Darkness

14 februari, 2012 at 01:01 (Europeiska serier) (, )

Ingen recension, bara ett lästips.

Serien, Darkness, är den franske tecknaren Boulets bidrag till årets 24-timmarserie i Angoulême. Rolig, charmerande och rörande, och att den gjordes på ett dygn (om man ska vara petig, 26 timmar, eftersom han drog över med två) är hur imponerande som helst.

En intervju med honom om serien finns här.

Direktlänk 6 kommentarer

Nödvändigheten av bra tecknare: Dungeon – Back in Style

17 april, 2009 at 11:10 (Europeiska serier) (, , )

Av alla någorlunda nya serieskapare jag läst är det L’Association-gänget som jag är gladast över att ha upptäckt. Trondheim, Sfar, Larcenet, Blain har alla gjort fantastiska serier, och glädjande nog finns till och med några av dem på svenska nuförtiden.

Av dem alla är Trondheim den som varit mest produktiv; under några år var han vansinnigt flitig, framförallt med Donjon / Dungeon-serien som han startade tillsammans med Sfar. Ibland stod Trondheim för teckningarna och Sfar för manus, ibland var det tvärtom, och efter ett tag bjöd de också in andra serieskapare.

Tyvärr har jag inga illustrationer från insidan; min scanner mår inte så bra...

Tyvärr har jag inga illustrationer från insidan; min scanner mår inte så bra...

Att redovisa hur alla olika sub-serier i Dungeon hänger ihop skulle ta alldeles för lång tid (enligt numreringen ska det bli ungefär 300 album totalt…), men den senaste till engelska översatta boken är alltså Dungeon Zenith – Back in Style. Zenith-serien är huvud-serien så min förhoppning var att det skulle visa sig vara en bra volym, men tyvärr är den rätt så trist (åtminstone med Dungeon-mått mätt).

Istället för att Trondheim står för teckningarna som han alltid gjort i Zenith tidigare är det den för mig okände Boulet som fått ansvaret här. Det funkar inte alls: Trondheims underfundighet är helt försvunnen, och istället presenteras en normal D&D-historia, visserligen med en del humor men ack så opersonligt. Bitvis beror det förstås också på manuset som är ovanligt svagt, men det är ändå teckningarna som är den stora boven. Tidigare Dungeon-böcker har visat att Trondheim behärskar både humor och allvar beroende på syftet med serien (Dungeon – The Night Shirt är kanske det bästa exemplet på en allvarligare bok), men här är det varken hackat eller malet. Dessutom misslyckas Boulet kapitalt med ansiktsuttryck: Där Trondheim med enbart vinkeln på ett streck kunde visa känslor är det här nästan omöjligt att förstå vad karaktärerna egentligen vill, i de fall de inte har en helt överdriven min.

Synd på så potentiellt rara ärtor, helt enkelt.

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare