Building Stories

14 oktober, 2013 at 19:51 (Serier) (, )

Building Stories - Cover

Det tog ett år ungefär från det att den publicerades innan jag läste den, men nu har jag avslutat Chris Wares monumentalverk Building Stories; den mest omskrivna och kritikerrosade serieutgivningen från förra året.

Först en förklaring till att det tog så lång tid för mig att komma mig för med läsningen: Jag tycker att Ware när han är som bäst är en ypperlig serieskapare. Jimmy Corrigan, the Smartest Kid on Earth var en fantastisk bok, och ett nytt nummer av Acme Novelty Library är alltid en upplevelse. Svårläst är han egentligen inte heller; ingen av hans nämnda serier är knepiga att förstå sig på och de är förvånansvärt lättlästa, med tanke på det ofta tunga innehållet. Men likväl är det alltid en hög tröskel för mig att så mig ner med en Ware-bok. Jag vet intellektuellt att när jag väl börjat läsa så kommer jag antagligen läsa ut boken i ett svep, men känslomässigt tar det emot. Det är helt enkelt så att trots att jag som sagt skattar Ware högt gör han inte serier i min smak. Han är så skicklig att jag ändå kommer att njuta av läsningen, men det är väldigt sällan som jag känner för att ta fram en av hans böcker. Han är helt enkelt mästerlig, men mästerskapet är av en typ som inte ligger naturligt för mig att läsa.

Det sagt, vad är då Building Stories för en bok, för de som inte hört talas om den förut?

Boxen som man får innehåller 14 böcker/häften/posters i alla format man kan tänka sig: Gigantiska dagstidningar, små inbundna böcker, dragspelsliknande serier som vecklas ut. Tillsammans berättar de en historia om ett litet hyreshus i Chicago och hyresgästerna som bor där, och man kan läsa böckerna i vilken ordning man vill. Det är inte en vanlig linjär handling där spänningen ligger i hur det går utan Ware vill ge oss en helhetsbild av de människor han skildrar, så om vi först läser om någon som barn eller som vuxen spelar ingen roll.

Building Stories - Hyresvärdinnan

(Som (så gott som) alltid: Klicka för större text)

Det finns flera huvudpersoner, alla utan namn, men den mest centrala är en kvinna som jobbar i en blomsterbutik efter att tidigare ha utbildat sig till konstnär (målare/författare). Liksom så många andra av Wares huvudpersoner hankar hon sig fram med en ständig känsla av att aldrig ha blivit det hon hoppats på, att livet går/gått henne förbi utan att hon egentligen märkt vad som hänt. Att hon senare i livet gifter sig och får en dotter påverkar inte denna hennes grundsyn: Hon älskar sin dotter över allt annat (och hon älskar ibland även sin man) men det dagliga livet rinner henne ur händerna och livet försvinner alltför snabbt.

Bland de andra personerna som vi får följa finns en äldre dam, ägarinnan till hyreshuset, vars liv i mångt och mycket speglar floristens/konstnärens ovan. Hon har tagit hand om sin mamma när hon blev sjuk, och plötsligt en dag är hon själv gammal, utan egen familj, efter att ha övergivit sina konststudier och aldrig vågat ta chansen att älska någon. Det finns också ett bi, Branford, som vi får följa i två av böckerna; här är det mer humor i skildringen men även Branford lever ett liv i ständig existentiell ångest där han aldrig riktigt förstår hur man ska göra för att passa in.

Det här låter förstås deppigt värre och det är det också för Ware är inte precis en muntergök. Men här och där finns det ljusglimtar, som floristen/konstnären när hon en dag ser sin dotter le med solen lysande bakom ansiktet: Där, plötsligt, finns det en genuin lycka och mening i hennes liv, även om den är kortvarig. Men överlag är det mycket oförlösta känslor, med människor som lever ihop utan att kunna prata med varandra och istället långsamt nöter ner varandra. Faktum är att precis alla vi möter i Building Stories är i grunden olyckliga/frusterade/ångestfyllda och alla förhållanden är dömda att på ett eller annat sätt misslyckas. Här är väl en del av förklaringen till att jag så sällan plockar ner en av Wares böcker för nöjesläsning; det är alltför deprimerande.

Här ett återkommande inslag i Building Stories: Ikoner som betydelsebärare istället för text

Här ett återkommande inslag i Building Stories: Ikoner som betydelsebärare istället för text

Teckningarna är precis som manuset värda beröm: De är precisa som om de vore konstruerade på ett ritbord med en arkitekts alla verktyg, men samtidigt lyckas Ware frammana människornas (och för den delen binas) inre känsloliv med små men tydliga medel. En liten mungipa, en hopsjunken axel, eller någonting annat; allt i teckningarna inklusive designen av sidorna och perspektiven som används hjälper till att fylla ut porträtten av dem vi läser om.

Sen gillar jag också hur Ware leker med serieformatet, som vilken ruta som följer vilken (många sidor här kan man läsa lite som man vill), eller uppslag där en bokstavlig tråd visar hur den ska läsas. Och är man lika skicklig som Ware så känns de formella experimenten aldrig ansträngande eller krystade utan hur naturliga och uppfriskande som helst.

Men precis som med manuset är Ware ibland alltför skicklig och det kan bli för mycket av det goda: Att samtidigt läsa en inre monolog om hur någon mår (dåligt), se hur hens kropp ger uttryck för samma känslor, se hur seriesidorna utstrålar alltings förgänglighet, kan nästan bli lite komiskt. Ungefär som när Ken Loach tar i från tårna för att visa hur eländigt någon har det kan effekten bli avtrubbande, tyvärr :-/

Men med den lilla kritiken måste jag återigen upprepa hur fruktansvärt bra Building Stories är. Det är gripande (trots att det ibland överdrivs) och jag blir sorgsen vid tanken på att inte få läsa fler böcker/häften om de här personerna; jag vill så förtvivlat gärna veta mer om dem, om hur de blev som de blev, mer detaljer om händelser som bara antyds, mer om vad som händer sen. Och jag som inte ens gillar den här typen av serier!

En av 52 stumma sidor från ett av häftena; scener med någon som sover återkommer ofta i Building Stories

En av 52 stumma sidor från ett av häftena; scener med någon som sover återkommer ofta i Building Stories

Direktlänk Lämna en kommentar

Chris Ware goes digital: Touch Sensitivity

26 september, 2011 at 23:24 (Serier) (, , )

Jag hade egentligen tänkt skriva några rader om Brecht Evens The Wrong Place idag, men så kom jag på att jag nog borde skriva om en betydligt mer aktuell serie; både för att den är sprillans ny, men också för vad den eventuellt representerar vad gäller seriemediets framtid: Chris Wares Touch Sensitivity.

För den som missat vem Chris Ware är kan jag bara kortfattat nämna att han är en av de allra viktigaste amerikanske serieskaparna det senaste decenniet. Hans mest känd serie är tidningen Acme Novelty Library som ända sedan starten varit ett oavbrutet formexperiment: Ett nummer kan vara en vanlig serietidning, nästa en gigantisk trycksak som inte får plats i en vanlig bokhylla, och nästa återigen ett inbundet album i liggande format. Serierna är lika experimentella de med, och Wares lek med saker som layout (där hans sidor ibland ser ut som om de är konstruerade av en arkitekt snarare än av en serieskapare) har bildat skola, och bland annat Seth och Daniel Clowes har i sina senare serier influerats starkt av Ware.

Dessutom har Ware fått rykte om sig att vara en nostalgiker av rang. Det beror nog egentligen mest på att hans serier ofta handlar om medelåldersplus-människor som inte har haft de mest lyckade liven, men också på att många av Wares serier är så fysiskt påtagliga, med pappers-konstruktioner av städer mm som man kan klippa ut och klistra ihop efter Wares instruktioner. Plus, förstås, att en del av hans epigoner är uttalade nostalgiker som mer eller mindre avskyr den tid vi lever i.

Så när Ware nu har gjort en serie som bara finns tillgänglig i digitalt format och dessutom bara kan köpas till inne-gadgeten iPad så känns det smått omtumlande. Jag är som sagt inte så säker på att Ware själv någonsin varit så nostalgisk som en del velat gjort gällande, med tanke på det hans livliga experimenterande med serieformen, men överraskad blev jag ändå. Att det är förlaget McSweeney’s som ligger bakom är däremot inte så förvånande; det är ett förlag som alltid provar på nya saker, och att de i och med att de släppt en app för iPaden också nu släpper material enbart avsett för att publiceras på densamma är bara följdriktigt.

Till serien!

Touch Sensitivity är inte en lång serie utan tar bara några minuter att läsa. Men det är väl spenderade minuter för precis som jag hoppats lyckas Ware både göra en gripande serie samtidigt som han experimenterar med berättandet. Historien handlar mycket passande om beröring, närmare bestämt om behovet av beröring och hur det påverkar den som helt saknar densamma. Huvudperson, en icke namngiven kvinna, lever i ett äktenskap där mannen helt sluta röra vid henne: Kramarna har förbytts mot klappar på ryggen som sen förbytts till ingenting, och hennes saknad är stor. En mycket väl berättad serie, som alltid när det gäller Ware, och hans förmåga att beröra även mig (känslomässigt dvs) är osviklig; det är lätt att bli så fascinerad av berättarstilen i sig hos Ware att man glömmer hur bra han faktiskt är på den rena manusdelen också.

(3 på varandra följande skärmdumpar; när man ”bläddrar” så ersätts de av varandra istället för att en vanlig bläddring sker; klicka för större format)

Vad gäller det tekniska så ser själva teckningarna ut som de brukar, med sin precisa stil. Eftersom Ware den här gången är tvungen att anpassa sig till ett strikt fysiskt format experimenterar han istället med hur han placerar rutorna på ”sidan”, hur jag som läsare bläddrar, och vad som faktiskt händer när jag bläddrar. Vad det här betyder i praktiken är att när jag ”bläddrar”, dvs sveper med fingret över skärmen från höger till vänster, så blir resultatet ibland en ny sida, ibland att sidan jag är på ändras (exempelvis att en vit yta fylls i med en ny ruta, att en liten detalj i en existerande ruta ändras, att det visar sig att sidan jag är på bara är en del av en mycket större sida). På några ställen leker han också med tidsaspekten i serier i och med att han här kan tvinga mig som läsare att vara snabb att se vad som visas eftersom det jag ser kan ändras utan att jag själv gör någonting.

Det hela fungerar fascinerande väl, utan att någonsin kännas som de enligt mig mycket misslyckade serier man då och då ser på nätet som egentligen bara är mycket primitivt tecknade filmer. Där de senare försöker fånga åskådaren med ljudeffekter, zoomingar, enstaka rörelseanimationer och/eller talad dialog, jobbar Ware istället mycket medvetet med att utnyttja seriekonventioner på ett nytt sätt, som det faktum att en enstaka liten ruta mot en stor tom vit bakgrund förmedlar en tydlig känsla av isolering eller att man när man läser en serie så läser man rutorna på en sida enligt förutbestämda regler, så att då plötsligt ändra rutordningen eller spränga in nya rutor mellan redan existerande ändrar hela upplevelsen av sidan.

Det är små små medel som Ware använder, och jag vill definitivt inte att alla serier ska fungera på det här sättet, men jag kan ärligt säga att det här är första gången jag någonsin läst en digital serie och känt att det digitala formatet tillförde någonting som skulle varit omöjligt att reproducera på papper, och att det som tillfördes var positivt. Jag tror inte att det här någonsin kommer att bli en stor genre (och jag hoppas definitivt att jag har rätt, för om det blir populärt fruktar jag att slutresultatet kommer att bli någonting som betydligt mer liknar de omnämnda serier-som-primitiva-tecknade-filmer än Chris Wares serier), men det var ett extremt fascinerande experiment som jag hoppas få se fler exempel på i framtiden.

PS. Scott McCloud har gjort några lyckade digitala serier också men de skulle faktiskt gå att överföra på papper och fungera lika bra ändå (även om själva trycksakerna skulle blivit av det ovanligare slaget, som en bokrulle istället för en vanlig bok). DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare