Europeiska scanlations: Jordi Bernet

15 augusti, 2011 at 21:59 (Europeiska serier) (, , )

I några inlägg har jag recenserat serier som officiellt inte finns översatta till engelska men där istället fans har översatt dem och lagt ut dem på nätet, s k scanlations. Hittills har jag bara tagit upp manga som verkar vara det som ofta scanlateras, men idag tänkte jag ta upp några serier tecknade av Jordi Bernet som går att få tag på samma sätt. För den som inte vet vem Bernet är så är han nog mest känd som tecknaren av Torpedo som jag skrivit om förut; han är en gudabenådad tecknare men en som lite för ofta faller offer / väljer manus som är tveksamma, framförallt vad gäller deras vålds- och kvinnoskildringar. Till serierna!

Snake – A Fistful of Dollars: Den här serien är mycket lätt att recensera eftersom den har samma manusförfattare som Torpedo, Enrique Sánchez Abuli. Ta Torpedo, ta bort alla antydningar till allvar (Torpedo tar ibland upp lite allvarligare ämnen, även om det sällan är helt utan humor), och transplantera det hela till vilda västern och Presto – Snake är född! Titelkaraktären är (om möjligt) en ännu större loser än Torpedo; för Snake går det alltid illa, och sin tuffa framställning till trots driver alla med honom. Ta episoden Duel at the K.O. Corral som exempel: Efter diverse förvecklingar så utmanar Snake en fjompig boxare på duell (epitet fjompig är min tolkning av hur Snake ser honom, med sina kuddar på händerna och fega sätt att slåss, dvs han duckar istället för att ta emot slagen som en man), med föga lyckat resultat:

(Klicka för större format)

Torpedo skulle definitivt kunnat råka ut får någonting liknande, men då hade nog serien fortsatt ett tag till för att en gruvlig hämnd skulle kunna utkrävas. Men så går det inte för Snake; det här är sista sidan i serien ifråga. Så, för de som gillar Torpedo är det här en given hit, men det är knappast en serie som kommer övertyga tidigare tvivlare.

The Nature of the Beast: En till serie skriven av Abuli, och återigen är resultatet någonting som mycket påminner om Torpedo. Tiden det utspelar sig är odefinierad, men miljöerna och karaktärerna har klara 30-talsvibbar (eller så läser jag in det faktumet i serien eftersom jag tänker så mycket på Torpedo…). Huvudpersonerna är en något punchig boxare, en gammal rik man, och hans betydligt yngre och vackrare fru. Den som läst Abuli förut anar nog ungefär åt vilket håll det barkar, och de aningarna besannas också.

(Klicka för större format)

Här är det en berättelse av klassisk europeisk längd (56 sidor närmare bestämt) istället för en samling kortare historier, och jag skulle säga att Abuli är betydligt sämre på långa historier. Blandningen av humor och allvar känns inte lika naturlig, och dessutom är historien lite för hoppig och med ett slut som känns mer som om sidorna tog slut än att berättelsen var avslutad. Helt klart dagens sämsta serie, som dessutom har en helt onödig färgläggning att tampas med; den är egentligen inte usel, men Bernet är en av de yppersta svart-vita tecknarna som serievärlden har sett, och det är sorgligt att dölja hans illustrationer bakom färg.

Dark Tales: Den som läst översatta serier länge känner kanske igen den här titeln; 1991 gav nämligen förlaget Catalan ut ett album med samma titel på engelska, och det innehöll sju korta berättelser skrivna av Abuli och tecknade av Bernet. Det här är en utvidgad utgåva där några fans har samlat ihop och översatt 36 av Bernets korta historier, de flesta skrivna av Abuli men även några stycken av diverse andra, som exempelvis Dal Pra’ och Segura. Förutom det större omfånget (273 sidor) är det här också den av serierna som bäst visar upp Bernets spännvidd. Många är typiska Abuli/Bernet-historier med deras småfiffiga upplägg och humor, men en del är också mer raka allvarliga berättelser, som den extremt obehagliga Little:

(Klicka för större format)

Och när jag nämner den passar det nog bra att ta upp det jag nämnde inledningsvis: Hur bra jag än tycker om Bernet är det en mycket splittrad känsla jag har inför honom. Att han kan teckna vidunderligt elegant och vet precis hur han ska hantera den svart-vita seriesidan kan inte dölja det faktum att kvinnosynen i de flesta fallen är rent åt skogen. Det är inte det att kvinnornas personlighet känns fel eller något åt det hållet; det är det att alla kvinnor är stöpta i exakt samma form, och deras uppgift är alltid som sexobjekt alternativt offer (mord/våldtäkt/misshandel). Visst är det oftast andra än Bernet själv som står för manus men det går inte att komma ifrån att han valt att teckna just de här historierna. Ibland fungerar det (som i Torpedo när den är bra, och lyckas balansera humor och våld på ett sätt som fungerar för mig), men alldeles för ofta blir jag bara illa berörd (vilket händer i alla hans serier, inklusive Torpedo). I Little presenteras visserligen huvudpersonen själv på ett intressant sätt och det är hans fall ner i avgrunden som skildras, men efter att ha läst alla andra Bernet-serier gnager det ändå i mig när kvinnan i serien givetvis mördas och förnedras:

(Klicka för större format)

Om det hade varit en serie i ett annat sammanhang hade jag kanske kunnat acceptera det som en del i berättelsen om syndafallet, men efter att ha läst alla andra serier med liknande behandling av de kvinnliga karaktärerna kan jag inte låta bli att se det som spekulativt.

Egentligen är det alltid så när jag läser Bernet, oavsett serie: Jag älskar teckningarna, och ibland kan jag roas av handlingen likaså, men det går inte att komma ifrån att det alltid är med kluvna känslor jag avslutar serien. En tecknare som kan teckna som få andra, men som har ett uselt omdöme vad gäller manus. Men jag kan inte låta bli att läsa honom; så mycket tycker jag om hans teckningsstil. För att avsluta med ett citat från Will Eisner, taget från Wikipedia:

Here was a man who was producing pure story-telling art. That is art that uses the kind of minimalism so singular to his draftsmanship that is actually a narrative device in itself. This fit into my own philosophy of sequential narrative art. I pursued the progress of his work with great interest.

Direktlänk Lämna en kommentar

Tuff grabb i lyxförpackning: Torpedo

12 februari, 2010 at 01:28 (Serier) (, , )

Förlaget IDW fortsätter att imponera; förutom alla klassiska amerikanska dagspresserier ger de också ut mer udda amerikanska serier som Journey, intressanta originalutgåvor som The Hunter, och även europeiska serier i översättning, som dagens ämne: Torpedo, skriven av Enrique Abuli och tecknad av Jordi Bernet. Första volymen från IDW kom ut i dagarna och fler är på väg, och jag hoppas att den säljer tillräckligt bra för att IDW ska hinna ge ut de album som Catalan inte översatte på 80-talet.

Torpedo är inte precis den mest subtila serien man kan läsa, men den är rejält underhållande. Huvudpersonen Luca Torelli är en frilansade torped i USA på 30-talet, emigrerad från Sicilien. Han tar alla jobb han kan få, oavsett hur smutsiga de är, och om han ursprungligen mer eller mindre tvingats in i yrket av omständigheterna njuter han onekligen av sitt jobb senare i serien.

Abulis manus är i början allvarligt i sin ton där emigrantens liv i USA skildras tämligen realistiskt, men allteftersom blir det humorn som blir det viktigaste. Den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att jag gillar Garth Ennis serier och Torpedo har lite av samma glada blandning av våld, humor och minst sagt moraliskt tvivelaktiga karaktärer som Ennis serier. Om manuset har något fel är det att Abuli tyvärr också flörtar lite med misogyni; inte lika illa som exempelvis kollegan Trillo men dragen finns där, helt i onödan.

Teckningarna däremot finns det absolut ingenting att klaga på. De första två kapitlen tecknades av legendaren Alex Toth, men jag tycker att Bernets version är överlägsen Toths; Toth är elegantare men Bernets mer blodfulla och sensuella linje är precis vad som behövs för att få serien att lyfta. Bernets svartvita teckningar är alltid ett nöje att titta på, och här får han också en passande historia att illustrera.

Så en del skönhetsfläckar finns det, men det är ändå en serie som jag verkligen rekommenderar; jag tyckte om den första gången jag läste den på 80-talet och den är precis lika bra fortfarande.

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 177 andra följare