Fortsättningar följer

25 november, 2009 at 00:51 (Europeiska serier, Manga, Serier) (, , , , )

Dags igen för en liten summering av några serier jag redan skrivit om som nu har kommit ut med fler delar.

Liksom förra gången har jag läst en ny del av Leos serie om utomjordiska kolonier. Handling har nu flyttat över till Betelgeuse, en planet som saknar det globala havet vi såg i Aldebaran-sviten, men likafullt flödar över av diverse bisarra djur. Precis som förut är det återigen Leos teckningar av den extraterrestriella faunan som lockar; hans människor har lite stela ansikten och framförallt munnar.

Om jag ska vara lite petig verkar handlingen i den här sviten vara lite väl lik den förra (koloni som tappat kontakten med Jorden, och därefter har en otrevlig diktatur tagit över), Cinebook fortsätter med sin fåniga censurering, och tyvärr verkar triste Marc dyka upp igen. Men det spelar faktiskt ingen (eller mycket liten) roll; det jag läser Leos serie för är naturen han skildrar, och det fortsätter han med den äran även här.

Raskt över till den andra och avslutande delen av den alldeles förträffliga serien A Distant Neighborhood av Jiro Taniguchi. När jag hade läst den första delen hoppades jag att Taniguchi skulle hålla hela vägen fram; det fanns i så fall en god chans att det här skulle bli en av de bästa serierna jag läst.

Frustrerande nog blev det lite både och; på en del sätt är den andra delen ännu bättre än den första, men å andra sidan finns det några små saker som stör mig rejält. Men man får ta det goda med det onda:

Det goda: Taniguchis skildring av Nakaharas känslor efter att ha blivit 14 år igen är superb. Den finstämda skildringen av familjen och framförallt fadern är enastående i sin skarpsynhet och ömhet, där faderns känslor bara berörs helt lätt men ack så elegant. Taniguchi balanserar också perfekt mellan Nakaharas nostalgiska känslor när han träffar människor som han vet hur det kommer att gå för, och hans lycka i nuet,  lyckan över att vara ung och stark igen. Det är en mycket tydligt japansk känsla över sättet som känslorna skildras som långt mer påminner om japansk romaner än japanska serier. Absolut toppbetyg, med andra ord.

Det onda: Avslutningen. Tidsresehistorier och liknande är notoriskt svåra att avsluta på ett tillfredsställande sätt, och inte ens Taniguchi klarar av det på ett sätt som jag hade önskat. I och med att resten av serien är så fantastisk köpte jag ändå slutet men i vilken annan serie som helst hade det blivit underbetyg här. – För den som inte vill veta vad problemet är, hoppa till nästa stycke nu -. Den urgamla och sugiga lösningen med att det bara var en dröm men där det precis på slutet dyker upp ett bevis på att det ändå inte var det har jag läst alldeles för många gånger förut. Tacka vet jag exempel som Måndag hela veckan där man aldrig får någon förklaring till varför allt hände; en mycket bättre lösning. Men som sagt är serien i sin helhet så bra att jag inte kan bli så deprimerad över det som jag kanske egentligen borde :-/

Och till sist, en annan manga som jag livligt rekommenderar: Hikaru no Go, som i och med bok nr 17 borde vara slut men tyvärr inte är det. Vad jag menar med det är att i och med den här boken känns det som om historien helt enkelt är färdigberättad; det som skulle sägas är sagt. När jag sen ser att det fortfarande är 6 volymer kvar, och att nummer 18 utannonseras som en samling med kortare berättelser om bifigurer låter det alldeles för mycket som en serie där förlaget desperat bett serieskaparna om att fortsätta ett liiitet tag till. Jag kommer att köpa och läsa även dessa volymer, men är som sagt skeptisk. Det har varit en underbar serie om Hikarus framfart inom Go-spelandet och hans utveckling både som människa och spelare, och jag kommer att sakna den; det är förunderligt hur en serie som handlar om så lite ändå kan vara så spännande. Jag kan spela Go själv (alldeles extremt uselt, dock), men det behövs inte för att man ska uppskatta Hikaru no Go. Ett praktexemplar bland gedigna japanska underhållningsserier utan litterära ambitioner.

Direktlänk 4 kommentarer

Taniguchi x 2

30 september, 2009 at 00:08 (Manga) (, , )

Så sent som idag såg jag en amerikansk serie diskuteras och omtalas som ”English manga”, det vill säga en serie skriven på engelska men i manga-stil. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en lite löjlig terminologi: Det låter som om manga, och därmed japanska serier, alla är så lika varandra att de därför bildar en genre. Men det är givetvis komplett felaktigt; tvärtom finns det en enorm spännvidd av japanska serier, med en större variation än i princip alla andra länder.

Case in point: Igår skrev jag om Tokyo Zombies, en vulgo-serie tecknad i en primitiv stil och med totalt infantil humor. Idag tänkte jag skriva om två nya engelska böcker av Jiro Taniguchi, en ålderman på den japanska serien, och med en stil som är ungefär så långt från Tokyo Zombies man kan komma.

Böckerna är båda utgivna på förlaget Fanfare / Ponent Mon som koncentrerar sig på manga i den mer höglitterära stilen, och båda böckerna är första delen i varsin svit. Det är lite av en svaghet hos F / PM att de inte ger ut en serie klart innan de börjar med nästa; själv har jag väntat på fler delar i Taniguchi & Sekikawas The Times of Botchan ganska länge nu…

Men, till saken. Först ut är The Summit of the Gods, den första feta volymen av fem som handlar om den misslyckade bestigningen av Mount Everest 1924, men framförallt om Jouji Habu, en nutida japansk bergsbestigare. Serien bygger på en roman av Yumemakura Baku, som också står för seriemanuset här. Det är som alltid svårt att säga hur en historia jag bara läst en femtedel av kommer att utveckla sig, men lovande är det. Habu är en intressant personlighet som i den här volymen bara dyker upp på några enstaka sidor i nutiden; i övrigt får läsaren lära känna honom via tillbakablickar som andra personer berättar om honom. Bilden av en människa som är besatt av klättringen i sig framträder, och allting annat blir lidande i hans sökande efter den ultimata utmaningen.

Taniguchis långsamma, majestätiska bilder passar självklart utmärkt till en historia som utspelar sig uppe i den höga klara luften bland massiva berg. Det står i efterordet att Baku hade funderat på om det skulle gå att göra en serie av hans roman, och att från första början hade kommit fram till att Taniguchi var det enda möjliga valet. Bra tänkt!

Så, till sak två (och att ha fått två nya Taniguchi samma vecka är en mycket trevlig upplevelse :-) ), nämligen A Distant Neighborhood Vol. 1., den första volymen av två. Här är det Taniguchi själv som står för manuset, och även om The Summit of the Gods är mycket lovande är ändå A Distant Neighborhood flera strån vassare.Skälet till det är att när Taniguchis egna manus fungerar, som här och i exempelvis The Walking Man, en av de absolut bästa serier jag läst, så blir resultatet någonting helt unikt i känsla och ton.

I A Distant Neighborhood får vi följa den medelålders mannen Hiroshi Nakahara på en resa till hans yngre tonår. Och jag menar verkligen en resa; efter att ha rest tillbaka till sin barndoms stad vaknar han nästa dag upp och upptäcker att han förflyttats i tiden tillbaka till sin barndom. Långsamt inser han sedan att det inte är en dröm, och att han givits en andra chans att se till att ställa saker till rätta.

Med andra ord, samma plot som i ett otal Hollywood-filmer de senaste åren. Men Taniguchi är långt ifrån Hollywood här, och historien som utspelar sig är en lågmäld berättelse om känslor och familjeproblem, allt med en drömsk ton. Takten är maklig (inte lika maklig som i The Walking Man men snudd på) och Taniguchi uppehåller sig vid små detaljer, sin vana trogen. Jag ser verkligen fram mot den avslutande delen och håller tummarna, hårt, att manuset inte faller över varken mot science fiction-hållet eller överdrivna känslor-hållet.

En liten guldstjärna i kanten får boken också på grund av att Fanfare / Ponent Mon har kostat på sig att spegelvända sidorna, och därmed flyter läsningen på bättre än annars. Taniguchi är definitivt värd den merkostnaden, och om man bara hade råd att göra det med en av titlarna så valde man helt rätt när det blev A Distant Neighborhood med dess speciella tempo.

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare