Grandville: Bête Noire

29 december, 2012 at 22:20 (Serier) (, , )

Grandville Bête Noire cover2

Det tog lite längre tid för den tredje delen i Bryan Talbots Grandville-serie att bli klar; två år istället för ett, men nu är den här. Årets bok heter Bête Noire (utgiven av Dark Horse i USA & Jonathan Cape i UK) och fortsätter där den förra, Grandville Mon Amour, slutade, med ett Frankrike i politiskt kaos efter att kejsaren dödats och revolutionen tagit sin början.

När jag skrev om Mon Amour klagade jag på att den var alltför lik den första boken och att Talbot skulle behöva tänka lite nytt i nästa och det har han också gjort. Resultatet är blandat tycker jag; en del bra, en del mindre bra. Så istället för att återigen beskriva den här ångpunksantropomorfiska alternativa europeiska historia-serien i allmänna ordalag tänkte jag lista de bra och de dåliga sakerna med den, nu när det känns som om serien börjat sätta sig och det går lättare att se vad Talbot vill åstadkomma. För mer information om Grandville i sig rekommenderar jag min recension av den första boken ;-)

Först det mindre bra (det är roligare att avsluta med det som är bra):

  • Intrigerna är lite väl enkla. Mon Amour liknade jag vid en Scooby Doo-film, medan Bête Noire snarast är en James Bond-dito (och då menar jag en Roger Moore-Bond), med en megalomanisk skurk som med löjligt avancerad teknik tänkt sig ta över makten istället för att nöja sig med att vara rik som Krösus och med full möjlighet att göra vad han vill.
  • Karaktärerna är väldigt klyschiga, med den hårdkokta LeBrock, hans ur-brittiska medhjälpare Roderick, den prostituerade Billie, osv.
  • Färgläggningen är drabbad av ett överflöd av toningar som alltför många nutida serier. Grandville hade sett mycket bättre ut med en plattare färgläggning, och nu är det också en förvirrande mix där exempelvis LeBrocks ansikte oftast är färglagt på ett mycket aptitligare sätt som ser helt annorlunda ut än de flesta andra ytorna.Grandville Bête Noire colors
  • Människorna som finns med (de spelar en något större roll den här gången) känns malplacerade. Jag tycker inte heller att Talbot (hittills) lyckats så bra med att låta deras omvända roll där de ses som mindre intelligenta än djuren och därför används som slavar bli en tankeväckande jämförelse med hur människan i alla tider behandlat de som setts som mindre värda.

Och så det positiva:

  • De förutsägbara personligheterna till trots lyckas Talbot ändå få detaljerna att fungera, som Billie och LeBrocks förhållande som känns intressant och en smula ovanligt.
  • Den fysiska känslan i teckningarna är utmärkt. När LeBrock slåss med knytnävarna (vilket händer ofta) känns det verkligen hur ont det gör, och hur muskelpackad en grävlingskropp är både när den slår och när den blir slagen. Samma sak när han och Billie kysses där Talbot lyckas få det hela att fungera, trots att det är två grävlingstrynen som är i vägen.Grandville Bête Noire action
  • De trevliga smådetaljerna, som Cheries fotflört med LeBrock eller alla cameos (Paddington, Lilla Lotta, Nestor, Sopprot med flera); när man väl vant sig vid att Grandville inte är ett försök att göra en Stor Serie utan någonting som Talbot gör för att det roar honom känns alla vinkar till den vana serieläsaren mysiga.
  • Det märks att Talbot nu räknar med att Grandville kommer fortsätta och det gör att han kan lägga in saker som inte kommer avslutas i boken jag läser utan i en framtida bok. Handlingen blir fylligare i och med att inte alla trådar som tas upp garanterat kommer klaras av, en fördel som bara finns när både författare och läsare kan lita på att det kommer mera.
  • Talbot vågar låta LeBrocks våldsamma värld vara realistisk (inom sitt kontext förstås, en värld som Grandvilles är inte så himla realistisk objektivt sett ;-) ). Att LeBrock kommer överleva så länge Grandville fortsätter komma ut är självklart, huvudperson som han är, men alla andra lever osäkert vilket såklart gör att spänningen ökar.

Sen, som avslutning, det som egentligen är det absolut viktigaste: Jag hade kul när jag läste Bête Noire, Grandvilles brister till trots. Visst är det en serie fylld av klichéer, men Talbot är duktig på det hantverksmässiga och det märks verkligen att han själv har roligt när han gör serien (som när han i sitt efterord förklarar att skälet till att han valde Paddan från Det susar i säven som skurk den här gången var att han som barn tyckte att Paddan var en så otrevlig typ). Med andra ord, man kommer långt med skaparglädje!

Direktlänk Lämna en kommentar

Serie-skvaller: The Naked Artist

7 juli, 2011 at 15:07 (Serier) (, )

Hängmattsrecension 2! :-)

Idag blir det inga serier men väl en bok om serier: The Naked Artist av Bryan Talbot, den intressanta engelska serieskaparen bakom bland annat Luther Arkwright, The Tale of One Bad Rat och Grandville. Namnet låter som om det skulle kunna handla om en avslöjande självbiografi eller liknande, men vad som döljer sig bakom titeln är istället en lång radda med historier om serieskaparna själva. Inte nödvändigtvis sanna sådana; Talbot är nog med att påpeka att det är historier som berättas om och av serieskapare som han själv hört berättas snarare än vidimerade fakta.

Och för att göra det ännu tydligare berättas historierna ungefär på samma sätt som när någon drar en skröna på puben, med varierande tempus och berättarstil. Talbot är från England men han har alltid varit intresserad av icke-engelska serier också, så även om det mestadels är engelska och amerikanska serieskapare/händelser finns det en del annat också. Som diverse historier från finska seriemässor, ett land som Talbot verkligen tycker om, och till och med en kortare om Jamie Delano och Grant Morrison i Stockholm.

Finstämda historier är det inte heller, utan tvärtom är det mycket fylla och liknande som beskrivs. Den som vill lära sig någonting om serier eller seriebranschen har absolut nada att hämta här, förutom möjligen att framförallt engelska serieskapare verkligen tycker om att kröka hårt. Att läsa boken i hängmattan är definitivt trevligt, men i längden kan det bli lite tröttande med allt detta drickande. Och historierna har inte heller alltid någon poäng; ibland handlar det bara om att berätta att X gjorde Y. Ärligt talat är inte Talbot speciellt duktig på att dra en historia, åtminstone inte på det här sättet (om det vore i en serie eller föralldel på en pub skulle han nog lyckas bättre), men om man känner igen personerna som dyker upp (och de allra flesta är välkända för de som läst serier ett tag) är det rätt kul. Hunt Emerson har också bidragit med en handfull illustrationer, och det är ju alltid ett stort plus. Ergo, en utmärkt sommarläsning, även om det inte är mer än så :-D

Som avslutning ett litet smakprov:

It was at one UKCAC that Alan Moore was so doggedly mobbed by fans that he refused to go to any comic convention again. In an incident infamous in the comic industry, the fans were so insistent that they followed him into the bathroom and lined up outside his toilet cubicle, shoving comics under the door for him to sign.

This is the point when he raised his eyes heavenwards and mentally screamed “What the FUCKam I doing here?”

Later, in the con’s green room, he was waiting to appear on a Watchmen panel with Dave Gibbons and talking with Sandmanwriter and now famous novelist Neil Gaiman to arrange an interview. At that time, Neil hadn’t begun his comic career and was still a journalist. Neil admitted to Alan that he’d like to become a comic writer and Alan looked back at him in horror.

“Look,” he said, “out there is a dealers’ room. It’s full of comics. I’d love to go and buy some. But I can’t. There’s a thousand people out there and they all want to talk to me.”

At the same con, Neil spotted Frank Miller emerging from the bathroom, visibly shocked. He’d been relieving himself at the urinal when a teenage fan held a copy of Dark Knightbetween him and the porcelain and asked him to sign it.

“What did he want me to do? Sign it with my dick?” said Frank incredulously.

PS. Boken gavs ursprungligen ut för några år sedan, men nyligen kom det ut en ny uppdaterad utgåva i digitalt format. Det enklaste sättet att få tag på den är nog att gå till https://www.smashwords.com/books/view/64827. Efter att du betalt kan du sedan ladda ner boken i diverse format, alla utan DRM, förnämligt nog! DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Mer av samma sak: Grandville Mon Amour

15 december, 2010 at 23:31 (Europeiska serier) (, )

Det är dags för den andra boken i Bryan Talbots fabeldjursserie Grandville, kallad Grandville Mon Amour. Den som redan läst den första boken, som helt enkelt bar titeln Grandville, vet vad som vankas: Ett hårdkokt drama som utspelar sig i ett Europa dominerat av Frankrike, med den engelske kommissarien LeBrock i huvudrollen. En ny politisk intrig med förgreningar in i Englands befrielsekamp mot Frankrike får LeBrock att återigen färdas till Grandville/Paris. Efter att hans älskade Sarah dött i det tidigare albumet är det en något aggressivare och mer deprimerad LeBrock som härjar runt i den franska undre världen, men när han möter den prostituerade Billie som påminner om Sarah till utseendet (eller så är det bara det att alla grävlingar ser likadana ut…) börjar han återigen bry sig mer om omvärlden.

Det stora problemet med Grandville Mon Amour är att det är så likt det första albumet. Intrigerna påminner starkt om varandra, personerna vi stöter på likaså, och så vidare. Och inte nog med att det brister i originalitet: Den första versionen var snäppet bättre även på andra sätt, som en intrig med inte helt uppenbar upplösning (i den här är det snudd på Scooby Doo-klass på avslöjandet av vem storskurken är) och en mycket intressantare kvinnlig karaktär (Billie är bara klichébilden av den lyxprostituerade).

Att läsa Grandville var underhållande och ständigt överraskande, med nya koncept slag i slag. I Grandville Mon Amour känner jag igen det mesta, från miljöerna till inslag som de återkommande karaktärerna lånade från klassiska fransk/belgiska serier (som exempelvis Gaston som en misslyckad smågangster). Det är på intet sätt en dålig bok men det är synd att Talbot inte ansträngde sig lite mer vad gäller fantasin. Grunden är bra med en lyckad huvudperson och en likaså galen mördare som löper amok, med inbjudande teckningar och bokdesign, men han hade behövt överraska mer.

Det är fortfarande en intressant serie men nästa bok behöver bryta mönstret; att en gång till återanvända samma formel kommer inte fungera. Vad som är lovande är att de två böckerna i viss mån kan sägas utgöra en enda historia i två kapitel med ett tydligt slut (de har bara gått tre veckor i LeBrocks värld mellan slutet på den första och början på den andra boken), så Talbot har all möjlighet i världen att göra någonting nytt. Fantasilöshet är inte någonting man brukar kunna anklaga honom för, med så disparata verk som The Adventures of Luther Arkwright, Tale of One Bad RatSagan om den stygga råttan och Alice in Sunderland i sin repertoar, så jag har gott hopp om bättring :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Mer Talbot, mer kaos: Alice in Sunderland

13 januari, 2010 at 17:29 (Europeiska serier) (, )

Hej och hå. Nästan 3 år efter att den kom ut har jag precis nu läst klart Bryan Talbots Alice in Sunderland, en av de ytterst få böcker jag inte läst i samband med att jag köpte den. Men att läsa om Luther Arkwright gjorde att jag äntligen fick tummen ur!

Kritikerrosad och av många utnämnd till ett av 2008 års bästa seriealbum är det en i alla bemärkelser tung bok att ge sig i kast med: Inbunden, 328 sidor tjockt, glansigt papper, och en stil som när man bläddrar i den ser ovanligt mastig ut att läsa. Handlingen, om den nu har någonting sådant, kretsar kring den engelska orten Sunderland, Lewis Carroll och hans Alice, Englands historia genom årtusendena, och seriekonstens lika gamla historia. Allt presenteras av några olika berättare, alla varianter av Talbot själv, som guidar läsaren genom geografin och åren i med våldsamt tvära kast; ibland pratar han om vikingar, ibland (och oftast) om Lewis Carrolls århundrade, ibland om lokala myter och hjältar. Vissa personer och platser återkommer ständigt, medan andra bara passerar förbi i en enstaka ruta.

Så ”handlingen” är ett collage av små berättelser, och teckningarna är lika vildvuxna. Än ser det ut som en vanlig Talbot-serie, än är det Hergé som emuleras, än är det Photoshop-manipulerade fotografier mixade med skisser från Talbots ritblock. Rasande skickligt och omväxlande, en riktig tour de force av en en tecknare som har varit med länge och som behärskar mediet till fullo.

Att den här mini-recensionen har flera sekvenser av listor med vad som förekommer i boken är i bokens anda; det går inte att recensera den på ett normalt sätt eftersom den helt saknar plott, och dess styrka är just dess variationsrikedom där det är omöjligt att gissa vad som kommer att finnas på nästa sida.

Därmed inte sagt att det är en perfekt bok, långt därifrån. Det blir i längden lite tröttande med att höra Talbot berätta, ungefär på samma sätt som övermättnaden inför en aldrig så intressant guide på ett museum. Och jag saknar ett klimax: Jämfört med hans The Adventures of Luther Arkwright som har en liknande sensibilitet med dess förtjusning i att prova olika berättar- och teckningsstilar så infinner sig aldrig den där lyckokänslan på slutet, när alla lösryckta delar slutligen bildar en större helhet. Återigen visar det sig att erfarenhet och professionalism (för Talbot har lärt sig en hel del om serier och hur man skapar dem sen TAoLA) inte riktigt förmår matcha energin hos den unge Talbot.

Men det kanske är en orättvis jämförelse; det finns ytterst få serier som är lika intressanta som TAoLA, och Alice in Sunderland är väl värda att läsa, även om den nog passar bäst i lite kortare doser. Att läsa hela surven i ett svep blir alltför överväldigande, åtminstone för mig ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Ordning ur kaos: Luther Arkwright

9 januari, 2010 at 20:17 (Europeiska serier, Science fiction) (, )

Ser man på, det bidde en omläsning av Bryan Talbots The Adventures of Luther Arkwright till slut, som jag funderade på efter att ha läst hans Grandville. Jag behövde lite omväxling efter all Cinebook-läsning (två delar kvar…) så jag grävde fram mina Arkwright-tidningar; av bara farten läste jag också om fortsättningen Heart of Empire också :-)

För den som inte vet vad TAoLA är för en serie så kan jag berätta att det är science fiction à la New Wave för hela slanten; Michael Moorcocks ande vilar över serien, men uppriktigt sagt är Luther Arkwright intressantare än någonting Moorcock skrivit. I sann New Wave-anda är Luther Arkwright själv ett barn av 60-talet, med allt flummigt man kan tänka sig i generösa portioner: tantrisk sex, shamanism, allmän ockultism, karisma, osv, osv. När serien själv sedan har en labyrintisk handling med parallella världar, hemliga organisationer som styr värdens/universums öde och annat smått och gott, så är risken överhängande att serien skulle bli oläsbar, speciellt med tanke på Talbots extrema sidlayouter.

Men det är den inte alls, utan istället är den en riktigt bra serie som visserligen tvingar läsaren att gnugga hjärnknölarna för att hänga med, men belöningen är riklig. Det finns egentligen inga andra serier som ens påminner om TAoLA, och att den började skrivas redan på 70-talet, långt innan författare som Alan Moore och Grant Morrison, gör den bara än mer beundransvärd. När jag första gången läste den hade jag visserligen hört den omtalas som en föregångare till författare som Moore, men jag hade nog räknat med att det innebar att den var en primitivare variant av serier som Miracleman med flera. Istället möttes jag alltså av en serie som var som ett collage, där teckningar, handling, text var huller om buller, men som tillsammans skapade en riktigt bra serie som inte alls var primitiv utan snarare ett äkta sui generis-verk.

Sen är det förstås en serie som jag förstår att den inte uppskattas av alla. Det är trots allt en science fiction-serie med en i grunden rätt så trivial historia, och en huvudperson av klassiskt dandy-märke som är mer en frälsarsymbol än en människa av kött och blod. Jag uppskattar den mycket för att den är så bångstyrig i sitt utförande, och att jag måste kämpa mig igenom den utan att för den skull ha tråkigt.

Några korta ord om Heart of Empire också, en direkt uppföljare skriven och tecknad många år senare. Här det en mycket rakare historia som Talbot presenterar; av de tidigare experimenten finns det ingenting kvar. Överlag är det en mycket mognare produkt, med ett komplext men välkontrollerat manus, och teckningar i färg som liknar de i Talbots Tale of One Bad Rat / Sagan om den stygga råttan snarare än de i TAoLA. Det är en riktigt bra serie, inte tu tal om annat, där Arkwrights dotter står i centrum tillsammans med resten av den engelska kungafamiljen.

Liten utvikning: Det är intressant hur många engelska författare som utåt sett vill vara frisinnade och liberala ändå har en hatkärlek till sitt kungahus, och Talbot är inget undantag; kung Charles (parallella världar, som sagt) dödas i TAoLA för att efterträdas av sin smått vansinniga syster Anne, och lady Diana sitter inspärrad med rykten om att hon är besatt i HoE.

Men om jag måste välja föredrar jag trots den högre mognaden i HoE den tidigare  serien, med dess frenesi och oförutsägbarhet. Fantastiskt flum, skulle jag vilja säga :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Fabeldjursångpunk

15 november, 2009 at 18:58 (Serier) (, )

Äsch. Jag började skriva den här recensionen av Bryan Talbots utmärkta serie Grandville med ett minimalt stycke om Talbot själv, men sen insåg jag att jag höll på att sväva ut i en längre text om hans banbrytande The Adventures of Luther Arkwright som inte alls hade med Grandville att göra. Så nu börjar jag om från början med bara en kort notis att om ni inte läst TAoLA så borde ni göra det; det är en serie som förebådar Alan Moores, Grant Morrisons med flera andra brittiska serieskapares serier på 80-talet, men som har en helt egen New Wave-stil. Enligt Wikipedia och Warren Ellis ”…probably Anglophone comics’ single most important experimental work.” och jag kan bara instämma.

Så, över till Grandville!

Grandville (i serien ett alternativt namn på Paris) känns som en säregen mix av den klassiska franska antropomorfiska (nåja, några människoliknande varelser syns till, men de sägs vara ”en ras hårlösa chimpanser från trakten runt Angoulême”) äventyrsserien med en typisk brittisk hårdför realism. Som redan antytts är det steampunk-miljö som gäller, närmare bestämt en värld där Napoleon vann sina krig och Frankrike därför tog över Europa och England. När serien börjar har England nyligen blivit självständigt igen tack vare anarkisternas bombattentat.

Vad som sedan följer är en deckare med noir-drag, intriger på högsta nivå, oväntat blodiga strider, och givetvis några sköna damer. Våldet träffade mig hårt; utan att kännas spekulativt är varje scen där Archie LeBrock, en detektiv vid Scotland Yard, använder sina stridsfärdigheter överrumplande och extremt obehaglig. Att han är en grävling och därmed tuffare än alla andra känns också helt naturligt. Det är definitivt en serie avsedd för vuxna, trots att Talbot här tecknar i en ren och klar stil tydligt inspirerad av franska serier, fjärran från den plottriga stilen i Luther Arkwright men närmare hans stil i The Tale of One Bad Rat, för de som läst den.

Manuset är tight rakt igenom, och Talbot håller ihop historien väl till slutet; utan att vara över sig originellt är det hantverksmässigt mycket bra genomfört. Det ovanliga är inte historien i sig utan den nämnda blandningen av stilar från en som kan sin seriehistoria: Anspelningar på andra serier är det gott om, som Sprirou, Maus och Tintin (Milou har en relativt stor biroll som nerdekad opiummissbrukare), och likaså på dagsaktuella händelser. Grandville är inte över sig subtil, men rejält underhållande; den gör sig bäst att läsa i ett svep, utan att tänka alltför mycket.

Ett nytt album ska komma ut i början av nästa år, och om de första två säljer bra ska det bli flera; jag håller absolut tummarna.

PS. Förresten kanske jag ska ta och läsa om Luther Arkwright själv och skriva om den här, det var (alltför) länge sedan jag läste den senast :-) DS.

Direktlänk 11 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 177 andra följare