Europeiska scanlations

18 februari, 2012 at 18:02 (Serier) (, , , , , , , , , )

Dags för ytterligare en hög med scanlations av europeiska serier för de som liksom jag bara behärskar engelska av de stora europeiska språken. Inga längre recensioner, bara smärre lästips :-)

Låt mig börja med en av dagens bästa: Alim the Tanner, skriven av Wilfried Lupano och tecknad av Virginia Augustin. Albumet jag läst, The Water’s Secret, är det första och jag hoppas fler kommer översättas, för det här är en riktigt gedigen början på någonting intressant. Alim lever tillsammans med sin dotter i utkanten av en större stad. De är fattiga men rättrogna, men råkar av en slump komma över några artefakter som antyder att religionen som styr landet är falsk. Det är (hittills) ingen hjältesaga eller dylikt, utan istället en finstämd berättelse om en mini-familj som gör sitt bästa och som egentligen bara vill vara ifred. Det är svårt att säga vad det kommer att bli av serien för den har bara startat i och med det här albumet, men den har det där lilla extra i både teckningar och manus som gör att jag vill läsa mer. Rekommenderas starkt (trots att det bara är ett smakprov, egentligen).

Mechanical Land är tre album om en konstig värld där vi får följa en annan mini-familj (mor+son den här gången) som lever ombord på en gigantisk båt som utan mål far omkring på havet. De som styr vägrar låta någon lämna skeppet för att söka upp land, men det finns passagerare som vill något annat. Skeppet strandar slutligen i Antarktis, där det visar sig att det finns en robotstad som har något att göra med varför människorna lämnat fasta land. Tre böcker allt-i-allt, och ärligt är det här bara OK: Handlingen är rätt ofokuserad, teckningarna är inte så dumma men envisas med att zooma in (de fåtaliga) kvinnornas övre regioner, och översättningen haltar. Skrivna av Patrick Fitou och tecknade av Jean-Baptiste Andreae rekommenderas böckerna för de som är utsvultna på franska äventyrs-/sf-serier som inte fullständigt förolämpar läsaren.

Martian Geography av Sergio García är med här enbart beroende på teckningarna. Handling är ännu förglömligare än Mechanical Lands, men det hela utspelar sig på ett kolonialt Mars, där huvudpersonen blir involverad i ett revoltförsök. Komplicerat och förvirrat, och inte på ett bra sätt, men Garcías teckningar gör det ändå värt att lösa. De påminner både om Moebius och Taiyo Matsumotos färgserier, men utan att kännas som kopior. Rekommenderas att tittas på, men häng inte upp er på handlingen.

Caravan, två album (hittills) av Olivier Milhiet, påminner en smula om García på ytan men med en mycket tyngre nästan Jan Lööf-liknande stil. Handlingen är däremot betydligt bättre, med huvudpersonen Mila som blir upptagen i en ambulerande freakshow, i en värld där dylika är vanliga och där de behandlas som icke önskvärda i de små samhällen man passerar. Det är en rejält grym historia det här, men samtidigt är förhållandet mellan Mila och hennes adoptivpappa Pilou skildrat med mycket värme. Rekommenderas de som vill bli underhållna men har högre krav på handling än Mechanical Land och Martian Geography.

The Unspeakables & The White Tigress: Det här är två långkörare i Frankrike som vi faktiskt fått en smakbit av i Sverige, när Epix publicerade ett av The Unspeakables-albumen med titeln Äventyr i gult 1986-7. Upphovsmännen Yann & Conrad har varit inblandade i alla möjliga franska klassiker som Lucky Luke & Spirou, men det här är en mer barnförbjuden serie (som trots det ursprungligen publicerades i tidningen Spirou). Tänk er Spirou med riktigt våld, kärlek, sex och brutala gangstrar, allt placerat i Fjärran Östern  under efterkrigstiden, och exakt det är vad man får. Huvudserien har senare fått en avstickare i The White Tigress-albumen, som handlar om en av personerna innan The Unspeakables börjar; den är klart svagare och fokuserar alltför mycket på det alldeles för traditionella halvt avklädda sätt som många franska serier tenderar att göra (vilket även The Unspeakables lider av, men i mindre grad).  Mängder av album, alla ännu inte scanlaterade; rekommenderas för de som är sugna på en Spirou för vuxna (beroende på vad man avser med vuxna…).

Som alltid när det gäller scanlations finns det några fler Jordi Bernet-serier att redovisa, och som alltid gäller samma brasklappar: Underbara teckningar, ibland mycket tveksamma manus. Den här gången har jag läst Kraken, 180 sidor om glorifierade VVS-arbetare som arbetar i en anonym megastad, där kloaksystemet är hemort för ett skräckinjagande monster, och Custer, en reality-såpa i serieform där huvudpersonen dygnet runt följs av kameror som redogör för allt hon gör. Monstret i Kraken är egentligen bara en bakgrund för att berätta typiska Bernet-historier, medan Custer har förvånansvärt intelligent manus, för en gångs skull. Rekommenderas för Bernet-diggaren, andra göre sig icke besvär.

Två serier kvar, men det är de två bästa.

Först av dem: Manu Larcenets The Wondrous Adventures of Vincent van Gogh – At the Frontline. Larcenet är mannen bakom bland annat Ordinary Victories, en av de bästa serier jag läst de senaste åren. Här har vi en bok i hans serie med påhittade äventyr om kända personer. Vincent van Gogh lejs av regeringen för att visa första världskriget från skyttegravarna eftersom man inte förstår varför de unga soldaterna envisas med att vilja desertera; varför skulle någon inte vilja offra sitt liv för sitt fosterland? Alltså behöver man förstå vad kriget egentligen är (eftersom ingen i regeringen givetvis själv vill åka till frontlinjen), och vem bättre än van Gogh att skildra det? Den här boken stannar i minnet, och befäster egentligen bara att Larcenet är en av de bästa serieskaparna vi har. Rekommenderas för alla.

Och slutligen, Le Grand Mort, skriven av Régis Loisel & JB Djian och tecknad av Mallié. Två album har hittills kommit ut medan ett återstår (har jag fått för mig) av den här fantasyserien som jag fängslades av mycket mer än jag trodde. Loisel har jag läst förut utan att ha blivit över mig imponerad, så jag väntade mig en OK serie, inget mer. Men Le Grand Mort får precis som Alim the Tanner till det där lilla extra, den där känslan som suger in mig som läsare. Handlingen utspelas ömsom i ett sagoland och ömsom i en kanske ännu besynnerligare verklighet där någonting, oklart vad, har gått katastrofalt fel. Paris är fyllt av flyktingar, och även om mycket fungerar precis som nu är ingenting som det borde. Om de inblandade serieskaparna får till avslutningen lika bra som serien är hittills är det här en serie som borde ges ut i samlad form på svenska (eller engelska); den känns som en perfekt kandidat för en tjock och vacker bok. Rekommenderas för alla de som gillar bra fantasyserier.

OK, det var allt för idag. Härnäst blir det förhoppningsvis några ord om en bok jag väntat länge på: Is That All There Is?, samlingen med Joost Swartes serier som precis kommit ut efter något år eller tvås försening :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Europeiska scanlations: Jordi Bernet

15 augusti, 2011 at 21:59 (Europeiska serier) (, , )

I några inlägg har jag recenserat serier som officiellt inte finns översatta till engelska men där istället fans har översatt dem och lagt ut dem på nätet, s k scanlations. Hittills har jag bara tagit upp manga som verkar vara det som ofta scanlateras, men idag tänkte jag ta upp några serier tecknade av Jordi Bernet som går att få tag på samma sätt. För den som inte vet vem Bernet är så är han nog mest känd som tecknaren av Torpedo som jag skrivit om förut; han är en gudabenådad tecknare men en som lite för ofta faller offer / väljer manus som är tveksamma, framförallt vad gäller deras vålds- och kvinnoskildringar. Till serierna!

Snake – A Fistful of Dollars: Den här serien är mycket lätt att recensera eftersom den har samma manusförfattare som Torpedo, Enrique Sánchez Abuli. Ta Torpedo, ta bort alla antydningar till allvar (Torpedo tar ibland upp lite allvarligare ämnen, även om det sällan är helt utan humor), och transplantera det hela till vilda västern och Presto – Snake är född! Titelkaraktären är (om möjligt) en ännu större loser än Torpedo; för Snake går det alltid illa, och sin tuffa framställning till trots driver alla med honom. Ta episoden Duel at the K.O. Corral som exempel: Efter diverse förvecklingar så utmanar Snake en fjompig boxare på duell (epitet fjompig är min tolkning av hur Snake ser honom, med sina kuddar på händerna och fega sätt att slåss, dvs han duckar istället för att ta emot slagen som en man), med föga lyckat resultat:

(Klicka för större format)

Torpedo skulle definitivt kunnat råka ut får någonting liknande, men då hade nog serien fortsatt ett tag till för att en gruvlig hämnd skulle kunna utkrävas. Men så går det inte för Snake; det här är sista sidan i serien ifråga. Så, för de som gillar Torpedo är det här en given hit, men det är knappast en serie som kommer övertyga tidigare tvivlare.

The Nature of the Beast: En till serie skriven av Abuli, och återigen är resultatet någonting som mycket påminner om Torpedo. Tiden det utspelar sig är odefinierad, men miljöerna och karaktärerna har klara 30-talsvibbar (eller så läser jag in det faktumet i serien eftersom jag tänker så mycket på Torpedo…). Huvudpersonerna är en något punchig boxare, en gammal rik man, och hans betydligt yngre och vackrare fru. Den som läst Abuli förut anar nog ungefär åt vilket håll det barkar, och de aningarna besannas också.

(Klicka för större format)

Här är det en berättelse av klassisk europeisk längd (56 sidor närmare bestämt) istället för en samling kortare historier, och jag skulle säga att Abuli är betydligt sämre på långa historier. Blandningen av humor och allvar känns inte lika naturlig, och dessutom är historien lite för hoppig och med ett slut som känns mer som om sidorna tog slut än att berättelsen var avslutad. Helt klart dagens sämsta serie, som dessutom har en helt onödig färgläggning att tampas med; den är egentligen inte usel, men Bernet är en av de yppersta svart-vita tecknarna som serievärlden har sett, och det är sorgligt att dölja hans illustrationer bakom färg.

Dark Tales: Den som läst översatta serier länge känner kanske igen den här titeln; 1991 gav nämligen förlaget Catalan ut ett album med samma titel på engelska, och det innehöll sju korta berättelser skrivna av Abuli och tecknade av Bernet. Det här är en utvidgad utgåva där några fans har samlat ihop och översatt 36 av Bernets korta historier, de flesta skrivna av Abuli men även några stycken av diverse andra, som exempelvis Dal Pra’ och Segura. Förutom det större omfånget (273 sidor) är det här också den av serierna som bäst visar upp Bernets spännvidd. Många är typiska Abuli/Bernet-historier med deras småfiffiga upplägg och humor, men en del är också mer raka allvarliga berättelser, som den extremt obehagliga Little:

(Klicka för större format)

Och när jag nämner den passar det nog bra att ta upp det jag nämnde inledningsvis: Hur bra jag än tycker om Bernet är det en mycket splittrad känsla jag har inför honom. Att han kan teckna vidunderligt elegant och vet precis hur han ska hantera den svart-vita seriesidan kan inte dölja det faktum att kvinnosynen i de flesta fallen är rent åt skogen. Det är inte det att kvinnornas personlighet känns fel eller något åt det hållet; det är det att alla kvinnor är stöpta i exakt samma form, och deras uppgift är alltid som sexobjekt alternativt offer (mord/våldtäkt/misshandel). Visst är det oftast andra än Bernet själv som står för manus men det går inte att komma ifrån att han valt att teckna just de här historierna. Ibland fungerar det (som i Torpedo när den är bra, och lyckas balansera humor och våld på ett sätt som fungerar för mig), men alldeles för ofta blir jag bara illa berörd (vilket händer i alla hans serier, inklusive Torpedo). I Little presenteras visserligen huvudpersonen själv på ett intressant sätt och det är hans fall ner i avgrunden som skildras, men efter att ha läst alla andra Bernet-serier gnager det ändå i mig när kvinnan i serien givetvis mördas och förnedras:

(Klicka för större format)

Om det hade varit en serie i ett annat sammanhang hade jag kanske kunnat acceptera det som en del i berättelsen om syndafallet, men efter att ha läst alla andra serier med liknande behandling av de kvinnliga karaktärerna kan jag inte låta bli att se det som spekulativt.

Egentligen är det alltid så när jag läser Bernet, oavsett serie: Jag älskar teckningarna, och ibland kan jag roas av handlingen likaså, men det går inte att komma ifrån att det alltid är med kluvna känslor jag avslutar serien. En tecknare som kan teckna som få andra, men som har ett uselt omdöme vad gäller manus. Men jag kan inte låta bli att läsa honom; så mycket tycker jag om hans teckningsstil. För att avsluta med ett citat från Will Eisner, taget från Wikipedia:

Here was a man who was producing pure story-telling art. That is art that uses the kind of minimalism so singular to his draftsmanship that is actually a narrative device in itself. This fit into my own philosophy of sequential narrative art. I pursued the progress of his work with great interest.

Direktlänk Lämna en kommentar

Tuff grabb i lyxförpackning: Torpedo

12 februari, 2010 at 01:28 (Serier) (, , )

Förlaget IDW fortsätter att imponera; förutom alla klassiska amerikanska dagspresserier ger de också ut mer udda amerikanska serier som Journey, intressanta originalutgåvor som The Hunter, och även europeiska serier i översättning, som dagens ämne: Torpedo, skriven av Enrique Abuli och tecknad av Jordi Bernet. Första volymen från IDW kom ut i dagarna och fler är på väg, och jag hoppas att den säljer tillräckligt bra för att IDW ska hinna ge ut de album som Catalan inte översatte på 80-talet.

Torpedo är inte precis den mest subtila serien man kan läsa, men den är rejält underhållande. Huvudpersonen Luca Torelli är en frilansade torped i USA på 30-talet, emigrerad från Sicilien. Han tar alla jobb han kan få, oavsett hur smutsiga de är, och om han ursprungligen mer eller mindre tvingats in i yrket av omständigheterna njuter han onekligen av sitt jobb senare i serien.

Abulis manus är i början allvarligt i sin ton där emigrantens liv i USA skildras tämligen realistiskt, men allteftersom blir det humorn som blir det viktigaste. Den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att jag gillar Garth Ennis serier och Torpedo har lite av samma glada blandning av våld, humor och minst sagt moraliskt tvivelaktiga karaktärer som Ennis serier. Om manuset har något fel är det att Abuli tyvärr också flörtar lite med misogyni; inte lika illa som exempelvis kollegan Trillo men dragen finns där, helt i onödan.

Teckningarna däremot finns det absolut ingenting att klaga på. De första två kapitlen tecknades av legendaren Alex Toth, men jag tycker att Bernets version är överlägsen Toths; Toth är elegantare men Bernets mer blodfulla och sensuella linje är precis vad som behövs för att få serien att lyfta. Bernets svartvita teckningar är alltid ett nöje att titta på, och här får han också en passande historia att illustrera.

Så en del skönhetsfläckar finns det, men det är ändå en serie som jag verkligen rekommenderar; jag tyckte om den första gången jag läste den på 80-talet och den är precis lika bra fortfarande.

Direktlänk Lämna en kommentar

Synd på så (ibland) rara ärtor

19 februari, 2009 at 10:43 (Serier) (, , )

  • Dagens ämne: Carlos Trillo, argentinsk serieförfattare, ofta i samarbete med riktigt bra tecknare
  • Aktuellt objekt: Spaghetti Bros volym 2, tecknad av Mandrafina, och lite Chica volym 2, tecknad av Bernet
  • Problem: Trillos vanliga problem; se nedan

Trillo har jobbat i seriebranschen länge, och hans serier ligger lite i gränslandet mellan mainstream och independent (beroende på var serierna publiceras; det som är mainstream i ett land kan vara independent i ett annat). Det gör att så pass olika förlag som Dark Horse, NBM och Epix gett ut hans böcker, och att han dykt upp i så gott som alla mer långvariga serieantologier som Heavy Metal med flera.

SB är hans berättelse om en italiensk syskonskara i gangstertidens USA. Det är inte så dumt upplagt; istället för en längre berättelse är det istället kortare episoder, runt tio sidor vardera, som skildrar gangsterbossen, filmstjärnan, polisen, prästen och hemmafrun. Det påminner lite grann om Torpedo, både i upplägg och berättarstil, som också utspelar sig i samma miljöer. Teckningarna passar bra till manus, och det är kompetent gjort. Men (det märktes att ett ”Men” var på väg skulle jag tro) Trillo har alltid dragits med vissa problem som gjort att jag har svårt att helt svälja hans historier.

För det första så är han mycket sällan originell. Se på listan över vad syskonens liv har utvecklat sig till, och det är svårt att komma på några yrken som skulle varit mer självklara. Och givetvis visar det sig snart att alla syskonen (och deras familjer) har mörka hemligheter: Prästen har lätt för våldsamma vredesutbrott, hemmafrun extraknäcker som kombinerad prostituerad och yrkesmördare, och så vidare. Det här är andra volymen men fler är på väg, och jag misstänker att historien inte håller för så pass många sidor.

För det andra, men utan tvekan viktigaste, så har Trillo tyvärr mycket starka drag av misogyni. I så gott som alla hans serier är det gott om sex, vilket i sig är helt OK, men sexet är nästan alltid förknippat med våld mot och förnedring av kvinnan.

Chica

Chica

Det är inte alltför illa i SB (hittills…), men i hans mer uttalat erotiska serier, som Chica, som precis kom ut med sin andra volym på NBM och utsökt tecknad av Bernet, är det däremot smått katastrofalt. I Chica försöker Trillo visserligen dölja det med humor men det fungerar helt enkelt inte, framförallt i den andra volymen; det blir bara obehagligt.

Ibland, men alldeles för sällan, lyckas Trillo hålla sig på den rätta sidan. Den bästa längre serie av honom jag läst är utan tvekan Fristen som gavs ut i en Pox Special här i Sverige då det begav sig. Den är tecknad av Altuna, ytterligare en av de starka tecknarna som Trillo ofta får tag på, och trots att sex och våld är huvudtemat även här fungerar det riktigt bra. Det som räddar boken från Trillos vanliga svagheter är dels att Altunas teckningar lyckas få ner science fiction-historien till jorden, och dels att världen som skildras är en deprimerande, rå efter-katastrofen-civilisation, och då blir obehagligheterna mer realistiska. Och kanske allra mest för att det här finns ett hoppfullt budskap, där sex, och i förlängningen omtanke och vänlighet, trots allt är det enda hopp som finns kvar.

Det finns kvalitéer i många av Trillos serier, men problemet är att alltsom oftast döljs dessa av hans svagare sidor, och ibland blir de sistnämnda så uppenbara att det är svårt att läsa honom alls.

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare