Blake och Mortimer, take 3: The Voronov Plot

4 november, 2010 at 14:06 (Europeiska serier) (, , , )

Det tredje serieskaparteamet (efter Edgar Jacobs och van Hamme/Benoit) på serien Blake och Mortimer gör sin entré på engelska i och med publiceringen av The Voronov Plot där Yves Sente står för manus och André Juillard för teckningar; givetvis är det Cinebook som står för översättningen, som oftast nuförtiden när det gäller engelska utgåvor av fransk/belgiska serier i klassisk tappning.

En spion besöker en mycket bekant restaurang...

För den som inte vet om bakgrunden tog det franska förlaget ett något ovanligt beslut vad gällde serien Blake och Mortimers framtid efter Jacobs död: Efter att van Hamme/Benoits version blivit populär valde man att låta ett till team parallellt göra sin version, och det blev alltså Sente/Juillard som fick den äran. Båda teamen har valt samma infallsvinkel, dvs man gör serier utan minsta försök till nytolkning. Meningen är att de nya böckerna ska kännas som om de var skrivna av Jacobs själv, och faktum är att man lyckas bra med föresatsen. Framförallt van Hamme/Benoit både ser ut som och känns som om Jacobs låg bakom, men även om Juillards teckningar känns något plattare (jo, det är faktiskt sant!) än originalet och Sente går till överdrift i berättartexter som egentligen inte behövs (det är faktiskt också sant!) så är det en trevlig stund jag har, med en snirklig men väl sammanhållen intrig som utspelar sig under rymdforskningens och det kalla krigets barndom.

Men det finns också mindre bra saker med albumet. Att framställningen nästan känns som en parodi ibland eftersom man tagit Jacobs egenheter (teckningarna och de ymniga texterna) och dragit dem ett snäpp till mot ytterligheten ger mig en känsla av att Sente/Juillard varit alltför bokstavstrogna. Där van Hamme/Benoit känns som en genuint tidigare okänt album av Jacobs är det här mer av ett önskeprojekt gjort av mycket talangfulla fans.

Dessutom blir det lite väl gulligt med en del utplacerade scener som placerar handlingen stadigt år 1957 och som är alltför övertydliga, som scenen där John Lennon och Paul McCartney dyker upp; jag hade ingen aning om när/var/hur de först träffades, men introduktionen av dem i handling var så klumpig att jag googlade upp historien för att bekräfta för mig själv att John och Paul var de jag trodde (sen visade det sig att albumet i slutet hade en intervju med skaparna där de mycket nöjda berättar om hur de smygit in Beatlarna). Kort sagt, albumet skulle ha mått bra av en redaktionell hand som slipade till historien.

Att Olrik återigen är en av huvudskurkarna får jag väl acceptera, även om det skulle vara roligt med mer variation; återkommande skurkar är ofta en dålig idé, framförallt när man bara har en att gissa på när en mystisk person som inte vill visa ansiktet dyker upp (med det inte alltför smarta namnet Ilkor…). Det hade räckt utmärkt med Voronov här, Olrik tillförde inte mycket.

Med andra ord, ett helt OK album av en typ som jag trots mina invändningar gärna ser mer av: En gedigen historia presenterad utan krusiduller :-)

Direktlänk 2 kommentarer

The Chimpanzee Complex: Civilisation

3 september, 2010 at 15:03 (Science fiction, Serier) (, )

En liten uppföljning av en serie jag tidigare skrivit om, The Chimpanzee Complex, blir det idag. När jag senast skrev om den hade de två första albumen av totalt tre publicerats på engelska, men först nu har jag läst den avslutande delen av den här science fiction-serien med höga aspirationer.

Jag vill inte avslöja någonting av handlingen i den här boken eftersom det är en serie där idéerna står för den tyngsta delen av handlingen, men jag kan säga att manusförfattaren Marazano inte riktigt förmår knyta ihop historien; visserligen är det en serie där fascinationen inför mötet med det okända skildras på ett ypperligt sätt, men jag skulle önskat att det funnits lite mer kött på benen. Det är alltid knepigt med den här typen av science fiction: För mycket detaljer och all sense of wonder riskerar försvinna, för få och risken för ett ”Huh?” som reaktion ökar. Men jag tycker bara Marazano missar målet med en hårsmån så jag är säker på att andra kan tycka att han lyckats perfekt.

Däremot fortsätter bihistorien om Freemans dotter att bli bättre i den här delen, och mina tvivel om den verkligen var nödvändig var helt onödiga; utan henne skulle serien varit mycket sämre. Ponzos teckningar är fortsatt OK, men lite färre foto-förebilder hade nog varit hälsosamt.

Kort sagt är The Chimpanzee Complex en i det stora hela mycket lyckad sf-serie av ett ovanligt slag; År 2001 – ett rymdäventyr-efterföljare har alltid varit sämre representerade än Stjärnornas krig, även i serievärlden.

Direktlänk Lämna en kommentar

Cinebook, revisited: Queen Margot & The Chimpanzee Complex

23 februari, 2010 at 00:38 (Europeiska serier) (, , )

När jag gick igenom förlaget Cinebooks utgivning häromsistens fanns det en del smått och gott, men det var bara två serier som jag beställde fler delar av på direkten: Queen Margot och The Chimpanzee Complex. Nu har de dykt upp, så jag tänkte bara berätta kort vad jag tyckte om dem i andra rundan.

Först Queen Margot, berättelsen om Margareta av Valois och hennes liv; totalt är det tre album i serien som täcker hennes yngre år, och alla har översatts av Cinebook. Jag tyckte om serien förut och känslan håller i sig både manus- och teckningsmässigt. Känslokylan ger med sig lite i de två avslutande delarna, men fortfarande är det inte en serie för de som föredrar mer inlevelse; Margot kommer mer i fokus allteftersom, men hon skildras fortfarande med distans.

Jag skulle inte haft något emot att serien fortsatt med en skildring av Margaretas senare liv också, men jag tror att det är ett medvetet val att avsluta berättelsen där det görs: Hennes ungdomliga naivitet är förbi, och hon har blivit vuxen. Ett stort plus till författaren Olivier Cadics lilla förord i den avslutande romanen, där han konstaterar att Margareta av Valois har blivit förtalad av senare historiker som inte uppskattade att hon var en självständig kvinna. Jag kan inte historia tillräckligt bra för att ha en professionell uppfattning om vem som gjorde vad, men det räcker gott med att titta på svenska Wikipedias artikel om Margareta och jämföra den med den om hennes make Henrik; från Margaretas artikel:

… och liksom sin make hade den vackra men lättsinniga Margareta en lång rad utomäktenskapliga förbindelser …

Om Henrik står det inte en rad om huruvida han var vacker eller inte, och inte kallas han lättsinnig heller trots att han bevisligen hade flera utomäktenskapliga förbindelser han med, där det enda som nämns om det är en lista med hans (kända) oäkta barn. Så kan det gå!

Så till serie nummer två, The Chimpanzee Complex: The Sons of Ares. Det återstår en bok att översätta till engelska, men efter del två är jag ännu mer sugen på att läsa klart den här serien.

De starka sidorna i den första delen, dvs den mycket lyckade blandningen av mystik och teknologi, fungerar ännu bättre här när den amerikanska astronautgruppen på Mars upptäcker att Sovjetunionen redan på 70-talet lyckades nå planeten. Det gick en rysning längs ryggraden på mig när huvudpersonen Helen Freeman möter Jurij Gagarin; ingenting blir klarare efter deras diskussion, men resultatet är en närmast perfekt blandning av svindel och skräck.

De svaga sidorna har också nästan helt eliminerats. Teckningarna kändes bättre den här gången, sidohistorien med Freemans unga dotter på Jorden får lite mer tyngd, och den onödiga detaljen med en mycket clichéartad militär som ledare för expeditionen saknar här helt betydelse i mötet med det okända.

Det är kort sagt en riktigt bra science fiction-serie med en sense of wonder-känsla som få andra, och jag hoppas verkligen att den sista delen håller samma kvalité. Om den gör det kommer The Chimpanzee Complex hamna högt på listan över mina favorit-sfserier, alla kategorier.

Direktlänk Lämna en kommentar

Cinebook, del 4

15 januari, 2010 at 21:00 (Europeiska serier) (, , , , )

Då var det dags för den sista genomgången av Cinebooks utgivning; jag tror jag lyckats läsa mig igenom alla serier de gett ut nu, förutom de som redan kommit som album på svenska. Som avslutning blir det en dos äventyr från historien och från framtiden. Allez-oop!

The Chimpanzee Complex: Manus Marazano, teckningar Ponzo. Det här var lite av en överraskning; en science fiction-serie med klara vibbar av Arthur C Clarkes typiska blandning av hardcore tech och mysticism. Det är år 2035,
och en okänd satellit landar i havet. I den finns två män som uppger sig vara Neil Armstrong och Buzz Aldrin, och när det visar sig att allting tyder på att det verkligen är Apollo XI som dykt upp blir astronauten Helen Freeman involverad i utredningen.Om männen talar sanning, vad var det som egentligen hände på månen 20:e juli 1969?

Jag har bara läst den första delen av tre, Paradox, och vet därför inte hur det kommer att utveckla sig, men so far, so good. Jag har faktiskt inte en susning vad som kommer visa sig ligga bakom men jag ser fram mot att få reda på det. Manuset har en del vinklingar som jag kunnat vara utan, som Helen Freemans problem med sin unga dotter som känner sig övergiven varje gång det visar sig att jobbet hindrar dem från att träffas; personskildringen är inte Marazanos starkaste kort…

Teckningarna är i en extremt fotorealistisk stil, och Ponzo undgår inte att då och då teckna i stelast laget, men han får ändå godkänt. Betyg: För den som gillar idé-inriktad sf à laClarke är det ett givet köp; för den som föredrar sf människorna spelar större roll än idéerna finns det bättre val (dock inte nästa).

Pandora’s Box: Manus Alcante, teckningar varierande. Mer sf, men här är det en framtid som är ännu närmare nutiden än i The Chimpanzee Complex. Temat för serienär de sju dödssynderna, och varje album handlar om en av dem; jag har läst Pride och Sloth. Det är lite varningskänsla av att använda sig av ett så uttjatat tema som dödssynderna, och tyvärr visar det sig att Alcante till och med underträffar mina redan låga förväntningar. I Pride handlar det om kloning (USAs president är dödssjuk och behöver en benmärgsdonator), i Sloth handlar det om dopning (den gamle mästaren blir lockad av dopningen som en snabb väg till framgång).

Moralkakorna är kväljande i längden, och framförallt Pride är verkligen förtvivlat icke-originell och förutsägbar. Sloth är snäppet bättre manusmässigt men det kompenserar tecknaren Radovanovic med en fullkomligt bedrövlig presentation där människorna på något besynnerligt vis ser ut som karikatyrer på sig själva. Att just han blev vald att teckna en episod där förmågan att teckna människor i rörelse är ett mysterium med tanke på att han aldrig verkar ha sett en människa springa. Och om jag kunde begripa varför han envisas med att så grafiskt illustrera vad som döljer sig innanför de manliga friidrottarnas tighta byxor… Betyg: Eeek (in a bad way).

The Scorpion: Manus Stephen Desberg, teckningar Marini. Här är det några gamla bekantingar som dyker upp. Desberg stod för manuset till I.R.$. som jag skrev om häromsistens, och Marini har bland annat tecknat serien Gypsy som publicerats på engelska i Heavy Metal. Och sir man på, båda har spottat upp sig sen jag sist såg dem.

Manuset är roligare än det i I.R.$.; här får Desberg till lite intressantare karaktärer i klassisk Alexandre Dumas-stil, det vill säga med föga djup men med schvung. Serien utspelar sig i renässansens Rom, med påvliga komplotter, prostituerade, hemligheter från kristendomens begynnelse, och en titelhjälte som försörjer sig som tjuv (givetvis gentlemannavarianten som får varenda kvinna på fall). Inte så originellt, tyvärr ett genomgående tema i Cinebooks utgivning, men väl ihoppusslat.

Marinis teckningar var den kanske största överraskningen. I Gypsy och andra ställen jag sett honom förut har hans teckningar varit föga upphetsande; en småslarvig dussintecknare som såg ut som om han skulle passat bra in i svenska tidningen Casablanca, om nu någon kommer ihåg den sorgliga skapelsen. Men här ser det mycket bättre ut, med eleganta linjer och en färgläggning som påminner om Bourgeons. Jag vet inte varför The Scorpion ser så mycket bättre ut med tanke på att den är samtida med Gypsy, men smakfullt är det. Betyg: Bättre än väntat, framförallt teckningarna.

Queen Margot: Manus Cadic/Gheysen, teckningar Derenne/Baroux. Mer historia, men den här gången är det inte fiktion som gäller utan istället en relativt fri tolkning av Margareta av Valois memoarer. Det var en dramatisk tid i Europa, men serien koncentrerar sig på Margaretas upplevelser (den som vill läsa om hennes liv kan börja här).

Jag gillade den här serien mycket mer än jag trodde efter att ha läst några sidor av den. Det som i början känns som en avig berättarstil som mer refererar vad som händer än låter mig som läsare uppleva den blir i längden en styrka. Margaretas familj som med normala mått är komplett schizofren när de ena dagen uttalar sin eviga kärlek till Margareta (och verkligen menar det också) för att nästa dag planera att förråda henne framstår som helt naturlig för en kungafamilj under eran, och den distanserade stilen i manuset passar utmärkt till historien. Det är starka känslor som skildras ibland, men det är aldrig någon tvekan om att det som händer inte är en konstruerad historia utan bara en skildring av någonting som redan har hänt (med viss konstnärlig frihet, som sagt).

Och vad gäller teckningarna blir det en jämförelse med Bourgeon igen, men den här gången inte vad gäller färgerna utan människorna. Flera av fysionomierna känns som tagna direkt från Bourgeons tidiga serier, vilket inte gör mig någonting; det finns sämre tecknare att imitera. Betyg: En till glad överraskning.

Faktum är att av alla Cinebook-utgåvor jag gått igenom i de här fyra delarna är det bara två stycken som jag redan har beställt fler delar av, och både serierna hör till dagens genomgång: The Chimpanzee Complex och Queen Margot. Om jag inte redan hade hela Green Manor skulle jag inkluderat den med, och kanske, kanske, kanske beställer jag Melusine också, om det dyker upp fler böcker (jag har redan de tre som finns). Slutbetyg: Det är lite väl mycket av trygga, kompetenta men föga originella serier hos Cinebook, men om man gräver i deras katalog finns det några små guldkorn.

Till de som orkat läsa alla fyra delarna, tack! Det har nog varit nästan lika stor ansträngning som att läsa böckerna för mig ;-)

Härnäst: En gammal goding alternativt en ny goding.

Direktlänk 2 kommentarer

Cinebook, del 3

10 januari, 2010 at 22:16 (Europeiska serier) (, , , , , )

Jahapp, dags för näst sista delen av Cinebook-genomgången. Det blir bara tre serier idag, alla tre helt OK hantverk men bara en med lite mer personlig charm…

I.R.$.: Manus Stephen Desberg, teckningar Vrancken. Typisk fransk actionserie ner i minsta detalj; det ovanligaste är väl att huvudpersonen jobbar för IRS (amerikanska skatteverket) istället för någonting mer standardartat som CIA. Inte för att det spelar den minsta roll, med tanke på att huvudrollsinnehavaren kan slåss, förföra kvinnor och dra de mest långsökta slutsatser från skurkarnas deklarationer lätt som en plätt.

Det är lite för stelt för att passa min smak, i den där pseudo-fotorealistiska stilen som är så gudisgförbarme tråkigt att titta på, och ett manus där jag inte bryr mig om Larry Max (skatteindrivaren / James Bond.typen i fråga) det minsta. Ändå är det inte helt uselt för Desberg kan åtminstone skriva en historia som håller ihop, och till och med överraska en smula med slutavslöjandet (eller för att vara mer exakt, det är inte förrän några få sidor innan avslöjandet som jag känner mig helt säker på vad skurken egentligen gjorde under andra världskriget. Ett litet plus för att den första Cinebook-boken innefattar två franska album som tilsammand bildar ett avslutat helt (fler delar finns dock). Betyg: I första delen av Cinebook-genomgången skrev jag om två av serierna att de skulle kanske passa i Agent X9, varpå det visade sig att de redan hade gått där. Så därför säger jag nu istället: Jag skulle inte bli förvånad om I.R.$. gått i Agent X9 ;-)

Largo Winch: Manus Van Hamme, teckningar Francq. Ha! En serie som till och med jag vet att den gått i Agent X9, och det är förståeligt. Ett rätt så tajt manus av Van Hamme som visserligen drar ut på handlingen lite väl mycket i första halvan av boken (dvs motsvarande det första franska albumet; liksom I.R.$. innehåller den första Cinebook-boken två franska album) men det gör inte så mycket eftersom den andra havlan avslutar introduktionshistorien. Teckningarna är också mycket roligare än i I.R.$.; de är inte direkt nyskapande i sin tidig Hermann-stil men de är utan tvekan serier.

Jag kommer inte köpa fler delar men det är mest för att det inte är min typ av serie (plus att det är lite onödigt rått våld här och där; jag gillar inte när författaren envisas med att ta livet av oskyldiga bipersoner som Van Hamme gör här), men för den som är mer förtjust i fransk action à la Bernard Prince är det ett mer lockande köp. Ett litet minus till tecknaren är att det är 100% uppenbart vem i bolagsstyrelsen som är ute efter Largo Winch i och med första bilden på dem; varför kan så många tecknare inte låta bli att göra triviala misstag som genast avslöjar skurken?!? Betyg: Den inte bara skulle passa bra, den gör det redan, i ni-vet-nog-vilken tidning.

Green Manor: Manus Vehlmann, teckningar Bodart. Här har vi till slut den serien som charmade mig mest av dagens, och en serie som inte alls var vad jag trodde (vilket oftast är ett plus för min del). Efter alla action-serier jag läst räknade jag med någonting liknande här men hej vad jag bedrog mig. Green Manor är en sofistikerad, charmig och smålustig serie med kortare episoder som har det gemensamt att de utspelas i och omkring gentlemannaklubben Green Manor i London på 1800-talet. Eller gentlemen; medlemmarna är alla besynnerligt intresserade av mord och allsköns kriminalitet som de berättar historier om för varandra (och ibland utsätter varandra för).

Det är absolut inga grafiska gruvligheter utan mer av Roald Dahls noveller för vuxna, med den typiska knorren som (ibland) överraskar. Mycket trivsamt, och med teckningar som inte gör minsta anspråk på att vara realistiska och istället satsar på kurvor, karikatyrer och personlighet. Jag måste säga att det var en frisk fläkt efter alltför många serier som påminde alltför mycket om varandra att läsa Green Manor, och att den dessutom nöjer sig med ”bara” tre album på franska (två hos Cinebook) gjorde det extra nöjsamt. Fler hade riskerat att bli för mycket upprepning, men till 150 sidor innefattande 16 kortare historier och en liten ramberättelse räcker upplägget gott. Betyg: Mycket trevligt, och om man beställer från Amazon UK kostar det inte mycket heller.

Nästa gång blir det de sista Cinebook-titlarna, och då vankas det lite forntid och lite framtid. Om jag inte klämmer in något icke-Cinebook-relaterat först, förstås :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Cinebook, del 2

7 januari, 2010 at 01:58 (Europeiska serier) (, , , , , )

Dags för lite mer serier från Cinebook, och den här gången blir det som utlovat serier med inriktning på de yngre läsarna. Och, tyvärr, snäppet sämre än förra gången, även om det inte var några fantastiska serier då heller. Men även om det inte är så bra serier är det i allafall många; fem stycken närmare bestämt ;-)

Så, låt oss starta med två äventyrsserier:

Papyrus: Manus och teckningar av De Gieter. Här är det en serie i klassisk fransk/belgisk stil (belgisk i det här fallet) som har funnits ett tag; 30 album finns på originalspråket franska.Cinebook har valt att börja med album 7, The Ramses’ Revenge, vilket är lite tråkigt eftersom det är uppenbart när man läser serien att det finns en förhistoria mellan personerna. Det är förresten ett tema som går igen för de andra serierna idag också: Cinebook envisas med att hoppa in mitt i serierna i ett (enligt mig) misslyckat försök att presentera de bästa albumen först. I stället får jag en återkommande känsla av rotlöshet; vilka är egentligen de här personerna jag läser om?

Alltnog, teckningar som ser ut som Hergé light är inte direkt spännande, och detsamma gäller manuset. De Gieter sliter för att få den här historien om några unga barn i forntidens Egypten att lyfta, med profetior, trolldom, och till och med några dödsfall, men det är förgäves. Det är alldeles för fullproppat med klichéer för att kännas angeläget (Ung, bortskämd prinsessa som misstror tjänarpojkens varningar? Check!  Trolldom som kanske bara var en dröm, men kanske inte? Check! Magiska svärd? Check! …). Den känns också lite gammalmodig, och med 25 år på nacken är det kanske inte så konstigt. Betyg: Med en minimal brasklapp för att den skulle kunna vara bättre om jag fått läsa fler volymer, helst från början, så blir det ett Jaha i betyg.

Scared to Death: Manus Vanholme, teckningar Mauricet. En serie som kanske inte är så mycket bättre än Papyrus, men som känns ljusår modernare. Unga pojkar i huvudrollen igen (modernare i berättarstil, inte innehåll…) som får för sig att det finns vampyrer i trakten. Ergo, albumet The Vampire from the Marshes (som faktiskt är det första albumet på franska också).

Det är en förvånansvärt avkopplad stämning i serien, trots att vampyrerna faktiskt visar sig vara riktiga (även om de vuxna givetvis inte tror på dem, och pojkarna saknar bevis) och vi får se bilder med blod och döda människor. Överlag fick jag av någon anledning känslan av en ungdomsbokserie a la Hardy Boys när jag läste; serien kändes som om den designats av en kommitté snarare än skrivits av en ensam författare. Teckningarna är inte heller de så speciella, men de kändes tusan så mycket fräschare än de trötta ditona i Papyrus. Serien har sina poänger, och därför… Betyg: Godkänt. Jag kommer inte beställa fler delar från Cinebook, men den fungerar helt OK som en slit-och-slängserie för pojkar (den uppenbara målgruppen här, utan tvekan).

Nu över till tre humorserier:

Ducooboo: Manus Zidrou, teckningar Godi. En typisk fransk humorserie: Ensideshistorier om några barn, med Dummerjönsen Ducoboo i huvudrollen. Tänk er Den Unge Spirou i nutid, där så gott som alla episoder utspelas i skolan, och ta bort den unkna sexualiteten så har ni Ducoboo i ett nötskal. Det är inte dåligt, det är inte bra; det bara Är. Teckningarna glömde jag bort så fort jag sett dem, och historien så snart jag vänt på bladet. Jag tror att jag eventuellt drog lite smått på smilbanden en gång, men jag kan komma ihåg fel.Betyg: … Ett litet pluspoäng för skolskelettet som Ducoboo gillar att prata med, det kan jag nog kosta på mig.

The Rugger Boys: Manus Poupard, teckningar Béka. En lika typisk fransk humorserie, men den här gången med vuxna huvudrollsinnehavare. Närmare bestämt ett helt rugbylag, The Rugger Boys of the Paillar Athletic Club, med tillhörande supportrar. Det känns lite skumt att läsa en fransk serie om rugby, där laget dessutom i den här volymen, Why Are We Here Again?, bland annat reser till England…

Skämten är precis lika roliga som i Ducoboo, men serien klarar sig hyfsat trots det eftersom det är stämningen som är poängen snarare än en slutknorr. Det är ett glatt grabbgäng som gillar att spela rugby, utan krusiduller. Utan att vara någonting speciellt (märks det ett tema här mpnntro?) har teckningarna åtminstone lite schvung i sig: Békas stil är en bra match för rugbylaget. Betyg: Gillar ni Joe Bar Team? I så fall kanske ni gillar den här; en fransk humorserie som egentligen inte är rolig, men som har ett gott humör och är ganska skickligt tecknad.

Melusine: Manus Gilson, teckningar Clarke. De engelsk-klingande namnen till trots en belgisk serie, som ursprungligen publiceras i Spirou-tidningen. Melusine är en häxlärling som har talang för sitt yrke, till skillnad från hennes bästa vän, och hennes kusin som är en god fe (vilket leder till smärre kontroverser; kusinen gillar söta små djur, Melusine föredrar gräsliga monster). Återigen är det ensideshistorier, men ibland hänger de samman till längre sekvenser.

Den här är knepigast att recensera av dagens serier. Manuset är verkligen inte bra, kanske det svagaste av humorserierna, men jag gillar verkligen teckningarna. Till skillnad från de andra har jag redan köpt och läst två till album förutom det första, i desperat förhoppning om att det skulle bli bättre med tiden, men det var lönlöst; historierna blir inte bättre i längden. Det är svårt att säga vad som är så bra med teckningarna som egentligen inte ser så speciella ut, det är helt enkelt så att någonting i Clarkes stil träffar mig helt rätt. Framförallt gäller det några sekvenser där manuset knappast existerar; Clarke får rita fritt ur fantasin och gör det ack så charmigt. Det är nog någonting högst subjektivt, så jag tänker inte rekommendera den här serien till andra eftersom jag misstänker att mycket få läsare kommer kunna överse med manuset. Betyg: Nix pix, om ni inte råkar bli lika charmade av teckningarna som jag blev.

Summeringen är rätt bedrövlig, även om jag måste erkänna att jag faktiskt tyckte serierna var en smula bättre när jag bläddrade igenom dem igenom inför det här inlägget. Jag var rädd att det bara skulle bli en lång litania över hur usla serierna var, men riktigt så illa var det inte.

En sak jag också vill nämna är att eventuellt finns en del av problemen i översättningen. Alla serierna härovan har ett trist språk som ibland låter styltigt, och ofta helt saknar knorr, vilket förstås märks mest i humorserierna. Det kanske är samma sak i den franska originaltexten, men mycket känns misstänkt likt vad som händer när en översättare inte har så bra språköra. Faktum är att de fyra första serierna alla har samma översättare, Luke Spear, vilket spär på mina misstankar. Men Melusine lider av liknande problem, trots att Spear inte är inblandad, s han är inte ensam skyldig ;-)

Direktlänk 3 kommentarer

Cinebook, del 1

5 januari, 2010 at 02:06 (Europeiska serier) (, , , , )

Jag har skrivit om en del av det engelska förlaget Cinebooks utgivning förut, som Orbital, Aldebaran/Betelgeuse, och nya Blake och Mortimer-serier. De ger också ut en hel del annat, främst franska serier, och för några veckor sedan gjorde jag slag i saken och beställde åtminstone en volym av varje serie de gav ut som verkade dräglig. Jag hoppade över sånt som redan finns på svenska, som Blårockarna och Lucky Luke; jag ville helt sonika se om det fanns några mer godbitar i deras utgivning. Dessutom innebär det att ni slipper läsa igenom serierna och istället kan läsa vad jag tyckte om dem ;-)

Så, inga längre recensioner utan bara korta diton. Det blir flera under de närmaste dagarna, men jag kommer nog varva dem med lite andra recensioner också!

Insiders: Manus Bartoll, teckningar Garreta. Här är det politiska intriger som gäller, med tonvikt på terrorism, internationell vapensmuggling, och realism. Huvudrollen innehas av Najah, en kvinna som under sin uppväxt tränats i att bli den bästa agenten som finns. Lite förräderi hit, lite misslyckad kärlek dit, och hon hamnar som enda agenten i en underrättelseorganisation som lyder direkt under den amerikanske presidenten, med uppdrag att bevara freden.

Det är inte så värst originellt, och de träiga teckningarna gör inte serien bättre (av någon mystisk anledning ser alla personer som föreställer någon som skulle kunna finnas på riktigt, som exempelvis presidenten, ut som om de vore kalkerade från foton, men alltså inte foton av en existerande president…). Dessutom verkar det som om det är en serie utan egentliga avslutningar; den volym som Cinebook gett ut avslutas med forts. följer, och det finns en drös volymer till på franska. Betyg: Bara för den som seriöst älskar realistiska (eller snarare, som låtsas att de är realistiska) serier om liknande teman, och som inte kräver ett emotionellt innehåll.

Alpha: Manus Renard, teckningar Jigounov. Här fortsätter vi i samma bransch, dvs internationella politiska intriger med pengar, vapen och underjordiska organisationer. Men det är snäppet bättre än Insiders på alla plan: Teckningarna vågar ibland vara just teckningar istället för ett misslyckat foto, manuset koncentrerar sig lite mer på protagonisterna istället för enbart på plotten, och historien är mer fokuserad och intressant att följa (det är inte alls uppenbart vad som pågår; mer och mer avslöjas för läsaren i samma takt som personerna upptäcker vem som står bakom vad).

Men därmed inte sagt att det är en riktigt bra serie; det är bara det att Insiders var riktigt usel och därför blev det lite av en lättnad att läsa Alpha som åtminstone har en viss grundkvalité. Dock, samma sak som för Insiders i ett avseende: Forts. följer gäller också här. Betyg: Skulle vara OK i typ Agent X9.

Lady S.: Manus Van Hamme, teckningar Aymond. Tripp, trapp, trull. Samma ingredienser återigen, men ännu ett steg mot en ren serie snarare än (dåligt) fotoreportage. Och jag föredrar definitivt Aymonds teckningar framför de tidigare nämnda, även om de bara är i mycket traditionell fransk äventyrsseriestil utan några extravaganser.

Om både Insiders och Alpha lika väl kunde vara böcker (eller filmer, för den delen) är det ingen tvekan om att det är en serie man läser när man slår upp Lady S.. Det är inte så underligt med tanke på att Van Hamme har skrivit travar med serier förut; ingen av dem är väl egentligen riktigt bra, men de är alla kompetent skrivna. Och det gäller också Lady S., med en än starkare fokus på huvudpersonen (lite grann åt Najah i Insiders har Lady S. också en bakgrund av det mer tvivelaktiga slaget, med föräldrar som mördades av rysk underrättelsetjänst varpå hon sedan levde som mästertjuv några unga år). Utan att vara knuten till någon organisation hjälper hon sin adoptivpappa i hans jobb som amerikansk diplomat, och blir givetvis tvungen att utnyttja sina mer olagliga kunskaper.

Det är en rätt enkel serie men den fungerar; manuset är inte originellt och inte alls lika spännande som det i Alpha, men å andra sidan flyter det på bra; Van Hamme är definitivt en mer van seriemanusförfattare än Renard, som dock har en intressantare grundhistoria. Och, glädjande nog, även om det finns fler volymer på franska är den första på engelska avslutad i sig! Betyg: Skulle definitivt passa bra i typ Agent X9.

Det får räcka för idag; uppriktigt sagt smälte alla de ovannämnda serierna ihop en smula, med deras snarlika innehåll. I nästa Cinebook-omgång blir det några serier för de yngre, och istället för internationell politik blir det rugby, trollerier med mera :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Skolmobbning: Navlarna / Bellybuttons / Les Nombrils

23 augusti, 2009 at 23:45 (Europeiska serier) (, , , )

Engelska förlaget Cinebook är ett trevligt litet förlag som ger ut fransk-belgiska allåldersserier på engelska: Serier som Lucky Luke, Spirou, Blårockarna med flera, som aldrig varit lika populära i England som i Norden. Och eftersom den svenska utgivningen av nya serier av den typen i princip upphört försöker jag ha koll på vad de ger ut för att se om det finns någonting nytt för mig att upptäcka. Hittills har det lett till några nya bekantskaper som jag gillat, till exempel Leos Aldebaran-svit.

Men allt är förstås inte bra, och jag måste säga att jag är mycket tveksam till serien The Bellybuttons (Les Nombrils i original, Navlerne i Danmark) efter att ha läst första volymen. Serien är inte precis inriktad på mig utan har snarare en målgrupp i flickor i lägre tonåren, men det kommer inte hindra mig från att kritisera den :-)

Serien har tre huvudpersoner som går i skolan tillsammans: Jenny, Vicky, och Karine, där de två första är de populäraste tjejerna i skolan och bara bryr sig om sitt eget utseende och snygga killar, medan Karine däremot är vardaglig och lite tonårsaktigt klumpig. Ingenting konstigt i upplägget så långt,

Kortvarig glädje för Karine

Kortvarig glädje för Karine

men det är vad serien egentligen handlar om som jag inte gillar: Jenny och Vicky är mobbare i det större formatet, och den de mobbar är Karine. De gör allt för att hon ska förstå hur ful hon är (tecknaren Delaf tecknar också mycket riktigt J & V som två riktiga pinglor, medan Karine är platt som en planka och ser extremt alldaglig ut), avundas henne att hon klarar sig bra i skolan, ser till att bevisa att de vänner hon har alltid kommer överge henne om J & V vill eftersom de är så mycket coolare än hon, och sist men inte minst ser de till att när Karine är lite förtjust i en pojke så tar de över honom och lurar honom att tro att Karine egentligen hatar honom.

Och allt presenterat som en komedi-serie, ärtigt tecknat med ett glatt utseende! En- och två-sidesepisoder som alltsomoftast utmynnar i en nedbruten,bellybuttons3 ibland gråtande Karine. Det är så deprimerande att jag inte förstår hur manusförfattaren Dubuc tänkt. Visserligen visar hon att egentligen är det nog Karine som har det rikare livet (hon verkar ha en del andra vänner som gillar att umgås med henne för den hon är, innan J & V lurar bort dem förstås), men det är en så obönhörlig serie av obehagliga situationer som Karine utsätts för att eventuella försök att framställa J & V i mindre positiv dager drunknar; de lyckas ju alltid med det de föresätter sig, och Karine får aldrig den minsta lilla triumf.

Nu kanske det blir bättre i de senare böckerna men de tecken som finns på en bra serie här (en trots allt ganska trovärdig skildring av tonåringar, även om den är snedbalanserad, och teckningar som inte alls är så dumma) räcker iallafall i den första boken inte till, jämfört med den löjligt felaktiga känslan när avancerad mobbning presenteras i en aningslöst humoristisk stil.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare