Are You My Mother?

6 juni, 2012 at 22:04 (Biografiska serier) (, )

6 år efter den hyllade Fun home / Husfrid är Alison Bechdel tillbaka med en ny bok om sin familj: Are You My Mother? Jag höll på att missa den vilket egentligen är lite konstigt; efter att Fun Home fått fler priser i USA än någon annan serie (eventuellt undantaget Maus) borde det ha varit gott om förhandsreklam men om det funnits så har det gått mig helt förbi. Det bekräftar egentligen bara min känsla av att Fun Home aldrig anammades av serievärlden på samma sätt som Maus, kanske på grund av att den inte är lika lätt att förklara vad den egentligen handlar om. Eller så har jag varit ouppmärksam!

För den som inte läst Fun Home så är det berättelsen om Bechdels far: Hans självmord; hans dubbelliv som homosexuell; hans egenskaper som far. Men det är också berättelsen om Alison Bechdel själv, och hur hon kommer ut som lesbisk för sin föräldrar, och hur hon först då får reda på mycket av det som hennes föräldrar dolt för henne om deras liv tillsammans. Inför läsningen av Are You My Mother? läste jag om Fun Home och den var till och med bättre än jag mindes den. Förutom den lyckade skildringen av en familj med stora sprickor märks det också att Bechdel har planerat boken länge: De plötsliga hoppen i tid känns helt naturliga, och handlingen som ibland känns som om den ska explodera i olika spår samlas noggrant ihop till ett mycket tillfredsställande slut.

Från Fun Home

Men rätt snart i läsningen av Are You My Mother? känns det som om någonting är fel. De yttre maneren finns där, med plötsliga associationer som leder in på nya vägar, och författarens återkommande reflektioner över händelser och känslor. Men till skillnad från Fun Home så saknas intrycket av att berättelsen är på väg någonstans, och istället verkar det som om historien bara går runt i cirklar utan något mål. Delvis kan det förstås bero på att delar av historien är redan känd från den tidigare boken, men det är absolut inte den enda förklaringen.

Ett yttre problem är att Bechdels mamma är mindre intressant som person, alternativt att boken inte lyckas få fram varför jag som läsare ska bry mig om henne. Det kan låta klichéartat, men när det gäller pappan är hemligheten med hans läggning en grundsten som hela boken vilar på, med allt den medför av tolkningsmöjligheter av hans handlingar och känslor. För hennes mamma saknas någonting liknande, och därför finns det ingen stabil grundsten att bygga på, och boken saknar riktining.

Men mamman själv är inte det egentliga problemet; som sagt kan det mycket väl vara så att hon är minst lika intressant som pappan som huvudperson. För egentligen är det här inte en bok om Bechdels mamma utan istället om psykoanalys, exemplifierad av Bechdels möten med psykologer (mycket av boken är scener från terapisamtal) och hennes läsning av psykoanalytikern Donald Winnicott med flera. Och för att vara ärlig är det urtråkigt att läsa om en annan persons tankar om sin egen psykoanalys, med reflektioner över vad hennes drömmar och olika slumpmässiga händelser egentligen betyder. Mamman i sig saknar betydelse som person eftersom hennes roll i boken består i att Bechdel försöker förstå sig själv, bland annat med hjälp av vad Winnicott skrivit om ett barns relation till sin mamma.

Jag måste också tillstå att mycket av mitt missnöje beror på att jag själv tror att det mesta av de psykologiska teorierna Bechdel läser om är snömos, helt enkelt. De är överteoretiserande utan vetenskaplig grund, och jag kan inte komma ifrån att det är en smula komiskt att läsa sida upp och sida ner med djupgående tolkningar från Winnicott av hur en baby relaterar till sin mamma (alltid mamma, aldrig pappa) av någon som själv aldrig hade barn, och som var gift utan att ha sex med sin fru under många år. Eller för den delen att det framställs som någonting positivt med fantasifullheten i förklaringsmodellerna (”[Winnicott's] continuing ability to reach deep into his imagination for explanatory ideas.”) när han talar med en patient med spindelfobi. Idén han får är att patienten som baby, innan hon helt separerat sig från modern (en av Winnicotts grundidéer är idén att baby och moder tillsammans blir ett enda ”transitional object”), hallucinerade att modern var där och förväntade sig det. Men när modern saknades blev det ett hål, en svart saknad, och babyn hanterade det genom att sätta ben på tomrummet och presto! Spindelfobi!

Fantasifullt, javisst, och självklart en intressant idé. Men som förklaringsmodell utan något slags bevis? Snömos. Nästan som en parodi på psykoanalys i Freuds anda, skulle jag säga. Det är alldeles för mycket av liknande teorier i Are You My Mother? för att jag ska uthärda det, och som jag redan nämnt tycker jag att boken bara mal på med nya teorier utan att det leder någonvart, och Fun Homes katharsis saknas helt.

Sen tycker jag att teckningarna känns lite stelare och tristare här, men jag kan vara min missbelåtenhet med manuset som spökar. Det jag säkert kan säga är att jag tycker att den blåa färgtoningen i Fun Home är klarare och tydligare att läsa, medan den röda är jobbigare att se på.

Tyvärr är inte Are You My Mother? i närheten av lika bra som sin föregångare; det känns också en smula instängt med en serie som alltför mycket handlar om sig själv (eller snarare föregångaren, arbetet med Fun Home är en del av innehållet i Are You My Mother?). Jag kan inte säga annat än att boken var en stor besvikelse :-(

Direktlänk 6 kommentarer

Påminnelse om Husfrid

3 november, 2009 at 10:46 (Biografiska serier) (, , )

Bara en kort blänkare om att de som inte redan läst Alison Bechdels Fun Home verkligen borde göra det, nu när den till slut går att få tag på på svenska under namnet Husfrid. Jag har inte läst den svenska utgåvan och planerar inte att skriva en recension av den här, men här är ett utdrag av vad jag skrev om originalutgåvan i nyhetsspalten i Bild och Bubbla när det begav sig:

»Fun Home« har utnämnts av Time Magazine till årets bästa bok alla kategorier, New York Times har med den på listan över årets 100 mest intressanta böcker, Amazon.com ävenså, och så vidare. Möjligen med undantag från »Maus« är det här det mest uppmärksammade seriealbumet i USA utanför de inre seriekretsarna.

»Fun Home« är framförallt berättelsen om Bechdels far. Historien om Bechdel själv och hur hon kommer fram till sin sexuella läggning tar en större del av sidorna, men det som ger berättelsen dess tyngd är hur Bechdels insikt om att hon är lesbisk påverkar hennes förhållande gentemot sin far. Historien berättas inte strikt kronologiskt sett till händelseförloppet, men den betydligt viktigare emotionella delen rör sig hela tiden framåt. Vi som läsare får följa hur Bechdel långsamt får en större förståelse för sin far och hans beteende mot sina barn, och också hur hon blir övertygad om att hans död antagligen inte var en olyckshändelse utan ett självmord.

Teckningarna är rena och okomplicerade; jämfört med »Dykes To Watch Out For« har hon här anammat en klarare linje. Hon har jobbat på boken i många år och det märks; historien är genomarbetad in i minsta detalj. Text och bilder för fram en enkel men djup historia, och Bechdel är värd alla rosor. Det här är en bok som jag tveklöst kan rekommendera, även för de som inte vanligtvis är förtjusta i självbiografier, för det här är inte en självbiografi där författaren riktar alla spotlights på sig själv. Istället är det helt enkelt en mycket bra historia, som dessutom råkar vara sann.

Iväg och läs!

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare