Mini-recensioner: Habibi

8 augusti, 2012 at 15:32 (Serier) (, )

Det är kanske lite orättvist med en kort recension av en såpass lång bok som Craig Thompsons Habibi (en originalserie på runt 700 sidor är inte det vanligaste) men tyvärr tycker jag inte att den förtjänar så mycket mer, ambitionerna till trots. En kort recap av vad Habibi handlar om, för den som missade den förra året: Dodola och Zam är båda slavar i ett obestämt Mellanöstern-land som gör allt för varandra, oavsett den personliga kostnaden. Vare sig harem, tvångsarbete eller misshandel kan hejda dem från att hitta varandra igen på grund av deras gränslösa kärlek. Samtidigt med den yttre handlingen får läsaren sig också till livs rikliga doser med klassisk islamisk kultur, från koranen till kalligrafi och alfabetsmystik.

När jag skrev om Thompsons tidigare bok Blankets anmärkte jag på att serien inte alltid levde upp till sina ambitioner; den ville vara mer än vad den egentligen var. Habibi har samma problem men den här gången är det betydligt värre: Där Blankets huvudhistoria ändå var kärlekshistorien så vill Habibi förutom att skildra Dodola och Zams relation också vara en berättelse om miljöförstöring och en djupt filosofisk berättelse om islam och berättelsers kraft. Men Thompson klarar inte av det sistnämnda för därtill är Habibi alldeles för ofokuserad och ärligt talat inte tillräckligt övertygande i sin presentation.

Mitt intryck är nämligen att Thompson onekligen har läst på om det han behandlar i boken, men att han inte kunnat slita sig från en gammaldags romantiserad bild av Mellanöstern. Resultatet är ett mishmash där harem à la Tusen och en natt blandas med sexslaveri, arabiska paschor med turban & snabelskor med moderna människor, och araber som alla (dvs de som inte är slavar) är grymma och perverterade med vackra skildringar ur koranen om kärlek. Det är en naivt rasistisk och sexistisk skildring som nog är precis raka motsatsen till vad Thompson önskat eftersom mitt intryck är att han med Habibi vill visa upp den islamiska världen som en rik och vacker kultur, men istället lyckas han bara förstärka gamla fördomar.

Den inte alls oävna och ibland verkligt gripande kärlekshistorien kvävs nästan helt av allting annat runtomkring den och den sagostämning som ibland infinner sig förstörs helt när Thompson sådär på en höft slänger in någonting modernt eller obehagligt våldsamt. Habibi är en vacker bok som skulle kunnat vara mycket bättre om den hade skurits ner drastiskt, och dessutom bestämt sig för om den ville vara en saga eller realistisk.

Direktlänk Lämna en kommentar

7 år senare: Blankets

22 juli, 2010 at 04:20 (Biografiska serier) (, )

En smula försenat (host-host) har jag nu läst Blankets, Craig Thompsons genombrottsbok som av en del kritiker hyllats som ett av de bästa seriealbumen genom tiderna. Att det tagit sån tid beror på att jag från bekanta hört lite mummel om att den egentligen inte var så mycket att komma med, och därför kände jag att det var bättre att vänta med att läsa den tills hypen lagt sig.

Och sen glömde jag helt bort den.

Men sen jag fick syn på den häromveckan och bestämde mig för att det var dags; det kändes som om jag skulle kunna läsa den utan alltför mycket förutfattade meningar. Och jag måste säga att det är en bra bok, kanske till och med en mycket bra. Att läsa den nu i efterhand gör att både hyllningarna och riset framstår som ganska självklart, för den förtjänar bådadera.

För att börja med det som gör den bra så har den här självbiografin där huvudtemat är Thompsons första riktiga förälskelse det som är viktigast: Personer jag bryr mig om. Början är suverän med skildringen av honom som liten i en säng han delar med sin lillebror; det är en start med fart som gör att Blankets kickar igång från första sidan. När vi senare träffar ser Craig som tonåring har han redan en bakgrund som vi kan relatera till, och hans familjemedlemmar är också människor vi känner. Hans möte med Raina på en bibelskola leder senare fram till att vi också lär känna hennes familj, och även de känns som intressanta och tredimensionella personer.

Thompson har också en bra känsla för när scener ska få ta tid på sig, med rutor och sidor utan text för att frammana känslor. Överlag är det känslosidan som han är bäst på, både när det gäller människoskildringen och teckningarna; när han drar åt det poetiska hållet följer design och teckningar med utan problem eller att det känns konstlat.

Så om så mycket är så bra (för det är det, jag tyckte mycket om att läsa boken), varför har den också fått kritik, som jag åtminstone delvis instämmer i?

Det stora problemet som Blankets har är dess stora pretentioner. Det är såklart OK med sådana, men Thompson är ofta på gränsen till att bli pretentiös på det dåliga sättet. Här tror jag att den stora skillnaden i åsikter om Blankets finns; ett verk som liksom Blankets siktar högt kommer för de som tycker att han lyckas höjas till skyarna, medan de som tycker han går över gränsen kommer tycka att det är tonårigt dravel. Själv är jag som sagt vacklande, men mestadels positiv.

Till att börja med är det en historia vi alla har läst så många gånger förr: Ung enstörig tonårig man med konstnärsambitioner och allmän tonårsångest möter ung kvinna och kärlek uppstår, givetvis utan Happy End. Med andra ord en på ytan banal historia utan överraskningar. Thompsons poetiska passager, det stora sidantalet, och det faktum att han förutom att skildra kärleken till Raina också ger sig på religion och sökandet efter sanning gör att det känns som att han kanske gett sig på en alltför stor uppgift (sidantalet till trots). Det finns också en del lite väl sökta delar i boken, som titeln vilket bland annat anspelar på det lapptäcke Raina gör åt honom. Problemet här är att även om Thompson vill att jag ska se det stora symbolvärdet i täcket så gör jag inte det som läsare. Samma sak förekommer på en del andra ställen när Thompson försöker koppla samman olika saker för att öka den symboliska tyngden, utan att lyckas.

Men sak samma: Jag tycker att det trots en del brister är en mycket läsvärd bok och att det är synd att den inte givits ut på svenska (både Danmark och Norge har sett den översättas). Den är inte perfekt och jag skulle inte ta med den på min egen personliga lista över de bästa seriealbumen alla kategorier, men det vore tråkigt om det enda någon skulle läsa vore den korta listan :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare