Oj, oj, oj: Paying For It

19 juni, 2011 at 15:16 (Biografiska serier) (, )

Djupa andetag. Fokusera. Skriv.

Jag gillar inte kritik som går ut på att man förväxlar det som händer i en bok/serie/film/… med författarens egna åsikter; jag föredrar en kritik som försöker kritisera verket som sådant utan förutfattade meningar om intentionerna bakom, och som inte blandar in recensentens egna politiska/religiösa/moraliska åsikter. Det vill säga, jag vill helst undvika recensioner som huvudsakligen är debattartiklar. Och sen läser jag en bok som Chester Browns Paying For It som nyligen kom ut, och så inser jag att jag har helt fel: Ibland går det inte att undvika idédebatten!

Men jag tänker ändå börja med en recension av serien som sådan, innan min rant :-)

Så, Paying For It: Chester Brown har gjort en del suveräna serier som Ed the Happy Clown, och hans självbiografiska alster som ursprungligen publicerades i tidningen Yummy Fur. Men Yummy Fur lades ner 1994, och de serier han gjort sedan dess har inte varit lika imponerande: Underwater var ett konstnärligt projekt som han övergav mitt i, och biografin över kanadensaren Louis Riel tyckte jag saknade det mesta av det som gjort hans tidigare serier så bra (realismen i de självbiografiska, absurdismen i Ed). Efter ett långt uppehåll utan nya serier kom så Paying For It ut i våras, en återkomst till den självbiografiska genren vilket lät lovande.

PFI är skildringen av de besök hos prostituerade Brown gjort sedan första halvtimmesbesöket hos Carla på eftermiddagen den 26:e mars 1999. Han har noterat varenda besök, och skriver själv i förordet att alla prostituerade han besökt är med i boken, med korrekt datum. Det enda han har ändrat är namnen, och att han undvikit att ta med saker de berättat om sig själva som skulle kunna avslöja vem de egentligen är.

Ett typiskt kapitel

Förutom skildringen av alla besök innehåller boken också flera diskussioner Brown har med vänner om prostitution och huruvida det är fel/rätt, och en hel del inre monolog från Brown själv om vad som pågår. Monologen varierar från att i början handla om hur man egentligen går till väga för att komma i kontakt med prostituerade i Toronto, för att senare ta upp saker som hur man ska ta reda på vilka som är bäst (svaret visar sig vara en recensionssite på nätet, föga överraskande) och tankar om utseendet, vad hon kan tänkas göra/inte göra, osv.

Är det då en bra serie, är det 227 sidor skräp, eller är det någonting mittemellan?

Om jag bortser från det idémässiga innehållet (jag återkommer till det), svårt som det är, så är tyvärr PFI en serie som inte på något sätt motbevisar att Brown nuförtiden är en klart sämre serieskapare än han en gång var. Där han förut var så påtaglig i sina teckningar att det nästan blev jobbigt är hans stil numera bara enkla illustrationer som nästan lika gärna kunde vara streckfigurer, med tanke på hur lite personlighet karaktärerna har. Framförallt har han förlorat i rörlighet; människorna i PFI ser förstenade ut hela bunten, och om Brown inte har använt kopiatorn i de långa diskussionssekvenserna så hade han lika gärna kunnat göra det, med tanke på de minimala skillnaderna ruta-för-ruta. Om jag var elak skulle jag kunna säga att känslolösheten i teckningarna avspeglar den lika känslolösa aktiviteten som pågår på sidorna men det vore att göra Brown orätt; trenden har synts tidigare i Louis Riel, även om den aldrig dragits till sin spets lika mycket som här förut.

Brown berättar om sitt första besök för Sook-Yin, ex-flickvän

Det är också en rätt tradig serie: Besök hos Carla, lite tankar om henne, besök hos Angelina, lite tankar om henne, diskussion med Seth och Joe Matt om prostitution, besök hos Anne, lite tankar om henne, diskussion med sin bror om prostitution, och så vidare tills sidorna är slut. I förordet berättar Brown om hur de prostituerade fängslat honom med sina berättelser om sitt liv och sina erfarenheter, men eftersom han valt att inte ta med dessa (föregivet identifierings-problem) utan att bara behålla det de sagt som handlar om deras jobb så är alla prostituerade bara namn och kroppar, helt utan identitet.

Så nej, PFI är inte en bra serie, oavsett vad man tycker om prostitution.

Och med den rent serie-inriktade recensionen avklarad, dags för den (brrr! Nu kan det bli fel!) om idéerna Brown framför.

Brown är extremt tydlig med att PFI är en partsinlaga i diskussionen om prostitutionens vara eller inte vara, och lika tydlig med att han tycker att den inte borde vara olaglig. Förutom serien och förordet innehåller boken också ett 50-sidigt appendix med noter, kommentarer från de andra som är med i boken om hur de ser på skildringen av dem själva (där framförallt Seths kommentarer är läsvärda; en stor eloge till honom!), men också ett långt stycke där Brown bemöter vanliga invändningar mot att lagliggöra prostitutionen. Så det är otvivelaktigt så att han vill diskutera frågan, och därmed har jag inte mycket val själv.

Jag tänker inte prata mycket om vad jag själv tycker i frågan; det är Browns bok som ska diskuteras, inte en enskild liten bloggare. Varde nog sagt att jag tycker det är en mycket intressant lagstiftning vi har i Sverige där de prostituerade inte kan straffas (Yay! Jag tycker detta borde vara självklart; motsatsen leder bara till elände för de prostituerade) men däremot den som utnyttjar dem.

Men Browns argument för att lagliggöra prostitutionen är minst sagt ihåliga, och när han ursäktar en del av sina egna handlingar blir jag upprörd över hans blindhet inför vad som pågår. Exempel:

Ett flertal gånger besöker han prostituerade som inte kan engelska, och där det dessutom finns med män i bakgrunden som bestämmer över kvinnorna. När Brown i noterna i appendixet diskuterar om det eventuellt var sexslavar skriver han vad gäller Angelina:

Med andra ord, det var inte en fråga om sexslavar eftersom de som leder sådana organisationer borde vara mer proffsiga, istället för att vara jämlika och låta vem som helst svara vid dörren. Tjenare! Det är ett lika uselt argument som man ibland ser i rättegångar där de åtalade hävdar att de kan ju inte ha gjort det de blivit anklagade för eftersom det vore så korkat. Och det är precis det kriminella är kända för, sin eftertänksamhet, sin professionella inställning, och sin höga intelligens.

Samma sak när han några gånger träffar prostituerade som ser misstänkt unga ut (dvs under 18 år): De säger att de visst är 18, och med det låter sig Brown nöja.

Med andra ord gör han precis som alla andra i liknande situationer: Han blundar för det som är framför honom, och rättfärdigar sina beslut i efterhand med mer eller mindre övertygande argument.

Det finns också mängder av ytterst tunna argument i appendixet:

  • Att det finns de som frivilligt väljer att vara prostituerade är självklart (det finns mer än 6 miljarder människor på Jorden, så det är i praktiken omöjligt att hitta en enda åsikt/känsla/önskan som inte någon har), men han väljer att argumentera mot en specifik författare (Sheila Jeffreys) som enligt Browns citat hävdar att sådant inte finns -> det är trivialt att argumentera mot. De som är intressantare är de som argumenterar mot prostitution väl medvetna om att det finns de som frivilligt prostituerat sig, men sådana kritiker undviker Brown sorgfälligt.
  • Vad gäller våld mot prostituerade så säger Brown helt simpelt att vad han sett så är det lika vanligt med våld vad gäller betald sex som obetald sex. Och för den delen så skulle det bli bättre om prostitutionen lagligförklarades, så det så.
  • Trafficking? Nix, inget större problem, för (citat): ”Most people who are trafficked want to be trafficked.” Visserligen inkluderar han glatt i termen trafficking här det som på svenska kallas människosmuggling, men han är mer än lovligt naiv när han senare skriver att han inte ens visste att trafficking av prostituerade existerade (dvs när de inte visste om att de skulle bli prostituerade, för de som vet om det gör det av fri vilja och det är därmed OK enligt Brown), och att han numera skulle fråga om han träffade på en icke-engelskspråkig prostituerad om hon vill att han ska hjälpa dem med polisanmälan med mera. Som om det vore så enkelt :-(

Det finns många fler konstiga och illa-formulerade argument i appendixet, men jag kan inte gå igenom dem alla. Att PFI är en krattig inlaga i prostitutions-debatten hoppas jag redan är klart.

Som vanligt gör Brown inga försök att på något sätt försköna sin egen roll, oavsett hur han framstår. Mitt stora problem är att han här framstår som en mestadels riktigt otrevlig typ. Men det kanske finns skäl att inte vara alltför hård mot Brown. Jag tror att han gjort det klassiska misstaget att generalisera alltför mycket utifrån sina egna erfarenheter, och hans avsky för vanliga parförhållanden kan jag inte låta bli att läsa i ljuset av hans tidigare självbiografiska serier, där det är tydligt hur extremt ångest-framkallande allt som har med sex alltid varit för honom. Han får pluspoäng för sin ärlighet, men en hel drös med minuspoäng för de brister han avslöjar sig själv ha.

Låt mig avsluta med en kommentar från Seth i appendixet som jag tycker fångar vad jag tror är det grundläggande problemet med hela boken, Browns ytterst komplicerade relation till sex i alla dess former, apropå en diskussion mellan Brown och Joe Matt:

Direktlänk 8 kommentarer

3 x 80-talet, del II: Skräck à la Brown

18 mars, 2010 at 00:54 (Serier) (, , )

I mini-serien ”Simon läser tidstypiska 80-talstidningar” har vi kommit till den andra delen: Chester Browns serie Ed the Happy Clown, först publicerad som följetong i hans tidning Yummy Fur.

I rubriken kallar jag det för en skräckserie, men det är en svår serie att klassificera. På många sätt är det en själslig uppföljare till 60- och 70-talets undergroundserier med sina groteskerier och definitivt inte rumsrena inslag. Men där undergroundserierna ofta provocerade för provocerandets egen skull känns det som om Brown inte alls är ute i samma ärende: Här är det snarast en mardröm på papper som syns till, och att innehållet är provokativt är mer en bisak.

För den som inte läst om Ed förut är handlingen svår att summera. Initialt är det uppenbart att Brown bara hittar på historien allteftersom: I början får vi läsa lösryckta episoder om en man som inte kan sluta skita, kannibaliska pygméer som lever i kloakerna, utomjordingar som rävar bort människor, och Ed vars ben plötsligt bryts. Men sen börjar de disparata berättelserna samla ihop sig; inte för att jag för ett ögonblick tror att Brown planerade det till en början, men det är fascinerande att se hur han lägger ihop pusselbitarna, en efter en. Det påminner om umgängeslekar där man tillsammans mejslar fram en historia genom att en person börjar berätta, och sen tar nästa person vid med sina tillägg, och så vidare. Men här är det en enmansshow där artisten nog är lika förvånad som alla andra över vad som händer.

Och medan historien koncentreras märker man hur olika teman gestaltar sig. Religiösa frågor tar större plats (i tidningen Yummy Fur publicerades förutom Ed-historierna också Brown högst egensinniga tolkningar av några av evangelierna), framförallt de katolska frågorna om skam och synd. Paralleller dras mellan Chet, en av huvudpersonerna med en stark religiös tro som inte hindrar honom från att ligga med och sedan mörda sin flickvän Josie (som sedan blir dödad några gånger till under historiens gång efter att ha återvänt både som vampyr och odöd), och ett katolskt helgon. Titelkaraktären Ed är något av ett förvuxet barn som serien igenom utsätts för de mest horribla övergrepp som penistransplantationer och utan att han någonsin förstår vad det är som händer med honom. Överlag är det de mest oskyldiga människorna som råkar mest illa ut, som Josie och Ed, vilket också vittnar om att det är en mardrömsvärld som skildras.

Browns teckningar gör också sitt till för att frammana en rejält obehaglig atmosfär. I början är det mycket enkla teckningar, men efter ett litet tag blir de bara mer och mer påtagliga; Brown är inte en tecknare i den realistiska skolan, men när hans teckningar är som bäst i Ed är de nästan fysiskt påtagliga. Så gott som hela tiden verkar det vara natt, och miljöer är en underlig blandning av sterilitet och kroppsliga utsöndringar (fekalier osv) / kroppsdelar (förlorade kroppsdelar dyker upp gång efter annan som tema).

Jag har inte ens nämnt allt konstigt som händer i Ed, som Ronald Reagans huvud som dyker upp som ollon på Eds penis, eller Chets hand som helt simpelt en dag ramlar av för att sedan åter sättas på plats efter att Chet har uppfyllt Guds order enligt Chet: Döda Josie eftersom hon är en sköka (enligt Chets snedvridna världsåskådning, som dock verkar vara korrekt eftersom alting faktiskt fungerar precis som Chets kristna tro önskar där Josie åker till helvetet eftersom hon dog medan hon hade sex, medan mördaren Chet kommer till himlen eftersom han omedelbart efter mordet säger att han ångrar sig). Mycket få saker som händer får en förklaring, och i de få fall det händer öppnar sig bara fler frågor efteråt. För att verkligen få en förståelse för serien måste man nog läsa den; det är en svår serie att beskriva på ett sätt gör den begriplig, som alltid när man försöker beskriva någonting som är som en (mar)dröm för andra. För den nyfikna finns serien på svenska, fascinerande nog, utgiven på Medusa förlag.

De första numren av Yummy Fur utgavs på förlaget Vortex, men senare flyttade titeln över till Drawn and Quarterly som en av deras allra första titlar och definitivt den titeln som satte D & Q på kartan. Senare utvecklades D & Q till att vara ett av de mest tongivande förlagen i Nordamerika, med artister som Seth, Joe Matt och Julie Doucet, men Chester Brown var länge den stora stjärnan. Men det sista decenniet har Brown försvunnit en smula från strålkastarljuset. Hans senaste längre serie, Louis Riel, var inte någon större framgång, och just nu vet jag inte ens om han längre gör serier.

Inte ens när det begav sig var Ed the Happy Clown den mest inflytelserika av Browns serier. Det var den serie som gjorde att Brown och sedermera D & Q först uppmärksammades, men det var hans senare självbiografiska serier från Yummy Fur som exempelvis I Never Liked You som bildade skola: Vågen av självbiografiska serier i Nordamerika som började på 90-talet härstammar alla från Browns serier. Men Ed the Happy Clown var det ingen som härmade, inte ens Brown själv; den var alltför egendomlig och svårsmält. Jag tycker både mycket bra om den och ogillar den på samma gång. Bra för att den är så personlig och fascinerande att läsa; dålig för att det är en av ytterst få serier som jag bitvis mår fysiskt illa av att läsa.

Härnäst: Sex and the City à la DCs 80-tal! Plus talande kackerlackor!

Direktlänk 9 kommentarer

Absurda berättelser och vardagsditon: The Little Man

27 juni, 2009 at 02:18 (Biografiska serier, Serier) ()

Det blir bara ett kort inlägg idag; jag är i sommarhuset och här är det ont om serier och halv-knackigt internet, så bara en blänkare om en serie jag läste häromdagen när jag letade bilder till Serieforums Gissa bilden-tråd.

Nämligen The Little Man av Chester Brown, mer känd för Ed the Happy Clown, ett antal självbiografisk serier, och senast för biografin om Louis Riel.

Browns biografiska serier är de som brukar klassas högst, och det förstår jag: Hans självbiografiska historier har en helt egen stil, och känns aldrig som navelskådning trots att de behandlar Brown själv i närbild. Framförallt The Playboy är fantastiskt bra och ruggigt utlämnade även om det som sker egentligen bara är struntsaker.

Men jag är egentligen svagare för Browns bisarra sida som han nästan helt har lämnat därhän efter sin första bok Ed the Happy Clown. Det är en totalt oplanerad historia där varken Brown eller jag som läsare har en susning om vad som ska hända, och handlingen blir därefter med en mini-Reagan från en annan dimension vars huvud blir förflyttad till Eds penis, vampyrer, religiösa mirakel med mera. Varje gång handlingen håller på att kapsejsa lyckas Brown leda in den på rätt spår igen och knyta ihop de disparata trådarna. Att det sedan finns ett antal olika slut på serien är på något sätt helt naturligt, och jag ser fram mot nästa version som snart ska komma ut från Drawn & Quarterly.

Vad har då The Little Man med det här att göra? Jo, innan Ed the Happy Clown påbörjades skapade Brown ett antal kort-korta serier som han självpublicerade, tillsammans med de korta historierna som han sedan knöt samman till EtHC. De förstnämnda är här samlade, tillsammans med alla andra korta serier som inte fått plats i de andra böckerna.

Det innebär att hans bisarra sida finns rikligt representerad här, och som sagt gillar jag den. Också hans bidrag till Taboo, den bitvis briljant skräckantologin finns här, plus en del som anknyter till de självbiografiska böckerna.Kvalitén är mycket varierande och det finns ingen anledning att läsa den här om man ännu inte läst hans andra böcker. Men när Chester Brown är bra är han bland de bästa av dagens serieskapare, tveklöst!

Jag skulle gärna se mer sånt här från Brown istället för biografiska serier; hans självbiografiska serier år som sagt ypperliga, men jag saknar hans mer udda serier…

quiz1

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare