SIS 2014: Fanzinen, del 3

30 maj, 2014 at 11:56 (Svenska serier) (, , , )

D’oh!

Glömde ett fanzine i sista genomgången så ett kort inlägg om det idag: Li Österbergs Agnosis, nr 13.

Precis som vanligt kom ett nytt nummer ut till SIS, och precis som vanligt var det bra. Och precis som de senaste numren domineras tidningen av ett nytt kapitel av Pappas flicka, serien om Pallas Athena och hur hon anländer till Olympen till allas förvåning eftersom Zeus inte berättat om henne för de andra.

I det här kapitlet är tonläget lite annorlunda: Athena har varit där ett år men känner att hon inte riktigt passar in eftersom hon inte är som de andra kvinnorna. Den som sympatiserar är förvånande nog Zeus som (mycket korrekt) konstaterar att han också är lite udda eftersom han som man varit gravid med Athena och därför också är en gränsöverskridare.

Agnosis 13

Hursomhelst, serien fortsätter att fascinera och som jag skrivit förut gillar jag verkligen den (i brist på bättre ord) konkreta känslan i teckningarna här. Om jag jämför med serien Trappan i samma nummer där Patrik Rochling har tuschat Österberg så är hennes egen tuschning mycket mer dramatisk och kraftfull. Därmed inte sagt att Rochlings insats är dålig, inte alls, utan bara att det är när hon själv står för allt tecknande och manus som serierna blir mer personliga och spännande.

Och för att avsluta som jag började, precis som vanligt ser jag fram mot nästa kapitel av Pappas flicka och (förhoppningsvis) en bok så småningom :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2013: Fanzinen, del 2

2 maj, 2013 at 21:27 (Svenska serier) (, , , , , , )

Andra och avslutande omgången med fanzine innehåller fyra stycken där tre av dem är återbesök hos för mig kända serieskapare :-) Men jag börjar med den nya (för mig, alltså):

På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma  logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.

På väg

Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig :-) Mer av Palmborg finns här.

Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.

De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.

Nyckeln - Varulv

Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana :-) Mer om 1000 ögon finns här.

Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?

Ruckelslottet

Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^

Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.

Agnosis 12 - Pappas flicka

Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år ;-) Mer av Österberg finns här.

Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!

Direktlänk Lämna en kommentar

SPX-fanzine del 2: Välkänt (för mig)

15 maj, 2011 at 13:48 (Svenska serier) (, , , , , , , , , , )

Andra bunten med SPX-fanzine, den här gången av serieskapare jag redan kände till. Och eftersom jag köpt fanzine av dem förut och nu gjort det igen så ja, jag tycker att alla är bra :-)

Emma och Sara av Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund och Emma Billbäck: Lika charmig som alltid är den, och lika förvirrande i numreringen likaså ;-) Det här numret innehåller serier från 2008, först publicerade i Julia, och jag gillar den precis lika mycket (och kanske till och med mer) än sist. Bra karaktärer och utmärkta teckningar; framförallt tycker jag HH-Ss illustrationer är trevliga att titta på, speciellt mjukheten i linjerna och det subtila sättet att teckna ansiktsuttryck. Den absolut enda besvikelsen med anknytning till Emma och Sara var att jag inte lyckades köpa ett ex av Alfapojken, en tidning skriven av Daniel Ahlgren och tecknad av JG & HH-S, eftersom den var slutsåld när jag kom dit. Grrr!

Golden Bird 3-4 av Ainur Elmgren: Jag köpte första boken (1-2) förra SPX som en chansning, och blev mycket förtjust i den här äventyrsserien som utspelar sig i ett fiktivt europeiskt hertigdöme under mellankrigsperioden. Jazz, gömda skatter, katolska intriger, fascism, kommunism i en skön blandning, och nu kan jag bara vänta på att de avslutande delarna 5-7 ska komma ut också. Och sen är det dags att vänta på en samling med hela serien i en bok, för det förtjänar den absolut. Hemsida här.

Agnosis 10 av Li Österberg: Ett nytt nummer / SPX verkar takten vara nu; jag skulle inte ha något emot att den kom lite oftare för Österberg fortsätter att visa att hon är en av Sveriges bästa serieskapare. Något tunnare än vanligt får vi här avslutningen på Theia Mania, berättelsen om Malin och hennes funderingar kring förhållanden, social förmåga och Asperger. Precis lika lite deprimerande som vanligt för trots att ämnena kanske låter tunga är det en godmodigt filosofisk vardagsberättelse. Dessutom ingår ett utdrag ur en längre serie Nekyia som förhoppningsvis ska komma i album till hösten. Den som läst Agnosis ett tag vet att Österberg är intresserad av antiken tack vare de kortare serierna som utspelas i den grekiska gudavärlden som ingått, och Nekyia fortsätter på det spåret. Exakt vad den kommer att handla om vet jag inte, förutom att ett besök i dödsriket kommer vara en del av det hela. Men som sagt, till hösten får vi veta mer :-) Hemsida här.

Ink #5 av Jenny Berggrund: Jenny ”Rita snyggt eller dö” Berggrund har också hållit sig till ett nummer / SPX på sistone, och i och med det här numret är den första serien om Ink avslutad. Summa summarum blev det en riktigt bra vardagsserie om några vänner och deras liv under ett år; kärlek, svek, lust, graviditet, och framförallt vänskap var temat. Det utlovas mer serier om Ink och det vill jag gärna se, för förutom att det var en bra serie så kändes det mindre som ett Slut med stort S utan snarare som att ett kapitel var över, men boken fortsätter. Hemsida här.

Och det var alla fanzine för i år. Det blev en hel del album inköpta också, plus att jag läst icke-SPX serier med, så jag har en trave recensioner att skriva och därför tar jag och avslutar den här nu :-)

Direktlänk 1 kommentar

SPX 2010: Kära återseenden

28 april, 2010 at 00:36 (Serier, Svenska serier) (, , , , , , , )

Så, dags för den första recensionen av serier jag hittade på SPX 2010, och jag tänkte göra det lätt för mig med att ta en bunt tidningar som jag skrev redan om förra året när tidigare nummer kom ut. Alla är serier jag tyckte om (annars hade jag inte köpt nya nummer, såklart!), men jag ska försöka vara lite mer precis än så ;-)

Först ut: Imy 0.5 ½ av Irma Eriksson, en webbserie man kan hitta här om man nöjer sig med den digitala versionen. Den ser lika proffsig ut nu som förut, och den skulle absolut försvara sin plats i de flesta dagstidningar. Om jag ska vara lite kritisk är den en smula tandlös; liksom med många andra ett skämt om dagen-serier saknar jag ibland mer tyngd i innehållet. När en stripp-serie är bra får den ofta den rätta tyngden när man som läsare verkligen lärt känna personerna, men Imy-tidningarna är för tunna för att jag ska hinna bekanta mig med dem. Så formen är lite begränsande, och jag skulle hellre se att Irma Eriksson (Argh! Låter så opersonligt med hela namnet när det är någon jag åtminstone sagt ”Hej” till, men jag fortsätter med det…) gjorde längre serier.

Nummer två är Emma Billbäck och Joakim Gunnarssons Emma och Sara-serie. Förra SPX kom de ut med nummer 7, och nu fanns nummer 4 & 5 till salu (de ger ut samlingarna i omvänd kronologisk ordning verkar det som). Dan DeCarlos inflytande syns lika tydligt som i de senare sidorna, men personernas utseende varierar ändå rätt vilt. Det är inte menat som kritik; teckningarna är absolut det viktigaste i den här serien för mig, och variationen är bara underhållande. Emma och Saras personligheter är också charmerande, och jag blir på gott humör av att läsa serien. Handlingen är oftast mycket enkel, men med bara en sida att jobba med kan man inte räkna med mycket annat. Att serien som sagt publiceras i en kommersiell tidning gör att den är begränsad i vilka ämnen som kan tas upp (och serieskaparna verkar inte alltid ha varit helt nöjda med tidningens redaktion, av kommentarerna om vad de fick/inte fick göra att döma), men det gör inte så mycket. Det här är ett utmärkt exempel på hur man ska göra en professionell serie där man vet vilka läsare man siktar på (unga flickor), och ändå inte tråka ut andra (som undertecknad, inte en ung flicka).

Trean får bli Ink #4 av Jenny Berggrund. Ett nummer kvar, och sedan är historien om Ink och hennes vänner slut. Den här serien blir bättre och bättre; Berggrund tecknar hastigt men säkert, om man kan säga så, med en stil som fångar personligheterna med elegans och en bra rytm i berättandet. Hon lyckas också med att få mig att bry mig om personerna, ett måste i den här typen av serier där de känslomässiga relationerna står i centrum med osäkra kära, otrohet och vänskap som viktiga ingredienser.

Ett stort plus också för att Berggrund gör det bästa av att det är långt mellan numren: Det är inte alltid lång tid som passerat mellan sista sidan i ett nummer och den första i nästa nummer, men emotionellt har det hänt en hel del. Även nu när jag läste om nummer 1-3 i ett svep innan jag kom till 4:an kändes varje nummer som ett tydligt kapitel i en längre historia. Det verkar som om det inte bara är jag som väntat länge på att historien ska fortsätta utan huvudpersonerna själva verkar också ha mognat lite grann sen sist. Nu hoppas jag bara att det inte tar alltför lång tid innan nummer 5 dyker upp. Men å andra sidan, om det gör det så betyder det bara att jag måste läsa om 1-4 igen för att komma in i historien och det gör jag så gärna :-)

Och sist men inte minst så hade Li Österberg kommit med senaste numret av Agnosis, nummer 9. Jag har skrivit om både nummer 7 och 8 redan så jag börjar få slut på lovorden; det är fortfarande det bästa svenska fanzinet och jag är inte ensam om att tycka det eftersom det fick pris som bästa fanzine 2010 på SPX av Seriefrämjandet. Huvudnumren är sista delen (?) av Theia Mania, historien om bibliotekarien Malin, och en ny längre historia med bakgrund i den grekiska gudasagan, den här gången med Hades i huvudrollen. Trots den stora skillnaden i miljö känns båda serierna lika självsäkra i utformningen, och jag vet egentligen inte vilken jag tycker bäst om. Men vissa av Österbergs vanliga teman finns i båda, framförallt i skildringen av hur både Malin och Hades känner sig som om de inte är som andra. Det enda som gör Agnosis till ett fanzine istället för att bara klassas som en serietidning är väl att den inte finns att köpa som ”vanliga” tidningar; innehållsmässigt är det ingenting amatörmässigt överhuvudtaget.

Så det här var de enkla tidningarna att skriva om; jag har redan tagit upp dem förut så det blev inte så mycket nytt att komma med den här gången. Men i nästa inlägg blir det lite för mig nya erfarenheter, och bra sådana också. SPX 2010 var minst lika bra som 2009 när det gäller serier som jag köpt, åtminstone det jag hittills läst. Eller så hade jag bara tur när jag shoppade, fast det tror jag inte :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Resor

24 oktober, 2009 at 04:16 (Serier) ()

Det har varit o kommer vara lite ont om uppdateringar ngn vecka till; den här veckan har jag varit i Amsterdam varifrån jag kom hem igår kväll, och nu är jag på väg till Arlanda för en resa till (4 på morgonen. Suck.). Så den enda serien jag kunnat läsa är Touch, en manga jag har på min eboksläsare, men jag har fortfarande några tusen sidor kvar av den.
Ergo, det dröjer innan jag läst något nytt som jag kan skriva om.
Men jag ville iallafall nämna att jag precis hann få tag på Agnosis 8 hos Staffars förra fredagen. Li Österberg fortsätter att göra Sveriges bästa fanzine, den här gången med bland annat en längre historia med grekiska gudar som är rätt så annorlunda mot hennes andra serier, men lika bra som de andra.
Dessutom hade jag turen att vara i butiken när hon lämnade in de nya numren till Staffan så jag fick en söt liten teckning i mitt ex som matchar den jag fick på SPX :-)
Om jag hinner läsa klart Touch och om jag har internetaccess på resan blir det nästa post; om inte lär det dröja en vecka innan nästa post. Au revoir.

Direktlänk 11 kommentarer

SPX-köp, del 2: Delisle & Österberg

30 april, 2009 at 00:52 (Svenska serier) (, , , )

Dags för del två av SPX-recensionerna, och den här gången måste jag ge upp: Jag kan inte hitta något sätt att knyta ihop serierna, hur jag än anstränger mig :-/

Hos det tyska förlaget Reprodukt hittade jag ett album av Guy Delisle, mannen bakom de utmärkta reseskildringarna från Kina, Burma och (framförallt) Nordkorea, som jag inte hade sett förut: Louis Fährt Ski, en pantomim-serie (annars hade jag inte köpt den, med tanke på obefintliga tyskakunskaper) om lille Louis och hans dag i skidbacken tillsammans med sin pappa. Jag är inte speciellt förtjust i ordlösa serier eftersom de ofta känns krystade, men här fungerar greppet alldeles utmärkt. Louis är en liten pojke som tar sig fram i en värld där de vuxna är jättar som är i det närmaste obegripliga, och där frånvaron av ord bara förstärker utanförskapet. Ibland träffar han på andra barn, som han kan kommunicera med även om det bara blir med bildspråk, men mesta tiden sliter han själv med allt som tänkas kan i en skidbacke. Det är liftar, branta backar, tappade skidor, och lössnö som gör att han knappt kan gå eftersom han sjunker ner till midjan i den. Det är lite Kalle och Hobbe över det hela när Louis åtminstone i fantasin får hjälp av sitt mjukisdjur när det håller på att gå över styr. Den som läst Delisle förut vet att hans teckningsstil är nära animationen (ett område som han också jobbar inom), och här är det mycket rörelse i bilderna hela tiden.

Det är ett småroligt album, men det är egentligen mer ett bli-på-gott-humör-album än ett jag skrattar åt. Gott nog, och jag ska ta och beställa Delisles andra album om Louis, Louis à la Plage. Jag ska nog klara av det även om det är ett franskt album!

Li Österberg hade med sig senaste numret av hennes fanzine Agnosis, det vill säga nummer 7. Det är ett tag sen senaste numret så jag passade på att läsa igenom de tidigare numren också (passade också bra eftersom följetongen Det är inte så här det ska vara avslutades i nummer 7). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Österberg är mycket bättre när hon själv skriver manus som hon gör  i Agnosis än när hon tecknar efter Patrik Rochlings i Johanna-böckerna. Hennes egna historier är mycket intressantare och personligare, och lustigt nog så tecknar hon bättre då hon själv skriver också. I Johanna-serierna är teckningarna lite mer utslätade och avslagna (vilket delvis beror på att alla där är deprimerade mest hela tiden, men det är inte hela förklaringen), medan människorna i Agnosis har betydligt mer karaktär och djup.

Sedan tycker jag också om variationen bland historierna och även inne i de längre historierna; bara för att en serie som Det är inte så här det ska vara huvudsakligen är en allvarlig historia så behöver inte varje ruta vara svartsynt, och Österberg är bra på att hitta det humoristiska i allvaret.

Som andra bra fanzine har jag bara en huvudinvändning: Det är lite dåligt med publiceringstakten ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 166 andra följare