Edisonader en masse: Nemo – Heart of Ice
Egentligen är det lite fånigt att jag envisas med att skriva om varje ny del av Alan Moore/Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen. Serien har stabiliserat sig på en nivå med flyhänt skrivna men ack så torftiga manus tillsammans med underbara teckningar, och mycket mer finns inte att säga.
Men ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Jag vet ju hur bra Moore kan vara när det vill sig (även om det är decennier sen sist), och O’Neill är så förförisk med sin stil att jag varje gång det kommer ut en ny del tänker att kanske, kanske, kommer den här gången bli annorlunda. Nemo – Heart of Ice lät dessutom lite extra lovande eftersom Nemo är en av de allra bästa karaktärerna i den här serien, och även hans dotter Janni var trots mina invändningar mot serien hon dök upp i intressantare än de flesta andra i de senare delarna.
Fast resultatet blev tyvärr detsamma: Jag imponeras av O’Neill trots att hans figurteckning känns lite mindre perfekt den här gången och misströstar om Moore. Det blir så uppenbart när jag läser serien att Moore inte ens anstränger sig för att sätta ihop en riktig historia. En löjligt tunn intrig kickas igång när Janni stjäl några dyrbarheter från H Rider Haggards drottning Ayesha vilket får till följd att Ayeshas värd Charles Foster Kane anlitar ett gäng Edisonad-hjältar (min alldeles egna svenska översättning av Edisonade) för att ta tillbaka dem. Varpå vi får se den gamla vanliga Moore-genomgången av alla möjliga litterära fantasier om en särskild miljö, den här gången Antarktis dit Janni bestämmer sig för att göra en slags pilgrimsfärd.
Efter alla dessa klagomål på Moore för att han struntar i att berätta en historia som har ett i värde i sig förutom att vara en lista över vad Moore har läst ska jag dock ge honom ett litet plus: De avslutande textsidorna var faktiskt helt läsliga och till och med smått roande den här gången. Halleluja!
Mer av samma sak: The League of Extraordinary Gentlemen – Century: 2009
Jahapp.
Det här blir inget långt inlägg men eftersom jag skrivit om både del 1 (Century: 1910) och del 2 (Century: 1969) tänkte jag iallafall pränta ner några tankar om den avslutande delen i den fjärde sviten i Alan Moore och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen-serie, nyutkommen som den är.
Skälet till att det inte blir långt är att jag egentligen redan skrivit vad jag tycker om serien i de tidigare inläggen: O’Neills teckningar är förunderligt bra och jag skulle kunna titta på dem hur länge som helst, medan Moores manus uppriktigt sagt är rätt uselt, kanske det sämsta i Century-sviten. Efter att både 1910 och 1969 i stort sett saknat nerv och Mina Murray/Harker dessutom helt förlorat sin personliga karisma från de tidigare böckerna (hon var den centrala karaktären där, den som höll ihop böckerna och som de andra i gruppen interagerade mot, och när hon inte längre känns intressant gör inte heller de andra personerna det) så hade jag väl inga stora förhoppningar, men tyvärr var 2009 lite sämre än jag väntat mig:
En del av TLoEGs charm har alltid bestått av att se olika gamla litterära personer blandas, som Bertie Wooster + Cthulhu-monster. Tyvärr led 1910 svårt av att huvudpersonerna (förutom Mina Murray) var för mig helt ointressanta karaktärer, som mästertjuven Raffles; det verkade som om Moore haft svårt att hitta några lämpliga referenser att jobba med. 1969 var bättre i den aspekten, med en ung lord Voldemort, Monty Python och annat, och därför hoppades jag att Moore skulle kunna hitta på något roligt när han fick chansen i 2009 att använda sig av moderna litterära referenser.
Jag vet inte om det beror på mig eller Moore, men refererandet kändes rejält trött, som någonting han var tvungen att göra snarare än någonting han hade roligt medan han kom på. 30 Rock, James Bond och alldeles för mycket Harry Potter är en del av det som bjuds, och en del av problemet är väl att karaktärer som mr Hyde i de första TLoEG-sviterna eller för den delen sjörövar-Jenny i 1910 är en del av det allmänna medvetandet, urtyper, medan till exempel Harry Potter inte har nått samma stadium (ännu, kan tilläggas).
Med andra ord, själva grundkonceptet med ett collage av litterära karaktärer verkar inte fungera lika bra när det handlar om nutiden snarare än klassikerna.
Egentligen är det patetiskt att klaga på att referenserna inte känns lika roliga för de två första (och framförallt den allra första) TLoEG-böckerna är bra serier där referenserna bara är en liten del av helheten. Men tyvärr är det så lågt som serien har fallit: Jag kan inte komma på någonting intressantare att säga om serien än att klaga på trista referenser. Förutom att berömma O’Neills teckningar förstås 
Gammeldags New Age: Promethea
Återkopplingsdags!
För drygt två år sedan skrev jag om Alan Moore & J H Willimas IIIs Promethea; den första Absolute-volymen hade precis kommit ut, och efter att ha läst den var jag försiktigt optimistisk inför de resterande volymerna (jag läste inte serien när den ursprungligen publicerades). För några månader sen kom den tredje och avslutande delen ut, men först nu har jag läst klart serien.
Och det var plågsamt.
Den försiktiga optimismen uppfylldes inte för det här var bitvis rejält dåligt. Det kommer nog ta ett litet tag att reda ut varför jag tyckte så, så räkna med lite rantning idag (med en del upprepning av kritik jag redan nämnt apropå första boken). Dags för punkt-för-punkt-kritik tror jag 
- Långtråkigheten: Promethea är i långa stycken extremt tråkigt, och det är förstås den allvarligaste invändningen. Manus kan suga och teckningar likaså, men så länge en serie inte är tråkigt så är inte allt hopp ute. Men när jag läser Prometheamed sida upp och sida ner fyllda av Moores ordmassor där han presenterar sin hopplöst ointressanta filosofi om vad magi är (mer om det längre ner) så börjar jag snart tjuvkika framåt. Är numret slut snart? Kanske nästa nummer inte bara handlar om nummerologi/kabbala/Aleister Crowley?
De flesta uppslag i Promethea är hela uppslag; klicka för större bild
- Förutsägbarheten: Det här är förstås en av orsakerna till att det är en så tråkig serie, men den förtjänar en egen punkt eftersom serien är så gudsigförbarme förutsägbar i långa stycken. Promethea utger sig bland annat för att förklara vad fantasi är, och då kanske man skulle kunna hoppats på lite fantasi i serien med? Det deprimerande är att det finns en hel del fantastiska uppslag i serien där Moore visar upp sin fantasirikedom, men så fort han har idé som till exempel sviten där Promethea vandrar genom livets träd från kabbalan som skulle kunna vara intressant så fullkomligt hamrar han sönder den med sin metodiska stil. Varje sefirot ska besökas, varje väg i kartan ska traverseras. Tio nummer där man redan efter första förstår vad man kommer genomlida i de nästa nio. Moore har ofta bekymmer med att han när han har kommit på ett uppslag han gillar så måste han visa upp att han minsann tänkt igenom varenda detalj, som i Lost Girls där det inte räcker med att Dorothys första sexpartner är en uppenbar variant på Fågelskrämman, utan lika säkert som amen i kyrkan följer då att hon kommer få ihop det med en Plåtman och en Lejonet-variant också. Här gör han samma sak gång på gång på gång på gång.
- New Age-idéerna: Moore har alltid varit svag för dylika idéer men här är det inte bara en del av serien utan istället är det enda skälet till att serien finns att Moore ska få berätta vad han tycker. Som jag skrev när jag recenserade Chester Browns Paying For It är jag egentligen inte så förtjust i att kritisera en series budskap, men i det fallet och även i det här går det inte att undvika eftersom budskapet är en så fundamental del av innehållet. Visst är Promethea överlägsen Paying For It både som serie och som budskapsbärare, men Moore är likafullt ute och cyklar här tycker jag. Givetvis får han tycka precis vad han vill, men personligen tycker jag det bara är sorgligt att se hur icke-originell han är. Precis som med förutsägbarheten kan han börja i en intressant ände, men när jag följt vägen till slut är det med en djupt missbelåten känsla jag avslutar. Om Moore nu vill utge sig för att vara så fritänkande, varför repeterar han egentligen bara alla gamla klyschor från de mest menlösa New Age-skrifter? Han gör alla gamla misstag som alltid görs, som att leta upp meningslösa och slumpmässiga sammanträffanden och få det att låta som om de bevisar någonting (som ett motmedel kan jag rekommendera t ex Sabine-Goulds essä som ”bevisar” att Napoleon Bonaparte egentligen inte fanns utan bara var en mytologisk solgud, eller alla sammanträffanden mellan morden på Kennedy och Lincoln), missuppfatta orsak och verkan (att DNA är en spiralformad molekyl visar inte att de gamla symbolerna som två ihopslingrade ormar förutsade DNA, utan istället att människor gärna visar upp saker på ett lättfattligt sätt; en DNA-molekyl ser egentligen inte alls ut som på de teckningar man ofta ser med två propra slingrande linjer med band som knyter ihop dem utan mer som en oformligt rep).
För att inte tala om allt tal om att det är det inre som är det viktiga hos människor, men lustigt nog innebär det i Promethea att så gott som alla kvinnor är undersköna och ofta nakna (en kvinna är äldre och rundlagd, men inte förrän hon i andevärlden blivit ung och vacker igen åker kläderna av), medan männen istället oftast är gamla och sunkiga, men sex med makalösa gudinnor som ”ser deras vackra inre” går givetvis bra! I Moores idealvärld är kvinnor unga och vackra, medan män har skägg och är äldre. Så ser äkta magi à la Moore ut, bara så ni vet - Långrandigheten: OK, det här är väl närmast en variant på 1 & 2, men jag tänkte ta det som en egen punkt och blanda in lite av 3:an också. För när jag jämför hur Moore här använder 32 tidningsnummer för att presentera sin New Ageiga filosofi medan han i sin överlägsna Swamp Thing behövde totalt två sidor för samma sak (s 30-31 i Swamp Thing 50 närmare bestämt, när Swamp Thing trätt in i den ultimata ondskans (eller mörkrets) inre), och när den senare dessutom är en mycket intressantare variant på vad godhet och ondska är, då skulle någon redaktör ha sagt stopp.
För att vara rättvis finns det också en del saker som är både bra och dåliga, som JH William IIIs teckningar. Det är extremt imponerande genomfört, med en variation som kanske saknar motstycke bland moderna amerikanska serier, men samtidigt är det stelt och överdesignat. Delvis är det nog Moores fel för som vanligt är hans manusanvisningar löjligt exakta (i den sista boken finns det med ett manus till ett av tidningsnumren), men Williams står för sin del av kakan. Låt mig uttrycka det såhär: Han kan uppenbarligen både teckna och designa nästan vadsomhelst så att det ser bra ut, men jag tvivlar på att någon skulle kunna identifiera honom som tecknaren om man visade upp bara en bild på någon av människorna i serien. Han saknar med andra ord en egen stil, någonting som gör att jag kan leva mig in i serien istället för att bara studera den utifrån (givetvis gör också Moores alldeles för utstuderade innehåll också att det är så gott som omöjligt att leva sig in serien).
Och det är väl egentligen precis så serien känns i största allmänhet: Den är på många sätt imponerande i sitt obönhörligt genomförda sätt, med plansch på plansch av storstilat innehåll, men i slutändan är glaset tomt; innehållet saknas. Jag tror jag har skrivit någonting liknande förut men Moore borde försöka få till en bättre balans mellan hjärna och hjärta, mellan design och känsla. Här löper både Moores känslor och designtankar amok utan något som stoppar dem. För att återigen ta upp en äldre Moore-serie som klarar av det så mycket bättre: I slutet på Miracleman har världen blivit någonting som på många sätt påminner om Prometheas slut (att vägen till slutet är så mycket mer underhållande i Miracleman lämnar jag därhän). Efter Ragnarök har en ny värld börjat, där alla kan göra vad de vill, vare sig de är Charles Manson eller någon mer normal person, och gudarna vakar över Jorden. Men i Miraclemans slut kryper det in en mörkare ton, en komplikation, när Miracleman kommer att tänka på sin före detta fru som vägrat bli en del av den nya världen. Såsom varande i praktiken en gud förstår han inte längre hur de gamla människorna tänker och känner; han och de flesta med honom har gått vidare och är nu någonting annat, och människans tid är förbi. I Promethea däremot är allt bara bra, och livet fortgår ungefär som förut förutom att alla nu är i kontakt med sitt (och andras) inre jag. Blargh.
Giganterar kopulerar i himlen (ledsen att bilden blivit lite trunkerad i mitten)
För den som vill studera olika teckningsstilar och idéer om hur man kan designa seriesidor kan förstås Promethea vara ett bra köp, men om man känner för att läsa om hur superhjältar (för det måste jag ändå kalla Promethea, med tanke på att hon har allt som utmärker dem, inklusive kostym och hemlig identitet) för in världen i en New Age-inspirerad framtid så är Miracleman ett mycket bättre tips, eller för all del Rick Veitchs The One, en rå, bitvis mycket amatörmässig serie från 80-talet finns att köpa i en samling från King Hell Press, men ack så mycket roligare att läsa. Eller om man är på romanhumör och föredrar en lyrisk-melankolisk skildring av hur människan ersätts av sin efterföljare, ta en titt på Arthur C Clarkes Childhood’s End / Mot nya världar; inte för att den liknar Promethea alls, men jag ville avsluta den här alltför långa ranten med någonting högkvalitativt
Det blev inte bättre: Century – 1969
Dags för den andra avsnittet av Alan Moore & Kevin O’Neills glacialt publicerade fjärde del (eller tredje om man ignorerar The Black Dossier, vilket man nog kan göra) av League of Extraordinary Gentlemen, serien som började så lovande men sen fallit ner i samma träsk av ockultism, dassig erotik, och allmänt flummande som de allra flesta av Moores serier de senaste åren.
För det här är på intet sätt bra. Det första avsnittet, Century – 1910, tyckte jag inte om något vidare eftersom den förutom de allmänna bristerna med Moores manus nuförtiden också föll i kliché-fällan med den kvinnliga huvudpersonen som blir utsatt för en våldtäkt. Det som var bra med den var som alltid O’Neills teckningar, och att hoppet ändå levde om att serien skulle bli bättre och få mer styrsel när del två kom ut.
Men så blev det alltså inte.
O’Neill får fortfarande toppbetyg; det är en fröjd att titta på hans teckningar. Det är så få tecknare som liksom O’Neill känns så genuint anpassade för just serier att om den här serien blir hopsamlad i en Absolute-utgåva när väl den avslutande episoden kommit ut nästa år så kommer jag bli allvarligt frestad. Men det är i så fall helt och hållet O’Neills förtjänst för Moore är nog snäppet sämre i den här episoden än i den förra.
Mina Harker på en dålig tripp med lord Voldemort
Visserligen slipper vi de värsta klichéerna, men å andra sidan finns det nu inte tillstymmelse till handling kvar. Det är sida upp och sida ner av Moore som trycker in så många referenser han bara kan (och problemet från förra episoden med att Mina Harkers kompanjoner i de två första delarna var så mycket intressantare än i den här serien finns kvar, flytten till 1969 till trots), med endast vaga antydningar om ett möjligt månbarn som ska leda världen in i en ny och förfärande (antagligen, med tanke på att de som försöker frambringa barnet är ockultister av den ondare sorten) som en eftergift till de som vill ha en orsak att läsa vidare.
Jag tycker också att det är lite tråkigt att se utvecklingen Mina Harker genomgår (så ja, det finns faktiskt tillstymmelsen till karaktärsutveckling); från att ha varit en superbt kompetent ledare av de olika grupperna är hon här betydligt tristare skildrad. Kanske har Moore en plan för henne och del tre kommer att förlåta den här delen, men tillåt mig tvivla. När det inte ens känns roligt att se Moores skildring av lord Voldemort eller Moores version av Rolling Stones Sympathy for the Devil känns det tyvärr som om han till slut tappat den lilla gnista som trots allt gjorde att delar av Century – 1910 hade ett visst sug.
Till slut måste jag dock erkänna att jag gillar att hålla Century – 1969 i min hand. Det är en förföriskt paketerad bok med O’Neills inbjudande teckningar, tyngden känns bra, och pappret precis lagom styvt. Och med all min kritik av Moore måste jag också säga att han kan skriva en serie så att den är lätt att läsa; seriesidorna flyter på, även om jag inte bryr mig om vad som händer personerna på dem. Hans textsidor däremot är nästan (men bara nästan) lika tröga som Dave Sims ökända diton i Cerebus. Huga!
Gaiman vs Moore: Fight!
Eller för att vara tydligare: Whatever Happened to the Caped Crusader? som innehåller Gaimans berättelse om Läderlappens död versus Whatever Happened to the Man of Tomorrow? med Moores om Stålmannens dito.
Låt mig först kasta ut en brasklapp av det större formatet: Jag tycker att Moores serie är en av de absolut bästa han gjort. Moore fick tillgång till Curt Swan som tecknare, den tecknare som mest av alla förknippas med Stålmannen som han såg ut på 60-, 70- och 80-talet, och efter att Moores serie publicerats gjordes Stålmannen om från grunden av John Byrne. Så WHttMoT? var bokstavligen en avslutning på en era för i och med Byrnes modernisering slängde man officiellt bort allting som funnits innan och startade om på nytt. Ingen röd kryptonit, ingen Krypto, ingen Bizarro, ingen mesig Clark Kent längre (även om de alla långsamt har sipprat tillbaka in i serien igen eftersom lockelsen att använda de gamla inslagen var alldeles för stor).
Gaimans nya serie (den gavs ut i tidningsformat 2009 men samlingsalbumet är nytt för i sommar) däremot innebar inte samma riktiga avslutning som Moore. Visserligen var den avslutningen på en förnyelse av Läderlappen/Bruce Wayne orkestrerad av Grant Morrison, men inte en lika drastisk sådan som den för Stålmannen där man började om från början. Det gör att Gaiman redan från början har mer begränsade möjligheter för vad han kan göra: Läderlappen som karaktär fortsätter även efter att Gaimans serie har slutat.
I inledningen till samlingsboken berättar Gaiman om sina tankar inför hur man ska attackera problemet med att ta livet av en karaktär som ändå kommer att fortsätta skildras. Det är intressant att läsa och jag måste säga att Gaimans lösning där han mer eller mindre tar livet av alla olika versioner av Läderlappen som funnits (och kommer att finnas) är elegant uttänkt; begravningen (hela serien är en skildring av Läderlappens begravning) är en symbolisk rit som inte kommer att bli omodern bara för att Läderlappen fortsätter att ändras i serierna.
Så jag måste erkänna att Gaiman lyckas bättre än jag trodde. Jag tycker att Gaiman har skrivit en del riktigt bra serier som den första halvan (ungefär) av Sandman, Black Orchid, ett fantastiskt nummer av Hellblazer (nummer 27, Hold Me, måste-läsning för alla serieälskare), men att det varit knapert med kvalitén i hans romaner och de fåtal serier han skrivit de senaste 20 åren. Här försöker han inte briljera med sin fantasi och kunskap om diverse konstigheter utan istället låter han berättelsen tala för sig själv, och han lyckas fånga kärnan i vem/vad Läderlappen egentligen är.
Men…
Det är ändå långt ifrån Moores mästerverk. Gaimans serie är lågmäld istället för Moores apokalyptiska historia, men ändå fängslar Moore mig mer: När det är meningen att det ska bli känslosamt fungerar Moores serie trots sina stora penseldrag bättre. Visst har serien klara såpadrag men faktum är att ingen i serievärlden skriver lika bra såpor som Moore gjorde på 80-talet. Jag är säker på att det delvis har att göra med att jag själv tycker att Stålmannen är en intressantare figur än Läderlappen (även om serier om Läderlappen ofta är bättre) men det är inte hela sanningen. Vad jag framförallt saknar i WHttCC? är en helhetskänsla: Manus och teckningar matchar inte riktigt varandra när det känsliga manuset skildras i en tråkig stil (mer om det nedan men i korthet är det som så ofta nuförtiden färgläggningen som är boven), medan Moores serie handlar om den klassiska Swanderson-Stålmannen och dessutom är tecknad av Curt Swan själv. Och, återigen, det faktum att Moore behandlar en mycket specifik version av Stålmannen gör att han verkligen kan gotta sig i detaljerna medan Gaiman får hålla sig till generaliteter.
Men för att göra Gaiman rättvisa måste jag också säga att för den som inte grottat ner sig i Swans med fleras Stålmannen är Moores historia ganska poänglös, medan även en ovan Läderlappen-läsare lär få ut en hel del av Gaiman. Med andra ord, för den som läst mycket framförallt äldre DC-serier är Moore överlägsen både i koncept och känsla, men för den som inte gjort det misstänker jag att Gaiman är den som kommer vara intressantast att läsa. Båda två är dock bra serier som jag definitivt tycker att man ska läsa om man får chansen (men det är bara Moores som är måste-läsning, även om det bara gäller den speciella grupp av läsare jag nämnt). Dessutom får man i WHttCC?-samlingen också tre andra Läderlappen-relaterade serier Gaiman skrivit: En svart-vit skämtsam historia där Jokern och Läderlappen skildras som figurer vars jobb det är att vara med i serierna, en suggestiv och skrämmande Poison Ivy-serie där Läderlappen själv inte är med, och en längre serie med Gåtan. Framförallt de två första är riktigt bra serier, och frågan är om inte Poison Ivy-serien är den bästa i boken, sitt lilla format till trots.
Avslutningsvis lite grann om teckningar i WHttCC? och om den misshandel Andy Kuberts skisser utsatts för.
I sitt förord beskriver Gaiman hur nöjd han var med tecknarvalet eftersom Kubert kan hantera alla stilar (det behövs eftersom olika versioner av Läderlappen dyker upp) och dessutom har en så vacker stil i allmänhet. När jag själv läst klart serien tolkade jag det som en klassisk överdrift i förord eftersom man där alltid måste berätta om hur bra alla de inblandade är, motbevisen till trots. Men efter serien kommer en samling med skisser från serien och de är allting Gaiman utlovade: Suggestiva, inspirerade av olika äldre Läderlappen-tecknare, och så vidare. Kuberts kvalitéer har helt sonika blivit totalt utplånade när de har tuschats och färglagts. Framförallt det sistnämnda är problemet, och utan Alex Sinclairs insatser när han får för sig att ”Här behövs fler toner!” trots att Kuberts teckningar redan har skuggningar i de svartvita originalen hade det här blivit en långt bättre serie…
3 x 80-talet, del I: Skräck à la Moore
Det blev en bunt med 80-tals tidningar i helgen, närmare bestämt från mitten av 80-talet då Miller och Moore härjade som bäst med sin superhjälte-revisionism. Det är en fascinerande period i USA med mängder av bra serier; förutom Watchmen och The Dark Knight Returns kan man också hitta Love & Rockets, American Flagg!, Zot!, och andra mer eller mindre banbrytande serier.
Men de serier jag tänkte skriva om har av olika anledningar försvunnit lite grann ur det allmänna seriemedvetandet. Tyvärr, eftersom de alla tre
har kvalitéer som jag uppskattar högt.
Först ut är Alan Moores version av DC-klassikern Träskmannen/Swamp Thing. Det är kanske inte helt korrekt att säga att den är bortglömd, men med tanke på att det är Moores genombrottsserie i USA och den månatliga serie som Moore skrev längst nämns den ändå rätt så sällan. Och det är synd, för det här är en fascinerande läsning för den som vill se hur Moore snabbt utvecklades som manusförfattare.
Det första som sker när Moore tar över är att han genast skriver om Swamp Things bakgrundshistoria i det första numret, The Anatomy Lesson, där Moore helt tagit över serien själv (hans allra första nummer använde han sig av för att knyta ihop alla gamla trådar så att han kunde börja från början): Istället för att som han själv trott vara en människa som förvandlats till monster visar det sig att han är en elementarande, kopplad till växtvärlden. Den nya infallsvinkeln öppnar upp en rad nya möjligheter till historier istället för de gamla trötta intrigerna som mestadels handlade om hur Swamp Thing gång efter annan misslyckas med att åter bli en människa. Med andra ord, en retrofit av historien liksom Moore gjorde i Miracleman.
Vad som sedan följer är klassiska skräckteman i Alan Moores tappning: Demoner, spöken, vampyrer, varulvar, och så vidare. Givetvis med en djupare avsikt än att bara skrämma, men en hel del av historierna är rejält kusliga; bland de bästa är redan nämnda The Anatomy Lesson och vampyrhistorien. Själv har jag aldrig tyckt att vampyrer är särskilt läskiga men Moores version ger mig kalla kårar.
Men allt är inte guld som glimmar. Allteftersom märks det att Moores också vill framföra att budskap, och det tenderar att göra en del av historierna övertydliga och predikande. Samverkan mellan underhållning och politik fungerar inte alltid vilket leder till serier där enskilda detaljer är magnifika men den övergripande historien är banal. Ett av de värre exemplen är en zombiehistoria som också vill behandla rasism, där den senare delen känns som tagen ur en upplysningsfolder för skolungdomar.
De 30-tal nummer där huvudtemat är skräck avslutas med en grand finale som heter duga: Swamp Thing blir tvungen att rädda universum själv. Men många läsare blev besvikna; istället för en överdådig slutstrid blir Swamp Things bidrag att inte göra någonting, och Moores budskap är att våld inte är lösningen i striden mellan gott och ont (om de termerna ens betyder någonting). Själv tycker jag att det slutet passar mycket bra eftersom Swamp Thing själv mer och mer anammar sin icke-mänskliga bakgrund när han insett att han egentligen aldrig varit mänsklig själv.
Egentligen hade Moore kunnat hoppa av efter det här numret, men istället valde han att fortsätta ytterligare ett dussin nummer. Skräcktemat bytte han däremot ut, och istället blev det science fiction som gällde: Swamp Thing går vilse i världsrymden, och stöter på några av DCs rymdfigurer som Adam Strange och Gröna Lyktans kollegor. De här numren är inte lika strukturerade och känslan av att Moore egentligen bara provar olika slags berättartekniker är stark; det är inte dåligt men det är något lätt oengagerat över intrigerna. Med ett lysande nummer som undantag: Loving the Alien, en psykedelisk berättelse om hur Swamp Thing blir våldtagen av en inte illasinnad men mycket främmande rymdö. Inte bara berättelsen är bisarr, utan också John Totlebens illustrationer som mestadels består av fotokopior på kugghjul och sönderslagna maskindelar.
Och som alltid med Moore: Avslutningen är excellent, och jag skulle gärna ha sett att serien avslutades i och med Moores avsked. Allting som bör och kan sägas är sagt; vad övrigt är, är upprepning.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om serien: John Constantine, Hellblazer, dyker upp för första gången här, och Moores originalversion av honom är fortfarande mycket intressantare än han någonsin var i sin egen tidning (som ändå har innehållit en hel del mycket bra episoder); Bissette & Totlebens teckningar är fascinerande och svårslagna som skräckillustrationer, kanske som allra mest för den som är den lyckliga ägaren av förlaget Titans utgåvor som visar dem i all deras svartvita prakt istället för med den ganska tråkiga färgläggningen i tidningarna; hur Moore återigen visar att han kan skriva fantastiskt bra om Stålmannen men har svårt att göra detsamma med Läderlappen; den ovanliga men mycket lyckade beskrivningen av kärleken mellan Swamp Thing och Abigail.
Men jag nöjer mig med att säga att Swamp Thing har några av de bästa tidiga Moore-serierna som finns, trots några svackor. DC håller på att ge ut samlingsutgåvor av serien (de flesta numren har aldrig samlats ihop i böcker tidigare, förutom Titans svåråtkomliga svartvita utgåva) så det är bara att läsa på. Eller ladda ner, för den som så önskar (svartvitt eller färg, båda finns att hitta). Serien är också ett utmärkt exempel från ett 80-tal där den amerikanska serievärlden letade efter nya impulser. Alan Moore i Swamp Thing var den första importen från England, och dess framgångar banade vägen för Neil Gaiman, Grant Morrison med flera i den brittiska invasionen. Utan Swamp Thing ingen Sandman, och antagligen ingen Vertigo heller där Hellblazer, en direkt följd av Moores Swamp Thing, är den titel som getts ut i flest nummer.
Härnäst: Mer skräck från 80-talet i form av utomjordingar, vampyrer (igen), fekalier en masse, och en president-penis.
Superhjältar+Hill Street Blues+Alan Moore: Top 10
Lite gamla superhjälteserier av Alan Moore, någon?
Under några år runt sekelskiftet fullständigt öste Alan Moore ut superhjälteserier; efter att tidigare ha sagt att han inte längre var intresserad av sånt ändrade han plötsligt åsikt och blev istället produktiv som aldrig förr.
Men vad som tyvärr blev uppenbart ganska snabbt var att han inte bemödade sig så mycket, och de allra flesta av hans serier kändes som om de var producerade vid ett löpande band. Onekligen ett band med en stor dos hantverksskicklighet, men det var fjärran från kvalitéerna i serier som Watchmen eller Miracleman.
Av alla serierna från den här perioden är det två som jag tycker bättre om än de andra: The League of Extraordinary Gentlemen, den enda som Moore fortfarande är involverad i och där framför allt den första boken men även den andra är ett nöje att läsa (den tredje som är under utgivning har inte börjat bra), och Top 10, dagens övning.
Top 10 är som titeln säger Hill Street Blues i serieform, där den anonyma storstaden bytts ut mot Neopolis, och de vanliga människorna mot superhjältar (och en del sagofigurer och gudar). Brotten som utreds är saker som utomjordiska massmördare, osynliga antastare, och annat smått och gott som teleportationsolyckor och muterade möss.
Den overkliga miljön till trots fokuserar Moore hela tiden på det vardagliga i det fantastiska, och det känns verkligen som att läsa en typisk skitig polisroman i en något annorlunda infattning. Lite humor, mycket rutinarbete, mängder av småvinkar till den vane superhjälteläsaren i bakgrunden (som flygande hundar med mantel), och teckningar av Gene Ha och Zander Cannon som är kompetenta utan att vara upphetsande.
Det är synd att Moore bara åstadkom 12 nummer av serien, plus en miniserie som utspelar sig under Neopolis uppbyggnad på 40-talet (givetvis är den magnifika staden designad av galna nazistiska vetenskapsmän). Konceptet var fräscht när det kom, och det är fortfarande en trevlig bekantskap. Det har kommit fler serier som blandar superhjältar och polisdrama, men det som gör att jag är svag för Top 10 är att den så självklart vågar visa de uppenbart komiska sidorna av en sådan blandning; de andra i samma genre vågar sällan vara så barnsliga utan håller sig helt allvarliga. I Top 10 däremot känns det fullkomligt självklart att läsa en episod som den om hur några av poliserna upptäcker ett mord i en bar, där det visar sig att den mördade är Balder och att Loke ligger bakom genom att han lurat Höder att skjuta Balder med en mistel. Poliserna blir utskrattade av sin överordnade som talar om för dem att de där händer varje dag, och att det hör till gudarnas små egenheter.
Sen måste jag också nämna serien Smax, en miniserie som följer polisen Smax när han tillsammans med kollegan Robyn besöker sin gamla hemplanet. Planeten visar sig vara bebodd av dvärgar, alver, drakar och allting annat man kan tänka sig från sagornas värld.
Smax är en serie som pendlar våldsamt mellan ytterligheterna; än är det en ren komedi (och Moore kan vara fruktansvärt rolig när han vill, som här), än är det ett grekiskt ödesdrama. Teckningarna av Zander Cannon är besynnerligt sympatiska i sin enkla sagostil, trots att Cannon ibland helt tappar bort känslan för anatomiska proportioner. Det är en mer ojämn serie än Top 10 men personligen tycker jag att Smax är den bättre av de två, en egenartad serie som inte påminner om något annat jag läst. Men jag skulle inte rekommendera att man bara läser Smax eftersom en hel del av humorn i den förutsätter att man lärt känna Smax och Robyn genom att ha läst Top 10 innan. Och eftersom Top 10 också är underhållande tycker jag inte att det är en större uppoffring att läsa den med
Maximalt Moore: Absolute Promethea & V for Vendetta
Jaha, dags för några fler Absolute-album. Den här gången dels en serie som jag läst många gånger förut, och dels en som är mer eller mindre ny för mig, båda skrivna av Alan Moore.
Om det ändå vore svartvitt...
Låt oss börja med V for Vendetta, som jag hoppas att alla redan läst; med alla olika utgåvor, inklusive multipla svenska, finns det inga ursäkter för att inte ha läst den. Jag har alltså läst den senaste engelska utgåvan i Absolute-formatet, och som för en del av de andra böckerna i samma serie är det med blandad framgång för den generösa storleken. David Lloyds teckningar är utmärkta och bland de bästa bland Alan Moores serier, men det vete tusan om de blir bättre i storbildsformat. Hela serien är ju trots allt en skildring av ett England som är ännu skitigare och deprimerande än dagens England, och Lloyds teckningar är inte avsedda att framkalla några Wow-känslor.
Det som är bra är pappret: Det är matt och extremt tjockt, och gör Lloyds känsliga färgläggning rättvisa. Och apropå den så skulle jag tycka det vore intressant med en samling i svartvitt någon gång. Lloyd såg ännu bättre ut då, speciellt med den ovanliga formen för textbubblorna som han använde sig av.
Vad gäller handlingen så har jag inte så mycket att tillägga till alla lovord serien fått. Det är en av mina absoluta favoriter bland Moores serier, och att läsa om den är också intressant för att man bokstavligen ser framför sig hur han utvecklas som manusförfattare. Från de första kapitlen där berättande text är vanligt och Vs teatraliska konster visserligen är suggestivt skildrade men ändå lite fåniga à la superhjälteserier, till de avslutande där texten är reserverad för dialog och inre monologer och V fortfarande är teatralisk men nu med en djupare tanke bakom den flamboyanta fasaden.
Över till Promethea, en serie som jag bara läste de första numren av när den ursprungligen kom ut i slutet av 90-talet. Skälet var att Moore då fullkomligt öste ut serier, varav de flesta var rätt så usla, och jag tyckte inte att Promethea var bland de mer lovande. Men allteftersom har jag hört mer och mer gott om serien, och att den var bland de bästa av de serier Moore gjort det senaste decenniet så när den första volymen av tre i Absolute-utgåvan kom ut var den ett givet köp för mig.
Jag är fortfarande inte övertygad om att det kommer att visa sig vara en av Moores bättre serier, men att läsa de första tolv numren nu känns åtminstone så pass intressant att jag ser fram mot resten. Det är Moore på sitt mest utflippade humör här, när han gräver ner sig djupt i mysticism och ockultism. Sådant brukar vara ointressant och trist att läsa om för de som inte är intresserade av ämnet i sig, som jag, men Moore är för skicklig för att falla i den fällan. Genom att använda sig av alla sina vanlig knep, som genom löjligt välkonstruerade övergångar mellan olika scener och en överväldigande flod av referenser till obskyrheter hade jag roligt när jag läste, till och med när han spenderar en extremt textpackad sida per trumfkort i en taroklek, där kortens ordning speglar universums utveckling, komplett med ett palindrom konstruerat av bokstäverna i ordet PROMETHEA per kort. Med andra ord, en Moore på bästa korsordskonstruktörhumör. Tröttande, javisst, men också imponerande, även om det inte är i närheten av sådant som V for Vendetta.
JH Williams IIIs teckningar har också fått beröm, men jag är uppriktigt sagt inte så förtjust i dem. Till skillnad från V for Vendetta vinner de definitivt på det större formatet och utmärkta trycket, men det är någonting själlöst över dem. På många sätt påminner de mig om Melinda Gebbies i Lost Girls; visserligen i en helt annan stil känns de mer som planscher än som serier, där designen och sidlayouten premieras alltför mycket över flytet i serien. Det är säkerligen ett medvetet val, speciellt med tanke på att varenda uppslag i de senare numren av Promethea här är konstruerat som en enda sida istället för två, men det i kombination med människor utan minsta personlighet ger ett mycket sterilt intryck.
Inte alltför illa på hela taget, med en alldeles utmärkt serie jag läst många gånger förut och säkert kommer att läsa igen, och en nyare som jag ser fram mot att läsa klart trots en del brister
Moores svåråtkomliga mästerverk: Miracleman / Marvelman
Bok 1
Idag blir det närmast en liten snabbt skriven artikel snarare än en recension även om jag precis har läst om serierna i fråga; det är dessutom en rätt så besvärlig serie att bedöma eftersom dess kvalité pendlar våldsamt, vilket gör att omdömet helt beror på om man är beredd att acceptera vissa dalar för att nå topparna. Enligt min mening är den absolut värd att läsa eftersom Alan Moores Miracleman när den är som bäst, det vill säga i den avslutande boken, är det intressantaste, och kanske även det bästa, som Moore har skrivit. Men mer om det senare, först en liten bakgrund till serien:
Ursprungligen kallades Miracleman för Marvelman och var en helt oblyg kopia på Kapten Marvel, men istället för att säga Shazam! sade Marvelman Kimota för att förvandlas till sitt superhjälte-alter ego; istället för en Kapten Marvel Jr fanns det en Young Marvelman; och så vidare. Jag har aldrig läst några av originalserierna och har inga planer på att göra det eftersom allt tyder på att det var riktigt usla serier
Bok 2
Men i början av 80-talet tog sig den då relativt okände Alan Moore an Miracleman och skrev om den från grunden, med målsättningen att skildra en superhjälte realistiskt: Mike Moran (Miraclemans alter ego) har problem på jobbet, äktenskapet gnisslar en smula, och så vidare. På ytan hade Marvels superhjältar haft liknande problem ända sedan 60-talet, men där Marvels serier var såpoperor är Miracleman istället realism (i sitt kontext, förstås), och den var bara den första serien i en lång rad av liknande realistiska skildringar av superhjälten som följde på 80-talet: Watchmen, The Dark Knight Returns, Zenith med flera andra.
Tillbaka till Miracleman och Moore: Totalt skrev Moore tre rätt så tunna böcker med Miracleman, men det tog honom nästan ett decennium från början till slut. Det decenniet täcker Moores utveckling från hans genombrott till att han stod som högst på seriehimlen, och Miracleman illustrerar den utvecklingen.
Det första albumet är ett perfekt exempel på den tidiga Moore: Det knackar lite här och där, och handlingen är egentligen helt byggd på klichéer, men det finns en gnista av geni som märks framförallt i texten, trots att den lider av att den alltför ofta skildrar i text det som redan syns i teckningarna:
The cold lightning of fear skewers them, and they feel the terrible hunger in the heart of the storm…they see the smile on the face of the tiger.
Illustrationerna av Gary Leach och Alan Davis har lite av samma styrka och problem: Känslan är utmärkt, men det slarvas en hel del med detaljerna.
I det stora hela är den första boken riktigt bra underhållning, även om det märks att det är ett lite omoget verk. Det andra albumet fortsätter där det första slutade, med god underhållning men utan någon större originalitet, åtminstone med tanke på alla liknande serier som har gjorts senare. Men det är ändå ett betydligt sämre album, beroende på tecknare: Ursprungligen publicerades Miracleman i den engelska tidningen Warrior, men ungefär i mitten av den andra boken upphörde den där. När sedan det amerikanska förlaget Eclipse började ge ut Miracleman (det var nu som serien bytte namn eftersom förlaget Marvel inte uppskattade en Marvelman i USA) och det var dags för nya serier blev Chuck Beckum ny tecknare, och det är ingenting mindre än en katastrof. Det är inte riktigt lika illa som när Howard Chaykin slutade teckna American Flagg!, men det är ruskigt nära. Han ersattes visserligen snart av Rick Veitch som är något bättre, men även han är trist.
Överhuvudtaget saknar den andra boken styrsel; det känns inte som om Moore egentligen vet vart han ska ta vägen med serien. Det är lite märkligt att kvalitén sjunker så mycket med tanke på att han ungefär samtidigt hade skrivit Watchmen och avslutat V for Vendetta, men det verkar som om Moore inte är intresserad av serien längre.
Bok 3
Men i den tredje boken, kallad Olympus, är Moore tillbaka i högform, och som sagt skulle jag nog vilja hävda att det på många sätt är det intressantaste han har skrivit. Jag anser att Moores styrka ligger i hans sätt att utvidga och spränga gränserna för olika genrer; han förstår exempelvis vad som gör att superhjältar fungerar som serier in i minsta detalj, och han vet också hur han ska utnyttja kunskaperna. Den enda författaren som jag känner till som är lika bra på det är Grant Morrison, men Moore är (eller snarare var) den bättre författaren av de två. När Moore senare fick möjligheten att jobba fritt, utan begränsningar, tycker jag att han tyvärr blev lite blekare. Min känsla är att han behöver murar att stångas mot för att få ut sitt maximum.
Det sista seriösa Moore skrev inom superhjältegenren innan han övergav den är just den sista Miracleman-boken, och hans infallsvinkel här är originellare än i hans andra superhjälteserier. I de tidigare Miracleman-böckerna, liksom i Watchmen, är det hjälten placerad i ett realistiskt samhälle som står i fokus. Moore gör det bra, men det är trots allt en idé som fortfarande är rotad inifrån superhjältegenren själv; i hans serier och i andra som har ett liknande upplägg saknas försök att tolka superhjälten i ett utifrån-perspektiv.
Vad jag menar med det är att serierna inte gör några anspråk på att tolka superhjältarna som någonting annat än just superhjältar; vad de är är vad man får om man blandar den realistiska skolan med superhjältar. Det kan göras bra och intresseväckande som i Watchmen eller dåligt som i Straczynskis Supreme Power, men det är fortfarande serier som inte lyfter sitt huvud så värst högt ovanför superhjältegenren.
Däremot är Olympus någonting helt annat: Här har vi för en gångs skull superhjälten skildrad ur ett mytologiskt perspektiv. Det talas ofta om hur superhjältarna är den moderna tidens gudasagor, men det är inte någonting som avspeglas i serierna själva. Olympus vågar ta ut svängarna och ger sig hän åt att skriva en modern mytologi istället för ett vanligt serieäventyr. Den Miracleman vi möter här har ärligt talat ingenting gemensamt med den vi mött i de tidigare böckerna, och symboliskt nog begraver Miracleman här Mike Moran: Människans tid är förbi, och gudarnas har börjat.
Om det bara var fråga om en ny mytologi skulle det visserligen vara intressant men antagligen en smula torrt, men eftersom Moore är långt bättre än så har historien flera plan. Ett av dess är en diskussion om vad Utopia egentligen innebär: Efter en skrämmande obehaglig skildring av den ultimata massmördaren i form av en psykotisk superhjälte skildrar Moore någonting som otvivelaktigt är ett Utopia, en värld där allting är så bra det bara kan vara. Men han visar också vad priset för detta kan vara; om det är värt det är en fråga Moore lämnar öppen.
Manuset kan inte ha varit det lättaste att arbeta med, med tanke på text-tätheten: Det finns sidor som är så gott som helt fyllda med text, uppifrån och ned. Men trots det är det aldrig trögt att läsa, och det beror delvis på att Moore aldrig har skrivit vackrare än här utan att någonsin bli löjlig, och delvis på att artisten John Totleben gör ett fantastiskt jobb rättigenom. Det går knappt att säga om någon annan serie av Moore med hans koncentration på text snarare än teckningar, men här finns sidor som är smärtsamt vackra, och ju mer Moore svävar ut med blomstrande språk, desto mer anstränger sig Totleben för att matcha det i sina illustrationer. Moore har också gjort det svårt för både sig själv och Totleben genom att skriva hela boken i jag-form, där det är Miracleman själv som skriver boken; det är alltså gudens eget språk och egna erfarenheter vi får följa, och Totleben skildrar det med den äran.
Det finns alltför många glimrande scener för att nämna dem alla, men jag måste slå ett slag för slutet: Efter att i hela sista kapitlet långsamt ha stegrat den språkliga spänningen i någonting som närmast liknar poesi i prosaform för att till sist nå sitt orgiastiska klimax rundar Moore av med en stilla filosoferande som en superb avslutning; det är perfektion.
Moores Miracleman är sorgligt nog mycket svår att få tag på, beroende på oklara rättigheter. Men i sommar har Marvel, av alla tänkbara förlag, låtit meddela att man nu har rättigheterna, och det borde innebära att den snart går att få tag på igen. För de som inte läst den tidigare kan jag bara rekommendera att hålla ögonen öppna, och slå till så snart det är möjligt.
SPX-köp, del 3: Små ambitioner och stora
Jag har fortfarande inte läst igenom allt jag skaffade på SPX, och det har varit lite ont om tid att läsa de senaste dagarna men några till serier har jag hunnit med!
Först ut av de två jag ska skriva om idag är Stuff Sucks av Liz Greenfield, en egenhändigt utgiven serie i sex delar som utspelar sig i Amsterdam (pluspoäng för mig eftersom jag varit där ett antal gånger sista året för jobborsaker; på måndag ska jag dit igen). Det är sympatiskt tecknat, det är en småskojig historia, karaktärerna är lagom skruvade, men det bästa med den är förpackningen: Alla de små böckerna har sitt eget fodral som de ligger i, ungefär i CD-storlek. Att plocka ut en för att läsa är helt enkelt mysigt; det är som att plocka ut en liten present. Så, en helt okej och underhållande serie, med en genial förpackning
Och sen en serie med lite större ambitioner: Den senaste, tredje delen av Alan Moore och Kevin O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen, kallad Century: 1910. Det är den första delen av tre i en historia som sträcker sig fram till 2009, men här är det återigen London som gäller; Mina Harker och Allan Quatermain är kvar, men i övrigt är det nya medlemmar som gäller. Och redan här uppenbarar sig ett problem jämfört med de två första böckerna: Medan de hade Dr Jekyll, den osynlige mannen och kapten Nemo bland sina medlemmar får vi här hålla till godo med gentlemanna-tjuven Raffles och det övernaturligas detektiv Carnacki, två fiktiva personer som jag, och de flesta med mig misstänker jag, inte har några speciella känslor för. Orlando som också är en ny medlem är lite bättre, men det är en betydligt ointressantare grupp den här gången.
Och Moore har också andra problem med manuset;
liksom i de första två böckerna är han lite för förtjust i att visa hur många referenser han kan trycka in. Men till skillnad från de tidigare böckerna som dessutom hade en stark historia är det sämre ställt med det här. Historien är rätt banal, och jag är personligen rätt trött på alla historier som tar till standardknepet våldtäkt för att motivera varför en kvinna plötsligt blir ett mordiskt monster; det känns, om uttrycket ursäktas, alldeles för lättköpt. För att uttrycka det kort: Från att ha varit bra historier där de fiktiva karaktärerna var en roande bisak är nu de fiktiva karaktärerna viktigare än historien.
En annan sak som också är problematisk för mig som svensk läsare är att en viktig del i den fiktiva delen av Century: 1910 baseras på Tolvskillingsoperan som ursprungligen skrevs på tyska. Det gör att jag inte känner igen den engelska översättningen (jag är van vid den svenska), och därför hade jag svårt att relatera till Moores pastischer på de tyska sångtexterna. Det är förstås inte Moores fel, men det var ytterligare ett litet minus.
Det kanske blir bättre när den större handlingen har avslutats i och med de resterande två delarna, men jag tvivlar. Det är väldigt länge sedan Moore ansträngde sig för att skriva istället för att gå på autopilot; med undantag för de tidigare League-böckerna och Smax (och i dem var han ändå en skugga av det han var när han var som bäst) har han inte gjort det sedan From Hell, och det är länge sedan nu.
O’Neill är dock lika bra som någonsin,
och ju mer jag ser av hans teckningar desto bättre tycker jag om honom. När serien utspelar sig i London vid förra sekelskiftet passar hans stil förträffligt, och jag ser fram emot att se hur hans skildring av vår nutid ser ut.
PS. Förutom de tidigare två League-delarna har Moore och O’Neill också gett ut Black Dossier; den var riktigt usel och det märktes att enda skälet till att den skrevs var att Moore var tvungen enligt kontrakt att ge ut en till bok på Wildstorm. Därför struntar jag i den när jag pratar om tidigare böcker i serien härovan. DS.
