Deppigt värre? : Bokurano

26 november, 2014 at 23:22 (Manga) (, )

Bokurano 11 - cover

Mohiro Kitohs Shadow Star/Narutaru var en verkligt nedslående historia, så när jag satte mig ner med hans Bokurano efter att den elfte och avslutande boken kommit ut visste jag ungefär vad som väntade: Barn som kommer råka/har råkat ut för ohyggliga saker, presenterat på ett bitvis förvirrat sätt med mycket filosofiska resonemang dessutom. Plus, jag hade redan läst typ de 5-6 första volymerna :-)

Och jodå, så blev det också. Den här gången innehas huvudrollerna av en grupp barn i de yngre tonåren som på ett sommarläger dras in i en kamp som, får de veta, kommer avgöra Jordens överlevnad. Tyvärr innebär det också att de själva kommer dö eftersom den gigantiska robot de har att slåss med utnyttjar pilotens livskraft som sin energi. Så en strid = antingen vinner piloten varpå hen själv dör, eller så förlorar piloten varpå hela Jorden dör. Ett pilotprojekt modell sämre, med andra ord.

Finns det då någon poäng med Bokurano, eller är den bara depp-depp-depp?

Jodå, det finns det. Mecha-roboten till trots är det här en serie som egentligen handlar om vad man gör när man vet att man kommer att dö (nästa pilot blir alltid utvald när striden slutar, så den personen har några dagar att vänta på sin strid och slutet), och framförallt när den utvalda är ett barn, med allt vad det innebär. Några finner sig stoiskt i det, någon panikerar, någon ser chansen att hämnas oförrätter.

Och eftersom Kitoh är en, ska vi kalla det tungmodig, författare har de flesta barnen minst sagt trassliga bakgrunder med döda/icke närvarande föräldrar, skolproblem och annat dystert i bagaget. Ärligt talat kände jag mig också dyster när jag kommit så långt i läsningen att jag förstod hur serien var uppbyggd (varje volym har sisådär 6-7 kapitel, alla namngivna efter den för tillfället utvalda piloten) eftersom jag anade att det skulle bli så mörkt att jag riskerade att tröttna på det.

Bokurano - Ushiro

Men faktiskt, Kitoh överraskade mig. Att det i grunden är en svart serie är självklart, med tanke på vad som händer, men vad det led visade det sig att Kitoh lyckas bra med att skildra alla barnen som individer, med sin egen unika historia, och på något besynnerligt sätt blir det ändå relativt lyckliga slut för dem. Med tanke på förutsättningarna förstås, dvs att ett barn dör, familj/vänner sörjer, och ett annat barn nu vet att hen kommer att dö om några dagar. Det handlar om att hitta en mening med det som händer, och att acceptera det eftersom det trots allt är någonting som händer flera gånger per minut i världen; för att citera Kitoh ur minnet är alla människor huvudpersonen i sin egen historia, och att man själv dör är egentligen inte sorgligare än att någon annan gör det. Att just de här barnen dör när de försöker rädda Jorden från undergång gör inte just deras död sorgligare än någon annans.

En något blek tröst, givetvis, men det fungerar bra i serien. Det tar några volymer innan den här trösten börjar glimta till, och innan dess är det egentligen bara sorg, nihilism och misär, så jag undrar jag om inte Kitoh själv blev övertygad av sina huvudpersoner om att allt kanske inte är så bottenlöst eländigt, trots allt ;-)

Och bortsett från döden som tema, hur är serien?

Jo då, förvirrande var den allt. Reglerna för striderna är inte helt glasklara, och Kitohs ovana att ofta inte använda sig av pilar på pratbubblorna gör att jag ibland inte har en aning om vem som egentligen säger vad, framförallt i de (som väntat) ymnigt förekommande långa filosofiska dialogerna. Och filosofin är inte den mest lätta att tyda, den heller; resonemanget om vad det innebär att dö som jag nämner härovan är det som är tydligt, det övriga är inte helt uppenbart…

Jag har också svårt för hur persongalleriet används i de första volymerna; det är lite för mycket ohyggligheter som refereras till och antyds för att jag ska gilla det. Eller snarare, jag gillar inte hur Kitohs försök att alltid finna saker att diskutera i hur människor är (vilket ofta är bra, förstås) resulterar i resonemang om vems skulden är när någon faktiskt utsätts för våldsamma övergrepp. Det snuddar vid offrets skuld till det inträffade på ett grumligt sätt. Jag tror nog att tanken här är god, att livet och människor är komplicerade, men det verkar som om det glöms bort att vissa handlingar är betydligt värre än andra, även om båda orsakar skada.

OK, jag uttrycker mig nog lite grumligt själv, men läs Bokurano så tror jag ni kommer förstå vad jag menar!

Var det värt det att läsa 2000 sidor som riskerade att göra mig själv deprimerad (och faktiskt gjorde det, i början, innan serien började ändra ton en smula)? Jo, det var det allt. Det är ett ovanligt tema och Kitoh behandlar det väl, när väl serien själv insett vad den handlar om vill säga. Så för den som börjar läsa den säger jag: Fortsätt även om det känns hårt och jobbigt i början!

 

PS. Mecha-robotstriderna? Tja, egentligen inte spännande eller dramatiska, och de tar upp en ganska liten del av sidantalet. Plus att när de två inte alltid humanoida robotarna börjar slåss så kan det vara tusan så svårt att förstå vad som händer, det är mest saker och ting som krossas och exploderar. Läsare som vill läsa om robotar som strider bör nog leta upp någonting annat misstänker jag… DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Sigikki: Robotar och restauranger

21 mars, 2010 at 23:24 (Manga) (, , , , )

Så, något nytt; dagsfärsk manga från den här veckans amerikanska utgivning. Det blir garanterat mer läsning av en del äldre serier igen, men omväxling förnöjer :-)

Det var blindköp för min del den här gången; Viz Sigikki-serie har hållit sån kvalité hittills att jag tänkte att jag skulle se vad det var för nya titlar de hade att komma med. Den här veckan kom det ut två volymer: Bokurano vol 1 av Mohiro Kitoh och Ristorante Paradiso av Natsume Ono.

Bokurano har en traditionell japansk manga-historia: 15 japanska skolungdomar råkar komma i kontakt med en mystisk varelse som ger dem i uppdrag att försvara Jorden mot attacker från gigantiska monster. Sättet de ska göra det är genom att styra en lika gigantisk robot som har placerats på havsbottnen, antagligen av den mystiska varelsen. Och sagt och gjort, när det första monstret dyker upp slås det relativt lätt tillbaka, och barnen är glädjestrålande över sin insats.

Så långt följs mönstret från otaliga andra serier, men Kitoh är egentligen inte ute efter att skriva en mecha-manga. Liksom i hans tidigare serie på engelska, Shadow Star, så är det långt ifrån bara trevliga barn vi får lära känna. Efter att det första monstret krossats av den av barnen som styrt roboten under striden råkar piloten ut för en olycka och omkommer. Men det finns antydningar om att det kanske inte alls är en olycka, och att varelsen som gett dem uppdraget har en helt annan agenda. Och när vi får följa nästa pilot så visar det sig att han är om inte en hundraprocentig psykopat så åtminstone någon som jobbar på att bli det.

Mefistofeles i ny tappning?

Det verkar som om Bokurano kommer att låta oss följa de femton barnen, ett efter ett, och det lär inte bli en uppmuntrande historia av allt att döma. Jag hoppas Kitoh inte kommer fastna i ett alltför repetitivt mönster med ny pilot -> monster -> pilot dör -> ny pilot, och så vidare tills alla femton har gått åt, men vi får väl se. Inte en klockren första volym, men det kommer bli intressant att se vad Kitoh egentligen har för avsikter.

Den andra boken, Ristorante Paradiso, är en fristående bok skriven och tecknad av Natsume Ono, vars not simple jag verkligen tyckte om när den kom ut förra året. Det var en udda serie som inte påminde om någon annan japanska serie jag läst, så jag var väldigt nyfiken på att se vad Ristorante Paradiso var för någonting. Det visade sig vara en helt annan slags serie, på gott och ont.

För att börja med det som inte var helt bra så är det mycket i serien som känns som någonting jag sett och läst förut: Designen på männen ligger här mycket närmare det vanliga idealet i en del shoujo-serier, med extremt långa och gängliga män som för sig mycket elegant. Delar av historien känns också som en rätt så ordinär shoujo, med en ung kvinna som börjar jobba på en restaurang där de redan nämnda gentlemännen också arbetar. Varpå hon blir kär i en av dem, och yada yada yada.

Men det som var bra lyckades å andra sidan överkomma de dåliga sidorna, med marginal. Liksom i not simple så visar Ono att hon är en hejare på att beskriva intressanta människor som känns som riktiga individer. Den unga kvinnan som kommit till restaurangen för att avslöja för sin mammas pojkvän att mamman faktiskt har en dotter från tidigare (mamman lämnade bort dottern till sina föräldrar efter att pojkvännen sagt att han aldrig skulle kunna tänka sig att bo ihop med någon som redan hade barn) upptäcker att mamman kanske inte är så hemsk som hon hade trott. Mamman i sin tur blir glad över att äntligen få chansen att träffa sin dotter igen. Och så vidare, där Ono visar upp huvudpersoner som aldrig visar sig vara vad man först skulle trott. Teckningarna sticker inte heller av riktigt lika mycket som de i not simple, men det är ändå en egensinnig tolkning av shoujo-stilen vi får oss till livs.

I min recension av not simple nämnde jag att trots att seriens huvudperson råkade ut för alldeles fruktansvärda saker och också dör fanns det ändå en hoppfull ton i grunden: Ian hade enorm otur, men världen var inte nödvändigtvis ond. I Ristorante Paradiso visar Ono hur det kan gå om man inte har samma livsöde som Ian, i en i stort sett god värld där personer visserligen kan vara olyckliga emellanåt och all kärlek inte slutar med att de levde lyckliga i alla sina dagar, men det är inte för att människor är onda utan bara för att allt inte nödvändigtvis går som man först tänkt sig.

Det är inte en lika skickligt och ovanligt berättad historia som not simple men det var roligt att läsa en gladare serie av Ono. Tydligen har hon senare skrivit fler serier om restaurangen som utspelar sig innan den här, och Viz planerar att ge ut dem också. Inte mig emot, om de håller klassen :-)

Inte lika glasklara fullträffar som de tidigare Sigikki-böcker jag läst, men fortfarande är Sigikki utan tvekan den bästa manga-imprinten idag. Och som vanligt kan man läsa utdrag ur serierna på http://www.sigikki.com (fast just Ristorante Paradiso verkar inte finnas uppe för närvarande).

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare