En tecknarnas tecknare: Joost Swartes Is That All There Is?

20 februari, 2012 at 17:18 (Serier) (, , )

Som utlovat, några ord om den legendariska holländska serieskaparen Joost Swarte i samband med att hans serier (förutom hans barnserie Katoen en Pinbal, vill säga) nu slutligen samlats ihop i en bok översatt till engelska: Is That All There is?

Med tanke på hur känd han är i de innersta seriekretsarna så är det inte många sidor; totalt 144 stycken, närmare bestämt. Men hans inflytande har varit stor, och många serieskapare som är mer kända än Swarte i bredare läsekretsar, som Art Spiegelman och Chris Ware, nämner honom som en idol. Så den naturliga frågan är givetvis Varför?

För att besvara den frågan vill jag återkoppla till Spiegelman. Han var en av de första som intresserade sig för serier som konst på ett mer intellektuellt och abstrakt sätt. Innan honom handlade diskussioner om serier som konst mer om hur skickliga vissa serietecknare var, men Spiegelman var mer intresserad av serieformen i sig. Hans Breakdowns från 1977 (som kom i nyutgåva häromåret; rekommenderas starkt) är en fascinerande läsning än i dag.

Men Spiegelman är amerikan; i Europa fanns liknande strömningar och där var Swarte tidigt ute. Han började publicera egna serier i slutet av 60-talet, och med tiden grundade han också förlaget Oog & Blik som både översatte utländska serier till holländska och publicerade originalmaterial. Han är mannen som myntade uttrycket ligne claire/den klara linjen. Och sen gjorde han alltså serier också.

Att läsa Swarte utan att nämna Hergé vore löjligt. I sina mest kända serier med Jopo de Pojo är det Hergés stil som Swarte anammat, så till den grad att det nästan skulle kunna vara den tidiga Hergé själv som tecknat. Förutom då att Swarte i sann underground-anda pepprar serierna med inte helt barntillåtet innehåll. Och överlag är det definitivt så att manusen inte är så värst bra; lite väl osammanhängande plus att det ibland känns som om inslagen av sex och våld mest är där för att det bryter så mycket mot Hergés könlösa värld. Ungefär som Air Pirates-gruppens Musse Pigg-serier så kan jag förstå att det är barnligt roligt att chockera, men det innebär inte alltid att det är lika roligt att läsa.

Men sen är det ju teckningarna då… För det är verkligen kul att se hur suveränt Swarte behärskar stilen; det är inte bara ytan som är lik (det finns det fler som har klarat), men han har också fullständig kontroll på hur serier läses, dvs hur man får ögat att röra sig över en sida, och hur rutorna samverkar till en enhet. Här, återigen, påminns jag av Spiegelman och hans Breakdowns: Spiegelman är mer uppenbart ute efter att utforska hur serier fungerar, men läser man Swarte noggrant märker man att han i väl så hög grad gör samma sak. Det är bara det att den mer läsvänliga ytan hos Swarte gör att man kan missa vad han egentligen håller på med.

Så, slutomdöme: Om man är intresserad av serier som konstform, om man är sugen på högkvalitativa Tintin-inspirerade kortserier, om man vill se en mästare i serieformen, så ska man absolut läsa Is That All There Is? Om inte (och det kan jag definitivt förstå)så kan man nog tycka att den är lite småkul hursomhelst, men också att det är mycket ståhej över ingenting :-)

PS. De mesta (och det bästa!) av de här serierna finns redan på svenska, nämligen i Epix 1985-87. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Söndagstips

30 oktober, 2011 at 19:23 (Biografiska serier, Europeiska serier, Svenska serier) (, , , , , , , )

Idag blir det bara lite kort om några nya böcker som kan vara värda att titta på om man är intresserad av serier; alla tre generösa till omfånget så de passar bra en lite kulen söndag som den här.

Största möjliga allvar av Gunnar Krantz: Krantz var tidigt ute med att göra realistiska serier i Sverige, men framförallt var han en av de första som lyckades få ut sina serier som album på ”riktigt” i och med att Epix/Medusa gav ut hans som exempelvis Alger och Falska liv. Jag måste erkänna att för egen del var jag måttligt imponerad av framförallt teckningarna som inte precis var lika skickligt gjorda som de andra albumen som Epix/Medusa producerade. Men nuförtiden är jag mer förlåtande, även om jag fortfarande tycker att hans tidigare serier är mer intressanta för deras historiska värde än deras läsvärde. Men sen blev det bättre när hans stil blev lite mer lös och ledig, och manusen inte var riktigt lika gravallvarliga längre. Största möjliga allvar samlar ihop Krantz tidiga serier, dvs de jag kanske inte är mest förtjust i, men det är en snygg bok av en inflytelserik (både som tecknare men också som lärare) svensk serieskapare som kompletterar Optimals utgivning av hans senare serier.

The Incal av Moebius & Jodorowsky: Det var ett tag sen den här utgåvan på förlaget Self Made Hero kom ut, men jag har glömt att tipsa om den förut så det får bli nu istället. När jag skrev en längre recension om serien utgjöt jag mig över hur usel den nya färgläggningen var, och över hur tråkigt det var att det enda sättet att få tag på den gamla färgläggningen var i en limiterad snordyr utgåva på förlaget Humanoids. Den utgåvan är nu ännu snordyrare eftersom den är slut, och den billigare utgåvan i mindre format som Humanoids sen gav ut är nu också slut (med ett snörvligt resultat vad gäller priset om man kan hitta den…). Men gudskelov är det engelska förlaget Self Made Hero lite proffsigare och ser till att hålla sin version i tryck. Det är precis samma innehåll som Humanoids, så jag kan helhjärtat rekommendera boken som en klassisk science fiction-serie i ett elegant utförande.

MetaMaus: Det är nu 25 år sedan den första volymen av Art Spiegelmans Maus kom ut, och för att fira det ger nu Random House ut MetaMaus. Spiegelman berättar om bakgrunden till serien, hur han jobbade med den, reaktionerna när den först kom ut, osv. Det är inget tvivel om att Maus förtjänar uppmärksamheten för det finns ingen serie som gjort lika mycket för seriernas rykte i den engelskspråkiga världen som den. Oavsett vad man själv tycker om Maus så är MetaMaus en fascinerande läsning för det finns få serieskapare som är lika medvetna om hur de arbetar och de val de gör som Spiegelman.

Så, tre förslag på tjocka böcker som man kan bädda ner sig i soffan med en helg som denna; ha så trevligt! :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Modern dans och gamla serier: Hapless Hooligan

3 augusti, 2010 at 23:39 (Serier) (, )

Istället för serierecensioner blir det idag ett litet inlägg om modern dans. Skälet är att jag igår såg Hapless Hooligan in ”Still Moving”, Art Spiegelmans samarbete med den internationella dansgruppen Pilobolus.

Inslaget var ett av fem i en tvåtimmarsföreställning, och som relativ dilettant vad gäller modern dans så tyckte jag att det var det intressantaste av dem. Inte för dansandet i sig som var rätt begränsat i Spiegelmans avsnitt, men mer för idéerna; de övriga inslagen påminde alltför mycket om andra dansuppträdanden jag sett.

För det var mycket tydligt att det var Spiegelman som låg bakom: Huvudperson var en lätt igenkännlig version av Happy Hooligan, andra gamla seriefigurer skymtade förbi (och tegelstenar kastades) till gammeljazz, och formexperimenten var dominerande. Dansarna kämpade mot serierutornas kanter och de bröt sig ur serierna med jämna mellanrum; ett stående inslag var silhuettdans där personernas storlek varierade drastiskt på ett mycket effektivt sätt, men då och då trädde dansarna fram framför filmduken, alternativt dansade synkront med en dansare framför, en bakom vars silhuett syntes mot duken.

Publiken verkade gilla vad de såg och hörde; den enda invändning jag själv har förutom den redan nämnda med att dansandet kom i skymundan är att några av de mer skämtsamma inslagen var lite väl lättköpta, men jag misstänker att det var helt avsiktligt från Spiegelman som gillar sånt ( se till exempel hans suveräna album Breakdowns, med en hel del simpla gags).

Alltför ofta när någon får för sig att kombinera serier med någon annan konstform leder det till elände eller åtminstone pinsamheter, så därför var det verkligen skönt att se ett high concept som Hapless Hooligan fungera väl, utan att jag någonsin kände ett behov av att skruva mig på stolen för att det blev pinsamt. Istället blev jag småsugen på att se återuppförandet av Krazy Kat-baletten från 1922 som sattes upp tidigare i år :-)

För den som vill höra vad Spiegelman och Pilobolus själv säger om samarbetet och se några avsnitt från dansen, finns det givetvis resurser på Youtube:

Direktlänk 2 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare