Tillbaka i tiden: Blondie & Pogo

22 januari, 2012 at 18:58 (Dagspresserier) (, , , )

Jag tänkte ta två-för-en idag, med några ord om två riktigt klassiska tidningsserier: Chic Youngs Blondie & Walt Kellys Pogo. Skälet är förstås det gamla vanliga, dvs att jag just läst några böcker med dem; närmare bestämt den andra IDW-volymen av Blondies vardagsstrippar, och den första Fantagraphics-volymen med både vardags- och söndagsstripparna med Pogo.

Med ålderns rätt börjar jag med Blondie. Och låt mig genast säga en sak: När den var som bäst var Blondie en av de absolut roligaste dagspresserierna någonsin. Variationerna på ytterst få enkla teman var geniala, med Dagoberts holmgångar med grannen Herbert och de ofta lika absurt fysiska ditona med sin chef Ditling som några av de allra bästa. För att inte tala om den ibland Beckettskt absurda stilla humorn.

1935

Tyvärr är det här inte fråga om de bästa åren, för IDW har föga förvånande valt att starta från början, dvs 1930. Det är intressant och ibland ganska roligt att läsa de här tidigare episoderna, där Blondie är en tanklös blondin och Dagobert en bortskämd goddagspilt med miljardärer till föräldrar, och hur de blir kära, gifter sig (efter något års komplikationer), och sedan får sitt första barn. Men serien har ännu inte hittat sin slutgiltiga form, och det blir lite väl många korkad blondin-skämt i början, som sen ersätts med alldeles för klyschiga skämt om hur hemmafruar är visavi sina män. Det känns lite nattståndet, och som sagt inte ens så roligt.

Samma idé som ovan i förädlad form från tidigt 70-tal

Men det glimtar till av den kommande genialiteten här och där, så det är inte alls några tråkiga böcker, och det är roligt att se hur extremt babyfixerad Dagobert är, som släpar runt på Alexander så ofta han kan, matar, badar, byter blöjor, tar hand om nattvaket, så i den frågan är han mycket modern. Det är bara det att jag så innerligt gärna skulle se samlingar med söndagssidorna från 50- och 60-talet istället för dagsstripparna från 30-talet som det handlar om här. Fast jag har redan skrivit det här förut, i samband med att jag skrev om den första volymen, och innan dess om hur jag längtar efter samlingar med söndagssidorna, så jag ska nog inte upprepa mig mer. Dessutom har IDW meddelat att det bara ska bli två volymer i den här återutgivningen så nu kanske någon annan kan ta upp facklan och starta med de bästa åren istället ;-)

Så istället för att härma en grammofon som hakat upp sig övergår jag till Pogo, en serie jag inte skrivit om förut, trots dess klassiker -status. Det finns två orsaker att jag inte nämnt den förut: Först och främst att det trots alla återutgivningar så har Pogo fram tills nu ignorerats, men kanske ännu mer för att det är en serie som jag aldrig fängslats av. Jag har läst några strippar än här, än där, men jag har inte riktigt förstått varför den av många ses som så stor. Därför tänkte jag ge den chansen nu när Fantagraphics extremt försenat till slut lyckats komma ut med första delen i vad som är tänkt att bli en komplett utgåva.

Men sorgligt nog lyckades Pogo inte övertyga mid den här gången heller. Visst är det mycket snitsigt tecknat, ovanligt underfundigt formulerat (Kelly är känd för sina förvrängningar av ord och sentenser), och allmänt knepigt uttänkt, men jag tycker inte att det är roligt. Någon enstaka gång i den här nästan 300-sidiga volymen drar jag lite på smilbanden, men det är alldeles för sällan. Det kan såklart vara så enkelt som att jag inte förstår mig på den här humorn, men jag ska ändå försöka förklara vad som enligt mig fallerar.

Eller kanske inte. För att förklara varför någonting *inte* är roligt känns extremt svårt; det är mycket enklare att förklara varför någonting är roligt. Här är det saker som att knorren i skämten känns för omständligt och långsamt levererade med det smått arkaiska språket; de rikliga anspelningarna på amerikansk 40- och 50-talspolitik och samhälle fungerar inte för en som varken levde på den tiden eller i det landet (förutom när det någon gång dyker upp en så pass känd person/företeelse att jag inte kan missa det); ordlekarna är mer underfundiga än roliga (och jag är hädisk nog att påstå att när Alan Moore skrev sin Pogo-hyllning i The Swamp Thing så gjorde han det bättre; hans ordlekar har en poäng i sin dubbeltydlighet, medan Kellys oftast enbart är ordlekar i sig). Alla de här sakerna kan för en annan läsare vara helt irrelevanta, och att man då kan anse att det här är en de stora serierna kan jag förstå, för hantverket som Kelly presterar är klanderfritt.

Men inte är det en slump att det var Blondie som blev den internationella och mer livskrafitga serien. Pogo är betydligt mer rotad i sin tid och miljö, så att den egentligen aldrig blev stor utanför USA är inte så konstigt, och inte heller att det dröjt så länge innan den började återutges. Det är en intressant serie och nog så viktig historiskt, men den är inte tillräckligt underhållande att läsa för min del så det här blir både den första och sista delen som jag kommer köpa.

Direktlänk 2 kommentarer

All vår början…: Blondie 1930-1933

20 januari, 2011 at 19:22 (Dagspresserier) (, )

Länge sedan senaste inlägget här; jag skyller på att det blivit en hel del romaner istället för serier på sista tiden. Men lite serier har det blivit, och nu har jag en hög med serieböcker att läsa igen så det kommer bli inlägg oftare igen. Fast det är klart, nästa sak att läsa är avslutningen på Takahashis Inu-Yasha, och jag har inte läst de senaste 30 voylmerna -> 6000 sidor kvar ;-)

Den sista riktigt stora klassikern inom dagspresserierna som saknades bland alla återtryck blev Blondie, men för några månader sedan kom till slut den första boken från IDW. Den samlar dagsserien från starten 1930 och fram till Blondie & Dagoberts bröllop i början av 1933. Om det blir fler volymer i framtiden och huruvida de i så fall skall inkludera söndagsserien också (den började ungefär när den här boken slutar så möjligheten finns) vete fåglarna, men om jag får önska något så är det att man i så fall frångår en strikt kronologisk utgivning.

För faktum är att även om Blondie när den är som bäst är en av de bästa serierna någonsin (om någon skulle be mig välja den roligaste dagspresserien någonsin blir det en hård kamp mellan Polly and Her Pals/Dot ‘n Dash söndagsserier i slutet av 20-talet, Snobben på 60-talet, och Blondies söndagsserier på 50-60-talet) så är den rätt tråkig såhär i början. Det roliga med att läsa den är hur annorlunda både Blondie och Dagobert är här, med Blondie som en oftast kliché av den korkade blondinen och Dagobert som en komplett oduglig rikemansson, och den tydliga likheten mellan Dagoberts pappa och Ditling. Men i sig är de evinnerliga kringelkrokarna i dramat om de ska lyckas gifta sig, med Dagoberts föräldrar som gör allt för att hindra en mesallians, inte speciellt kul. Handlingen upprepar sig, och när Chic Young ibland försöker sig på att utveckla någon annan sida av serien tar det snabbt slut.

(Klicka för hela strippen)

Som en episod över några veckor där Blondie börjar jobba på ett kontor (för tillfället på kant med Dagobert så hon vill tjäna pengar själv): De som anställer henne gör det för att de uttryckligen vill ha någon som inte förstår någonting, och det antyds att någonting skumt pågår. Men efter ett tag överger Young helt plötsligt historien och Blondie återvänder hem. Ingen förklaring till vad som pågick, ingen closure överhuvudtaget.

Känslan är att Young desperat försöker komma på vad han ska göra för att få upp läsarantalet men hela tiden misslyckas, något som också påpekas i förordet. Men den vinnande formeln med att istället göra en familjekomedi i medelklassmiljö hittar han inte i den här boken, och jag är inte säker på när serien börjar bli riktigt bra. Det känns som det är en bra bit kvar, lindrigt talat.

Så historiskt är det mycket tillfredsställande att det äntligen går att läsa början av en viktig del av serierna historia, men för min del räcker det här som smakbit. Nu vill jag se söndagssidorna från seriens zenit!

Direktlänk 2 kommentarer

Klassiker som borde reprintas: Blondie

8 april, 2010 at 23:27 (Dagspresserier) (, , )

Min iPad är här och jag har redan köpt alla appar för serieläsning till den för att testa, men mitt slutomdöme är inte riktigt klart ännu (kortversionen är att det kommer att bli mycket bra, men apparna är fortfarande lite opolerade). Så, istället blir det en utläggning om en serie som ofta glöms bort när man pratar om de riktigt stora; den är nog lite för vardaglig för att man ska komma att tänka på den när man diskuterar klassiker. Åtminstone gör jag det, och det kan gå åratal mellan gångerna jag kommer på att den finns ;-) Introduktion slut, över till utläggningen:

(Klicka för hela sidan)

Nästan alla större (och en hel del mindre) dagspresserier håller på eller är utannonserade i samlingsutgåvor, men det finns fortfarande några vita fläckar. En som jag saknar mycket är en av de allra största: Blondie. Mer precist är det söndagssidorna jag vill åt, framförallt från 50-talet och framåt. Jag har läst mycket av det i den svenska Blondie-tidningen som liten, men häromdagen råkade jag få syn på de få album jag har med serien och läste om dem.

Och vilken serie det är! De bästa söndagsepisoderna är små mirakel i hur man berättar en historia på bara en sida; Raymond & Young lyckas få in hur mycket handling som helst utan att det känns krystat eller stressat. Humorn varierar vilt från något som mest påminner om en normal sitcom till fullkomliga orgier i våld (mano a mano mellan Dagobert och Herbert, vilt skjutande poliser eller de allestädes närvarande folkmassorna som har lätt för explodera i Blondie). Eller för den delen, en tyst absurd humor som jag kanske tycker allra bäst om.

(Klicka för hela sidan)

Visst är det en serie som befäster varenda liten könsfördom som finns, men av någon anledning stör det mig inte alls i Blondie (åtminstone i äldre strippar; de senaste decennierna blir jag irriterad på eftersom försöken att modernisera serien istället befäster den gammeldags moralen…). Den ytterst sparsmakade miljön med  sina aldrig varierande personer blir istället scenen för teman med variationer på samma sätt som Krazy Kat också har ett mycket begränsat antal scenarion. Flera söndagsepisoder börjar på precis samma sätt, men kan trots det sluta radikalt annorlunda. Dörrförsäljaren dyker upp, men kommer det att innebära ett rejält slagsmål, en lyckad försäljning (ofta implicerande en gråtande Dagobert), eller någonting helt annat?

Jag har inte hört några som helst planer för Blondies söndagsserier, eller några Blondie överhuvudtaget, men vem vet? Tills dess får jag nöja mig med de tunna julalbum och andra ströböcker jag hittat.

Härnäst: iPad, garanterat!

Direktlänk 8 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare