan Wandering Son av Shimura Takako och insåg att jag bara läst första volymen av den trots att jag hade två till, och att jag dessutom inte hade en aning om det kommit ut fler. Därmed fanns det bara en sak att göra: Läsa serien och sen, om den var bra, kolla om det fanns fler volymer att beställa!

Shuichi är en ung pojke (dvs, en pojke när serien börjar) som trivs bäst klädd i flickkläder, även om han inte vågar erkänna det vare sig för sig själv eller andra. I sin nya skola blir han vän med flickan Yoshino som har det omvända problemet, och trevande börjar de öppna upp sig för varandra. Andra människor blir invigda i deras hemlighet (som den mycket besynnerliga klasskamraten Chiba och den vuxna Yuki, en f.d. man som numera är en kvinna) och allteftersom läcker det ut till familjemedlemmar och skolkamrater vad som pågår.

Är det en komedi om könsförväxlingar à la Ranma ½? En tragedi om ångestladdade tonåringar?

Ingetdera, egentligen. Wandering Son är rolig/charmig så att det förslår, men det är också gott om oro, funderingar över jaget, småmobbning i skolan, och allt annat som kan följa i spåret av en kris över sin könsidentitet. Shimuras skildring av HBT-personer är alltigenom känslig och hoppar på intet sätt över problemen för Shuichi och Yoshino, men serien är samtidigt full av accepterande personer och några riktigt uppslitande bråk där såren blir kvar får vi aldrig se; däremot antyds det att Yuki råkat ut för det med föräldrar som inte accepterar henne, men (hittills) har S & Y klarat sig. Jag är inte alls säker på att det kommer fortsätta så eftersom Wandering Son är en serie avsedd för en vuxen publik, med tanke på tidningen den ursprungligen publicerades i, så den som läser får se hur det kommer gå.

Visst är det HBT-frågorna som står i centrum men om det var allt skulle det bara vara en pamflett; det som gör serien så bra är hur skickligt Shimura visar alla undertryckta känslor med minimala medel, allt som oftast genom vad människorna inte säger och gör snarare än vad de öppet visar. Det finns långa sekvenser ibland helt utan ord som är fullproppade med emotionell handling som är mästerligt genomförda.

Sen bryr jag mig alldeles förskräckligt mycket om alla personerna i serien, inte bara huvudpersonerna, och jag älskar hur nyansrik Shimura är. Ta till exempel hur de som får reda på Shuichis hemlighet reagerar: Chiba är hundraprocentigt OK med det och rör inte ett ögonbryn; Shuichis storasyster Maho är intellektuellt beredd på att acceptera hennes syskons läggning men utan att någonsin säga någonting är det uppenbart att hon har större problem med det känslomässigt än hon vill medge; hur pojken Seya som blivit kär i Shuichi som flicka kommer reagera långsiktigt efter att fått reda på att Shuichi biologiskt sett är en pojke är jag oerhört nyfiken på att få reda på.

Kort sagt, Wandering Son visade sig vara en förträfflig serie som jag verkligen borde hållit ögonen på bättre; just precis nu efter att aldeles nyligen lagt ifrån mig bok 3 känns det som en av de bästa relationsserierna jag läst, alla kategorier!

Hur var det då med fler volymer? Låt mig säga så här: Jag har lagt in en beställning på bok 4 och 5, och håller nu tummarna för att de kommer ut snart! Fyran är försenad och sägs nu dyka upp i juni, medan femman ska komma senare samma månad (as if!). Vi får väl se, men längtar efter dem gör jag

Shuichi provar för första gången en peruk

The Guardian är en tidning som inte har många serier men de den har är ibland fantastiskt bra, som Posy Simmonds serier Tamara Drewe, Gemma Bovery och de om Weber-familjen. Men det finns andra med, och You’re All Just Jealous of My Jetpack är en nyutkommen bok samlar ihop diverse småserier av Tom Gauld som först publicerades i The Guardian.

Jag fascinerades av Gaulds bok Goliath förra året; den hade en alldeles egen stämning och en lågmäld humor som jag uppskattade mycket, tillsammans med väldigt underfundiga teckningar. Så mina förväntningar var minst sagt höga inför YAJJoMJ, även om det inte handlade om en längre serie

Och det här är riktigt, riktigt bra, faktiskt bland de bästa jag läst i genren (där genren skulle kunna beskrivas som ensides/enrutes strippar utan gemensamma personer/handling). Om än inte varenda stripp är lika rolig skrattade jag till högt alldeles för mig själv väldigt ofta när jag läste den; Gaulds extremt knasiga och irrelevanta infall vad gäller vårt kulturella arv (för det handlar ofta om klassiska romaner, litteratur i allmänhet, film och dylikt) är ständigt förvånande och helt respektlösa.

Gauld gör upp listor av typen ”Elements for a railway murder mystery”; han intervjuar romanpersoner om deras orsakerna till varför de vill hämnas; en myra från Den andalusiska hunden berättar om hur privilegierad hon känner sig som fick springa runt på Buñuels hand. Allt illustrerat på samma kongeniala sätt som Goliath med en stil som känns både gammalmodig och modern på samma gång.

Efter ett tag börjar jag känna igen en del av Gaulds metoder men lustigt nog gör det bara serierna ännu bättre, med en känsla av en mästare som varierar sitt tema (typ Lewis Trondheims serier herrarna O och I). Så en kort recension men en helhjärtad rekommendation: Läs You’re All Just Jealous of My Jetpack och bli lyckligare!

Ok, jag vet att jag skrivit här förut att komiska strippserier inte alltid faller mig i smaken, framförallt inte de i Mort Walkers skola/anda men det finns de jag gillar. Förutom gamla klassiker som Snobben (som är hur rolig som helst när den är som bäst) så uppskattar jag till exempel Pondus och Rocky bland nyare (nåja) varianter. För mig måste en sådan serie ha tillräckligt hög kvot av ”roliga” strippar, dvs sådana som jag tycker lyckas: Alla strippar kan inte vara bra, förutom då mästerverk som Snobben under storhetstiden, men tillräckligt många måste vara det. Alternativt så kan serien leva på ett gott humör snarare än en slutpoäng i varje ruta, förstås. Mort Walkers funkar nästan aldrig för mig på något sätt -> away they go, osv!

Så med den lilla inledningen ska jag skriva lite om Malin Svedjeholms Plåstra, en strippserie som funnits i ungefär 15 år men som först nu kommit ut med sin första samling.

Jag kommer inte ihåg var jag först såg serien; det kan ha varit i Pondus-tidningen eller möjligen Larson! för Plåstra har synts till på ganska många ställen genom åren. Det jag däremot minns är att jag gillade den med schvung i teckningarna och ett friskt humör som lyste upp varenda stripp, även de där skämtet inte riktigt klickade för min del. Sen såg jag inte till den på flera år förrän boken dök upp på SIS häromveckan, och då var den ett självklart köp; jag har faktiskt funderat lite lätt någon gång på vad som hände med serien

Och serien var som jag mindes och hoppades, med ett ruskigt gott humör som gjorde att jag hade både kul och trevligt boken igenom. Teckningarna är kanske inte alltid hundraprocentigt säkra men det spelar mycket liten roll för en serie som Plåstra där den redan nämnda energin närmast förstärks av att det känts som om teckningarna snarast kastats ner på pappret istället för att under yl och tandagnisslan ha värkts fram. Kort sagt, teckningar och manus passar bra ihop!

För den som undrar vad Plåstra handlar om är det lätt: Den handlar om tjejen Plåstra som går på gymnasiet (i slutet av boken tar hon dock studenten) och hennes kompisar. Skola, familj, vänner, kärlek, lättsammare fall av tonårsångest (jag gillar hur Plåstra ser så typiskt tonårsaktigt otymplig ut ibland) i en salig röra, helt enkelt.

Så halleluja, en bra komisk strippserie som dessutom är svensk och som passar alldeles utmärkt att läsa i större mängd eftersom så mycket av seriens charm beror på dess stämning. Det är inte varje dag det kommer ut böcker med sådant kan jag lova

Precis som på förra SIS blev det ett nytt Hilda-album för mig: Hilda and the Bird Parade, skriven och tecknad av Luke Pearson.

Sen hon sist sågs till i Hilda and the Midnight Giant har hon  flyttat till stan; hon vantrivs eftersom hon saknar naturen och alla oknytt hon umgicks med där och dessutom känner hon inga av barnen, något som kommer bli svårt att ändra på eftersom hennes mamma är orolig för hur hon ska klara sig och därför vägrar släppa ut henne på egen hand.

Så Hilda sitter hemma och surar men när hennes klasskamrater ändå tittar förbi för att fråga om hon får komma ut och leka tar hon chansen att gå på upptäcktsfärd i staden. De andra barnen lämnar henne när hon i sann Hilda-anda tar sig an en konstig fågel med minnesförlust och tillsammans med denne går (fågeln har också glömt hur man flyger) hon runt i stan för att försöka hitta hem.

Jag gillar verkligen Hilda-böckerna. Hilda själv är ett litet fynd som huvudperson med sin blandning av energi, nyfikenhet, medkänsla och ofta småtrumpna humör. Pearsons teckningar är också underbara att titta på och har en mycket egen färgskala, och som alla andra Nobrow-böcker är den väldigt trevlig att hålla i handen och känna på. Det jag saknar en smula i HatBP är alla fantasifulla väsen som de tidigare böckerna kryllade av. Visst finns det underliga djur även här, som salt-lejonen, men stadsmiljön begränsar möjligheterna vad den saken anbelangar.

Att historien i HatBP är mer fokuserad än i de tidigare böckerna är både bra och dåligt. Det som är bra är att jag kommer ihåg handlingen bättre; jag älskar de tidigare böckerna men framförallt Hildafolk har jag helt glömt bort vad som händer i. Jag kommer ihåg stämningen och miljön men det är allt. Handlingen i HatBP skulle jag tro att jag kan redogöra för utan problem om ett år eller två. Men å andra sidan är jag väldigt förtjust i (bra) serier som vinglar hit och dit i ett charmerande kaos, som Hildafolk eller de flesta serierna av Trondheim och Sfar.

Men mina små kritiska invändningar till trots så ska man givetvis läsa Hilda and the Bird Parade om man gillade de två första böckerna om Hilda, eller för den delen om man vill läsa en riktigt bra modern serie som visserligen är avsedd för barn men som vuxna med det rätta humöret kan läsa med precis lika stor behållning

På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma  logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.

Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig Mer av Palmborg finns här.

Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.

De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.

Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana Mer om 1000 ögon finns här.

Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?

Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^

Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.

Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år Mer av Österberg finns här.

Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!

a zine! av Marie Post Riggelsen: Ett danskt fanzine (jag tror jag varierar stavningen på ”fanzine” varje gång jag skriver om det; det här är alltså dagens stavning) som jag köpte för att jag gillade omslagets stil:

Lite ruffigt, säkert och personligt tecknat är innehållet också, och det är en stil som för närvarande är långt ifrån dagens mode där det vanligaste är antingen ”fult” tecknande åt Galago-hållet eller mycket slickt tecknande. Inte för att det är något fel på de två stilarna men det är skoj att se någonting annat också

Serierna själva är typiska fanzineserier där de jag gillade bäst dels var den längre inledande historien om bråkiga teckningar och den kaotiska tresidorshistorien där hubudpersonen plötsligt förvandlas till en mangaversion av sig själv.

Det mesta är på engelska vilket jag tycker är lite synd för även om Riggelses engelska flyter på bra föredrar jag oftast originalspråk när jag kan förstå det, och danska är inte svårt att läsa. Men, ett bra fanzine helt enkelt! Mer av Riggelsen finns här.

Struntprat av Sissel Gustafsson: Inte precis rykande färskt med tanke på att det fanns flera senare nummer av Struntprat men jag köpte och läste det första så det är det jag skriver om

Precis som a zine! är Struntprat väldigt mycket ett fanzine: Serierna är tecknade i väldigt olika stilar, allt från en mycket prydlig linjedriven stil som i den första sagan till en betydligt slängigare i de vardagsnära historierna. Jag tyckte nog att det var de senare som fungerade bäst (och allra bäst var den lilla ordlösa serien Flyt) men det är också för att den typen av berättelser passar så bra i fanzine av den här klassiska typen. Mer av Gustafsson finns här.

Supermarket av Therése Lundin: Ett fanzine av lite annorlunda typ än de tidigare två för här är det en enda serie och i ett fysiskt utförande som är betydligt mer utstuderat, med färgtryck (två stycken, vill säga), bra papper, och till och med inbunden inlaga som bokstavligen är inbunden m h a ett snöre. Jag skulle tro att tidningstryckandet i sig har varit väl så viktigt som innehållet när fanzinet satts ihop, och teckningarna är inte bara normalt färglagda utan färgen används lite mer avancerat än så.

Sen är serien i sig inte heller så dum, med sin slice of life-artade berättelse om huvudpersonen Pias jobb efter studierna. En ny vän, några udda arbetskamrater och så vidare. Det som kanske saknas för att göra den riktigt bra är en knorr, någonting extra, på slutet; nu tar den helt enkelt slut. Men det känns ändå som om hantverket bakom fanzinet är det viktigaste med Supermarket, och det är vackert så.

Så tre stycken fanzine som alla har sina poänger och är väl värda en titt för fanzineläsare, även om ingen av dem var hundraprocentiga fullträffar. Men fanzine är ju till för att pröva sig fram och experimentera

Men nu är det baddags!

Lucius är en arkitekt med problem: Stadens byråkrater är inte intresserade av hans idéer för nya badhus eftersom de är för gammalmodiga och invånarna längtar efter nya upplevelser. Men Lucius har svårt att frigöra sig från stadens 800-åriga traditioner och för att koppla av går han till ett offentligt badhus tillsammans med sin vän Marcus. Väl där får han syn på ett vattenutlopp som han blir nyfiken på och dyker ner under vattnet för att undersöka det närmare och drunknar nästan när sugkraften blir för stor.

När han kommer upp till ytan igen befinner han sig i vad han tror är slavarnas avdelning av badet. Men alla slavarna är av en ras han inte känner igen; besynnerliga plattansikten med än besynnerligare badutrustning som är fascinerande överlägsen den han är van vid…

Varför den romerska ariktekten Lucius hela tiden poppar upp i det moderna Japan när han badar (efter ett kort tag kommer han tillbaka till sin egen tid igen, varje gång) spelar absolut ingen roll för serien. Mari Miyazaki är en fan av antiken och framförallt deras badkultur och därför är det badets alla aspekter som fokus ligger på i hennes serie, ungefär som Måndag hela veckan / Groundhog Day helt struntar i att förklara varför Bill Murray fastnat i sin tidsloop.

Och jag saknar inte alls något trist pseudovetenskapligt dravel; det här är en serie som är rolig att läsa både för att den är så bisarrt nischad (jag menar, om man beskriver det som en serie för badintresserade antikexperter så låter det nog inte så säljande) men också för att det är en bra serie. Den är rolig, framförallt när Lucius applicerar sin romerska uppfattning om seder och bruk på den japanska, med nakentabun och allt annat. Ett plus också för att språkbarriären är total så Lucius kan inte prata med plattansiktena; han måste försöka förstå hur deras bad fungerar så att han kan använda de nya idéerna han får helt utan hjälp av tal.

Det här är en sån där serie som är svårt att säga så värst mycket om förutom att jag hade väldigt trevligt när jag läste den, och dessutom med intressanta kommentarer från Yamazaki till varje kapitel där hon går igenom historiska fakta. Teckningarna är lite stela men det gör mycket lite för humorn kommer fram utan problem. Om den kommer hålla i längden vet jag inte men det märks att Yamazaki också har tänkt på det för redan i volym ett av den amerikanske utgåvan (på japanska finns sex böcker hittills, varav den bok jag alltså läst innehåller de första två) smyger det sig mot slutet in antydningar till en mer ”normal” handling med diverse intriger i Rom där kejsar Hadrianus, Lucius mecenat, har utsett en arvtagare som inte har en helt fullödig karaktär.

Men igen, den här boken är väldigt rakt berättad: Lucius har något oftast badrelaterat problem, typ hur rädda de gamla impopulära privata badhusen, hur hjälpa Hadrianus trupper i Judeen med konvalescensen, hur bli av med sin impotens; Lucius tar ett bad; Lucius hamnar i ett bad i det moderna Japan och får inspiration till lösningen. Alltmedan jag som läsare roas, fascineras av att japanska serier verkligen kan handla om vad som helst, och till och med börjar bry mig lite om Lucius som person

PS. Dagens tack till lästipset går till Staffan@Staffars som nämnde den här mangan för några månader sedan. DS.

PPS. För den som föredrar film framför serier finns det både en kortare anime-serie à sex episoder och en vanlig spelfilm som verkar precis lika egendomlig som serien, åtminstone att döma av trailern:

DS.

Så, efter att ha läst några av de inledande tidningarna klagade jag på Cookes dåliga känsla för serieberättande; fortsatte det, fanns det några bra inslag bland den uppsättning miniserier som ingick, hur var det med själva idén att göra en föreföljare till Watchmen?

Cookes problem tänkte jag faktiskt inte så mycket på efter ett tag. Inte för att det blev bättring på den fronten men det var en så uppriktigt sagt trist och menlös läsning i gemen att sådana detaljer inte spelade så stor roll. Jag är ingen stor älskare av uppföljningar till framgångsrika serier/böcker/filmer men det stora problemet med Before Watchmen är inte att det vanhelgar någon slags helig relik utan bara att det mestadels är undermåliga serier.

Egentligen skulle jag vilja såga dem helt på egna meriter men det går inte för utan Watchmen skulle de här serierna vara helt obegripliga för en läsare; det saknas helt saker som introduktion och presentation av karaktärer och handling eftersom det förutsätts att alla läsare kan originalet på sina fem (tio?) fingrar. Så förutom att de är trista i sig blir jämförelsen med Moore/Gibbons serie oundviklig och tja, det är inte en jämförelse som Before Watchmen klarar av

Men att bara säga ”Dåligt!” är att göra det lätt för mig så jag ska precisera en smula:

• Där Watchmen aldrig egentligen skildrar några superhjälteäventyr och det istället är uppenbart att de som skildras bara är vanliga, ganska taffliga människor i fåniga kläder (med undantag för Manhattan och i viss mån Ozymandias, men inte heller de skildras i bild göra superhjälteaktiga saker) är det i BW gott om slagsmål och annat. För ett tag sen påpekade jag det tråkiga i hur serien Kick-Ass efter den första rätt OK delen snabbt föll in i gamla uttjatade spår där en föregivet ”realistisk” serie förvandlades till en alldeles normal nutida superhjälteserie av det sjaskigare slaget och precis samma sak händer här. Författarna som ska bygga vidare på Moores serie har inte förstått å vilket sätt den var annorlunda och skriver istället samma gamla vanliga serier.
• Man kan givetvis inte låta bli att peta på vad som hände i Watchmen; för att ett sådant här projekt ska bli framgångsrikt måste man såklart tillföra någonting nytt (se nästa punkt) men jag är inte förtjust i att man ändrar vad som egentligen hände i originalverket. Trodde ni att Hollis Masons bok Under the Hood beskrev vad som egentligen hände med The Minutemen? Icke då! Sådana här förändringar i efterhand var inte kul när Asimov öste på med dem i uppföljarna till Stiftelse-trilogin; de var trista när Card gjorde det i de senare böckerna om Ender Wiggin, och samma sak gäller alltså den här gången.
• En hel del av serierna består också i alltför hög grad av att man fyller i mellanrummen mellan rutorna hos Moore/Gibbons, dvs det som förut bestod av någon enstaka ruta ska här skildras i detalj. Vill ni läsa sidor om hur Blake upptäcker vad som försiggår istället för en kort dramatisk beskrivning av samma sak så är det bara att läsa här.
• Serierna har en egendomlig brist på känslomässigt engagerande personer. Efter att originalet lagt en så utmärk grund för människor som jag som läsare bryr mig om, oavsett om de var sympatiska eller inte, borde jag åtminstone känna någonting när jag nu läser mer om samma människor men resultatet är bupkis. Med visst undantag för Silk Spectre och Ozymandias (lite mer om dem här nedanför). 

Det finns mer att kritisera men jag nöjer mig med det här; jag tänker inte peka ut någon av mini-serierna som extra klandervärd eftersom svagheterna är gemensamma.

Men det finns några få ljusglimtar mitt i medelmåttigheten också.

Silk Spectre-serien är tack vare Amanda Conners teckningar (hon är också medansvarig för manus) roligare att läsa även om färgläggningen förtar en del av teckningarnas styrka. Men det är enstaka scener som fungerar bra för manuset i stort känns precis som för de andra som en enda lång transportsträcka för att nå sitt slut, som liksom det mesta här slutar med en scen direkt tagen från Watchmen.

Ozymandias-serien är än mer läsvärd och återigen är det teckningarna som fixar kakan. Jae Lees illustrationer tillsammans med June Chungs färgläggning är en fröjd att läsa och gör att den här mini-serien kan jag med gott samvete rekommendera till vem som helst som känner för att läsa en serie som utspelar sig i Watchmens universum. Sidlayouter med sina rikliga inslag av runda detaljer och de mycket rena rutorna som helst saknar distraherande detaljer gör att Ozymandias själv framstår som någonting förmer än alla andra, snudd på en gudaliknande varelse (åtminstone i sina egna ögon). Och igen, Chungs färgläggning är genial!

Len Weins manus är egentligen inte bättre än några av de andra men det här är ett fantastiskt bra exempel på att serier är en kombination av bild och text; bilderna är här så strålande att slutresultatet blir en riktigt bra serie. Den kan inte stå på egna ben för utan vetskapen om vad som händer i Watchmen skulle den vara helt meningslös men nu finns ju förstås Watchmen och då blir Ozymandias ett inte alls oävet tillägg.

Så läs för allt i världen inte hela Before Watchmen, men kasta ett getöga eller två på Ozymandias om ni känner för det.

Härnäst: Seriefestivalen 2013 i Stockholm (som redan startat med diverse förlagsfester och föreläsningar; jag tänkte inte skriva om dem här, det är sånt FB/Twitter är gjort för). Yes!

En seriebok om mat, och faktiskt inte en manga!

Relish samlar ihop diverse självbiografiska serier med det gemensamma temat mat från Lucy Knisley som tidigare publicerats på internet. Vi får följa Lucy som liten flicka när hon följer med sin mamma då denna jobbar i den då nyöppnade och sedermera legendariska matbutiken Dean & DeLuca i New York, när hon flyttar till Chicago och upptäcker den lokala matkulturen, när hon tillsammans med vänner åker till Italien eller till Japan och äter sig igenom det som bjuds. Alltid med gott humör, alltid med god aptit, och med minst ett recept i varje kapitel (och ja, jag blev sugen på att prova på några av dem )

Relish är utgiven av First Second och precis som alla deras andra titlar gillar jag den här på grund av stämningen och de charmiga teckningarna. Men det är inte en av de starkaste titlarna de gett ut, långt därifrån, för därtill är boken alldeles för fragmentarisk. Det märks tydligt att kapitlen ursprungligen publicerats som fristående serier när fakta upprepas, som att hennes föräldrar skiljde sig när hon var liten, flytten till landet från New York, med mera. Knisleys liv med dess fokus på mat och hur maten har påverkat hela hennes familj och hennes sociala liv vore värd en mer genomarbetad bok, en bok som känts mer helgjuten än den här.

Bara en så enkel sak som att publicera kapitlen i kronologisk följd som de utspelar sig och kanske med lätt redigering ändra texten så att en som läser boken inte ska behöva få sig upprepat Knisleys allmänna bakgrund i varje kapitel hade hjälpt, för nu blir det bara slumpmässiga nedslag i hennes historia, huller om buller. Trevliga nedslag, förvisso, men ändå.

Så Relish är inte en fullträff men som alltid med First Second finns grundkvalitén där, men prova helst att läsa någon episod eller två på nätet innan ni köper boken; varför inte läsa just kapitlet om junk food som sidan härovan är hämtad ifrån?

Jag tycker att det alltid är lite läskigt att återuppta läsningen av en serie som jag inte sett till på flera år: Kommer den ha åldrats till oläsbart? Kommer det som förut kändes lockande numera visa sig helt ointressant? Osv, osv.

Mohiro Kitohs manga Shadow Star gavs ut på engelska av Dark Horse men när manga-vågen började kollapsa och de var tvungna att lägga ner sin antologitidning Super Manga Blast! där Shadow Star var en av titlarna så sågs det uppenbart inte som tillräckligt lönsamt att fortsätta att ge ut boksamlingarna heller. Därmed avbröts den engelska utgivningen efter att ha täckt ungefär tre fjärdedelar av originalet; tråkigt nog tycket jag för det var om inte en favoritserie så ändå en som jag var intresserad av att följa. Men för ett tag sen fick jag för mig att kolla om serien kanske avslutats av fans och visst fanns det en scanlation av de avslutande böckerna

Shadow Star är en serie som inte är den lättaste att hänga med i: Den börjar som en närmast söt serie när huvudpersonen Shiina upptäcker en besynnerlig varelse som påminner om en Pokemonifierad sjöstärna, som dessutom kan användas som en flygande skateboard av Shiina. Men strax därefter blir serien mycket mörkare när andra barn (barn i Kitohs serier är svårbestämda vad gäller ålder; utseendemässigt ser de ut som uttänjda 10-åringar men i uppträdande är de snarare 13-16 år) dyker upp med följeslagare som är betydligt mindre gulliga och som används för ärligt talat ruskigt våldsamma ändamål.

Historien sprider sen ut sig med förgreningar till människans och till och med planetens tidigaste historia, storpolitiska intriger och annat. Ju länge serien pågår desto mindre kontroll verkar Kitoh ha över den; nya intriger dyker upp, avhandlas i en bok eller två, och försvinner sedan. Men lustigt nog blir serien samtidigt mer suggestiv trots att jag inte har bättre koll på vad som händer, och om man bara låter sig svepas med av serien utan att fundera alltför mycket är den faktiskt riktigt bra.

Men visst finns det brister. Förutom de minst sagt oklara manuset så är Kitohs personer alldeles för likartade vad gäller utseende vilket gör det rejält svårt ibland att förstå vem som är vem (manuset hjälper förstås inte till); när alla barn ser ut som om de utsatts för Willy Wonkas tuggummiutsträckningsmaskin behöver åtminstone jag lite hjälp med identifieringen. Sen är serien bitvis väl deprimerande för min smak och också alltför obehaglig i vissa scener, som den utdragna våldtäkten (inte grafiskt skildrad men väl psykologiskt) och tortyren av en av huvudpersonerna. Med tanke på att Kitohs serie Bokurano också har barn som utsätts för ruskiga saker i huvudrollerna är det dock inte så oväntat.

Jag misstänker att man skulle kunna läsa både Shadow Star och Bokurano som att de egentligen handlar om ångesten inför att bli vuxen. Shiina är precis på gränsen och har svårt att acceptera de förändringar som kommer ske, som att förhålla sig till sex, till sina föräldrar när man inte längre kan lita på att de kan klara av vadsomhelst, till sina vänner när plötsligt könet kan avgöra hur man sak relatera till varandra. Och det är inte bara Shiina som har problem för just förälder/barn-relationer dyker upp gång på gång i serien, med föräldrar som överger sina barn, barn som växer ifrån sin föräldrar, och andra variationer. Jordens undergång som ständigt hotar i bakgrunden kan ses som en metafor för barndomens slut, och mycket riktigt tar Shiinas sina sista steg in i vuxenvärlden samtidigt som Jordens öde bestäms i seriens slut.

Så 12 volymer ytterst deprimerande, oklar och suggestiv läsning med tonvikt på våld, drakar (men inte precis de vanliga fantasydrakarna), sex och tonårsångest är vad som erbjuds. Om man gillar manga som till exempel Saikano tycker jag absolut man ska ge sig på Shadow Star också för Kitoh vet hur elände ska skildras. Jag tyckte det var bra men jag ska också säga att jag just nu inte känner för att kasta mig över den senaste volymen av hans Bokurano som i morse ramlade in i brevlådan; jag behöver inte mer nedslående historier om barn/tonåringar för ögonblicket

Först ett tack för tipset till Håkan F. som rekommenderade dagens bok för några månader sedan i en kommentar till en recension av några Ralf König-serier; jag hade helt missat den här serien (precis som alltför många andra brittiska serier som har en tendens att slinka under radarn, tyvärr).

Med andra ord, Days of the Bagnold Summer är en mycket bra liten bok, skriven och tecknad av Joff Winterhart. Den utspelar sig under 6 korta sommarveckor då den ensamstående mamman Sue och hennes 15-årige son Daniel kommer att umgås lite mer än tänkt eftersom Daniels planerade semester i USA inte blir.

Eller umgås och umgås; Daniel är en klassiskt trulig tonåring som helst inte svarar på tilltal alls och skäms ögonen ur sig om någon bekant skulle råka få syn på honom tillsammans med sin mamma. Han föredrar att hänga med kompisen Ky och lyssna på metal, och kommunikationen mamma-son består mest i diverse grymtanden (från Daniel) och diverse oroande (från Sue). Hon funderar på sina egna tonår, han är så fokuserad på sig själv att han inte har en susning om vad som pågår runtom honom.

Allt presenteras med hjälp av korta glimtar av deras vardagsliv, alla en sida långa: Den gamla och skröpliga hunden Maisie behöver gå ut och gå; Sue tvättar kläder och funderar på om Daniel någonsin kommer ha på sig någonting annat än svarta hoodies, Daniel smyglyssnar på ett band som spelar i ett garage, utan att våga gå in.

Det här kan låta både klichéartat och ointressant men Winterhart har en närmast lyrisk känsla för hur seriesidan ska användas, och trots att boken inte är så lång känns den ändå fullödig. Scenerna vi får läsa ger förunderligt nog en helbild av de två, och bilden är ömsint: Båda två utvecklas under sommaren men det handlar inte om större skeenden, bara om små små detaljer som ändå är hur tydliga som helst.

Teckningsmässigt är Winterhart knappast elegant men desto mer insiktsfull i kroppspråk, där både den äldre Sue och den evigt hoppsjunkna Daniel är fångade på pricken. Här och där kom jag att tänka på amerikanen Ben Katchor och hans vardagssagor som också de är mästerliga i hur de fångar livet i det stora med hjälp av de små detaljerna, och vars teckningar ser ut som en mer polerad version av Winterharts.

Det här är en serie som jag var rätt skeptisk till när jag bläddrade i den men som det var ett sant nöje att läsa. Det är en serie där känslan är allt och där en redogörelse för handlingen inte alls kan göra den rättvisa så jag hoppas verkligen att exempel-sidorna lyckas fånga det som är så bra med den