Nemo – The Roses of Berlin

10 april, 2014 at 22:50 (Serier) (, , , )

Nemo - Roses of Berlin - cover

Kort liten blänkare bara, men jag brukar ju skriva någonting om varje del av The League of Extraordinary Gentlemen som kommer ut så varför bryta den vanan?

Nemo – The Roses of Berlin är den andra delen av tre där huvudpersonen är kapten Nemos dotter, Janni Nemo. Den första delen, Heart of Ice, saknade så gott som helt handling men den här gången finns det faktiskt en (tyvärr en synnerligen tunn och tråkig sådan, men jag vill ändå påpeka det): Nemos dotter Hira har enligt ryktet blivit tillfångatagen av diktatorn Hynkel (från Chaplins Diktatorn) tillsammans med hennes man Armand så Janni ger sig tillsammans med sin man Jack av i Nautilus för att befria dem.

Mycket mer än så är det inte; väl i Berlin möter de (förstås) dr Mabuse, dr Caligari med flera. Lite slagsmål, några dödar, och sen är det slut. Det är svårt att förstå vad poängen med den här trilogin böcker med Janni Nemo i huvudrollen egentligen syftar till. Karaktären har aldrig växt till sig sen hon först presenterade i Century: 1910; om något har hon blivit mer ointressant sen dess.

Jag skulle gärna vilja tycka om de här böckerna med den snygga fysiska utformningen (mysigt inbundna och snyggt designade som de är) och eftersom de inte är lika hårt fokuserade på att fyllas upp med kulturella referenser som Century-trilogin var men det lyfter aldrig. Janni är ointressant, hennes man Jack likaså, och sen finns det ingen mer att bry sig om eftersom alla andra antingen knappt finns med eller genast dör när de presenterats. Handlingen lämnar mig likaså helt likgiltig, som den centrala delen med drottning Ayesha som i båda böckerna som hittills kommit ut är det som driver handlingen framåt. Hon är sur på Janni Nemo, men mer spännande än så är det inte.

Nemo - Roses of Berlin - Berlin

Kevin O’Neill gillar jag däremot, som alltid, men precis som i Heart of Ice slarvar han här mer än han gjort förut. Det verkar faktiskt som om till slut även han har tröttnat en smula och tappat en del av sin energi, och det är just energin som brukar göra O’Neill så bra. Skarpa konturer, drastiska vinklar och sidlayouter, smådetaljer som fyller bakgrunderna, karikerade människor som utstrålar personlighet; allt det känns lite svagare här och lite mindre engagerat. Dåligt, nix, men definitivt går tecknandet rätt mycket på rutin numera.

En bok kvar om Nemo som jag antar dyker upp nästa år, så inrikta er på en recension då om hur Moore inte bryr sig om sina karaktärer och hur O’Neill likaså inte längre tycker det är lika roligt med gentlemans-ligan. Om serien nu inte överraskar mig med sin avslutande del förstås!

Direktlänk 2 kommentarer

Jo, ja, nä…: Fashion Beast

18 november, 2013 at 19:08 (Serier) (, , , , )

Fashion Beast - Cover

På ytan låter det mycket lovande: Fashion Beast är en 10-delars miniserie författad av Alan Moore i samarbete med Malcolm McLaren på 80-talet, samma veva som Moore skrev på Watchmen, men först nu förverkligad som serie med hjälp av Antony Johnston (manusanpassning) och Facundo Percio teckningar. Med andra ord, från den tiden som Moore skrev bra serier istället för nutidens sörja ;-)

Doll vill bli någonting, hon vill bryta sig loss från vardagslivet. Hur? Oklart, men när hon får chansen att bli en modell hos den legendariska kläddesignern Celestine tar hon den. I början känner hon sig obekväm men hon finner sig snart till rätta och utvecklar omedelbart en rätt otrevlig personlighet när hon helt går upp i rollen som hyllad modell-diva. Men den unga nyskapande designer Jonni envisas med att trakassera henne för hennes uppträdande, samtidigt som han trots sin anställning hos Celestine oupphörligen klagar på att Celestine tappat kontakten med folket och inte längre kan designa. Celestine i sin tur är en eremit som lever i några rum högst upp i fabriken och visar sig enbart för några få förtrogna. En dag blir Doll uppbjuden till Celestines rum…

Det är väl lika bra at jag klämmer fram med det på en gång: Fashion Beast är tyvärr en dålig serie, trots dess ursprung. Jag vet inte vad det beror på med tanke på att allt annat Moore skrev vid den här tiden var fantastiskt bra, men det finns ett antal oroväckande variabler i bakgrunden:

  • Malcolm McLarens inblandning. Jag uppskattar hans hämningslösa manipulationslystnad som ett fascinerande sätt att arbeta, men den enda serie han varit delansvarig för som jag läst tidigare var Alice Cooper-serien han skrev tillsammans med Neil Gaiman och den var likaså besynnerligt svag med tanke på hur bra Gaiman var vid den tiden.
  • Fashion Beast var från början tänkt som ett filmmanus, inte en serie. Det är ofta svårt att flytta ett verk från en konstform till en annan utan att lida svåra förluster i kvalitet.
  • Eftersom det ursprungligen var ett filmmanus är det inte förrän nu som Moore/Johnston seriefierat det. Med andra ord är serieinslagen skriven av 10-talets Moore, inte 80-talets. Med ännu fler andra ord kan han givetvis inte låta bli att dra in sina standardiserade hopplösa mystiska inslag, som taroklekar. De är helt malplacerade i den här historien och borde aldrig fått komma med.

Fashion Beast - Förebråelser

Serien lider svårt av att huvudpersonerna är så klichéartade och ointressanta. Den Doll och den Jonni vi får träffa i första numret verkar lovande, men snart utvecklas båda två till representanter för olika människotyper/idéer istället för till individer. Personligen misstänker jag att de tidigare numren mer troget följer ursprungsmanuset och att de senare har fler nyskrivna delar -> resultatet blir det vi ser.

Sen har jag också rätt svårt att uppamma entusiasm för en serie där modevärlden och dess idéer framställs som så avgörande för civilisationen och kulturen (serien utspelas i någon slags dystopisk framtid där allt verkar hänga på Celestines/Jonnis nya designer). Det är halvhjärtat gjort och jag ser tydliga spår av McLaren här, som älskade det överdrivna, det spektakulära, det ytliga, och därmed är en rätt dålig match för Moore som åtminstone när han var som bäst excellerade i både politisk analys och en stark inlevelseförmåga med människor.

Av viljan att skapa en sammanhängande och genomarbetad värld som går att tro på, som i Watchmen, V for Vendetta, och Miracleman syns inga spår. Miljöerna är formlösa och utan innehåll, så när Jonni lyckas övertyga Doll om att hon måste återknyta kontakten med den riktiga världen och därefter drar med henne ut på gatan med prostituerade, hemlösa, med mera, känns det mest fånigt och påklistrat. Det är en mycket kort episod och det enda resultatet den fick för min del var att jag ännu mindre trodde på Jonni som karaktär eftersom allt det han beskrev att den “riktiga” världen hade, dvs äkta människor, passion och livsenergi, helt saknades i seriens skildring av detsamma.

Jag skulle också kunna peka på den Stora Hemligheten med Celestine som känns som ett påhitt av en tonåring som just läst Freud för första gången, men varde nog. Fashion Beast är inget fynd som visar upp en Moore i högform utan ett sammelsurium av olika infallsvinklar som aldrig någonsin fullföljas och platta tvådimensionella karaktärer. Det är bara en i den numera långa raden av mycket trötta och oengagerade serier från honom där det inte ens känns som om han försöker.

Fashion Beast - Audition

Direktlänk 2 kommentarer

Edisonader en masse: Nemo – Heart of Ice

19 mars, 2013 at 00:02 (Serier) (, , , )

Nemo - Heart of Ice cover

Egentligen är det lite fånigt att jag envisas med att skriva om varje ny del av Alan Moore/Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen. Serien har stabiliserat sig på en nivå med flyhänt skrivna men ack så torftiga manus tillsammans med underbara teckningar, och mycket mer finns inte att säga.

Men ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Jag vet ju hur bra Moore kan vara när det vill sig (även om det är decennier sen sist), och O’Neill är så förförisk med sin stil att jag varje gång det kommer ut en ny del tänker att kanske, kanske, kommer den här gången bli annorlunda. Nemo – Heart of Ice lät dessutom lite extra lovande eftersom Nemo är en av de allra bästa karaktärerna i den här serien, och även hans dotter Janni var trots mina invändningar mot serien hon dök upp i intressantare än de flesta andra i de senare delarna.

Nemo - Heart of Ice Kane et al

Fast resultatet blev tyvärr detsamma: Jag imponeras av O’Neill trots att hans figurteckning känns lite mindre perfekt den här gången och misströstar om Moore. Det blir så uppenbart när jag läser serien att Moore inte ens anstränger sig för att sätta ihop en riktig historia. En löjligt tunn intrig kickas igång när Janni stjäl några dyrbarheter från H Rider Haggards drottning Ayesha vilket får till följd att Ayeshas värd Charles Foster Kane anlitar ett gäng Edisonad-hjältar (min alldeles egna svenska översättning av Edisonade) för att ta tillbaka dem. Varpå vi får se den gamla vanliga Moore-genomgången av alla möjliga litterära fantasier om en särskild miljö, den här gången Antarktis dit Janni bestämmer sig för att göra en slags pilgrimsfärd.

Efter alla dessa klagomål på Moore för att han struntar i att berätta en historia som har ett i värde i sig förutom att vara en lista över vad Moore har läst ska jag dock ge honom ett litet plus: De avslutande textsidorna var faktiskt helt läsliga och till och med smått roande den här gången. Halleluja!

Nemo - Heart of Ice wraith

Direktlänk 2 kommentarer

Mer av samma sak: The League of Extraordinary Gentlemen – Century: 2009

28 juni, 2012 at 00:26 (Superhjältar) (, , )

Jahapp.

Det här blir inget långt inlägg men eftersom jag skrivit om både del 1 (Century: 1910) och del 2 (Century: 1969) tänkte jag iallafall pränta ner några tankar om den avslutande delen i den fjärde sviten i Alan Moore och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen-serie, nyutkommen som den är.

Skälet till att det inte blir långt är att jag egentligen redan skrivit vad jag tycker om serien i de tidigare inläggen: O’Neills teckningar är förunderligt bra och jag skulle kunna titta på dem hur länge som helst, medan Moores manus uppriktigt sagt är rätt uselt, kanske det sämsta i Century-sviten. Efter att både 1910 och 1969 i stort sett saknat nerv och Mina Murray/Harker dessutom helt förlorat sin personliga karisma från de tidigare böckerna (hon var den centrala karaktären där, den som höll ihop böckerna och som de andra i gruppen interagerade mot, och när hon inte längre känns intressant gör inte heller de andra personerna det) så hade jag väl inga stora förhoppningar, men tyvärr var 2009 lite sämre än jag väntat mig:

En del av TLoEGs charm har alltid bestått av att se olika gamla litterära personer blandas, som Bertie Wooster + Cthulhu-monster. Tyvärr led 1910 svårt av att huvudpersonerna (förutom Mina Murray) var för mig helt ointressanta karaktärer, som mästertjuven Raffles; det verkade som om Moore haft svårt att hitta några lämpliga referenser att jobba med. 1969 var bättre i den aspekten, med en ung lord Voldemort, Monty Python och annat, och därför hoppades jag att Moore skulle kunna hitta på något roligt när han fick chansen i 2009 att använda sig av moderna litterära referenser.

Jag vet inte om det beror på mig eller Moore, men refererandet kändes rejält trött, som någonting han var tvungen att göra snarare än någonting han hade roligt medan han kom på. 30 Rock, James Bond och alldeles för mycket Harry Potter är en del av det som bjuds, och en del av problemet är väl att karaktärer som mr Hyde i de första TLoEG-sviterna eller för den delen sjörövar-Jenny i 1910 är en del av det allmänna medvetandet, urtyper, medan till exempel Harry Potter inte har nått samma stadium (ännu, kan tilläggas).

Med andra ord, själva grundkonceptet med ett collage av litterära karaktärer verkar inte fungera lika bra när det handlar om nutiden snarare än klassikerna.

Egentligen är det patetiskt att klaga på att referenserna inte känns lika roliga för de två första (och framförallt den allra första) TLoEG-böckerna är bra serier där referenserna bara är en liten del av helheten. Men tyvärr är det så lågt som serien har fallit: Jag kan inte komma på någonting intressantare att säga om serien än att klaga på trista referenser. Förutom att berömma O’Neills teckningar förstås :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Gammeldags New Age: Promethea

9 mars, 2012 at 00:38 (Superhjältar) (, , )

Återkopplingsdags!

För drygt två år sedan skrev jag om Alan Moore & J H Willimas IIIs Promethea; den första Absolute-volymen hade precis kommit ut, och efter att ha läst den var jag försiktigt optimistisk inför de resterande volymerna (jag läste inte serien när den ursprungligen publicerades). För några månader sen kom den tredje och avslutande delen ut, men först nu har jag läst klart serien.

Och det var plågsamt.

Den försiktiga optimismen uppfylldes inte för det här var bitvis rejält dåligt. Det kommer nog ta ett litet tag att reda ut varför jag tyckte så, så räkna med lite rantning idag (med en del upprepning av kritik jag redan nämnt apropå första boken). Dags för punkt-för-punkt-kritik tror jag ;-)

  1. Långtråkigheten: Promethea är i långa stycken extremt tråkigt, och det är förstås den allvarligaste invändningen. Manus kan suga och teckningar likaså, men så länge en serie inte är tråkigt så är inte allt hopp ute. Men när jag läser Prometheamed sida upp och sida ner fyllda av Moores ordmassor där han presenterar sin hopplöst ointressanta filosofi om vad magi är (mer om det längre ner) så börjar jag snart tjuvkika framåt. Är numret slut snart? Kanske nästa nummer inte bara handlar om nummerologi/kabbala/Aleister Crowley?

    De flesta uppslag i Promethea är hela uppslag; klicka för större bild

  2. Förutsägbarheten: Det här är förstås en av orsakerna till att det är en så tråkig serie, men den förtjänar en egen punkt eftersom serien är så gudsigförbarme förutsägbar i långa stycken. Promethea utger sig bland annat för att förklara vad fantasi är, och då kanske man skulle kunna hoppats på lite fantasi i serien med? Det deprimerande är att det finns en hel del fantastiska uppslag i serien där Moore visar upp sin fantasirikedom, men så fort han har idé som till exempel sviten där Promethea vandrar genom livets träd från kabbalan som skulle kunna vara intressant så fullkomligt hamrar han sönder den med sin metodiska stil. Varje sefirot ska besökas, varje väg i kartan ska traverseras. Tio nummer där man redan efter första förstår vad man kommer genomlida i de nästa nio. Moore har ofta bekymmer med att han när han har kommit på ett uppslag han gillar så måste han visa upp att han minsann tänkt igenom varenda detalj, som i Lost Girls där det inte räcker med att Dorothys första sexpartner är en uppenbar variant på Fågelskrämman, utan lika säkert som amen i kyrkan följer då att hon kommer få ihop det med en Plåtman och en Lejonet-variant också. Här gör han samma sak gång på gång på gång på gång.
  3. New Age-idéerna: Moore har alltid varit svag för dylika idéer men här är det inte bara en del av serien utan istället är det enda skälet till att serien finns att Moore ska få berätta vad han tycker. Som jag skrev när jag recenserade Chester Browns Paying For It är jag egentligen inte så förtjust i att kritisera en series budskap, men i det fallet och även i det här går det inte att undvika eftersom budskapet är en så fundamental del av innehållet. Visst är Promethea överlägsen Paying For It både som serie och som budskapsbärare, men Moore är likafullt ute och cyklar här tycker jag. Givetvis får han tycka precis vad han vill, men personligen tycker jag det bara är sorgligt att se hur icke-originell han är. Precis som med förutsägbarheten kan han börja i en intressant ände, men när jag följt vägen till slut är det med en djupt missbelåten känsla jag avslutar. Om Moore nu vill utge sig för att vara så fritänkande, varför repeterar han egentligen bara alla gamla klyschor från de mest menlösa New Age-skrifter? Han gör alla gamla misstag som alltid görs, som att leta upp meningslösa och slumpmässiga sammanträffanden och få det att låta som om de bevisar någonting (som ett motmedel kan jag rekommendera t ex Sabine-Goulds essä som ”bevisar” att Napoleon Bonaparte egentligen inte fanns utan bara var en mytologisk solgud, eller alla sammanträffanden mellan morden på Kennedy och Lincoln), missuppfatta orsak och verkan (att DNA är en spiralformad molekyl visar inte att de gamla symbolerna som två ihopslingrade ormar förutsade DNA, utan istället att människor gärna visar upp saker på ett lättfattligt sätt; en DNA-molekyl ser egentligen inte alls ut som på de teckningar man ofta ser med två propra slingrande linjer med band som knyter ihop dem utan mer som en oformligt rep). För att inte tala om allt tal om att det är det inre som är det viktiga hos människor, men lustigt nog innebär det i Promethea att så gott som alla kvinnor är undersköna och ofta nakna (en kvinna är äldre och rundlagd, men inte förrän hon i andevärlden blivit ung och vacker igen åker kläderna av), medan männen istället oftast är gamla och sunkiga, men sex med makalösa gudinnor som ”ser deras vackra inre” går givetvis bra! I Moores idealvärld är kvinnor unga och vackra, medan män har skägg och är äldre. Så ser äkta magi à la Moore ut, bara så ni vet ;-)
  4. Långrandigheten: OK, det här är väl närmast en variant på 1 & 2, men jag tänkte ta det som en egen punkt och blanda in lite av 3:an också. För när jag jämför hur Moore här använder 32 tidningsnummer för att presentera sin New Ageiga filosofi medan han i sin överlägsna Swamp Thing behövde totalt två sidor för samma sak (s 30-31 i Swamp Thing 50 närmare bestämt, när Swamp Thing trätt in i den ultimata ondskans (eller mörkrets) inre), och när den senare dessutom är en mycket intressantare variant på vad godhet och ondska är, då skulle någon redaktör ha sagt stopp.

För att vara rättvis finns det också en del saker som är både bra och dåliga, som JH William IIIs teckningar. Det är extremt imponerande genomfört, med en variation som kanske saknar motstycke bland moderna amerikanska serier, men samtidigt är det stelt och överdesignat. Delvis är det nog Moores fel för som vanligt är hans manusanvisningar löjligt exakta (i den sista boken finns det med ett manus till ett av tidningsnumren), men Williams står för sin del av kakan. Låt mig uttrycka det såhär: Han kan uppenbarligen både teckna och designa nästan vadsomhelst så att det ser bra ut, men jag tvivlar på att någon skulle kunna identifiera honom som tecknaren om man visade upp bara en bild på någon av människorna i serien. Han saknar med andra ord en egen stil, någonting som gör att jag kan leva mig in i serien istället för att bara studera den utifrån (givetvis gör också Moores alldeles för utstuderade innehåll också att det är så gott som omöjligt att leva sig in serien).

Och det är väl egentligen precis så serien känns i största allmänhet: Den är på många sätt imponerande i sitt obönhörligt genomförda sätt, med plansch på plansch av storstilat innehåll, men i slutändan är glaset tomt; innehållet saknas. Jag tror jag har skrivit någonting liknande förut men Moore borde försöka få till en bättre balans mellan hjärna och hjärta, mellan design och känsla. Här löper både Moores känslor och designtankar amok utan något som stoppar dem. För att återigen ta upp en äldre Moore-serie som klarar av det så mycket bättre: I slutet på Miracleman har världen blivit någonting som på många sätt påminner om Prometheas slut (att vägen till slutet är så mycket mer underhållande i Miracleman lämnar jag därhän). Efter Ragnarök har en ny värld börjat, där alla kan göra vad de vill, vare sig de är Charles Manson eller någon mer normal person, och gudarna vakar över Jorden. Men i Miraclemans slut kryper det in en mörkare ton, en komplikation, när Miracleman kommer att tänka på sin före detta fru som vägrat bli en del av den nya världen. Såsom varande i praktiken en gud förstår han inte längre hur de gamla människorna tänker och känner; han och de flesta med honom har gått vidare och är nu någonting annat, och människans tid är förbi. I Promethea däremot är allt bara bra, och livet fortgår ungefär som förut förutom att alla nu är i kontakt med sitt (och andras) inre jag. Blargh.

Giganterar kopulerar i himlen (ledsen att bilden blivit lite trunkerad i mitten)

För den som vill studera olika teckningsstilar och idéer om hur man kan designa seriesidor kan förstås Promethea vara ett bra köp, men om man känner för att läsa om hur superhjältar (för det måste jag ändå kalla Promethea, med tanke på att hon har allt som utmärker dem, inklusive kostym och hemlig identitet) för in världen i en New Age-inspirerad framtid så är Miracleman ett mycket bättre tips, eller för all del Rick Veitchs The One, en rå, bitvis mycket amatörmässig serie från 80-talet finns att köpa i en samling från King Hell Press, men ack så mycket roligare att läsa. Eller om man är på romanhumör och föredrar en lyrisk-melankolisk skildring av hur människan ersätts av sin efterföljare, ta en titt på Arthur C Clarkes Childhood’s End / Mot nya världar; inte för att den liknar Promethea alls, men jag ville avsluta den här alltför långa ranten med någonting högkvalitativt :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Det blev inte bättre: Century – 1969

18 augusti, 2011 at 21:34 (Serier) (, , )

Dags för den andra avsnittet av Alan Moore & Kevin O’Neills glacialt publicerade fjärde del (eller tredje om man ignorerar The Black Dossier, vilket man nog kan göra) av League of Extraordinary Gentlemen, serien som började så lovande men sen fallit ner i samma träsk av ockultism, dassig erotik, och allmänt flummande som de allra flesta av Moores serier de senaste åren.

För det här är på intet sätt bra. Det första avsnittet, Century – 1910, tyckte jag inte om något vidare eftersom den förutom de allmänna bristerna med Moores manus nuförtiden också föll i kliché-fällan med den kvinnliga huvudpersonen som blir utsatt för en våldtäkt. Det som var bra med den var som alltid O’Neills teckningar, och att hoppet ändå levde om att serien skulle bli bättre och få mer styrsel när del två kom ut.

Men så blev det alltså inte.

O’Neill får fortfarande toppbetyg; det är en fröjd att titta på hans teckningar. Det är så få tecknare som liksom O’Neill känns så genuint anpassade för just serier att om den här serien blir hopsamlad i en Absolute-utgåva när väl den avslutande episoden kommit ut nästa år så kommer jag bli allvarligt frestad. Men det är i så fall helt och hållet O’Neills förtjänst för Moore är nog snäppet sämre i den här episoden än i den förra.

Mina Harker på en dålig tripp med lord Voldemort

Visserligen slipper vi de värsta klichéerna, men å andra sidan finns det nu inte tillstymmelse till handling kvar. Det är sida upp och sida ner av Moore som trycker in så många referenser han bara kan (och problemet från förra episoden med att Mina Harkers kompanjoner i de två första delarna var så mycket intressantare än i den här serien finns kvar, flytten till 1969 till trots), med endast vaga antydningar om ett möjligt månbarn som ska leda världen in i en ny och förfärande (antagligen, med tanke på att de som försöker frambringa barnet är ockultister av den ondare sorten) som en eftergift till de som vill ha en orsak att läsa vidare.

Jag tycker också att det är lite tråkigt att se utvecklingen Mina Harker genomgår (så ja, det finns faktiskt tillstymmelsen till karaktärsutveckling); från att ha varit en superbt kompetent ledare av de olika grupperna är hon här betydligt tristare skildrad. Kanske har Moore en plan för henne och del tre kommer att förlåta den här delen, men tillåt mig tvivla. När det inte ens känns roligt att se Moores skildring av lord Voldemort eller Moores version av Rolling Stones Sympathy for the Devil känns det tyvärr som om han till slut tappat den lilla gnista som trots allt gjorde att delar av Century – 1910 hade ett visst sug.

Till slut måste jag dock erkänna att jag gillar att hålla Century – 1969 i min hand. Det är en förföriskt paketerad bok med O’Neills inbjudande teckningar, tyngden känns bra, och pappret precis lagom styvt. Och med all min kritik av Moore måste jag också säga att han kan skriva en serie så att den är lätt att läsa; seriesidorna flyter på, även om jag inte bryr mig om vad som händer personerna på dem. Hans textsidor däremot är nästan (men bara nästan) lika tröga som Dave Sims ökända diton i Cerebus. Huga!

Direktlänk 4 kommentarer

Gaiman vs Moore: Fight!

1 september, 2010 at 23:09 (Superhjältar) (, , , )

Eller för att vara tydligare: Whatever Happened to the Caped Crusader? som innehåller Gaimans berättelse om Läderlappens död versus Whatever Happened to the Man of Tomorrow? med Moores om Stålmannens dito.

Låt mig först kasta ut en brasklapp av det större formatet: Jag tycker att Moores serie är en av de absolut bästa han gjort. Moore fick tillgång till Curt Swan som tecknare, den tecknare som mest av alla förknippas med Stålmannen som han såg ut på 60-, 70- och 80-talet, och efter att Moores serie publicerats gjordes Stålmannen om från grunden av John Byrne. Så WHttMoT? var bokstavligen en avslutning på en era för i och med Byrnes modernisering slängde man officiellt bort allting som funnits innan och startade om på nytt. Ingen röd kryptonit, ingen Krypto, ingen Bizarro, ingen mesig Clark Kent längre (även om de alla långsamt har sipprat tillbaka in i serien igen eftersom lockelsen att använda de gamla inslagen var alldeles för stor).

Gaimans nya serie (den gavs ut i tidningsformat 2009 men samlingsalbumet är nytt för i sommar) däremot innebar inte samma riktiga avslutning som Moore. Visserligen var den avslutningen på en förnyelse av Läderlappen/Bruce Wayne orkestrerad av Grant Morrison, men inte en lika drastisk sådan som den för Stålmannen där man började om från början. Det gör att Gaiman redan från början har mer begränsade möjligheter för vad han kan göra: Läderlappen som karaktär fortsätter även efter att Gaimans serie har slutat.

I inledningen till samlingsboken berättar Gaiman om sina tankar inför hur man ska attackera problemet med att ta livet av en karaktär som ändå kommer att fortsätta skildras. Det är intressant att läsa och jag måste säga att Gaimans lösning där han mer eller mindre tar livet av alla olika versioner av Läderlappen som funnits (och kommer att finnas) är elegant uttänkt; begravningen (hela serien är en skildring av Läderlappens begravning) är en symbolisk rit som inte kommer att bli omodern bara för att Läderlappen fortsätter att ändras i serierna.

Så jag måste erkänna att Gaiman lyckas bättre än jag trodde. Jag tycker att Gaiman har skrivit en del riktigt bra serier som den första halvan (ungefär) av Sandman, Black Orchid, ett fantastiskt nummer av Hellblazer (nummer 27, Hold Me, måste-läsning för alla serieälskare), men att det varit knapert med kvalitén i hans romaner och de fåtal serier han skrivit de senaste 20 åren. Här försöker han inte briljera med sin fantasi och kunskap om diverse konstigheter utan istället låter han berättelsen tala för sig själv, och han lyckas fånga kärnan i vem/vad Läderlappen egentligen är.

Men…

Det är ändå långt ifrån Moores mästerverk. Gaimans serie är lågmäld istället för Moores apokalyptiska historia, men ändå fängslar Moore mig mer: När det är meningen att det ska bli känslosamt fungerar Moores serie trots sina stora penseldrag bättre. Visst har serien klara såpadrag men faktum är att ingen i serievärlden skriver lika bra såpor som Moore gjorde på 80-talet. Jag är säker på att det delvis har att göra med att jag själv tycker att Stålmannen är en intressantare figur än Läderlappen (även om serier om Läderlappen ofta är bättre) men det är inte hela sanningen. Vad jag framförallt saknar i WHttCC? är en helhetskänsla: Manus och teckningar matchar inte riktigt varandra när det känsliga manuset skildras i en tråkig stil (mer om det nedan men i korthet är det som så ofta nuförtiden färgläggningen som är boven), medan Moores serie handlar om den klassiska Swanderson-Stålmannen och dessutom är tecknad av Curt Swan själv. Och, återigen, det faktum att Moore behandlar en mycket specifik version av Stålmannen gör att han verkligen kan gotta sig i detaljerna medan Gaiman får hålla sig till generaliteter.

Men för att göra Gaiman rättvisa måste jag också säga att för den som inte grottat ner sig i Swans med fleras Stålmannen är Moores historia ganska poänglös, medan även en ovan Läderlappen-läsare lär få ut en hel del av Gaiman. Med andra ord, för den som läst mycket framförallt äldre DC-serier är Moore överlägsen både i koncept och känsla, men för den som inte gjort det misstänker jag att Gaiman är den som kommer vara intressantast att läsa. Båda två är dock bra serier som jag definitivt tycker att man ska läsa om man får chansen (men det är bara Moores som är måste-läsning, även om det bara gäller den speciella grupp av läsare jag nämnt). Dessutom får man i WHttCC?-samlingen också tre andra Läderlappen-relaterade serier Gaiman skrivit: En svart-vit skämtsam historia där Jokern och Läderlappen skildras som figurer vars jobb det är att vara med i serierna, en suggestiv och skrämmande Poison Ivy-serie där Läderlappen själv inte är med, och en längre serie med Gåtan. Framförallt de två första är riktigt bra serier, och frågan är om inte Poison Ivy-serien är den bästa i boken, sitt lilla format till trots.

Avslutningsvis lite grann om teckningar i WHttCC? och om den misshandel Andy Kuberts skisser utsatts för.

I sitt förord beskriver Gaiman hur nöjd han var med tecknarvalet eftersom Kubert kan hantera alla stilar (det behövs eftersom olika versioner av Läderlappen dyker upp) och dessutom har en så vacker stil i allmänhet. När jag själv läst klart serien tolkade jag det som en klassisk överdrift i förord eftersom man där alltid måste berätta om hur bra alla de inblandade är, motbevisen till trots. Men efter serien kommer en samling med skisser från serien och de är allting Gaiman utlovade: Suggestiva, inspirerade av olika äldre Läderlappen-tecknare, och så vidare. Kuberts kvalitéer har helt sonika blivit totalt utplånade när de har tuschats och färglagts. Framförallt det sistnämnda är problemet, och utan Alex Sinclairs insatser när han får för sig att ”Här behövs fler toner!” trots att Kuberts teckningar redan har skuggningar i de svartvita originalen hade det här blivit en långt bättre serie…

Direktlänk 12 kommentarer

3 x 80-talet, del I: Skräck à la Moore

16 mars, 2010 at 01:02 (Superhjältar) (, )

Det blev en bunt med 80-tals tidningar i helgen, närmare bestämt från mitten av 80-talet då Miller och Moore härjade som bäst med sin superhjälte-revisionism. Det är en fascinerande period i USA med mängder av bra serier; förutom Watchmen och The Dark Knight Returns kan man också hitta Love & Rockets, American Flagg!, Zot!, och andra mer eller mindre banbrytande serier.

Men de serier jag tänkte skriva om har av olika anledningar försvunnit lite grann ur det allmänna seriemedvetandet. Tyvärr, eftersom de alla trehar kvalitéer som jag uppskattar högt.

Först ut är Alan Moores version av DC-klassikern Träskmannen/Swamp Thing. Det är kanske inte helt korrekt att säga att den är bortglömd, men med tanke på att det är Moores genombrottsserie i USA och den månatliga serie som Moore skrev längst nämns den ändå rätt så sällan. Och det är synd, för det här är en fascinerande läsning för den som vill se hur Moore snabbt utvecklades som manusförfattare.

Det första som sker när Moore tar över är att han genast skriver om Swamp Things bakgrundshistoria i det första numret, The Anatomy Lesson, där Moore helt tagit över serien själv (hans allra första nummer använde han sig av för att knyta ihop alla gamla trådar så att han kunde börja från början): Istället för att som han själv trott vara en människa som förvandlats till monster visar det sig att han är en elementarande, kopplad till växtvärlden. Den nya infallsvinkeln öppnar upp en rad nya möjligheter till historier istället för de gamla trötta intrigerna som mestadels handlade om hur Swamp Thing gång efter annan misslyckas med att åter bli en människa. Med andra ord, en retrofit av historien liksom Moore gjorde i Miracleman.

Vad som sedan följer är klassiska skräckteman i Alan Moores tappning: Demoner, spöken, vampyrer, varulvar, och så vidare. Givetvis med en djupare avsikt än att bara skrämma, men en hel del av historierna är rejält kusliga; bland de bästa är redan nämnda The Anatomy Lesson och vampyrhistorien. Själv har jag aldrig tyckt att vampyrer är särskilt läskiga men Moores version ger mig kalla kårar.

Men allt är inte guld som glimmar. Allteftersom märks det att Moores också vill framföra att budskap, och det tenderar att göra en del av historierna övertydliga och predikande. Samverkan mellan underhållning och politik fungerar inte alltid vilket leder till serier där enskilda detaljer är magnifika men den övergripande historien är banal. Ett av de värre exemplen är en zombiehistoria som också vill behandla rasism, där den senare delen känns som tagen ur en upplysningsfolder för skolungdomar.

De 30-tal nummer där huvudtemat är skräck avslutas med en grand finale som heter duga: Swamp Thing blir tvungen att rädda universum själv. Men många läsare blev besvikna; istället för en överdådig slutstrid blir Swamp Things bidrag att inte göra någonting, och Moores budskap är att våld inte är lösningen i striden mellan gott och ont (om de termerna ens betyder någonting). Själv tycker jag att det slutet passar mycket bra eftersom Swamp Thing själv mer och mer anammar sin icke-mänskliga bakgrund när han insett att han egentligen aldrig varit mänsklig själv.

Egentligen hade Moore kunnat hoppa av efter det här numret, men istället valde han att fortsätta ytterligare ett dussin nummer. Skräcktemat bytte han däremot ut, och istället blev det science fiction som gällde: Swamp Thing går vilse i världsrymden, och stöter på några av DCs rymdfigurer som Adam Strange och Gröna Lyktans kollegor. De här numren är inte lika strukturerade och känslan av att Moore egentligen bara provar olika slags berättartekniker är stark; det är inte dåligt men det är något lätt oengagerat över intrigerna. Med ett lysande nummer som undantag: Loving the Alien, en psykedelisk berättelse om hur Swamp Thing blir våldtagen av en inte illasinnad men mycket främmande rymdö. Inte bara berättelsen är bisarr, utan också John Totlebens illustrationer som mestadels består av fotokopior på kugghjul och sönderslagna maskindelar.

Och som alltid med Moore: Avslutningen är excellent, och jag skulle gärna ha sett att serien avslutades i och med Moores avsked. Allting som bör och kan sägas är sagt; vad övrigt är, är upprepning.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om serien: John Constantine, Hellblazer, dyker upp för första gången här, och Moores originalversion av honom är fortfarande mycket intressantare än han någonsin var i sin egen tidning (som ändå har innehållit en hel del mycket bra episoder); Bissette & Totlebens teckningar är fascinerande och svårslagna som skräckillustrationer, kanske som allra mest för den som är den lyckliga ägaren av förlaget Titans utgåvor som visar dem i all deras svartvita prakt istället för med den ganska tråkiga färgläggningen i tidningarna; hur Moore återigen visar att han kan skriva fantastiskt bra om Stålmannen men har svårt att göra detsamma med Läderlappen; den ovanliga men mycket lyckade beskrivningen av kärleken mellan Swamp Thing och Abigail.

Men jag nöjer mig med att säga att Swamp Thing har några av de bästa tidiga Moore-serierna som finns, trots några svackor. DC håller på att ge ut samlingsutgåvor av serien (de flesta numren har aldrig samlats ihop i böcker tidigare, förutom Titans svåråtkomliga svartvita utgåva) så det är bara att läsa på. Eller ladda ner, för den som så önskar (svartvitt eller färg, båda finns att hitta). Serien är också ett utmärkt exempel från ett 80-tal där den amerikanska serievärlden letade efter nya impulser. Alan Moore i Swamp Thing var den första importen från England, och dess framgångar banade vägen för Neil Gaiman, Grant Morrison med flera i den brittiska invasionen. Utan Swamp Thing ingen Sandman, och antagligen ingen Vertigo heller där Hellblazer, en direkt följd av Moores Swamp Thing, är den titel som getts ut i flest nummer.

Härnäst: Mer skräck från 80-talet i form av utomjordingar, vampyrer (igen), fekalier en masse, och en president-penis.

Direktlänk 15 kommentarer

Superhjältar+Hill Street Blues+Alan Moore: Top 10

19 februari, 2010 at 21:57 (Superhjältar) (, , )

Lite gamla superhjälteserier av Alan Moore, någon?

Under några år runt sekelskiftet fullständigt öste Alan Moore ut superhjälteserier; efter att tidigare ha sagt att han inte längre var intresserad av sånt ändrade han plötsligt åsikt och blev istället produktiv som aldrig förr.

Men vad som tyvärr blev uppenbart ganska snabbt var att han inte bemödade sig så mycket, och de allra flesta av hans serier kändes som om de var producerade vid ett löpande band. Onekligen ett band med en stor dos hantverksskicklighet, men det var fjärran från kvalitéerna i serier som Watchmen eller Miracleman.

Av alla serierna från den här perioden är det två som jag tycker bättre om än de andra: The League of Extraordinary Gentlemen, den enda som Moore fortfarande är involverad i och där framför allt den första boken men även den andra är ett nöje att läsa (den tredje som är under utgivning har inte börjat bra), och Top 10, dagens övning.

Top 10 är som titeln säger Hill Street Blues i serieform, där den anonyma storstaden bytts ut mot Neopolis, och de vanliga människorna mot superhjältar (och en del sagofigurer och gudar). Brotten som utreds är saker som utomjordiska massmördare, osynliga antastare, och annat smått och gott som teleportationsolyckor och muterade möss.

Den overkliga miljön till trots fokuserar Moore hela tiden på det vardagliga i det fantastiska, och det känns verkligen som att läsa en typisk skitig polisroman i en något annorlunda infattning. Lite humor, mycket rutinarbete, mängder av småvinkar till den vane superhjälteläsaren i bakgrunden (som flygande hundar med mantel), och teckningar av Gene Ha och Zander Cannon som är kompetenta utan att vara upphetsande.

Det är synd att Moore bara åstadkom 12 nummer av serien, plus en miniserie som utspelar sig under Neopolis uppbyggnad på 40-talet (givetvis är den magnifika staden designad av galna nazistiska vetenskapsmän). Konceptet var fräscht när det kom, och det är fortfarande en trevlig bekantskap. Det har kommit fler serier som blandar superhjältar och polisdrama, men det som gör att jag är svag för Top 10 är att den så självklart vågar visa de uppenbart komiska sidorna av en sådan blandning; de andra i samma genre vågar sällan vara så barnsliga utan håller sig helt allvarliga. I Top 10 däremot känns det fullkomligt självklart att läsa en episod som den om hur några av poliserna upptäcker ett mord i en bar, där det visar sig att den mördade är Balder och att Loke ligger bakom genom att han lurat Höder att skjuta Balder med en mistel. Poliserna blir utskrattade av sin överordnade som talar om för dem att de där händer varje dag, och att det hör till gudarnas små egenheter.

Sen måste jag också nämna serien Smax, en miniserie som följer polisen Smax när han tillsammans med kollegan Robyn besöker sin gamla hemplanet. Planeten visar sig vara bebodd av dvärgar, alver, drakar och allting annat man kan tänka sig från sagornas värld.

Smax är en serie som pendlar våldsamt mellan ytterligheterna; än är det en ren komedi (och Moore kan vara fruktansvärt rolig när han vill, som här), än är det ett grekiskt ödesdrama. Teckningarna av Zander Cannon är besynnerligt sympatiska i sin enkla sagostil, trots att Cannon ibland helt tappar bort känslan för anatomiska proportioner. Det är en mer ojämn serie än Top 10 men personligen tycker jag att Smax är den bättre av de två, en egenartad serie som inte påminner om något annat jag läst. Men jag skulle inte rekommendera att man bara läser Smax eftersom en hel del av humorn i den förutsätter att man lärt känna Smax och Robyn genom att ha läst Top 10 innan. Och eftersom Top 10 också är underhållande tycker jag inte att det är en större uppoffring att läsa den med ;-)

Direktlänk 5 kommentarer

Maximalt Moore: Absolute Promethea & V for Vendetta

12 december, 2009 at 21:39 (Superhjältar) (, , , )

Jaha, dags för några fler Absolute-album. Den här gången dels en serie som jag läst många gånger förut, och dels en som är mer eller mindre ny för mig, båda skrivna av Alan Moore.

Om det ändå vore svartvitt...

Om det ändå vore svartvitt...

Låt oss börja med V for Vendetta, som jag hoppas att alla redan läst; med alla olika utgåvor, inklusive multipla svenska, finns det inga ursäkter för att inte ha läst den. Jag har alltså läst den senaste engelska utgåvan i Absolute-formatet, och som för en del av de andra böckerna i samma serie är det med blandad framgång för den generösa storleken. David Lloyds teckningar är utmärkta och bland de bästa bland Alan Moores serier, men det vete tusan om de blir bättre i storbildsformat. Hela serien är ju trots allt en skildring av ett England som är ännu skitigare och deprimerande än dagens England, och Lloyds teckningar är inte avsedda att framkalla några Wow-känslor.

Det som är bra är pappret: Det är matt och extremt tjockt, och gör Lloyds känsliga färgläggning rättvisa. Och apropå den så skulle jag tycka det vore intressant med en samling i svartvitt någon gång. Lloyd såg ännu bättre ut då, speciellt med den ovanliga formen för textbubblorna som han använde sig av.

Vad gäller handlingen så har jag inte så mycket att tillägga till alla lovord serien fått. Det är en av mina absoluta favoriter bland Moores serier, och att läsa om den är också intressant för att man bokstavligen ser framför sig hur han utvecklas som manusförfattare. Från de första kapitlen där berättande text är vanligt och Vs teatraliska konster visserligen är suggestivt skildrade men ändå lite fåniga à la superhjälteserier, till de avslutande där texten är reserverad för dialog och inre monologer och V fortfarande är teatralisk men nu med en djupare tanke bakom den flamboyanta fasaden.

Över till Promethea, en serie som jag bara läste de första numren av när den ursprungligen kom ut i slutet av 90-talet. Skälet var att Moore då fullkomligt öste ut serier, varav de flesta var rätt så usla, och jag tyckte inte att Promethea var bland de mer lovande. Men allteftersom har jag hört mer och mer gott om serien, och att den var bland de bästa av de serier Moore gjort det senaste decenniet så när den första volymen av tre i Absolute-utgåvan kom ut var den ett givet köp för mig.

Jag är fortfarande inte övertygad om att det kommer att visa sig vara en av Moores bättre serier, men att läsa de första tolv numren nu känns åtminstone så pass intressant att jag ser fram mot resten. Det är Moore på sitt mest utflippade humör här, när han gräver ner sig djupt i mysticism och ockultism. Sådant brukar vara ointressant och trist att läsa om för de som inte är intresserade av ämnet i sig, som jag, men Moore är för skicklig för att falla i den fällan. Genom att använda sig av alla sina vanlig knep, som genom löjligt välkonstruerade övergångar mellan olika scener och en överväldigande flod av referenser till obskyrheter hade jag roligt när jag läste, till och med när han spenderar en extremt textpackad sida per trumfkort i en taroklek, där kortens ordning speglar universums utveckling, komplett med ett palindrom konstruerat av bokstäverna i ordet PROMETHEA per kort. Med andra ord, en Moore på bästa korsordskonstruktörhumör. Tröttande, javisst, men också imponerande, även om det inte är i närheten av sådant som V for Vendetta.

JH Williams IIIs teckningar har också fått beröm, men jag är uppriktigt sagt inte så förtjust i dem. Till skillnad från V for Vendetta vinner de definitivt på det större formatet och utmärkta trycket, men det är någonting själlöst över dem. På många sätt påminner de mig om Melinda Gebbies i Lost Girls; visserligen i en helt annan stil känns de mer som planscher än som serier, där designen och sidlayouten premieras alltför mycket över flytet i serien. Det är säkerligen ett medvetet val, speciellt med tanke på att varenda uppslag i de senare numren av Promethea här är konstruerat som en enda sida istället för två, men det i kombination med människor utan minsta personlighet ger ett mycket sterilt intryck.

Inte alltför illa på hela taget, med en alldeles utmärkt serie jag läst många gånger förut och säkert kommer att läsa igen, och en nyare som jag ser fram mot att läsa klart trots en del brister :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare