En rejält repetitiv recension: Astro City

28 december, 2013 at 21:37 (Superhjältar) (, , , )

Astro City 1 - Cover

Ja, alltså, jag har inte recenserat just Astro City förut, men jag har recenserat lite för många serier med samma problem som Astro City har: Irredeemable. Superior. Supreme Power. Och säkert några till som jag glömt bort/förträngt. Alla serier som går ut på att skriva om Stålmannen och andra klassiska superhjältars bakgrund igen, i mycket lätt förklädnad, och alla skrivna med ett förtvivlat, nästan desperat högtravande och hundraprocentigt allvarlig tonfall.

Astro City har rätt många år på nacken nu, nästan tjugo stycken, men i fråga om tidningar har det bara blivit ett 50-tal stycken; serien har gjort uppehåll då och då av olika anledningar och därför är det en relativt sporadisk utgivning som man kunnat följa. Konstant har däremot de inblandade serieskaparna varit, med Kurt Busiek som manusansvarig och Brett Anderson som tecknare. Och serien i sig har växlat mellan längre sammanhängande historier och fristående nummer som alla syftar till att måla ett porträtt av Astro City, staden där de viktigaste och mest inflytelserika superhjältarna huserar: Samaritan (Stålmannen), The Confessor (Läderlappen), The First Family (Fantastiska fyran), och så vidare.

Jag ska ge en eloge till Busieks serie (för det är han som är den tydliga huvudpersonen bakom serien; Andersons teckningar är kompetenta men mycket opersonliga, precis som i de andra nämnda serierna av det här slaget): Astro City var tidigt ute med konceptet att försöka göra en superhjälteserie där vanliga människor har huvudrollen lika ofta som hjältarna. Inte allra först; exempelvis utkom året innan Astro City startade den kritikerhyllade miniserien Marvels där Marvels universums historia presenteras från en alldeles vanlig fotografs synvinkel istället för den vanliga hjälte-fokuserade presentationen. Författare: Kurt Busiek.

Astro City - En dag på stan

En vanlig dag i Astro City

Så här har vi problem nummer 1 med Astro City: Om du har läst Marvels har du i princip läst Astro City. Samma knep för att ”överraska” läsaren med att skildra spektakulära superhjältestrider ur grodperspektiv. Samma försök att få det att kännas mer hotfullt genom att man inte som läsare får veta vad som egentligen händer när de närmast gudalika varelserna slåss. Samma tro på att realism i superhjälteserier = vanliga människor stretar på med sina vanliga jobb men tvingas ibland reflektera över världen och livet när superhjältarnas närvaro inte går att ignorera. Samma gudsigförbarme urtråkiga Alex Ross-illustratione (i Astro City är Ross lyckligtvis begränsad till att bara svara för omslagen men där är han å andra sidan lika förskräcklig som alltid).

Men i Astro City som är så mycket längre än Marvels dyker samma historier upp gång på gång på gång på gång. Dysterkvisten som ogillar superhjältar eftersom de gör honom nervös, men som när serien är slut ändrat åsikt eftersom de faktiskt gör nytta? Självklart med. Personen som avskyr superhjältar eftersom de svikit hen en gång förut när de inte kunde stoppa någon nära/kär från att dö men som efter ett nytt möte ändrar åsikt? Jodå, flera gånger, varav en gång i en tolv nummer lång episod (The Dark Age), bara för att jag som läsare verkligen ska förstå hur FANTASTISKT BRA äkta superhjältar är.

Låt mig säga så här: Det är en otroligt enerverande erfarenhet att läsa en serie som i nästan varje nummer känns som om den börjar om från början och att den därför måste presentera sin sensmoral, sådär superhjälteaktigt övertydligt, igen.

Det är allvar, det är oupphörliga exempel på Seriösa Monologer Om Uppoffring Och Vad En Sann Hjälte Egentligen Är (hädanefter SMOUOVESHEÄ), det är väldigt väldigt tråkigt.

Astro City - Hjälte

En vanlig peripeti i Astro City: Hjälten är trots allt värd att rädda

Samtidigt kan jag på sitt sätt förstå varför Astro City (och för den delen Marvels) av så många ses som en bra serie. När man läst de första numren känns det lovande, med en lite ny infallsvinkel och småintressanta presentationer av några av de viktigare superhjältarna, ofta medelst vanliga människors reaktioner över vad hjältarna gör. Men rätt snabbt märker man sen att det aldrig tar sig utan att ämnet redan är uttömt efter 3-4 nummer, och att vad som sedan väntar är sida upp och sida ner med SMOUOVESHEÄ och eviga löften om att snart blir det allvar, snart blir det tragedi, snart slår ödet till, men det blir aldrig någon payoff. Särskilt den redan nämnda The Dark Age är skyldig till det senaste; i efterhand känns det som om den nästan uteslutande bestod av textplattor som insinuerade att nu kommer det bli allvar och stora känslor, någonting som aldrig ens var i närheten att infrias.

Faktum är att det är ett av de största problem med Busieks manus (förutom att de är tråkiga och överdrivet allvarliga): Han sliter förtvivlat hårt för att driva fram en känsla av desperation och hopplöshet för att den följande vändningen med hjälp av heroiska insatser från hjältarna ska bli så mycket mer triumfatorisk, men tyvärr är han oförmögen att suggerera fram känslorna. Det är mycket text och mycket dialog som alla är fyllda med referenser till stora känslor, men det är en total brist på att skildra desamma. Med andra ord så säger texten mer eller mindre rakt ut ”Nu är det sorgligt! Nu är det skrämmande! Nu är det fantastiskt!” medan handlingen i sig och även teckningarna är renons på samma känslor. Busiek går i samma fälla som många andra i genren när han tror att en orättvis avrättning ska göra mig som läsare nedstämd och samtidigt upprörd bara för att Busiek skriver att den som avrättas är en stor man, en sann hjälte; om jag ska sympatisera med en påhittad figur skildrad i bläck på papper krävs det allt lite mer än så.

Som inledningen till den här recensionen konstaterade finns det inte mycket nytt i Astro City att hämta, och det lilla nya som finns där är inte paketerat på ett sätt som tilltalar mig det minsta. Det är drygt tusen sidor skrivna av ett fan som, misstänker jag, känner ett starkt behov av att försvara superhjälteserierna mot de som anklagar dem för att vara juvenila och platta. Tyvärr är resultatet det motsatta, som det ofta blir när någon som är väldigt involverad i någonting ska försvara sig mot det som ses som en oförstående omvärld, och det känns mest av allt som ett perfekt exempel på riskerna med inavel. Och avslutningsvis, det finns givetvis riktigt bra superhjälteserier men Astro City är inte en av dem.

Astro City - LL & CK

En vanlig imitation av andra serier i Astro City: Om du tror att kvinnan ifråga är journalist och att det snart kommer dyka upp en mild-mannered kollega till henne på tidningen (med efterföljande försök av henne att avslöja hans hemlighet) så tror du alldeles rätt

Direktlänk 4 kommentarer

OK…

13 maj, 2010 at 00:06 (Serienyheter, Serier) (, )

Jag har inga planer på att bli en regelrätt serienyhetsblogg men jag kan inte låta bli att visa upp Alex Ross uppdatering av Fantomen:

Lika finstämt och osvulstigt som vanligt när det gäller Ross alltså ;-)

För den som verkligen vill läsa mer om serien ifråga finns pressreleasen här.

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare