SIS 2013: Fanzinen, del 2

2 maj, 2013 at 21:27 (Svenska serier) (, , , , , , )

Andra och avslutande omgången med fanzine innehåller fyra stycken där tre av dem är återbesök hos för mig kända serieskapare :-) Men jag börjar med den nya (för mig, alltså):

På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma  logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.

På väg

Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig :-) Mer av Palmborg finns här.

Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.

De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.

Nyckeln - Varulv

Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana :-) Mer om 1000 ögon finns här.

Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?

Ruckelslottet

Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^

Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.

Agnosis 12 - Pappas flicka

Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år ;-) Mer av Österberg finns här.

Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!

Direktlänk Lämna en kommentar

1000 ögon vs Fantomen: Fight!

12 oktober, 2011 at 11:56 (Svenska serier) (, , )

Idag blir det en liten annorlunda recension. Istället för att recensera det avslutande numret av Jonas Anderson & Daniel Thollins 1000 ögon, med underrubriken Vondur, tänkte jag jämföra det med det senaste numret av Fantomen som finns ute i butik nu, nummer 21-22 2011. Skälet? När jag läst klart 1000 ögon så började jag fundera lite på hur jag egentligen ska skriva om serier som den. Det är en serie som ligger mittemellan fanzinen och proffstidningarna; tidningen i sig är tryckt på bra papper och påkostat med färgtryck, men utgivningen är ett samarbete mellan skaparna själva och Seriezonen (en seriebutik i Uppsala), och jag misstänker att det är ett labour of love snarare än ett försök att tjäna pengar på tidningen. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant att knata till närmaste livsmedelsbutik och köpa ett nummer av Fantomen, den klassiska äventyrsserietidningen i Sverige som har en inhemskt producerad huvudserie, och jämföra en professionell serie med 1000 ögon. Det visade sig att jag hade lite tur också eftersom numret ifråga har som huvudnummer ett äventyr som innehåller övernaturligheter som en golem och diverse magiska böcker/attiraljer, vilket gör att jämförelsen med skräckserien 1000 ögon blir ännu lite intressantare :-)

Till verket!

Låt mig börja med teckningarna. Det är givetvis alltid en smaksak, men när jag tittar på Anderson & Thollins teckningar som går åt det kantiga och en smula karikatyrartade hållet och jämför dem med Kari Leppänens stela och urvattnade realism så kan jag tveklöst säga att de förstnämnda är betydligt roligare att titta på. A&T har en stil som är personlig och underhållande att titta på; de är inte fullfjädrade ännu och har till exempel problem ibland med att få personer att vara sig lika från sida till sida, men det har faktiskt Leppänen också, om än av andra skäl. A&T behöver helt enkelt träna lite mer, men Leppänen har en så utsmetad och opersonlig stil att alla personer ser ut som skyltdockor, med samma individuella egenskaper som dessa brukar ha. Det som gör att det går att hålla isär personerna är att de har ”unika” detaljer, som långt oborstat hår, en kraftig kroknäsa, osv; det är verkligen inte de allmänna fysionomierna som gör det. Skillnaderna är de typiska för en serie som gjorts med omsorg för att skaparna verkligen velat åstadkomma någonting bra, och en serie som är gjord på löpande band.

Färgläggningen finns det inte mycket att säga om förutom att den kanske är 1000 ögons starkaste kort med en varierad färgpalett där färg och svärta används på ett utmärkt sätt för att få fram stämning, medan Fantomens färgläggning är lika sorgligt ful som den var när tidningen började färgläggas. Man tycker kanske att efter mer än 20 år skulle de som gör tidningen ha lärt sig bättre, men det är fortfarande samma hopplöst trista urblekta färger med ljusgrönt/ljusblått/ljuslila och en förödande likformighet, oavsett miljön.

Och sen har vi då manuset. När jag skrev om 1000 ögon tidigare i år nämnde jag att handlingen kanske var lite väl generisk för en skräckserie och inte heller alltför läskig. Det gäller fortfarande men trenden som syntes redan med de två inledande delarna fortsätter här i Vondur: Det har blivit mer spännande och även läskigare, men också ännu lite mer plötsliga hopp och oförklarliga saker som händer. Det är inte alls svårförståeligt om man koncentrerar sig, men det händer väl mycket i den sista delen och allt hinns inte riktigt med. Men stämningen börjar infinna sig, och det var en trevlig avslutning på en helt OK svensk skräckserie.

Men när det gäller Fantomen-episoden Krokodilgudens tempel så finns det minsann ingen stämning alls. Teckningarna påverkar förstås bristen på dylikt, men manuset av Claes Reimerthi hjälper sannerligen inte till det heller. Det är ett typiskt hastverk, med:

  • Dålig korrekturläsning: ”Hör på! Du ska veta att fortfarande existerar!”.
  • Ett tröttsamt språk; det är ett historiskt äventyr som utspelar sig på farao Tutankhamuns tid och som så ofta när någonting utspelar sig länge sedan markeras det med ett styltigt högtravande språk: ”Varför förvägrar mig Aton en son? Varför välsignar han inte min säd? Har jag felat?”, ”Fräcka bastard!”,  och andra repliker i samma stil. Blandat med repliker à la ”Befall den att skydda oss mot demonen, då!” med dess barnsligt gnälliga tonfall som krockar med den högtravande stilen.
  • Slarvfel i handling, som när Fantomen (ok, det är inte Fantomen egentligen utan en man som heter Rahotep, men det är enklast att kalla honom för det) skriver ”Jag upptäckte att en av männen i templet fortfarande levde…” för att sedan på nästa sida leda ut två levande män.
  • Inkonsistent berättarröst. Det här är kanske det mest störande med hela serien, egentligen; när den börjar ska några personer läsa en papyrusrulle med berättelsen, men först kommer en liten historisk återblick på några sidor. I den är inblandad en del scener som inte är historiska utan hör till berättelsen i sig, dvs några scener som har att göra med den golem/lervarelse som sedan dyker upp. Sen börjar huvudpersonens (Fantomen) berättelse: ”…Här följer hans berättelse…”. Men trots det fortsätter serien att skildra scener som Fantomen inte sett eller kan ha hört talas om, uppblandat med textplattor i jag-form (dvs berättade av Fantomen), textplattor från någon slags allvetande berättare, och diverse historiska scener. Det är ett sammelsurium av berättarperspektiv utan styrsel, som dessutom alltför ofta envisas med att berätta i textplattor exakt vad som händer i bilden. Det är säkert tänkt att berättarrösten ska göra det hela mer stämningsfullt, som om någon berättar en saga för dig, men det fungerar inte alls med den alldeles för splittrade presentationen
  • Historiska detaljerna som är meningslösa och påklistrade. Hur Tutankhamun familj intrigerade beskrivs relativt utförligt (och det är en komplicerad historia som ska klaras av) men det saknar relevans för handlingen; det enda påverkan som finns är att en enda av intrigmakarna ber en skurk om att försöka få kontroll på lervarelsen, något som skurken ändå hade tänkt göra. Historielektionen som ges hade med fördel kunnat utlämnas; om man ska ha riktiga historiska personer som bifigurer ska det vara någon poäng med det. Det här känns som om man försökt applicera standard-formeln för ett historiskt Fantomen-äventyr (dvs att berätta den ”sanna” historien om vad som egentligen hände, där Fantomen spelar en stor roll) på en berättelse där den helt enkelt inte passar.
  • Lösa trådar en masse. En del beror på att det finns några tidigare delar om Rahotep/Fantomen, men en del kommer helt och hållet från den här historien, som den drunknade mannen i början av serien som har på sig ringen som kontroller lervarelsen; en ring som en äldre man återfann på sidan innan. Varför den plötsligt sitter på en drunknad man? Beats me!

Jag skulle kunna fortsätta ett tag till men egentligen var ju inlägget inte tänkt som en recension av Fantomen utan mer av 1000 ögon så jag slutar här. Min poäng med dagens övning är egentligen att visa en ganska fascinerande sak: En fanzinserie som 1000 ögon, som inte på något sätt är perfekt och fortfarande är mer lovande än egentligen helt färdig (även om framförallt färgläggningen och den allmänna grafiska presentationen är alldeles utmärkt) är ändå långt bättre på alla vis än en föregivet professionell serie som Fantomen, inklusive professionalismen i produkten i sig (korrekturläsning, slarvfel, grafisk design). Det är både uppmuntrande och deprimerande; uppmuntrande för att det finns så mycket talang ute i landet som kan göra bra serier, deprimerande för att de kommersiella pengar som satsas alldeles för ofta satsas på serier av så pass låg kvalité som Fantomen. Traditionens makt är stark, men jag hoppas att den kan brytas.

Direktlänk 6 kommentarer

SPX-fanzine del 1: Nya (för mig)

13 maj, 2011 at 18:39 (Svenska serier) (, , , , , , , , , , , , , )

I helgen som gick var det SPX i Stockholm, dvs Small Press Expo där diverse serieskapare säljer sina alster för året, och serieförlag/butiker också har chansen att träffa nya köpare. Plus en hel del paneler, socialt umgänge, och annat trevligt :-)

Jag tänkte såklart skriva några korta rader om de fanzine jag köpte. Det blev en del inköp så jag har delat upp dem i två delar: De som är gjorda av för mig nya serieskapare, och de som jag redan kände till. Till verket!

Arg kanin går över gränsen av Mattias Elftorp: Inte ett fanzine i vanlig mening utan snarare en broschyr publicerad av Seriefrämjandet som ett led i kampanjen Tusen serier som är tänkt att vidga svenska seriers horisonter till att också handla om icke-infödda svenskar och deras upplevelser. Med andra ord är Akgög mer en politisk pamflett än en serie, och liksom de flesta sådana innebär det också att som serie betraktat är det rätt segt, för att inte säga mycket segt. En konstig kanin med arga ögon räknar upp olika sätt som den svenska invandringspolitiken har kapitalt misslyckats, med skrivmaskintextning à la 70-tal. Det är omöjligt att säga något om Elftorps serietecknarkvalitéer med ett sånt här material, men bara 8 sidor, och gratis, så det kunde varit värre ;-)

babian.broschyr av diverse: En till reklambroschyr men den här gången med målet att fler ska läsa babian.se, serieantologin på nätet. 9 sidor serier i färg, och mycket roligare än den magsura kaninen. 3 korta serier med det gemensamma temat tunnelbanan; Julia Thorell bidrar med en liten hyllning till t-banan som jag bara kan instämma i (jag älskar att åka t-bana och sjunka ner i ett hörn och läsa någonting bra); Mikael Sol med några lätt poänglösa strippar (han kan bättre); Tom Waldton med den mycket korta Filosofi på tunnelbanan som gör skäl för sitt namn. En trevlig läsning, och den som gillar det ska såklart gå till hemsidan och läsa alla numren av babian.se.

Kalle Hizz #1-4 av Yvette Gustafsson: Som första riktiga fanzine har jag valt det fysiskt minsta. KH är en strippserie som handlar om ett grönt monster med huggtänder. Som sen gnabbas med sin kompis, tittar på tv, och så vidare. Jag gillar de små häftena i sig, men serien är lite för menlös för min smak. Sen är inte strippserier min favoritgenre, som de som läst mina inlägg av Mort Walkers serier nog förstått ;-) Så ett OK försök men inte mer (tycker alltså jag), och den som vill läsa mer kan gå till http://www.uvett.se.

Kioskvältare #1 & #2 av Efraim Ramsén, Olov Redmalm, Emil Biltmark, Mirelle Eriksson: Om det finns någonting som urtypen för ett seriefanzine så är det här en bra kandidat. Rätt tjockt, definitivt hopsnickrat ganska snabbt, och med ett andra nummer där skaparna har förbättrat sig rejält :-) Trots att det är fyra personer som gör sina egna serier (en per nummer)  passar de bra ihop för både teckningsstilar och manus går i samma stil. Framförallt gäller det första numret med thriller-serier, där man nästan skulle kunna tro att det var samma person som gjorde alla serierna men varierade sin stil (alla varianterna ganska knackiga, om sanningen ska fram, och med manus som är mycket typiska för tidiga serieförsök). I det andra numret som går i äventyrets tecken skiljer de sig åt betydligt mer, och serierna är som sagt klart bättre här. Jag kan inte riktigt säga att någon av dem sticker ut mer än de andra för de fyras gäng följs åt i utvecklingen, men det är nog Olov Redmalms Farsotstider som jag kommer ihåg bäst. Det är en hel del skavanker, inte riktigt mogna manus, osv, men å andra sidan är det ju sånt här som SPX är till för: Att man ska få en chans att visa upp vad man håller på med, och få nya läsare som är intresserade av nya serieskapare.

1000 ögon av Jonas Anderson & Daniel Thollin: Antagligen det av fanzinen idag som ser proffsigast ut, med mycket bra tryck, färg, och drivna teckningar. 1000 ögon är tänkt att bli tre delar varav två hittills har kommit ut, Tupilak och Hrafnir, och serien är ytterligare en i den lilla men ack så välkomna skräckserier på svenska-vågen med bland annat Kim W Andersson och Dennis Gustafsson som representanter. Men mest av allt påminner det nog om Ola Skogängs Theo, både vad gäller det som är bra och det som är mindre bra (och Theo själv dyker upp i en liten extra-serie). Teckningarna är som sagt proffsiga och skulle platsa på de flesta ställena, men historien känns lite väl generisk. Jag skulle önskat att det faktum att Uppsala är platsen skulle ha större relevans för handlingen, men hittills skulle det kunna vara vilken stad som helst. Och den där rysningen som kan infinna sig när jag läser en lyckad skräckserie saknas också. Det är inte dåligt men jag skulle ändå säga att slutresultatet är lovande snarare än lyckat. Men den andra delen är snäppet bättre, med en mer suggestiv känsla (även om priset är att historien blir mer obegriplig), vilket gör att jag självklart kommer skaffa den sista delen när den kommer ut i höst.

Och nu, de tre riktigt bra fanzinen :-)

Monstret under ytan av Daniel Westman: En typisk SPX-upplevelse är att bläddra i någonting som ser intressant ut, betala en småsumma till skaparen, få en uppskattad teckning, gå hem och läsa, och förhoppningsvis gilla resultatet. Och det var precis vad som hände med Muy, ett mycket tunt men desto elegantare fanzine tryckt i färg på bra papper, vilket Westman utnyttjar med den äran. En kort saga utan bakgrundshistorier, onödigt prat eller annat, som satsar allt på känslan och gör det riktigt bra i en mycket säker och snitsig stil. Den här hade passat utmärkt i Utopi, för att ge er en uppfattning om serietypen, och trogna läsare vet att det är en serietyp som jag är svag för. Mer Westman, tack!

Häxkatten av Stina ? / M K Farlig: En till serie som jag köpte av samma anledning som Muy, dvs för att den var tecknad i en stil som tilltalade mig. En helt annan stil förvisso, för här rör det sig om charmiga/gulliga teckningar med karaktär, och framförallt en tecknad katt som jag verkligen gillar designen av. Historien är återigen en saga men av mer vardaglig (?) karaktär, men det är teckningarna som verkligen lyfter serien med sitt schvung i linjerna. Liksom Muy ett fynd, så det är lite sorgligt att det ingenstans framgår vad hon som tecknat den heter; att det är en hon vet jag eftersom jag pratade lite kort med henne, och att hon heter Stina kan jag uttyda från signaturen på den urgulliga katteckningen hon ritade i fanzinet. Mer info, någon?

Dum i huvet #3-5 av Tobias Berg: Här är slutligen en serie som jag inte köpte för att jag attraherades av teckningarna, eller för genrens skull (strippserie…). Men när jag stod och läste några sidor av Dih märkte jag att den faktiskt var genuint rolig! Grabbig, rå, ibland bara extremt plump skulle jag vilja likna den vid serien Rogert, fast nu med humor. En mängd saker som talar emot att jag skulle gilla den spelar ingen roll; när en serie är rolig bryr jag mig inte så mycket om varför, och accepterar bara faktum. Och Tobias Berg är riktigt rolig när han får till det, vilket gör att allt annat saknar betydelse. Mer Berg, tack!

Slut på fanzine av nya förmågor (mätt med Simon-mått alltså); nästa inlägg om SPX blir om gamla favoriter istället :-)

Direktlänk 13 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 177 andra följare