En knegande levande död: iZOMBIE

3 januari, 2012 at 22:29 (Serier) (, , , )

Charlaine Harris var kanske inte först ut, men det är hennes böcker som bildat skola när det gäller att mixa klassiska skräckfigurer och romantik. Det är välförtjänt för framför allt hennes första Sookie Stackhouse-bok, Dead Until Dark, är en riktigt bra bok. Andra efterföljare, som Molly Harper, har skrivit böcker som är så lika i Harris i ton och innehåll att det nästan känns som böcker från samma värld, bara med en annan författare bakom boken. Inte mig emot för det är en trevlig genre som jag gärna läser som avkoppling; det kanske inte är stor litteratur, men det är inte alltid som jag är sugen på det.

My Life as A White Trash Zombie

I Harris böcker har det nu dykt upp vampyrer, varulvar, älvor, gnomer, maenader, osv, osv, men en klassisk skräckfigur saknas: Zombien. Det är antagligen för att den som alla vet tillhör monstrens underklass, ständigt sedd ner på av andra. Hur sexigt är det egentligen med hjärnätande och ruttnade kroppar?

Men trots det dök de förra året upp en bok i den här genren med en zombie i huvudrollen: My Life as A White Trash Zombie, skriven av Diana Rowland. Huvudpersonen Angel Crawford råkar ut för en olycka, och efter den märker hon att hennes aptit har ändrats radikalt till någonting huvudsakligen huvudsakligt. Dessutom får hon svårt att tänka klart och börjar ruttna om hon inte får sin diet tillfredsställd med jämna mellanrum. Taskigt läge, så vad gör man? Ett jobb på en begravningsfirma fixar kakan, och sen bär det iväg med mystiska mord och kärlek. Såklart, för genren är vad den är. Rowland sköter sitt utan klagomål från mig, och omslaget av Daniel Dos Santos är det inte bara jag som tycker är smått genialt :-)

Så vad har då det här att göra med serier?

iZOMBIE, en Vertigo-tidning skriven av Shris Roberson och tecknad av Mike Allred (tecknaren av bl a X-Statix), är en ovanligt godmodig Vertigo-titel som har ett liknande tema med en liknande lösning, och när jag läste den kom jag omedelbart att tänka på Rowlands bok. Dock började serien redan 2010 så om någon har läst den andra så är det Rowland som är härmaren, men själv tror jag snarast att det handlar om två olika författare som haft samma grundidé (”Jag vet! En sån där mysig skräck/romantik/deckare med en zombie i huvudrolle!”) varpå mycket av resten följer naturligt på premissen. Men det var onekligen en idé som var nästan oundviklig, med tanke på Harris et als böcker.

Där en ung kvinnlig huvudperson är given för det har ju alla andra böcker i genren också. I iZOMBIE heter hon Gwen Dylan (och hon påminner t o m om Dos Santos bokomslag i utseende), och hon jobbar som dödgrävare i staden Eugene efter att på ett för henne okänt sätt ha blivit förvandlad till en zombie. Behovet att äta hjärna för att undvika förlusten av intellektet och köttet på kroppen, extra-styrkan, osv fungerar på väntat sätt; det som är eget för Gwen är att hon också temporärt kan höra den avlidnes tankar efter måltiden.

Och det är inte alltid så skoj för ofta har den döde någonting som han/hon vill ha utfört innan de vill lämna stackars Gwen ifred. Hitta mördaren, säga några sista ord till en familjemedlem, äntligen vinna en skeetboll-tävling, eller någonting annat. Så för att få lugn och ro tar Gwen och ger sig den på att hjälpa dem, ibland med hjälp av sina vänner Ellie (spöke) och Scott (varterrier). Det lilla gänget liknar någon gång sig själva vid Scooby Doo-gänget och det med all rätta för det är precis vad det påminner om.

Romantiken har de alla svårare med av olika anledningar (osexigheten i att vara en zombie, svårigheten att få tag på någon när man inte kan röra vid andra, osv), men de kämpar på.

Precis som de flesta böckerna i genren tycker jag det här är en mysig läsning. Det är på intet sätt revolutionerande eller gripande, men att läsa de första 20 numren tyckte åtminstone jag var skoj. Allreds teckningsstil passar finfint här med sina teckningar som då och då faktiskt påminner om gamla tecknade tv-serier som Scooby Doo, fast med mycket mer elegans.

Men jag kan inte påstå att manuset någonsin tar en oväntad vändning. Allting flyter på exakt som jag förväntar mig från nummer till nummer, så det är inte en tidning som jag kommer kasta mig över när nästa nummer dyker upp. Handlingen är också ganska sävlig så jag skulle nog säga att det är bäst om man har en chunk med åtminstone några nummer att läsa.

Allt som allt en rätt trevlig bekantskap, om nu bara inte Roberson får för sig att dra iväg åt något mindre lyckat håll; i de sista numren jag läst dyker en statlig organisation bestående av diverse monster (zombie, Frankenstein-varelse, …) upp som har som uppgift att kämpa mot ondskans krafter. Det finns tecken på att Gwen eventuellt rekryteras dit vilket jag tycker vore synd; jag föredrar nog en fortsättning på de charmiga småäventyren i Eugene (som ibland känns som Sunnydale, med tanke på alla monster som verkar finnas där) snarare än en Rädda världen-action.

Direktlänk 7 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare